Tag Archives: jämställdhet

Skuldbelägg inte den utsatta, stötta och bidra till att förändra strukturen istället!

8 Jun

Fan, jag blir så arg. Lady Dahmer avslöjade häromdagen att Maskulint initiativs språkrör är dömd för sexuella övergrepp mot en fyraåring, och efter detta har hatet eskalerat något hiskeligt. Mot henne, inte mot förövaren eller mot Maskulint initiativ. Hon ska våldtas, dödas och uppmanas begå självmord. Anledningen? För att hon hatar män!! För att hon hänger ut män (som beter sig som svin, obs parentes)!! För att hon inte i varje mening hon yttrar lägger till ett ”inte alla män!!

Lady Dahmer skrev sedan om hur hon på grund av denna massiva hatstorm nu känner sig rädd och undviker att släppa in personer med mansnamn som vill följa henne på twitter eller kommentera hennes blogg. Ja, hon känner obehag och olust inför män, helt enkelt – eftersom det är dessa som så intensivt och i så stor omfattning hotar, kränker och hatar henne. Hur ska hon kunna veta om den eller den mannen är en ”snäll” man när så många inte är det?

…och självklart resulterade även detta erkännande i skuldbeläggande kommentarer från män just; män som känner sig exkluderade, män som tycker hon är ond som klumpar ihop ”män” till en homogen grupp, män som tycker att hon därför är lika hemsk som kvinnohatarna!!!

Och jag bara gapar. Vad är det för fel på dem? Vad. Är. Felet?

De dyker upp som gubbar i lådan. De har aldrig visat sitt stöd för (i det här fallet) Lady Dahmer tidigare genom att delta i debatten, genom uppmuntrande kommentarer eller hejarop. De har på intet sätt visat sig vara så kallade ”snälla”, ”vettiga”, ”vanliga” män med en längtan efter en jämställd värld. Men så plötsligt! Plötsligt får de läsa att män betett sig som skit (vilket inte borde vara särskilt överraskande för dem då detta händer hela tiden), och en kvinna skriver att män behandlar henne illa!! Iiiih, människovärdet är hotat! Manligheten är hotad! Jag måste försvara mig och bevisa motsatsen!!! Och vad passar då bättre än att skriva något TASKIGT till den utsatta kvinnan i samma andetag som jag slår fast att jag är en snäll man??

Som sagt. Jag blir mållös.

Och faktum är att jag tyvärr känner igen mig i Lady Dahmers tankegångar, även om det i mitt fall rör sig om betydligt färre följare och betydligt färre kommentarer att moderera. Oftast, och det vill jag poängtera, får jag väldigt fina, uppmuntrande och vänliga kommentarer. Verkligen. Från majoriteten av alla läsare, och främst från kvinnor eftersom jag har flest kvinnliga läsare (tolkar jag det som utifrån de namn ni signerar med). Men titt som tätt dyker annat upp; onyanserat kritiska kommentarer, otrevliga kommentarer, nedlåtande kommentarer – och jag är ledsen att säga det: I nio fall av tio är det då en man som har skrivit den. ”Men inte alla män…!” kanske någon vill utbrista nu, och jag svarar som Mondokanel så käckt skrev häromdagen: Nej, tur det, för annars hade vi inte haft det så livat! Nej, självklart inte alla män, men när jag ska moderera en kommentar skriven av en man rör det sig i åtminstone sju fall av tio om en negativ/otrevlig/nedlåtande kommentar och därför går min puls upp några slag varje gång en kommentar signerad en för mig okänd man dyker upp för moderation. Så är det tyvärr. Inte (hoppas jag?!) för att majoriteten av alla män är ute efter att kränka eller aggressivt kritisera kvinnor, utan för att majoriteten av alla schyssta, helt vanliga män håller tyst. De säger ingenting.

Förutom då möjligtvis när de protesterar mot att klumpas ihop med alla de män som hotar, trakasserar, våldtar och slåss…

Jag känner bara såhär: Men gör någonting aktivt för att förändra strukturen och statistiken istället då!! Stötta utsatta kvinnor! Sätt ner foten och säg NEJ till hat, hot och våld! VISA att ni är ”schyssta” (normala) män istället för att bara prata och tjafsa om det!
Istället för att den enda gången ni kommenterar en utsatt kvinnas blogg skriva ”inte alla män!” så borde ni kanske skriva ”fy fan vilka svin! Stå på dig!”
Istället för att på den där middagen när diskussionen glider in på friande våldtäktsdomar säga ”det finns faktiskt män som anklagas trots att de är oskyldiga!” så borde ni kanske säga ”fan vad illa att så många våldtäktsmän går fria!”
Istället för att irriteras över att kvinnor i diskussioner talar om ”män” som en kategori så borde ni bli förbannade på alla de män som gör att kvinnor tar omvägar på kvällarna för att undvika oupplysta stigar, som gör att kvinnor inte vågar släppa igenom kommentarer från män på sina bloggar, som gör att kvinnor tvingas generalisera och tala om ”män” som en kategori.

Och framför allt: Sluta tro att allt, i alla lägen handlar om er! Om dig! Har du inte hotat någon, aldrig kränkt någon medvetet, aldrig slagit, tafsat, våldtagit, betett dig som en skit – då är det ingen som anklagar dig heller! Förstår du? Men det är heller ingen som kommer tacka dig bara för att du beter dig som en normal människa, särskilt om det enda positiva du sysslar med handlar om att inte göra grejer som ingen borde göra.

Jag kan förstå att det är frustrerande att höra om sexism och ojämställdhet om man är man, på samma sätt som jag, i egenskap av vit, kan frustreras över att höra om rasism. Jag skäms. Jag känner skuld och obehag. Jag funderar över mitt beteende, på vilka sätt jag – trots att jag givetvis vill kalla mig antirasist – bidrar till att vithetsnormen fortsätter härska och rasismen fortsätter flöda. Men inte fan är det för den skull rimligt att jag glider in på, säg, Rummets och gastar ”inte alla vita!!” i kommentarsfältet eller att jag uttrycker hur kränkt jag blir när en rasifierad berättar för mig om vilka kränkande kommentarer hen fått från vita och hur dessa får hen att vilja undvika sammanhang där majoriteten är vita. Jag får fan bara hålla käften. Skämmas, lyssna, ta till mig, inse mitt privilegium och fundera över hur jag kan stötta den antirasistiska kampen, utan att någonsin göra anspråk på att sätta agendan och sno åt mig tolkningsföreträdet. Aldrig.

Orange is the new black, ”upplevelsen” av (o)jämställdhet och lite annat

6 Jun

Idag har säsong två av fantastiska serien Orange is the new black släppts på Netflix. Jag minns i augusti, när vi precis hade plöjt hela första säsongen, hur olidligt det kändes att behöva vänta ända till sommaren 2014 – men tänk va, nu är vi här! Ikväll, då jäklar ska det tittas! (Först ska jag bara genomlida hela den här dagen med överpigg/övertrött/övertrotsig unge… mysigt och ”mysigt”.)

I förrgår pryddes Metros förstasida av denna rubrik:2014-06-05 09.01.55-1 ”Kvinnorna tar för sig”, jojo. Och så under det en rad om Filips och Fredriks framgångar… talande. För nej, det är ju (tyvärr) inte så att bara för att ”kvinnorna tar för sig” i den omåttligt populära serien ”Orange is the new black” så är tv- och filmvärlden jämställd. Inte ens i närheten. Själva artikeln i tidningen handlar sedan om just detta, att andelen kvinnliga huvudroller i biofilmer är skrämmande låg (15% 2013) och att till och med andelen kvinnor med repliker är så pass låg som 30%.

Det är givetvis därför som Metro alls väljer en sådan rubrik som ovan, för att det fortfarande är något sensationellt att kvinnor på tv och film anses så pass intressanta att tittarsiffrorna skjuter i höjden.

Tröttsamt.

…och tröttsamt var också vår statsministers uttalande om jämställdhet och feminism i Agenda häromkvällen:BpWMq3vIAAENsP2(Bild lånad av ksomivem)

Kvinnor ”upplever” (och som vi alla vet bör kvinnors ”upplevelser” inte tas på riktigt samma allvar som en mans dito). Att en politiker med mångårig erfarenhet av riksdags- och regeringsarbete inte har koll på att jämställdhet inte handlar om ”upplevelser” eller ”åsikter” utan om kunskap och fakta är faktiskt riktigt skrämmande. Dock föga förvånande.

Såhär såg det förresten ut på partiledardebatten tidigare i vår:2014-06-04 15.53.28(Bild lånad av Konventionen)

…och såhär när Europeiska rådet samlar alla EU-länders statsministrar och regeringschefer:europeiska_radet_toppmote_okt_2012 Hmmm, bara jag som ”upplever” att Europa till väldigt liten del styrs av kvinnor? Rasifierade? Ja, det är bara jag, va?

Håhåjaja. En lång jävla bit har vi kvar till det där jämställda och jämlika samhället – som ju faktiskt även Reinfeldt och hans gäng, skämtpartiet Maskulint initiativ (som tyvärr inte är ett skämt, bara nästan, eh väldigt nära på) samt många andra icke-feminister säger sig eftersträva. Problemet är bara att vi aldrig kommer uppnå jämlikhet och jämställdhet på samhällets alla nivåer om inte alla erkänner att det idag finns en mansnorm, en vithetsnorm, en cisheteronorm, en funktionalitetsnorm som inte bara talar om för oss hur vi ska vara och bete oss utan som aktivt gynnar och tillåts gynna män, vita, cisheteros och personer utan funktionsnedsättning och lika aktivt missgynnar/bestraffar och tillåts missgynna/bestraffa alla andra. Dessa normer och samhällsövergripande strukturer är liksom inga ”upplevelser” som vi som kallar oss feminister råkar ha, utan det rör sig – som sagt – om kunskap. Fakta. Att förminska ”upplevelsen”, neka fakta och istället krampaktigt hålla om och tillbedja den privilegierade, förtryckande gruppen leder ingen vart (även om vissa, verkar tycka det.)

Tänkte bara påminna om detta såhär mellan hamburgerätning på Burger King, ponnyridningskö (dock vågade barnet inte sätta sig på hästen efter 40 minuters väntan) och upptäcktsfärd/insektsjakt bland stock och sten. Fasen vad mycket pms-godis jag ska äta ikväll. Och jäklar vad många OITNB-avsnitt jag ska kolla. Because I’m so worth it.

Att se graviditeten som något gemensamt

4 Jun

Det som upptar mycket av mina tankar just nu är oundvikligen graviditeten och den stundande förlossningen. Samt givetvis morgondagens inbokade vändningsförsök. Den här graviditeten, den här ”vänta barn-omgången” är på många sätt helt annorlunda än den förra: För att det är andra barnet, för att jag jobbar nästan in i det sista, för att vi har en både positiv och negativ förlossningsupplevelse i bagaget, för att den här rackarungen sitter i säte – och för att det inte är jag som bär barnet. Jag räknar upp just det där, att jag inte bär barnet, sist av en anledning. För även om min fru självklart går omkring med en heeeelt annan känsla rent fysiskt så känns det verkligen att det närmar sig nu, även i min kropp och i mitt huvud. Känslorna är många och de är överallt, liksom. Jag känner mig ofokuserad på jobbet, jag drömmer om att vi ska föda barn på nätterna, jag googlar runt för att ta reda på mer om vändningsförsök och om kejsarsnitt…

Några gånger har det diskuterats i genusgruppen på facebook om det verkligen är okej att prata om ”vår graviditet” och ”vi är gravida!” och vissa (heterosexuella främst) uttrycker väldigt bestämt att nej, graviditeten är min, den som är gravid är jag. Och alltså, jag påstår inte heller att jag rent fysiskt går omkring med ett tre kilo tungt barn i magen, vars huvud stångar mina lungor och ger mig halsbränna om nätterna. Självklart inte. Men däremot är det så påtagligt hur jag, särskilt nu mot slutet, påverkas av att min fru är gravid, att jag själv är brevid – och ingen kan förminska den känslan.

Jag minns även hur det var under förra graviditeten, när jag hade bebisen i magen och hur min fru påverkades av och var delaktig i den. Inte bara genom att vi även då gick på alla MVC-besök tillsammans utan genom att hon fick vissa cravings (själv hade jag inga) och genom att hon under de sista veckorna blev så fumlig och snurrig att hon minst en gång i veckan tappade något ömtåligt i golvet eller sjabblade till det på jobbet. (Det blev dyra sista graviditetsveckor, kan man säga…)

Det känns fint, tycker jag. För det handlar inte om att förminska det orimligt tunga fysiska arbete som en gravid person uträttar och genomlider (och som jag är så tacksam för att min fru pallar…), utan om att vänta barn är något vi gör tillsammans, på samma sätt som vi sedan kommer hjälpas åt under förlossningen och därefter ta lika stort ansvar för den lilla krabaten och för föräldraskapet. image Ps. Jag vill verkligen tacka för alla fina och stöttande kommentarer jag fick på gårdagens inlägg! Och vilka berättelser ni delade med er av! Svar till var och en kommer så småningom 🙂

Genusutmaningar i vardagen: Viljan att kön inte ska spela roll kontra vetskapen om att det visst spelar roll (i andras ögon)

1 Jun

Och annars då? Jo, i fredags var vi i badhuset hela familjen. Adrian peppade som en tok hela morgonen, sprang runt i lägenheten och ylade ”badsängen!!” och skulle givetvis klä på sig sin soldräkt (ja, soldräkt) redan innan det var dags att åka. Det känns fint på så många sätt att göra en sådan aktivitet tillsammans då och då; dels för att stilla det dåliga föräldrasamvetet i stressiga tider, dels för att det ju är mysigt på riktigt. Här hemma går vi varandra på nerverna allihop, liksom, och Adrian avskyr när jag sitter vid datorn med bedömningar och annat. Jag klandrar honom inte.

Väl i badhuset tolkades han som vanligt som flicka av alla som hade anledning att nämna hans könstillhörighet (varför folk alls känner behov av att nämna just könstillhörigheten är egentligen en fråga i sig). Jag förmodar att det var den gula dressen i kombination med frisyren som solklart signalerade ”flicka!” i folks medvetanden. Vi är vana vid det, han är van vid det och jag vet ärligt talat inte om han ”vet” vilket kön han har, eller förväntas ha. I morse deklarerade han för mormor via facetime att han är en kille, igår sa han till mig att jag är en kille och ofta är han själv ett monster, en samuraj, en tiger, en häxa, en prinsessa eller, allra oftast, ”bara Adian!” så äsch, de där etiketterna betyder väl inte så mycket. Han vet inte vad det betyder att vara ”kille” eller vad det är som gör en till en kille, och det känns väldigt skönt.

Frågan är hur länge det håller i sig.

Jag funderar en hel del på hur jag ska förhålla mig till alla könsnormer som ju blir så oändligt mycket mer påtagliga nu när Adrian blir större (här har jag skrivit lite om det tidigare). Nu syns det verkligen att han är den som bryter mönstret ute på lekplatsen, barnen frågar vilket kön han har och vissa använder demonstrativt hon som pronomen även då de vet att han heter Adrian. När han har den rosettprydda sommarhatten och blommig tröja på sig så kan de inte riktigt annat. ”Har han någon pappa?” frågar de, trots att de vet svaret, och därefter kommer följdfrågan: ”Vem är den riktiga mamman då?” Adrian bryr sig inte, så pass liten är han fortfarande, och vi svarar tålmodigt och pedagogiskt med förhoppningen att han själv ska kunna använda sig av våra svar så småningom. (Ett relaterat sidospår i sammanhanget…)

Det är onekligen stört omöjligt att skydda honom från verkligheten. Är det inte andra barn och vuxna så är det tv och… netflix. Netflix dignar verkligen av könsnormer av alla dess slag, och jag har känt mig kluven till hur vi ska förhålla oss – censurera eller låta honom välja? Hittills har det blivit det senare. Vissa dagar är det urgulliga ”Supertrion” som gäller, parallellt med ”Dora utforskaren” och ”långa prinsessan” (= Barbie, ett rätt underhållande program faktiskt, med en dialog som snarare riktar sig till oss som lekte med Barbie för tjugo år sedan). Det känns rätt bra när han tittar på de där serierna, inte en massa machonormer, inget våld.

…men så andra dagar vill han bara titta på Samurai Jack och Power Rangers. Jag fattar verkligen inte vad han finner så fascinerande med den omåttligt fult tecknade samurajen, men spännande är det uppenbarligen med våldsamma slagsmålsscener och snabba klipp. Till följd av denna fascination har han de senaste dagarna lekt samuraj just, men på något vis känns även det rätt… harmlöst.

wpid-img_20140531_084828.jpg

En melonätande samuraj med ”svärdet” innanför tröjan.

För han är så mycket mer än så. Jag hoppas och tror att den kommunikation som vi bygger vår uppfostran och vår relation med honom på, alla böcker vi läser tillsammans med honom varje kväll och alla kramar och pussar han får – allt det där… väger förhoppningsvis upp att han finner svärd och pinnar så fascinerande, otäcka lejon och tigrar, häxor, monster, sjörövarpirater – och grävmaskiner, vilka han tidigare varit totalt ointresserad av. Och vad är så farligt med det egentligen? Rädslan är väl mest den att de mer pojkkodade intressena ska omvandlas till någon slags sanning om vem han är, och att det ena ska utesluta det andra. wpid-img_20140524_095406.jpg

Adrian tvärtemot med byxor på armarna.

Det här med att tänka och uppfostra genusmedvetet är onekligen komplext, för det handlar om så mycket. För det första medvetenheten om att barns (allas) tilldelade könstillhörighet påverkar hur vi bemöts av omvärlden, hur vi förväntas klä oss och bete oss, vilka lekar vi förväntas leka, vem vi förväntas bli vän med och vem vi förväntas bli kär i och på sikt vilka yrken vi kommer välja och vara bäst lämpade för osv. För det andra viljan att förändra det just nämnda, att vidga normerna för det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt”, att omvärdera det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt” och vem som tillåts vara vad. För det tredje att förmedla till mitt barn att hens könstillhörighet är fullständigt ointressant för mig, men att samhället kommer lära hen det motsatta, och rusta barnet för att kunna stå upp för den hen är oavsett vem samhället tycker att hen ska vara.

Jag tänker även en hel del på balansen mellan att å ena sidan fylla de två av samhället accepterade könskategorierna med nytt innehåll som en del i strävan mot ett jämställt samhälle, och att å andra sidan helt och hållet omkullkasta tvåkönsnormen och cisnormen, för att på sikt uppnå en jämlikhet där alla räknas. Jag vill liksom inte beröva vårt barn hans könstillhörighet genom att ”hemlighålla” det faktum att det står ”pojke” i hans pass, men givetvis inte heller pracka på honom en könsidentitet som han kanske inte känner sig bekväm i. Snopp betyder oftast pojke, men inte alltid.

Som sagt. Adrian tolkas i de flesta fall som flicka bland människor vi inte känner. Helst skulle jag förstås önska att folk inte könade barn eller någon människa alls i tid och otid och helt utan anledning. Men så länge de nu sysslar med det gäller det att förhålla sig på bästa sätt. Vi brukar inte rätta, och än så länge gör inte Adrian det heller. Tids nog kommer han säkert göra det dock, och vi kan bara hoppas att han fortsätter gå sin egen väg, med sommarhatt, gummistövlar, hello kitty-väska och samurajsvärd – eller vad det nu må vara som är hans grej just då.

Allra viktigast och vår främsta förhoppning är ju att han i slutändan växer upp till en trygg individ som trivs med sig själv, som respekterar andra människor och som beroende på vad situationen kräver inte ryggar inför att kommunicera, gråta, trösta eller säga ifrån.

(Och precis när jag skulle posta detta dök ett färskt inlägg från Oxhen upp. Läs det också.)

”Har du verkligen läst partiprogrammet?” Om hur en röst på F! ifrågasätts, upprör och provocerar

30 Apr

Jag nämnde på Twitter att vi har en äldre bekant, uppåt 90 år gammal, som planerar att rösta på Feministiskt Initiativ i år. Anledningen till att jag skrev en tweet om det var kort och gott min glädje över denna nyhet, för att det kändes hoppfullt inför valet: Det ÄR nu det händer. 2,3% fick Fi i senaste Ipsos-mätningen, medlemsantalet ökar rejält vecka efter vecka och segervissheten är oundvikligen stor, såhär en månad före EU-valet.

Utöver flitigt favoritmarkerande och retweetande av min tweet så fick jag två skeptiska reaktioner, den ena från Rebecca W Uvell som häromdagen skrev en kritisk och missvisande debattartikel om Fi:s partiprogram. Till mig ställde hon nu frågan: Har din bekant läst partiprogrammet?

Jag suckade för mig själv, men svarade glatt att ja, personen i fråga är pigg och alert, så det tror jag nog. Sedan surnade jag till en aning: Vad fan, tror hon inte att äldre människor kan tänka själva? Att de är blinda och förvirrade allihop, bara för att de är äldre? Och så nästa fråga: Hade någon ifrågasatt en äldre människas röst på Socialdemokraterna? Kristdemokraterna? Folkpartiet? Hade någon ifrågasatt NÅGONS röst på senast nämnda partier, på just det sättet? Hur många som röstar på Folkpartiet får den skeptiska frågan om de läst partiprogrammet? Hur många av sossarnas väljare får den frågan? Jag skulle gissa på väldigt, väldigt få.

Nej, alla Fi:s väljare har säkerligen inte läst hela partiprogrammet och alla Fi:s väljare håller inte med Fi på samtliga punkter, men detsamma gäller för väljare inom alla politiska partier: Vi röstar med hjärtat, vi röstar på den politiker som lyckas fånga oss, vi röstar på det parti vi bäst känner till, vi röstar som grannen gör eller så röstar vi av ren och skär gammal vana, på det parti vi alltid har röstat på. Utan att för den skull skriva under på allt, allt, allt.

Det som sticker i ögonen på folk är att vi nu plötsligt har ett valbart parti som står för mänskliga rättigheter på samtliga samhällets områden. Vi har ett valbart parti som värnar om minoritetsgruppers rättigheter och som värnar om drygt halva befolkningens – kvinnors! – rättigheter. Och detta parti växer och växer, syns allt tydligare i opinionsmätningarna. Det tycker människor är otäckt, för det visar att vi blir allt fler som har fått nog av ojämställdheten och ojämlikheten. Vi blir allt fler som tröttnat på att vita, heterosexuella, ciskönade män med vanligt förekommande funktionsuppsättning (orden lånade av Aleksa Lundberg och ensemblen i ”Ett uppror”) är de som står högst upp på samhällsstegen. Vi blir allt fler som tröttnat på de stereotypa könsrollerna och könsnormerna, vilka dels osynliggör och bestraffar alla som avviker från dem, dels begränsar och sätter orimlig press på alla som lyckas leva upp till dem. Vi blir allt fler som tröttnat på sexuellt våld, misshandel, friande våldtäktsdomar och den sexism och den rasism som genomsyrar hela vårt samhällssystem. Vi blir allt fler som vill rucka på sådant som länge har ansetts självklart, för att uppnå ett mer inkluderande samhälle för alla.

Detta borde inte vara något obehagligt eller provocerande, men det är det, och istället för att som motståndare säga ”jaha, du tycker så, jag håller inte riktigt med dig!” så ifrågasätter man om Fi-väljarna alls vet vad de pratar om samt misstolkar och förlöjligar partiprogrammets ståndpunkter och förslag. Som om jämställdhet och jämlikhet vore något extremt befängt, tokigt och rentav onödigt att sträva efter.

Men vet ni? Jag tror att Feministiskt Initiativ har mer pålästa och mer ideologiskt övertygade väljare än många andra. Själv kan jag meddela att ja, jag har läst partiprogrammet, jag har deltagit i valkonferensen, stått i talarstolen och till och med bidragit till skrivelser i EU-valplattformen. Och även om jag inte hade gjort det så hade jag med största sannolikhet röstat på Feministiskt initiativ i år, inte för att jag håller med om exakt allt de föreslår, utan för att jag delar deras samhällssyn och människosyn, deras strävan efter ett jämställt och jämlikt samhälle och för att jag vet att riksdags- och EU-kandidaterna är helt fantastiskt kompetenta och dessutom kan bidra med värdefulla perspektiv i riksdag och EU-parlament – och DET är för mig, och säkerligen för vår äldre släkting samt för många andra, det allra viktigaste.

Varför röstar DU som du gör?

Ps. Läs gärna mitt tidigare inlägg om varför jag röstar som jag gör i år:
Jag tänker inte vänta längre – in med feministerna!

”Jag har behandlat mina barn precis lika!” – om att finna ”bevis” på biologiska könskillnader

15 Apr

Det är en klassiker: Personer som så gärna vill tro på att sociala omständigheter påverkar oss som personer (säger de), men som överallt tror sig finna ”bevis” på att pojkar och flickor, män och kvinnor ändå är och förblir olika:

”Det är ju bara att se sig omkring, killarna är hopplösa när det gäller att ha koll på sina grejer.”
”Ja, konflikterna och skitsnacket här i klassen är det ju tjejerna som står för – det går inte att komma ifrån!”
”Killarna vägrar ju läsa, det är helt enkelt typiskt killigt!”
”Min dotter har hjälpt till här hemma från början, medan min son bara har legat där framför tv:n…”
”Att killar är mer sexfixerade än tjejer går ju inte att komma ifrån, bara att kolla på löpsedlarna…”
”Jag har verkligen ansträngt mig för att behandla min son och min dotter EXAKT LIKA, men ändå är de så olika som de kan bli!”

Ni känner igen, va? Överallt hittar man belägg för att ”det är kört”, bevis för att pojkar är på ett visst sätt och flickor är på ett visst sätt, trots att man ”gjort allt”.

Jag vill dock bestämt hävda att nej, man har inte ”gjort allt”. Inte som enskild person och inte heller som ett enat samhälle (eh, det sistnämnda: långt ifrån…). Problemen i ovanstående uttalanden/synsätt är flera:

För det första benämner man pojkar och flickor som separata, särskilda grupper och generaliserar utifrån (förmodad) könstillhörighet. Kanske är det så att en majoritet av pojkarna respektive flickorna är på precis det sätt man beskriver, även på individnivå, men det finns alltid några individer som skiljer sig ifrån mängden. Dessa glömmer man bort och gör därmed osynliga; de räknas inte med i ”statistiken”, de ses som ”undantag från regeln”. Och genom att man redan från början har bestämt sig för att synliggöra och språkligt befästa det som stämmer överens med ens stående uppfattning (vilken allra oftast överensstämmer med rådande samhällsnorm) är det säkerligen en och annan unge som bara därför har hamnat i precis det beteende som man befäster:
”Hörni pojkar, ni måste skärpa till er och sluta glömma era pennor!”
”Hörni flickor, ni måste sluta att prata skit bakom ryggen på varandra”
Barnen lär sig hur de förväntas agera, helt enkelt, och bara genom att gång på gång få höra att de ”är” på ett visst sätt (även om det är ett oönskat beteende) så kommer många anpassa sig och se på sig själva på just det sättet: Pojkar är slarviga. Flickor pratar bakom ryggen och kan inte leka tre. Det blir som ett evigt upprepande mantra och en självuppfyllande profetia. I detta ingår givetvis också att gång på gång fastställa att kön är lika med könsorgan, bara det är högst problematiskt.

För det andra så tenderar man att inte ens lägga märke till allting som avviker från den rådande uppfattningen, den rådande normen. Kanske har man en klass där väldigt många av pojkarna gillar att läsa, kanske har man en son som är helt ointresserad av bollsport och fysisk aktivitet, kanske är en majoritet av tjejerna i klassen fotbollsspelare, kanske har man en dotter som inte alls bryr sig om att vara ”söt” och som aldrig har koll på läxorna. Dessa normavvikande beteenden och intressen kommer förmodligen antingen omnämnas som ”undantag”, som något ”ovanligt” eller så hamnar de i bakgrunden, medan de beteenden som faktiskt lever upp till normen, återigen, lyfts fram och befästs: De läsande pojkarna kanske även knuffas i matkön, de fotbollsspelande tjejerna kanske är väldigt utseendefixerade, den osportsliga sonen kanske aldrig hjälper till att duka bordet och den lite slarviga dottern kanske väldigt ofta hamnar i konflikter med sina tjejkompisar på grund av skitsnack. Då kommer dessa, normföljande beteenden förmodligen hamna i fokus för diskussionen ändå.

För det tredje: Alla barn ska inte behandlas prick lika, för alla barn är inte prick lika. Vare sig du har en son och en dotter eller två söner då kommer dessa inte vara exakt lika varandra, av flera olika anledningar. Och oavsett om ett beteende är ”biologiskt” och ”könsbestämt” eller avhängigt något helt annat, såsom plats i syskonskaran eller andra sociala faktorer, så ska väl inte vad som helst förklaras giltigt eller uppmuntras?

Jag kan illustrera med ett exempel:
En bekant berättade om sina två barn, en son respektive en dotter, vilka båda två gillar att läsa. Sonen har nyligen lärt sig att läsa själv och dottern, som är äldre, har kunnat sedan länge. Dottern läser ensam på kvällarna och vill ofta i anslutning till sin läsning, eller dagen efter, komma till föräldrarna och diskutera vad hon läst och dela med sig av funderingar hon har. Sonen kan som sagt läsa själv, men han kommer inte självmant till föräldrarna med sina funderingar kring vare sig läsningen eller något annat. Om föräldrarna ligger intill honom under läsningen, däremot, och uppmuntrar till samtal kring boken och kring allt som hänt under dagen, då kryper även hans frågor och funderingar fram.
Så hur agerar föräldrarna? Jo, de behandlar barnen olika helt enkelt, eftersom barnen fungerar på olika sätt. Att behandla dem lika hade i det här fallet kunnat stärka en rådande norm som säger att ”flickor har behov att prata om sina tankar och känslor, men pojkar har det inte”, men genom att behandla dem olika så blir det tydligt att pojkar visst kan ha behov av det, men vissa/många av dem behöver lite extra hjälp på traven för att komma till skott.

Biologi eller socialt arv i detta exempel? Tja, tämligen ointressant – kanske en blandning av båda. Flickan i exemplet har säkerligen flera kompisar som gillar att läsa och som hon kan ”prata problem” med, medan pojken kanske inte har det, med tanke på hur normen ser ut. Den enda intressanta frågan, tycker jag, är hur vi vill att det ska se ut och agera därefter. Hem, skola och helst hela samhället tillsammans… inte undra på att det dröjer så förbannat.

Dock ska tilläggas, vilket även knyter an till mina första två punkter, att jag har jäkligt svårt för så kallad ”kompensatorisk genuspedagogik” där alla pojkar på förskolan får pärla och pyssla medan alla flickor får härja i bygghörnan, exempelvis. Barngrupper är mycket mycket sällan så könsmässigt homogena, även om det ibland krävs att man sätter på de riktigt skarpa könsglasögonen för att få syn på de individuella skillnaderna. Som pedagog är det dock ens skyldighet att göra det, av flera anledningar.

Vill du ha ett jämlikt samhälle? Sluta då häng upp dig på ”biologi”!

10 Mar

Att människor är olika är det nog få som förnekar. Män och kvinnor är olika, män och män är olika, kvinnor och kvinnor är olika, personer bortom dessa två kön är olika personer inom dessa två kön, samt förstås olika sinsemellan (med det lilla ”men”:et att vissa helt och hållet förnekar dessa individers existens?!).

Slutsats: Människor är olika varandra, helt enkelt.

Dock lever vi i ett samhälle som försöker få oss att tro att vi är lika. Eller nej, inte att vi alla är lika, men att vi är lika inom en av två könskategorier: Att män är lika varandra, att kvinnor är lika varandra – samt att dessa två kategorier är varandras motsatser och komplement. Detta försöker vårt extremt könsfixerade samhälle få oss att tro, och väldigt många av oss tror ju att det faktiskt är så. Vilket inte är så konstigt egentligen, för vi får lära oss tidigt att vi har en viss könstillhörighet samt att denna är viktig. Faktum är att det börjar redan innan vi föds, när vi ligger i magen och när folk runt omkring frågar vad det blir. Barnrummet inreds för att matcha könet, kläder införskaffas för att matcha könet och namn bestäms för att passa detsamma. När vi föds omtalas vi genast med ”han” eller ”hon” beroende på hur våra könsdelar ser ut och alla nya människor vi möter vill först och främst veta just vilka könsdelar vi har, innan de tar reda på något annat, innan de börjar interagera med oss, innan de köper oss kläder och leksaker i present. För så ser det ut i ett könsfixerat, ett könsbinärt samhälle. Könet, och att vi är antingen eller, är viktigt. Fundamentalt.

Och ja, dessa små bebisar växer som bekant sedan upp till barn. Barn som lär sig att pussas med barn som är av ”motsatt” kön och att de ska bjuda in barn av samma kön på kalas (mer om heterosexualitet och homosocialitet här). Barn som lär sig att snoppen respektive snippan avgör vilken sida av kläd- och leksaksbutikerna du ska välja, barn som lär sig att tjejiga saker är fjantiga och att killiga saker är coola. Och så vidare.

De flesta av oss är rätt duktiga på att rätta oss i leden och ser vi oss om när vi går på gatan möter vi till största delen ”manliga” män och ”kvinnliga” kvinnor samt väldigt ofta heterosexuella par och familjer. Ja, kanske är det så till och med att majoriteten trivs väldigt bra i sin vanligt förekommande könsroll och i sin sexualitet. Dock inte alla, och bara genom att iaktta människor vi möter på gatan kan vi inte alls veta vilka som går där och trivs och vilka som går där och anpassar sig så att kroppen nästan brister av obehag. Vad vi däremot vet är att de personer vi möter som vågar eller vars innersta helt enkelt tvingar dem att bryta mot det gängse mönstret genom att hålla sin partner av samma kön i handen eller som genom kläder eller frisyr avviker från normer rörande könsuttryck, dessa individer löper stor risk att utsättas för och har förmodligen någon gång utsatts för diskriminering, ifrågasättanden, kränkningar, hot, hån.

Vad vi dessutom vet är att även de kvinnor som går där och trivs, som känner sig stolta över att vara kvinnor på just precis det där sättet, som grupp är och blir diskriminerade i det här samhället, i den här världen. Dessa kvinnor tjänar förmodligen mindre pengar på sitt arbete än sina manliga partners, de tar förmodligen ett större ansvar för det obetalda hushållsarbetet, de tar ut fler föräldradagar och vabdagar än sina män, de får på grund av allt detta ut lägre pension, de löper betydligt större risk att bli utsatta för våld av sin manliga partner än tvärtom, de har förmodligen någon gång utsatts för sexuella trakasserier eller fått höra att de borde ”klä på sig”/”undvika den där stigen”/”våga ta mer plats”/”sluta vara så känslosam”…

För, tyvärr. Vi lever inte i ett jämställt eller jämlikt samhälle där alla människor har samma rättigheter och möjligheter, inte ens här i det underbara Sverige. Och självklart är en grund till detta att vi så beslutsamt delar upp, bemöter och värderar människor olika efter deras kön, deras könsorgan.

”Men såhär gör vi för att män och kvinnor ÄR olika!” utbrister biologistiska genusmotståndare gärna. För det första har dessa människor fel, för forskning (samt mitt alldeles eget öga) visar att det absolut inte är så enkelt att vi är två sorter och punkt. För det andra: oavsett vad så rättfärdigar inga biologiska könsskillnader (påstådda eller faktiska) att småflickor ska kläs som små dockor och att småpojkar ska inspireras att växa upp till empatilösa monster. Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte att vi lever i ett samhälle som värderar manligt och kvinnligt, män och kvinnor olika och som dessutom osynliggör och kränker individer som inte kan eller vill leva upp till samhällets könskrav. Fattar ni det? Att plocka fram argumentet ”biologiska könsskillnader” håller inte, det fyller inget fruktbart syfte! Åtminstone om du på allvar vill ha ett jämställt samhälle…

Vill ni, biologistiska genusmotståndare, att män och kvinnor ska vara jämställda? Inse då att samhället skapar ojämställdhet genom att fostra oss och värdera oss olika.
Vill ni att män ska sluta ses som (och bete sig som) våldsverkande monster, oförmögna att tygla sina känslor? Inse då att förhållningssättet vi har redan till små pojkar kommer att påverka hur de ser på sig själva, på flickor och kvinnor samt deras förmåga till empati och eftertanke.
Vill ni att kvinnor ska kunna välja det yrke de vill utan att bli motarbetade eller utsättas för sexuella trakasserier? Inse då att det är vi som måste skapa de förutsättningar som krävs för att de ska kunna och slippa detta.
Vill ni att transpersoner och intersexuella ska åtnjuta samma rättigheter och ha samma psykiska hälsa som cispersoner? Inse då att även biologin (om vi alls ska tala om den…) är mer komplex än två olika, sinsemellan lika genuppsättningar och inse att vårt eviga tvåkönsskapande missgynnar den här gruppen något oerhört.
Vill ni att pojkar som gillar att leka med dockor och klä sig i rosa ska kunna göra detta utan att mobbas? Sluta då snacka om att biologin gör att pojkar ”är” på ett visst sätt.
Vill ni att homo- och bisexuella ska ha samma rättigheter och faktiska möjligheter som heterosexuella att leva ett bra liv? Sluta då poängtera det biologiska i mäns och kvinnors reproduktiva möjligheter och attraktion till varandra, eller inse åtminstone att biologin och attraktionen kan vara mer komplex utan att för den skull vara ”defekt”.

Är ni med? Skit i biologin. Den finns där, självklart är vi biologiskt olika OCH lika, självklart påverkar vår genuppsättning och våra hormonnivåer vilka vi är, hur vi ser ut, vårt temperament, våra egenskaper. Men. Biologin är inte allt. Och framför allt: Biologiska argument kan aldrig ursäkta ojämställdhet, ojämlikhet, kränkande behandling av minoriteter, normbrytare, kvinnor. Vi alla måste tro på och agera med tron på att det är vi människor som skapar vårt samhälle, med vårt intellekt och med vår vilja – det är först då det kommer hända något. På riktigt.

…och delar du fortfarande inte min uppfattning om att biologi är bullshit när vi snackar mänskliga rättigheter så kan du väl åtminstone erkänna följande: Att du inte vill ha jämställdhet och jämlikhet. Att du är mot hbtq-personers rättigheter. Att du tycker att personer som bryter mot könsnormer får skylla sig själva. Att du anser män vara empatilösa monster. Att du anser att kvinnor inte hör hemma i chefspositioner. Och så vidare. Då vet jag åtminstone att du har läst det jag har skrivit och att du och jag har fundamentalt olika syn på världen. Och: Att jag inte kommer vilja diskutera dessa frågor med dig alls, för det ger mig absolut ingenting.

Fattar ni?

10 Mar

Kan ni fatta att det hände igen? En demonstration för mänskliga rättigheter stördes och förstördes av nazister, av våldsverkare, av människor mot mänskliga rättigheter. Demonstranter för en mer jämställd och jämlik värld skadades av människor mot densamma. Sist skedde det i Kärrtorp, nu stod Malmö på tur. Och media väljer, precis som efter händelserna i Kärrtorp, att i stor utsträckning tala om skeendet som en ”sammandrabbning mellan aktivister från höger- respektive vänsterblocket”. Det är Så Jävla Absurt.

Otäckt i sammanhanget är också att jag tycker att det känns obehagligt att alls skriva om händelserna. Jag var inte på plats i Kärrtorp, jag var inte i Malmö och jag var heller inte på den efterföljande manifestationen igår, och ändå känner jag det där obehaget i magen, bara av vetskapen att jag är en ”sån där” som hatas av en viss grupp människor i samhället. Att jag är en sån där som anses inte bara provocerande och irriterande, utan farlig och hotfull. Bara för att jag önskar mig en värld där alla människor oavsett kön, hudfärg, ursprung, sexualitet, funktionalitet, namn osv. har samma rätt att existera och möjlighet att forma sina liv. En värld som genomsyras av respekt och kärlek till och för alla. Tänk att det kan vara så oändligt provocerande?

Jag påminner er än en gång om mitt inlägg om varför jag röstar på Feministiskt Initiativ i år, jag vill även påminna er om att ni – vi! – som eftersträvar en jämställd och jämlik värld måste höras mer, aktivt överrösta hatet. Det är så vi når någonstans. Det räcker inte, som jag bl.a. skrev i ett inlägg främst riktat till lärare och skolpersonal, att ”i hjärtat” vara för människors lika värde när världen ser ut som den gör.

Här ger jag er några fler lästips, om Internationella kvinnodagen och om händelserna i Malmö.
Ta hand om er där ute och fortsätt låta, höras, kämpa!
Aida Paridad – Nazisterna kommer aldrig skrämma mig till tystnad
Karin Arbsjö – Idag känns torget inte lika säkert
Hanna Höie – En älskad kamrat ligger i koma
Lady Dahmer – Överallt i världen mördas, våldtas, könsstympas kvinnor för att de är kvinnor

Bör jag också ta mig i röven?

25 Feb

Jag ska flyga till Berlin idag – närmare bestämt om en timme (flygrädd som jag är – varför gör jag alltid såhär?). Bara jag och en ryggsäck med böcker och ett skrivhäfte. Två nätter på hotell, tre dagar att upptäcka Berlin på egen hand. Det känns pirrigt och på samma gång saknar jag redan min unge som bara den. Bara att lämna honom en kväll för att gå ut och äta med min fru eller en kompis känns tufft för mig, samtidigt som jag då och då inte kan låta bli – för den där tiden på egen hand är så värdefull och välbehövlig. Det pågår en ständig konflikt i mig mellan att ibland längta efter mig själv samtidigt som jag vill ha mitt barn nära, nära varje sekund.

Delvis härstammar konflikten från mitt eget innersta; kärleken till barnet kontra behovet av att vara en alldeles egen individ. En del av slitningarna handlar dock om att jag är kvinna, mamma, och att jag vet att jag borde ägna mig helt och hållet åt mitt barn, utan att se det som någon uppoffring. ”Barnet är en del av mig, därför innebär ‘egen tid’ att vara tillsammans med mitt barn”. Typ så.

Så enkelt är det dock inte. Inte för mig.

Ni kanske läste ”krönikan”, eller snarare utskällningen, riktad till mammor i allmänhet och Linda Bengtzing i synnerhet i samband med förra veckans delfinal i Melodifestivalen? En ilsk kvinna på Aftonbladet tyckte att det nu minsann får vara nog med ”stålmorsor” som ställer sig på scenen så fort de klämt ut sin unge, att detta är ”vår tids största epidemi” (eller hur hon nu uttryckte sig, jag pallade bara läsa en gång).

Jag fattar inte varför vissa envisas med att lägga sig i hur andra väljer att leva sina liv, när det inte det minsta drabbar dem själva. Och i det här fallet, vilket Frida Boisen påpekade i en betydligt rimligare svarskrönika, har ju barnen i de nämnda fallen (Linda Bengtzing, Charlotte Perrelli, Petra Mede) ytterligare en förälder. Det är inte direkt så att bebisarna lämnas skrikande i en tom lägenhet i väntan på att mamma ska få sjunga färdigt sin schlager.

Aftonbladets ilskna krönikör flikar mot slutet in att hon riktar sig även till pappor men det är förstås bara bullshit och något hon lägger till för att lindra kritiken. Hon riktar sig, vilket debatten om barn som ”lämnas åt sitt öde” och börjar ”för tidigt” på förskola alltid gör, till kvinnor eftersom barn i första hand anses vara kvinnors ansvar – ett synsätt som i samma andetag befäster synen på män som sämre och mindre fullvärdiga föräldrar.

”Ta er i röven, stålfarsor!” Den rubriken hade jag velat se i samband med att Martin Stenmarck vann Melodifestivalen med ”Las Vegas” då han hade en nyfödd hemma, eller då Robinson-Robban lämnade nyförlöst fru och bebis för att ännu en gång tävla i Robinson: ”Det är vår tids epidemi: Pappor som ställer sig på scenen direkt efter att deras barn fötts, som sätter jobbet och karriären före barnen och samtidigt tvingar barn att börja allt tidigare på förskola!”

Eh, för vet ni? Det är ju så det är: Om det är några som på generell nivå ”lämnar barn i sticket” så är det män, pappor. Mammorna drar redan sitt strå till stacken. Vi tar redan ut föräldradagar så det räcker, vi vabbar och byter blöjor och torkar snoriga näsor så det står härliga till. Att ett växande antal mödrar vill göra någonting utöver detta är inget samhällsproblem; det som behövs är fler män som tar över när kvinnorna vill ställa sig på scenen, gå och jobba, resa på egen hand till Berlin…

…och just det, i vårt fall är det ju så att vi har lyxen att vara två kvinnor som delar på ansvaret. Och vi delar faktiskt rätt lika. Lätt som en plätt. Halva föräldraledigheten var, hälften av vabdagarna, vi hjälps åt att lämna och hämta på förskolan, vi är båda uppe och kramar ungen på nätterna (när han inte kommer intassandes och lägger sig mellan oss), vi lägger honom varannan kväll och stiger upp i ottan varannan morgon. Detta sker faktiskt helt utan ansträngning, det är knappt något vi diskuterar: Vi bara gör, vi agerar per automatik som två fullvärdiga föräldrar.

Nu är det jag som reser bort för mig själv två dygn och nästa gång är det min fru. Adrian har alltid någon hos sig som han är trygg med; är det inte någon av oss mammor (vilket det oftast är) så är det en mormor eller i mer sällsynta fall en moster eller morbror. Jag ska verkligen inte ta mig i röven, jag ska verkligen inte ha dåligt samvete. Däremot får jag förstås fortsätta längta järnet efter min unge, det är liksom ett ultimat bevis på hur mycket han betyder för mig. (Och om sedan tiden kommer då det enbart är skönt att komma iväg ett par dagar – då är det också helt okej!)

Ta sig i röven däremot, de kan alla göra som inte kan låta bli att skuldbelägga (andra) mammor för att de vill göra mer än att amma/flaska, vyssja, vabba och torka rumpor, samt alla som inte ser pappor, icke-födande mammor och andra viktiga vuxna i ett barns liv som minst lika värdefulla.

Jag tänker inte vänta längre: In med feministerna!

11 Feb

Nu var det ett tag sedan igen. Jag har gjort mitt bästa för att vila, vila och åter vila – men ett och annat skit har ställt till det för mig och mitt mående, kan man lugnt säga. Mer om det (kanske) i ett annat inlägg.

…vad som dock inte kunde stoppa mig ifrån att aktivera kropp och hjärna var helgens valkonferens med Feministiskt Initiativ, vilken jag och min fru (samt i söndags även vår unge) besökte tillsammans. Och vet ni? Nu kommer jag göra något aningen ovanligt i den här bloggen. Det här inlägget kommer nämligen oundvikligen ägnas åt att försöka övertyga er läsare om att det bara finns ETT parti som ni bör rösta på i valen 2014: Feministiskt Initiativ. Den som redan har bestämt sig för Fi eller något annat parti (?) får gärna läsa ändå och se det hela som, tja, pepp eller bildning i största allmänhet. (Det finns såklart feminister, antirasister och hbtq-aktivister i andra partier också, men de behöver en rätt stor spark i baken för att ta sig någon vart…)

Jag har varit övertygad om att Fi är det rätta alternativet ganska länge, dock har jag, som så många andra, fram till nu tillhört den där gruppen fegisar/”taktiker”/puckon som i slutändan röstat rödgrönt för att undvika en borgerlig regering och för att stänga ute Sverigedemokraterna från riksdagen. Och exakt HUR bra har det gått? Inte alls, eller hur? Att vara ”taktisk” på det sättet är med andra ord inte alls taktiskt; det har lett till en borgerlig regering två gånger, det har lett till att SD har kommit in i riksdagen och det har lett till att Fi har fått betydligt färre röster än de egentligen har stöd för. Idioti, med andra ord.

Rasismen, fascismen, nationalsocialismen växer sig starkare i hela Europa, och de får liksom inget reellt motstånd. Hbtq-personers rättigheter inskränks alltmer, aborträtten inskränks, möjligheterna till demonstrationer stryps, det blir tuffare för rasifierade, papperslösa och asylsökande, kvinnoförtrycket inom Sverige och EU förnekas och man skyller på andra länder och kulturer; mänskliga rättigheter sätts med andra ord alltmer åsido istället för tvärtom. Och vilka är rasisternas största fiende? Jo, feministerna! Feminister, och dessutom intersektionellt inriktade sådana, behövs i maktens rum så att den livsfarliga nedåtgående spiralen bryts. Är inte det självklart?

Vissa menar och tror att Fi är ett ”enfrågeparti” och vissa skräms bort av att ”feminist” finns med i namnet. Detta betyder dock, hävdar jag bestämt, att dessa personer är väldigt oinsatta i Fi:s politik och att de har dålig koll på vad feminism är. Läs på!

Fi arbetar för mänskliga rättigheter och ett stort fokus ligger naturligtvis på kvinnors rättigheter och möjligheter, av den enkla anledningen att kvinnor som grupp har det sämre ställt än män som grupp i vårt icke särskilt jämställda samhälle. Detta är ingen åsikt, det är fakta och tydliga siffror hittas med lätthet hos exempelvis SCB. Om någon anser detta – strävan efter jämställdhet på riktigt! – vara en ”liten” fråga svår att gå till val på tycker jag att ni ska tänka ett varv till: Kvinnor utgör halva jordens befolkning, såväl kvinnor som män (och personer bortom tvåkönsnormen) arbetar, är arbetslösa, söker sjukvård, går i skolan/studerar, rör sig i offentliga rum osv. osv. Kvinnofrågor är de facto inga ”små frågor”.

Dessutom arbetar Fi för hbtq-personers rättigheter, för invandrare, papperslösa, asylsökande och rasifierade, för människor med funktionsnedsättning – vilka inbegriper kvinnor, män och personer bortom tvåkönsnormen. Feministiskt Initiativ för en politik som tydligt vill lyfta fram och främja goda möjligheter för alla; inte bara den ”vita” befolkningen, inte bara den (utifrån normen sett) fysiskt och psykiskt fullt funktionella, inte bara den heterosexuella kärnfamiljen osv. Om någon då tror att Fi för den skull motsätter sig att vita, heterosexuella (cis)män utan funktionsnedsättning ska leva och må gott – please, tänk ytterligare ett varv till. Mänskliga rättigheter gäller alla, okej?

”Jag tänker inte vänta”, sa Gudrun Schyman i debatten mellan henne och jämställdhetsministern Maria Arnholm nyligen – apropå att det kommer dröja 150 år innan kvinnor kommer upp i samma löner som män om inte politikerna tar tag i frågan nu. Och nej, jag tänker inte heller vänta. Kvinnofrågor och jämlikhetsfrågor i största allmänhet sätts alltid åt sidan, och det får liksom vara slut nu. Visst vore det vackert om orättvisor försvann bara genom att alla vi med jämlikhetsönskan gick omkring och tänkte på hur vi vill att samhället ska se ut! Men – det fungerar tyvärr inte så i praktiken.

De människor som hatar vissa folkgrupper, vissa kategorier människor, de som är mot mänskliga rättigheter, som inte vill ha en jämlik värld fri från diskriminering och förtryck – de väntar inte, de håller inte tyst. Deras taktik är att högljutt propagera sin ståndpunkt, att rösta på det parti som företräder deras åsikter, oavsett om de når in i maktens rum eller ej (och till sist når de ju faktiskt dit de vill…). Varför ska då vi som är FÖR mänskliga rättigheter hålla tyst? Vi som vill se en jämlik värld där män, kvinnor och andra har samma villkor, där alla människor oavsett sexualitet, hudfärg, ursprung, religion, funktionsförmåga har möjligheten att leva ett gott liv – varför ska vi vänta och hoppas att något kommer hända senare, på sikt, efter att ”något viktigare” har tagits tag i?

Nej, hörni. Det får vara nog nu. Ut med rasisterna – in med feministerna, helt enkelt.

…och om ni ändock inte övertygats kan ni med fördel lyssna på Gudrun här: