Tag Archives: Lady Dahmer

Skuldbelägg inte den utsatta, stötta och bidra till att förändra strukturen istället!

8 Jun

Fan, jag blir så arg. Lady Dahmer avslöjade häromdagen att Maskulint initiativs språkrör är dömd för sexuella övergrepp mot en fyraåring, och efter detta har hatet eskalerat något hiskeligt. Mot henne, inte mot förövaren eller mot Maskulint initiativ. Hon ska våldtas, dödas och uppmanas begå självmord. Anledningen? För att hon hatar män!! För att hon hänger ut män (som beter sig som svin, obs parentes)!! För att hon inte i varje mening hon yttrar lägger till ett ”inte alla män!!

Lady Dahmer skrev sedan om hur hon på grund av denna massiva hatstorm nu känner sig rädd och undviker att släppa in personer med mansnamn som vill följa henne på twitter eller kommentera hennes blogg. Ja, hon känner obehag och olust inför män, helt enkelt – eftersom det är dessa som så intensivt och i så stor omfattning hotar, kränker och hatar henne. Hur ska hon kunna veta om den eller den mannen är en ”snäll” man när så många inte är det?

…och självklart resulterade även detta erkännande i skuldbeläggande kommentarer från män just; män som känner sig exkluderade, män som tycker hon är ond som klumpar ihop ”män” till en homogen grupp, män som tycker att hon därför är lika hemsk som kvinnohatarna!!!

Och jag bara gapar. Vad är det för fel på dem? Vad. Är. Felet?

De dyker upp som gubbar i lådan. De har aldrig visat sitt stöd för (i det här fallet) Lady Dahmer tidigare genom att delta i debatten, genom uppmuntrande kommentarer eller hejarop. De har på intet sätt visat sig vara så kallade ”snälla”, ”vettiga”, ”vanliga” män med en längtan efter en jämställd värld. Men så plötsligt! Plötsligt får de läsa att män betett sig som skit (vilket inte borde vara särskilt överraskande för dem då detta händer hela tiden), och en kvinna skriver att män behandlar henne illa!! Iiiih, människovärdet är hotat! Manligheten är hotad! Jag måste försvara mig och bevisa motsatsen!!! Och vad passar då bättre än att skriva något TASKIGT till den utsatta kvinnan i samma andetag som jag slår fast att jag är en snäll man??

Som sagt. Jag blir mållös.

Och faktum är att jag tyvärr känner igen mig i Lady Dahmers tankegångar, även om det i mitt fall rör sig om betydligt färre följare och betydligt färre kommentarer att moderera. Oftast, och det vill jag poängtera, får jag väldigt fina, uppmuntrande och vänliga kommentarer. Verkligen. Från majoriteten av alla läsare, och främst från kvinnor eftersom jag har flest kvinnliga läsare (tolkar jag det som utifrån de namn ni signerar med). Men titt som tätt dyker annat upp; onyanserat kritiska kommentarer, otrevliga kommentarer, nedlåtande kommentarer – och jag är ledsen att säga det: I nio fall av tio är det då en man som har skrivit den. ”Men inte alla män…!” kanske någon vill utbrista nu, och jag svarar som Mondokanel så käckt skrev häromdagen: Nej, tur det, för annars hade vi inte haft det så livat! Nej, självklart inte alla män, men när jag ska moderera en kommentar skriven av en man rör det sig i åtminstone sju fall av tio om en negativ/otrevlig/nedlåtande kommentar och därför går min puls upp några slag varje gång en kommentar signerad en för mig okänd man dyker upp för moderation. Så är det tyvärr. Inte (hoppas jag?!) för att majoriteten av alla män är ute efter att kränka eller aggressivt kritisera kvinnor, utan för att majoriteten av alla schyssta, helt vanliga män håller tyst. De säger ingenting.

Förutom då möjligtvis när de protesterar mot att klumpas ihop med alla de män som hotar, trakasserar, våldtar och slåss…

Jag känner bara såhär: Men gör någonting aktivt för att förändra strukturen och statistiken istället då!! Stötta utsatta kvinnor! Sätt ner foten och säg NEJ till hat, hot och våld! VISA att ni är ”schyssta” (normala) män istället för att bara prata och tjafsa om det!
Istället för att den enda gången ni kommenterar en utsatt kvinnas blogg skriva ”inte alla män!” så borde ni kanske skriva ”fy fan vilka svin! Stå på dig!”
Istället för att på den där middagen när diskussionen glider in på friande våldtäktsdomar säga ”det finns faktiskt män som anklagas trots att de är oskyldiga!” så borde ni kanske säga ”fan vad illa att så många våldtäktsmän går fria!”
Istället för att irriteras över att kvinnor i diskussioner talar om ”män” som en kategori så borde ni bli förbannade på alla de män som gör att kvinnor tar omvägar på kvällarna för att undvika oupplysta stigar, som gör att kvinnor inte vågar släppa igenom kommentarer från män på sina bloggar, som gör att kvinnor tvingas generalisera och tala om ”män” som en kategori.

Och framför allt: Sluta tro att allt, i alla lägen handlar om er! Om dig! Har du inte hotat någon, aldrig kränkt någon medvetet, aldrig slagit, tafsat, våldtagit, betett dig som en skit – då är det ingen som anklagar dig heller! Förstår du? Men det är heller ingen som kommer tacka dig bara för att du beter dig som en normal människa, särskilt om det enda positiva du sysslar med handlar om att inte göra grejer som ingen borde göra.

Jag kan förstå att det är frustrerande att höra om sexism och ojämställdhet om man är man, på samma sätt som jag, i egenskap av vit, kan frustreras över att höra om rasism. Jag skäms. Jag känner skuld och obehag. Jag funderar över mitt beteende, på vilka sätt jag – trots att jag givetvis vill kalla mig antirasist – bidrar till att vithetsnormen fortsätter härska och rasismen fortsätter flöda. Men inte fan är det för den skull rimligt att jag glider in på, säg, Rummets och gastar ”inte alla vita!!” i kommentarsfältet eller att jag uttrycker hur kränkt jag blir när en rasifierad berättar för mig om vilka kränkande kommentarer hen fått från vita och hur dessa får hen att vilja undvika sammanhang där majoriteten är vita. Jag får fan bara hålla käften. Skämmas, lyssna, ta till mig, inse mitt privilegium och fundera över hur jag kan stötta den antirasistiska kampen, utan att någonsin göra anspråk på att sätta agendan och sno åt mig tolkningsföreträdet. Aldrig.

Annonser

Vi behöver inte höra att tjock är = ohälsosam fler gånger

9 Maj

Det pågår återigen en kroppsfight i cyberspace, vilken tog avstamp i Lady Dahmers kritik av en smal bloggares inlägg om att släppa kroppshetsen. LD var tydlig med att hon inte riktade kritik mot bloggaren personligen, utan att det handlade om det skeva i att stoltsera med och hylla sin avslappnande inställning till sitt utseende när man faktiskt följer kroppsnormen – samt att responsen på sådana texter och bilder dessutom blir så enorm och positiv. ”Wow, vilken härlig och modig tjej!”När en TJOCK person gör samma sak, däremot, tornar klagomuren genast upp sig och alla hälsoexperter bara MÅSTE peppra med sina goda träningsråd, hälsoriskerna med fetma och oja sig över det OACCEPTABLA i att HYLLA fetma på det viset.

…och dessutom dyker en drös smalisar upp som gråter för att de då känner sig kränkta över att de inte får känna stolthet längre för nu ska visst alla vara tjocka!!! ”Jag kan inte hjälpa att jag är smal!” och ”Vi smalarååå, vi har det också jobbigt!!!” kan det låta och jag kommer osökt att tänka på det i feministiska diskussioner välbekanta ”men männen då!”, Pride-snack som bemöts med ett ”men vi heterosexuella då!” och diskussioner om rasism som landar i att vita känner sig åsidosatta och bortglömda…

Kort sagt: Jag blir SÅ irriterad. För hörni, även om skönhets- och kroppsideal drabbar oss alla (främst kvinnor) i dagens samhälle så existerar ingen övergripande norm som konsekvent drabbar smala kroppar eller som säger att ”det är bättre att vara tjock än att vara smal”. Däremot har vi en norm som konsekvent bestraffar tjocka kroppar och vi har ett samhälle som hetsar till ”god hälsa” på ett fruktansvärt osunt sätt.

Egentligen skulle jag bara kunna avsluta här genom att länka till Lisa ”Awesomeness” Mondokanel’s inlägg om hela debatten, men… jag tänkte säga några ord själv också som styrker både det LD skriver och min egen bestämda uppfattning i frågan (vilken jag till stor del har att tacka såväl LD som When darkness falls, som skriver oerhört bra om just smalhets och fettförakt, bl.a. här).

Som vanligt tar jag avstamp i en erfarenhet som lärare:

En gång var jag med om en redovisning där ett gäng högstadieelever pratade om hälsa respektive ohälsa. De hade forskat ett bra tag, fått hjälp av lärare och i sin presentation tog de upp att ohälsa är något dåligt (förstås), medan god hälsa är något bra (förstås). God hälsa fick man enligt eleverna om man tränade mycket, sov bra och åt nyttig mat och dålig hälsa fick man när det omvända förhållandet rådde: ingen träning, lite sömn, skräpmat. Och jo då, grovt generaliserat skulle de flesta nog kunna gå med på att det är bra att röra på dig, sova lagom mycket och sträva efter att skippa skräpmaten. Men. Vad som också sades, inte bara den här gången, utan alltid när det diskuteras hälsa respektive ohälsa, var att det ohälsosamma beteendet leder till och innefattar tjockhet, medan det hälsosamma beteendet leder till och innefattar smalhet.

Och där blev jag illa till mods. Att vara tjock innebär de facto INTE automatiskt att du är ”ohälsosam” och att vara smal innebär INTE automatiskt att du är ”hälsosam”. Dock tror de flesta av oss det, för det är just det vi får inpräntade i oss heeeeela tiden, från alla möjliga håll (inte minst ifrån reklampelarna och alla tv-program som går ut på att bli hälsosam och smal). Jag är trött på det, och jag förstår sannerligen om man som tjock är jävligt trött på det.

Det anses så vansinnigt självklart att en snygg kropp är en smal kropp är en hälsosam kropp är en eftersträvansvärd kropp att ingen någonsin reflekterar i andra banor. ”Ingen vill ju köpa bikinin om det är en tjock tjej som visar den”, sägs det när man diskuterar reklam. ”Om man äter för mycket godis blir man tjock och det är ohälsosamt”, sägs det när man pratar kost och hälsa. ”Att röra på sig är viktigt, annars kan man bli tjock”, sägs det i diskussioner om träning och motion. Och det som tydligt sägs mellan raderna är att TJOCK betyder lat och otränad som betyder matvrak som betyder ohälsosam som betyder ful. Det är liksom som om ”tjock” och ”smal” vore synonymt med andra sociala hittepå-motpoler som ”man” och ”kvinna”, där det med respektive kroppsform följer en rad förgivettagna sanningar om ens personlighet, vanor och mående.

Det är extremt få som ifrågasätter denna skeva svartvita uppfattning, och snackar vi ungdomar är det verkligen en sanning utan minsta tvivel. Alla ”vet” att det förhåller sig på det här sättet, och det talas liksom aldrig om att kroppar, liksom personer av olika kön, är olika inom respektive ”kategori”. Framför allt talas det betydligt mer sällan om faror och hälsorisker med den alltför smala kroppen, den övertränade kroppen, den hälsobesatta kroppen. Eller för all del den genomsnittligt byggda och på utsidan ”snygga” kroppen som lever på kaffe, cigaretter och smågodis. Om det nu är så att vi prompt ska lägga oss i enskilda individers levnadsvanor…

Samt: Vad kännetecknar ”god hälsa” egentligen? Är det nödvändigtvis något som alls kan avgöras enbart genom att titta på någons kropp, midjemått, vikt i förhållande till längd, personens matvanor, sovvanor eller träningsvanor? Nej, givetvis inte. Och i synnerhet bör man inte fästa all vikt (sorry) vid det förstnämnda.

I skolan, exempelvis då i idrott och hälsa samt i hem- och konsumentkunskap, pratas det mycket om vilka näringsämnen kroppen behöver, hur mycket sömn en tonåring behöver, att motion i lagom dos är viktigt och så vidare. Och ja, detta är värdefull kunskap, såklart. Men, och jag säger verkligen MEN, skolan ska inte bidra till kroppsförakt eller spä på myter om vilken kroppsform som är den mest eftersträvansvärda, för människor ser och kommer alltid se olika ut.

Med andra ord: Elever bör i skolan inte uppmanas att räkna ut sitt BMI, mäta sitt midjemått, skriva kostdagbok där varenda kalori noteras eller dylikt. Snacka om att bädda för kroppsångest och ätstörningar. Vad skolan istället borde göra, vilket jag gjorde i samband med ovan nämnda elevers redovisning, är att agera motvikt till det som hela samhället dagligen lär oss. Vi behöver inte ännu en gång tala om för eleverna att det är farligt att vara överviktig, för de ”vet” det redan. Vad vi istället bör göra är att hjälpa dem ifrågasätta samhällsnormen kring kroppsstorlek och utseende, stötta dem att trivas i sina respektive kroppar och framför allt sluta uppmuntra dem att jämföra med varandra. Mycket kan vi påverka vad gäller våra kroppar och vårt utseende, men långt ifrån allt. Långt ifrån. Och vad tjänar det då till att ägna hela livet åt att kämpa för den ouppnåeliga kroppen? Och framför allt: Vad fan tjänar det till att tala om för andra att de borde förändra sin kropp? I synnerhet om de faktiskt säger och visar att de MÅR BRA! (Om inte annat så fram tills dess att någon talar om för dem att de inte borde må bra…)

Detta blev långt och jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta, men jag hoppas att poängerna har gått fram. Jag är medveten om att jag inte har tolkningsföreträde i frågan och jag tänker inte sätta någon agenda. Men i egenskap av människa och lärare så kan jag liksom inte bara stå tyst. Jag blir för jäkla illa berörd helt enkelt. Lämna folks kroppar i fred, och sluta föra vidare löpsedlarnas och ”hälso”magasinens ensidiga budskap. Vi får nog av den skiten ändå.

Ytterligare ett lästips: Om du är tjock och inte hatar dig själv, då jävlar blir det liv

Överhettad

9 Apr

Först tänkte jag skriva att jag är alldeles tom inuti just nu. Men det skriver jag inte, för det är jag inte. Jag skulle nog snarare säga att jag är på gränsen till överfylld, samt överrumplad och matt.

För det första av mitt jobb, som dagligen är och förblir en stor utmaning – även de timmar och dagar då det enbart känns lustfyllt och skitkul (testa att fånga 24 fjortonåringars uppmärksamhet, alla på en gång, när de samtidigt är uppfyllda av sina tonåriga egon, sina bekymmer och rädslor, funderingar och drömmar – och när du dessutom konkurrerar med var och ens smartphone OCH individuella iPad. Just do it, innan du en enda gång kritiserar eller ojar dig över skolan, okej?).

För det andra av föräldraskapet, vilket just nu är mer utmanande än det någonsin varit tidigare; att vara förälder till en alldeles fantastisk 2,5-åring med en hejdundrande fantasi och ett lika hejdundrande temperament, samt en vilja av stål. Han är klipsk, vår unge, han går inte med på att man luras eller försöker sig på några avledande tricks – han genomskådar allt. Och hans sociala behov och närhetsbehov är enormt. Mysigt som bara den, men krävande: När vi är tillsammans, då är vi tillsammans, och lägger sig gör han inte förrän vi lägger oss. Han vill inte missa något, liksom. Mitt tålamod prövas miljoner gånger dagligen och att leva under devisen kommunikation, respektera kroppslig integritet så långt det bara går och kärlek före allt… det tär lite alltså. Men vi har ju igen det, om inte helt och hållet så åtminstone nästan lika många gånger dagligen.
”Måste pussa mamma!”
”Titta vilken snyggingmask jag gjort mamma!”
”Det är MINA mammor!”
Obeskrivligt, liksom.

…och för det tredje så händer det så mycket skit i vårt kära samhälle just nu att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja. Skoldebatter ignorerar jag, för jag pallar inte höra fler gånger vad jag eller min skola behöver göra. Jag vet redan precis vad jag behöver, okej? Och så frias ytterligare våldtäktsmän på löpande band, Grand Hotel förbjuder kvinnor att amma och Silja Line skuldbelägger kvinnor för att de blivit våldtagna på båten. Alltså skärp er, allihop, säger jag bara. Vad fan är det frågan om? Nej, jag orkar inte. Det rinner över och blir inga kloka ord kvar. Jag lämnar över till Lady Dahmer och till When darkness falls istället. De har båda skrivit riktigt läsvärda, viktiga och (den senare framför allt) starka, självutlämnande texter idag. Läs!

Nu ska jag gå på yoga.

Fattar ni?

10 Mar

Kan ni fatta att det hände igen? En demonstration för mänskliga rättigheter stördes och förstördes av nazister, av våldsverkare, av människor mot mänskliga rättigheter. Demonstranter för en mer jämställd och jämlik värld skadades av människor mot densamma. Sist skedde det i Kärrtorp, nu stod Malmö på tur. Och media väljer, precis som efter händelserna i Kärrtorp, att i stor utsträckning tala om skeendet som en ”sammandrabbning mellan aktivister från höger- respektive vänsterblocket”. Det är Så Jävla Absurt.

Otäckt i sammanhanget är också att jag tycker att det känns obehagligt att alls skriva om händelserna. Jag var inte på plats i Kärrtorp, jag var inte i Malmö och jag var heller inte på den efterföljande manifestationen igår, och ändå känner jag det där obehaget i magen, bara av vetskapen att jag är en ”sån där” som hatas av en viss grupp människor i samhället. Att jag är en sån där som anses inte bara provocerande och irriterande, utan farlig och hotfull. Bara för att jag önskar mig en värld där alla människor oavsett kön, hudfärg, ursprung, sexualitet, funktionalitet, namn osv. har samma rätt att existera och möjlighet att forma sina liv. En värld som genomsyras av respekt och kärlek till och för alla. Tänk att det kan vara så oändligt provocerande?

Jag påminner er än en gång om mitt inlägg om varför jag röstar på Feministiskt Initiativ i år, jag vill även påminna er om att ni – vi! – som eftersträvar en jämställd och jämlik värld måste höras mer, aktivt överrösta hatet. Det är så vi når någonstans. Det räcker inte, som jag bl.a. skrev i ett inlägg främst riktat till lärare och skolpersonal, att ”i hjärtat” vara för människors lika värde när världen ser ut som den gör.

Här ger jag er några fler lästips, om Internationella kvinnodagen och om händelserna i Malmö.
Ta hand om er där ute och fortsätt låta, höras, kämpa!
Aida Paridad – Nazisterna kommer aldrig skrämma mig till tystnad
Karin Arbsjö – Idag känns torget inte lika säkert
Hanna Höie – En älskad kamrat ligger i koma
Lady Dahmer – Överallt i världen mördas, våldtas, könsstympas kvinnor för att de är kvinnor

Statuscheck, irritation och egopepp

15 Feb

Jag blir feministpeppad av superbraiga bloggarna Calleism, When Darkness Falls och Noboytoy den här veckan. De feministpeppar ett gäng bloggare varje vecka, för att stötta rörelsen och för att lyfta fram feminister som inte är lika stora som exempelvis Lady Dahmer och Hanapee. Bra initiativ, tycker jag och jag känner mig grymt hedrad!
image
…dock har jag väl inte förvaltat peppen så värst väl just den senaste veckan, då jag inte lyckats klämma ur mig mer än ett rejält blogginlägg. Livet är tufft just nu, och jag vill så gärna skriva mer om det men inser att jag nog måste vänta. Ännu längre… Hur som helst: Det som händer tär på krafterna, både fysiskt och psykiskt, och på samma gång som jag något sånär hänger med i vad som debatteras på twitter och i bloggosfären så är min hjärna alldeles matt och lyckas inte producera något av vett. Tyvärr. Men jag vill och jag ska komma igång igen, måste bara släppa pressen och låta det ta sin tid. Tills dess fortsätter jag att aningen oregelbundet uppdatera bloggen, men däremot påminner jag då och då om äldre (dock aktuella) inlägg samt tipsar om andra bra texter via min facebooksida samt via twitter. Se till att gilla/följa om ni inte redan gör det!

Något som störde mig rejält igår förresten var upptäckten att Finest Awards infört en ny kategori: Årets HBTQ-bloggare, och att det i denna kategori nominerats inte mindre än sex bögbloggare, endast två flatbloggare (varav en tycker att genuscertifierade förskolor är dåligt) och dessutom en heterosexuell cisperson. Ingen transperson, föga förvånande. Och den heterosexuella cispersonen är ingen mindre än Lady Dahmer – som ju definitivt är värd en nominering, då hennes blogg är enormt viktig för så många och hon dessutom är kanonbra på att lyfta fram andra. Problemet är bara att hon inte är en hbtq-bloggare… Jag är med andra ord inte det minsta irriterad på henne (eh såklart), men däremot tycker jag att fördelningen av nomineringarna, förutom att den är kass, så smärtsamt väl speglar verkligheten: Hbtq = cisbög, helt enkelt. Vilket inte är okej. Ni minns kanske vad jag skrev om Stockholm Pride i somras? (detta och detta)

Nåväl. Nästa år ska jag tvinga er att nominera mig 😀 (och ni får gärna tipsa mig och varandra om era bästa hbtq-bloggare i kommentarsfältet!)

Betydligt gladare blir jag av att varje dag kunna känna rejäla buffar och sparkar från bebisen som ligger i min tappra frus mage (vi är ungefär halvvägs genom graviditeten nu), att ha en korttripp till Berlin inbokad (jag ska resa alldeles ensam!) och vetskapen om att jag minsann bidrog till att Feministiskt Initiativs EU-valplattform numera tydligare inkluderar transpersoners rättigheter (läs mer om den diskussionen här).

Nu ska jag sluta blaja och egotrippa för att istället ägna mig åt min kära unge, som redan har ätit upp lördagsgodiset och hunnit bygga upp en rejäl rastlöshet. När dagen börjar klockan 5, ni vet…
image
image

Både ren ilska, sansad tydlighet och pepp behövs i kampen för ett jämlikt samhälle

8 Nov

Det pågår återigen någon slags debatt kring debatten här i feministbloggosfären: Vem når längst i kampen för en jämställd och jämlik värld – den som är lugn och pedagogisk eller den som vågar ryta ifrån rejält och ilsket provocerar? Sara Schmenus skriver att hon är nöjd med den ”etikett” hon har på sig själv, som pedagogisk och på gränsen till mild, ibland nästan övertydlig i sin feministiska argumentation. Lady Dahmer irriteras av vissas uppfattning om att ”God Ton”-feminister når längre och slår fast att hennes ”rabiata” och ilskna framtoning lett henne dit hon är idag; en kvinna ska enligt normen vara följsam och behagande, och det är ju den normen vi vill vidga! (läs här och här.)

Själv känner jag mig mest förundrad över den så kallade debatten. För är det ens en debatt? Och vem vinner i så fall?

Om jag ska sätta en etikett på mig själv här så drar jag väl snarare åt Schmenus-hållet än åt Lady Dahmer-varianten, men det handlar definitivt inte om att jag inte är förbannad över samhällsstrukturerna såsom de ser ut idag – tvärtom: Jag är vrålförbannad! Och det framför jag ju också titt som tätt i olika former när jag sätter ner foten angående exempelvis homofobiskt språkbruk, normer inom hbtq-communityt eller folks besatthet vid att barn behöver manliga förebilder. Det som dock gör att jag inte riktigt kan sätta stämpeln ”ilsket rabiat” på mig själv i bloggsammanhang är att jag oftare uttrycker mig på ett, tja, ”mildare” sätt. Att jag oftare skriver längre inlägg än korta, och att jag gärna bemöter eventuella mothugg på förhand istället för att låta frågor och givna motargument hänga i luften. Därmed uteblir i vissa fall debatter hos mig, förstås; trogna läsare framför sina åsikter, håller ofta med mig (men inte alltid fullt ut) och jag får ofta hejarop och positivt peppande kommentarer. Bloggare som Lady Dahmer och riktigt provocerande (och fantastiska!) Jaylazkar får säkerligen fler arga och hatiska kommentarer, folk blir betydligt mer provocerade av dem eftersom de inte skräder orden och särskilt Jaylazkar (samt även Oxhen och så Fanny, förstås) är verkligen inte ute efter att vara några publikfriare. Tycker jag att de gör fel? Eh nej, verkligen inte! Jag tycker att de är hur bra som helst; de inspirerar, de väcker känslor och triggar verkligen igång min vilja till förändring av det här samhället ytterligare.

Så, varför skriver jag som jag gör då? För det första för att det är min personlighet förstås. Jag är pedagog till yrket och till personligheten, och jag är dessutom en person som helst undviker missförstånd eller mothugg mot sådant som jag faktiskt visst har tänkt på och därför gärna vill bemöta. Jag har även ett stort bekräftelsebehov och tycker det är jobbigt med kritik – det hymlar jag inte med – och därför vill jag skriva tydligt. Bloggen är ett fritidsintresse, inget jobb, och den ska ge mig positiv energi och inte tvärtom! Dessutom det faktum att jag arbetar som lärare och att jag bloggar under eget namn gör att jag liksom känner ett ansvar gentemot mig själv, min familj, min arbetsgivare. Jag skriver på ett sätt som jag tycker är bekvämt, givande, roligt och som känns konstruktivt och det har ingenting med hur jag anser att andra ”borde” skriva att göra. Ingenting.

Därmed inte sagt att jag inte är provocerande i vissas ögon. Antifeminister, homofober, personer som inte inser att vi lever i ett ojämställt samhälle, som helt och fullt tror att könsroller är biologiskt betingade, som inte fattar vad normkritik handlar om – de uppskattar naturligtvis inte mina åsikter. Och då spelar det ingen som helst roll hur jag uttrycker mig så länge jag uttrycker de åsikter jag har – de tycker att jag är dum i huvudet/obegriplig oavsett. Kanske skulle de störa sig extra mycket om jag hade ett ännu mer rabiat uttryckssätt, men de skulle inte hålla med mig eller uppskatta mig om jag lade huvudet på sned och med mild röst talade om jag vad tycker heller. Det enda som skulle få motståndare att gilla mig vore att 1. undvika att tala om vad jag tycker och blogga om typ blommor istället, 2. hålla med motståndarna, 3. hålla käften helt och hållet. Och kommer det hända? Nope.

Att viljan till förändring av ett samhälle föds ur insikter om och frustration över brister och orättvisor är väl ändå rätt självklart? Och att förändringen aldrig kommer ske om ingen vågar belysa bristerna och säga ifrån är väl också rätt självklart? Sedan hur detta görs… så länge vi inte sysslar med oberättigade personliga påhopp och svär och skriker utan anledning så spelar väl det mindre roll? Framför allt tror jag på styrkan i att engagerade feminister, hbtq-aktivister, anti-rasister och andra som arbetar för ett jämställt och jämlikt samhälle skriver, talar och för kampen på olika sätt: Å ena sidan behöver vi skakas om, provoceras, se problemen samt inse våra egna brister och vår egen del i strukturerna, å andra sidan behöver vi lära oss mer, utveckla våra kunskaper, vår argumentation och se nya perspektiv och å tredje sidan behövs pepp och klappar på axeln för att orka fortsätta. 

Eller vad tror ni?

Fler hbtq-föräldrar behöver synas i det offentliga rummet

7 Jul

Jag har pms och är så att säga lite extra ”lättretlig”. Inte för att det ska tas som en ursäkt, men som en förklaring och även som den positiva anledningen till att jag plötsligt fick skrivarenergi trots ännu en okristligt tidig morgon med min älskade unge. Jag läste det här inlägget inne hos Lady Dahmer och blev aningen provocerad. Nej, inte av själva inlägget egentligen, för det är fint att hon belyser heteronormen och homosexualitet, men… Jag blir provocerad av att det heteronormativa samhället smittar av sig på våra barn och att de personer som verkligen drabbas av heteronormen och därmed bäst kan påtala och belysa den – homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera – så sällan kommer till tals i det offentliga rummet, får dela med sig av sina berättelser (på samma sätt som heterosexuella för jämnan delar med sig av sina) och synliggöra hetero- och cisnormen utifrån sina perspektiv. Särskilt saknar jag synliga hbtq-föräldrar och familjer som på något annat vis bryter mot den heterosexuella kärnfamiljsnormen – och dessa tänkte jag fokusera på nu.

Vilket jag tjatar om för jämnan är det bland barn och ungdomar som attitydförändringar kan och måste ske på riktigt. Barnfamiljer, förskola och skola är därmed viktiga delar i det normförändrande, normvidgande arbetet. Och vilka bär ansvaret på dessa arenor? De vuxna förstås: Föräldrarna, andra viktiga vuxna i barnens liv, pedagogerna. Att ha ett ”fördomsfritt och öppet förhållningssätt” räcker inte, vilket jag har skrivit om flera gånger tidigare (här och här bland annat) för du kan fortfarande bidra till osynliggörande – särskilt om du själv uppfyller normen på alla tänkbara plan (för egen del är jag exempelvis medveten om att jag även om jag lever med en kvinna uppfyller väldigt många andra normer).

Så, vad har vi för verktyg? 1. Språket, förstås: Hur vi talar om olika saker, olika människor och fenomen. Kön, sexualitet, familjer, relationer, kärlek – hur pratar vi med våra barn om sådant? Vilka perspektiv inkluderar vi på ett självklart sätt? 2. Litteratur, tidningar, filmer och tv-program: Förekommer det några alternativa familjebildningar i de böcker vi läser och de filmer vi visar? Erbjuder vi böcker och filmer med barn av olika kön i huvudrollerna? Hur framställs könen och deras relationer? 3. Vilka umgås vi med – består hela bekantskapskretsen av heterosexuella kärnfamiljer? Det är inte särskilt lätt att förändra sin bekantskapskrets förstås, men det kan vara något att åtminstone synliggöra för sig själv och fundera på varför det ser ut så. 4. Vad konsumerar vi själva för litteratur, film, tv-program, tidningar och bloggar? Om det är så att allt vi läser och tittar på handlar om och är skapat av heterosexuella cispersoner, tja, då kanske vi kan försöka vidga vår repertoar bara en liten aning, om inte annat så för att vi ska ha fler perspektiv i bakhuvudet när vi talar med våra barn.

Men. Där har vi haken: Har vi något annat att välja på?

Just litteratur som riktar sig till föräldrar och som inte är heteronormativ saknar jag verkligen. Föräldratidningar, föräldrahandböcker, större föräldrabloggar. Det finns helt enkelt inga sådana där hbtq-personer återkommande och på ett självklart sätt kommer till tals och därmed får synas i det offentliga rummet – i egenskap av hbtq-person och förälder på samma gång. Jag har varit i kontakt med tidningen mama några gånger och påtalat att jag tycker att de ska bli mer inkluderande vad gäller hbtq-perspektivet, och jag har fått uppmuntrande svar – men de tycker liksom att de verkligen tänker på detta och redan arbetar för att bli bättre. Okej, jag märker att de har tänkt till och jag uppskattar verkligen deras reportage  om exempelvis genus och pojkars läsning, kompisboende mammor, att de tipsar om barnboken ”Jösta och Johan” (som dock inte är en särskilt ny och inte heller en särskilt bra bok om man ska tänka normkritiskt), använder ”hen” och att de i en artikel nyligen hade med en bisexuell mamma som deltog med fingerat namn… men räcker detta för att locka och inkludera en större läsarkrets och bidra till förändring? Vad sägs till exempel om en krönika då och då av en hbtq-förälder? Att rekrytera en bloggande hbtq-förälder? Aktivt försöka komma i kontakt med regnbågsfamiljer och be om litteraturtips och tips på ämnen att skriva om? Eller är det för mycket begärt ”då vi trots allt är rätt få”?

Nu handlar inte detta om tidningen mama förstås, och jag kan bara strunta i att köpa den tidningen när jag känner att den inte riktar sig till mig – men saken är ju den att alla föräldratidningar är heteronormativa (säg gärna emot och tipsa mig om ni tycker att jag har fel!). Likadant ser det ut i föräldrahandböcker, där alternativa familjebildningar och regnbågsfamiljer på sin höjd får vara en parentes eller ett tillägg längst bak i varje kapitel (alternativt något som nämns redan i inledningen i ordalag som ”vi försöker även inkludera familjer som inte ser ut som normen” – och sedan ser man inte röken av detta välvilliga försök någonstans i hela boken). Böcker om regnbågsfamiljer tenderar i den utsträckning de existerar att vara politiska, samhällskritiska, upplysande – något som också behövs, men för att på riktigt vidga normen och förändra synen på vad kärlek är, vad en relation kan vara och hur en familj kan se ut, ja, då behöver vi ta ett steg till.

…och ytterligare ett bevis på att den där heteronormen håller oss alla i sitt grepp är att jag känner mig rätt… obekväm när jag skriver det här inlägget. Gnällig, som att jag begär för mycket och egentligen borde vara nöjd. Jag som fått tillåtelsen att skaffa ett barn och gifta mig och allt…

För övrigt har jag ett projekt på gång som handlar just om detta: hbtq, normer och föräldraskap. Jag vet att jag inte är ensam om det, jag såg exempelvis här att en antologi om queerfamiljer är på gång, men min idé ser lite annorlunda ut om jag har förstått saken rätt. Jag nämner det i en liten notis såhär längst ner eftersom jag inte vill avslöja för mycket än då jag befinner mig i planeringsstadiet, men jag hintar om det och om någon är nyfiken på att veta mer och kanske bidra på något sätt så får ni gärna maila: minasannaord@gmail.com  

Om privilegiet att kunna bli gravid och föda ett barn

5 Jul

För något år sedan dök en statusuppdatering upp i mitt facebookflöde som har hängt med mig sedan dess. Jag minns inte ordagrant hur det var formulerat, men på ett ungefär: Alla ni som uppdaterar om hur fruktansvärt jobbigt det är att ha småbarn, om sömnlöshet och trots, tänk på att det bland era vänner kan finnas någon ofrivilligt barnlös som skulle offra sin ena arm för att ta del av det ni har. Era stackare!

Jag är en av dem som titt som tätt talar om för facebook att min unge vaknade 04.45 igen, och även om jag försöker göra det med en lagom humoristisk-ironisk-bitter ton så tänker jag alltid på den där lilla texten. Jag vet ju att vi är lyckligt lottade som fick den där ungen till slut, och även om jag naturligtvis tycker att man måste få spy ur sig ibland (för alltså ja, sömnbrist gör en galen) så är det på intet vis synd om mig och jag är definitivt inte utsatt på samma sätt som den som förgäves försökt få barn i flera år. Lite om det här med att det är bra att vända perspektiven och se vad man har skrev jag för övrigt om här.

Den där facebookstatusen och även min egen (och flera bekantas) krokiga väg till ett barn dök återigen upp i mitt huvud när jag läste Lady Dahmers inlägg om fri abort häromdagen. Jag vill, liksom i mitt förra inlägg på samma ämne, börja med att poängtera att jag är för fri abort och mot skuldbeläggning av enskilda personer som av den ena eller andra anledningen ser abort som det enda möjliga alternativet, så att ingen kommenterar utifrån en uppfattning om att så inte är fallet. Detta inlägg kommer dessutom inte alls handla om aborträtten, utan om förväntningar, normer och privilegier kopplade till graviditet, fertilitet och den biologiska kvinnokroppen, ja, tankar som dök upp i huvudet när jag läste Lady Dahmers inlägg samt diskussionen som följde i kommentarsfältet.

Det som fick mig att reagera på Lady Dahmers inlägg var inte det faktum att hon gjort tre aborter eller att hon valde att berätta om dessa, utan det var hennes sätt att formulera sig och den triumferande tonen när hon talade om aborterna, vilken jag förstår att hon använde för att på ett starkt och provocerande sätt göra ett statement: Ingen ska behöva känna skuld när hen väljer/tvingas att göra en abort, och framför allt ska ingen annan komma och tala om för personen att hen gjort fel; den utomstående har nämligen ingen aning om bakgrunden till detta beslut. Fine, håller med.

Jag blev dock aningen illa berörd av texten och av tonen hos några kommentatorer i den efterföljande diskussionen. Det blev tydligt att det enligt vissa finns åsikter som är rätt i den här frågan – ja, vissa tankar och funderingar som är korrekta, och den som la till ett ”men…” i sitt svar fick räkna med att få stämpeln som hycklare, fascist eller skuldbeläggare. Som jag belyste i mitt inlägg igår är det dock oundvikligt att relaterade frågor rörande graviditet, fertilitet, sortering av människor, sexualitet, kön, fosterdiagnostik osv. dyker upp i den här diskussionen, och det är också oundvikligt att personer med olika erfarenheter i bagaget har olika tankar om (oönskade) graviditeter och abort. I många fall handlade dock inte deltagarnas frågor och tyckanden i det här fallet om själva aborträtten, utan om de relaterade tankarna som väcktes av diskussionen. Så även mina tankar och min obehagsklump i magen utifrån perspektivet ofrivillig barnlöshet och svårigheter att bli gravid/få barn.

Jag kunde inte låta bli att se ett maktperspektiv i Lady Dahmers inlägg – vem som besitter ett privilegium och vem som faller utanför normen och därmed är mindre privilegierad och på många sätt ännu mer utsatt. Den heterosexuella fertila personen (och föräldern) på ena sidan, och den icke-heterosexuella och/eller infertila (och ofrivilligt barnlösa) personen på den andra. Därför valde jag att lämna en kommentar där jag helt enkelt belyste detta. Andra kommentatorer menade genast att ”vadå, i så fall kan man inte prata om något alls för det finns alltid någon som kan bli sårad!” (”vadå, i så fall kan man ju inte säga vitlök heller – det finns ju vita som kan bli sårade!” blir min spontana reaktion). Nej – så enkelt är det inte och det var inte heller alls det jag menade. Normen är att som biologisk kvinna hux flux kunna bli gravid, bära och föda ett barn. Om det är något som majoriteten av alla flickor växer upp med är det självklarheten i att de en dag ska bära ett barn i sin kropp. Som biologisk kvinna tar du, och din omvärld, helt enkelt för givet att du kan välja att bli gravid eller inte och att du kommer kunna bli gravid om du vill – och de allra flesta lyckas ju förr eller senare. För många blir det inte bara ett barn utan två eller tre, och flera av dessa (ofta heterosexuella) är så fertila att de bara behöver hålla om en spermiebärande person för att bli gravida – vilket förstås kan vara otroligt jobbigt, det kan jag tänka mig.

Men någonstans tänker jag att det inte får glömmas bort att fertilitet är ett privilegium. Inte alltid något kärt privilegium, precis som många män kan känna att det inte alls är särskilt lattjo att vara man alla gånger, men likväl ett privilegium. När jag ändå håller på kan jag dra en parallell till min egen amning och den enorma mjölkproduktion som jag led av. Just det: led av, för det var inte det minsta roligt att ha såna vansinniga mängder mjölk – dock ett privilegium jämfört med att inte alls kunna amma sitt barn om man vill. Och det är på något vis det jag vill komma åt: Privilegiet att kunna välja. Vill jag ha barn eller vill jag det inte? Vill jag amma mitt barn eller vill jag det inte?

(Mitt i allt detta kan någon invända att det ÄR ju inget privilegium att vara potentiell barnafödare i vårt land, i synnerhet inte ekonomiskt, och både barnafödande och amning är något som väldigt ofta prackas på kvinnor och skapar massa press – just för att det ses som en självklarhet! Men detta är andra frågor som rör jämställdhet och hur vi värderar det normativt och biologiskt kvinnliga, tänker jag. Om inte annat för att mitt inlägg blir så sablar långt annars.)

För att komma till någon form av slutpoäng. Jag menar på intet sätt att den som högst oplanerat och ofrivilligt blir gravid ska tacka och ta emot av hänsyn till personer som inte kan få barn – självklart inte. Jag tänker dock, utifrån min egen erfarenhet att en graviditet är något man måste kämpa för, att det finns olika sätt att tala om och förhålla sig till graviditet, barnafödande, fertilitet och därmed även abort och det att det finns flera perspektiv som är värda att se i detta komplexa och känsliga ämne – utan att för den skull vilja inskränka eller tumma på aborträtten.

Är abort något eftersträvansvärt, något man ska ta lättvindigt på? Nej, det tycker inte jag – för då utgår man i samma andetag ifrån att det här med att bli gravid inte är någon stor grej, att det är en enkel match att vid ett mer passande tillfälle sätta en ny unge till världen samt glömmer bort att en abort är ett medicinskt ingrepp som kan ge komplikationer. Att abort är nödvändigt när olyckan är framme, det är en helt annan sak. Det är åtminstone min åsikt, och jag förstår att den som är heterosexuell, fertil som bara den och redan har barn alternativt aktivt har valt bort barn kanske ser det på ett annat sätt, kanske tycker de att det där med oönskade graviditeter och abort inte är någon big deal alls – men tro mig: För den som måste genomgå en tidskrävande och psykiskt, fysiskt och ekonomiskt kostsam process för att bli gravid (och som kanske inte ens lyckas) är en graviditet definitivt precis just det: En big deal.

För övrigt postade även Ett tigerliv ett inlägg om samma ämne, och Knyttet skrev om detsamma igår. För den som vill läsa ännu mer.

Om rätten till fri abort och frågor som oundvikligen dyker upp i diskussionen

4 Jul

Inne hos Lady Dahmer pågår sedan några dagar diskussioner om rätten till fri abort (här och här). Detta är ett förbannat känsligt ämne, och det jag märker när jag läser och deltar i diskussionerna är att det gäller att väga sina ord mer än någonsin förr. En grundläggande debattfråga är huruvida diskussionen om abort är svartvit eller om det finns gråzoner, det vill säga: Är det okej att tycka att vissa aborter är mer giltiga än andra, eller är du i grund och botten faktiskt mot fri abort om du tycker så? Lady Dahmers och många kommentatorers ståndpunkt är att detta är en svartvit fråga: Antingen är du för eller är du emot, och du kan inte säga att du är för och sedan komma och skuldbelägga vissa kvinnor på grund av att de gjort abort av ett enligt dig ”ogiltigt” skäl.

Jag tänker att anledningen till att folk börjar se gråzoner är att man blandar in andra frågor än just själva aborträtten när man diskuterar. Och det är oundvikligt – för ämnet är, som sagt, känsligt, det är komplext och vi har alla våra egna historier i bagaget: Vissa av oss har varit gravida, andra har det inte, några har gjort abort, några inte, vissa blir gravida på ett kick, andra får kämpa i år och dar och lägga ut de sista sparade slantarna för den tionde IVF:en osv osv. Alla perspektiv måste få ta plats anser jag och det måste finnas en respektfullhet i olika människors sätt att se på saken (skuldbeläggning av individer är aldrig okej) – men det är också viktigt att sära på frågorna.

Först och främst har vi huvudfrågan om rätten till fri abort. Är du för eller emot? Jag är för. Helt och fullt för, och framför allt egentligen för barnets skull tror jag. Inget barn förtjänar att födas av en förälder som minst av allt vill eller har möjlighet bli förälder och ta hand om ett barn just då. Så tänker jag, och därmed har jag egentligen sagt mitt i huvudfrågan.

Men, så har någon ställt frågan i kommentarsfältet om det är okej att abortera på grund av att fostret visar sig ha Downs syndrom, någon annan undrar om det verkligen är okej att göra abort när det visar sig att barnet har ”fel” kön, en tredje tycker att kvinnor som blir gravida och gör abort flera gånger om året borde skämmas och själv tog jag upp själva samtalet om aborter utifrån perspektivet att inte alla har möjlighet att bli gravida/få barn och att den heterosexuella fertila kvinnan besitter ett privilegium gentemot den icke-heterosexuella och/eller infertila personen (detta har jag för övrigt under gårdagen och nu på morgonen författat ett helt eget inlägg om, men jag känner att detta måste skrivas först).

Alla dessa ovan nämnda frågor tycker jag är relevanta att diskutera på ett eller annat sätt – men jag anser inte att de per automatik bör eller behöver kopplas till diskussionen eller någons åsikt om rätten till fri abort.

  • Vi har frågan om det är okej att abortera på grund av funktionsnedsättningar, såsom Downs syndrom, och det tänker jag har att göra med normer kring vad vi anser ”friskt” respektive ”sjukt” och hur vi värderar detta, vem vi tycker har rätten att leva, hur vi ser på personer med funktionsnedsättningar och vad vi på generell nivå anser om de moderna möjligheterna att successivt kunna ”sortera ut” personer som inte är fullt fysiskt funktionella (enligt normen).
  • Vi har frågan om det är okej att aktivt välja kön på sitt barn och helt enkelt göra abort om krabaten i magen visar sig ha snopp fast jag verkligen hade önskat mig en liten dotter – och detta tänker jag har att göra med könsnormer i samhället, hur vi värderar kön och att vi alls värderar kön.
  • Vi har frågan om att vara ”för slarvig” och göra ”för många” aborter, vilket jag tänker har att göra dels med synen på kvinnan som den ytterst ansvariga för att inte bli gravid, dels synen på hur mycket en kvinna får ligga runt egentligen och dels kan det handla om kunskaper kring oönskade graviditeter, preventivmedel och liknande. Någon kommenterade hos Lady Dahmer att det inte är aborterna som är problemet, det är de oönskade graviditeterna – och det tyckte jag hen har en poäng med. Oönskade graviditeter är förstås inte alltid ett resultat av dålig koll, men det kan ha det och som visats i diverse rapporter har unga människor nu för tiden rätt dåliga kunskaper om preventivmedel och dylikt.
  • …så har vi då kopplingen till den ofrivilliga barnlösheten och sättet att tala om abort samt att se privilegiet att vara fertil och kunna bli gravid. Jag tror att jag ska våga publicera mitt inlägg om detta lite senare…

Summa summarum. Alla lyfta frågor ovan har relevans, de är intressanta, viktiga och tål att diskuteras – men enligt mig förändrar inte mina (eller någon annans) åsikter i dessa frågor min (eller någon annans) åsikt om aborträtten. Jag tycker att det är otroligt sorgligt, ja rent förjävligt, att det förekommer aborter på grund av fosters kön och bland mycket annat därför fortsätter jag debattera i frågor som rör synen på och värderingen av kön i vårt samhälle – men jag tänker likväl att det för barnets skull inte är särskilt positivt att födas av en förälder som egentligen inte alls vill ha barnet, oavsett anledning = bättre att det görs en abort.

Eller är jag helt ute och cyklar nu?

Vi måste prata om utseendehetsen för att sedan kunna släppa den och gå vidare

27 Jun

Okej, jag fattar inte exakt vad den där feministfighten som pågår på nätet just nu går ut på. Jag fattar faktiskt inte det. Några kritiserar några andra, de kritiserade känner sig (med rätta!) påhoppade och får sedan kritik igen för att de tar åt sig (på fel sätt?). Nånting sånt, tror jag. Men jag ska inte lägga ut texten mer i den frågan, dels för att jag inte har stenkoll, dels för att jag antar att ni som läser min blogg inte har full koll heller och därmed inte är så intresserade.

Något som har kommit upp i diskussionen och som jag anser är desto intressantare är dock frågan om kroppsideal, utseendefixering, fulfobi och smalhets. Alltså: Frågan om huruvida vi ska problematisera normativt kvinnliga ideal och kvinnor som följer/lever upp till dessa eller om vi inte ska göra det alls (för när vi belyser de normativa skönhetsidealen och propagerar för att aktivt motsätta oss dem så gör vi ju också en grej av kvinnors utseenden – och målet är väl att utseendet inte ska spela någon roll alls?).

Jag tänker dock att på samma sätt som det är viktigt att vi pratar om kvinnors och mäns rättigheter och möjligheter – med slutmålet att inte längre behöva prata om kvinnor och män, utan om människor, så måste vi prata om utseende och skönhetsideal för att sedan kunna gå vidare och rycka på axlarna åt allt vad kroppen heter. För alltså, handen på hjärtat – det är ett problem att kvinnor i så hög grad bedöms och värderas utifrån sina kroppar och det är ett problem att många kvinnor påverkas av detta och lägger ner både enorma mängder tid och massor av pengar på att göra sig vackra och för att helt enkelt duga som kvinnor. Att kritisera detta genom att, som exempelvis Schmenus och Lady Dahmer, lyfta fram valmöjligheten att inte sminka sig, inte raka sig, inte smila upp sig på bild – det är ett sätt att vidga det kvinnliga idealet, tänker jag. Och jag tror att många kvinnor tycker att det är jävligt befriande att läsa texter om detta, att se bilder på kvinnor som bara är och som inte är så noga med att ständigt visa upp ”rätt” vinklar av sig själva. Därför att: Bara för att Schmenus och Lady Dahmer (ja, nu håller jag mig till dem) framhäver denna alternativa sorts ”kvinnlighet” (eller mänsklighet) så betyder inte det att de fullt ut förkastar andra typer av ”kvinnlighet”, såsom det normativa idealet och kvinnor som följer detta.

När jag lät mina elever skriva om och diskutera vilka skillnader de trodde att de skulle uppleva om de fick byta kön blev det otroligt tydligt att det här med att vara tjej och kvinna i stort sett bara handlar om utseendet för dem. Smink, kläder, kroppen, håret… medan killar inte behöver tänka på sånt alls. Märk väl: ”inte behöver”, de såg alltså de kvinnliga utseendeidealen som ett måste, som något kvinnor måste förhålla sig till och följa. En tjej i årskurs sex, 12 år gammal, skrev i sin skrivbok att ”det skönaste med att vara kille skulle vara att kunna sova lite längre på morgonen, för då skulle jag inte behöva gå upp tidigt och sminka och fixa mig.” Jag ser ett stort problem med detta, gör inte ni? Jag ser även ett stort problem med att tjejer i sexan-sjuan (och tjugoåriga tjejer, tjugofemåriga, trettiofemåriga kvinnor) sitter med sina mobiltelefoner och fotar sig själva i tid och otid, plutar med läpparna, tränar på att hitta rätt sug i blicken och den rätta vinkeln, lägger upp på facebook och instagram och törstar efter likes.

Det är inget fel i att vilja klä upp sig, sminka sig, raka sig, träna fem dagar i veckan, göra sig till på olika sätt. Men det ska inte ligga någon press i det, det ska inte vara något måste för att du ska ses som en ”riktig kvinna” och slippa hånfulla, nedvärderande blickar, kommentarer om ”hur trött du ser ut” eller snack bakom ryggen om hur sorglig/ovårdad/tjock/ful/okvinnlig du är. Om du försover dig på morgonen ska du väl för tusan kunna dra iväg till skolan eller jobbet utan att känna att du bara måste sminka dig och platta håret först – det bör väl räcka att du hinner få på dig rena kläder? Du ska heller inte behöva må dåligt över att du har celluliter eller bristningar på låren och magen, eller att dina bröst är på tok för långa, din rumpa för stor, att du har synliga åderbråck på benen eller att ditt könshår växer en bit upp på magen och ut över ljumskarna. Det är ju din kropp, det är så den ser ut! Och att det då finns kvinnor som vill framhäva fler sidor av kvinnokroppen än bara en, är inte det bra? Så att pressen ska släppa för den som känner ständig stress över den egna kroppen?

Visst, frågan är komplex och som jag skrev i samband med att Underbara Claras jeansrumpa var på tapeten så riskerar vi att befästa andra, eller rentav samma, ideal om vi kritiserar en så kallad ”perfekt” kropp och lyfter fram en ”inte så perfekt, men bra ändå”-kropp. Naturligtvis. Men, samtidigt, hur ska vi annars göra? Det är ju ständigt och jämt en sorts kvinnokropp som visas upp i sammanhang där det inte uttalat rör sig om ”andra sorters” kvinnokroppar, precis på samma sätt som det alltid är en sorts kärlek (den heterosexuella) som visas upp där det inte uttalat handlar om homosexuell kärlek. Men för att till sist kunna vidga normen och nå dit att alla kroppar (eller alla sorters kärlek) också får vara representerade där man minst anar det och utan att man behöver nämna att ”här kommer det en tjock/hårig/osminkad/orakad kvinna!” (eller ”det här är en film om lesbisk kärlek!”) så måste man ju prata om det först, ge plats åt alla de där mänskliga kropparna, skrika ut att vi finns också! och sedan helt plötsligt så händer det faktiskt något.

…och då kanske vi till exempel inte behöver utsättas för det här i tid och otid:

SAMSUNG

SAMSUNG

Jo jag tackar jag – i ALLA former!
Absolut, mammor kan definitivt se ut såhär – jag har ingen aning om huruvida hon på bilden har fött barn eller inte, men nog vore det trevligt att någon gång se en annan slags mamma också. För trovärdighetens skull, och för att bara visa att det är OKEJ att som mamma (eller kvinna i största allmänhet) se lite trött ut, ha en hängig mage, en bristning här och där, kanske till och med en finne på näsan och onoppade ögonbryn.