Arkiv | maj, 2014

Hallå, jag är också en blivande mamma!

28 Maj

Det verkar vara väldigt svårt för dem, de där heterosexuella cispersonerna inom mödravård, förlossningsvård och barnavård, när vi plötsligt dyker upp. Vi som bryter mot föreställningen om att blivande föräldrar alltid kommer i par, att den ena är en gravid kvinna och den andra en icke-gravid man. Det verkar vara svårt för dem för det första att inse att vi faktiskt finns, för det andra att komma på att vi kanske också vill inkluderas och känna oss delaktiga, för det tredje att anpassa språket och aktiviteten efter att vi också finns i rummet.

Själv frågar jag mig dock: Hur svårt kan det vara? Exakt hur svårt?

Igår var vi på storföreläsning på Södersjukhuset. Vi har inte bestämt oss för var vi helst vill föda, så vi kollar runt lite. Och alltså, vibben där på Sös var väl inte direkt den bästa. Ska jag vara ärlig så kände jag mig faktiskt gråtfärdig ett par gånger under de där nittio minuterna och ville bara gå därifrån.

Det visades en powerpointpresentation och inte på en enda bild gestaltades ett par som inte var heterosexuellt. Inte en enda bild av typ tjugo. Förstår ni? Barnmorskan som talade först använde hyfsat konsekvent begreppet ”partner”, men det var tydligt att hon med partner menade ”pappan”; ett par gånger för att hon faktiskt sa ”han”, och i övrigt för att tonen ändrades radikalt varje gång det handlade om ”partnerns” roll – det skämtades om svimningar och tafatthet och förvirring och vem som var glupskast, med den där ”hörni grabbar ni är inte bortglömda”-glimten i ögat.

Jag kände mig inte tilltalad eller det minsta inkluderad en enda gång. Snarare tvärtom: Så jäkla exkluderad. Totalt osynlig, fullständigt obefintlig. ”Hallå! Jag är också en blivande förälder!” ville jag ropa. ”Jag ska också bli mamma!”

Hur svårt kan det vara att en gång säga åtminstone ”hon eller han” om den där ”partnern”? Hur svårt kan det vara att i alla fall nämna hur det fungerar om man kommer in som ensam födande till förlossningen eller om man har flera närstående med sig? Hur svårt kan det vara att på kanske TVÅ av de tjugo bilderna visa en annan familjekonstellation än mamma och pappa? Svar: Inte alls. Inte det minsta.

Svårt, däremot, är det för oss som ständigt måste leva med att inte finnas representerade, att inte bli tilltalade eller omtalade, att behöva stryka över och lägga till på färdigtryckta blanketter, att tänka bort och tänka till när vi läser gravidlektyr, att rätta alla som förutsätter något annat osv osv i all oändlighet. Det är jobbigt om något, för det tär på vårt (vad det verkar) aldrig sinande tålamod.

Jag har tidigare pratat om den heteronormativa vänta barn-lektyren och BVC:s mamma- och pappagrupper och visst har jag även nämnt att vi efter en babymassagekurs fick ett diplom med en dikt om mammans och pappans roll i barnets liv? Trots att jag och min fru gick kursen tillsammans, trots att barnsköterskan visste att vi var två mammor. Samma sak när förskolepersonalen talade om för oss att alla har en pappa, när jag och min fru har tagits för syskon/tvillingar/samma person och när brudklänningsförsäljaren inte i sin vildaste fantasi kunde komma på tanken att vi skulle gifta oss med varandra.

Tröttsamt är det. Och oftast rycker vi ändå bara på axlarna, för vi är så löjligt vana. Dock vore det givetvis oändligt skönt om vi nu när vi väntar barn och har barn konsekvent kunde förvänta oss och faktiskt uppleva ett bättre bemötande inom mödravård och barnavård. Det krävs så lite av er heterosexuella cispersoner, men det skulle betyda jäkligt mycket för oss. Okej?

Ps. Rutinkontrollerna nu under graviditeten gör vi på Mama Mia Söder. De är överlägset bäst när det kommer till bemötande oavsett familjekonstellation och där finns även öppet icke-heterosexuella barnmorskor. Synd bara att vi inte kan föda där och att de inte har barnavårdcentral…

Annonser

Hur förbereder vi vårt barn på att bli storebror?

27 Maj

Jag var fem år gammal när mitt första syskon föddes. Jag minns väl det första besöket på BB, att jag både fick hålla i min nyfödda lillasyster och även gick en liten runda med henne i famnen (hur tänkte de vuxna då?), men i övrigt är minnena rätt svaga från den tiden. Förmodligen för att vi bara träffades varannan helg, när jag var hos pappa. image Ett år senare, ett par månader före min sexårsdag, föddes min lillebror, och det är med honom jag sedan har vuxit upp, eftersom vi har samma mamma. Jag var så pass stor då, att jag minns mammas graviditet till viss del, jag minns morgonen då mormor väckte mig och berättade att jag hade fått en lillebror och att vi skulle åka till BB före lekis. Det var till och med min första dag på lekis den dagen, och jag var mäkta stolt som fick sitta där på samlingen och berätta att jag samma dag fått en lillebror. De tidigare tankarna om att slänga en eventuell lillebror i papperskorgen var som bortblåsta.

När man är så pass gammal som jag var när jag fick syskon finns det ett tydligt före och efter. Jag minns tiden då det bara var jag och mamma. Ibland hon, jag och en partner till henne, förstås. Och jag minns tiden efter att min bror hade fötts, hur saker och ting förändrades, men det… gjorde ingenting. Jag var en stolt storasyster som gillade att ta hand om min lillebror. Han fick vara på mitt rum, vi busade, vi kramades och lekte. Med honom var det förstås speciellt också, eftersom han aldrig blev en sån där lillebror som förstörde mina grejer eller gjorde livet surt för mig, på grund av eller tack vare hans omfattande funktionsnedsättning. Emil har alltid bara varit toppen, helt enkelt. Och alldeles unik.image
Adrian kommer vara knappt tre år när han om några veckor blir storebror. Han är tillräckligt gammal för att begripa att något är på gång, men för liten för att i framtiden kunna erinra sig tiden innan han fick syskon. Jag undrar så hur han kommer reagera när vi åker iväg till förlossningen och sedan kommer hem med en bebis. Hur traumatiskt kommer det bli? Hur fascinerad kommer han bli? Vad kommer gå lätt och vad kommer bli utmanande?

Vi märker redan hur han påverkas av det faktum att det finns en bebis i ena mammans mage. Han sover sedan ett par veckor uteslutande i vår säng, från att tidigare ha varit en ensamsovare. Han berättar då och då om bebisen som ligger i hans egen mage – ibland är det för övrigt en kusin, en morfar eller han själv som ligger där inne – och han vill att vi lägger örat intill så att bebisen kan sparka på oss. Ibland vill han gosa med (den verkliga) bebismagen, men ibland vill han hellre boxa eller hoppa på den. Igår kväll kröp han upp i spjälsängen, talade om att han ska sova med bebisen och byta blöja på den – men inte torka bajs. När vi är på MVC-besök är han föga intresserad, utan visar mest tydligt att han vill ha uppmärksamhet, smiter ut ifrån barnmorskans rum, ritar på golvet och släpar iväg med alla låneleksaker. Inte så konstigt egentligen.

Jag tror helt enkelt att han är som blivande storasyskon i den här åldern är mest: Orolig, nyfiken, spänd, ointresserad och rätt ovetande på samma gång. För självklart förstår han inte fullt ut vad som är på gång… men det gör ju inte vi heller, å andra sidan.

Hur förbereder vi honom på bästa sätt? Hur förbereder vi oss själva på att förbereda honom? Går det ens? Hur har ni andra gått tillväga och hur har det fungerat?

Min fru är lillasyster till en 18 månader äldre storebror, och har med andra ord själv aldrig upplevt ett liv utan syskon (och inte brorsan heller, egentligen). Ingen av oss har liksom den erfarenheten, att vara ett halvstort blivande storasyskon. Och även om vi hade haft det; alla barn och alla relationer är givetvis unika.

Vi försöker att prata lagom mycket om bebisen hemma. Vi gör Adrian delaktig så mycket vi kan, pratar om vilken tur bebisen kommer ha som får en storebror som Adrian. Vi frågar vad han helst vill hjälpa till med, om han vill hjälpa till och vi säger ännu oftare än vanligt hur mycket vi älskar honom och hur fantastisk han är. Böcker om att få syskon har vi läst fler stycken, och det märks att hans intresse växer (även om det som sagt saknas böcker som handlar om vår familjekonstellation). Ändå är jag rädd att det inte räcker till. Jag är otroligt orolig för att han ska känna sig åsidosatt, att han ska tro att vi älskar och bryr oss mer om bebisen än om honom.

Jag har jobbat och varit borta mycket under maj månad, och när jag är hemma sitter jag inte sällan med datorn och läser elevtexter. ”Mamma jobbar”, är en fras Adrian fått höra alltför många gånger den sista veckan, och det dåliga samvetet inom mig växer sig allt större. Tålamodet är sämre, tröttheten enorm, samtidigt som Adrian testar gränserna mer, utmanar, pockar på uppmärksamhet. Puh. Det är fan inte lätt att räcka till, och jag är långt ifrån alltid den förälder jag vill vara just nu. Även om både jag och min fru förstås gör vårt yttersta, i stort sett varje sekund. Hon som tung och höggravid, jag som utarbetad och stressad.

Det är med stor lättnad jag ser fram emot de kommande långhelgerna och sommarlovet. Då får vi vara tillsammans, i lugn och ro. Vara mammor och barn, med barnet i centrum lite mer. Förhoppningsvis kommer bebisen inte för tidigt; vi vill hinna återhämta oss och spendera lite tid som enbarnsfamilj först. För Adrians skull, för vår skull.image
…och sedan får den gärna komma ut, den där ungen. Den måste bara lämna sätesläge först – från och med idag har den prick fem veckor på sig.

Ps. Jag kommer säkerligen skriva mer om föräldraskap, graviditet och förlossning den närmaste tiden. Det finns så många bottnar i det, alltifrån att vara två mammor som turas om att föda till det rent vardagliga som varje yrkesarbetande förälder tampas med (och så lite genus ibland, utkasten ligger och väntar). Att jag skriver en krönika i sommarnumret av Nära barn har jag redan nämnt – men jag nämner det igen! Den handlar mest om mig och det fina i att slippa föda, även om jag också talar om hur oviktigt just det där födandet är egentligen. I synnerhet för barnet. För Adrian är vi båda lika mycket mammor, och den kommande bebisen är lika mycket båda mammornas – och hans! – bebis. Hoppas då bara att han kommer gilla att dela med sig av oss…

Bifobi – vad det är och hur det kan yttra sig (ett gästinlägg)

26 Maj

Här följer ett gästinlägg av Emma Hernejärvi. Det första gästinlägget någonsin på den här bloggen!

Det talas sällan om bifobi. Homofobi har alla hört talas om, och numera börjar även transfobi bli ett mer känt begrepp. Precis som homofobi är specifik rädsla, fördomar eller hat mot homosexuella (eller uppfattat homosexuella), är bifobi samma sak mot bisexuella.

”Men vänta nu, är det inte bara homofobi som bisexuella utsätts för?”
Bisexuella utsätts för homofobi, för det är inte alltid folk vet eller bryr sig om skillnaden. En kille som kommer ut som bisexuell och blir kallad för ”jävla bög!” eller ”fikus!” blir utsatt för homofobi. Det är helt sant, och denna typ av fientlighet motarbetas på samma sätt oavsett om personen ifråga är bi eller homo, för det är fråga om samma sorts homofobi.

Men bisexuella utsätts för specifika fördomar som homosexuella inte utsätts för. Bifobiska uttalanden kommer inte bara från den heterosexuella världen, utan även inifrån HBTQ-rörelsen. Ja, du kan fortfarande vara bifob trots att du är homosexuell.

Eftersom det sällan talas om bifobi så förstår inte ens välmenande monosexuella (homo/heterosexuella) när de uttalar sig bifobiskt. Följande uttalanden är fördomsfulla och skadliga, och jag tänker ange varför:

”Du har bara inte valt än. Du kommer växa ifrån det.”
– Det här uttalandet antar att bisexualitet inte är en ”äkta” sexuell läggning, att det är en fas och att bisexuella inte bestämt sig. Så är inte fallet. Visst händer det att vissa individer som är osäkra på sin läggning kallar sig själva bisexuella (för det ses som ”neutralt”), men bisexuella existerar och vi tänker inte förneka vår läggning. Jag fick själv höra det här av en person som jobbade ideellt med att stöda unga tjejers självförtroende(!), när jag i förbifarten nämnde att jag dejtat både killar och tjejer.

”När du träffar rätt person så kommer du att bestämma dig!” / ”Jaha, hon blev ihop med en kille! Visste att hon var straight trots allt!”
– Relaterat uttalande, igen med antagandet att bisexualitet inte är på riktigt. En person som är ihop med någon av annat kön är inte nödvändigtvis heterosexuell. En person som är ihop med någon av samma kön är inte nödvändigtvis homosexuell. Bisexualiteten försvinner inte för att man blir kär i en viss person. För själva läggningen, förmågan att finna människor av mer än ett kön attraktiva, finns kvar. En heterosexuell person som blir dumpad och lever själv ett tag blir inte asexuell heller.

”Så du är halv-lesbisk?”
Bisexualitet ska inte behandlas som ”hälften” av något. Vi måste få vara stolta över oss själva som vi är, istället för att dela upp oss i två halvor. Jag blir inte mindre homosexuell av att leva med en man, jag blir inte mindre heterosexuell av att leva med en kvinna. För jag är varken hetero eller homo. Jag är bisexuell, 100%, hela tiden!

”Bisexuella kommer aldrig bli lyckliga!” / ”De kan inte leva troget!”
Det finns en missuppfattning om att alla bisexuella vill ha både en man och en kvinna samtidigt. Det finns förstås bisexuella polys och relationsanarkister, precis som av andra läggningar. Men bisexuella kan vara monogama. Bara för att man kan bli kär i mer än en könskategori, innebär det inte att man känner att man måste ha båda. Precis som att en lesbisk tjej som kan gilla två olika kategorier (exempelvis både femme och butch) inte kräver båda samtidigt. Människor av alla sexuella läggningar kan vara otrogna. Otrohet handlar inte om sexuell läggning, utan om oärlighet och att inte kunna stå emot frestelser. Och de bisexuella som vill ha båda samtidigt kan förstås leva lyckliga som polys, med sina egna överenskommelser och trogna på det viset.

”Hur vet du att du är bi, om du aldrig testat med båda könen?”
Precis som vem som helst kan känna till sin sexuella läggning innan de haft sex. Man har fortfarande känslor, kan uppleva attraktion eller föreställa sig vad man gillar. Hur många heterosexuella var tvungna att ha sex innan deras identitet som straighta godkändes?

Det finns separata fördomar som träffar bisexuella tjejer och killar olika. Bisexuella tjejer får ofta höra att de valt sin läggning eller hittar på den för att få uppmärksamhet, eftersom många heterokillar fantiserar om tjejsex. Från lesbiska händer det att bi-tjejer får höra att de ”fortfarande är tillgängliga för män”, och därmed inte kan vara med i ”kampen”. Snälla sluta säga sådana sårande och falska saker!

Till sist, två andra falska idéer om bisexuella jag vill slå hål på:
– En bisexuell person behöver inte gilla alla kön lika mycket. En person som föredrar tjejer, men attraheras av killar får kalla sig själv bisexuell.
– Att bisexuella skulle vara transfoba/cissexister. Ordet ”bisexuell” myntades när fysiskt kön var allt som räknades och intersexuella och intergenderpersoner ignorerades. Men numera kan man definiera bisexualitet som att kunna känna sexuell attraktion gentemot minst två kön, oavsett vilka!

Tack för att ni läst, och kanske blir ni mer uppmärksamma på specifika fördomar mot bisexuella från och med nu!OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Emma är 24 år, bisexuell, biologistudent och bor i Stockholm. ”Jag har själv inte blivit utsatt för så mycket bifobi/homofobi jämfört med många andra”, säger hon, ”men jag ser att båda existerar.”

Två flugor i en smäll: Försenad flatfilmsfredag x 2

25 Maj

Nu ni, nu kommer den: Den försenade flatfilmsfredagen! Visserligen är det valvaka ikväll, men den pågår ju inte hela kvällen och dessutom kan det säkert bli segt mellan varven och DÅ har ni något att titta på, ser ni!

I fredags kväll var den höggravida på after work (fast utan ”work” då) medan Adrian och jag, som var så djävulskt trött efter att ha vaktat orienterande och badande 13-åringar en hel dag, satt nedsjunkna i soffan hela kvällen. Jag kollade netflix på tv, han kollade detsamma på min ”jobbdator” (växelvis Dora Utforskaren, Samurai Jack och ”långa prinsessan” = Barbie) och jag kände mig som världens bästa förälder.

Självklart var det under ”gay och lesbiska filmer”som jag letade efter lämplig underhållning, och som av en händelse slutade kvällen med att jag såg hela två filmer vilka i grund och botten handlade om samma ämne fast gestaltat på helt olika sätt. Ämnet? Prostitution. Eftersom ”gay och lesbisk” är lika med ”sex” som är lika med ”sälja sin kropp för någon annans njutnings skull”. Inte utan att jag suckade djupt när jag insåg utbudet, men självklart var jag ändå tvungen att titta.

…och den första filmen var faktiskt riktigt jävla dålig, tyvärr. Dock plågade jag mig igenom den, och i hopp om att bli positivt överraskad såg jag därefter den andra – som tack och lov var enormt mycket bättre. Så pass bra att jag tvingade min fru att se den tillsammans med mig igår kväll. Tjoho!

Därmed  kommer den här försenade flatfilmsfredagen bjuda på ett flatfilmstips och en flatfilmsvarning.

Jag börjar med tipset: Concussion. En film som tydligen hade premiär 2013, men som jag aldrig hört talas om. Och det här var som sagt en riktigt positiv överraskning: Ett relationsdrama och karaktärer som liksom gick att identifiera sig med (trots att deras liv egentligen inte alls liknar mitt). Hur ofta händer det? Och hur ofta händer det som icke-hetero?
image I informationstexten om filmen står att hemmafrun Abby är less på livet (typ) och min fördomsfulla/indoktrinerade tanke var givetvis att hon var gift med en man. Därför tog det flera minuter in i filmen innan jag fattade att den där andra kvinnan i bild ju var hennes fru! Wow! Filmen handlar med andra ord om ett lesbiskt vanligt jäkla par med två barn, den ena kvinnan framgångsrik advokat och den andra hemmafru med småprojekt i fastighetsbranschen, vars relation har stelnat till. Hemmafrun Abby stör sig mer än den framgångsrika Kate, och hon söker sig i desperation till en prostituerad kvinna – för att senare börja sälja sex själv. LSD (Lesbiska SängDöden) i sin renaste och mest fasansfulla form, med andra ord.

Alltså, det låter kanske inte så vansinnigt fräscht när jag skriver om det sådär rakt upp och ner, men det är på allvar en bra film. Kvalitet. Inget slisk, inget som gjorts för att pleasa en manlig blick. Och bara grejen att huvudrollsflatorna fick vara flator hela tiden! Inte som i ”The kids are alright” där Julianne Moore snuskar till det med en snubbe (och aldrig med sin fru).

Bra skit, sevärt! Och funderingarna som dyker upp i skallen handlar givetvis om huruvida prostitution, att sälja och framför allt köpa sex, blir mer ”okej” när det sker mellan kvinnor. Den spontana tanken, och känslan i kroppen efter att ha sett filmen, blir nog… ”ja”. Åtminstone om det sker på premisserna som gestaltas här. (Har dock varken ork eller lust att utveckla mina tankar kring detta ämne här och nu. Kanske aldrig. Haha.) Ytterligare ”men…” som måste nämnas är att filmen är väldigt smalnormig. Visst, det är väl typ all film… men här är det rätt extremt. Smal, träningshetsande huvudkaraktär och den enda tjocka kvinna hon ligger med vill banta samt har aldrig hånglat. Ytterst ytterst irriterande. Men, jag kan ändå inte göra annat än att gilla filmen. Den bjuder på så mycket annat som man aldrig får se annars.

…en helt annan känsla – rysningar, ilande obehag – infinner sig i kroppen efter att ha sett den andra filmen, icke-tipset, varningen: My normal. Näää, se den inte för jösse namn. Kasst skådespeleri, ej trovärdigt manus, osexigt, pinsamt. Här rör det sig om (lesbiska och bisexuella) brudar som arbetar som dominas, och som enbart säljer sina tjänster till män. En av dem träffar en tjej, blir kär, tjejen börjar ifrågasätta flickvännens yrke och så gör de slut.

Nä, dåligt bara. Rakt igenom.
wpid-51+1ld7tm-l.jpg.jpeg

Om någon av er har sett någon av dessa filmer, eller kanske förra veckans tips, får ni mer än gärna dela med er av era tankar. Kanske är jag på tok för pepp på den där ”Concussion”, jag vet inte, det är liksom så sällan en lesbisk parrelation gestaltas på det sättet: Som en relation. Med fokus på relationen och individerna i relationen. Inte att de är lesbiska, att de blir lesbiska, att de slutar vara lesbiska. Jag, och jag gissar att det gäller många av er andra i min sits, är så vansinnigt trött på sådana gestaltningar. Komma ut-historier i all ära, men det är trevligt med något annat ibland. Och det bjuder ”Concussion” på.

Fortsatt trevlig söndagskväll och valvaka! Nu håller vi tummarna: In med feministerna!

Söndag, mors dag, valdag

25 Maj

wpid-20140525_130709.jpgHär sitter jag. I sängen, med dator och lunch i knät. Pustar ut efter dagens hittills uträttade arbete: Valsedelsutdelning för Feministiskt Initiativ, bedömning av 14 elevtexter. Nu är jag värd en paus innan läsning och bedömning fortsätter. Som jag skrev igår: Slutet på maj är en sjukt hektisk period. Det känns verkligen i hela kroppen att sommarlovet närmar sig och att det behövs. Huvudet tungt som cement, tankarna svåra att räta ut. Men det var trevligt att hänga med representanter från andra partier i morse, tack och lov fanns varken KD eller SD på plats. Varje gång en röstare passerade och valde att enbart ta emot en valsedel från mig kändes det givetvis extra fint. Nu händer det! wpid-img_20140525_084900.jpg wpid-img_20140525_125122.jpg …och den här lilla människan behövde visst också lite vila efter dagens insats i röstlokalen. Han väckte mig för övrigt i morse, där jag låg på min hög av madrasser i hans rum (jag har blivit bestulen på min sida av dubbelsängen), genom att sticka en placker under näsan på mig och tala om att jag måste tvätta tänderna. Han har helt och fullt börjat förknippa mig med plackers, ni vet såna där praktiska tandtrådsgrejer, igår utropade han ”mamma Sannaaa!” när han fick syn på en slängd sån där nedanför balkongen. Jaha.

Något mors dags-firande blir det inte riktigt när ens avkomma inte ens fyllt tre, och jag vet inte hur himla viktigt det där är egentligen. Han kramas och pussas och talar om att mammorna är bäst varje dag, och bara det att vi har förmånen att få ha den där fantastiska krabaten i vårt liv är ju gåva nog, liksom. Självklart ringer jag dock min kära mor en dag som denna (och helst minst en gång i veckan året om).

Hur gör ni andra? Är Mors dag något som särskilt firas/uppmärksammas?

wpid-img_20140524_161414.jpgVärldens finaste unge. Punkt.

Nej men, hörni. Jag har inte så mycket vettigt att säga faktiskt. Jag vill mest påminna er om att rösta, för sjutton gummor, och om ni ännu inte har bestämt er kan ni väl läsa den här texten som jag skrev i vintras. Eller läser ni den oavsett, och pushar era nära och kära att dra iväg till närmaste vallokal. Det är vår rättighet och skyldighet att rösta, och även om man tänker att det (just nu) är strunt samma för en själv, så gör det kanske förbaskat stor skillnad för någon annan. Ni vet, ute i Europa blåser inga trevliga vindar just nu. Rösta för att mota bort rasister och nazister, homo-, bi- och transfober, annars tar de över. Okej? Vallokalerna har öppet till klockan 21.

Själv fortsätter jag som sagt textbedömningen och beger mig sedan ut i solen en stund till. Ikväll kommer jag förmodligen bjussa på veckans försenade flatfilmsfredag och i morgon publiceras det första gästinlägget ever på den här bloggen – en text om bifobi. Missa inte.

Efterlysning: En ”få syskon”-bok att identifiera sig med!

24 Maj

Hörni. Finns det någonstans en barnbok om att få syskon där det blivande storasyskonet har två mammor och ingen pappa? Har någon av er någonstans sprungit på en sådan?

Vi har hittills läst ”Eddie får en lillebror” av Lisa Bjärbo (heterofamilj, dock bra ur genusperspektiv), ”Busiga Bebben” av Thomas Svensson (hetero- och könsnormativ, kul med luckor som gör att man kan kika in i magen), ”Kim och Skrutten” av Karin Frimodig (Kim har en mamma, ”mammas tjej” och en närvarande pappa), ”Familjeboken” av Eddie Summanen (normkritisk, men den handlar mest om hur barn blir till och är rätt klurig för en knappt treåring), ”Vems bebis?” av Stina Wirsén (heterofamilj adopterar och får sedan biologiskt barn) och ”Jag ska få ett syskon!” av Emily Menendez-Aponte (hysteriskt heteronormativ).

Jag vet att boken ”Hur görs bebisar?” av Cory Silverberg ska vara toppen, men den handlar inte om att få ett syskon just, och jag har även blivit tipsad om en bok om Ellis, en könsneutral barnboksfigur som dock har mamma och pappa (tror jag?). image image Men vi då?? Vem skriver boken om oss? Mig veterligen finns ännu ingen sådan bok på marknaden. Själv har jag faktiskt skrivit en och skickat in till några olika förlag. Det enda förlag som ännu inte har svarat är det förlag med längst väntetid: Olika. Jag ger icke upp hoppet!

…och om ni känner till en bok som jag missat: Hojta!!

En tillbakablick och läget just nu (samt en liten påminnelse)

24 Maj

Maj närmar sig sitt slut. Maj och början på juni – en lärares mest intensiva period på året. De sista proven, redovisningarna, inlämningarna ramlar in och ska bedömas, betyg ska sättas, elever som fortfarande inte riktigt uppnått kunskapskraven behöver den där extra knuffen i rätt riktning för att förhoppningsvis kunna bedömas som godkända inför sommaren. Betyg är långt ifrån allt, men i månadsskiftet maj-juni känns det lite så. Alla frågar vilket betyg de ligger på, undrar om jag bara snabbt snabbt kan läsa igenom deras två sidor långa text och på trettio sekunder tala om vad som behöver förbättras för att det ska bli ett A, kontakten med föräldrar tätnar, det gäller att samtliga bedömningar blir rättvisa och tydligt kan motiveras. För min del är det ungefär 100 betyg som ska sättas. 100 betyg på 100 elever som jag bara känt sedan i april. Lätt är det inte.

Dock trivs jag på mitt nya jobb och hoppas att jag efter föräldraledigheten nästa vår och sommar kan förbli där, det ser ljust ut just nu i alla fall. Lagom långt hemifrån, en vanlig jäkla skola, många elever i särskilt stort behov av stöd – men majoriteten vet vad de gör i skolan och varför vi ”tvingar” dit dem varje morgon. Minst en gång per dag känner jag: Yes! Det här jobbet är kul! Samtidigt som jag minst en gång per vecka halvt bryter ihop av stress, känslan av otillräcklighet, att inte kunna göra mer än vad jag gör. Shit, vad vissa ungdomar har att kämpa med. Det är fan inte rättvist.

I jämförelse är min egen tillfälliga livssvacka inte mycket att oja sig över. Även om det har varit förbannat kämpigt hela det här läsåret.

Terminen började som bekant med att jag dundrade in i det vi kallar väggen. Efter att ha stångat mig blodig på jobbet varje jävla dag hela höstterminen sa kroppen helt enkelt stopp. Sjukskrivningen var ett faktum, och med den kom ångesten, identitetskrisen. Men jag är ju inte sån??! Ett par veckor gick och plötsligt insåg min arbetsgivare att de inte hade råd med en sjukskriven, och fort som tusan blev jag uppsagd. Ett sms på måndagskvällen och den där ångesten växte sig allt större. Dels förödmjukelsen, dels paniken över ekonomin, framtiden, att vi snart skulle bli tvåbarnsföräldrar. Oändliga telefonsamtal med facket, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och så söka jobb mitt i allt det där. För jag kunde ju inte gå hemma hur länge som helst. Februari, början av mars, två jobbintervjuer – och jag fick två jobb! Tackade nej till det ena, började halvtid på det andra (mitt nuvarande) det blev påsk och sedan var det dags för heltid. Min läkare hade iskallt räknat med att sjukskriva mig terminen ut, men nä, det gick ju inte. Med en höggravid fru hemma blir den ekonomiska stressen större av att inte jobba heltid. Vårterminen kantas dessutom av röda dagar och klämdagar.

Och nu är jag alltså här. Snart är det juni, betygen kommer vara satta, striderna med de få som är missnöjda med min bedömning kommer vara över – och vår bebis kan bestämma sig för att komma ut precis när som helst.

Jag ser så otroligt mycket fram emot den här sommaren. Jag längtar efter att spendera massor av tid med Adrian (vi fick för övrigt en försmak av sommarledigheten i torsdags, då han och jag efter jobb och förskola styrde kosan mot Gröna Lund, åkte karusell, åt skräpmat och lyssnade på Laleh – nu är han verkligen i den där åldern då sådana aktiviteter börjar bli riktigt mysiga, och vi kan prata om det en lång tid efteråt). Jag längtar förstås efter bebisen, även om jag fortfarande inte riktigt kan begripa det. Fem och en halv vecka. Då kanske den kommer, eller har den redan kommit, eller ska den alldeles snart komma. Herregud.

Så mycket skrivet har det, av förståeliga skäl va?, inte blivit de senaste par veckorna. Men förhoppningsvis blir det mer inom mycket kort. Ni hittar mig fortfarande på Det öppna klassrummet titt som tätt (i förrgår skrev jag om varför elever inte bör delas upp efter kön, in och läs med er!) och ni som är föräldrar kan styra kosan mot Pressbyrån eller teckna en prenumeration av Nära barn illa kvickt (i det nybakade numret skriver jag en krönika om att bli tvåbarnsförälder, mer om detta i kommande blogginlägg).wpid-20140522_164436.jpgwpid-20140522_182215.jpgwpid-img_20140522_202136.jpg wpid-2014-05-23-16.40.53.jpg.jpegwpid-2014-05-23-16.41.10.jpg.jpeg…till sist vill jag påminna er om att rösta i EU-valet i morgon. Glöm inte  det. Oavsett om ni älskar eller hatar EU: Gå och rösta! Om inte annat för att mota bort rasisterna, okej? Jag kommer dela ut valsedlar för Feministiskt Initiativ i mitt distrikt i morgon förmiddag, givetvis rösta själv och utöver detta ägnas helgen åt bedömning, rättning och lek i solen med min unge. Så ni vet.

Ps. Jag hann inte med någon flatfilmsfredag igår, var ensam hemma med barnet. Men jag såg hela två flatfilmer – en skitdålig och en skitbra – så jag lovar att recension kommer inom kort.

Fler befängda svar från Skolverket

20 Maj

Igår handlade Aftonbladets ledare om Skolverkets hållning i frågan ”politiska partier i skolan”. En del av min twitterkonversation med Skolverket återgavs i texten, som blev Aftonbladets mest delade igår. Jag hade förstås hoppats att Skolverket skulle svara med någon form av ursäkt, men icke: Deras ståndpunkt är densamma. Rasistiska, hbtq-fobiska, odemokratiska partier får enligt dem ta plats i våra skolor och de behöver inte anpassa sina yttranden efter publiken, utan det är fritt fram att basunera ut vilka åsikter som helst – så länge det finns någon som bemöter dem (en rektor eller en lärare). Det är verkligen fullständigt jävla befängt. (Att rektorn eller läraren själv skulle kunna vara den som faktiskt drabbas är visst inget som slagit dem.)

…och konversationen med Skolverket har fortsatt. Jag taggade dem när jag delade förra inlägget om detta ämne och här nedan ser ni diskussionen som följde. Herregud, säger jag bara.
image image image image image image Jag står mållös inför detta. Skolverket menar på allvar att man, om man som skola vill bjuda in politiska partier (vilket de förordar), ska bjuda in även de som kränker och äventyrar individers trygghet i skolan/på arbetsplatsen. Sedan ska man se till att någon i personalen står beredd med motargument så att diskussionen med dessa partier blir ”saklig och allsidig” och om någon under diskussionen ändå blir kränkt eller diskriminerad (t.ex. pga. att homosexualitet debatterats och problematiserats men inte heterosexualitet, eller pga. att det yttrats kränkande åsikter angående invandring = högst troligt när det gäller SD eller SvP) så ska man vaska fram likabehandlingsplanen och steg för steg reda ut den skada som man hade kunnat undvika från början. Alltså, Skolverket… vad är det frågan om?

Att städa är att pånyttfödas

18 Maj

Nä, hörni. Stå på barrikaderna för jämnan går ju inte. Ibland måste man göra sådant som i förstone kan tyckas förbaskat skittråkigt, men som efteråt känns så vansinnigt befriande att det inte är klokt. Feng shui!!! vill jag utropa, ståendes på balkongen med armarna utsträckta. Jag talar givetvis om den rejäla rensning och städning jag och min fru har sysselsatt oss med ett par helger i rad. Förra söndagen var Adrian hos stockholmsmormor hela dagen, och i natt har han för första gången sovit där för att vi 1. skulle få sova ut kanske den sista gången på sisådär två-tre år och 2. skulle kunna fortsätta den förra veckan påbörjade rensningen nu under söndagsförmiddagen.

Vardagsrummet, köket, sovrummet, badrummet – jäklar, vad mycket prylar vi har kastat/skänkt/sorterat/bytt plats på. I vissa skåp hade vi inte städat en enda gång sedan vi flyttade in här för snart fyra år sedan. Det hinner samlas en del skräp… och damm. Väldigt mycket damm.

Något är vi nu båda väldigt överens om: Det är slutshoppat. SLUTSHOPPAT. I min glada ungdom (vilken officiellt var över, säg, i höstas) var jag en sådan som inte sällan köpte 5 dvd:er för 100 spänn när jag hade vägarna förbi en videobutik. No more, säger jag bara. Likaså ska jag ICKE köpa några fler böcker förrän jag faktiskt har läst alla de hundratals böcker jag äger, och cd-skivor… njae, endast den årliga Eurovision-skivan tillåts in över hemmets tröskel.wpid-20140511_131237.jpgPrydnadssaker som inte ens är särskilt snygga, mängder av skålar, omaka äggkoppar (exakt hur många äggkoppar behöver ett hushåll på snart fyra pers?), ljushållare, salladsbestick, grilltänger, slevar och stekspadar – herrejisses, vad mycket sånt vi har ägt. Nu har överflödet fått nya hem, tack och lov. Schampo-, hudkräms- och tandkrämsprover – vad är grejen med sånt? Och alla tamponger som ligger och skräpar precis överallt, känns ju särskilt onödigt när den enda tamponganvändaren i familjen är gravid.

Puh.

Hur som helst. Nu när vi har tömt, torkat, sorterat känns allt så oändligt mycket lättare. Hela sinnesstämningen påverkas. Hemmet känns luftigare, fräschare, renare och sinnet likaså. Även om många hyllor fortfarande dignar av grejer (”ljust och fräscht” är trots allt inte riktigt ”vi”…).

En annan kul grej med rensningar är för övrigt alla bortglömda fynd man gör. Exempelvis hittade jag mina favorit-vhs:er med gamla inspelade lesbiska filmer, Eurovision Song Contest från 1998 och ”Minna – en film om panikångest” med ingen mindre än Sanna, 15 år, i huvudrollen. Synd att vår vhs-spelare har lagt av.wpid-2014-05-11-13.17.00.jpg.jpegwpid-20140511_131502.jpgI morse hittade jag dessutom alla smycken som jag själv tillverkade under den pyssliga perioden av mitt liv. Min hål i örsnibbarna har växt igen för tredje gången, så själv kommer jag inte kunna använda dem tyvärr. Hojta till om ni är sugna, vetja! Jag hade ju kunnat bli rik på detta, för tusan.wpid-img_20140518_111539.jpgSlutligen plockade vi fram alla bebisgrejer. Nostalgi, minst sagt. Och till alla som har tänkt köpa en present till vår kommande bebis säger vi vänligt men bestämt: Nej, tack! Vi behöver verkligen ingenting. Inga kläder, inga gosedjur, inga små gulliga strumpor. VI HAR ALLT. Det är också något vi ska meddela hela släkten personligen.wpid-20140518_131632.jpgSlutkonsumerat, helt enkelt. Det känns bra.

Flatfilmsfredag – vecka 28

16 Maj

Vi hade storrensning här hemma i söndags och jag sorterade ut mängder med dvd-filmer, vhs-filmer, cd-skivor och böcker som alla lämnades på ”hyllan” i grovsoprummet, vilken är till för att saker och ting ska få ett nytt hem istället för att kastas bort. Vissa filmer behöll vi dock såklart, inklusive en och annan vhs-film som väckte gamla minnen… En av dessa var Mulholland Drive som jag älskade innerligt när jag hade sett den första gången 2001. image Jag och en kompis blev fullständigt besatta av den här filmen och såg den gång på gång i hopp om att lyckas tolka berättelsen. Vi googlade (hette det så 2001 eller var det altavista som gällde då?!), spanade in filmens hemsida och skrev ner alla ledtrådar vi kunde hitta. Men till sist konstaterade vi att lösningen nog inte var särskilt avancerad ändå… Eller..?

Hur som helst handlar filmen om Naomi Watts karaktär Betty som anländer till Hollywood för att göra karriär som skådis, och där möter hon Ruth, spelad av Laura Harring, som lider av minnesförlust efter en bilolycka. Tillsammans försöker de två klura ut vem Ruth egentligen är, historien blir allt snurrigare och till slut är inget vad det synes vara. Mitt i alltihop inleder Ruth och Betty en sexuell relation, och en av frågorna är (vad jag minns) om denna relation verkligen sker, eller om det bara är Bettys önskedröm.

…häromdagen skulle jag se på Mulholland Drive igen, tänkte jag, men vår kombinerade dvd- och vhs-spelare ville visst inte ta emot den där gamla filmen. Typiskt, det betyder att jag måste beställa hem dvd:n. En gång till bara måste jag se den, nämligen.

Här är för övrigt alla ledtrådar som eventuellt behövs för att tolka filmen (från Wikipedia): image

Trevlig fredagsafton!