Prinsessdrömmar är inget du föds med

Det här tycker jag är rejält obehagligt:

Ja, alltså, Svensk Damtidning. Finns väl inte så mycket att förvånas över egentligen – att konservera stereotyper är väl deras jobb? Men vad skulle genusmotståndaren säga? Kanske såhär:

”Är detta verkligen något att ens lägga energi på? Hur orkar ni? Låt flickor vara flickor för tusan! Låt dem vara prinsessor – alla flickor vill vara prinsessor, för flickor är söta och vad är det för fel med det? Det är för tusan något att vara glad för.”
Och så vidare.

Men jo, jag tänker fortsätta lägga energi på det här och motsätta mig att flickor ska vara söta för att ses som riktiga flickor, eller för att räknas som flickor över huvud taget. ”Söt”, vad är det egentligen? Vem bestämmer vad ”söt” innebär? Och varför skulle den där sötheten och prinsessdrömmarna förresten behöva vara förbehållet enbart flickor?

Min mamma gjorde en övning med sina lågstadieelever för ett tag sedan där de fick skriva vilket kön de skulle vilja ha om de fick bestämma helt själva, och så fick de motivera varför. De allra flesta (men inte alla!) ville behålla sitt eget kön och många flickor motiverade sitt val med att ”som flicka får man göra sig fin och sminka sig och ha fina smycken.” På fullaste allvar. De går i lågstadiet och de vet liksom redan – hur kan någon tycka att det inte är sorgligt? Att åtta-nioåriga flickor redan har reducerat sig själva till i första hand söta!

Jag tänker även på de kommentarer mina inlägg om att vara fin har fått de senaste dagarna, i synnerhet från de genusmedvetna föräldrarna med döttrar som vittnar om hur deras flickor ständigt tas för pojkar. Och inte för att de kläs stereotypt pojkigt, utan för att de inte kläs typiskt flickigt. Som presens uttrycker det:

Bilden ovan av ”de söta sessorna” kan tyckas vara hur harmlös och söt som helst, men den inrymmer så vansinnigt mycket – både att flickor (prinsessor!) ska vara söta och dessutom att de ska jämföras och bedömas. Och därför blir jag också så sur och ledsen när en så inflytelserik person som Blondinbella bemöter kritiken mot hennes ”hen-motstånd” dels genom att reducera debatten till att enbart handla om färg och dels genom att använda det mest urvattnade, naiva och korkade (ursäkta) argumentet att ”män och kvinnor är olika”. Suck.

…och värst av allt: flera hundra människor gillar hennes inlägg på facebook.

Såhär kommenterade jag hennes senaste inlägg (lika bra att citera mig själv här, eftersom hon förmodligen inte kommer läsa):

Jag hade naturligtvis kunnat lägga till något mer om cispersoner, transpersoner, privilegier, normer och strukturer som skapar avvikare, men… det struntade jag i. För som sagt, hon kommer förmodligen inte ens läsa min kommentar – och både hon och hennes trogna fans har redan bestämt sig för att de vet hur allt ligger till, och då är det egentligen strunt samma. Tyvärr.

Jag önskar nästan att det där var jag – vansinnigt roligt bloggtips

Nej, nu kan jag inte stå emot. Jag måste bara tipsa om detta fantastiskt roliga blogginlägg:

Karins Konstgrepp – My iconic face

Första gången jag läste det (= i morse) skrattade jag så jag halvt dog. Och sedan kom jag att tänka på det igen alldeles nyss och kunde ”inte hjälpa mig själv”, som man skulle kunna säga på hemsk lånesvengelska – jag skrattade helt enkelt rakt ut så att tårarna sprutade och blev naturligtvis tvungen att läsa inlägget en gång till.

Med dessa ord lämnar jag över till Karin. Läs, helt enkelt.

Eventuellt skulle någon kunna mena att det strider mot hela den att vara fin-diskussion som jag har fört här på bloggen de senaste dagarna att skratta på någons bekostnad på det här viset… fast, nä, detta inlägg är faktiskt enbart roligt. 

Här står tiden stilla – om hemlängtan, okunskap och egna fördomar

Nu är vi i Kalmar. Resan ner gick bättre än förväntat – fem och en halv timme i buss tillsammans med liten rackarunge med spring i benen samt en röst som kan spränga väggar, ja, det borde inte sluta annat än illa, men det gick faktiskt bra. Tio minuter efter att bussen börjat rulla bajsade han naturligtvis, det verkar liksom ingå i paketet ”långfärdsbuss med litet barn”, men eftersom han börjar bli stor och är rätt förståndig nu gick det alldeles utmärkt att byta stående i famnen (inte som förra våren när jag åkte den där bussen ensam med honom, då han bajsade utanför för att sedan stå och hoppa som en galning i min famn medan bajset stänkte och tanterna hejade på och tyckte ”vilken tapper mamma!”).

Nåväl. Sånär som på detta lilla obligatoriska blöjbytesförfarande skötte han sig så bra så. Sjöng för full hals gjorde han ett par gånger och den nyinköpta svindyra dvd-spelaren var tyvärr ingen hit, eftersom han envisades med att öppna locket alternativt stänga av hela rasket gång på gång… Men, vi kom fram och nu är vi här, i Kalmar, hos min familj.

Då och då har jag haft en längtan att flytta tillbaka hit, till barndomsstaden. Här finns min familj, här är det nära till allting, det är extremt mycket billigare att köpa hus här än uppe i huvudstaden och här är det lugnt och stilla. Och ja, där har vi en hake: Det är lite för lugnt och stilla. Tiden står nästan helt still här nere, kan man säga, vilket passar väldigt bra när man åker ner för lite ledighet några dagar, men en rastlös själ som jag skulle med största sannolikhet klättra på väggarna rätt fort om vi faktiskt bodde här. Efter två dagars vistelse så vet jag till exempel inte alls vad som händer ute i stora världen längre. Dagstidningen rapporterar mycket om vad som pågår här i trakterna, i Nybro och Emmaboda och Mönsterås och Rockneby – men mycket lite om vad som sker uppåt landet, nedåt landet och ute i Europa, i världen. Det känns lite som att jag knappt vågar publicera det här inlägget, liksom, för tänk om det hänt något superviktigt där ute som jag egentligen borde blogga om – och så skriver jag blaj istället?

Faktiskt så blev jag intervjuad av lokaltidningen Barometern förra året. De hade läst ett pressmeddelande från Sveriges Förenade HBTQ-studenter, som jag tidigare varit engagerad i, och ville gärna göra en intervju med någon lokal personlighet om det här med hbtq-frågor. Naturligtvis ställde jag upp – det kändes toppen att de ville skriva en artikel på detta viktiga tema, men jag undrade exakt vad artikeln skulle handla om. Redaktören bad mig skicka en liten text om mig och mina intressefrågor till honom, så att de hade något att utgå ifrån – och jag dundrade på med vikten av hbtq-kompetens i skolan, osynliggörandet av transpersoner och den ”nya” diskrimineringsgrunden könsidentitet och könsuttryck, normkritisk pedagogik samt frågan om lagstiftning kring föräldraskap. Intressant, tyckte de, och när det så var dags för intervju visade det sig att reportern som egentligen skulle intervjua mig hade blivit dubbelbokad, och en annan reporter fick rycka in i sista sekund.

Väl inne i intervjurummet tittade reportern med ett snett leende på mig och frågade:
”Jaha, vad ville du berätta om då?”
Va? Jag? Det var ju de som kontaktade mig!

Hela intervjun blev sedan ett stort missförstånd. Jag försökte hela tiden återkomma till normkritiken, till transfrågan, till diskrimineringslagstiftningen och skolan – men hon ville hellre gräva i ”min personliga story”, hur det kändes att vara lesbisk, hur Adrian hade blivit till, när jag hade kommit ut och hur det hade gått till. Varje gång jag återvände till normkritiken och transfrågan la hon ner pennan och stirrade dumt på mig, medan hon skrev så pennan glödde så fort jag nämnde något personligt.

Slutresultatet blev en märklig, spretig text med rubriken ”Tuff kamp mot diskriminering” och en bild där jag, med ett stort flin, står placerad vid Domkyrkan med Adrian i liggvagnen. Texten var fylld av faktafel och själva syftet framgick inte riktigt – ville jag berätta om min situation eller vad ville jag egentligen? 

I de perioder då jag känner mig väldigt hemlängtig och på riktigt vill flytta hit igen brukar jag tänka att shit, här finns verkligen möjligheten att göra skillnad! Överlag är hbtq-kompetensen och den normkritiska kompetensen minimal här, så jag skulle definitivt kunna dra igång ett stort påverkansarbete och få massor av respons – och eftersom det dessutom är så nära till allting och jag skulle slippa tunnelbanan, så skulle jag ha tid att ägna mig ännu mer åt skrivande och olika typer av engagemang. Men samtidigt, skulle vi orka? Och skulle det leda någon vart? För det ointresse och den okunskap som reportern från Barometern visade prov på, det är förstås också något som på många sätt präglar den här delen av landet. Adrian skulle med säkerhet vara helt ensam om att ha två mammor på sin förskola (och i hela upptagningsområdet…), vi skulle inte få några inbjudningar till regnbågsträffar och någon Rfsl-förening eller liknande finns inte ens här. I gårdagens tidning rapporterades att inga fall av diskriminering på grund av sexuell läggning har anmälts till Diskrimineringsbyrån Sydost sedan de startade sin verksamhet 2005. Och förmodligen inga fall på grund av könsidentitet eller könsuttryck heller, för denna diskrimineringsgrund är så osynlig att den inte ens nämns i artikeln. Jag tror inte att det beror på att Kalmar med omnejd är så vansinnigt öppet och tillåtande, snarare precis tvärtom: Folk flyttar härifrån, alternativt stannar i de garderober som i min värld känns förlegade och som jag önskar inte existerade längre.

Men samtidigt är det kanske jag som är fördomsfull. Rastlös, velig och fördomsfull – fast definitivt med viss skälig grund.

Jag kommer säkerligen komma in i en sån där ”flytta till Kalmar”-fas igen. Och vem vet, någon gång kanske vi gör slag i saken? Samhället måste bara förändras en gnutta först, för jag orkar nog inte dra hela lasset själv

Personer med ”annan sexuell läggning” – vad menar han?

Vad hände med könsidentitet och könsuttryck? ”Övrigt” kanske? Så självklart för alla människor att man inte ens måste nämna det..?

Varför är det så viktigt att veta ”vad det är för nåt”?

Jag har tidigare i veckan skrivit om det här med att önska kön på sitt barn, om fixeringen vid vilket kön små barn har och om fenomenet ”att vara fin” kopplat till flickor respektive pojkar. Utifrån en kommentar jag fick av Lisa – Mondokanel på det här gamla inlägget igår, och utifrån ett uttalande av Blondinbella i en skvallertidning om hur ”jobbigt” hon tycker det är att inte veta vilket kön barn har nu för tiden, när många föräldrar klär sina barn könsneutralt (hon kallar det märkligt nog för ”hen-debatten” – va?) så funderar jag vidare… Varför är det så viktigt att veta ”vad det är för nåt”? Och varför blir folk generade när de ”tar fel” på vilket kön någon har?

Lisa skriver i sin kommentar att hennes son nästan jämt blir tagen för att vara flicka, och många tittar till och med surt på henne som förälder, för att den stackars flickan tvingas ha på sig könsneutrala kläder och liksom förvägras prinsessklänningar. Vårt barn har också rätt ofta tagits för att vara flicka, ja, ungefär lika ofta som främlingar tar honom för pojke, skulle jag nog vilja säga och det finns förstås en solklar koppling till vilka kläder han för dagen har på sig. Adrian måste helt enkelt ha ett klockrent unisexutseende, och grejen är att vi blir inte det minsta förolämpade när någon tror att han är flicka – för vad tusan gör det?

Det var inte så länge sedan som vi var på en familjeträff för regnbågsfamiljer, på vilken Adrian dagen till ära var klädd i rosa- och vitrandig tröja och jeans, och en mamma som jag pratade lite med omtalade honom uteslutande som ”hon”. Det intressanta i det sammanhanget var för övrigt att väldigt många små flickor där var klädda i just rosa – vilket fick mig att tänka att det kanske finns en ”överkompensationstanke” hos vissa regnbågsfamiljer, att verkligen följa könsnormerna, eftersom vi redan bryter både kön- och sexualitetsnormer genom vår familjebildning? Äsch, jag vet inte.

Hur som helst. Den här mamman frågade en hel del om ”henne”,  det vill säga Adrian, och jag blir alltid lika osäker på hur jag ska bemöta det. Eftersom hans kön är så vansinnigt oviktigt för oss och han ännu inte har någon egen könsidentitet så finns det ju ingen anledning att markera att han är en pojke, men samtidigt känns det lite som att man lurar vederbörande genom att ”spela med” i hennes tro på att han är en flicka – för om könstillhörigheten plötsligt uppdagas brukar folk skämmas så förbaskat. Hänger ni med? Jag brukar försöka smyga in hans namn eller ett ”han” i mina svar, och det gjorde jag även den här gången – men hon hade bestämt sig för att Adrian var en flicka, så det bet inte på henne. Under hela konversationen använde hon således pronomenet ”hon” medan jag använde ”han” och så var det inget mer med det.

I andra sammanhang, när han är klädd i blå jacka, med blå napp och till råga på allt ett blått nappspänne råder det inga tveksamheter hos folk – ”en riktig liten pojke!” kan vi få höra (lite ironiskt, eller hur?) och då och då får vi förstås rakt ut frågan: Är det en pojke eller en flicka? eller, ännu värre: Vad är det för nåt? På den sistnämnda frågan finns ju egentligen bara ett korrekt svar: Ett barn, men det svaret får inte direkt folk att ge sig – då ställer de bara frågan igen. Den situationen tycker jag också är knivig, för jag känner mig lite obekväm med att öppna upp för eventuella ”hen-debatter” med okända människor som helt uppenbart anser att de bara måste få veta vilket könsorgan mitt barn har. Så, då svarar jag helt enkelt att han är en pojke, trots att det känns lite… märkligt. Det handlar liksom om ett kort möte på tunnelbanan, på ett café eller på lekplatsen – varför är könet på barnet de möter så vansinnigt viktigt? Om vi skulle lära känna varandra närmare så skulle de ju med största sannolikhet få reda på könet tids nog.

Nåväl. Egentligen så vet jag ju redan varför. Vi människor gillar att kategorisera, och kön är den kategori som är allra viktigast för oss. Det första vi noterar när en person entrar ett rum är vilket kön personen har, och om vi inte med en gång kan tolka personens könstillhörighet så blir vi förvirrade, letar frenetiskt efter tydliga tecken på om hen är en man eller en kvinna. Vi vill inte riskera att ta fel! Därför är det ”naturligt” att den första frågan vi ställer till nyblivna föräldrar blir: Vad blev det för nåt? När jag tar upp detta med folk tycker många att ja, men vadå, det är ju bara artighet, man vill visa att man bryr sig, man vill ha en fråga att ställa. Absolut, men varför just kön? Och om jag som förälder då väljer att inte svara på vilket kön mitt barn har – är jag oartig då (eftersom frågan ställdes av artighet)?

Motståndare till ”hen” tror att detta lilla pronomen har blivit till för att långsamt beröva folk på deras könsidentitet. Jag tror inte att de behöver vara särskilt rädda för det faktiskt, men eftersom motståndet och rädslan finns så dröjer det nog ett tag innan man, eller i alla fall jag, kommer våga mig på att kalla barn jag inte vet könet på för ”hen”. Och vad gäller Adrian så är han just en ”han” i vår värld, även om vi aktivt försöker fylla ordet med nya innebörder och som sagt, kallas han för ”hon” ibland rasar inte världen för det.

Vad tänker ni? Och hur reagerar ni när era barn tilldelas ”fel” kön av främlingar?

Förresten har jag en liten anekdot på temat som jag kan dela med mig av såhär på påskafton och allt:
När vi åkte flygbuss från Bromma i julas började den äldre mannen som körde bussen prata med oss och med Adrian. Han sa något i stil med att ”jaha, och vad har vi här för något?”, men innan vi ens hann svara la han till, med ett litet flin:
”Det kanske är en hen?”
Vi blev aningen paralyserade för ett ögonblick och, jo, vi hann nog tänka en och annan fördomsfull tanke innan han fortsatte:
”Jag tycker det är så himla bra! Om man inte vet könet, liksom. Jättepraktiskt!”
Och så satt vi där med lång näsa.

Jag älskar när mina fördomar inte visar sig stämma med verkligheten.

Hon, hen eller han?

Vilket är bäst: att vara ”fin” eller att bara få vara?

Som genusmedveten förälder vill jag inte begränsa mitt barn. Jag vill tillåta alla färger, alla leksaker, alla aktiviteter; jag vill inte att biologiskt kön ska styra valen, helt enkelt, utan barnet ska få växa upp och bli precis den individ som hen trivs med att vara, och hen ska förstås lära sig att behandla alla andra med samma respekt och att inte se på andra människor som ”normala” eller ”avvikare” på grund av utseende eller något annat.

Men så läste jag detta hos Lady Dahmer nu medan Adrian sov, och det blogginlägg jag egentligen hade på gång får skjutas en smula på framtiden, för det här måste jag bara skriva om: Lady Dahmer har tidigare berättat om när hennes dotter var på läkarbesök för några veckor sedan, iklädd stereotypa flickkläder – rosa och prinsessigt – och komplimangerna haglade över henne av varenda läkare och sjuksköterska hon mötte. Igår var det dags för läkarbesök igen, men då hade dottern på sig helt vanliga kläder, tights och en blå t-shirt – och hon fick inte en enda komplimang under hela besöket. Lady Dahmers beslut efter detta blir att helt enkelt sluta köpa klänningar och annat typiskt ”flickigt” till dottern, för hon vill inte att dottern lär sig att utseende, kläder och att andra bekräftar ens utseende är viktigt.

Jag förstår det resonemanget och det beslutet. Men jag tänker också en hel massa om det, särskilt som jag under veckan ju skrivit och redan funderat en del kring just ”att vara fin”-fenomenet.

Vi har en pojke. Pojkar får mycket sällan höra att de är fina, gulliga, söta. De får väldigt sällan bekräftelse utifrån sitt utseende över huvud taget, förutom möjligen att deras tröja med spiderman eller lastbilar är ”häftig”. Adrian har kommit i alla möjliga kläder till förskolan, men aldrig fått höra att han är ”fin” eller ”fint klädd”, inte ens när han haft den typen av kläder som ”borde” generera komplimanger, såsom ny rosarandig tröja eller en klänningsliknande tunika med matchande tights till. Däremot har vi hört andra barn – flickor – få komplimanger utifrån vad de har på sig.

Och det känns ändå lite i mitt mammahjärta. Å ena sidan tycker jag att det är bra att mitt barn istället får höra ”vad kul att se dig idag!” eller att han är klok, så duktig på att visa vad han vill och att han blir uppmuntrad som varm och kärleksfull när han varje morgon, på helt eget initiativ, kramar personalen och ibland även sina kompisar. Men å andra sidan tänker jag: Varför får inte han höra att han är fin? (kanske är det därför jag själv överröser honom med just den typen av beröm här hemma…)

Egentligen borde jag kanske vända på steken (vilket jag förstås gör i någon mån) och tänka att det ska vara tvärtom; att alla barn ska få den typen av uppmuntran och bekräftelse som vi upplever att Adrian får, och att bekräftelse utifrån utseende inte ska behöva ta så stort utrymme, och framför allt inte bör kopplas till specifika kläder, frisyrer eller ett visst kön (hellre i så fall att barnen då och då får höra att de är ”fina” ändå, för att de är fina helt enkelt).

Så tänker jag på det här med att undvika vissa kläder, att som Lady Dahmer sluta köpa klänningar och rosafluffigt till sin dotter. Är det rätt eller fel? Är det inte sådant som får alla genusmotståndare att fullständigt gå i taket och utropa ”ni vill göra alla könlösa!!” och ”flickor måste få vara prinsessor!!”? Jo, så klart det är. Men återigen: Genusmedvetna föräldrar vill inte förbjuda något, de vill att allt ska vara tillgängligt för alla, oavsett kön – men samtidigt, när vi upptäcker att vår flicka helt plötsligt blir begränsad av att ha valt mycket av det stereotypt flickiga, när hon plötsligt reduceras till en ”söt tjej” och själv börjar törsta främst efter den typen av uppmärksamhet, då kanske det är dags att reagera och försöka få in henne på ett annat spår?

…och så har vi då oss som inte har döttrar, utan söner. Hur tänker vi? Adrian får absolut, av personer som känner honom väl, höra att han är fin, gullig och alldeles underbar, men på det stora hela så är det inte detta som kommer att prägla hans uppväxt så som samhället ser ut nu. Han ses redan – 1,5 år gammal – som en självständig individ, som aktiv, talför, initiativtagande, stark och envis, och då och då får vi höra att ”han är en riktig pojke!” på grund av dessa egenskaper. Men som jag skrev ovan, han är även en väldigt varm och kärleksfull liten person, som kramar och pussar sina kompisar när han kommer till förskolan, som gärna hjälper till att städa och som gillar att prova mormors rosa koftor – och de sidorna av honom vill vi också uppmuntra. Därför resonerar vi lite likadant som Lady Dahmer i avseendet ”kläder”: De allra pojkigaste utstyrslarna, i slitstarka material, mörka färger, skjortor med slag, västar och pullovrar – dem undviker vi helst. För går han enbart klädd på det sättet, då kommer hans handlingar och hans personlighet i ännu större utsträckning börjar tolkas som stereotypt manliga på ett sätt som inte känns okej – han är ju bara ett barn.

Vi vill ge vårt barn 100 möjligheter istället för två, och då måste vi faktiskt i någon mån begränsa och styra.

Till sist: Svaret på frågan i rubriken till det här inlägget, om det är bättre att vara ”fin” eller att bara få vara, kan tyckas rätt självklar – naturligtvis är det bättre att bara få vara. Men samtidigt behöver de två alternativen inte utesluta varandra, för alla kan också må bra av att höra att de är fina ibland – oavsett om de har gjort sig till med kalaskläder, tofsar och glitter eller om de kommer uppsmygande efter middagsluren, rufsiga i håret och med sovränder i ansiktet. Och precis så kommer jag fortsätta tänka när det gäller mina barn.

Första dagen på påsklovet

Igår när jag kom hem kraschade jag. Eller inte med en gång, för först var det förstås middag, lek, mys och läggning av barn – men sen, när jag låg på madrassen intill Adrians säng i väntan på att han skulle somna, då la min kropp fullständigt av. Jag misstänker att tiden avstannade för en stund (läs: jag somnade), för när jag pallrade mig upp efter att han somnat var klockan redan 20.00. På min att göra-lista stod packning inför påskresa, skriva färdigt några påbörjade omdömen, fila på blogginlägg och bara slappa – men inte en chans. Hopp i säng bara, min kropp pallade inte en sekund till i vaket tillstånd.

Någon av alla som ser oss lärare som riktiga puckon och latmaskar, som tror att vi bara glider runt och dricker kaffe för att sedan ha lov i flera månader om året, kanske tycker att jag inte borde klaga eller vara särskilt trött alls – det var ju trots allt lov för bara fyra veckor sedan (läs gärna Ketchupmammans fantastiska inlägg om just detta med lärares lathet, dumhet osv.). Men jo, dessa fyra veckor har varit helt galet fullspäckade. Massor av rättning och bedömning, för min del i kombination med en unge som sover alldeles för lite på nätterna. När mina elever igår efter sista lektionen inte ville gå hem eftersom de ville göra klart sina ordklassfilmer (grammatikglädje, ni vet) så borde jag kanske ha känt yes!, fast näe, jag ville faktiskt gå hem.

Idag jobbar min fru, och jag och Adrian ska alldeles på egen hand transportera oss till centralen senare för att möta upp henne och så ska vi allihop dra nedåt landet till min familj. En bussresa på fem och en halv timme med aktiv 1,5-åring – vad sägs om det? Den här dagen har hittills inneburit en stor laddning bajs (inkl. bajs på golv) och en härligt uppstressande incident då Adrian i badet fick tag i ”barntoasitsen” och trädde den över huvudet. Han har gjort det förut, och det brukar inte vara några konstigheter, men nu hade hans huvud plötsligt vuxit (som barnhuvuden gör…) och när toasitsen skulle dras av gick det inte alls. Skrik och panik och varje gång jag nästan lyckades lirka sitsen av huvudet drog Adrian ner den igen – det gjorde ju ont i pannan och på öronen av den vassa kanten. Han gallskrek och jag kallsvettades samt började på allvar fundera på vem jag skulle ringa (brandkår? polis?) och hur fasen vi skulle lyckas klippa upp den förbannade toasitsen. Så till slut gick det, men både Adrian och jag var bra skakis en lång stund efteråt.

Långfredag var det, ja. Och just en lång fredag är precis vad jag behöver för att hinna göra allt som måste göras innan resan: Packa, fixa, slänga sopor och sådant skoj står nu på schemat, och jag har även en liten ”blogguppsats” på gång som jag skulle vilja publicera, med utgångspunkt i ett citat ur Maria Svelands ”Hatet” (får se om Adrian och tiden tillåter mig färdigställa den under dagen).

Och, jag kanske för den goda sakens skull borde tillägga: Glad påsk!

Två månader – då kör vi en snabbrepris

Idag firar min blogg två månader – hipp hipp hurraaaa! Jag närmar mig 18 000 sidvisningar, vilket inte på långa vägar snuddar vid en bloggare som t.ex. Hanapee som häromdagen berättade att hon har 90 000 sidvisningar i veckan. Kära nån, då känner man sig rätt liten. Men ändå. Jag har lyckats författa en hel del text på dessa två månader – närmare bestämt 105 stycken mer eller mindre briljanta blogginlägg, och ett av dem har till och med blivit debattartikel. Så, ja, jag känner mig mer än nöjd faktiskt.

Eftersom jag är en sån där person som gillar att studera viss statistik och som gärna ser samma film fjorton gånger, läser samma bok åtminstone två gånger och som inte gillar att saker ”försvinner” överlag, så tänkte jag köra en liten sammanfattning av vad som hittills publicerats i den här bloggen. En liten snabbrepris, kan vi kalla det, eftersom jag även under hela mitt liv har haft en enorm förkärlek för just snabbrepriser (det är då man sjunger med till alla låtar och försöker härma dansstegen, ni vet?).

Då kör vi igång…

Mest lästa inläggen:

Mitt barn är inget utställningsobjekt
Nej, vi är inte systrar – vi är gifta
På tal om det här med kön…

Minst lästa (eller med mina elevers ord: de mest mobbade) inläggen:

Tillbaka till verkligheten
Mer sånt!
Jag vet inte riktigt var jag ska börja

Analys so far: Kön, genus och heteronorm engagerar. Allmänt blaj, som jag dessutom inte länkat på facebook, går fetbort. Lägg av med det, helt enkelt.

Mest kommenterade:

Ett litet ord kan göra så mycket
Att köna leder inte direkt till någon förändring
Vem har tolkningsföreträde i debatten?

Analys: Återigen – kön går hem. Jag bär med mig denna insikt även fortsättningsvis… som om jag inte redan hade förstått detta.

Mest otippade sökorden som lett till min blogg:

kräksjuka lösgodis
befrukta min fru!
är han muslim han jonas hassen khemiri
statistik rakat kön
väl nog ju grammatik
lesbisk på jakt

Andra vanliga förekommande sökord som lett till min blogg:

minasannaord (score!)
gubbslem
maria sveland
janne josefsson
heteronormen, lesbisk, bögsex, jämställdhet… och liknande.

Analys: Folk googlar verkligen på skojiga saker! Och det här med att blogga om Sveland och Josefsson var helt uppenbart ett smart drag. Undrar vem jag ska blogga om härnäst?

Och i övrigt så, ja, då kör vi väl på i två månader till?

Fin, fin, fin!

Efter detta inlägg med påföljande intressanta diskussion har jag varit ännu mer uppmärksam på min användning av ordet ”fin” i kommunikationen med mitt barn och då kunnat notera följande:

Adrian kommer stapplande i mina gympaskor/kängor/gå-till-tvättstugan-skor/sina egna röda gummistövlar och jag utropar:
”Vad fiiin!!”

Adrian har satt soptunnan/duplolådan/annan lämplig låda på huvudet och jag utbrister:
”Vad fiiin!!”

Adrian spatserar naken in i vardagsrummet och klappar nöjd på sin runda mage och jag säger:
”Vad fiiin!!”

Adrian kommer springande med plastlejonet/en bil/en bok (nåja…) och ropar ”titta!!” varpå jag svarar:
”Vad fiiin!!”
(ja, och sedan läser vi förstås boken…)

I runda slängar på precis just det sättet går det alltså till här hemma rätt ofta. Jag erkänner: Jag är en fiiin-missbrukare. Vad jag framför allt tänker utifrån dessa själviakttagelser är dock inte att ”oj, vad pressad han kommer känna sig att behöva vara fin hela tiden” – utan snarare 1. Ordets betydelse kommer fullständigt vattnas ur i hans värld, det kommer inte betyda så mycket alls för honom om han fortsätter höra det sådär ofta och 2. När han nu börjar bli större måste jag verkligen försöka utöka mitt ordförråd en smula, om inte annat för att illustrera för honom att det finns andra synonyma och mer kreativa uppmuntransord till fiiin.

Men i övrigt så är han ju det fiiinaste vi vet och det kommer vi förstås alltid fortsätta visa honom, på det ena eller andra sättet.

Påfylld och uttömd på samma gång

Heldagskurs med Lärarnas Riksförbund om försäkringar, trygghetsavtal, löner och uppsägning. Himmel och plättar, intressant är det, och anteckningsblocket är fyllt av markerade pilar och uppmaningar till mig själv att MAILA MEDLEMMAR!! – men samtidigt, oj vad mycket siffror och paragrafer och vad jag är glad att jag inte är ekonom, försäkringsman eller något annat som kräver grymma fyrkantiga sifferkunskaper. Då och då seglade mina tankar iväg och noterade att jaha, såklart exemplet Roger jobbar som kemilärare och har brutit benet i skidbacken medan exemplet Gun är förskollärare som drabbats av huvudvärk, och jaha, där förväntades alla i rummet samt hela övriga världen vara hetero och leva tvåsamt.

Jag kan liksom inte hjälpa det…

Men att träffa kollegor från andra kommuner, att diskutera lärarnas villkor med andra insatta och högst engagerade personer plus att få svar på livsviktiga frågor rörande våra rättigheter – det är givande som bara den.

Samt icke att förglömma: den dignande kakbuffén som enbart den skulle kunna få vem som helst att vilja engagera sig fackligt.

Nu förändrar vi världen! (jag ska bara vila lite först, umgås med min familj osv.)

Inlägg i genusdebatten från min kloka syster

Jag kan inte annat än hålla med ovanstående uttalande och vara otroligt glad att min syster kommer förgylla socionomyrket med sin klokhet inom ett par år. Att se mitt barn – min son – som en fara för sig själv och samhället skulle vara väldigt korkat, men om vi blint litar på att våra handlingar styrs av biologiskt kön, ja, då borde det innebära att vi med söner räknar med att det förmodligen kommer gå åt skogen åtminstone för vissa av dem förr eller senare.

Många ”genusmotståndare” tror att genustänk handlar om att förbjuda pojkar att leka med bilar, att flickor inte får bära klänning och att vi alla ska bära beige kroppsstrumpa och kalla varandra ”hen” bara för att. Och jag säger det igen: Genusmedvetenhet handlar inte om att förbjuda, det handlar om att tillåta, att erkänna att vi alla är olika och dessutom att belysa och ifrågasätta sociala könsnormer som riskerar begränsa eller rentav stigmatisera personer av ett visst kön genom att till exempel, som min syster tar upp ovan, förvänta sig att pojkar ska klara sig sämre i skolan eller bli kriminella.

Behandla barn som individer istället, och stötta alla i att klara skolan, att få en god självkänsla och att respektera andra människor, för att så långt som möjligt undvika att någon hamnar i trubbel eller känner behovet att hävda sig på ett sätt som skadar andra.

Släpp fixeringen vid den beiga kroppstrumpan, för sjutton.