Archive | juni, 2014

Ändrade planer i sista stund

30 Jun

Jag har sedan första början haft väldigt svårt att begripa att det alls ska anlända ytterligare en bebis till det här hushållet, och varje gång jag halvt insett att så trots allt är fallet har jag gripits av panik. Dock hade jag verkligen ställt in mig på att på tisdag, den 1 juli, DÅ händer det – vare sig jag är redo eller inte. Bebisen har suttit i säte i min frus mage sedan vecka 31-32 någonting, hon har lyssnat på bebisens hjärtljud med stetoskop här hemma om kvällarna och vi båda har iakttagit det där guppande huvudet uppe under brösten. Ingen tvekan om saken, och vändningsförsöken i vecka 37 ledde ju ingenstans alls. Bebisen hade bestämt sig, helt enkelt.

I torsdags var det som bekant inskrivning inför det planerade kejsarsnittet, som bokats in aningen senare än brukligt (på beräknat förlossningsdatum) eftersom det är sommar och tiderna knappare. Som förstföderska med normal graviditet hamnar man längst ner på prioriteringslistan. Barnmorskan lyssnade på hjärtljuden även då, kände huvudet och i min hjärna blev den stundande ankomsten aningen verkligare. En liten aning.

Men. Så hände det plötsligt, natten mellan fredag och lördag: Ungrackaren vände sig i magen, och lördagen ägnade hen sedan åt att borra ner det där lilla huvudet i mitt frus bäcken.

Min fru mådde konstigt hela dagen, tyckte att magen hade ändrat form (det tyckte jag också) och i bäckenet ilade och högg det som sjutton. Jag tvingade henne att ringa förlossningen, där en dryg barnmorska försäkrade henne om att allt var lugnt (jag avskyr att de så sällan litar på förstföderskor…) – men när hon sedan ringde igen igår morse och tydligt förklarade att hon misstänkte att bebisen vänt sig fick hon komma in direkt.

CTG-kurva, ultraljud… och mycket riktigt: Bebisen ligger ”som den ska”. I vecka 39+3 vände den sig alltså om, bara sådär, helt otippat. Och hade det inte varit sommar nu så hade vi förmodligen redan fått den utplockad innan detta alls hann hända. På gott och ont?

Känslorna just nu? Blandade. Den första reaktionen hos oss båda var illamående och en näst intill förlamande oro. Urladdning, liksom. Särskilt för henne. För såhär är det: Hon ville helst föda vaginalt. Vi laddade upp med ”En unge i minuten” för några veckor sedan, pratade smärtlindring och funderade på om vi skulle gå om den dyra profylaxkursen. När snittet blev ett faktum släppte vi allt det där, och nu var vi båda inställda på att vaginal förlossning inte skulle bli något alternativ. Fram tills igår förmiddag alltså, då snittet ställdes in. Det är onödigt med en magoperation när det inte behövs och när den gravida egentligen inte är förlossningsrädd.

För min del har illamåendet lagt sig nu. Jag tänker att det kommer bli skitbra med vaginal förlossning. Min fru har en barnafödarkropp, vilket jag verkligen inte har (ändå gick min förlossning väldigt fort) och i hennes familj har kvinnorna fött barn utan problem alls. Jag är övertygad om att ungen lätt kommer tränga ner genom hennes bäcken och att hon med sin grundstyrka kommer klämma ut den minst lika ”lätt” som jag gjorde. Hon är dock väldigt orolig. Omtumlad. Efter att just ha insett allt vad det innebär att snittas och förberett sig för det måste hon nu blixtsnabbt ställa om skallen  – och dessutom räkna med att gå över tiden åtminstone några dagar.

Sammandragningarna har varit täta och regelbundna i flera veckor, men man vet ju inte. Det kan dröja.

Så, där är vi nu. Livet är bra omtumlande, och ”värre” ska det väl bli inom en relativt snar framtid. Jag passar på att fylla tiden med lagom uttröttande aktiviteter – socialt umgänge, löpning, promenader – och min fru försöker vila och ladda om.

Idag är det för övrigt vår bröllopsdag. Häpp.

Jag har inte försvunnit…

26 Jun

…men definitivt tappat gnistan en aning. Skrivargnistan, alltså. Engagemanget för feminism, politik, genusdebatt. Jag orkar inte alls just nu, om jag ska vara ärlig. Titt som tätt läser jag Fannys blogg, When darkness falls, Lady Dahmer, Oxhen, Mondokanel – tänker att hm, det där kanske jag borde spinna vidare på. Men sedan rycker jag på axlarna och släpper den tanken. Mitt huvud, hela min kropp är fylld av någonting annat, och jag gissar att ni vet vad.

Idag var vi på inskrivning på förlossningen inför nästa veckas planerade kejsarsnitt. Jag har velat bocka av den där punkten i almanackan rätt länge nu, bara för att allt ska bli mer verkligt och för att oron inför förlossningen och bebisens ankomst ska lägga sig en aning. Träffa barnmorska, obstetriker, narkosläkare och sedan vara redo – så redo som det går att vara (ungefär en trea på en tiogradig skala…).

Bara några få dagar återstår, och det är inte heller omöjligt att ungen bestämmer sig för att komma ut redan under helgen. Helt vansinnigt? Att det sker så snart? Vi fick för övrigt frågan idag om vi ville ha barn en dag tidigare, då de fått en lucka i schemat. Erbjudandet var lockande, tyckte framför allt min fru, men vi avböjde då det kändes onödigt att bebisens födelsedag och vår bröllopsdag skulle sammanfalla – nu när vi faktiskt har chansen att bestämma.

Adrian har fått en docka att ta hand om såhär dagarna före syskonets ankomst, och det är verkligen med stor omsorg han sköter sin bebis; han bäddar ner den under täcket i saccosäcken, han läser sagor för den, han badar den och han ber oss hålla koll på den när han måste springa och hämta något i ett annat rum. Till och med till förskolan har den fått följa med, och det resulterade i en stor kris i morse när ett annat barn slog till bebisen. Överlag har han varit… känsligare, och det råder ingen tvekan om att han funderar mycket på det här med att få syskon. ”Bebisen kommer slå och putta mig”, sa han ikväll när jag hade honom i knät, och jag lugnade honom med att bebisen inte kommer kunna göra mycket alls mer än att skrika. Däremot, sa jag, kommer den behöva mycket hjälp – till exempel av sin storebror.

Jag undrar verkligen vad som rör sig där inne i huvudet på honom och hoppas innerligt att allt kommer flyta på väl. Själv är jag mest orolig för sömnbristen, men ser fram emot barnvagnspromenader och att se kärleken barnen emellan växa fram så småningom.

Men. Hisnande är det, det erkänner jag mer än gärna. Det är fasen mer krävande – psykiskt alltså – att vara brevid än att vara gravid. Som gravid hade jag kontrollen, och även om det var för jävligt många gånger så hände det liksom i min kropp. Nu är allt bara så… ovisst.

Fem dagar kvar. Ni får hålla tummarna – och stå ut med sporadiska, mer eller mindre ointressanta uppdateringar från mig den närmaste tiden.imageimageimage

Nedräkning

21 Jun

Tio dagar till bebis. Semester sedan fyra dagar och min hjärna och kropp är fortfarande ”durcheinander” i brist på ett lika pricksäkert svenskt ord. ”Huller om buller”, ”kaos” eller ”upp och ner” kanske kan funka som nästan passande översättning.

När min fru började prata om molvärk härom morgonen fick jag fullständig panik, likaså i morse när hon förkunnade att det värkte i magen. Nej! Inte redan! vill jag utropa och undrar hur fan detta ska gå. För två-tre veckor sedan var det bara längtan. Jag ville ha den där bebisen i min famn NU och det här med att vara ”redo” fanns inte på samma sätt i min tankevärld. Sedan fick vi ett snittdatum, sommarlovet närmade sig och det började röra sig där inne i huvudet och i kroppen. Delvis tror jag helt enkelt det handlar om att min hjärna så intensivt ställt in sig på Just Det Datumet, nu när vi fått ett. Och med tanke på att vi fick ett så jävla sent datum är det högst möjligt att bebisen ändå vill ut tidigare.

Det sker en krock i mitt huvud. Och jag känner mig som värsta tonåringen, eller som min fördom om en heterosnubbe: Jag måste ut. Träffa folk, dricka alkohol, springa varannan dag. ”Passa på.”

Och så erkänner jag alltihop här också. Varsågoda! Att skriva av sig brukar dock hjälpa lite, få ur sig tankar för att kunna få syn på dem och därefter förhålla sig på bästa sätt. Även om jag skäms enormt över min växande nervositet och den stundvisa viljan att bara dra iväg så gissar jag att det är hyfsat… normalt? Eller? För innerst inne vet jag ju att jag är jag när det gäller. Det är bara ovissheten som skrämmer, och att vänta på att bli förälder utan att ha en unge i magen är jävligt ovisst. Jag vet inte hur det känns i hennes kropp, hur nära en förlossning det faktiskt är. Jag är (än så länge…) pigg nog att orka ge mig ut på tidiga löpturer och ta en öl om andan faller på. Förra gången, när bebisen låg i min mage, orkade jag ju liksom ingenting. ”Njuuuuut!!!!” ropade folk i min närhet, ”passa på och sooooov!!!!” och jag bara: ”Är ni dumma i huvudet???” Som höggravid är det inte lätt att njuta – det går fan inte ens att vila på grund av det eviga sparkandet där inuti, varannan kvart-kissandet, tyngden, värken, svullnaden…

Nu däremot. Nu kan jag ”njuta” i betydelsen sova på natten, egen tid och fräsch skalle och jag gissar att det är det min kropp tycker att jag ska ta tillvara på. Även om det givetvis blir en hel del njuta sedan också, när bebisen kommit – fast på ett annat sätt. Och som icke-födande hoppas jag innerligt att jag kommer bli en betydligt mer tålmodig och lugn förälder än jag var förra gången. Det borde ändå bli så, tycker jag. (Jag kanske borde läsa om min egen krönika i Nära barn igen, där beskriver jag breviditetens fördelar ganska bra…)

Vissa av er kanske tycker att den här bloggen börjar bli förbannat enahanda, men ser ni, det får ni ta. Det är sommar, jag ska bli tvåbarnsförälder – det är som det är. Funderar dock på om jag skulle dra till med en frågestund inom kort för att tvingas skriva om och tänka på lite annat också? Som Ett tigerliv gjorde häromdagen. Fast då måste ni lova mig att ni frågar saker, det blir så pinsamt annars… Jag tänker på saken och återkommer i frågan.

…och till sist: Hoppas att ni hade en angenäm och inte alltför kall midsommar! För oss blev det en tidig men väldigt trevlig kväll med fina grannarna, inklusive nubbe och allt. Adrian bangade midsommardansen som alltid, men vad gjorde det? Han gillar, liksom jag, att stå i centrum – men det ska vara på hans villkor.imageimageimage

Jag som inte ens vant mig vid att vara förälder

19 Jun

Det har verkligen slagit mig nu, hårt och rejält: Att vi ska bli föräldrar igen. Att jag snart är tvåbarnsförälder.

Jag som inte ens har fattat att jag är enbarnsförälder, som dagligen fortfarande förvånas och förundras över den fantastiska lilla krabat som studsar runt hemma i vår lägenhet.

Jag inser att det gör mig rätt… döskraj alltihop, och jag måste påminna mig själv om att det kändes precis såhär förra gången också. Eller inte exakt, men jag minns hur jag två-tre veckor före beräknat förlossningsdatum började tvivla på att det här med föräldraskap var något för mig. Jag ångrade mig, undrade vad fan vi gett oss in på.

Och den första tiden som förälder var ju faktiskt ett rent helvete. Jag saknar inte Adrians första tre månader ett endaste dugg, de känns bara som en lååång period av ångest, orkeslöshet, oro, frustration och otillräcklighet.

Vi ska liksom in i den där skiten igen. Hur tänkte vi? Hur fan kommer det gå?

Men så sansar jag mig en aning. Påminns om att just det, förra gången hade vi aldrig gjort det där förut. Jag bar med mig mängder av förväntningar om hur det borde kännas att bli förälder. Jag hade mammas berättelser om hur de skötte mig som bebis i bakhuvudet, fick för mig att rutiner så tidigt som möjligt var superviktigt, räknade amningstillfällen, trodde att varje jobbig gråt- och skrikfas skulle vara i evigheters evigheter.

Nu vet jag bättre. Vi båda vet bättre. Vi räknar inte med att dansa omkring på ett stort fluffigt rosa kärleksmoln de första tolv veckorna – tvärtom. Visst ”räknar” vi (eller hoppas åtminstone) att förlossningen kommer gå bra, att såret kommer läka och ungen kommer vara frisk och stark, något annat går ju inte ens att förbereda sig på i förväg – det blir som det blir i så fall, och förhoppningsvis klarar kroppen och psyket det. Men om allt går som det helst bör, då har vi i alla fall några strategier för att få allt att funka.

Sovandet – jag och Adrian i ett rum, min fru och bebisen i ett.
Dagarna – vi turas om att tillbringa tid med barnen, oftast blir det kanske jag och Adrian som flyr hem till någon/på utflykt (bjud hem oss!) men vi hoppas också att det kommer funka att jag drar ut på barnvagnspromenader mellan matningarna, så att Adrian och andra mamman får mysa lite, se på film och äta godis.
Umgänge – jag vet att framför allt mitt behov av sociala kontakter med andra vuxna, av träning, av space, av sömn är enormt, och detta måste lösas på olika sätt. Annars blir jag knäpp och allt går åt skogen.

Så. Strategier finns. Men ovissheten om hur det blir är total, och det skrämmer mig som fan. Tänk om vi inte fixar det? Tänk om jag inte fixar det?

Hur som helst. Idag spenderar jag tid med mig själv. Jag har sprungit fem kilometer, jag har köpt en tröja, jag sitter i skrivande stund på café och har påbörjat en ny tysk lesbisk roman. Jag försöker andas. Peppa mig själv. Rensa hjärnan från jobb (det känns fortfarande vemodigt?) och blicka framåt. In i ovissheten. Förbereda mig på att kasta mig ut, hålla tummarna, blunda och hoppas på det bästa.

Vad tänker ni, är jag knäpp? image

Ett rätt okej liv, helt plötsligt

18 Jun

Om knappt två veckor ska vår bebis plockas ut, om hen inte vill ut tidigare. Där råder minst sagt blandade känslor, både hos mig och den gravida. Hon är tung och trött och rastlös, vi båda längtar efter ungen samtidigt som jag känner att det vore rätt skönt att sluta jobba först (sista arbetsdagen idag), hinna storstäda här hemma en sista gång före förlossningen och spendera egen tid med blivande storebror. Samt även: Hinna andas.

Men sånt går ju inte riktigt att bestämma. Ungen vill ut när ungen vill ut.

Det har varit hektiska dagar och veckor, mycket jobb och liv i ett enda virrvarr och på samma gång som det gör mig trött så känns det ganska bra. Som jag sa till min psykolog sist jag var där, då vi mest satt i varsin fåtölj och småpratade: Jag hinner ju inte ens ha ångest!!

Bra det i och för sig. Hoppas bara inte – breviditeten till trots – att jag drabbas av förlossningsdepression plötsligt, det skulle ju vara extremt typiskt mig. Dessutom känns det som att vi haft väl mycket flyt den senaste tiden, eller? Vågskålen…

Jobbet, ja, det trivs jag verkligen med. Så pass bra att jag egentligen utan att blinka (nästan) skulle kunna tänka mig att jobba fyra veckor till. Fattar ni? En vinter fylld av utmattning och depression, en omvälvande och rejält energikrävande början på nytt jobb, först halvtid och därefter heltid – och nu känner jag igen mig själv igen. Härliga elever, skitbra kollegor, stabil och lyhörd ledning. Jag ser redan fram emot augusti.

…men i augusti kommer allt vara nytt och helt annorlunda. Ju närmre det kommer, desto mer overkligt känns det – konstigt nog. En bebis. Ett litet liv. En gigantisk drös sömnlösa nätter och en aldrig sinande molande oro för allt som skulle kunna hända…

Kanske är det bäst att bara ta allt som det kommer. Klyschigt, men vettigt. Bebisen ska ut, storebror ska vänja sig, såret på min frus mage ska läka. Jag tänker mig en sommar fylld av småutflykter här i närheten, promenader och parkhäng. Och så Stockholm Pride, där jag ska medverka i tre programpunkter. Förhoppningsvis en tripp söderut precis innan det är dags att börja jobba igen.

Ack, ovissheten…

Vad ska ni göra i sommar?imageAdrian i Malmö förra sommaren. imageSnigelspaning i Kalmar.imageUpptäcktsfärd i närområdet, även detta förra sommaren.image…och så jag.

Snälla, bara sluta missförstå vad genusmedvetenhet handlar om…

17 Jun

Slöscrollar i facebookflödet, inlägg från genusgruppen passerar ett efter ett – och så plötsligt: Alf B Svenssons text om att ”göra” barn ”könsneutrala” IS BACK! (Har tidigare skrivit om den här.) Och jag bara pallar inte mer. När ska detta fanskap till text och framför allt fanskap till folk som missförstår genusmedvetenhet och triumferande delar detta fanskap till text bara upphöra att existera? Eller okej, åtminstone tänka om?

Genusmedveten. Medveten om genus. Medveten om att könsroller är något som skapas och återskapas av och mellan oss människor, genom reklam, genom media, genom utbud av kläder och prylar, genom förväntningar, genom uppmuntran och bestraffning. Medveten om att könsidentiteten är något som prackas på oss, att det i samhället endast accepteras två olika könskategorier, avhängiga individernas könsorgan. Könsorgan = juridiskt kön = förväntad/påprackad könsidentitet = förväntad/påprackad könsroll. Och de två tillhandahållna könskategorierna anses av samhället dessutom vara varandras motsatser och komplement, den ena könskategorin med tillhörande könsroll något mer eftersträvansvärd och mer värd än den andra.

Detta är en genusmedveten person medveten om, och vill förändra.

Som jag skrev i ett annat inlägg för inte så länge sedan:

Det här med att tänka och uppfostra genusmedvetet är onekligen komplext, för det handlar om så mycket. För det första medvetenheten om att barns (allas) tilldelade könstillhörighet påverkar hur vi bemöts av omvärlden, hur vi förväntas klä oss och bete oss, vilka lekar vi förväntas leka, vem vi förväntas bli vän med och vem vi förväntas bli kär i och på sikt vilka yrken vi kommer välja och vara bäst lämpade för osv. För det andra viljan att förändra det just nämnda, att vidga normerna för det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt”, att omvärdera det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt” och vem som tillåts vara vad. För det tredje att förmedla till mitt barn att hens könstillhörighet är fullständigt ointressant för mig, men att samhället kommer lära hen det motsatta, och rusta barnet för att kunna stå upp för den hen är oavsett vem samhället tycker att hen ska vara.

Jag tänker även en hel del på balansen mellan att å ena sidan fylla de två av samhället accepterade könskategorierna med nytt innehåll som en del i strävan mot ett jämställt samhälle, och att å andra sidan helt och hållet omkullkasta tvåkönsnormen och cisnormen, för att på sikt uppnå en jämlikhet där alla räknas. Jag vill liksom inte beröva vårt barn hans könstillhörighet genom att ”hemlighålla” det faktum att det står ”pojke” i hans pass, men givetvis inte heller pracka på honom en könsidentitet som han kanske inte känner sig bekväm i. Snopp betyder oftast pojke, men inte alltid.

Så. Den genusmedvetna vill inte göra någon ”könlös” eller ”identitetslös”. Vi vill inte måla världen i gråbeige. Däremot finns det en jävla massa människor som gärna målar världen i rosa-blått. Det vill dock inte vi, för vi vill tillåta hela regnbågen, eftersom det är så vi människor är. Egentligen. Vill du på riktigt uppnå ett jämlikt och jämställt samhälle, skippa fixeringen vid biologi – eller åtminstone: sluta tro att ”biologin” är så tvådimensionell som samhället försöker tuta i oss.

Vad ska ungen heta?

14 Jun

Adrian har två bebisar i magen. Det har han deklarerat flera gånger den senaste tiden. Två stycken med varsitt namn och som sparkar när man lägger örat mot hans mage. I morse talade han om att bebisarna minsann ska dricka från hans tuttar när de kommer ut:
”Bebisen ska dricka sojamölk från den tutten!” sa han och pekade på den ena. ”Den andra ska dricka oboy här!” sa han sedan och pekade på den andra.

Vi klurar på hur vi på bästa sätt följer upp hans lilla ”graviditet” när den riktiga bebisen kommer – ska han få köpa en bebisdocka? Eller förstör det allt? För honom är det ju på riktigt!

Något annat vi funderar på just nu är namn på den kommande ungen. Visst, vi har några namn som känns mer eller mindre rätt, men med tanke på att vi den här gången inte ägnat namnletandet en bråkdel av den tid vi ägnade Adrians namn känns det aningen… orättvist. Och vanskligt! Tänk om vi missar det där namnet, liksom?

Därför frågar jag er! Ni som läser min blogg mer eller mindre regelbundet, vilka namn tycker ni skulle passa mitt barn? Peppra på!

Skolavslutning, bloggtorka och obesvarade kommentarer

11 Jun

Ibland bara försvinner den, blogglusten. Eller snarare platsen för bloggande, inne i huvudet. Den krymper liksom ihop i takt med att allt annat – livet – breder ut sig.

Idag har det varit skolavslutning. Märkligt på något vis, för mig som ju inte har jobbat just där särskilt länge. Jag kunde inte låta bli att tänka på förra årets sorgliga farväl, och blir nästan tårögd bara jag skriver om det nu. Fan, jag saknar fortfarande den skola, de elever och de kollegor jag lämnade för ett år sedan. Hur tänkte jag egentligen? Men samtidigt trivs jag ju på det nya jobbet, det gör jag. Och de åttor jag gråtande lämnade förra sommaren gick ut nian nu, så dem är det givetvis lönlöst att sakna.

Det är ett speciellt arbete, att vara lärare. Att knyta an till så många olika individer, släppa in dem i sitt liv och få en sådan stor inblick i deras – och sedan sprids de för vinden för att genast bytas ut mot nya.

Att inte ha nior i år var rätt skönt måste jag säga. Slippa tårarna. Dessutom är det första gången någonsin i min fyraåriga lärarkarriär som jag nu sa hejdå till elever jag sedan träffar igen i höst – inget byte av jobb, inga större schemaförändringar. Skönt!

I övrigt så har vi idag fått vår kallelse till inskrivningen inför kejsarsnittet, Adrian tycks helt magiskt ha blivit blöjfri dagtid (kanske skriver mer om det någon gång?) och till helgen kommer mina två småsystrar på besök. Det känns überlyxigt att vi tre, 28, 23 och 16 bast, ska hänga i ett par dagar. När hände det senast? När vi var små, tror jag…

…och till sist vill jag även säga hur dåligt samvete jag har som inte svarar på alla era kommentarer! Jag läser allihop och är otroligt glad över att ha så många kloka, uppmuntrande läsare som delar med sig av tankar och upplevelser. Ni anar inte! Dock tar det en jäkla tid att svara på alla och med min ständiga tidspress måste jag ofta välja mellan att skriva det där inlägget eller att svara på kommentarer och då blir det liksom det förstnämnda. Men fortsätt kommentera! Jag svarar så ofta och så mycket jag hinner!
image

Viktigast är att bebishen kommer ut, och det gör den – om tre veckor…!

9 Jun

Så, det där vändningsförsöket i torsdags lyckades inte. I fyra timmar var vi på förlossningen; väntade, ctg-kurvade bebis, min fru fick bricanyl och därmed en massa hjärtklappning, läkaren tog i allt hon hade för att försöka vrida runt ungen, min fru blev yr och illamående och svimfärdig, jag andades för min egen och för hennes skull medan jag smekte arm och baddade panna. Efter återhämtning gjordes ytterligare försök som nästan fick mig att tippa omkull också, bara åsynen av den förvridna magen gav mig rysningar och jag är imponerad av min frus lugn mitt i allt det där.

Tre försök gjorde läkaren innan hon konstaterade att nej, ungen vill inte. Och trots att vi nästan ställt in oss på att det nog inte skulle funka och att det var kejsarsnitt som gällde så kom besvikelsen oundvikligen över oss. En liten stund, i alla fall.

Det är ju så att kejsarsnitt ändå anses ”sämre” än att föda vaginalt. Det är liksom lite ”fusk” och inte att föda barn ”på riktigt”, framför allt enligt personer som själva endast fött vaginalt. Vissa av dessa predikar dessutom gärna om hur oändligt mycket bättre det är med vaginal förlossning, och ja, jag har också varit betydligt mer av den uppfattningen innan – innan jag insett att jag 1. bara ska hålla käften och 2. faktiskt har haft fel. Så konstigt att man ens har åsikter om något man inte har en aning om egentligen. (Minns att jag blev rätt rejält avhyvlad i en diskussion inne hos Lady Dahmer om just kejsarsnitt för något år sedan, när jag sa något ”ytterst välment”, men ni vet med ett sånt där fult och jäkligt onödigt ”men det är ju ändå bättre bla bla bla…”-tillägg. Det fick mig verkligen att backa några steg och fundera vem fan jag var som ens uttalade mig. Nåväl, skönt att man kan bättra sig… Och skönt att det finns folk som säger ifrån.).

Givetvis är en lyckad, lagom utdragen vaginal förlossning som avslutas med skrikande rödrosig baby efter två krystvärkar, ett bara aningen sargat underliv och en moderkaka som lossnar på ett kick säkerligen det ”bästa” sättet att föda och födas på, men hur många vaginala förlossningar ser ens ut så? Det räcker med att prata med människor i ens närhet, eller för den delen läsa om vår förlossningsupplevelse och alla som delat med sig i mitt kommentarsfält för att få lite perspektiv på det där. Vaginalt eller ej, smärtlindring eller ej – inget är en garanti för någonting alls.

Nä, det viktigaste är att barnet kommer ut, givetvis. Samt att det blir väl omhändertaget när det kommit ut, att andningen kommer igång, att den födande får den omsorg hen behöver och allra helst inga omfattande bestående men. På samma sätt som det är viktigast att en spädis får mat som den växer och mår bra av, inte var maten finns förpackad eller hur den levereras.

Och allra viktigast är att när det blir på ett sätt – antingen för att man inte har något val eller för att man själv tagit ett beslut som känns alldeles riktigt – så ska folk runt omkring inte ifrågasätta eller se bekymrade ut, utan stötta istället. Så enkelt är det. Eller, borde åtminstone vara.

Det aningen läskiga i vårt fall är att vi fick tid för snittet på beräknat förlossningsdatum!! Visst, bara tre veckor dit – men alltså… det kan ju sätta igång innan. Och blir det som med Adrian innebär en eventuell vattenavgång att livmodern är fullt öppen bara sju timmar senare. ”Du är mycket ovanlig!” sa vår barnmorska idag, och det har hon ju rätt i, men ändååå. Vi får helt enkelt hoppas att detta är en bebis som vill bakas tiden ut.

Nervösa är vi. För snittet, förstås, men framför allt för… hela grejen. Att få en unge till! Att det ska finnas en bebis här hemma hos oss snart! Åh, jag längtar ihjäl mig, samtidigt som jag är rätt skräckslagen. Har jag ens fattat än? Och kommer jag hinna börja fatta på tre veckor? Puh. image image(Jag = mer skärrad än den gravida.)

Skuldbelägg inte den utsatta, stötta och bidra till att förändra strukturen istället!

8 Jun

Fan, jag blir så arg. Lady Dahmer avslöjade häromdagen att Maskulint initiativs språkrör är dömd för sexuella övergrepp mot en fyraåring, och efter detta har hatet eskalerat något hiskeligt. Mot henne, inte mot förövaren eller mot Maskulint initiativ. Hon ska våldtas, dödas och uppmanas begå självmord. Anledningen? För att hon hatar män!! För att hon hänger ut män (som beter sig som svin, obs parentes)!! För att hon inte i varje mening hon yttrar lägger till ett ”inte alla män!!

Lady Dahmer skrev sedan om hur hon på grund av denna massiva hatstorm nu känner sig rädd och undviker att släppa in personer med mansnamn som vill följa henne på twitter eller kommentera hennes blogg. Ja, hon känner obehag och olust inför män, helt enkelt – eftersom det är dessa som så intensivt och i så stor omfattning hotar, kränker och hatar henne. Hur ska hon kunna veta om den eller den mannen är en ”snäll” man när så många inte är det?

…och självklart resulterade även detta erkännande i skuldbeläggande kommentarer från män just; män som känner sig exkluderade, män som tycker hon är ond som klumpar ihop ”män” till en homogen grupp, män som tycker att hon därför är lika hemsk som kvinnohatarna!!!

Och jag bara gapar. Vad är det för fel på dem? Vad. Är. Felet?

De dyker upp som gubbar i lådan. De har aldrig visat sitt stöd för (i det här fallet) Lady Dahmer tidigare genom att delta i debatten, genom uppmuntrande kommentarer eller hejarop. De har på intet sätt visat sig vara så kallade ”snälla”, ”vettiga”, ”vanliga” män med en längtan efter en jämställd värld. Men så plötsligt! Plötsligt får de läsa att män betett sig som skit (vilket inte borde vara särskilt överraskande för dem då detta händer hela tiden), och en kvinna skriver att män behandlar henne illa!! Iiiih, människovärdet är hotat! Manligheten är hotad! Jag måste försvara mig och bevisa motsatsen!!! Och vad passar då bättre än att skriva något TASKIGT till den utsatta kvinnan i samma andetag som jag slår fast att jag är en snäll man??

Som sagt. Jag blir mållös.

Och faktum är att jag tyvärr känner igen mig i Lady Dahmers tankegångar, även om det i mitt fall rör sig om betydligt färre följare och betydligt färre kommentarer att moderera. Oftast, och det vill jag poängtera, får jag väldigt fina, uppmuntrande och vänliga kommentarer. Verkligen. Från majoriteten av alla läsare, och främst från kvinnor eftersom jag har flest kvinnliga läsare (tolkar jag det som utifrån de namn ni signerar med). Men titt som tätt dyker annat upp; onyanserat kritiska kommentarer, otrevliga kommentarer, nedlåtande kommentarer – och jag är ledsen att säga det: I nio fall av tio är det då en man som har skrivit den. ”Men inte alla män…!” kanske någon vill utbrista nu, och jag svarar som Mondokanel så käckt skrev häromdagen: Nej, tur det, för annars hade vi inte haft det så livat! Nej, självklart inte alla män, men när jag ska moderera en kommentar skriven av en man rör det sig i åtminstone sju fall av tio om en negativ/otrevlig/nedlåtande kommentar och därför går min puls upp några slag varje gång en kommentar signerad en för mig okänd man dyker upp för moderation. Så är det tyvärr. Inte (hoppas jag?!) för att majoriteten av alla män är ute efter att kränka eller aggressivt kritisera kvinnor, utan för att majoriteten av alla schyssta, helt vanliga män håller tyst. De säger ingenting.

Förutom då möjligtvis när de protesterar mot att klumpas ihop med alla de män som hotar, trakasserar, våldtar och slåss…

Jag känner bara såhär: Men gör någonting aktivt för att förändra strukturen och statistiken istället då!! Stötta utsatta kvinnor! Sätt ner foten och säg NEJ till hat, hot och våld! VISA att ni är ”schyssta” (normala) män istället för att bara prata och tjafsa om det!
Istället för att den enda gången ni kommenterar en utsatt kvinnas blogg skriva ”inte alla män!” så borde ni kanske skriva ”fy fan vilka svin! Stå på dig!”
Istället för att på den där middagen när diskussionen glider in på friande våldtäktsdomar säga ”det finns faktiskt män som anklagas trots att de är oskyldiga!” så borde ni kanske säga ”fan vad illa att så många våldtäktsmän går fria!”
Istället för att irriteras över att kvinnor i diskussioner talar om ”män” som en kategori så borde ni bli förbannade på alla de män som gör att kvinnor tar omvägar på kvällarna för att undvika oupplysta stigar, som gör att kvinnor inte vågar släppa igenom kommentarer från män på sina bloggar, som gör att kvinnor tvingas generalisera och tala om ”män” som en kategori.

Och framför allt: Sluta tro att allt, i alla lägen handlar om er! Om dig! Har du inte hotat någon, aldrig kränkt någon medvetet, aldrig slagit, tafsat, våldtagit, betett dig som en skit – då är det ingen som anklagar dig heller! Förstår du? Men det är heller ingen som kommer tacka dig bara för att du beter dig som en normal människa, särskilt om det enda positiva du sysslar med handlar om att inte göra grejer som ingen borde göra.

Jag kan förstå att det är frustrerande att höra om sexism och ojämställdhet om man är man, på samma sätt som jag, i egenskap av vit, kan frustreras över att höra om rasism. Jag skäms. Jag känner skuld och obehag. Jag funderar över mitt beteende, på vilka sätt jag – trots att jag givetvis vill kalla mig antirasist – bidrar till att vithetsnormen fortsätter härska och rasismen fortsätter flöda. Men inte fan är det för den skull rimligt att jag glider in på, säg, Rummets och gastar ”inte alla vita!!” i kommentarsfältet eller att jag uttrycker hur kränkt jag blir när en rasifierad berättar för mig om vilka kränkande kommentarer hen fått från vita och hur dessa får hen att vilja undvika sammanhang där majoriteten är vita. Jag får fan bara hålla käften. Skämmas, lyssna, ta till mig, inse mitt privilegium och fundera över hur jag kan stötta den antirasistiska kampen, utan att någonsin göra anspråk på att sätta agendan och sno åt mig tolkningsföreträdet. Aldrig.