Tag Archives: heteronormen

”Vad har ditt sexliv med undervisningen att göra??!?” (Jag orkar snart inte svara pedagogiskt längre…)

4 Jun

Jag blir så urbota frustrerad. Så arg, så trött och så ledsen. Gång på gång skriver jag och utbildar även på andra sätt om heteronormen, om cisnormen och om hbtq-fobi. Jag påtalar faktiska problem som finns i vårt samhälle just precis nu. Jag delar med mig av egna erfarenheter, jag delar med mig av andras erfarenheter – men det är maktstrukturerna, de samhälleliga normerna som jag fokuserar på. Normer som skapar hierarkier och maktobalans mellan människor. Normer som gör vissa individer och grupper till avvikare medan andra anses ”normala” (fast de egentligen kanske bara är mer vanligt förekommande). Extremt pedagogisk är jag, jag är konkret och framför underbyggda, rimliga argument.

Och ändå kommer de: Alla invändningar. Ifrågasättanden. Förminskanden. Rent ut sagt dumma frågor och påståenden. I samtliga fall så är det heterosexuella cispersoner som gör dessa uttalanden, det vågar jag hävda med åtminstone 99% säkerhet. Det vill säga personer som själva inte drabbas av cisheteronormen, som aldrig utsätts för hbtq-fobi och därmed absolut inte har en jävla aning (och som uppenbarligen heller inte vill förstå).

Ibland sker det i form av ett oskyldigt ”jag bryr mig väl inte om vem du blir kär i!”, inte sällan i form av frågan ”ditt sexliv har väl inget med undervisningen att göra!”, ”varför är ni så sexfixerade ni homosexuella?” eller ”jag pratar aldrig om min heterosexualitet bland elever eller kollegor!” Och dessa människor menar givetvis också att jag, och andra hbtq-personer som påtalar förtryck, kränkande behandling och diskriminering, är lättkränkta, odemokratiska, att vi kommer med pekpinnar istället för att förespråka ”högt i tak” och att vi fan inte bör tala om för dem vad de ska tycka, tänka eller uttrycka.

Jag vet snart inte vad jag ska svara längre. Jag orkar inte vara pedagogisk och tydlig när det bara fortsätter och fortsätter.

Vad gäller bloggen ”Det öppna klassrummet”, där jag bloggar sedan i december, kan jag bli särskilt ledsen och upprörd – för den bloggen vänder sig faktiskt till lärare och andra som arbetar inom skolan. Visst, det skrivs en del positiva och uppmuntrande kommentarer både i kommentarsfältet och på LR:s facebooksida. Men alldeles för ofta kommer invändningarna. Folk som uttrycker att hbtq-frågor inte platsar i skolan, att det är icke-frågor, löjliga frågor. Folk som tycker att vi ska ”tillåta alla åsikter”.

Usch.

Jag skulle vilja be er om en sak. Läs ”Det öppna klassrummet” då och då (jag bloggar där ungefär en gång i veckan och delar inläggen via min facebooksida samt via twitter), och snälla: Kommentera! Ni måste givetvis inte hålla med mig i detalj och får gärna komma med konstruktiva frågor och invändningar, men alla ni som faktiskt inser att cisheteronormen och hbtq-fobi är ett problem och att värdegrundsfrågor överlag behöver få mer utrymme i skolan – skriv det i kommentarsfältet! Och dela hemskt gärna med er av de inlägg ni gillar till andra lärare, till elever och studenter.

Är ni på förklarar- och/eller diskussionshumör kan ni börja med att kommentera och besvara befintliga kommentarer här.Jag orkar inte.

Läs gärna också:
Likabehandlingsarbete kan inte göras i det tysta
Skärpning! Värdegrunden går inte att välja bort!

Att komma ut för femhundrasjuttiotredje gången

2 Jun

Att leva i en icke-heterosexuell relation innebär att tvingas komma ut åtminstone en gång i veckan. Ibland ännu oftare. Ni vet, rätta folk som frågar om Adrians pappa, ”maken där hemma” eller vad ”min pojkvän” heter. Det handlar väldigt sällan om att se någon djupt i ögonen och med allvarlig min meddela att ”jag är lesbisk!” (vilket man lätt kan få för sig när man tittar på medioker/dålig flatfilm), utan det rör sig snarare om att gång på gång bemöta heteronormativa uttalanden och förväntningar, helt enkelt.

Och ofta går det ju, om man inte känner sig sugen på att outa sig och orsaka värsta balunsen/bli utstirrad/bemötas av ett ”vaaaaaa???”, att undvika de där svaren som känns så oerhört personliga fast det egentligen handlar om världens mest vanliga grej (inte för inte som jag kallar mig ”svenssonmamma”…). Inte ljuga direkt, utan helt enkelt bara undvika sanningen. Som i skolan, bland frågvisa elever:
”Är du gift?” ”Ja.”
”Har du en man?” ”Nej.”
”Har du barn?” ”Ja.”
Och så vidare. Kortfattade svar brukar sällan generera följdfrågor, har jag märkt.

Det fungerar även utmärkt att säga ”den andra föräldern” om Adrians andra mamma eller när det passar referera till ”familjen” eller ”de där hemma”. Folk utgår ifrån att det rör sig om man och barn (utöver det faktum att eleverna just verkar ha väldigt svårt att greppa att jag faktiskt har barn).

Att komma ut på jobbet, för eleverna just, tycker jag är rätt jobbigt. Jag har tidigare bloggat om det bland annat här och här.

…men så plötsligt händer det, ofta i en rätt otippad situation faktiskt – och så även idag:

Eftermiddagslektion. Eleverna skrev en utvärdering, och någon frågar plötsligt:
”Sanna, har du haft sex?”
Kort paus, jag hinner knappt reagera och sen kommer hen på:
”Just det, du har ju barn! Eller har du det?”
…och då kändes det som att det liksom var dags. Nej, inte att prata om vem jag helst ligger med (vilket cisheterosar verkar tro att vi homo- och bisexuella väldigt gärna pratar om?!) utan att prata om att barn inte alltid blir till genom sex. Fast riktigt så uttryckte jag mig inte heller, utan jag sa helt enkelt att ja, jag har ett barn, snart två (alltså ni anar inte hur viktigt det känns att få säga det), varpå jag fick frågan om jag är gravid och, ja, och så vidare.

Skönt. Då var det avklarat. Tefatsstora ögon på vissa, någon mumlade ”she’s a lezzbian” och ytterligare någon reflekterade säkert över alla de gånger jag bett dem sluta använda bög och gay som skällsord!! och insåg anledningen till att jag är så snabb på att ta den diskussionen. Alltså, alla lärare borde förstås vara lika angelägna om det, men det vet jag ju att de inte är.

När kom ni ut sist?

Hallå, jag är också en blivande mamma!

28 Maj

Det verkar vara väldigt svårt för dem, de där heterosexuella cispersonerna inom mödravård, förlossningsvård och barnavård, när vi plötsligt dyker upp. Vi som bryter mot föreställningen om att blivande föräldrar alltid kommer i par, att den ena är en gravid kvinna och den andra en icke-gravid man. Det verkar vara svårt för dem för det första att inse att vi faktiskt finns, för det andra att komma på att vi kanske också vill inkluderas och känna oss delaktiga, för det tredje att anpassa språket och aktiviteten efter att vi också finns i rummet.

Själv frågar jag mig dock: Hur svårt kan det vara? Exakt hur svårt?

Igår var vi på storföreläsning på Södersjukhuset. Vi har inte bestämt oss för var vi helst vill föda, så vi kollar runt lite. Och alltså, vibben där på Sös var väl inte direkt den bästa. Ska jag vara ärlig så kände jag mig faktiskt gråtfärdig ett par gånger under de där nittio minuterna och ville bara gå därifrån.

Det visades en powerpointpresentation och inte på en enda bild gestaltades ett par som inte var heterosexuellt. Inte en enda bild av typ tjugo. Förstår ni? Barnmorskan som talade först använde hyfsat konsekvent begreppet ”partner”, men det var tydligt att hon med partner menade ”pappan”; ett par gånger för att hon faktiskt sa ”han”, och i övrigt för att tonen ändrades radikalt varje gång det handlade om ”partnerns” roll – det skämtades om svimningar och tafatthet och förvirring och vem som var glupskast, med den där ”hörni grabbar ni är inte bortglömda”-glimten i ögat.

Jag kände mig inte tilltalad eller det minsta inkluderad en enda gång. Snarare tvärtom: Så jäkla exkluderad. Totalt osynlig, fullständigt obefintlig. ”Hallå! Jag är också en blivande förälder!” ville jag ropa. ”Jag ska också bli mamma!”

Hur svårt kan det vara att en gång säga åtminstone ”hon eller han” om den där ”partnern”? Hur svårt kan det vara att i alla fall nämna hur det fungerar om man kommer in som ensam födande till förlossningen eller om man har flera närstående med sig? Hur svårt kan det vara att på kanske TVÅ av de tjugo bilderna visa en annan familjekonstellation än mamma och pappa? Svar: Inte alls. Inte det minsta.

Svårt, däremot, är det för oss som ständigt måste leva med att inte finnas representerade, att inte bli tilltalade eller omtalade, att behöva stryka över och lägga till på färdigtryckta blanketter, att tänka bort och tänka till när vi läser gravidlektyr, att rätta alla som förutsätter något annat osv osv i all oändlighet. Det är jobbigt om något, för det tär på vårt (vad det verkar) aldrig sinande tålamod.

Jag har tidigare pratat om den heteronormativa vänta barn-lektyren och BVC:s mamma- och pappagrupper och visst har jag även nämnt att vi efter en babymassagekurs fick ett diplom med en dikt om mammans och pappans roll i barnets liv? Trots att jag och min fru gick kursen tillsammans, trots att barnsköterskan visste att vi var två mammor. Samma sak när förskolepersonalen talade om för oss att alla har en pappa, när jag och min fru har tagits för syskon/tvillingar/samma person och när brudklänningsförsäljaren inte i sin vildaste fantasi kunde komma på tanken att vi skulle gifta oss med varandra.

Tröttsamt är det. Och oftast rycker vi ändå bara på axlarna, för vi är så löjligt vana. Dock vore det givetvis oändligt skönt om vi nu när vi väntar barn och har barn konsekvent kunde förvänta oss och faktiskt uppleva ett bättre bemötande inom mödravård och barnavård. Det krävs så lite av er heterosexuella cispersoner, men det skulle betyda jäkligt mycket för oss. Okej?

Ps. Rutinkontrollerna nu under graviditeten gör vi på Mama Mia Söder. De är överlägset bäst när det kommer till bemötande oavsett familjekonstellation och där finns även öppet icke-heterosexuella barnmorskor. Synd bara att vi inte kan föda där och att de inte har barnavårdcentral…

#queeraberättelser

16 Maj

Just nu cirkulerar hashtaggen #queeraberättelser på twitter och där delger hbtq-personer, såväl unga som vuxna, egna vardagsbetraktelser kring att vara hbtq i en cisheteronormativ värld och erfarenheter av att uppleva hbtq-fobi. Det är en viktig hashtag tycker jag och jag vill främst uppmana er att läsa de ungas berättelser, samt påminna om en viktig grej:

När jag, eller vilken hbtq-identifierad person som helst, belyser hbtq-fobi och problematiserar cisheteronormen handlar det inte om självömkan eller om att det är ”synd” om mig. Det handlar inte heller om att jag är lättkränkt, om att jag personligen saknar uppmärksamhet eller om att jag känner ett sug efter att ”prata om mitt sexliv”. Det handlar om mig, absolut, men det är inte MIG jag talar om: Jag talar om den struktur rörande kön och sexualitet som drabbar alla, men ytterst hbtq-personer.

Så jag ber er: Tala aldrig om för enskilda hbtq-personer som uppmärksammar hbtq-fobi och cisheteronormen att de ska ”sluta ta åt sig”, ”inte vara så lättkränkta” eller ”sluta vara så fixerade vid kön/sexualitet”. Lyssna på vad vi säger istället. Fundera på hur DU själv påverkas av samhällets normer kring kön och sexualitet och hur DU bidrar till att upprätthålla desamma.

Och om du själv är hbtq-person och ständigt trycker ner dig själv för att du ”är för känslig” eller tänker att du ”borde vara nöjd som det är”: Sluta med det. Vi är inte färdiga förrän alla faktiskt tillåts vara den de är, anses vara en självklar del av samhället och slipper utstå våld på grund av sitt utseende, sin identitet, sin kärleksrelation.

Okej?

Sånt som man tänker på och tampas med som (blivande) regnbågsförälder

12 Maj

Just ja, det har jag ju glömt att berätta: Jag blev juridisk förälder till vårt ofödda barn i fredags! Eller, jag blev nog inte riktigt det. Men kanske? Det var lite oklart kan man säga, eftersom personen på Familjerätten inte hade den blekaste aning om någonting vad gällde samkönade par. Ni vet, det var ju ändå bara nio år sedan insemination för lesbiska par blev tillåtet i Sverige, lesbiska par har bara skaffat barn ihop sedan typ forever men hon hade visst ingen koll. Men det är lugnt, vi är vana att vara övningsexempel. Och att vi som gift lesbiskt par tvingas igenom en procedur som gifta heteropar slipper, det… är ju bara heeelt okej det också. (INTE.)

Nåja. Någon typ av papper fick vi i alla fall skriva på som skulle styrka att jag just nu är ”kvinnan” och senare avancerar till att bli ”föräldern”, medan min fru är ”modern” mest hela tiden. Tjoho! Förra gången var det tvärtom! Dock kunde vi inte fylla i allt än eftersom barnet är ofött, inte har någon födelsevikt och sådant (konceptionstid, ni vet – att vi har stenkoll på när barnet blev till means nothing to them), så vi får väl se hur mycket ”förälder” jag egentligen blev efter den där turen till Familjerätten… Suck.

Hur som helst är vi snart i vecka 34, efter aftonens MVC-besök vet vi att bebisen fortfarande ligger i säte (och att det alltså är dess huvud som stångar mot min frus lungor emellanåt) och vi kan ännu inte alls fatta att det snart ska komma en bebis. När fattar man sånt? Kanske kan ett avsnitt ”En unge i minuten” råda bot på det? Samt lite mysläsning av alla härliga vänta barn-böcker som tycks äääälska att exkludera oss: image (Värsta sorten: Den som påstår sig vara inkluderande, men sedan gör precis tvärtom. Snälla, var ärliga istället och SÄG att ni riktar er till heteropar. Eller gör en regnbågsedition av boken. Eller, som sagt, så gör jag det. Någon gång, när jag hinner.)

Förresten. Om vi stör oss på att osynliggöras i vänta barn-lektyr och att utgöra övningsexempel för Familjerätten så kan ni ju bara GISSA hur mycket den här familjen stör sig på rådande lagar. Kära nån. Att dessa förlegade, diskriminerande lagar inte bara kan upphävas…

Nej, kärleken och rättvisan har inte segrat bara för att du röstade på Conchita i lördags

12 Maj

Igår kväll delade jag två texter om Conchita Wursts vinst i Eurovision Song Contest på min facebooksida och på twitter, den här av Gustav Almestad på Genusfolket och den här av Sofia Zettermark. Egentligen tänkte jag inte skriva något själv eftersom de redan formulerat sig så bra, men nu gör jag det i alla fall. I all hast på väg från jobbet.

Jag blev liksom majoriteten i mitt facebookflöde och i mitt tv-sällskap väldigt glad över att se Conchita vinna Eurovision Song Contest. Hennes röst är överväldigande vacker, låten pampig och scenframträdandet likaså. Och det var, precis som ovan nämnda bloggare skrev, det som gav henne segern i lördags kväll. Hon hade inte vunnit om rösten varit slätstruken eller om hon fått sjunga Spaniens medelmåttiga skrikballad istället, för då hade Nederländerna eller Sanna Nielsen med största sannolikhet tagit hem segern. Så, alla de som påstår att skägget gav henne vinsten kan ju bara dra. Det är förminskande av hennes artisteri att påstå något sådant.

Dock bör tilläggas att scenshowen och artisten bakom låten givetvis är en del av hela det paket som folk röstar på, och den som tycker det är fel får dra tillbaka klockan till den tid då hemliga jurygrupper endast tilläts lyssna på bidragen (jag tror faktiskt att Conchita hade hamnat i topp 5 även då) eller varför inte teleportera sig själv till 1965 då Ingvar Wixell sjöng alla bidrag i den svenska uttagningen, just för att undvika att artistens skicklighet påverkade låten?

I alla fall. Utöver hejaropen till Conchita och hennes låt som synts i flödena under helgen så har väldigt många yttrat saker som att ”kärleken segrade!”, ”ett statement mot homo- och transfobin!” och ”ett enat Europa för jämlikhet och mot diskriminering!” Och där måste även jag faktiskt vara en tråkmåns och protestera en liiiten aning. Missförstå mig inte, jag tycker som sagt att det var jättebra att just hon vann, och att artisten bakom låten utmanar normerna för såväl kvinnliga som manliga könsuttryck och dessutom uttryckligen tycks stå upp mot förtryck baserat på könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning är naturligtvis super. Men att tro att vi tack vare en bedårande vacker, skönsjungande dragshowartist nu är på väg mot ett jämlikt Europa är att… ta i lite va?

För det är just det: Conchita är bedårande vacker och en dragshowartist, en scenpersonlighet. Och som Hej Sonja uttryckte det (måhända aningen hårt, tycker nog jag, samtidigt som jag förstår hens frustration över alla cisheterosars aningen oreflekterade hyllningar) kan framgångsrika dragshowartister inte ses som företrädare för hela hbtq-rörelsen och de utsätts inte för diskriminering på samma sätt som ”vanliga” hbtq-personer.

Även homo- och transfober betalar pengar för att se Christer Lindarw och After Dark uppträda, och jag kan lova att många av dem som röstade på Conchita i lördags skulle se mycket skeptiska ut om deras manliga kollegor plötsligt började bära så kallade kvinnliga attribut, om deras söner kom ut som homosexuella eller om (när!) det införs ett tredje juridiskt kön i Sverige/deras hemland. Och ser jag till min egen yrkeskår så kan jag tänka mig att rätt många lärare röstade alternativt hejade på Conchita i lördags, men att de idag fortsätter att dra könsstereotypa, sexistiska, cisheteronormativa skämt i och utanför klassrummet, att de fortsätter dela upp klassen i tjej- och killgrupper och att de fortsätter ”glömma bort” att synliggöra fler sorters kärlek än den heterosexuella när det vankas filmvisning, litteraturläsning eller för den delen sexualkunskap. Kanske diskuterar de idag Conchitas vinst med eleverna, slår fast att ”alla får se ut hur de vill!” och sen är det bra med det. Cis- och heteronormen lever vidare och alla hbtq-ungdomar i klassrummen fortsätter gömma sig, eftersom de inte har något annat val.

Ja, ni får ursäkta min raljanta ton och min pessimism…

”Det tar tiiiid, Sanna, ha lite tåååålamooood!!” utropar ni kanske, samt: ”Var glad över framstegen!! Allt kan inte hända på en gång!”

Nej. Det kan väl inte det. Men vet ni? Det har redan tagit jävligt lång tid. Stonewallupproret, med rasifierade transkvinnor i spetsen, ägde rum 1969 och fortfarande förföljs, hotas och mördas många transpersoner varje år (läs gärna Maria Ramnehills text om att ta transpersoners existens på allvar, om ni inte har gjort det). Och detta gäller alltså transpersoner som inte ”klär upp sig” för att underhålla på en scen, utan människor som straffas enbart för att de är sig själva, i sin vardag.

Och vet ni? Fenomenet ”(icke heterosexuell) person som utmanar könsnormer på scen” är inget nytt i Eurovision-sammanhang. 1998 vann transkvinnan Dana International Eurovision Song Contest med sin låt ”Diva”, 2002 deltog dragqueen-trion ”Sestre” från Slovenien, 2007 vann lesbiska Marija Serifovic för Serbien och i Sverige har After Dark deltagit flera gånger. Är det härligt? Skitkul? Superfint att personer som bryter mot köns- och sexualitetsnormer syns på en stor scen och till och med vinner internationella musiktävlingar? JA! Det ÄR det! Och självklart är dessa artister förebilder för många individer som bryter mot hetero- och/eller cisnormen. Men grejen är att de för många (normpersoner) är just stjärnor på en scen; de står för något spektakulärt, något extraordinärt. Och när scenbelysningen släckts och slutvinjetten spelas är allting… som vanligt igen. Precis som det var efter Dana Internationals seger 1998 och efter Marija Serifovic’s vinst 2007. Precis som det blir ett par dagar efter Conchitas vinst i år.

Eller, rättare sagt: Risken är väldigt stor att det blir så. Om inte alla ni (vi!) som faktiskt röstade på Conchita, som gladdes åt hennes vinst inte bara på grund av låten utan även på grund av det hon står för, också ser till att göra något mer aktivt för jämlikheten och för att förändra vardagen för alla personer som drabbas av samhällets starka normer kring kön och sexualitet. Stöd en organisation, ändra ert språkbruk i klassrummet och i personalrummet, se över era egna fördomar och hur de faktiskt märks i vardagen och i interaktionen med andra människor, rösta i EU-valet… GÖR NÅGOT! Okej? Först då är ni trovärdiga när ni pratar om statements mot homo- och transfobi och att vi är på väg mot ett samhälle fritt från diskriminering.

Om biologi, ”lyckade” familjeförhållanden och att välja rätt för sina barn

22 Feb

Jag hamnade i en otroligt spännande diskussion i facebookgruppen ”Regnbågsfamiljer” som började med att någon frågade hur vi andra (främst lesbiska eller ensamstående) föräldrar resonerat kring det här med öppen kontra anonym spermadonator. Förutom att det är intressant att lyssna på olika personers tankar och erfarenheter så satte hela diskussionen tydligt fingret på frågor om vad en familj är för något, vem som bestämmer det och vad det är som avgör om ett barn kommer växa upp och bli lycklig eller inte.

Väldigt tydligt blev även detta: Oavsett hur folk resonerar så figurerar oundvikligen någonstans där i bakgrunden föreställningar om och olika förhållningssätt till biologin. Och ja, vi alla som bildar en normbrytande familj jämför eller förhåller oss – medvetet eller omedvetet – till den biologiska, heterosexuella kärnfamiljen: Den där familjen där en cisman och en ciskvinna, med fungerande ägg och spermier, får barn ihop och sedan lever tillsammans hela livet. Alla som på något vis frångår denna familjesort tvingas, tror jag, på det ena eller det andra sättet väldigt tydligt förhålla sig till hur ens egen familj ser ut; dels försvara eller stå upp för sättet man lever på, dels fundera över och kanske oroa sig för hur just vårt barn kommer påverkas av att växa upp i en normbrytande familj. Inte bara ”vad ska omvärlden säga?” utan även ”vad är bäst för vårt barn?”

Och alltså… är det inte helt galet egentligen? För, om man tänker efter, hur många olika sorters normbrytande familjer finns det inte?

Vi har vår familj, som ju kan sägas vara en mycket normativ kärnfamilj, sånär som på den lilla detaljen att vi båda är kvinnor och vi båda aldrig kan bli biologiska föräldrar till båda våra barn.
Vi har alla andra regnbågsfamiljer; där två mammor ibland skaffar barn med ett bögpar eller en killkompis, där två pappor får barn tillsammans med en tjejkompis, via adoption (sällsynt) eller med hjälp av surrogatmamma, där en singelflata och en singelbög skaffar barn ihop och de på pappret ser ut som vilket heterofamilj som helst.
Vi har alla heterofamiljer som behövt ta hjälp av ägg- eller spermadonation av olika anledningar, vi har heterofamiljer som adopterat sina barn inom eller utom Sverige.
Vi har alla ensamstående föräldrar, vissa för att de har gjort ett aktivt val att vara ensamstående, andra för att barnet blev till huxflux och utan att någon kärleksrelation var inblandad.
Vi har alla familjer – hetero eller ej – där föräldrarna separerat kanske innan barnet föddes eller när barnet var väldigt litet, och där föräldrarna ibland träffar en ny partner och skaffar nya barn. (Och visst, här finns ibland även konflikter inblandade, vilket ju genererar en annan sorts svårigheter.)

…har jag glömt någon? Förmodligen. (Visst skulle även en massa andra normbrott kunna vävas in, exempelvis rörande etnicitet eller funktionalitet – men det har jag inte plats för just i detta inlägg.)

Kort sagt kan man väl säga att en ”familj” är ett oändligt komplext begrepp och fenomen. Och att alla vi som bildar eller hamnar i en familj bortom normfamiljen (det vill säga den biologiska, heterosexuella kärnfamiljen som lever lyckliga tillsammans i alla sina dar) tvingas försöka anpassa oss och slipa på argument, må dåligt, känna skuld, vara oroliga för hur våra barn kommer må… det är ju rätt befängt. Samt: Hur mycket av omvärldens tyckanden och samhällets kärnfamiljsnorm leder inte till sedan faktiska problem som egentligen hade kunnat undvikas?

Någon i facebookdiskussionen skrev så fint och sammanfattande om hur vi alla kastas in på jorden, och att de flesta av oss kommer ha något att fightas med i våra liv innan vi helt och hållet trivs med den vi blev och de vi blev påtvingade växa upp med. De biologiska eller de sociala banden, en anonym eller en öppen donator, en eller tre föräldrar… klart att det kan komma att göra skillnad för ens syn på sig själv och sitt liv (om inte annat som sagt för att normen kommer och säger sitt), men det är samtidigt ingenting som säger att motsatta förhållanden hade gjort livet så oändligt mycket bättre – eller att alla som härstammar från en för livet sammanboende biologisk heterokärnfamilj alltid mår så himlans jättebra.

Adrian och bebisen i magen blev till här i Sverige och här finns inga andra alternativ än så kallad ”öppen donator”. Det innebär att våra barn kommer kunna ta redan på vem donatorn är när de är 18 år gamla. ”Oh så bra”, tycker många (ofta heterosar med biologiska barn), ”det är ju så viktigt att få reda på sitt ursprung!” Och ja, det kanske det är, framför allt eftersom samhället är så fixerat vid biologi. Men samtidigt är det ju vi två som är föräldrar till våra barn, det är oss de växer upp med, våra föräldrar som är deras morföräldrar och våra syskon som är deras mostrar och morbröder. Vem tänker på biologin där? Det är ju fullständigt ointressant!

Om vi hade haft möjligheten att välja mellan öppen och anonym kan jag ärligt talat inte svara på vad vi hade valt. På ett sätt var det skönt att slippa göra valet, slippa att så tydligt förhålla oss normen som säger att ens genetiska ursprung är viktigt. Vi kunde fokusera på det allra viktigaste istället: Att bilda den familj vi önskade oss.
image
image
Tilläggsfundering: Efter att ha skrivit den här texten och följt diskussionen på Facebook dyker oundvikligen en massa nya tankar upp och jag räds lite åt hur mycket omvärlden kommer påverka våra barn att tycka det genetiska ursprunget är viktigt. Jag har förstås ingenting emot att Adrian eventuellt kommer vilja kolla upp vilken person som hjälpte oss att tillverka honom, men det är också ett stort beslut att lägga på ett barn. Därför hade det på ett sätt varit skönt om donatorn varit anonym: Då funnes inga alternativ.

Hur den normativa synen på föräldraskap drabbar oss alla – mer eller mindre

29 Jan

När jag var gravid med Adrian fullkomligt slukade jag all gravidlektyr som jag kom över. Gravidhandböcker, diverse gravidsajter på nätet, gravidtrådar på Familjeliv – allt. Redan då blev det väldigt tydligt att de där böckerna, texterna och diskussionerna inte riktigt vände sig till mig. Eller jo, till viss del förstås: De var alltid skrivna till ett ”du”, till ett ”du som är gravid” – och gravid var jag ju. Oftast förväntades den där ”du som är gravid” ha en man vid sin sida, en ”blivande pappa” och på vissa sajter var de till och med så generösa att den där ”blivande pappan” alternerades med ord som ”partner”eller ”medförälder”.

Min fru läste sällan de där böckerna och hon hängde inte runt på Familjeliv (även om hon givetvis också var väldigt delaktig i hur jag kände och mådde, gärna tog reda på vad som hände inne i min mage samt att vi alltid gick tillsammans till mödravårdcentralen – alltid, utan undantag). Och nu förstår jag henne mer än någonsin; för nu är det min tur att vara den där ”partnern”, ”medföräldern” – ”den andra mamman”, som aldrig aldrig någonsin benämns just som ”mamma” (inte ens hos familjerätten, faktiskt).

I början av min frus graviditet gick jag med i ett par gravidtrådar på Familjeliv, för att jag gillar sociala medier och för att jag under graviditeten med Adrian lärde känna andra blivande föräldrar (nåja, mammor) som jag har kontakt med än idag. Men den här gången är det definitivt annorlunda, för jag är inte gravid. Och det märktes så otroligt tydligt i de där gravidtrådarna att jag inte alls är välkommen av precis den anledningen.

Inte för att det är en stor förlust att inte släppas in i diskussioner på Familjeliv (där tonen lätt kan bli rätt… uppskruvad på vissa håll), men det ringar ändå in det faktum att det – utifrån samhällsnormen sett – är något helt annat att vara en blivande mamma utan att ha det kommande barnet i sin mage, mot att vara en gravid blivande mamma eller en (icke-gravid) blivande pappa. Själv tycker jag förstås också att det är annorlunda att inte känna sparkarna på insidan, att inte lida av halsbränna, att slippa den täppta näsan – men utöver det så är det liksom ingen skillnad. Vi ska ha barn, ju.

På barnavårdcentralen anordnar de efter barnets födelse föräldragrupper (som det formellt kallas) eller mammagrupper (vilket det i praktiken oftast är) och där blir det ännu tydligare att den person som inte har fött barnet, eller den person som inte är mamma inte riktigt har en plats i dessa grupper. När jag som nybliven, nyförlöst förälder pratade med andra nyförlösta kvinnor om detta var det någon som skrattande berättade om en man som deltagit i hennes mammagrupp en gång, men sedan hade han aldrig kommit tillbaka. ”Inte så konstigt”, menade hon, ”han ville väl inte lyssna på när vi pratade om såriga bröstvårtor och trasiga underliv”.

Men jag kan inte låta bli att tänka: ”Varför inte då?” Och varför skulle det finnas en motsättning i att under en föräldragruppsträff prata om såriga underliv/ärrade magar och den psykiska påfrestning som det innebär att bli förälder? Oron man känner inför att något ska hända ens lilla bebis, vanmakten när bebisen skriker halva natten, sömnbristen, förlossningsupplevelsen, första mötet med barnet..? Varför skulle det vara unikt för den person som har fött barnet att vilja – och känna behov av – att prata om dessa saker? Trasigt underliv eller inte, såriga bröstvårtor eller ej – vi är alla nyblivna föräldrar, med allt vad det innebär.

På vårt BVC hade någon tagit det fantastiska initiativet att starta en pappagrupp! Okej, jag ska inte förakta detta initiativ, det är förstås jättefint att pappor ska ses och prata om att vara just pappor. Det som störde mig var dels att dessa ”pappagrupper” ägde rum kvällstid (alla pappor jobbar, som ni vet), det förväntades inte att bebisen skulle vara med (det var säkert okej om bebisen följde med, men vem kunde förvänta sig att mamman – för det är klart det finns en mamma – kunde lämna ifrån sig bebisen på kvällstid?) och naturligtvis var detta ingen grupp som min fru var välkommen att delta i. Eller, det var hon kanske, men eftersom den marknadsfördes som ”pappagrupp” kändes det inte direkt… bekvämt.

Summa summarum: Min fru kunde inte följa med på mammagruppen (a.k.a. föräldragruppen) eftersom den alltid låg på förmiddagstid och hon kände sig inte välkommen i pappagruppen. Dock gick vi tillsammans på en massagekurs på fredagar, då vi båda var föräldralediga. Vi var de enda som deltog två föräldrar, och när kursen var slut fick vi ett vackert diplom att ta hem med en dikt som handlade om mammans och pappans roll i barnets liv. Tack, BVC!

Någon undrar säkert nu vad jag vill komma fram till med det här inlägget, och jag håller med om att det spretar lite… men det jag tänker är att hela diskussionen om och tanken på föräldraskap och jämställt föräldraskap måste utvidgas. Vad innebär det att bli och att vara förälder? Är det verkligen samma för alla som har fått/fött sitt barn på liknande sätt? Har alla som fött ett barn automatiskt någonting gemensamt? (Jag tänker exempelvis på kvinnan i min föräldragrupp som tydligt led av någon form av depression, bland annat relaterad till att hon inte kunde amma – snacka om att hon mådde dåligt av att vi andra satt där med brösten i vädret.)  Har alla som inte fött ett barn automatiskt någonting gemensamt? Nej, naturligtvis inte.

Genom alla dessa grupper och sammanslutningar – som ofta serveras oss utan andra alternativ – får vi dock lära oss att mammor behöver prata om underliv, bröst, matintroduktion och sömn, och pappor behöver prata om… något annat. Och alla mammor som inte har fött barn, de pappor som har fött barn, alla som har adopterat, alla som är förälder nummer tre eller fyra… de hamnar någon annanstans, antas ha andra behov. Eller så glöms de helt enkelt bort.

Jag har flera idéer på nya sätt att tänka och göra, men dessa kanske jag ska presentera i ett annat inlägg? Ni får gärna fundera i kommentarsfältet så länge!

Fröken Frimans Krig, eller: Den stora flatbesvikelsen

2 Jan

Nu blir ni bra förvånade va? Och lyckliga? Hon är tillbaka! Hurra! Fanfarer och konfetti! Och så vidare. Fast jag är inte riktigt tillbaka redan, åtminstone inte på heltid (snart är dessutom julledigheten och därmed den skarpa hjärnans tid över). Sorry.

Dock har jag de senaste dagarna känt en enorm frustration bubbla inom mig och så många tankar måste liksom bara ut. Anledningen heter ”Fröken Frimans Krig” och är, som många av er säkert vet, en miniserie som visades i SVT nu under jul- och nyårshelgerna. Sissela Kyle, Maria Kulle, Frida Hallgren… Kvinnliga rösträttskämpar under tidigt 1900-tal, eller vad det främst handlade om: Kvinnor som startade en egen specerihandlarförening vid den här tiden i ett försök att konkurrera med männen. Jag var enormt peppad på den här serien, dels på grund av temat förstås och dels på grund av den starka kvinnliga skådespelartruppen.ffk_992(Bildkälla)

(Varning för spoilers nedan, sluta läs om du vill se serien med öppet sinne – även om jag förstås redan har spoilat det sk. viktigaste i rubriken…)

Vad som dessutom peppade mig var förstås de starka flatförhoppningar som väcktes redan tidigt under första avsnittet, då Sofia Ledarps karaktär Kinna och Sissela Kyles Dagmar inleder sin vänskap; två starka, ensamstående kvinnor utan behov av eller längtan efter någon man. Vid ett tillfälle strök Kinna minsann mycket hastigt en hårlock från Dagmars ansikte! (händer upp ni flator och andra som noterade detta!) Än tydligare blev de lesbiska vibbarna i början av det andra avsnittet, då Kinnas blickar mot Dagmar fullkomligen glödde av trånande hetta och nej, jag sticker inte under stol med att det pirrade av förväntan i hela mig. Yes, flator på bästa sändningstid – äntligen!

…men så hände det: Rolf Lassgård entrade scenen och plötsligt förändrades allt. Dagmars (så naturligt kvinnliga) längtan efter ett barn växte sig allt starkare och hennes ungdoms trängtan efter just Roffes karaktär väcktes till liv. Vad i helvete? Och just Rolf Lassgård?? I samma veva flirtade en annan av kvinnorna för fullt med kvinnoföreningens dräng och de där flatförhoppningarna suddades sakta men säkert ut.

Och flatan då? Hon blev naturligtvis sur, tvär, svår att arbeta med. Bitter, så klart, och den där trånande blicken som fick något mörkt, uppgivet och frustrerat över sig. Så typiskt lesbiska kvinnor va? Bittra, ensamma, misslyckade.

Nåväl, tack och lov dog Rolf Lassgårds karaktär rätt kvickt (förlåt mig) och till viss del återuppstod inom mig hoppet om en liten ynklig lesbisk affär i sista avsnittet… men icke. Det var och förblev fullständigt lönlöst. Däremot bjöds vi alla på den rörande återföreningen mellan Frida Hallgrens Lottie och hennes mesigt snälle make, otippat nog spelad av Gustaf Hammarsten, samt fick även beskåda den spirande heterosexuella kärleken mellan drängen och den ovan nämnda unga kvinnan (sorry, glömt hennes namn). Så. Himla. Typiskt. Vackert. Typiskt.

Nu är det säkert någon som undrar över min smärre ”besatthet” av det förlorade flathånglet i den här serien: Det handlade ju om kvinnans frigörelse och inte om kääärleeek! Så sant, så sant. Men hur kommer det sig då att den där heterosexuella kärleken ändå måste bakas in som extra krydda, grädde på moset och liksom ett gulligt och samtidigt jävligt neutralt inslag? En serie, som inte alls handlar om kärlek, avslutas lik förbannat med bilden av inte mindre än TVÅ lyckliga heterosexuella kärleksrelationer? Har vi sett det förr? Eh jo, ungefär hela tiden, överallt. Jag har tidigare tipsat om den så kallade flatfilmen ”Grey matters” som konstigt nog innehåller heterosex men inget flatsex, samma sak i den extremt hyllade ”The kids are alright” som bjuder på en enorm mängd heterosex och – just det – inget flatsex, tidigare i höstas skrev jag om den totala frånvaron av samkönade par i barnfilmer och ja, även i våra läromedel i skolan dyker den där ”neutrala” heterosexualiteten upp som gumman i lådan när man minst anar det medan andra sexualiteter lyser med sin frånvaro. För att nämna ett fåtal exempel.

Och vet ni? Heterosexuella cispersoner märker det inte ens. De märker inte att heterosexualiteten är så ständigt närvarande och de märker definitivt inte att andra sexualiteter ständigt marginaliseras, totalt osynliggörs. Många heterosexuella noterade inte ens de vansinnigt tydliga lesbiska vibbarna i ”Fröken Frimans Krig”– för vaddå? Serien handlade ju inte om att vara lesbisk?! Men hörni, den handlade inte om att vara hetero heller.

”Heterosexualitet är inte normalt, det är bara vanligt” löd vår slogan inom de forna lärargaystudenterna och jag skulle aldrig någonsin förneka att det är just vansinnigt vanligt att vara och leva som öppet heterosexuell (och cis). De flesta människor gör ju det, och det är också därför som de av exakt alla anses normala. Det är också därför som det skulle betyda så oerhört mycket om vi – som inte är lika vanliga, som av många anses onormala, som har fått kämpa och fortfarande kämpar för att få samma rättigheter som cis-heterosexuella – bara någon endaste gång kunde få finnas till på bästa sändningstid, utan att för den skull pekas ut som ovanliga, spännande, exotiska, mystiska, konstiga, bittert aggressiva…

Det hade helt enkelt varit så fantastiskt jäkla awesome om flatan Kinna hade fått en – bara EN – kyss (på kinden?) av en annan kvinna. Om hon bara hade erkänts, fått finnas till – på samma sätt som heterokvinnorna.

Håller ni med?

(Apropå att få finnas till skrev jag just om detta i mitt första inlägg på ”Det öppna klassrummet”)

Tänk om jag skulle ha inställningen att mammor och söner aldrig kan bygga upp en riktigt nära relation?

28 Nov

image

image

image

imageOvanstående konversation ägde rum i kommentarsfältet inne hos Oxhen, under det mycket flitigt delade inlägget ”Pojkar” där kloka Oxhen en gång för alla uppmanar oss vuxna att ta ansvar för våra barn – och främst våra pojkar! – genom att inte avfärda deras normativt pojkiga beteende med att ”de är pojkar” utan att istället aktivt börja arbeta för jämställdhet och mot destruktiva könsnormer. Nej, hon skriver inte ordagrant så, men jag vet att det är det hon menar och jag tänker osökt på det inlägg som jag skrev häromveckan om att det är mansnormen som behöver problematiseras, inte kvinnonormen. För om vi inte ser upp så är det, på sikt, pojkarna, killarna och männen som kommer bli de stora förlorarna i det här samhället (eller tja, kanske mest vi andra egentligen – vi som tvingas städa upp efter allt de ställt till med). Vi kan inte ha så låga förväntningar på pojkar som vi har, vi kan inte ställa så låga krav – varken i skolan eller hemma – och vi kan inte sucka över och sedan prata bort vissa pojkars direkt olämpliga och kränkande beteende med att ”de är pojkar” – och samtidigt låta dem fortsätta i all oändlighet; fortsätta ta plats från de andra barnen, fortsätta misslyckas i skolan, fortsätta skämta och garva över våldtäkt och horfittor, fortsätta se och behandla tjejer och kvinnor som objekt utan att inse konsekvenserna av sitt handlande.

Det går inte.

Och vad som absolut inte går i allt detta, det är att vi vuxna fortsätter ha inställningen att pojkar behöver främst ”manliga” förebilder och att kvinnor – exempelvis deras mödrar – aldrig kan få samma nära relation till sin son som en man kan. Det fungerar liksom inte. Pojkar måste lära sig att det går att identifiera sig med kvinnor också och de måste definitivt få ta del av de normativt kvinnliga idealen; empati, omhändertagande, förmågan och viljan att backa för att någon annan ska få plats, vetskapen om att det är okej att gråta, lyhördhet, förmågan till ansvar för nära relationer och hemmiljön. Jag säger inte att alla människor födda med snopp saknar dessa egenskaper (eller att alla födda med snippa automatiskt besitter dem), men jag vet att detta inte är något som vanligtvis uppmuntras hos den grupp barn vi kategoriserar som ”pojkar” – för pojkar ska liksom vara lite stökiga, ha svårt att sitta still, avsky att läsa, pyssla och andra stillsamma lekar. Vuxenvärlden ser det så och barnen lär sig snabbt att det är så det ska vara.

Och i skolan talas det om att alla stökiga pojkar behöver manliga förebilder att identifiera sig med, för de lyssnar liksom bättre då. Även föräldrar till pojkar ber uttryckligen om att deras söner ska få en manlig klasslärare eller mentor, menar att de behöver manliga förebilder som de kan lyssna på och lära sig något av. Kvinnliga lärare, ni vet, vi är ju mest som tjatiga mammor. Och vilken pojke behöver ännu en tjatig mamma som ändå inte har något att säga och som han ändå inte kan identifiera sig med?

Vårt barn har två mammor, två så kallade ”kvinnliga” förebilder om man så vill. Tänk om vi skulle ha inställningen som så många andra har, att söner aldrig kan få en riktigt nära relation till sin mamma – hur sjutton skulle det se ut? Om vi från början, så fort vi fick syn på vårt barns snopp vid förlossningen, ryckte på axlarna och tänkte ”jaha, typiskt, det här barnet kommer vi ju aldrig kunna klicka med fullt ut! Vad synd för honom och för oss!” Det vore ju i så fall rent förkastligt av oss att alls föda ett barn till den här världen när vi på förhand visste att det skulle kunna bli en son; ett barn utan en förälder att fullt ut relatera till.

Nej, vi utgår självklart ifrån att vi kommer kunna bygga upp en god och nära relation till vårt barn. Kanske kommer han ”föredra” eller klicka bättre med en av sina mammor, kanske kommer den ena av oss bli den som han hittar på flest aktiviteter med (med min fru om han visar sig gilla sport, med mig om han vill börja spela teater, sjunga eller syssla med något annat kulturellt) och kanske kommer den andra av oss bli den som han gråter ut hos – men oavsett vad så utgår vår barnuppfostran och vårt förhållningssätt till honom ifrån att vi är hans föräldrar och han är vårt barn, oberoende av vilka könsorgan alla inblandade bär runt på. Hans könsidentitet känner vi för övrigt inte ens till än.

Malin motsätter sig i konversationen ovan skuldbeläggningen av enskilda kvinnor som går runt med inställningen att deras söner är av en annan art än de själva, men för mig handlar den här diskussionen inte om att skuldbelägga någon alls. Det handlar om att medvetandegöra och att uppmuntra människor av alla kön till att återta makten i deras relationsskapande med barn och ungdomar. Det handlar också att göra människor medvetna om att vi faktiskt inte har en aning om vilka våra barn är bara för att vi har sett deras könsorgan. Vi vet inte om vårt snoppbärande barn kommer bli en sån där som har svårt med läsningen, som springer runt i klassrummet istället för att sitta still, som älskar krigslekar men hatar dockor och som helst bara leker med andra killar men gärna frågar chans på tjejer när han går i första klass – vi vet inte ens om han kommer känna sig bekväm med att kallas pojke, så varför ska vi från början utgå ifrån att så är fallet?

Och varför sjutton ska vi inskränka vårt barns möjligheter att lyckas väl i skolan genom att inte aktivt uppmuntra läsning, varför ska vi undvika att förmedla hur viktigt det är med empati, omsorg och kommunikation genom att typ slänga bort dockorna och varför i hela friden ska vi lära honom att andra snoppbärare är sådana som han kan (och får) identifiera sig med, medan snippbärare är sådana som han inte kan (och absolut inte får) identifiera sig med, men hemskt gärna bör springa efter och tafsa på när tillfälle ges?

Jag förmodar att dessa tankar kan vara svårare att greppa för personer som lever i en heterosexuell kärnfamilj. I en familj med föräldrar av olika (cis)kön, kanske även med barn av olika kön blir det säkerligen lätt så att man ramlar i fällan att pappan hittar på ”killgrejer” med sonen och mamman hittar på ”tjejgrejer” med dottern, och mer eller mindre omedvetet är det dottern man ropar på när bordet ska dukas och sonen får följa med när pappa ska åka för att besiktiga bilen eller när veden ska bäras in. Säkerligen är det även så att man i skolåldern gärna konstaterar att ”jo, dottern hon gör ju sina läxor utan att man behöver säga till, men annat är det med sonen – han spelar hellre datorspel eller är ute med kompisarna, haha” och så är det liksom inget mer med det. Man låter det hända bara, och är man orolig för något av sina barn så är det för att dottern ska råka illa ut när hon går hem från kompisen sent på kvällen, man kanske ojar sig över att hon är så lättklädd på de där facebookbilderna hon lagt ut och man undrar varför tonårstjejer är så fixerade vid sitt utseende. Sonen, han bara är liksom och hur han mår vet man inte riktigt – han drar sig mest undan, men sådär är väl tonårssöner?

Puh.

Vad jag vill säga här är väl helt enkelt att vi inte får ge upp och tänka att ”saker är som de är”. Vi som eftersträvar och önskar oss en jämställd och jämlik värld, vi måste aktivt fundera över hur vi ser på och förhåller sig till våra barn och unga och kanske även förändra ett och annat hos oss själva, i vårt bemötande och vår relation med barnen. Vi lever i ett könsdikotomt och patriarkalt samhälle och å ena sidan är det detta vi måste förhålla oss till (självklart är det därför som pojkar oftare ser upp till, identifierar sig med och lyssnar just på män medan flickor oftare identifierar sig med kvinnor, men också ser upp till män), men å andra sidan – om vi vill förändra något, i grunden, då måste vi börja med barnen och då måste vi tänka utanför denna könsdikotomi och agera utifrån det.