The hate u give little infants fucks everybody – så är det.

Har alla människor på jorden samma förutsättningar?

Har alla i det här klassrummet samma förutsättningar?

Har alla möjlighet att leva det liv de önskar och nå dit de vill?

Vilka faktorer påverkar oss som individer, vilka förutsättningar vi får och hur våra liv blir?

Detta diskuterade jag med mina nior under det gångna läsåret, i samband med att vi läste Angie Thomas roman The hate u give.

Och svaren på frågorna ovan? På de första var alla rätt eniga: Nej, alla ges inte samma förutsättningar – inte i världen, inte ens i vårt gemensamma klassrum. Om alla har möjlighet att ändå utvecklas och leva som de önskar? Jo, kanske. Fast vägarna kommer se olika ut. Vissa får det mesta serverat från början och kommer inte möta motstånd. De har pengar på sparkontot när de flyttar hemifrån, de har föräldrar som kunnat stötta dem genom hela skolgången, de bor i ett område som anses ”fint”, de har rätt kontakter utan att behöva söka efter dem, de kommer aldrig mötas av fördomar på grund av sina namn, sin hudfärg eller sin sexuella läggning och kanske har de inte heller behövt stångas mot läs- och skrivsvårigheter och hela skolsystemet är anpassat efter hur de bäst lär sig.

Och för andra är det precis tvärtom. I några eller flera avseenden.

Jo, visst går det att på egen hand överbrygga några av hindren om man är riktigt jäkla beslutsam och kämpar hårt – men inte alla, och hur mycket man än sliter, så kommer den som redan från början har allt även ha ett försprång.

Och en än viktigare fråga: Vems är ansvaret? Är det den enskilda individens ansvar att navigera, parera och överbrygga alla hinder? Att själv hitta strategier för att klara skolan? Att lära sig stå upp mot rasism och homofobi? Bli mer ”hårdhudad” kanske? Men räcker det ens, om man inte ens får komma på den där anställningsintervjun, för att någon annan redan fått gå före eller för att man genast sorterades bort på grund av sitt namn?

Nej, det kan aldrig aldrig vara den enskildes ansvar. Inte när det kommer till maktstrukturer och samhällssystem som den enskilde – i synnerhet den som står utanför, som diskrimineras, som ges lägre eller ingen status – inte kan förändra eller påverka.

Vi alla måste hjälpas åt. Och den som fått en massa gratis – som egentligen inte uträttat något annat än att födas på ”rätt” plats, i ”rätt” familj, med ”rätt” hudfärg – måste inse sina privilegier, dela med sig av sitt utrymme, ge plats åt andra röster, ibland ta ett steg tillbaka, inhämta kunskap och våga (och vilja!) säga ifrån när någon annan behandlas illa, diskrimineras, kränks, glöms bort, åsidosätts och hamnar utanför.

För hjälps vi inte åt så kommer vi ingenstans. The hate you give little infants fucks everybody. Så är det.

Och vad gör jag själv? För lite, tänker jag ofta. Men jag hoppas att den litteratur jag skriver och den jag väljer för mina elever, de frågor jag ställer och de diskussioner jag öppnar upp för bidrar till någonting, på något sätt. Fundera på vad DU kan göra. Och om din spontana tanke när du läser nyheterna eller möter ett inlägg om t.ex. Black lives matter i sociala medier är ”gud vad de överdriver” eller ”det där är ju inget problem, jag har då aldrig sett någon rasism”: Lyft blicken. Inse att allt inte handlar om dig. Eller, inse att ”allt” faktiskt har handlat om dig fruktansvärt länge nu – och nu är det dags att det börjar handla om någon annan.

Mina modiga elever ger hopp om framtiden – välj inte hatet idag!

Jag befann mig långt ifrån händelsernas centrum igår eftermiddag. Hemma och i säkerhet, med mobilljudet avstängt efter intensiv arbetsvecka. Mina barn på förskolan, deras andra mamma på jobbet, mitt inne i city. Min barnfria helg skulle just börja. När jag fick för mig att titta på mobilen hade hon ringt två gånger, och min mamma i Kalmar två gånger. ”Ring mig!!” läste jag i sms. Jag förstod att något hade hänt.

Planerna för fredagskvällen ändrades drastiskt. I city råddes alla att hålla sig inne, så jag hämtade mina ungar, köpte pizza och godis, tillbringade kvällen i soffan. En tomhet i bröstet, men många tankar i huvudet. Det som framför allt har snurrat nu på morgonen är dock inte tankar av sorten ”ska vi våga röra oss på gatorna nu?” utan oro för något helt annat.

Jag tänker på mina elever, som under hela veckan redovisat sina egenskrivna tal i vårt projekt #talasomking. I onsdags hade vi talarkväll på skolan, dit föräldrar, andra lärare och elever kom för att lyssna på de 28 åttondeklassare som utmanade sig själva lite extra. De stod där, ensamma bakom talarstolen i strålkastarljuset, och talade med inlevelse och mod om något som just de brinner för – och jag tror att vi alla som lyssnade kände hopp om framtiden. Med dessa unga vid rodret kommer vi sannerligen lyckas styra världen åt rätt håll! En nyanländ kille höll, helt utan manus, ett fantastiskt inspirerande tal om sitt största intresse, basket, och om vikten av utbildning. Ett antal elever pratade om sexism, homo- och transfobi och inte minst om rasism.

Jag tänker framför allt på tre tjejer, alla tre bär slöja, och två av dem talade om hur detta faktum väcker förutfattade meningar hos människor. Hur deras existens misstänkliggörs. Och om hur vi alla måste respektera varandra och stå upp för allas lika värde. Den tredje pratade om hur det är att leva i krig. Ett otroligt starkt tal innehållande fragmentariska berättelser om en pappa som gräver upp sin son under sönderbombade väggar, om ett barn som förlorat sin far och sin bror, om föräldrar som kämpar varje dag och hoppas på en ljusning, om ett land som när man blundar är det vackraste av platser – men när man öppnar ögonen, så är allt borta. Hon grät när hon talade, och jag gråter nu. För jag tänker på dem, på så många av mina elever, som vet att deras utseende, deras tro, deras sätt att prata väcker misstankar och till och med hat. Och jag tänker på alla andra – så oändligt många!! – oskyldiga människor här i Sverige, som nyss lyckats ta sig hit från krigsdrabbade länder, eller som bott här i kanske hela sitt liv och som nu, än mer, kommer att anses som en fara, ett hot. Bara för att EN galen människa, som kanske råkar vara född utanför Sverige, har gjort något oförsvarligt och vidrigt. Vad har han med alla dessa oskyldiga, helt vanliga människor att göra? Vad? INGENTING.

Och ändå läser jag på Facebook och twitter SD-anhängares uppmaningar om att vi ska öppna ögonen och se vad som pågår, att vi ska tänka till inför nästa val. Ja, ni behöver vakna och tänka till.

Vi står alla maktlösa när något sånt här händer. Men varför i hela världen skulle någonting bli bättre av att intensifiera hatet mot flyktingar, invandrare och rasifierade?
Det vi behöver är en jäkla massa kärlek. Ta hand om varandra. Stå upp för varandra. Det låter klyschigt så in i helvete – men det är ju sant.

Jag citerar Elaine Eksvärd: ”Välj inte hatet idag. Koncentrera det mot en person – terroristen. Och om det är ett folkslag du ska hata så låt det inte vara en slöja, hudfärg eller icke-ariska personer. Låt det vara en grupp som du koncentrerar ditt hat till – terroristerna.”

Skuldbelägg inte den utsatta, stötta och bidra till att förändra strukturen istället!

Fan, jag blir så arg. Lady Dahmer avslöjade häromdagen att Maskulint initiativs språkrör är dömd för sexuella övergrepp mot en fyraåring, och efter detta har hatet eskalerat något hiskeligt. Mot henne, inte mot förövaren eller mot Maskulint initiativ. Hon ska våldtas, dödas och uppmanas begå självmord. Anledningen? För att hon hatar män!! För att hon hänger ut män (som beter sig som svin, obs parentes)!! För att hon inte i varje mening hon yttrar lägger till ett ”inte alla män!!”

Lady Dahmer skrev sedan om hur hon på grund av denna massiva hatstorm nu känner sig rädd och undviker att släppa in personer med mansnamn som vill följa henne på twitter eller kommentera hennes blogg. Ja, hon känner obehag och olust inför män, helt enkelt – eftersom det är dessa som så intensivt och i så stor omfattning hotar, kränker och hatar henne. Hur ska hon kunna veta om den eller den mannen är en ”snäll” man när så många inte är det?

…och självklart resulterade även detta erkännande i skuldbeläggande kommentarer från män just; män som känner sig exkluderade, män som tycker hon är ond som klumpar ihop ”män” till en homogen grupp, män som tycker att hon därför är lika hemsk som kvinnohatarna!!!

Och jag bara gapar. Vad är det för fel på dem? Vad. Är. Felet?

De dyker upp som gubbar i lådan. De har aldrig visat sitt stöd för (i det här fallet) Lady Dahmer tidigare genom att delta i debatten, genom uppmuntrande kommentarer eller hejarop. De har på intet sätt visat sig vara så kallade ”snälla”, ”vettiga”, ”vanliga” män med en längtan efter en jämställd värld. Men så plötsligt! Plötsligt får de läsa att män betett sig som skit (vilket inte borde vara särskilt överraskande för dem då detta händer hela tiden), och en kvinna skriver att män behandlar henne illa!! Iiiih, människovärdet är hotat! Manligheten är hotad! Jag måste försvara mig och bevisa motsatsen!!! Och vad passar då bättre än att skriva något TASKIGT till den utsatta kvinnan i samma andetag som jag slår fast att jag är en snäll man??

Som sagt. Jag blir mållös.

Och faktum är att jag tyvärr känner igen mig i Lady Dahmers tankegångar, även om det i mitt fall rör sig om betydligt färre följare och betydligt färre kommentarer att moderera. Oftast, och det vill jag poängtera, får jag väldigt fina, uppmuntrande och vänliga kommentarer. Verkligen. Från majoriteten av alla läsare, och främst från kvinnor eftersom jag har flest kvinnliga läsare (tolkar jag det som utifrån de namn ni signerar med). Men titt som tätt dyker annat upp; onyanserat kritiska kommentarer, otrevliga kommentarer, nedlåtande kommentarer – och jag är ledsen att säga det: I nio fall av tio är det då en man som har skrivit den. ”Men inte alla män…!” kanske någon vill utbrista nu, och jag svarar som Mondokanel så käckt skrev häromdagen: Nej, tur det, för annars hade vi inte haft det så livat! Nej, självklart inte alla män, men när jag ska moderera en kommentar skriven av en man rör det sig i åtminstone sju fall av tio om en negativ/otrevlig/nedlåtande kommentar och därför går min puls upp några slag varje gång en kommentar signerad en för mig okänd man dyker upp för moderation. Så är det tyvärr. Inte (hoppas jag?!) för att majoriteten av alla män är ute efter att kränka eller aggressivt kritisera kvinnor, utan för att majoriteten av alla schyssta, helt vanliga män håller tyst. De säger ingenting.

Förutom då möjligtvis när de protesterar mot att klumpas ihop med alla de män som hotar, trakasserar, våldtar och slåss…

Jag känner bara såhär: Men gör någonting aktivt för att förändra strukturen och statistiken istället då!! Stötta utsatta kvinnor! Sätt ner foten och säg NEJ till hat, hot och våld! VISA att ni är ”schyssta” (normala) män istället för att bara prata och tjafsa om det!
Istället för att den enda gången ni kommenterar en utsatt kvinnas blogg skriva ”inte alla män!” så borde ni kanske skriva ”fy fan vilka svin! Stå på dig!”
Istället för att på den där middagen när diskussionen glider in på friande våldtäktsdomar säga ”det finns faktiskt män som anklagas trots att de är oskyldiga!” så borde ni kanske säga ”fan vad illa att så många våldtäktsmän går fria!”
Istället för att irriteras över att kvinnor i diskussioner talar om ”män” som en kategori så borde ni bli förbannade på alla de män som gör att kvinnor tar omvägar på kvällarna för att undvika oupplysta stigar, som gör att kvinnor inte vågar släppa igenom kommentarer från män på sina bloggar, som gör att kvinnor tvingas generalisera och tala om ”män” som en kategori.

Och framför allt: Sluta tro att allt, i alla lägen handlar om er! Om dig! Har du inte hotat någon, aldrig kränkt någon medvetet, aldrig slagit, tafsat, våldtagit, betett dig som en skit – då är det ingen som anklagar dig heller! Förstår du? Men det är heller ingen som kommer tacka dig bara för att du beter dig som en normal människa, särskilt om det enda positiva du sysslar med handlar om att inte göra grejer som ingen borde göra.

Jag kan förstå att det är frustrerande att höra om sexism och ojämställdhet om man är man, på samma sätt som jag, i egenskap av vit, kan frustreras över att höra om rasism. Jag skäms. Jag känner skuld och obehag. Jag funderar över mitt beteende, på vilka sätt jag – trots att jag givetvis vill kalla mig antirasist – bidrar till att vithetsnormen fortsätter härska och rasismen fortsätter flöda. Men inte fan är det för den skull rimligt att jag glider in på, säg, Rummets och gastar ”inte alla vita!!” i kommentarsfältet eller att jag uttrycker hur kränkt jag blir när en rasifierad berättar för mig om vilka kränkande kommentarer hen fått från vita och hur dessa får hen att vilja undvika sammanhang där majoriteten är vita. Jag får fan bara hålla käften. Skämmas, lyssna, ta till mig, inse mitt privilegium och fundera över hur jag kan stötta den antirasistiska kampen, utan att någonsin göra anspråk på att sätta agendan och sno åt mig tolkningsföreträdet. Aldrig.

Fler befängda svar från Skolverket

Igår handlade Aftonbladets ledare om Skolverkets hållning i frågan ”politiska partier i skolan”. En del av min twitterkonversation med Skolverket återgavs i texten, som blev Aftonbladets mest delade igår. Jag hade förstås hoppats att Skolverket skulle svara med någon form av ursäkt, men icke: Deras ståndpunkt är densamma. Rasistiska, hbtq-fobiska, odemokratiska partier får enligt dem ta plats i våra skolor och de behöver inte anpassa sina yttranden efter publiken, utan det är fritt fram att basunera ut vilka åsikter som helst – så länge det finns någon som bemöter dem (en rektor eller en lärare). Det är verkligen fullständigt jävla befängt. (Att rektorn eller läraren själv skulle kunna vara den som faktiskt drabbas är visst inget som slagit dem.)

…och konversationen med Skolverket har fortsatt. Jag taggade dem när jag delade förra inlägget om detta ämne och här nedan ser ni diskussionen som följde. Herregud, säger jag bara.
Jag står mållös inför detta. Skolverket menar på allvar att man, om man som skola vill bjuda in politiska partier (vilket de förordar), ska bjuda in även de som kränker och äventyrar individers trygghet i skolan/på arbetsplatsen. Sedan ska man se till att någon i personalen står beredd med motargument så att diskussionen med dessa partier blir ”saklig och allsidig” och om någon under diskussionen ändå blir kränkt eller diskriminerad (t.ex. pga. att homosexualitet debatterats och problematiserats men inte heterosexualitet, eller pga. att det yttrats kränkande åsikter angående invandring = högst troligt när det gäller SD eller SvP) så ska man vaska fram likabehandlingsplanen och steg för steg reda ut den skada som man hade kunnat undvika från början. Alltså, Skolverket… vad är det frågan om?

Att vissa individers existens debatteras medan andras inte gör det ÄR diskriminerande, Skolverket

Igår hände det något mycket märkligt på twitter. Eller, egentligen började det med en artikel i ETC om att Skolverket nu slår fast att det är fritt fram för rasistiska och nazistiska partier att ta plats i svenska skolor. ”Alla partier ska behandlas lika i en demokrati”, menar de, och som rektor kan du inte åberopa diskrimineringslagen eller värdegrund som skäl för att inte släppa in ett visst parti. Yttrandefrihet före allt annat, menar de. Själv är jag ingen jurist, men det är däremot Andreas Pettersson som genast svarade Skolverket med att påminna om att yttrandefriheten inte står över lagar gällande elevers trygghet. En självklarhet, skulle jag vilja påstå. Elevernas trygghet måste alltid gå först, hur svårt kan det vara att se det? (Vad gäller yttrandefriheten gäller den dessutom statlig media, vad jag har förstått, och har med andra ord ingenting med enskilda skolors aulor eller klassrum att göra.)

Hur som helst. Jag ställde frågan till Skolverket på twitter om det enligt dem verkligen är så att alla politiska partier 1. måste släppas in och 2. på plats i skolan har rätt att yttra sådant som strider mot skolans värdegrund, diskrimineringslagen och skollagen. Skolverkets svar:
Inga klara besked där direkt. Därmed kontrade jag med att svara:
…och därefter ställdes nedanstående frågor, vilka fick svaret som syns längst ner i bilden:
Intressant, Skolverket. Visst, det där sistnämnda följdes senare av en ursäkt – personen som twittrade för Skolverket igår hade visst läst lite slarvigt. Men under hela kvällen fortsatte hen vidhålla att ”uttalanden och budskap som strider mot skolans värdegrund skall inte stå oemotsagda.”

Jag förstår ärligt talat fortfarande inte vad Skolverket vill säga med detta. Jag tolkar det nämligen som att de faktiskt legitimerar debatter om enskilda elevers och gruppers existens innanför skolans väggar, och bara det strider ju stenhårt mot skollagen: Att MINA rättigheter problematiseras och debatteras, medan dina INTE gör det är ju i sig diskriminerande och djupt kränkande. En sådan debatt om individers existens hör liksom inte hemma i skolan; en plats där elever ska lära sig demokratiska värderingar, där elever ska känna trygghet, där de ska slippa allt vad kränkning och diskriminering heter. Egentligen borde enskilda individers existens inte behöva debatteras någonstans… eller hur?

”Var inte så lättkränkt”, var det något ljushuvud som svarade mig på twitter. Och andra som totalt missförstår vad ”kränkande behandling” faktiskt handlar om uttryckte saker som att ”du kränker mig när du pratar om homofobi som något dåligt” eller ”jag gillar inte Miljöpartiet, men blir inte kränkt bara för att jag ser deras affischer”.

Snälla snälla snälla ni, ”kränkande behandling” och ”diskriminering” handlar inte om att ta saker ur luften och för skojs skoll kalla sig kränkt eller diskriminerad. Diskriminering, exempelvis, handlar om att två individer/grupper utifrån vissa givna diskrimineringsgrunder behandlas olika i en jämförbar situation (dvs. din kärleksrelation anses okej, medan min inte gör det; din hudfärg anses ”svensk” och gör att du hör hemma här, medan min hudfärg inte anses ”svensk” och därmed hör jag inte hemma här). De diskrimineringsgrunder som står uppräknade i lagen gör detta av en anledning, de är inte tagna ur luften. Okej?

Slutligen svarade jag Skolverket såhär igår:
…och följetongen lär inte vara över med detta. Förhoppningsvis ger all kritik Skolverket en tankeställare. Jag ska även lyssna på ett UR-program som de själva tipsade om igår och förhoppningsvis dyker några (rimliga) svar upp där. Just nu gör de mig faktiskt enbart jävligt skeptisk.

Läs för övrigt gärna mina tidigare texter som hänger ihop med detta:
Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa
Nej, intoleranta attityder bör inte ges utrymme i klassrummet
Samt, också relevant i sammanhanget, Lady Dahmers krönika om vad som händer när rasismen blir rumsren.

Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa

Från och med idag är jag tillbaka på Lärarnas Riksförbunds blogg ”Det öppna klassrummet” efter ett uppehåll under heltidssjukskrivningen. Idag påminner jag alla lärare och övrig skolpersonal (ledningen, hallå!) om hur vi, utifrån läroplan och diskrimineringslag, bör förhålla oss till att vi har ett parti som Sverigedemokraterna i riksdagen: Kanske kan vi inte neka dem tillträde, men vi får inte äventyra elevers trygghet eller gå emot vårt likabehandlingsuppdrag.

Här kommer ett utdrag:

Det är valår, och politik diskuteras med säkerhet i alla klassrum någon gång under läsåret. Många skolor bjuder dessutom in politiska partier att presentera sig och att debattera, kanske inför skolans eget informella val. I första hand bjuds riksdagspartierna in, men många skolor bjuder även in andra halvstora partier, såsom Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Att alla riksdagspartier erbjuds tillträde innebär givetvis att också Sverigedemokraterna finns på plats. Ingen har det väl undgått att sverigedemokraten Kent Ekeroth bjöds in att diskutera inför elever på Södra Latin i Stockholm för ett par veckor sedan, något som orsakade stort obehag hos många elever. Efter detta följde protester på ytterligare gymnasieskolor, Globala gymnasiet mest uppmärksammat: Eleverna vägrade låta Sverigedemokraternas ungdomsförbund beträda deras skola, och konflikten var ett faktum.

Utan att nu vara alltför politisk och utan att ta ställning i huruvida eleverna gjorde rätt i att blockera entrén eller ej: Jag förstår deras frustration och varför de gjorde det. Jag hade själv som tonåring och i deras ställe känt ett enormt obehag inför att tvingas lyssna på en debatt eller passera ett bokbord där Sverigedemokraterna finns representerade. Det är trots allt ett parti som vill inskränka mina rättigheter på grund av min sexuella läggning. Det är ett parti som anser att vissa av mina vänner egentligen inte hör hemma i det här landet.

Ett parti vars agenda inte riktigt går ihop med det som skolan faktiskt står för.

(…)

När alla riksdagspartier bjuds in är det naturligtvis svårt att neka Sverigedemokraterna tillträde. Men, skolans personal måste försäkra sig själva och försäkra eleverna om att det som kommer uttryckas och debatteras inte riskerar kränka vissa grupper eller enskilda individer. Det är faktiskt vårt uppdrag. Skolan måste också tänka på, att bara för att det nu sitter ett folkvalt främlingsfientligt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen så betyder inte det att vår toleransnivå gentemot kränkningar ska höjas. Åsikter om att alla människor inte har samma värde hör fortfarande inte hemma inom skolans väggar, och alla elevers rätt att känna trygghet när de kommer till skolan ska fortfarande sättas i främsta rummet.

Inlägget i sin helhet hittas här

Tur att det finns så himla många andra smarta kvinnor i den här världen

Nu undrar ni vart sjutton jag har tagit vägen igen. Eller så undrar ni inte alls, för ni kanske har blivit vana? Sanningen är att jobbet äter upp mig. Jobbet i kombination med det som jag alltmer börjar tro är PMDD, något som jag blivit uppmärksammad på genom jättebra Bella // Blogghen och facebookgruppen ”Post preggo-kropp och knopp”. Men det är inte alls detta jag kommer skriva om nu, på väg genom regn och mörker till ännu en dag på jobbet där vi sliter som djur (ett uttjatat uttryck, men i det här fallet stämmer det på pricken) för att alla elever ska gå ut nian med betyg nog att ta sig vidare till gymnasiet.

Istället tänkte jag ge er några lästips såhär i väntan på att jag åter slår till med mina smarta lösningar på världsproblemen:

Lisa // Mondokanel har skrivit om en riktig skitkrönika som uppmärksammats på typ alla bloggar jag läser de senaste dygnen. Jag har själv inte orkat läsa den där krönikan, men Lisa skriver (som vanligt) så otroligt bra och träffande om hur samhället visst aldrig kan sluta götta sig i kvinnokroppen och utseendehetsen som främst drabbar kvinnor. I den icke-nämnda men ändå nämnda krönikan slår den manlige krönikören fast att kvinnors utseendefixering är (tadaa!) kvinnors fel. Tänk om alla kunde bli mer som män va? Så härlig världen vore då!

Calle // Calleism talar om varför hon är så arg och jag kan inte bli annat än arg när jag läser hennes inlägg. Risk här för att diverse människor tycker det är försmädligt med generaliseringarna hon gör – men vet ni? Det skiter jag i, för hon har väldigt många poänger. Och att så många människor inte kan se det… det gör mig uppgiven. I synnerhet såhär i regniga, jobbstressiga pms-tider.

Hanna Gustafsson // Genusfolket skriver om våldtäktmän, uppfattningen om att våldtäkter är kvinnors fel och – alltså, dra mig baklänges – idioters vissa människors åsikt att vi måste våga prata om hur kvinnor kan undvika våldtäkt!!! samt deras ”rädsla” för att våldtäkterna aldrig kommer minska om vi inte vågar prata om detta jätteviktiga och, haha, ”kontroversiella” ämne.

Judith Kiros // Genusfolket skrev i samband med Halloween (jag vet, aningen sent nu – men detta tål att tänkas på året om) om varför man inte ska förvandlas till rasist när det vankas maskerad, vilket ju faktiskt händer när man som vit/ljushyad person ”klär ut sig” till svart/mörkhyad person. ”My culture is not a costume” lyder sista meningen i texten och ja, jag kan bara hålla med. Vi vita har heller inte riktigt tolkningsföreträde här, på samma sätt som heteros inte besitter tolkningsföreträde när vi diskuterar homofobiskt språkbruk.

Hanapee (slutligen, för nu orkar ni inte fler länkar va?) skriver också om rasism och funderar på ett sätt som jag också brukar göra kring hur det kommer sig att olika människor kan utveckla så otroligt olika syn på samhället och mänskligheten, och hur det kommer sig att vissa liksom inte alls förstår eller vill/kan ta in hur ojämlikhet, rasism, homofobi, sexism drabbar vårt samhälle och den enskilda individen. Vad beror detta på och kommer vi någonsin kunna nå en jämlik värld när dessa synsätt och världsbilder hela tiden existerar parallellt?

…och hörni, bara en sista länk, vilken säkert har dykt upp i era facebookflöden det senaste dygnet: Klippet där Jimmie Åkesson blir grillad av BBC. Puh, skämmigt. (Men ändock: Folk röstar på denne man!!!)

Ha en trevlig tisdag!

Tre mycket läsvärda bloggtips

Trött lördagsförmiddag. Adrian ramlade ur sängen halv sex och ville därefter få oss att stiga upp – men tänka sig, han fick välling, bökade runt i vår säng ett tag och sov sedan till över halv åtta. Tur det, för annars hade väl den här huvudvärken jag dras med varit ännu extremare.

Idag ska vi på bröllop, och innan dess är det ett och annat som måste fixas klart – min bröllopsoutfit bland annat. Adrian ska ha mörklila tights, en kritvit (!!) broderad blus och nya gråa finskor, jag och Lisa klänningar i turkosblått (eller vad den nu kallas?) respektive grönt. Spännande är det allt, och självklart hoppas vi att vädret håller i sig så att vigseln kan ske utomhus som planerat.

…men för att icke svika er då, bloggläsare, så ska jag ge er tre eminenta bloggtips som ni kanske redan har tagit del av – men om ni inte har det så är det verkligen på tiden att ni gör det:

1. ”Illegala invandrare får 30 000 i månaden” – Kickan Wicksell

Det här inlägget delade jag och tusentals andra både på facebook och twitter tidigare i veckan. Som en motvikt till falska påståenden om hur förspänt invandrare i Sverige har det skapade Kickan Wicksell en bild med riktiga fakta, och framför allt belyser hon i sin text det smaklösa och ofattbara i att tala om medmänniskor som summor över huvud taget samt pekar på lydelsen i FN:s allmänna förklaring som tydligt fastställer att ingen människa egentligen kan sägas vara just ”illegal” invandrare: ”Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse”. Självklart måste Sverige bli bättre på integration, jobba vidare för minskad arbetslöshet och så vidare och så vidare, men att stoppa (eller skjuta, vilket vissa kommentatorer tycks se som en bra idé) utsatta människor vid gränsen och skicka tillbaka dem till förföljelse, krig och tortyr känns inte riktigt vettigt.

Kickan Wicksell skriver i sitt uppföljande inlägg att hon fått en hel del riktigt grova kommentarer och allvarliga hotbrev efter att ha skrivit om detta, och det är verkligen inte förvånande men likväl fruktansvärt otäckt och helt jäkla galet. Därför vill jag dela inlägget igen, för jag tror ändå att vi är fler som är för en värld av respekt, solidaritet och kärlek än tvärtom.

2. ”Anna Lindh var kort på ett sätt man inte tänkte på” – Genusfolket, My Vingren

Själv missade jag dokumentären om Anna Lindh, men efter att ha läst inlägget av My Vingren känner jag mig ganska glad över det. Hon listar upp uttalanden ur dokumentären från de politiker och andra personer som hade en relation till Anna Lindh och alltså, puh, vad är det frågan om? Att Anna Lindh var en hyllad politiker framgår – och det verkar inte vara någon som ifrågasätter hennes kompetens som politiker just – men uttalandena i dokumentären handlar inte så mycket om detta utan om att ”hon var en ordentlig flicka”, ”hon hade glada pigga ögon”, ”hon hade ett socialt beteende” och – förstås – ”hon var kort, det är ju tjejer” (”men på ett sätt man inte tänkte på”). Det är inte svårt att föreställa sig en dokumentär om Olof Palme istället och då kan man rätt snabbt konstatera att han skulle aldrig beskrivas som en ”ordentlig pojke med glada pigga ögon och ett socialt beteende”. Han sågs liksom som politiker och människa i första hand, för det gör ju män. Ni vet.

3. Brev till H&M – Stökboet

Efter att Sandra på Stökboet postade sin tioåriga dotters egenförfattade klagobrev till H&M angående könsuppdelningen i deras butiker bröt helvetet (eller vad jag ska kalla det) lös och förutom att brevet nu lästs av över 100 000 personer så har tioåringen medverkat i TV4:s morgonsoffa och intervjuats av Expressen, samt förstås fått ett (lamt) svar från H&M itself. Tummen upp och heja genusmedvetna barn som säger ifrån!

…och stort grattis till föräldrarna på Stökboet, Sandra och Johan, som också gifter sig idag! Som bröllopspresent tycker jag ni kan ge dem ert gillande på facebook eller att börja följa dem via bloglovin. Mycket läsvärd blogg!

Nu fortsätter min jakt efter en fullfjädrad bröllopsoutfit. Skor och en någorlunda osynlig BH att bära under klänning med aningen genomskinlig rygg är tydligen stört omöjligt att finna… I synnerhet såhär i sista sekund. Tur att barnet har somnat i vagnen åtminstone, ett störande moment mindre.

Jag vill skriva något

Jag vill skriva något om hur olustigt det känns att Sverigedemokraterna tillåts ha en alldeles egen dag i Almedalen, och att det är den svenska befolkningen som har gett dem tillåtelsen.

Jag vill skriva något om hur vansinnigt frustrerad jag blir och hur ilskan inom mig kokar av att läsa alla tweets om Jimmie Åkessons tal (för nej, jag pallade inte att se det, det räckte med intervjun under Nyhetsmorgon i morse och artiklarna i DN), om hur han föraktar feminismen, om hans homofobi, om hur han tycker att det är en skam att Sverige från och med nu tillåter papperslösa att nyttja den svenska sjukvården (hur fan skulle vi annars göra då? Låta sjuka människor tyna bort på gatan eller i någon trappuppgång för att skrämma bort fler att söka sig till Sverige trots att livet i deras ursprungsland är förjävla outhärdligt och värre än så, medan vi faktiskt har resurserna att hjälpa till och lever i ett samhälle med lagar som är tänkta att skydda och värna om alla människor?)

Jag vill skriva något om den rädsla jag känner när jag tänker på att fler och fler människor i det här landet går på SD:s skit, att det var många i publiken som applåderade under Åkessons tal, att det är många som nickar igenkännande varje gång SD talar om hur feminismen kommer och förstör för samhället, att invandringen har gått för långt och att dessa sympatisörer på allvar går på att det är Sverigedemokraterna som står för mänskliga rättigheter på riktigt. Sverigedemokraterna, som vill sortera människor, som vill säga att du får bo här, men du får det inte. Du får bli kär i den, men du bör inte bli kär i den. Du har rätt till vård, men du har det inte. Du är sådan, och du är sådan (och att vara sådan är lite bättre och lite mer som man ska vara, rent biologiskt du vet).

Men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är bara så fylld av den där olusten, frustrationen, ilskan… och den gnagande rädslan.