En högstadielärares dilemma

Det finns ett stort problem med att vara högstadielärare och det är det faktum att mina elever går i högstadiet, medan jag har gått i högstadiet. Och det spelar inte alltid någon roll att jag är ung och har ett rätt skarpt minne av hur det var att vara högstadieelev och därför till viss del kan sätta mig in i deras situation – för jag gör det fortfarande ur en vuxens perspektiv, en vuxen som har gått igenom och bearbetat allt som hände under den där tiden och som nu kan se på enskilda perioder, händelser och personer med klarare blick.

Ibland är detta otroligt frustrerande och gör att lärarjobbet och allt extra engagemang för elevernas välmående känns lite… lönlöst. Alltså, jag vet ju att det inte är lönlöst och många elever kommer säkert se i efterhand att den eller den läraren brydde sig lite extra och faktiskt hade rätt sunda, kloka tankar och värderingar (eller vad det nu må vara) – men just i de där situationerna när vissa tar extremt mycket plats på bekostnad av andra, när menande blickar far genom rummet på ett sätt som syns, men är så subtilt att det just där och då inte går att ta upp, när tvivelaktiga åsikter och uttalanden om vissa (ej namngivna) personer i klassen eller på skolan slängs ut inför alla andra med en sådan självklarhet att det nästan känns omöjligt att bemöta på ett riktigt bra och fruktbart sätt… Då önskar jag att jag kunde åka tidsmaskin tillbaka istället, vara en lärare och en elev på samma gång, röra om i grytan, ta mig igenom vissa personers hårda yta och plocka fram det absolut finaste och bästa som jag tror (vill tro!) finns i alla.

För lätt är det inte. Att gå i högstadiet är inte lätt för någon (eller är det någon här som minns den tiden som den bästa i livet?) och det är väl själva fan att vi inte ska kunna ändra på det!?

Nu för tiden är det väldigt populärt med samtal om saker och ting, istället för att man faktiskt genomför. Jag tänker till exempel på handledningar och livskunskap och EQ och Olweus och Friends – det finns tusen metoder för hur man ska diskutera om att umgås, om att agera utifrån allas lika värde, om att vara en god kompis. Dessa samtal kan vara jättebra förstås, men de omvandlas inte alltid till något lika bra i praktiken, där vi faktiskt är tänkta att umgås, behandla alla lika värdigt och vara goda kamrater. Borde vi inte istället baka ihop allt till ett? För vad är annars meningen med dessa samtal?

När det gäller barn i behov av särskilt stöd talas det ibland om att ”det sociala går först!” och så fokuseras det på att barnet ska integreras i gruppen och skaffa kompisar, bli accepterad och lära sig ”socialt samspel” – innan det satsas på barnets praktiska och teoretiska kunskaper och färdigheter. Den som kom på detta måste vara rätt dum ändå, för agerar, socialiserar och kommunicerar gör vi ju i skolan i första hand kring kunskaper och färdigheter – och här blir det ju också mycket mer naturligt att vi hjälps åt, grupperar oss på olika sätt och kan dela med oss av vad vi kan. Det sociala kommer då lite mer på köpet – om alla inblandade faktiskt kan bidra med något.

Sedan behövs förstås alltid en kunnig, lyhörd och engagerad pedagog som är duktig på att lyfta varje individs styrkor, som styr upp arbetet genom lämpliga grupperingar och frågeställningar till exempel. Men, det jag på något vis ville komma fram till genom dessa små utsvävningar är just att det där samtalet om – metasamtalet – inte alltid är så himla fruktbart om det sker isolerat (och handen på hjärtat, i högstadiet är det lätt hänt att det sker rätt isolerat, eleverna rör sig oftast mellan många olika klassrum och lärare). Det är i praktiken det måste hända något, det är där vi pedagoger måste öppna upp för nya bekantskaper att mötas, lösa upp destruktiva kombinationer, uppmuntra och lära barn och ungdomar att både ta plats och att lyssna och förstås se till att vi jobbar på ett sätt som gör att olika människotyper har möjlighet att visa vad de kan – så att andra också inser att alla kan bidra.

Kanske feberyrar jag nu (ja, jag har feber) och kanske låter jag lika verklighetsfrånvänd och utopisk som lärarutbildarna när de naivt uppmuntrar lärarstudenter till både det ena och det andra som låter så fiiint i teorin men som i praktiken bara blir löjlig pannkaka, men… Jag tror på mig i alla fall. Även om jag just idag känner mig en aning hopplös och frustrerad.

Kan inte ungdomarna bara ha vett att vara schyssta mot varandra??

Vad är viktigast – att tala så att folk begriper eller att hålla ”hög nivå”?

Okej då, jag gör ett försök. Mina tankar om resonemang och analys på ”hög nivå” respektive ”vardagsnivå”, som rätt tvärt avbröts igår när husläkaren tvingade oss åka till akuten med barnet, måste ju försöka sättas på pränt trots allt.

(Och för den som undrar så slutade akutenbesöket med ordinationen ”alvedon” och ”bada lite extra de närmaste dagarna” så kommer infektionen gå över av sig självt. Som väntat alltså. Lisa och Adrian var hemma tio över ett i natt, jag smet ”redan” kvart över tio.)

Jag ska erkänna att jag inte så väl har satt mig in i det som Kvinnopartaj skriver och det som föranledde det här (nej, jag hinner inte läsa alla bloggar), men jag känner till diskussionen om att vissa bloggare liksom ses som mer intellektuella och därmed ”bättre” än andra, och att andra – såsom Lady Dahmer – av dessa ibland avfärdas som lättvindiga, att de rör sig inom bekvämlighetszonen genom att alltid prata ”vardagsgenus”, barnkläder och rakning. Vissa menar att vi liksom måste ta oss bortom det, att vi inte kan tjata och gnata om färger och leksaker och hår dagarna i ända – vi måste få upp analysen, ifrågasätta strukturer på en högre och en djupare nivå samt iaktta våra egna fel och brister.

Och jag både håller med och inte, för jag tror inte att det ena måste utesluta det andra. Själv räknar jag mig till ”de rätt så insatta”, framför allt när det kommer till kön- och sexualitetsfrågor och normer kring detta, och särskilt mycket har jag att säga om föräldraskap och skolan. Jag har både i min kandidatuppsats och i mitt examensarbete under lärarutbildningen fokuserat just på kön/genus och sexualitet, jag har varit engagerad i två olika organisationer (Sveriges Förenade HBTQ-studenter och Rfsl Stockholm) som arbetar just med dessa frågor, jag är själv lesbisk och mamma och jag är verksam lärare. Därför är det inte så konstigt att jag gärna bidrar med mina kunskaper och erfarenheter just kring detta – jag tycker faktiskt att det är mitt ansvar, eller vad man ska säga. Och dessutom vet jag, för jag ser ju dagligen hur skolan ser ut och jag har även föreläst för lärarstudenter och högskolepersonal, att verkligheten ”här ute” inte riktigt är densamma som den ”där inne”, till exempel under en Rfsl-kongress, ett årsmöte med SFQ eller under ett samkväm med en massa andra genusförespråkande föräldrar.

I de sammanhangen är det ofta självklart att göra en pronomenrunda i början för att alla ska omnämnas med rätt pronomen, alla har stenkoll på vad heteronormativitet betyder, de känner förmodligen till den heterosexuella matrisen och använder begrepp som ”cisperson” och ”queer” lika självklart som vilket annat ord som helst. Dessutom har många rätt bra kunskaper om lagstiftning och förfarande kring att skaffa barn utanför den heterosexuella kärnfamiljen.

…men så ser det inte ut här ute i verkligheten! Här ute vet inte ”folk”, det vill säga de flesta människor, vad heteronormativitet eller cisperson betyder – de kanske inte ens kan läsa ut förkortningen ”hbt” – och det är en självklarhet för dem att alla är ”han” eller ”hon” och att det är lätt att avgöra vem som är vem utifrån klädsel, frisyr och röst. Hur barn blir till i en lesbisk relation till exempel, eller hur lagstiftningen ser ut kring detta – det har folk ingen aning om. Många missuppfattar dessutom innebörden av ”hen” och ”genus” och tror att ”vi genusfanatiker” vill att alla ska gå runt i beiga kroppsstrumpor. Så ser verkligheten ut!

Är det så dåligt då att gång på gång tjata om samma saker? Nej, det är det inte: Det är en nödvändighet.

När jag under min tid som aktiv i dåvarande Gaystudenterna vid Lärarhögskolan i Stockholm (innan den slogs ihop med Stockholms Universitet) planerade föreläsningar för lärarstudenter tillsammans med en föreningskollega, poängterade vi alltid att vi i första hand måste försöka nå alla de personer som faktiskt inte hade en aning om vad ”hbt” var, för fattade de inte det – hur skulle de då kunna förstå och ta till sig resten? Att börja med att måla upp en heterosexuell matris, eller att börja slänga sig med termer som ”heteronormativitet” och ”queer” utan att sätta det i något konkret sammanhang innebar liksom att hälften slutade lyssna direkt – och alltid just de personer som faktiskt behövde lyssna. Självklart var målet med våra små utbildningar att de skulle få syn på normerna kring kön och sexualitet, och att detta faktiskt var något som gällde alla, inte bara de så kallade ”avvikarna”. Vi ville inte skapa ett ”vi och dem”, där vi var ”de” som kom och berättade om ”hur det var att vara bög och lesbisk i det här samhället”. Men, för vissa av åhörarna var homosexualitet någonting så otroligt främmande och exotiskt (faktiskt!) och då behövdes den där lilla inblicken i den 14-åriga lesbiska tjejens vardag innan de kunde börja ta till sig syftet med att vi kom på besök.

Vad jag alltså vill komma fram till med allt detta är att jag tror stenhårt på att det är skitviktigt att tala så att den stora massan begriper. Att vara tjatig och upprepande, att vara (över)tydlig och pedagogisk är ett måste; för ser vi oss omkring i leksaksbutiker, barnklädesaffärer, reklamannonser och så vidare och så vidare så syns det ju att det behövs! Sedan utesluter inte detta eviga tjatande att vi ”redan invigda” funderar vidare, analyserar strukturer inom den egna gruppen, på ”en högre nivå” och utanför vår egen bekvämlighetszon. Men det är ju upp till var och en.

Oavsett vad så tror jag att det är bland barn och ungdomar vi måste börja. Att vi vuxna diskuterar och analyserar och resonerar kan definitivt leda någon vart (ja, vi ser ju vart feminismen trots allt har tagit oss de senaste decennierna), men om barnen inte får med sig nya perspektiv på samhället, på varandra och på sig själva så hamnar vi ändå i samma problematik igen om tjugo år.

Lösenordsskyddad: Och nu kommer vi säkert bli magsjuka på köpet

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Är det mer okej att en pojke är ”fin”?

Jag vabbar idag igen. Adrian har ingen feber längre, men nu misstänker vi urinvägsinfektion och har varit iväg på Vårdcentralen för att ta urinprov. Svårt dock att ta urinprov på en unge som för det första anar oråd och börjar streta emot så fort läkaren (hur snäll hon än ser ut) öppnar dörren till mottagningsrummet och för det andra inte ens vill kissa på grund av att det svider. Nåväl. Vi fick med oss hela artilleriet hem och hoppas kunna få fram önskat prov under dagen.

Hur som helst klädde jag Adrian i nya kläder dagen till ära (varför, kan man ju fråga sig egentligen, när vi bara skulle till Vårdcentralen – men jag skyller på berget av smutstvätt som väntar på eftermiddagens tvättid). Detta innebar den nya ”tjej”tröjan som jag visade i det här inlägget; ljusblå med fjädrar i olika färger, smalt skuren för en liten ”flick”kropp, och till det ett par rätt så matchande orangea jeans (köpta på rea, och därmed hittade i en okönad hörna – men den lilla plastdiamanten på byxknappen vittnar om var byxan från början hörde hemma).

Och vad hände? Läkaren överröste honom med komplimanger om hans fiiina kläder i så fiiina färger och med så fiiina mönster. Naturligtvis som ett sätt att försöka avleda honom från att fortsätta gråta, men ändå, jag tyckte att det var rätt… intressant. Det här med ”att vara fin” är ju annars något som oftast är förbehållet flickor, och en pojke i så kallade fiiina kläder kan inte räkna med att få uppmärksamhet för det – särskilt inte om de fiiina kläderna är feminint kodade (och en pojke klädd i klassiskt manliga finkläder, såsom skjorta och slips, får snarare höra att han är ”stilig” eller ”en riktig liten herre!”). En flicka får däremot i stort sett alltid det där fiiin-berömmet om hon har nya kläder eller bara någon liten rosa detalj någonstans. Ni vet.

Då är frågan: Vad tycker jag om detta? Jag vill på intet vis göra mig löjlig över läkaren eller kritisera henne för berömmet han fick, för på ett vis blev jag glad. Som jag har skrivit tidigare kan jag känna ibland, som så kallad ”pojkmamma”, att det värker en aning i hjärtat att mitt så vansinnigt fina barn inte får höra av omvärlden att han är fin, så som flickor får – men samtidigt: Är det något att sträva efter då? En fin person, ja så klart, men ett fint yttre..?

Genusmedveten barnuppfostran handlar egentligen inte om att ”göra tvärtom”, men visst finns det en risk att det ibland hamnar där ändå. Det sitter så djupt rotat i oss att det finns två kön inklusive två paket med personlighetsdrag, egenskaper, färdigheter, intressen och yttre attribut – och dessa två ses som varandras motsatser och komplement. När vi då ska tänka och agera genusmedvetet har de flesta av oss dessa bilder någonstans i ryggmärgen och det är därför rätt lätt hänt att vi som har söner (omedvetet eller medvetet) gärna uppmuntrar det traditionellt feminina hos dem, medan de som har döttrar uppmuntrar sina barns så kallade maskulina sidor. Kanske?

Utmaningen är att istället alltid tänka brett och bortom normerna. I första hand vill vi ju uppfostra en liten individ – inte ett kön – som har respekt för andra människor, som är trygg i sig själv och som bidrar till något gott här i världen – det vill väl alla föräldrar? (åtminstone de föräldrar som alls tänker till kring sin barnuppfostran… inbillar jag mig i alla fall.) Och vilken individ, som under hela sin uppväxt i första hand får höra hur fiiint klädd hen är eller vilken fiiin frisyr hen har, kommer alls gynnas av det?

Men, så har vi ju samtidigt omvärlden att förhålla oss till, och därför kan det förstås – som samhället ser ut nu – finnas vissa poänger att uppmuntra pojkar att vara fina och lära flickor att det är okej att inte vara fina, som en motvikt till allt de möter via TV, film, reklam och litteratur.

Eller vad tänker ni?

Argumentet att kvinnor bör ”ta för sig mer”…

…står mig ganska långt upp i halsen. Det är precis samma sak som det ständiga pratet om ”individens ansvar” som en (bort)förklaring till segregation eller ojämställdhet i största allmänhet, och att löneklyftorna mellan män och kvinnor därför borde kunna försvinna genom att kvinnorna just ”ta för sig lite mer” vid individuella lönesättande samtal till exempel. Jojo. Eller snarare: Riktigt så enkelt är det faktiskt inte.

Jag läste Svenska Dagbladet i morse under hotellfrukosten (här hemma har vi som bekant DN) och min uppmärksamhet fångades bland annat av en krönika om Facebookchefen Sheryl Sandberg som just nu skördar framgångar i USA med sin bok om hur kvinnor kan göra karriär bara de börjar bete sig mer som män.

Argumentationen är just den som Blondinbella, eller ska jag kanske börja kalla henne för hennes riktiga namn?, och andra ”starka” och inte särskilt feministiska kvinnor använder när de förkastar såväl feminism som genustänk, när de slår fast att kvinnor och män i grunden och av naturen är olika och att kvinnor därför helt enkelt måste lära sig med tiden att agera mer självsäkert, ta för sig, visa framfötterna. Då kommer vi äntligen uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor, nämligen!

När jag nu under förmiddagen surfade runt lite bland mina favoritbloggar hamnade jag hos Fanny som skrev väldigt klokt (som vanligt) om just detta, men jag tänker att jag ändå vill få ner mina egna tankar kring det.

Jag förstår inte varför allt måste ses så svartvitt: Antingen handlar kön om biologi eller handlar det om miljö och social påverkan. Nej, så enkelt är det faktiskt inte, för självklart spelar båda delarna in när vi människor utvecklar vår personlighet. Det som vi genusförespråkare menar är att vi aktivt måste iaktta, synliggöra och fundera kring hur vi bemöter och behandlar flickor och pojkar, eftersom detta självklart har inverkan på dem – och som det ser ut just nu i samhället (här och i övriga världen, mer eller mindre på olika platser) så utgår man ifrån att män är på ett sätt och behandlar dem därefter, och att kvinnor är på ett sätt och behandlar dem därefter. Individer ges alltså inte ens en chans att utveckla intressen, beteenden, färdigheter och egenskaper utifrån vilka de är innerst inne, utan det stora könspådraget påbörjas precis i samma stund som barnet föds. Och med detta följer även den nedärvda hierarkin där män som grupp överordnas kvinnor som grupp.

Det jag dock främst vill belysa i det här inlägget är just den otroligt konstiga uppfattningen (som exempelvis Isabella Löwengrip och Sheryl Sandberg står för) att flickor och kvinnor å ena sidan ”av naturen” är tillbakadragna, försiktiga, känsliga och ursäktande – och att de å andra sidan (och just därför) måste lära sig kämpa mot dessa personlighetsdrag genom att ”bli lite mer som män”. För det är ju väldigt ”lätt” att uppnå när du som flicka först hela ditt liv växer upp och lär dig att ta ansvar för din omvärld, att behaga genom ditt utseende och din personlighet och att sitta tyst och snäll i klassrummet!?

Jag känner bara såhär:
1. Lite genuspedagogik på detta kanske?
2. …och varför inte ett ifrågasättande av vilka egenskaper och förmågor som premieras i samhället, när vi ändå håller på?

Till att börja med så handlar ju genuspedagogik just om att barn från början ska lära sig att specifika egenskaper, personlighetsdrag, beteenden, intressen och så vidare inte behöver vara kopplade till ett visst kön. Och för det andra så är det väldigt märkligt tycker jag att just de traditionellt ”manliga” egenskaperna är de som ständigt och jämt ska eftersträvas. Måste alla människor bli sådana som ”tar för sig mer”? Måste alla ”höras och synas” och ”armbåga sig fram”? Vad sägs om att istället uppmuntra till att backa ibland, att vara lyhörd, att fördela ordet till gruppen på ett bra sätt, att framhäva andra som gör ett bra jobb utan att synas så mycket? Är inte det egenskaper som också borde lyftas?

Det är rätt ofta man hör att flickor i skolan måste lära sig att säga ifrån, att de måste knuffa tillbaka, ge igen, säga nej och så vidare. Och visst, självklart ska alla blyga och tillbakadragna barn (barn!) och barn som har låg självkänsla uppmuntras till att ta lite mer plats, att tro på sig själva och att inte ta någon skit. Men! Alla barn (barn!) som redan har väldigt lätt för att ta mycket plats, som ständigt pratar högst, avbryter, tar täten i grupparbeten, sliter pennvässaren ur handen på bordskompisen och ställer sig före i matkön – bör inte de lära sig just att backa lite? Om dessa personer taggar ner en aning blir det ju dessutom lättare för de stillsamma, tillbakadragna att ta ett kliv fram.

Dessutom är det ju så, vilket Fanny belyser i sitt inlägg idag, att specifika beteenden och egenskaper i nuläget uppfattas olika om det är en man respektive en kvinna som innehar och uttrycker dem. En självsäker man med mycket attityd uppfattas av de flesta just som en självsäker man med mycket attityd, medan en självsäker kvinna med mycket attityd kanske uppfattas som en bitch och rätt jobbig. Och här är det just samhällets syn på så kallade manliga och kvinnliga egenskaper och vem som har rätten att besitta dem som spelar in – det handlar inte om ett individuellt ansvar att bete sig på ett visst sätt för att vinna fördelar.

Med Fannys ord:

Det skulle troligen inte fungera i något sammanhang att som kvinna klä sig som en man, agera som en man och så vidare och få makt på det sättet. Resultatet skulle enbart bli ett hårt socialt straff för att en går utanför vad som anses okej för ens kön. Det är en ständig balansgång mellan att inte vara ”för kvinnlig”, alltså känslig, irrationell och så vidare och att inte uppfattas som aggressiv och ”okvinnlig”.

Så, för tusende gången: Vi som tycker att det är viktigt att tänka på och agera utifrån att kön – och uppfattningar om kön – är något som skapas och formas genom social påverkan vill inte ha en värld där alla ser likadana ut och beter sig likadant, utan det vi vill åt är en värld där olika människor har möjlighet att bli den de vill bli, och där det ska vara okej att uttrycka sin (köns-)identitet på olika sätt. Men det måste liksom börja i barndomen – vi måste redan där uppmuntra barn både att ta för sig och att ta ett steg tillbaka, och att detta är något som gäller alla, oavsett kön.

Och förstås måste den generella synen på att kvinnor inte passar som chefer suddas ut, likaså synen på att kvinnor generellt är (för) känsliga, irrationella och tjafsiga, och nej, det händer inte enbart genom att enskilda kvinnor bestämmer sig för att ”visa framfötterna”. Detta handlar om strukturer på en övergripande nivå.

Kan inte alla anti-feminister och genusmotståndare förstå det?
(eller i och för sig… det är väl just detta de är emot?)

Tremånadersjubileum!

Jag ska inte fira min blogg varje månad, jag lovar, men medan den fortfarande är så ung tycker jag den behöver lite extra uppskattning då och då. Tre månader idag alltså! En solig söndag, min ena syster fyller 15 och jag och min fru har haft ett mysigt dygn tillsammans. Trötta som tusan är vi ju tyvärr, för egentligen räcker inte en hotellnatt för att man ska bli pigg när man liksom har 1,5 års sömnbrist att ta igen… Mysigt och avkopplande var det hur som helst! Nu längtar vi dock så mycket efter vår unge att vi slänger oss hemåt lite tidigare än planerat…

…och som sagt: Tre månaders bloggande och jag kör en snabbrepris precis som förra månadsdagen.

Tokigaste sökorden

Mest lästa senaste månaden
Nej, Blondinbella är ingen normbrytare (Lady Dahmer länkade detta inlägg på facebook, därav anstormning… Tack för det!)
Potentiell konversation med så kallad genusmotståndare

Mest kommenterade
Kan inte den som vill få vara lite hårig?

Mest länkade/delade
Hur ska statusen höjas om vi fortsätter klanka ner på lärarna?

Det är roligt att blogga, särskilt när jag får en massa respons – det sticker jag inte under stol med. Men, det är även stressande ibland, som jag har skrivit tidigare. Jag önskar att jag hade mer tid, både att kunna läsa andras bloggar, tidningar, inspirerande böcker – men också förstås till att skriva, bearbeta texter mer, skriva om fler saker och ännu mer på djupet.

Framför allt är det roligt att skriva om sådant som jag vet engagerar någon (eller många), så därför skulle jag (i tremånaderspresent eller bara ändå) hemskt gärna vilja ha lite fler önskeämnen. Du som läser min blogg – vilka ämnen tycker du är mest intressanta? Någon ny fråga jag borde ta upp? Tips och inspiration mottages tacksamt! (och får jag inga tips tar jag det som att jag kan fortsätta som vanligt, inte fy skam det heller!)

…och för att vara ännu mer icke-ödmjuk: Du har väl inte glömt att gilla min blogg på facebook? Eller följa via Bloglovin? Bidra till ökad självgodhet vetja!

Jag var fast besluten: Henne ska jag ha!

Strax väntar ett dygn utan barn för mig och min fru. Min mamma ska ta den febriga Adrian och vi ska gå på stan i lugn och ro, äta riktig mysmiddag och sedan bo på hotell. Vilken grej va? Hotellfrukost, säger jag bara – finns det något bättre? Typiskt bara att Adrian skulle bli sjuk just nu, men han är trygg med mormor som tur är.

Vi träffades för snart fem år sedan, jag och Lisa, som hon ju faktiskt heter. Det var tidig sommar, det var på Skansen och vi skulle båda jobba där under sommarhalvåret. Lisa för typ sjätte säsongen och för mig var det Skansenpremiär. Vill man vara riktig romantisk så kan man säga att det var ödet; hon hade egentligen tänkt bojkotta Skansen det året, och jag hade massa andra sommarplaner och hamnade där lite av en slump i sista sekund. Och det var tur, för det senaste året hade varit rätt mycket av ett helvete för mig, dels på grund av en kass relation som tog evigheter att avsluta, dels på grund av att jag (som vanligt) lyckats köra ihop det med 100% plugg och ett lärarvick på 40%. Till råga på allt tog jag några vårpass på Skansen också, och kollapsen var ett faktum där i början av juni. En underläkare sjukskrev mig till och med – men jag valde att jobba vidare redan två veckor senare, vilket alltså visade sig vara en lyckoträff.

När jag började inse att jag nog gillade tjejer under högstadiet kändes livet rätt hopplöst. Var skulle jag hitta någon annan lesbisk – som jag dessutom skulle bli kär i?? I Kalmar fanns det ju inte direkt någon, åtminstone inte i min ålder, och efter att jag råkat ut för en lite för kärleksfull tjej, som vägrade ta att nej och fortsatte hänga efter mig med påträngande sms, gjorde jag ett försök med en kille ett tag. Det gick inget vidare tyvärr…

Sedan åkte jag till Tyskland ett år, var på mitt allra första Frauenparty och jäklar, jag trodde jag kommit till himmelriket! Kvinnor, tjejer, brudar överallt och jag gick bara omkring där inne i den fruktansvärt höga musiken och cigarettröken och var fullständigt i chock. I positiv chock. Ett par dejter blev det, men i vanlig ordning ledde det inte till något riktigt bra. Jag trodde rätt länge att jag var ett hopplöst fall.

Men, till slut så. Skansen var grejen, och där visade sig homo- och bisexualitet vara i stort sett lika vanligt förekommande som heterosexualitet i personalstyrkan – vet inte hur det blev så egentligen? Hbt-personer (ja, transpersoner fanns också) gillar allsång? Djur? Jag är dock inget fan av djur, och inte Lisa heller tack och lov, så där hade vi vår första gemensamma nämnare. Jag minns inte exakt när jag verkligen insåg att jag var förälskad i henne, men rätt så fort gick det och i min hjärna sattes ”Operation Fånga Lisa” igång rätt omgående (och som jag berättat tidigare var mina stalkingkunskaper rätt väl utvecklade sedan innan).

Jag…
– tisslade och tasslade med andra om min förtjusning
– såg till att få tag i hennes mobilnummer och hittade bra ursäkter att smsa henne
– skickade smicker-sms från tvärs över bordet
– klatschade henne till och med på rumpan vid lämpligt tillfälle, men det var nog inte ett av mina smartaste drag…
…och så vidare.

Hon var dock svårfångad, och när Skansensommaren var över trodde jag faktiskt att min chans att få henne också var över – men tänk, så blev det inte. Det blev dejter, det blev ihopflyttning, det blev inseminationskö, förlovning, graviditet, en fantastisk unge och bröllop. Och snart har vi varit gifta i ett år.

Att vara gift och dela sitt liv med någon man verkligen älskar är rätt fantastiskt, om man (som vi) är sån att man inte riktigt trivs med att vara ensam. Det enda som möjligen är lite trist är att den där känslan av ”att vara lesbisk är så coolt och exotiskt” liksom försvinner, och jag kan sakna den ibland: Spänningen! Wow, jag lever med en kvinna och det är precis som i L Word! Vi är skitsnygga, fräscha, framgångsrika, vi har vår lesbiska klick som vi hänger med och så vidare. Så är det ju inte riktigt, vi är ungefär lika vardagliga som alla andra.

Men just därför kommer en myshelg som denna väldigt lägligt! Jag har just lett ett spinningpass och känner mig extremt vältränad och snygg (nåja) och nu väntar som sagt en glassig heldag och helkväll och helnatt, bara vi två, i solen, med middag och lite piffiga kläder framåt kvällen. Och då kommer jag definitivt få ett liiitet uns av den där känslan tillbaka, att vi är ett aningen bättre och mer spännande par än alla andra… För det är vi ju?

Från en livs levande transperson

Jag skriver gärna om trans. Bäst i hela världen på detta område kan jag inte säga att jag är, och jag har inga personliga erfarenheter av att vara transperson heller. Men att belysa något som annars ständigt och jämt osynliggörs tycker jag känns viktigt och jag har ändå rätt så god koll, åtminstone för att vara ”en stackars (privilegierad) cisperson”. Framför allt är jag övertygad om att allt genusmedvetet arbete, allt normkritiskt tänkande och handlande leder till att alla får det bättre, oavsett biologiskt, juridiskt, socialt eller självupplevt kön (och oavsett om dessa överensstämmer med varandra eller inte).

Nu är det fredagskväll och jag vet inte, kanske är det lite töntigt av mig att blogga just en fredag en timme innan Let’s Dance. Men se, det struntar jag i, för här i vabbarland står tiden stilla, och jag tänkte egentligen bara passa på att länka till Immanuel Brändemos (även känd som Trollhare) öppna brev till Blondinbella om hur det faktiskt kan vara att leva som transperson i Sverige idag. Starkt, tydligt och viktigt.

…och jag länkar även till hans FAQ om att jobba med transfrågor i media, för jag tycker att alla värdefulla tips och begreppsförklaringar går att utgå ifrån även på andra sammanhang – vi som arbetar med människor borde definitivt fördjupa oss i detta. Kanske inte just nu, men på måndag?

Lösenordsskyddad: Att vabba känns lite som ett brott

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Att förstå vad trans är kräver ett visst mått av normkritiskt tänkande

(Ni får stå ut med en titel som kanske inte fullt ut passar inlägget… Men det blev liksom lite brett!)

Sverige är ett tryggt, öppet och bra land att leva och växa upp i, både om man jämför med andra länder och om man jämför med hur det var här för 30, 50 eller 100 år sedan. Vi har möjlighet till föräldraledighet (både män och kvinnor), det finns barnomsorg för alla som behöver, både samkönade och olikkönade par får gifta sig och har laglig rätt att skaffa barn, det är lagligt att göra abort, det försiggår inga krig här och så vidare.

Men. Allting är inte tipp topp. Alla människor behandlas inte lika, alla mår inte bra och i praktiken har inte alla samma rättigheter och möjligheter. Och bara för att vi har det bättre än väldigt många – ska vi sluta kämpa för att det ska bli ännu bättre då? Nej, förstås inte. Det går inte att säga till den enda mobbade eleven i en skola att ”du ska vara glad att det bara är du som blir hånad, förlöjligad och utfryst – på andra skolor finns det flera stycken i varje klass som till och med blir slagna!” Målet måste alltid vara att alla ska ha det bra – men sedan kan inte alla kämpa för allt, förstås.

Transpersoner är en utsatt grupp i vårt samhälle, på många sätt. I rapporter (till exempel denna) visas att unga transpersoner är en av de samhällsgrupper som löper störst risk att ta sitt liv, och det har att göra med alltifrån totalt osynliggörande till utsatthet i form av hån och misshandel. Grunden till att det blir såhär, tror jag, är att den normkritiska analysen ofta är rätt obefintlig hos folk, och om du ska kunna inse att det finns transpersoner måste du ha ett visst mått av normkritiskt tänkande. Den som går omkring och ser världen i två kön kan möjligen föreställa sig en transvestit och även en transsexuell person, men att det skulle kunna finnas människor bortom och mellan könskategorierna… det är svårt för folk att greppa.

Ett superbt exempel på någon som inte alls har gjort den normkritiska analysen var ju Blondinbella tidigare idag. Hon menade att även om vi kan ha olika sexuella läggningar så är vi antingen man eller kvinna och där blir det knas. Men oj, så vanlig det synsättet är. Ingen kan heller till att börja med klandras för att de inte riktigt förstår sig på det här med trans, särskilt inte om de är heterosexuella cispersoner som lever i en tvåsam relation och tillsammans har fött och uppfostrat en pojkig son och en flickig dotter… Varför skulle dessa personer ha någon koll på trans? Det som däremot irriterar mig, och som gjorde att min puls gick upp i 190 tidigare idag när jag läste Blondinbellas inlägg, det är när personer inte heller vill förstå – när de vägrar se bortom sina egna föreställningar, och därmed osynliggör en massa människor i vårt samhälle.

Vänta nu, tänker någon: En massa människor, hur många transpersoner kan det finnas egentligen?? Det kan inte jag svara på, och nej, självklart är dessa personer ingen majoritet. Men betyder det att vi ska strunta i dem då? Hoppas att de reder sig själva på något vänster? För det skulle ju aldrig kunna vara så att det gäller mitt barn, min partner, min elev eller min kollega… 

Blondinbella, hennes pojkvän Odd och andra som slog bakut när de hörde att Södra Latin infört ett könsneutralt omklädningsrum verkade genast se framför sig något perverst. Människor med två kön dinglandes mellan benen som skulle ägna sig åt en massa snusk inne i det där omklädningsrummet. Sådant förstår jag bara inte. För det första så stod det uttryckligen i en av artiklarna om Södra Latin att omklädningsrummet var till för personer som vill byta om enskilt. För det andra – omklädningsrum i skolan är väl för sjutton inte till för att ha sex i? Hur kommer det sig att (en)könade omklädningsrum inte ses som potentiella sexuella arenor, medan könsneutrala gör det? Jo, uppdelningen mellan könen bygger på tvåkönsnormen och heteronormen, vilket alltså i de icke-normkritiska skeptikernas värld innebär att i ett enkönat omklädningsrum skulle det aldrig kunna pågå någon sexuell aktivitet, men i ett könsneutralt (vilket de tolkar som tvåkönat?!) dito skulle det automatiskt samlas en massa potentiella sexpartners med perversa fantasier. Puh.

Och för det tredje: Transpersonerna i en skola må vara få (men hur få kan vi inte veta, eftersom de faktiskt aldrig tidigare fått någon chans att vara öppna), men det är inte bara transpersoner som kan känna lättnad inför ett könsneutralt, enskilt omklädningsrum. Bara för att du är cisperson och kvinna till exempel betyder inte det att du trivs med att byta om inför andra kvinnor. Du kanske inte ens umgås med några kvinnor; alla dina närmaste vänner är killar och det skulle egentligen kännas mycket mer bekvämt för dig att byta om tillsammans med dem. Eller kanske du har enorma komplex för din kropp, kanske har du varit utsatt för något som gör att du inte vill visa upp din kropp inför en massa okända människor. Ett könsneutralt omklädningsrum kan därför underlätta för väldigt många!

Som jag har nämnt ett antal gånger tidigare så skrev jag alltså i mitt examensarbete om lärares förhållningssätt till kön, sexualitet och diskrimineringsgrunden könsidentitet och könsuttryck (eller könsöverskridande identitet eller uttryck, som det så knasigt står i lagtexten), och jag slängde till och med in en länk till hela uppsatsen tidigare idag. Jag önskar verkligen att jag på ett eller annat sätt kunde få fortsätta jobba med det här, sprida kunskapen kring hbt-frågor och normkritik, framför allt i skolan – för där behövs den kunskapen så otroligt mycket. De lärare som jag intervjuade var duktiga och omtyckta pedagoger allihop, vissa med ett större intresse för normkritik och diskrimineringsfrågor, andra utan normkritisk kompetens men med inställningen att ”jag är fördomsfri och behandlar alla lika!” – vilken tyvärr är den vanligaste. Men det räcker liksom inte! För just när det kommer till hbt-personer, och framför allt till transpersoner, så är de så otroligt osynliga att de liksom inte ens finns. Och vad innebär det då att ”behandla lika”? Du måste åtminstone tänka att det finns homo- och bisexuella elever och att det även skulle kunna finnas en transperson i ditt klassrum. Du måste ha det i bakhuvudet, för först då kan du på riktigt ”behandla lika”, genom hur du pratar, vem du pratar om, hur du benämner individer och så vidare.

…och sedan får vi inte glömma att det även finns personer (inklusive lärare) som öppet och aktivt fördömer vissa personer och identiteter, hur ”öppna” de än säger sig vara.

Detta blir långt. Igen. Så nu bjussar jag på citat från två av mina informanter, special for you som har läst ända hit (fingerade namn, förstås):

Adam: Sen är det klart att skulle jag finna nöje i att klä mig i kvinnokläder så skulle väl jag i egenskap av lärare kanske inse att det är en jäkligt dum idé att gå till skolan i kvinnokläder, för litegrann söker jag trubbel om jag skulle göra det. (…) Man får vara lite listig, man behöver ju inte söka krångel om man kan undvika det, det är enkelt att klä sig på ett någorlunda neutralt sätt.

Sofia: När det gäller könsöverskridande identitet eller uttryck finns en enorm okunskap, nästan ignorans tycker jag. Folk tänker inte ens tanken, det kommer inte upp, man reflekterar inte över den problematiken. Alltså skulle det komma en elev här som hade en könsöverskridande identitet, det skulle bli väldigt intressant tycker jag… För jag tror att det skulle vara många lärare som skulle vara väldigt besvärade över det. Det är liksom könsdikotomi här, det är liksom flickor och pojkar. Och sen så ska dom vara lika mycket värda, men det är fortfarande flickor och pojkar.