Vem har tolkningsföreträde i debatten?

Att föra skriftliga diskussioner är på många sätt inte helt optimalt, eftersom jag aldrig kan veta hur den andre tolkar mina ord, och eftersom den andres tolkning av mina ord väldigt lätt kan bli en sanning om den andre vill (och tvärtom, för den delen). Dessutom finns det som bekant en himla massa människor som i skydd av anonymitet slänger ur sig både det ena och det andra, utan någon som helst tanke på att mottagaren kan känna sig hotad, kränkt, påhoppad – oavsett vilket avsikt avsändaren hade.

I ”debatterna” rörande feminism, näthat, mäns våld mot kvinnor och Sveland-Josefsson-historien har jag identifierat flera otroligt stora frustrationsmoment. I dessa ”debatter” tenderar nämligen de (obs, jag könar inte och kommer inte göra det i resten av denna text heller) som är mot feminism, mot att tala om mäns våld mot kvinnor och mot Maria Sveland att se sanningen på ett helt eget sätt. De har totalt tolkningsföreträde och väljer inte bara att läsa in sanningar i det som andra sagt, utan de väljer också att komma med mothugg på samma sätt som de anser att deras motståndare (dvs. feministerna, de som talar om mäns våld mot kvinnor samt Maria Sveland) har givit dem motstånd. Detta är obehagligt och frustrerande, och det gör att möjligheten till en vettig debatt faller som en sten.

Exempel?

Uppdrag Granskning granskar de män (i första hand) som hotar och grovt kränker kvinnor, främst via Internet. Det är inga småsaker som har sagts; det handlar om att bli kallad hora, slampa, fruktansvärt jävla ful/oknullbar och att få en kniv uppkörd i fittan. I programmet poängteras tydligt att detta inte gäller alla män eller män som grupp, och SVT belyser att kränkningar mot till exempel gruppen ”män” och gruppen ”invandrare” också förekommer, men inte av samma grova sexuella karaktär (och om det gör det, så är det ingen som har rapporterat om det).

Motståndare – de som är mot att tala om mäns våld mot kvinnor, som är mot feminism och med största sannolikhet även mot Maria Sveland – tolkar ändå programmet som att män som grupp blir utpekade av kvinnor som grupp och ser sig därför äga rätten att ge igen med samma mynt – det vill säga genom att hoppa på kvinnor. Ifrågasätta hur kvinnor hela tiden väljer att spela offer, och bli upprörda över hur kvinnor helt och hållet väljer att försumma alla goda män, som inte hotar eller kränker. Jag har själv blivit utsatt för sådant ifrågasättande – trots att jag tydligt hela tiden framhåller min normkritiska hållning och i största möjliga mån vill undvika könande, framför allt i främjande likabehandlingsarbete. Att jag nämner och belyser problemet med att det finns vissa män som våldför sig på kvinnor betyder inte att jag hatar män som grupp eller tycker att män ska vara underordnade kvinnor i samhället. Of course.

Ett annat exempel: Grävgalan. Maria Sveland blir inbjuden till ett panelsamtal – ingen debatt – med bland annat Janne Josefsson. Detta samtal förvandlas likväl snart till en hätsk debatt där Josefsson bland annat hårt kritiserar Svelands bok, som han inte har läst, samt smutskastar hennes arbete i största allmänhet. Efter ett tag reser sig en kvinnlig (viktigt i sammanhanget) journalist och ifrågasätter mannen Josefsson samt kallar honom (och de två andra männen på scenen) gubbslem. Josefsson kallar i sin tur hela feministrörelsen för fascism.

Vad sker? De så kallade motståndarna – de som är mot Maria Sveland och framför allt mot feminism – tolkar journalistens (Sofia Mirjamsdotters) kritik mot Janne Josefsson som ett generellt påhopp mot män – och eftersom hon är kvinna så står förstås alla kvinnor bakom henne (eller?). Därför ser sig motståndarna ha rätten att i sin tur hoppa på alla kvinnor, till exempel genom diskussionstrådar som dessa:

Jag. Blir. Så. Vansinnigt. Frustrerad.

…och igår var det dags igen, när artisten Anton Ewald uppmuntrade ett skämt på sin twittersida, vilket gick ut på att han skulle bevisa att han inte är gay genom att sätta på någon annans flickvän. Oförargligt, tycker vissa, han är ju så ung och visst måste man få skoja ibland – men många skrev ifrågasättande kommentarer till honom, vilket ledde till att skämtet slutligen togs bort från hans sida. Var hamnade sedan debatten? Jo, radioprataren Cissi Wallin och alla andra feminister blev påhoppade av mängder av privatpersoner på Aftonbladets kommentarsfält bara för att Cissi var en av alla som ifrågasatt detta sexistiska skämt. Schmenus skriver bra om just detta.

Hur hamnar diskussionerna här hela tiden? Ser man inte att man på detta sätt reproducerar precis de maktstrukturer som feminismen ifrågasätter och som allt jämställdhetsarbete strävar efter att sudda ut?

Jag förstår det inte, jag gör bara inte det. Lika lite som jag förstår hur någon på allvar kan tro att bara för att en rörelse kallas feminism – av ytterst förklarliga skäl – så arbetar personer inom den bara med rättigheter för ”feminina personer” och i första hand för kvinnor. Hur kan man ha missat att det faktiskt inte ligger till på det sättet? Och bara för att det förekommer – av ytterst förklarliga skäl – stöttande arbete till förmån för utsatta kvinnor, så betyder inte det att männen ses som mindre värda. Jag skulle vilja banka in det i huvudet på alla som inte förstår det.

Eller så slutar jag ge mig in i, eller ens läsa, skriftliga diskussioner som bara gör mig nedslagen…

Och om någon nu planerar att missförstå mig så kan den personen börja med att läsa mina inlägg om främjande jämställdhetsarbete:
Hur ska vi ta debatten utan att reproducera just det vi vill förändra?
När tjejgrupper blir problematiska

En bra start på dagen?

Det är så mycket jag vill hinna med under min timmes resväg till jobbet – läsa tidning, bara hänga, prata med kollega, blogga… Men idag tänkte jag börja läsa en bok, och ingen mindre än den här:

…på tal om det jag skrev om i helgen, till exempel här och här. Och vi får väl se exakt hur arg jag blir. Eller om jag blir ledsen. Eller rentav helt tom.

Hur ska vi ta debatten utan att reproducera just det vi vill förändra?

Jag är förälder och jag är lärare, och i båda de rollerna ser jag det som min uppgift att uppfostra (eller ”uppmuntra”, kanske) individer på lika villkor, så att de växer upp och känner sig trygga, starka och självständiga, med en god självkänsla och en tro på att de kan vara och bli precis den de vill vara – oberoende av kön, etnisk bakgrund, funktionsförmåga, sexuell läggning, trosuppfattning, socioekonomisk bakgrund eller you name it. Det har jag klargjort flera gånger i den här bloggen, under den dryga månad som jag har skrivit.

Igår skrev jag för första gången en annan typ av text. Jag skrev om hat, just om det hat som vuxit fram främst på nätet och främst mot kvinnor och jag nämnde teaterföreställningen ”SCUM-manifestet” som ett exempel på när detta hat blossat upp.

Jag skrev att jag ska se föreställningen, och jag skrev att jag ska återkomma med min recension av den. Ingenstans skrev jag att jag tycker att SCUM står för något bra, ingenstans skrev jag att manshat är bra eller att jag hatar män. Ingenstans skrev jag heller att jag tycker att ”SCUM-manifestet” bör ses av ungdomar.

Jag använde den bara som ett exempel och ett avstamp för att skriva en text om hat, inte vänd till enskilda individer, utan till fenomenet i sig.

Finns det någon som någonsin tycker att hat är befogat och bra? Jag gör det inte, och jag hoppas inte att de som läser detta tycker det heller.

Men trots dessa utgångspunkter fanns det någon, eller några, som upprördes över att jag spred hat. Något som jag aldrig förr varit med om, och det är därför jag känner att jag vill kommentera det – på något sätt.

Som jag har skrivit tidigare, t.ex. här, är jag skeptisk till könad statistik och diskussioner som befäster det vi faktiskt vill förändra (även om jag till fullo naturligtvis förstår den ilska och frustration som väcks ibland, och som jag själv kände när jag skrev inlägget igår). Diskussionen om våld och näthat handlar mycket om mäns hat och våld mot kvinnor. När statistiken pekar så tydligt åt ett håll är det oundvikligt att även debatten hamnar där; ”det är framför allt män som begår brott.” Inte alla män, men män.

Jag vet att det måste belysas. Men jag tycker det är synd när debatten fastnar där och får ytterligare näring genom att några blir så vansinnigt upprörda.

Hur kan vi få ner diskussionen på en vettig och rimlig nivå, där vi kommer fram till att ingen vill ha ett samhälle där vissa utsätter andra för våld, hat och förakt? Går det?

Som jag ser det, just i rollen som lärare, förälder och dessutom normkritiker, är det oerhört viktigt att se saken från två olika håll – fakta om nuet på ena sidan och strävan mot förbättring på den andra. Vi får inte se små pojkar och små flickor – små barn eller ungdomar – som potentiella förövare respektive offer. Det vore förödande. Men det är samtidigt lätt hänt, för barn och ungdomar hänger med i vad som händer i världen, de ser vad det pratas om på tv och hur vuxna runt omkring dem talar och beter sig. Det är där vi måste tänka ett extra varv. Hur visar vi dem hur världen ser ut, samtidigt som vi undviker att det blir likadant igen – och igen?

I en av kommentarerna igår fick jag frågan om jag någonsin engagerar mig mot olika former av hat som kvinnor utövar, gentemot till exempel män och barn, nu när jag så uppenbart tycker att det är fel med det hat som män utövar.

Och svaret är enkelt. Nej, jag engagerar mig inte specifikt i kvinnors hat mot andra kvinnor, män eller barn. Jag engagerar mig inte heller specifikt i kampen om mäns hat mot kvinnor. För jag vill inte kategorisera och generalisera. Jag är medveten om hur strukturerna ser ut, och jag vill gärna belysa dem, diskutera dem och, framför allt, förändra dem. Det kommer inte ske i en handvändning, men det första alla behöver vara överens om är att
1. våld, hat och förakt är oacceptabelt, vem det än riktas mot, och
2. vem som blir förövare eller offer, det har inte med biologi att göra i första hand.

Kan vi bli överens om det, ja, då kanske vi kan börja jobba åt samma håll.

Ska jag hålla käften nu?

Jag är en sån där person som tror gott om människor. Jag utgår alltid ifrån att människor jag möter vill mig väl, och om de råkar fälla en klumpig kommentar eller ställa en obekväm fråga kopplad till att jag lever och har barn med en kvinna, eller om de för den delen råkar anta att mitt barn har en pappa också, tja, då bemöter jag dem trevligt – för jag tror inte att någon har för avsikt att såra eller bli för privat. Ibland är jag kanske rentav för naiv och välvillig.

Här i bloggen skriver jag om det jag tror på och det jag brinner för, varvat med vardagliga iakttagelser och funderingar. Min utgångspunkt är att jag eftersträvar jämställdhet, jämlikhet och en möjlighet för alla individer att leva, ta för sig och utvecklas utifrån den de är, oberoende av kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning och allt det där. Jag vill självklart att mitt barn ska växa upp och bli en trygg individ som kan röra sig fritt i en trygg värld, liksom.

Och jag tror att alla mina medmänniskor tycker likadant, även om alla kanske inte har samma uppfattning om hur vi ska nå dit.

Igår och nu på morgonen fick jag de första riktigt negativa kommentarerna här på bloggen, och det gjorde mig arg – men framför allt rätt nedslagen.

Jag vill ingen illa och jag hatar ingen, jag är faktiskt en jäkligt behaglig, trevlig och rolig person. Jag gillar att skriva, uttrycka tankar om sådant jag tycker är viktigt och får gärna respons på det. Jag diskuterar gärna och alla behöver inte tycka som jag – men det känns faktiskt otroligt obehagligt att bli påhoppad, för jag har inte för avsikt att hoppa på någon alls. Varför skulle jag? Jag tror inte att det leder någon vart att börja smutskasta och förakta enskilda personer, hur ska vi då kunna nå varandra och göra saker bättre tillsammans?

Men sorgligt är det, för personen som kommenterade igår och nu på morgonen fick mig faktiskt att tappa en stor del av min skrivarlust. Kanske var det just det personen ville.

Om hat

Jag blev så vansinnigt illamående nu. Det liksom vibrerar i kroppen och jag känner ett otroligt stort obehag och frustration.

Igår hämtade jag ut biljetter på Stadsteatern – jag och en vän ska se ”SCUM-manifestet” nästa helg, Turteaterns pjäs där Andrea Edwards framför Valerie Solanas text. Pjäsen som, när den hade premiär på Turteatern hösten 2011, väckte mycket starka reaktioner framför allt bland anti-feminister, för att den uttrycker ett starkt manshat – något som är extremt ovanligt på teater, i tv och på film.

Jag missade mycket av debatten då, eftersom vi just hade fått barn och jag var inne i en sömnlös amningsbubbla, men efter Uppdrags gransknings program om näthatet, eller kvinnohatet på nätet, har jag kommit ifatt lite i vad som egentligen pågick – och fortfarande pågår. I morse läste jag i DN ett utdrag ur Maria Svelands kommande bok ”Hatet”, vilken handlar just om det hat – kvinno- och feministhat – som blossade upp i samband med att ”SCUM-manifestet” hade premiär.

Det är obehaglig och frustrerande läsning, att det finns människor, så kallade jämställdister, som på allvar tror att feminismens mål är att förtrycka män – och som till och med tycker att män nu, i dagens samhälle, faktiskt blir förtryckta och att de är samhällets offer. Teaterföreställningen ”SCUM-manifestet” blev liksom ett bevis på det, att män enligt feminismen ska utplånas och dö.

Jag har själv inte sett föreställningen än och återkommer till min ”recension” av den efter nästa helg, men det som gör mig så illamående och ledsen bara genom att läsa om alltihop, är för det första själva missförståndet; att dessa människor, som är pålästa och goda retoriker och därmed får ta plats i debatten, så totalt har missförstått vad feminism handlar om. Feminismen, som rörelse eller ideologi, föddes ur det faktum att kvinnor är underställda män i vårt samhälle – och därför fick den namnet ”feminism” och inget annat. Det har ingenting med manshat eller mansförtryck att göra – det handlar om att alla människor oavsett kön, ska ha samma rättigheter och möjligheter att leva, ta för sig och utvecklas i vårt samhälle. Hur svårt är det att förstå?

För det andra är det obehagligt att det den enstaka gång då ”manshat” uttrycks på en scen tar hus i helvete direkt – när olika former av kvinnoförtryck, kvinnoförakt och kvinnohat gång på gång utspelar sig på scener, i böcker och på film – utan att någon större debatt väcks. ”Den puckade bruden”, ”horan” och kvinnor som blir mördade, våldtagna och på andra sätt utsatta av män (oftast) är roller vi ser hela tiden.

Borde det inte vara tvärtom? Borde det inte vara tabu att gestalta hat och förakt mot kvinnor på det sättet? För om det någon gång är befogat att titta på statistik så är det just när det kommer till våld och misshandel – för där utgör mäns våld mot kvinnor en markant del. Eller är det så, vilket rubriken i dagens DN slog fast, att vi har blivit så avtrubbade att det bara känns helt ”naturligt” att iaktta och gestalta utsatta kvinnor? Själv tycker jag att det är obehagligt med våld och utsatthet över huvud taget, och jag önskar som bekant också att det stora fokus som läggs på kategorin ”kön” ska minska – att det ska bli oväsentligt vilket könsorgan eller vilken genuppsättning en individ har och att vi ska slippa titta på statistik just utifrån den kategorin. Men fram till den dagen då kön inte längre helt uppenbart är en befogad kategori att beakta, ja, då måste vi förstås behålla den.

Det tredje som gör mig frustrerad och illa till mods, är att de män (för det är framför allt män, tyvärr) som slår bakut, på allvar tror att feminismen ”ger sig på” även de män som inte våldtar, som inte misshandlar eller förtrycker. Och istället för att själva stå upp och säga: ”Vi måste göra något åt statistiken! Såhär kan det inte fortsätta!” så slår de allt ifrån sig, ser sig som offer för den ”feministiska rörelsen” och väljer att, just det, smutskasta och uttrycka hat i en offentlig debatt.

Det är tråkigt. För jag vill så gärna att kön inte ska spela någon roll. Och jag tror inte att det biologiska könet spelar någon roll för hur intelligent, trevlig, omsorgsfull, empatisk, ansvarstagande, hänsynsfull eller förtroendeingivande du är eller kan vara – jag tror att det handlar om hur vi blir uppfostrade, bemötta, tilltalade och hur vi lär oss att se på oss själva och omvärlden.

Men vid sådana här tillfällen, då tappar jag hoppet för ett ögonblick.

Att köna leder inte direkt till någon förändring

Nu var det kanske några som tänkte: köna??? Vad menar hon? Sköna? Skröna? Men det är ju inga verb. Försköna kanske?

Nej, jag menade just köna, vilket är ett väldigt bra verb som kan användas t.ex. när personer, ofta utan egentlig mening, blir tilltalade eller omnämnda med sin antagna könstillhörighet istället för med sitt namn. Det används även med fördel när man talar om hela processen då människor blir inplacerade i en könskategori, och sakta men säkert tilldelas en massa attribut som gör dem till fullfjädrade män och kvinnor.

Och jag är av den åsikten att det mycket sällan är positivt att köna individer, att dela in människor i arbetsgrupper efter kön, att tala om statistik utifrån kön osv.

Eller. Riktigt så enkelt är det inte. Visst finns det poänger. Och i jämställdhetens namn finns det förstås poänger med att tala om kön när det kommer till löner och chefspositioner, och även vid diskussionen om hot, kränkningar och våld, som i onsdagens Uppdrag granskning (vilket jag tidigare skrev lite om här).

Det är så, att män överlag tjänar mer pengar än kvinnor, att fler män hamnar på chefspositioner och att det är fler män än kvinnor som hotar, kränker och är våldsamma. Det är även så att det generellt sett är fler pojkar än flickor som halkar efter kunskaps- och betygsmässigt i skolorna, och det är fler pojkar än flickor som hamnar i synliga bråk och konflikter under skoldagen. Det säger statistiken oss, och den kan ibland hjälpa oss att handla så att detta förändras.

Men det är just det: Statistik. Det säger faktiskt ingenting om hur pojkar är, om hur män är, hur flickor är eller hur kvinnor är. Statistiken säger bara att fler i någon könskategori gör eller drabbas av det ena eller det andra. Den enskilda individen och dess personlighet lämnas helt och hållet utanför och borde inte behöva påverkas av vad statistiken säger (förutom till det bättre då, i så fall…).

Det är därför jag ser en stor fara med könad statistik, just för att den ofta tillåts bli en sanning om enskilda individer, om enskilda pojkar och flickor, kvinnor och män (och för att den helt osynliggör personer som inte vill eller kan inordnas i någon av dessa kategorier).

Att en pojkes koncentrationssvårigheter i skolan förklaras bl.a. med att han är pojke, medan en flickas dito förklaras med en diagnos eller att hon har det stökigt hemma.
Att vårt barn såklart är sådär aktiv på grund av att han är pojke.
Att flickors höga betyg beror på att de är flickor och att skolan är anpassad för flickor, medan en pojkes höga betyg beror på att han har mycket stöd hemifrån, föräldrar med akademisk bakgrund osv.
Att det behövs tjejgrupper i skolan för att tjejer ska våga ta för sig lite mer, eftersom det är svårt för dem att våga ta plats med killar närvarande, och att det behövs killgrupper för att killarna ska tränas i att släppa fram tjejerna, eller för att de inte ska bli sådär aggressiva senare i livet.

Vi kanske inte alltid enbart utgår ifrån yttre statistik när vi gör detta, vi kanske även utgår ifrån egna erfarenheter av hur det ser ut i våra elevgrupper och i vår vänskapskrets. Kanske är det så att åtta pojkar av tio i klassen har myror i brallan, medan endast två av tio tjejer har myror i brallan – i just min klass. Och kanske har jag träffat fyra bebisar med snopp, varav tre av dem var väldigt aktiva. Men det säger fortfarande ingenting om hur killar är eller hur tjejer är!

Däremot signalerar våra ”åtgärder” till barnen och ungdomarna att killar och tjejer av naturen är väldigt olika, att det finns sidor hos ”det andra könet” som de inte kan förstå och kanske bör vara lite rädda för och att du som tjej kan räkna med att få det lite lättare i de teoretiska ämnena medan du som är kille får visa vad du kan på idrotten istället (fatta vilken press det sätter på alla tjejer som har svårt i skolan. Och på alla killar som inte alls kan spela fotboll).

Så har vi då den stora diskussionen om näthat – eller snarare: kvinnohat – som blossat upp nu efter SVT:s granskning. Där män, med rätta, framställs som förövare och kvinnor som de främst drabbade, också med rätta. Jag vill så gärna visa detta för mina elever, diskutera klimatet på nätet, yttrandefrihet kontra kränkning, jämlikhet och könsnormer. För det är ju mitt jobb! Men de killar jag har i mitt klassrum ska inte automatiskt behöva identifiera sig med förövarrollen, och tjejerna ska även de tänka ett varv kring hur de uttrycker sig och inte enbart identifiera sig med den drabbade rollen – för just dessa elever, som råkar vara tjejer, kanske inte har drabbats eller kommer att drabbas.

Men visst är det svårt. Vi, pedagoger och andra vuxna, ska förmedla hur samhället ser ut, vilka strukturer som finns och vilka fallgropar var och en riskerar falla i – men samtidigt ska vi förändra, så att det inte sker igen. Och jag är helt och fullt övertygad om att allt hänger ihop. Redan när du benämner en grupp små bebisar som ”pojkar” och förklarar deras beteende med deras kön – då börjar det.

Så, vad mer kan jag säga? Allt är rätt solklart, eller hur?

Ett försök att använda orden till något vettigt istället

Jag tittade så klart på Uppdrag granskning igår, och under hela programmet växlade min sinnesstämning mellan otroligt förbannad, riktigt ledsen, helt tom och en känsla av noll hopp för mänskligheten. Vad fan är det för värld vi lever i? Vad för samhälle växer vårt barn upp i egentligen, och hur sjutton ska vi kunna skydda honom mot allt detta hat, all denna respektlöshet, total idioti? Och inte bara att alla dessa kränkningar och hot sker, utan också att det tillåts ske – eftersom det inte leder någon vart att anmäla.

Ska man kunna slänga ur sig precis vad som helst och komma undan med det? Vad händer med orden när de används på det här sättet? För visst måste de urvattnas, förlora sin ursprungliga betydelse? Eller sker på sikt samma sak med handlingarna som orden uttrycker? Jag kallar dig hora, fitta, slampa och kommer undan med det – och i nästa steg spottar jag dig i ansiktet, slår ner dig, våldtar dig – och kommer undan med det?

Hur ska unga människor veta var gränsen går, om inte ens vuxna fattar det?

Jag är kanske naiv som tror så gott om andra människor – för människorna som skrivit dessa tusentals kränkande kommentarer och skickat dessa hot som togs upp i programmet, de är ju helt vanliga människor, de finns liksom runt omkring mig, kanske på samma gata som jag bor eller bredvid mig på t-banan. Det är inte människor som sitter inspärrade någonstans långt borta – de är fullt verkliga och närvarande och de har uppenbarligen inte förstått att yttrandefrihet inte betyder ”rätten att kränka och hota andra människor”.

Det är jävligt otäckt.

Men, någonstans mitt i allt kände jag ändå: Att vara lärare är faktiskt en rätt bra samhällsåtgärd, både främjande och förebyggande – åtminstone om vi försöker prata med barnen, ungdomarna om sådana här saker. Och inte bara att vi pratar, utan också funderar på hur vi behandlar ämnet, behandlar dem och pratar om individerna, som är våra elever. Killar och tjejer, jovisst, de flesta identifierar sig med någon av dessa kategorier – och hur ska vi ställa oss till det faktum att det, som i gårdagens Uppdrag granskning, är ett tydligt fokus på mäns och killars hat mot kvinnor och tjejer? Här har vi ett stort ansvar, för vi vill ju inte att det ska fortsätta vara såhär, att unga killar ska växa upp och redan från början veta om att jag är en av de där som beter sig illa, hotar och kränker.

Det där sistnämnda har jag massor av tankar om (surprise!), men det sparar jag till ett eget inlägg, annars finns risken att det här snart förvandlas till en på tok för lång uppsats.