Tag Archives: förskola

”Jag har behandlat mina barn precis lika!” – om att finna ”bevis” på biologiska könskillnader

15 Apr

Det är en klassiker: Personer som så gärna vill tro på att sociala omständigheter påverkar oss som personer (säger de), men som överallt tror sig finna ”bevis” på att pojkar och flickor, män och kvinnor ändå är och förblir olika:

”Det är ju bara att se sig omkring, killarna är hopplösa när det gäller att ha koll på sina grejer.”
”Ja, konflikterna och skitsnacket här i klassen är det ju tjejerna som står för – det går inte att komma ifrån!”
”Killarna vägrar ju läsa, det är helt enkelt typiskt killigt!”
”Min dotter har hjälpt till här hemma från början, medan min son bara har legat där framför tv:n…”
”Att killar är mer sexfixerade än tjejer går ju inte att komma ifrån, bara att kolla på löpsedlarna…”
”Jag har verkligen ansträngt mig för att behandla min son och min dotter EXAKT LIKA, men ändå är de så olika som de kan bli!”

Ni känner igen, va? Överallt hittar man belägg för att ”det är kört”, bevis för att pojkar är på ett visst sätt och flickor är på ett visst sätt, trots att man ”gjort allt”.

Jag vill dock bestämt hävda att nej, man har inte ”gjort allt”. Inte som enskild person och inte heller som ett enat samhälle (eh, det sistnämnda: långt ifrån…). Problemen i ovanstående uttalanden/synsätt är flera:

För det första benämner man pojkar och flickor som separata, särskilda grupper och generaliserar utifrån (förmodad) könstillhörighet. Kanske är det så att en majoritet av pojkarna respektive flickorna är på precis det sätt man beskriver, även på individnivå, men det finns alltid några individer som skiljer sig ifrån mängden. Dessa glömmer man bort och gör därmed osynliga; de räknas inte med i ”statistiken”, de ses som ”undantag från regeln”. Och genom att man redan från början har bestämt sig för att synliggöra och språkligt befästa det som stämmer överens med ens stående uppfattning (vilken allra oftast överensstämmer med rådande samhällsnorm) är det säkerligen en och annan unge som bara därför har hamnat i precis det beteende som man befäster:
”Hörni pojkar, ni måste skärpa till er och sluta glömma era pennor!”
”Hörni flickor, ni måste sluta att prata skit bakom ryggen på varandra”
Barnen lär sig hur de förväntas agera, helt enkelt, och bara genom att gång på gång få höra att de ”är” på ett visst sätt (även om det är ett oönskat beteende) så kommer många anpassa sig och se på sig själva på just det sättet: Pojkar är slarviga. Flickor pratar bakom ryggen och kan inte leka tre. Det blir som ett evigt upprepande mantra och en självuppfyllande profetia. I detta ingår givetvis också att gång på gång fastställa att kön är lika med könsorgan, bara det är högst problematiskt.

För det andra så tenderar man att inte ens lägga märke till allting som avviker från den rådande uppfattningen, den rådande normen. Kanske har man en klass där väldigt många av pojkarna gillar att läsa, kanske har man en son som är helt ointresserad av bollsport och fysisk aktivitet, kanske är en majoritet av tjejerna i klassen fotbollsspelare, kanske har man en dotter som inte alls bryr sig om att vara ”söt” och som aldrig har koll på läxorna. Dessa normavvikande beteenden och intressen kommer förmodligen antingen omnämnas som ”undantag”, som något ”ovanligt” eller så hamnar de i bakgrunden, medan de beteenden som faktiskt lever upp till normen, återigen, lyfts fram och befästs: De läsande pojkarna kanske även knuffas i matkön, de fotbollsspelande tjejerna kanske är väldigt utseendefixerade, den osportsliga sonen kanske aldrig hjälper till att duka bordet och den lite slarviga dottern kanske väldigt ofta hamnar i konflikter med sina tjejkompisar på grund av skitsnack. Då kommer dessa, normföljande beteenden förmodligen hamna i fokus för diskussionen ändå.

För det tredje: Alla barn ska inte behandlas prick lika, för alla barn är inte prick lika. Vare sig du har en son och en dotter eller två söner då kommer dessa inte vara exakt lika varandra, av flera olika anledningar. Och oavsett om ett beteende är ”biologiskt” och ”könsbestämt” eller avhängigt något helt annat, såsom plats i syskonskaran eller andra sociala faktorer, så ska väl inte vad som helst förklaras giltigt eller uppmuntras?

Jag kan illustrera med ett exempel:
En bekant berättade om sina två barn, en son respektive en dotter, vilka båda två gillar att läsa. Sonen har nyligen lärt sig att läsa själv och dottern, som är äldre, har kunnat sedan länge. Dottern läser ensam på kvällarna och vill ofta i anslutning till sin läsning, eller dagen efter, komma till föräldrarna och diskutera vad hon läst och dela med sig av funderingar hon har. Sonen kan som sagt läsa själv, men han kommer inte självmant till föräldrarna med sina funderingar kring vare sig läsningen eller något annat. Om föräldrarna ligger intill honom under läsningen, däremot, och uppmuntrar till samtal kring boken och kring allt som hänt under dagen, då kryper även hans frågor och funderingar fram.
Så hur agerar föräldrarna? Jo, de behandlar barnen olika helt enkelt, eftersom barnen fungerar på olika sätt. Att behandla dem lika hade i det här fallet kunnat stärka en rådande norm som säger att ”flickor har behov att prata om sina tankar och känslor, men pojkar har det inte”, men genom att behandla dem olika så blir det tydligt att pojkar visst kan ha behov av det, men vissa/många av dem behöver lite extra hjälp på traven för att komma till skott.

Biologi eller socialt arv i detta exempel? Tja, tämligen ointressant – kanske en blandning av båda. Flickan i exemplet har säkerligen flera kompisar som gillar att läsa och som hon kan ”prata problem” med, medan pojken kanske inte har det, med tanke på hur normen ser ut. Den enda intressanta frågan, tycker jag, är hur vi vill att det ska se ut och agera därefter. Hem, skola och helst hela samhället tillsammans… inte undra på att det dröjer så förbannat.

Dock ska tilläggas, vilket även knyter an till mina första två punkter, att jag har jäkligt svårt för så kallad ”kompensatorisk genuspedagogik” där alla pojkar på förskolan får pärla och pyssla medan alla flickor får härja i bygghörnan, exempelvis. Barngrupper är mycket mycket sällan så könsmässigt homogena, även om det ibland krävs att man sätter på de riktigt skarpa könsglasögonen för att få syn på de individuella skillnaderna. Som pedagog är det dock ens skyldighet att göra det, av flera anledningar.

Ett genusinlägg, helt enkelt

13 Okt

(Den som kan finna en mer träffande rubrik till detta spretiga inlägg vinner ett pris i form av ära och berömmelse.)

Jag och Adrian slank in hos frisören i centrum igår för att jag behövde fixa till några hårstrån efter senaste klippningen och jag fick genast syn på något av det mest provocerande jag vet: En tvåbarnsfamilj med en dotter och en son, dottern i femårsåldern och klädd från topp till tå i rosa, med långt hår och tofsar, sonen i tvåårsåldern och alldeles nysnaggad (snaggad) samt klädd i knallblått. Jag kan inte hjälpa det: Jag blir irriterad. Inte för att långt hår, rosa kläder och tofsar är fel eller fult, inte för att kort hår och blå kläder är fel eller fult; utan för att de har ett barn av varje kön och så uppenbart ser dem och fostrar dem till att bli två individer av helt olika art, och förstås för att de på förhand har bestämt vem som är vem, vem som passar i vad, för vem det är ”så himla skönt” att ha kort snagg och för vem det är ”så himla fint” att ha håret i tofsar.

Missförstå mig inte, jag har ingen aning om hur dessa två föräldrar uppfostrar sina barn – de mår säkert jättebra och blir älskade och allt sånt där – men just den där… bilden, den visar så tydligt hur samhället ser ut med avseende på kön, hur stark tvåkönsnormen och cisnormen är. Och för mig, som genusmedveten och normkritisk förälder, är det helt enkelt ofattbart att det finns så många som uppenbarligen ser på sina barn som kön, och dessutom aktivt vill pressa ner dem i någon av enbart två olika könsmallar. Jag förstår det inte alls. Egentligen är det faktiskt rätt fascinerande, för deras världsbild måste ju ligga så otroligt långt ifrån min.

Samtidigt tänker jag allt oftare på hur svårt det kommer bli att värja sig från samhällets stora könspådrag, och framför allt skydda Adrian ifrån det ju äldre han blir. Sedan han började nya förskolan har det hänt att han pekar ut ”pojkar” och ”flickor” bland barn vi möter, han kallar sina större leksaksdjur för ”pappor” och de mindre för ”mammor” och det lär väl inte dröja länge innan han konstaterar att vissa prylar är ”tjejgrejer”. Dock vet jag såklart att vi föräldrar har stor möjlighet att påverka och det kommer vi naturligtvis försöka göra så gott det går – genom samtal, genom vårt språkbruk generellt, genom vilka filmer vi tittar på och vilka böcker vi läser tillsammans. För verkligheten är som bekant brokigare än stereotyperna och det kommer vi förmedla till vårt barn.

Och på tal om just böcker (häng med i svängarna!): Det gäller onekligen att se upp. Vi har fått ärva en del böcker, ett stort gäng har burits upp av släktingar från diverse grovsoprum och återanvändning välkomnas självklart. Dock är inte allt särskilt genusgodkänt, och viss litteratur är snarare rent jäkla skadlig skulle jag vilja påstå. Alla böcker av Sören Olsson och Anders Jakobsson till exempel (ett vidrigt exempel hittas här), för att inte tala om de gamla Jan Lööf-böckerna som förutom att de helt och hållet saknar kvinnliga karaktärer även reproducerar konservativa, ja, rasistiska föreställningar om vissa kulturer.

Vad som läses på förskolan vet vi dock inte, men eftersom det är därifrån Adrian har snappat upp både den ena och den andra ”sanningen” om kön så känner vi att vi snarast måste ta ett snack med dem. Den här lilla litteraturlistan ska de få: wpid-IMG_20131012_124742.jpg…och sedan får vi se om vi behöver gå så långt att vi köper böckerna själva. Självklart är böcker inte allt, men jag är tvärsäker på att de påverkar en hel del – om inte annat så kanske personalen får upp ögonen för hur de också kan (borde) tänka, agera och tala om och med barnen för att undvika att reproducera normer som skapar avvikare och osynliggör en himlans massa individer. Och ju starkare normerna är bland barnen (ju fler pojkar som har kort hår och flickor som har långt osv…), desto mer aktivt måste de vuxna arbeta för att vidga deras föreställningar – det står ju till och med i läroplanen.

Ett kvitto på att kampen leder någonstans (och några boktips)

8 Okt

Igår avslutades en av mina absoluta favoritbloggar, Stökboet. Riktigt ledsen blev jag när jag läste Sandras sista inlägg, för jag kommer verkligen sakna den bloggen. Så otroligt välskrivna inlägg med viktiga, skarpa, kloka åsikter och tankar – och till råga på allt blandat med vackra foton. In fort och läs i arkivet, ni som mot förmodan har missat.

Grejen är ju den, dock, att jag fullt ut förstår varför Sandra (och Johan) väljer att lägga ner bloggen och själv har jag under hösten flera gånger haft seriösa tankar på att göra samma sak: Sluta blogga. Ja, även nu när jag sitter här och i all hast ”efter jobbet”-bloggar så gnager det bak i huvudet; om jag orkar fortsätta, om det är värt det, om jag kanske skulle minska min ständiga inre stress om jag bara la ner bloggandet helt enkelt. Men samtidigt känns det skitsorgligt.

I morse fick jag den här kommentaren till det inlägg jag skrev i söndags: wpid-Screenshot_2013-10-08-10-50-51.png…och då känns det ju bara så bra i hela kroppen, för jag får ett kvitto på att mitt skrivande ger något, att allt mitt och andras arbete för en mer jämlik och jämställd värld leder någonstans – om än bara i det lilla och på en enda plats.

Därför fortsätter jag en stund på pepp-linjen/förändra i det lilla-linjen och tipsar om några böcker, nämligen de nyaste tillskotten i Adrians bokhylla:wpid-20131008_064209.jpg
wpid-20131008_064219.jpg wpid-20131008_064254.jpg wpid-20131008_064400.jpg wpid-20131008_064428.jpg Mamman och havet” av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm, Fastna med rumpan-dagen av Cecilia Rihs och Pia Niemi och Vad vill du bli när du blir stor? av Pamela von Sabljar, vilket dessutom är en samlingvolym innehållande böckerna Vad gillar du att göra? och Vad är din favoritsak? 

Adrian blev alldeles överförtjust av alla böckerna, och jag blir toklycklig av bilder av barn med olika hudfärg, kön och funktionsförmåga som gör saker som barn gör, fritt från normer och förväntningar. Det som även slår mig är hur otroligt ovanligt det är att böcker bryter normer på det här sättet – för när jag bland illustrationerna ser tre eller fyra barn med annan/mörkare hudfärg än grisrosa på en och samma sida så tänker min invanda normhjärna ”men oj så många mörkhyade barn!”, för att nästa sekund inse att… nä, de är inte särskilt ”många” – bilden återspeglar bara verkligheten, vilken i de flesta fall är betydligt mer varierad och färgglad än i barnböckernas värld. Befriande läsupplevelser, helt enkelt.

Nu ska jag återhämta mig från dagens bravader; kvartsamtal (ja, kvartsamtal), cellprov (hua) och två stökiga, bökiga men ändock till sist hyfsat lyckade svensklektioner om Sapfo och lesbisk lyrik. Jag gissar att det blir två avsnitt ”Homeland”, efter att vi tagit oss igenom eftermiddagskaos och läggning av barn.

Och ni då, kära läsare, hur har er dag varit? Har ni rentav ytterligare boktips att dela med er av eller dylikt?

Och så tar vi det igen: Nej, alla barn har INTE en pappa!

18 Aug

Adrian ska byta förskola. Efter att vi under ett drygt halvår har haft 20-25 minuter att promenera enkel väg så kommer det nu bara ta ett par minuter att lämna och hämta, och det ska naturligtvis bli väldigt skönt. Men därutöver känns det förstås sorgligt att lämna förskolekompisarna och den personal som vi och Adrian har lärt känna och knutit an till, och dessutom innebär detta byte att börja om från början med ”upplysandet” kring vår familj, kring normer, genus och hbtq. För ja, vi landar tyvärr där igen.

Jag och Adrian var på inskolningssamtal i torsdags och efter att Adrian plötsligt börjat babbla något om ”pappa” (vilket han gör titt som tätt numera, han utforskar ju världen och lär sig sätta ord på människor runt omkring sig – och pappor finns även i hans närmaste omvärld, även om ingen av dem är just hans pappa) så såg jag min chans att en gång för alla slå fast hur vi benämner vår familj. ”Adrian har ju två mammor”, sa jag, ”och alltså ingen pappa.” Den ena barnskötaren verkade med på noterna direkt, men den andra ville genast ta ett exempel med ett annat barn där mamman påstått att barnet inte alls hade en pappa, utan bara en mamma och så la hen till, som ett försök att få medhåll från mig: ”Alla barn HAR ju en pappa! Någonstans!”

Ridå.

”Nej”, sa jag i mitt mest pedagogiska tonläge. ”Alla barn har inte en pappa, och Adrian är en av dessa. Det är ingen stor grej, det är bara som det är: Han har två mammor.” Och för säkerhets skull förklarade jag även att han blev till med hjälp av donator, och att en okänd donator förstås inte är någon pappa. ”Va? Var det inte någon av er som födde honom?” frågade barnskötaren då, ytterst förvirrad, och jag fick specificera att det rörde sig om spermadonation. Därefter pratade barnskötaren vidare om det där andra barnet som enligt hen faktiskt hade en pappa, men att den mamman inte ville erkänna det för att hon varit sur. Och så vidare.

Bemötandet var inte på något sätt medvetet otrevligt – men känslan var naturligtvis ändå inte positiv. Helt uppenbart var detta något nytt för barnskötaren, och det är minst sagt på tiden att även hen konfronteras med hur verkligheten också kan se ut. Vår oro nu handlar mycket om hur det egentligen står till med genusarbetet på den där förskolan… förmodligen kan det nog sägas vara ”noll”. Utöver pappa-missen valde nämligen båda barnskötarna att nämna att det bara kommer finnas två flickor och hela nio pojkar på avdelningen i höst, ”och det var ju lite olyckligt”. Här känner jag såhär: Varför är könsfördelningen i en grupp tvååringar viktig att ha koll på och tala om? Alls? I min värld är det fullständigt irrelevant. Men – den som tycker att det är viktigt med jämn könsfördelning bland tvååringar anser såklart att det är skillnad mellan pojktvååringar och flicktvååringar, och jag förmodar att förväntningen då består i att det kommer bli väldigt stökigt i en grupp med nio tvååriga snoppbärare. Puh.

Hur som helst. Nu känner jag mig nästan lite elak som berättat om detta, men kanske blir det en ögonöppnare för någon – och för er som redan är/vill bli genusmedvetna och aktivt försöker jobba genusmedvetet och/eller normkritiskt i största allmänhet kan det vara en uppmaning att tipsa er omvärld om hur man inte bemöter en regnbågsfamilj samt att inte landa i fällan ”genus handlar om att könen (könsorganen) ska vara lika många i exakt alla sammanhang för då är vi i hamn”.

Adrian hade för övrigt klätt sig själv inskolningssamtalet till ära, och såhär såg han ut: IMG_20130815_074531…på tal om att alla barn med snopp är så himla macho osv…

En helt fantastisk nästan-tvååring och bävan inför framtiden

29 Jun

Adrian fyller två år i september. Jag hänger inte riktigt med känner jag, och just nu är han inne i en sån där period då jag verkligen skulle vilja pausa då och då, spara vissa ögonblick för att kunna plocka fram senare och trycka på repeat om och om igen. Han är så fantastiskt gullig, underhållande och så vansinnigt klok.

Om föräldraskapet i början var 95% jobbigt och 5% kul för mig så har kul-procenten den senaste tiden tagit ledningen över jobbigt-procenten. Faktiskt. En nästan tvååring kan vara jäääkligt jobbig att ha att göra med, för hen tror verkligen att hen äger världen – åtminstone vår nästan-tvååring. Han är orädd i kombination med rätt dålig kroppskontroll, testar gränser, använder det starkaste röstläget som vapen i de mest opassande situationer och tar tillsägningar med ett pillemariskt flin alternativt en ryckning på axlarna. Men också: Språket kommer mer och mer och mer – verb, substantiv, adjektiv; han testar perfekt och imperfekt, bestämd och obestämd form, komparerar och sätter ihop ord och använder uttryck som vi inte hade en aning om att han kände till… det är häftigt. Han har även stenkoll på vilka personer och platser som hör ihop, och nämner vi ett namn så rabblas genast resterande namn i familjen eller ”kategorin” upp. Igår när vi läste en bok om fordon pekade han på flygplanet och sa: ”Plypla! Kalma!” Nästan en månad efter att vi flög till Kalmar.

Och dessutom alla kramar och pussar vi får hela tiden. ”Mysa!” säger han bestämt, tar en i handen och drar bort en till myshörnet i soffan. ”Kamas!” ”Possa!” Likadant med barnen på förskolan, okända barn i lekparken, i affären, på flygplatsen: ”Kamas!”, och så håller han om dem, trycker sin kind mot deras kind och det andra barnets förälder tycker förstås att han är alldeles förtjusande. Ibland funderar vi på om han inte är lite för kramig dock, att vi måste vara noga med att han lär sig att ett nej är ett nej – det är lätt hänt att man bara tänker att det är så fasligt GULLIGT med den där närhetstörsten och att han är fin mot andra barn, men självklart måste han sluta när det andra barnet ser märkbart besvärat ut, vrider sig och kvider ett ”nää”. Och framför allt måste han sluta tro att det är okej att puttas först om han kramas direkt efteråt, något som har hänt både en och två gånger den senaste tiden. Men men, jag antar att sådant löser sig med tiden också. Han är ändå rätt liten än.

Igår kväll var vi ute på lekplatsen här mellan husen och den var som vanligt fylld av barn från området, de flesta lite äldre. Och när jag såg dem leka med varandra hisnade jag lite av tanken på framtiden – de coola tjejerna och de coola grabbarna, ”nu måste killarna vara där borta, för vi tjejer ska faktiskt ha tjejsnack här”!” Killar som klättrade i klätterställningen, de äldsta i täten, machoattityd. Tjejer som stod i grupp vid kanten av basketplanen, de yngre försökte efterlikna de äldre. Och så nånstans där tuffade min lille puff omkring, nyfiket, hoppsansteg, småskrattandes. Han fick syn på en lite pojke (ja, det var utan tvekan en pojke) i sin egen ålder, något äldre kanske, och frågade snällt om han fick ”kama?” Ett tvärt nej till svar. ”Possa?” NEJ. Och så började pojken kasta kritor mot honom.

Alltså. Självklart måste inte alla barn han möter vilja pussas och kramas; det var den där hårda, bråkiga, stereotypt pojkiga attityden som fick mig att rysa inombords. Vi vill ge Adrian tillgång till allt, men att uppmuntra en massa aggression och ”vassa armbågar” – vilket det där barnet så starkt förmedlade – ser jag faktiskt ingen mening med. Jag är förstås medveten om att Adrian inte kommer vilja sitta uppkrupen i famnen och läsa böcker resten av livet, men jag ger honom mycket hellre det i bagaget än sådant som enligt normen anses typiskt pojkigt – vilda högljudda krigslekar, brottas, umgås enbart med andra pojkar. Men går det att undvika? Vi har ingen aning om hurdan den nya förskolan är, hur det blir när han börjar storbarnsgrupp så småningom, vilken skola han kommer hamna i och hur klassen kommer se ut, hur genusmedveten hans lärare kommer vara… Hua.

Bäst att fortsätta befinna sig precis just här och nu. Genomlida de vardagliga striderna med tandborstning (kittlas tydligen i precis hela munnen), badning (går inte alls), matkladd (på bord, stol, golv – och i vardagsrum) och begynnelsen till ”kan själv”-eran. Samt alla mysstunder med pussar och kramar förstås. Resten kommer när det kommer.

Och nu ska vi iväg på treårskalas.

imageAdrian alldeles nykläckt
imageEtt år
image

…och nästan två.

Prat om pappor

17 Jun

Tydligen har barnen på Adrians förskola börjat prata en del om mammor och pappor den senaste tiden. Många har fyllt två och därmed är det många som blivit mer uppmärksamma på omvärlden och förstås även erövrat språket alltmer. Apropå detta frågade personalen oss förra veckan för att påminna sig om hur vi ställde oss i frågan ”pappa” vs ”donator”. Det är bra att de frågar, tycker vi. Vissa kanske skulle tänka att de inte vill trampa föräldrarna på tårna ”eftersom vi personal borde ha koll” och andra skulle säkert använda sina egna förkunskaper eller sin egen uppfattning och välja ett eget sätt att hantera frågan. Att fråga är dock hundra gånger bättre, för då kan det liksom inte bli fel – och nej, någon annan än vi har inte rätten att tala om för vårt barn hur hans familj ser ut.

Adrian har två mammor, han har ingen pappa. Svårare än så är det inte, och för en så liten unge som inte har en aning om hur barn blir till finns ingen poäng att börja prata om spermier eller donatorn heller. Själv trodde jag fram till 5-årsåldern att barn blev till när föräldrarna gifte sig, och var därmed mycket konfunderad över min egen tillblivelse – mina föräldrar hade ju aldrig varit gifta!! Sedan fick jag och min barndomsvän se en tecknad, mycket pedagogisk och mycket heteronormativ film i anslutning till att vi skulle få varsitt syskon, och då föll det mesta på plats för mig. Och Adrian kommer förstås få veta hur han blev till också, vi har foton från sjukhuset och förstås bilder från alla ultraljud.

Förra sommaren under ett seminarium på Pride om regnbågsfamiljer i förskolan var det en äldre, heterosexuell fd. förskollärare (tolkade jag det som) som bestämt uttalade sig inför hela publiken att alla barn har en pappa! Genast gick ett sorl genom publiken och det var massa föräldrar som protesterade. Kvinnan höll fast vid sitt argument om att barn har en pappa, och att de kommer känna sig utanför om man säger att de inte har det. Lite ironiskt att hon valde att yttra sig så just i detta forum, fast å andra sidan nyttigt: Det fanns många som kunde bemöta hennes argumentation. Visst, det finns förstås ensamstående kvinnor med donatorbarn och lesbiska par som väljer att kalla donatorn för pappa, fröpappa, biologisk pappa eller liknande – men många, många gör det inte. Genom att använda argumentet ”de kommer känna sig utanför annars” befäster den vuxna en norm som säger att man bör ha både en mamma och en pappa, och personen bör snarare först ifrågasätta sin egen norm. Att barn blir till genom att ägg och spermier möts är ett faktum, mamma och pappa är inget faktum – det är två socialt konstruerade begrepp och jag skulle snarare säga att vi ger barnet en känsla av utanförskap genom att påstå att hen ”har en pappa nån annanstans”, för var då, liksom? Kommer hen få träffa honom någon gång? Varför är inte han här och leker med mig, som alla mina kompisars pappor?

Nej, vi föredrar definitivt att kalla donatorn för just donatorn – för det är ju ingen pappa och kommer aldrig att bli. Alla barn har (förhoppningsvis) viktiga personer i sitt liv, men vilka dessa personer är kan se oändligt olika ut.

image

Adrian och ena mamman (eller andra)

image

Adrian och andra mamman (eller ena)

Mer läsning på samma tema: 
Barn i regnbågsfamiljer – ett utbildningsmaterial för förskolan
Det är klart som fan det går att ha två mammor! Om biologi, sociala band och varje människas rätt att definiera sig själv

Förskolan, genustänket och vithetsnormen

9 Jun

När vi skulle ställa Adrian i kö till förskolan bokade vi tid på en massa förskolor i närheten för att få en rundtur. Vi spanade in några förskolor närmast vår egen tunnelbanestation och några i krokarna runt nästa station, i riktning mot stan. Två stationer extremt nära varandra, men två relativt olika områden – vilket blev ännu tydligare efter att vi besökt de olika förskolorna. I grund och botten ogillar jag den där valfriheten (eller snarare tvånget att välja), för alla förskolor borde förstås vara lika bra och dessutom känns det helt galet att det liksom är kört om man inte ställer barnet i kö så fort det har fyllt sex månader. Ja, detta gäller i Stockholm. Men, nu var det dessa premisser som gällde och självklart hade vi en något sånär klar bild av vad vi önskade, utöver engagerad personal och en känsla av trygghet och säkerhet för vårt barn. Vi är vegetarianer, så vi ville gärna höra oss för angående maten, jag ville veta lite mer om pedagogiken och det kändes även viktigt med ett aktivt likabehandlingsarbete och ett genustänk. Minsta lilla antydan till dåligt eller tvivelaktigt bemötande på grund av vår familjekonstellation gick bort direkt.

Den allra första förskolan vi besökte låg mitt i ett mysigt villaområde en station närmare stan, dessutom en rätt bra bit ifrån tunnelbanan. Vi var fyra familjer som kom dit på rundtur samtidigt, allihop ljushyade och med svenskklingande namn, allihop med barn klädda i färgglada och relativt könsneutrala barnkläder, allihop med en önskan om vegetarisk kost. Förskolans arbete genomsyrades av ett genusperspektiv; just nu jobbade de med ett tema om Bolibompadraken, som ju var en hen, och förskolläraren Anna poängterade hur viktigt det var att barn fick vara barn. ”Hur gammalt är ditt barn?” frågade hon, och tycktes inte intresserad av att veta vilket könsorgan Adrian hade. Förskolan hade även en manlig förskollärare på en av avdelningarna, och honom höll de hårt i. Mitt inre jublade när vi gick därifrån – trots avståndet så måste vi försöka få plats här!

Veckan därpå besökte vi en förskola i vårt eget område. Barnen på gården kom springande emot mig, alla med olika hudnyanser och hårfärger och förskolläraren som visade mig runt hette Shirin och talade svenska med lätt brytning. Den här förskolan hade bäst rykte i området, berättade hon; de arbetade mycket med måleri och kreativt skapande, språk och olika kulturer – det fanns barnböcker på persiska, turkiska, engelska, svenska, polska och alla barn fick lära sig att hälsa på alla de olika språk som fanns representerade på förskolan, det vill säga bortåt 30 stycken. ”Är det en flicka eller pojke?” frågade en av pedagogerna så fort vi kom dit, vilket fick min rabiata genushjärna att slå bakut en aning, men å andra sidan var det inga som helst problem att önska vegetarisk kost – här fanns barn med alla möjliga matpreferenser utifrån kultur, religion, föräldrarnas önskemål och allergi. Osympatiskt med den här förskolan var dock att de hade som policy att enbart ta in barn i augusti (vilket egentligen inte är tillåtet) och vårt barn skulle börja i januari, vilket gjorde att vi inte riktigt visste om det alls var lönt att sätta Adrian i kö här. Till slut gjorde vi det i alla fall.

Jag brinner för genus- och hbtq-frågor. Jag brinner även för likabehandling och normkritik överlag, och jag vill så gärna att ett intersektionellt perspektiv ska vara en självklarhet i alla lägen – vi har inte bara ett kön och en sexuell identitet, vi har även en hudfärg, en etnisk bakgrund, ett namn, en funktionsförmåga och så vidare. Men i sammanhang som dessa blir det så jäkla tydligt att den egna lilla vita genusbubblan inte riktigt går att plocka med sig vart man än går, och det är både ledsamt och lite otäckt. Och nu menar jag inte otäckt som i att övriga världen är otäck, utan som i att vi vita, genusmedvetna medelklassmänniskor tenderar att stänga ute en hel del andra perspektiv, även om det inte sker medvetet. Innan vi klickade i förskolealternativen pratade vi om detta här hemma och ställde oss frågan: Vilken verklighet vill vi visa för Adrian? Vilken verklighet ska bli hans verklighet? Ska vi ge honom vitt, mysig villaidyll, ett genustänk och en massa vegetariankompisar som heter Ester och Arvid – eller ska vi ge honom färgglatt, en balans mellan villa- och lägenhetsbarn, en massa språk och etnisk mångfald? Egentligen är det otroligt dumt att ställa dessa två alternativ mot varandra, för vi vill förstås ge honom både och. Ett genusperspektiv OCH ett mångkulturellt perspektiv, samt förstås bara en helt vanlig trygg, mysig, rolig, säker och utvecklande förskolevardag.

För att förtydliga menar jag alltså inte att en person som heter Anna alltid är genusmedveten/saknar det mångkulturella perspektivet och att en person som heter Shirin alltid arbetar antirasistiskt och ur ett mångkulturellt perspektiv/är omedveten om genus – men i just dessa två exempel blev det så vansinnigt tydligt att det ena liksom uteslöt det andra, åtminstone vid första mötet. 

Den senaste veckan har det pågått diskussioner på bloggar och på twitter om feminism och vithetsnorm, att feminismen tenderar att i första hand arbeta för vita medelklasskvinnors frigörelse (här citerar jag alltid lika kloka Fanny, men diskussionerna tog sitt avstamp hos Pk-maffia och Falskheten). Jag kan bara instämma i detta, och precis på samma sätt tenderar det mer riktade jämställdhetsarbetet på arbetsplatser och genusarbetet i skolor och förskolor att glömma bort andra starka normer, exempelvis just vithetsnormen och även heteronormen, cisnormen och normer kring funktionsförmåga. Vi jobbar med en fråga medan de andra hamnar i skymundan, och när områden redan är så segregerade som de är så leder ju detta till en ännu större segregation, tänker jag. Jag menar inte att personer med mörkare hudton än jag, ett mindre svenskklingande namn än jag, med en annan födelseort än jag skulle vara ointresserade eller okunniga i frågor som rör genus och jämställdhet – utan snarare i så fall det omvända, att ”såna som jag” är rätt dåliga på att belysa vithetsnormen, för jag är ju liksom normen i detta avseende. Något som redan är snett blir dessutom snedare när (generellt sett) en och samma sorts människor söker sig till regnbågsträffar, genus- och hbt-certifierade förskolor och grupper för genusmedvetna föräldrar på facebook. Att föra in ett mångkulturellt perspektiv eller ett anti-rasistiskt perspektiv när personerna som leder arbetet själva är vita (nåja, beiga), födda i Sverige och har studerat på högskola eller universitet… det blir liksom inte riktigt på riktigt. Och hur välkomnande är vi egentligen?

Jag känner mig extremt okunnig här – trots att jag ser mig själv som en normkritisk person med rätt stora kunskaper om diskriminering och likabehandling – men vad jag förstås kan se är att det är förbannat svårt, eller egentligen omöjligt! att arbeta anti-rasistiskt och med ett mångkulturellt perspektiv när det mångkulturella inte ens finns representerat. Själv kommer jag ifrån en liten ort med 6000 invånare, en mil norr om Kalmar, och i min skola fanns ett adopterat barn med mörk hudfärg och ett barn som hade en förälder från Indien – i övrigt var det så jävla vitt och så jävla svenskt att det är pinsamt. När det i årskurs tre kom en ny elev inflyttad från Polen var vi alla så uppspelta att vi till och med neg när vi tog honom i hand första dagen, och när vi blev tvungna att åka buss till en annan skola – Kalmars enda mångkulturella skola – för att ha hemkunskap i åttan blev det konflikter direkt. De ansåg oss vara rasister eftersom ingen av oss var invandrare, och vi trodde att de var gangsters. Ungefär så. Efter detta drogs ett stort projekt igång för att eleverna från de två skolorna skulle mötas (tror till och med projektet hette ”Våga mötas”) och i detta ingick bland annat att vi skulle sätta upp en teaterföreställning ihop – en föreställning som jag regisserade.

Men ja, vad jag skulle komma fram till: Att arbeta anti-rasistiskt i ett sammanhang där allihop är beigehyade och heter Johansson i efternamn är rätt omöjligt – men däremot går det ju faktiskt alldeles utmärkt att arbeta för ökad jämställdhet och utifrån ett genusperspektiv i en grupp där flera hudfärger, nationaliteter och efternamn finns representerade. Och för att återgå till förskolefrågan så hamnade Adrian till sist på en helt annan förskola än någon av dem vi hade önskat, och där har de varken ett genomsyrande genustänk eller något uttalat mångkulturellt perspektiv/anti-rasistiskt tänk i arbetet, även om det mångkulturella åtminstone finns där genom representation i personal och barngrupp.

Jag är medveten om att jag själv rent spontant trivs i den där myspysiga akademiska (vita) genusbubblan, men trivseln har en besk och olustig eftersmak, för jag vill och vet att jag behöver bredda mitt perspektiv – och framför allt mitt barns världsbild! – betydligt mer än jag gör.

Fler män i förskolan – ett viktigt steg mot ökad jämställdhet

6 Maj

Jag har ju uttryckt mig rätt skeptiskt till könskvotering och tjatet om jämn könsfördelning, eftersom jag tycker att det könas på tok för mycket i vårt samhälle redan och att all denna strävan efter ”lika många” i många fall snarare upprätthåller stereotypa könsnormer än tvärtom. Samtidigt är jag förstås helt och fullt införstådd med varför det talas siffror och jämnt antal när det diskuteras kön, och alla dessa självklara anledningar behöver jag inte dra en vända till.

Idag skrevs det i DN om jämställdhetsminister Maria Arnholms nationella strategi för att rekrytera fler män till förskolan, och jag tycker att det var en så otroligt bra artikel – just eftersom de intervjuade i artikeln hade en så tydlig genusmedveten hållning: Männen som arbetar på den intervjuade förskolan rekryterades inte för att vara ”män” i samhällsnormens bemärkelse, utan utifrån en underliggande jämställdhetstanke från rektorns sida samt i första hand för sin kompetens och sitt engagemang för yrket. Såhär säger rektorn, som själv har just den erfarenhet som han beskriver:

För att det [jämställdhetsarbetet] ska fungera måste man vara några stycken av varje kön. Som ensam man riskerar man annars att få träda in i schablonbilden av mannen.

Det där tycker jag låter sunt och får mig – som avskyr att räkna kön – att se en tydlig och vettig poäng med det. Det finns för närvarande två juridiska kön i vårt land och dessa kategorier omfattar ungefär lika många människor vardera, vilket gör det rätt självklart att ”lika många” är eftersträvansvärt i alla större, viktigare sammanhang – exempelvis när det gäller våra barns uppväxt och hur de lär sig att världen är beskaffad. Det är lätt att prata om att pappor är lika viktiga för barnen som mammor och att män tycker lika mycket om att ta hand om dem som kvinnor gör, men om barnen inte får se detta i verkligheten är det naturligtvis svårt att tro på till slut.

I Adrians fall är den enda manlige pedagogen han har sett ”Olle” i Gunilla Woldes bok ”Emmas dagis”, för på hans förskola lyser de med sin frånvaro. För Adrians individuella utvecklings skull är det förstås strunt samma att alla pedagoger är kvinnor – de är ju väldigt olika allihop, bidrar med helt olika saker i hans liv och det kommer dröja innan han fattar att de tillhör en könskategori och han en annan (förhoppningsvis väldigt länge), men i jämställdhetens namn vore det ändå bra med lite blandning. För man kan ju inte veta heller, vårt barn kanske blir hetero..?!

Målet är naturligtvis att förskolläraryrket ska vara ett lika attraktivt yrke för alla människor som är intresserade av barn och pedagogik, oavsett kön, och när vi har nått dit på ett generellt plan kan vi sluta räkna kön på varje enskild förskola. Där är vi dock inte än på ett bra tag, men jag blir hoppfull när jag läser om pedagoger och politiker som verkligen har fattat grejen och som så tydligt arbetar för förändring.

image

image

image

Att vara obekväm behöver inte alls vara obekvämt

22 Apr

Ni som har varit med mig sedan tidernas begynnelse läste kanske det här inlägget som jag skrev under Adrians inskolning på förskolan, om att vi hade köpt normkritiska barnböcker att lämna där? Jag ska erkänna att det kändes rejält obekvämt att vara så påträngande och komma med pekpinnar – och liksom så typiskt oss homoföräldrar att påpeka sånt här med genus och normer… Fast samtidigt visste vi ju att vi hade rätt i vår åsikt att det naturligtvis behövs normkritiska böcker på en förskola; böcker där fler familjer än kärnfamiljen finns representerade, där flickor och pojkar gestaltas på andra sätt än det stereotypa, där figurerna har olika hudfärg och så vidare. Det handlar liksom om att arbeta med värdegrunden på riktigt, att inte bara prata om att människor är olika, utan att visa det också.

Hur som helst drog vi ut på den där bokleveransen. När vi insåg att Adrians avdelning stått utan utbildad förskollärare det senaste halvåret och att en just anställts ville vi avvakta och se om någon förändring skulle ske ”av sig självt” genom henne. Och sedan gick tiden, vi lyckades till och med lägga bort en av böckerna och den andra är Adrian så förtjust i att vi själva måste behålla den… Dåliga undanflykter alltihop, men det är inte helt lätt att vara obekväm.

Idag blev det dock äntligen av. En av böckerna, ”Pinsamt värre, Krille!”, dök plötsligt upp i en tidningshög när jag rotade efter något och det blev så att säga signalen: Ta med boken, Sanna!

image

Reaktionen? Den pedagog som öppnade idag (Adrian var först på plats) blev hur glad som helst! Hon undrade om de kunde behålla boken så länge, sa att de kommer ta upp det på arbetsplatsträffen i eftermiddag och sedan skyndsamt beställa in fler böcker. Jag tipsade om några andra titlar också från Olika förlag och pedagogen var otroligt tacksam. Hoppfullt, tycker jag – och vilken bra start på veckan! Att Adrian väckte mig 04.39 och jag har fackmöte till 17 på andra sidan stan idag känns nästan inte jobbigt längre. Nästan.

Men det som ändå stör mig, eller i alla fall skaver en smula, är att likabehandlingsarbete i skola och förskola är så otroligt beroende av att det finns en sån som jag – en genusmedveten, normkritisk (och gärna homosexuell) förälder – eller en i personalen som råkar ha detta som specialintresse. Som jag har skrivit tidigare så behöver likabehandlingsarbete inte ta tid, det är egentligen rätt enkelt – men det gäller ju att någon vet vad som behöver göras och var man hittar exempelvis bra litteratur, för annars kommer det faktiskt ta en jäkla tid, göras fel eller i värsta (och vanligaste?) fall helt glömmas bort.

Hur förändrar vi det? Vem tar ansvaret för att en rejäl insats görs, så att pedagoger och annan personal inom skolan (och egentligen inom alla yrken som arbetar med människor…) får den där grundläggande kompetensen kring likabehandling, diskriminering och värdegrund? Detta är något jag skulle vilja jobba vidare med i framtiden. Skriva om, föreläsa om… Men det får bli, som sagt, i framtiden, och tills dess får vi som kan och vill fortsätta göra små påtryckningar lite här och där, på platser och i situationer där det behövs.

Nu har jag en lååång arbetsdag framför mig, fullspäckad med lektioner.

Reflektioner såhär ”dagen efter”

9 Mar

Igår var det Internationella kvinnodagen.

Jag, som lever i en bubbla fylld av mammaliv, heltidsjobb och överlevnad i största allmänhet, märkte inte så mycket av det. Tyvärr, kanske man ska säga. Jag hann bläddra lite i DN, irritera mig över deras förstasidesrubrik, läsa ett par lite mer genomtänkta och intressanta artiklar t.ex. om bechdeltestade svenska filmer och jag läste även diverse bloggar som belyste att det var 8 mars – och det var främst därigenom som jag (återigen) fick en inblick i hur verkligheten kan se ut. Den där verkligheten där folk irriterar sig över att Internationella kvinnodagen uppmärksammas eller finns till över huvud taget. Människor som tycker att kvinnor bara gnäller över sina problem, och som bara måste få poängtera att män ändå är mycket mer utsatta i världen eller att vi faktiskt lever i ett av världens mest jämställda länder (det sistnämnda skrev jag om här för ett tag sedan, och det är ett uttalande som bara gör mig så… arg och tom på samma gång).

I kommentarsfälten på olika bloggar vittnade många om att deras facebooksidor hade fyllts av en massa sarkastiska statusuppdateringar och kommentarer under dagen, av personer som tycker att 8 mars är trams, att den borde kallas ”hen-dagen” och att männen också borde ha en egen dag!! (dessa personer visste uppenbarligen inte att det redan finns en mansdag)

Suck. Måste det ena utesluta det andra? Att vi särskilt uppmärksammar kvinnors rättigheter under en dag om året – måste det betyda att vi struntar i att arbeta för att män ska ha det bra? Nej, det gör det förstås inte.
Dessutom vinner som bekant alla på jämställdhet.

Vissa irriterar sig på att ”den där kvinnodagen blivit en dag då kvinnor samlas och firar att de är kvinnor” och till sådana uttalanden tänker jag å ena sidan bara: Jaha? Om någon vill passa på att anordna en fest för enbart kvinnor – so what? Låt dem fira! Ordna en egen mansfest då? – med samtidigt tänker jag att jo, jag förstår varför vissa, och då framför allt män, reagerar så. Det finns trots allt en accepterad och självklar norm som innebär att kvinnor ses, umgås och finner styrka hos varandra. Plattformar där det pratas både känslor, relationer och politik, som har sitt ursprung i ett underläge, och som historiskt har fungerat – och för vissa fortfarande fungerar – som en fristad.

Detta är sammanhang där män utesluts – och det saknas något motsvarande för dem. Eller har jag fel?

Såklart det finns sammanhang inom exempelvis politiken där det ”råkat” bli så att främst män samlas, men då har umgänget och samvaron i första hand ett riktat syfte och i vissa fall handlar det dessutom om destruktiva mötesplatser, där resultatet blir hat, våld, främlingsfientlighet och kriminalitet.
Inte särskilt många män ser dessa mötesplatser som möjliga alternativ att söka sig till.

Men kan det då vara så att det i grund och botten handlar om en form av avundsjuka hos de män som stör sig på just den aspekten av feminismen och på de arenor där kvinnor särskilt uppmärksammas? En känsla av utanförskap, helt enkelt?

Det börjar ofta redan i grundskolan att tjejer bjuds in att delta i tjejgrupper med syfte att få ”prata av sig” och stärka sin självkänsla inför det som väntar när de växer upp. Det har alltid setts ”naturligt” att tjejer och kvinnor ses för att bara umgås och prata om livet, medan killar och män främst ses i något särskilt syfte, i sportsammanhang, inom politiken eller för att festa.

Och nu generaliserar jag grovt. Jag vet att det inte ser ut såhär för alla – men som övergripande samhällsnorm.

Hot, öppet förakt och våld kan aldrig ursäktas, vem det än är som uttrycker det. Det är de allra flesta överens om. Men för att arbeta främjande måste vi analysera alla möjliga orsaker, och det jag just har nämnt kan vara en. Att just under Internationella kvinnodagen passa på att uttrycka en massa förakt, sarkasm och allmän ilska över att ”kvinnor får så mycket utrymme” eller att  ”kvinnor klagar så mycket”, det är bara löjligt och jag vill på intet sätt försvara det. Men nu när dagen är förbi och allt är ”som vanligt” igen – kanske ska vi passa på att jobba konstruktivt mot en förändring?

Jag är som bekant väldigt skeptisk till att köna allt och alla hela tiden. Män hit och kvinnor dit – kan vi inte se varandra som människor i första hand? Det är förstås förbaskat otäckt, för det betyder att vi måste omvärdera allt som vi idag ser som en sanning. Men det är också en viktig förutsättning, tror jag, för att uppnå förändring – jämställdhet och jämlikhet – på riktigt.

Om vi redan i förskolan behandlar barnen som individer istället för kön, om vi förespråkar respekt gentemot alla, strävar mot rättvisa, ser alla barns behov av att gråta av sig och prata ut ibland och aldrig delar upp barn- och elevgrupperna efter kön, inte ens när vi pratar om ”känsliga saker” – självklart kommer de barn som växer upp nu har en annan syn på könets betydelse!

Jag menar inte att vi ska göra någon könlös eller att ingen ska få vara heterosexuell längre; jag menar att vi ska kunna prata med varandra istället för om och förbi varandra. Är det en vettig tanke eller?

Och jag ber om ursäkt för den ytterst klyschiga – och något avhuggna – avslutningen.