Tag Archives: kritik

Att vissa individers existens debatteras medan andras inte gör det ÄR diskriminerande, Skolverket

15 Maj

Igår hände det något mycket märkligt på twitter. Eller, egentligen började det med en artikel i ETC om att Skolverket nu slår fast att det är fritt fram för rasistiska och nazistiska partier att ta plats i svenska skolor. ”Alla partier ska behandlas lika i en demokrati”, menar de, och som rektor kan du inte åberopa diskrimineringslagen eller värdegrund som skäl för att inte släppa in ett visst parti. Yttrandefrihet före allt annat, menar de. Själv är jag ingen jurist, men det är däremot Andreas Pettersson som genast svarade Skolverket med att påminna om att yttrandefriheten inte står över lagar gällande elevers trygghet. En självklarhet, skulle jag vilja påstå. Elevernas trygghet måste alltid gå först, hur svårt kan det vara att se det? (Vad gäller yttrandefriheten gäller den dessutom statlig media, vad jag har förstått, och har med andra ord ingenting med enskilda skolors aulor eller klassrum att göra.)

Hur som helst. Jag ställde frågan till Skolverket på twitter om det enligt dem verkligen är så att alla politiska partier 1. måste släppas in och 2. på plats i skolan har rätt att yttra sådant som strider mot skolans värdegrund, diskrimineringslagen och skollagen. Skolverkets svar:
imageInga klara besked där direkt. Därmed kontrade jag med att svara:
image …och därefter ställdes nedanstående frågor, vilka fick svaret som syns längst ner i bilden:
image Intressant, Skolverket. Visst, det där sistnämnda följdes senare av en ursäkt – personen som twittrade för Skolverket igår hade visst läst lite slarvigt. Men under hela kvällen fortsatte hen vidhålla att ”uttalanden och budskap som strider mot skolans värdegrund skall inte stå oemotsagda.”

Jag förstår ärligt talat fortfarande inte vad Skolverket vill säga med detta. Jag tolkar det nämligen som att de faktiskt legitimerar debatter om enskilda elevers och gruppers existens innanför skolans väggar, och bara det strider ju stenhårt mot skollagen: Att MINA rättigheter problematiseras och debatteras, medan dina INTE gör det är ju i sig diskriminerande och djupt kränkande. En sådan debatt om individers existens hör liksom inte hemma i skolan; en plats där elever ska lära sig demokratiska värderingar, där elever ska känna trygghet, där de ska slippa allt vad kränkning och diskriminering heter. Egentligen borde enskilda individers existens inte behöva debatteras någonstans… eller hur?

”Var inte så lättkränkt”, var det något ljushuvud som svarade mig på twitter. Och andra som totalt missförstår vad ”kränkande behandling” faktiskt handlar om uttryckte saker som att ”du kränker mig när du pratar om homofobi som något dåligt” eller ”jag gillar inte Miljöpartiet, men blir inte kränkt bara för att jag ser deras affischer”.

Snälla snälla snälla ni, ”kränkande behandling” och ”diskriminering” handlar inte om att ta saker ur luften och för skojs skoll kalla sig kränkt eller diskriminerad. Diskriminering, exempelvis, handlar om att två individer/grupper utifrån vissa givna diskrimineringsgrunder behandlas olika i en jämförbar situation (dvs. din kärleksrelation anses okej, medan min inte gör det; din hudfärg anses ”svensk” och gör att du hör hemma här, medan min hudfärg inte anses ”svensk” och därmed hör jag inte hemma här). De diskrimineringsgrunder som står uppräknade i lagen gör detta av en anledning, de är inte tagna ur luften. Okej?

Slutligen svarade jag Skolverket såhär igår:
image …och följetongen lär inte vara över med detta. Förhoppningsvis ger all kritik Skolverket en tankeställare. Jag ska även lyssna på ett UR-program som de själva tipsade om igår och förhoppningsvis dyker några (rimliga) svar upp där. Just nu gör de mig faktiskt enbart jävligt skeptisk.

Läs för övrigt gärna mina tidigare texter som hänger ihop med detta:
Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa
Nej, intoleranta attityder bör inte ges utrymme i klassrummet
Samt, också relevant i sammanhanget, Lady Dahmers krönika om vad som händer när rasismen blir rumsren.

Hej, alla ni som tycker att värdegrundsarbete och likabehandling är trams!

26 Sep

I morse låg jag och funderade på när jag egentligen fick en negativ kommentar på min blogg senast, det kändes onekligen väldigt länge sedan – och som ett brev på posten låg sedan en ifrågasättande kommentar och inväntade sitt godkännande i wordpress-appen när jag vaknade. Jag måste vara synsk.

Kommentatorn ifrågasatte dels att jag motsätter mig att elever använder könsord och ordet ”bög” som skällsord, och uttryckte även misstänksamhet över det faktum att jag alls låter värdegrundsarbete sno tid från den ack så viktiga undervisningstiden.

Jag blir alltid extremt upprörd av sådana kommentarer, det liksom bubblar av frustration inombords för jag påminns om att just det, det är så vissa människor där ute tänker. Det finns ju faktiskt människor som tycker att bög och neger och tattare och blatte och CP är helt och fullt okej att använda som skällsord; det finns personer som inte anser att alla människor har samma värde. Och det gör mig frustrerad, arg och väldigt ledsen.

Såhär svarade jag kommentatorn, i all hast och klockan sex i morse:

För det första är kränkningar aldrig okej över huvud taget i skolan, detta står i lagen och i läroplanens värdegrund. För det andra är varken fitta, bög eller kuk några fula ord utan namn på könsorgan samt en persons sexuella läggning och därför passar det extra illa att använda dessa i negativ bemärkelse i en skola eller på vilken arbetsplats som helst. Hur ofta har du hört någon ropa ”hetero” som skällsord? Inte så ofta va? Nej, och det beror på att homosexuella är betydligt mer utsatta än heterosexuella i vårt samhälle. Varför då använda synonymer till homosexualitet i syfte att kränka någon?

Och för det tredje: Konfliktlösning är en del av läraryrket, och när elever kommer inspringande i ett klassrum och är fullständiga ovänner är det en självklarhet att jag har skyldighet att använda en liten snutt av lektionstiden till att lösa denna, dels för att alls kunna genomföra lektionen och dels för att alla elever ska känna sig trygga i skolan och veta att vi vuxna bryr oss.

Allt detta är självklarheter, och i övrigt har du inte den blekaste aning om vad mina lektioner fylls med. Att jag skriver ett par blogginlägg i veckan som handlar om likabehandling är inte direkt något som talar om vad jag för tillfället undervisar om i samtliga klasser. Dock är värdegrundsarbete enormt viktigt för att elever ska må bra och kunna lära sig något på riktigt och tack och lov arbetar jag på en skola som förstår detta.

Vidare undrar jag verkligen om de personer som ifrågasätter värdegrundsarbete någon gång själva har utsatts för kränkningar? Om deras barn har blivit mobbade eller mått extremt dåligt i skolan? Och skulle de själva tycka att det vore okej att deras barns lärare inte löste konflikter som deras barn är inblandade i? Att läraren bara visslade i pipan, körde igång lektionen och lät deras barn sitta kvar gråtande i korridoren? Och jag undrar också hur de skulle hantera om deras eget barn vore 14 år och homosexuell och inte vågade berätta detta i skolan, eftersom alla skrek ”bögjävel” till varandra i korridorerna och pratade om hur ”jävla äckliga” alla bögar är? Skulle dessa personer själva kalla sitt barn ”bögjävel” (på skämt eller allvar) eftersom det ”bara är ett skällsord bland alla andra”?!

Kort sagt: Jag kan inte förstå hur någon över huvud taget i hela världen kan motsätta sig vikten av att alla människor mår bra, blir respektfullt behandlade och kan vara sig själva utan att riskera mobbning, glåpord eller utfrysning. Jag kan inte förstå det.
Kan ni?

Medan svenska pridefestivaler växer sig allt större inskränks rättigheterna för hbtq-personer ute i världen

28 Jul

Ingen kan det väl ha undgått vad som pågår i Ryssland just nu? Precis som i många andra länder ute i världen och, ja, även i Europa, så inskränks där hbtq-personers rättigheter och möjligheter alltmer. Att som bög kramas med sin pojkvän offentligt är nu enligt lag förbjudet i Ryssland, men att kidnappa, misshandla och tortera en bög (för att samtidigt filma alltihop och lägga ut på nätet) är helt lagligt. Jag blir fullständigt mållös när jag läser sånt här – gråtfärdig! – och som helt vanlig privatperson vill jag helst bara titta åt ett annat håll, stänga av och absolut inte tänka på att det där hade kunnat vara jag. För vad kan jag som privatperson göra egentligen? Och nånstans tänker jag nog också att ”det finns andra, andra med makt!, som kommer göra något!”

…tills jag inser att så inte är fallet. Vår svenska regering, de flesta av våra svenska riksdagspersoner gör ingenting (förutom Birgitta Ohlsson som skrev denna debattartikel – fler borde följa hennes exempel!).

Om ni inte har läst Rickard Söderbergs ilskna uppmaning till våra makthavare att agera så gör det. Och eftersom många bäckar små… och så vidare, så kan ni göra detta också:
– Skriv under All out’s namninsamling för att förhindra det som pågår mot hbtq-personer i Ryssland just nu (på All out’s hemsida finns även många andra protester att skriva under).
– Delta i en hbtq-flashmob utanför ryska ambassaden i Stockholm på torsdag.
– Stöd facebookevenemanget ”Svenska ambassaden i Ryssland hissar regnbågsflaggan under Stockholm Pride”.
– …och tipsa gärna här i kommentarsfältet om andra sätt att agera.

Till sist tänker jag att vi framför allt aldrig får nöja oss med det arbete som görs för hbtq-personers rättigheter och välmående här i Sverige; detta arbete får liksom aldrig stanna av bara för att ”det är ju bättre här än i många andra länder…” För vi är inte heller färdiga – långt ifrån! – och ju mer i framkant vi befinner oss, desto mer kan vi inspirera fler länder att hänga på. Men ja, då gäller det att hbtq-frågorna tas på allvar av våra politiker, att de inte ständigt glöms bort och att vi som på ett eller annat sätt engagerar oss i hbtq-sammanhang inte glömmer bort att det handlar just om h, b, t och q och att vi inte blir lurade att tro att bara för att Stockholm Pride numera är en gigantisk folkfest och Pressbyrån i år byter namn till Queerbyrån så är allt klappat och klart.

Om du behöver påminna dig själv om ett och annat kan du läsa detta om hbtq-personer som nekas asyl i Sverige, och senare idag postar jag ett inlägg med fler länkar till ”gamla” texter som belyser olika viktigheter angående köns- och sexualitetsnormer och annat hbtq-relaterat som vi behöver fortsätta arbeta med här i Sverige (bloggen firar ju sex månader idag…).

Ännu ett sånt där genusinlägg

10 Jun

Något som jag har oerhört svårt för är när människor försöker sänka mina resonemang om genus och andra normer (som igår morse: vithetsnormen) med argumentet ”människor är olika, du kan inte låtsas som om de vore lika – då kommer vi aldrig uppnå jämlikhet/jämställdhet!” Det hände här och det har hänt många gånger tidigare, inte minst i genusdiskussioner. I sak är det ju sant – människor är olika – men problemet är att argumentet bygger på att personen totalt har missförstått vad jag står för och försöker belysa. Ofta tycks de som använder detta argument tro att jag vill eftersträva könlöshet eller att allt som heter ”svenska traditioner” ska tillintetgöras. Ja, ni vet vad jag talar om.

Låt mig därför klargöra (ännu) en gång för alla: En stor del i det genusmedvetna förhållningssättet (ja, nu fokuserar jag enbart på det) handlar om att se, acceptera och bejaka det faktum att människor är olika: att flickor är olika varandra, att pojkar är olika varandra, att barn (och vuxna förstås) är olika sinsemellan. Vi kan inte låtsas som om flickor vore en homogen grupp och inte heller pojkar. Detta är fakta och det räcker att noga se sig om i en barngrupp för att upptäcka att inte alla pojkar beter sig likadant och att inte alla flickor har samma intressen – många fler faktorer än biologiskt kön spelar in när vi utvecklar vår personlighet (och biologin hos enskilda individer är mer komplex än ”män har testosteron” – please, kom inte med några tvillingstudier från 1963 eller några bilder på mans- respektive kvinnohjärnor, för om det vore så enkelt att alla män var så och alla kvinnor si och alla var nöjda med det hade vi inte ens haft den här diskussionen).

Det är även fakta att det finns personer som påtvingats en social könsroll under hela sin uppväxt och mått skitdåligt över det, att det finns personer som föds i en kropp som inte överensstämmer med könsidentiteten, att det finns (cis)tjejer som sorteras in i tjejgruppen fast de mycket hellre vill vara i killgruppen (och blir trakasserade/hånade/ifrågasatta när de påtalar det) och att det finns mängder med människor som under hela sin uppväxt och även långt in i vuxenlivet dolt sin icke-heterosexuella läggning på grund av den starka heteronormen som liksom hör ihop med tvåkönsnormen.

Dessutom är en grundtanke i det genusmedvetna (och i det övergripande normkritiska) förhållningssättet att sträva efter en trevligare värld, ett gott bemötande, respekt gentemot andra människor och att motverka hierarkier mellan människor utifrån exempelvis kön och sexuell läggning. Det handlar inte bara om att göra det bättre för ”avvikarna”, utan för alla – det vill säga även personer som lever upp till köns- och sexualitetsnormerna. Dessa känner i många fall en enorm press att leva upp till ett kvinnligt respektive manligt ideal. Ideal som dessutom kan vara förbannat destruktiva; som leder till självsvält, dålig självkänsla, fulfobi eller skönhetshets, som gör att vissa unga killar tror att det är coolt att slåss men ocoolt att gråta och att tjejer som ligger med ”för många” eller klär sig på ett visst sätt kallas hora. Ja, jag skulle kunna räkna upp mer, men det känns överflödigt eftersom både jag och många andra har skrivit om det tusen gånger förr.

Vissa som använder det inledande argumentet vill hävda biologi just, att vi måste värna om mäns och kvinnors biologiska olikheter och att det är genom att bejaka dessa olikheter som vi kommer kunna uppnå jämlikhet till slut. Men jag har liksom aldrig fått några direkta förslag på hur vi ska göra detta och samtidigt inkludera alla personer som bryter mot normerna (eller förlåt, eh biologin?!). Och inte heller några tydliga svar på vad exakt det biologiskt manliga består i och som är så oerhört viktigt att värna om, eller vad som är så grundläggande biologiskt kvinnligt och därmed superviktigt att alla kvinnor lever upp till (och endast kvinnor, obs!). Det faktum att det är fler män än kvinnor som använder fysiskt våld och begår sexualbrott – ska vi förklara det med att ”vissa män är såna av naturen!” och sedan låta det fortgå, straffa förövarna i efterhand istället för att försöka få bukt med sådant beteende på förhand? Att män oftare stänger inne sina känslor snarare än att prata om dem – ska vi inte jobba för att förändra det heller, som ett led i att förbättra mäns hälsa? Unga tjejer och kvinnor som är livrädda för att bli feta, gamla, rynkiga och lägger ner en halv förmögenhet på smink och skönhetsprodukter, enormt med tid samt en stor portion ångest för att göra sig till för mäns och varandras skull – är det också biologiskt och därmed något som bör bejakas?

Jag förstår helt enkelt inte, och nej, jag vill inte ha några svar här nu som utgår ifrån något som någon annan tror att jag tycker, och inte heller några biologiska faktarapporter som bevisar hur det egentligen ÄR, för biologi är inte allt även om det förstås är en del av oss. För övrigt tycker jag att det är tämligen ointressant vad som är vad – det viktigaste är väl att vi jobbar mot förbättring?

Slutligen: Jag ser ingen poäng med att lära mitt barn att det är omanligt att läsa skönlitteratur, att män inte gråter, att heterosexualitet är det eftersträvansvärda alternativet eller uppmuntra fysiskt våldsamt beteende (vare sig i mindre eller större skala). Att jag lär honom motsatsen innebär inte att jag försöker göra honom könlös, förnekar att han är pojke eller lär honom att det är dåligt att vara man, för man kan du vara på väldigt många sätt – och det viktigaste är att du mår bra samt förstås att du aldrig skadar någon annan.

Fan, nu blev det sådär långt igen…

Blondinbella gör det igen. Om individens ansvar, normer och förnekandet av ”det manliga beteendet”.

5 Jun

Så var det dags igen. Ännu en gång uttalar sig Isabella Löwengrip om feminismen, och hon gör det på ett sätt som visar att hon så totalt har missförstått vad feminism handlar om. Schmenus har redan ”svarat” på inlägget stycke för stycke, så jag tänker istället fokusera på två av de saker som verkligen stör mig i Löwengrips argumentation och totalt verklighetsfrånvända världsuppfattning (ja, förlåt…): 1. Hennes oförmåga att se konsekvenserna av norm- och maktstrukturer i vårt samhälle (eller att alls se att det finns sådana strukturer) och 2. Hennes paradoxala hållning när det kommer till att tala om ”kvinnor” respektive ”män” som grupp – något som inte bara står för Löwengrip, utan egentligen genomsyrar hela vårt samhälle, det vill säga: Uppfattningen att det är okej att prata om negativa typiskt kvinnliga beteenden, men inte alls okej att prata om negativa typiskt manliga beteenden.

I Löwengrips värld så löses allting genom att den enskilda individen ser till att ta ansvar för sitt eget liv. Bara den inställningen är något som jag kräks lite av… Och framför allt när det uttalas av någon som hon. Kommer ni ihåg inlägget jag skrev om Blondinbella som normbrytare? Ja, eller snarare om att hon inte är någon normbrytare bara för att hon i egenskap av ung kvinna klättrat upp för karriärstegen fortare än blixten? Detta inlägg kändes rätt aktuellt idag igen, och på ett liknande sätt kommenterade jag hennes inlägg idag, apropå hennes åsikt att feminister bara är kränkta kvinnor som vill hitta en syndabock:

Anledningen till att du sällan behöver känna dig kränkt är att du är en kvinna som, förutom att du är vit, hetero, har en fin bostad, en manlig man och saknar synliga funktionsnedsättningar, lever upp till det kvinnliga idealet – du ÄR en kvinna precis som en kvinna ENLIGT NORMEN ska vara, och du har dessutom klättrat upp på samhällsstegen genom att ta dig in i den traditionellt manliga världen (märk väl: klättrat UPP, eftersom det normativt manliga av samhället värderas högre än det normativt kvinnliga).

Självklart har du svårt att se problemet, för du kan inte leva dig in i situationen att vara ”okvinnlig” (enligt normen), transperson, mörkhyad, funktionsnedsatt, homo eller liknande. Försök att se utanför din egen världsbild en kort sekund bara, och inse att det faktiskt finns strukturella problem som KAN LÖSAS, dock inte genom att alla kvinnor bestämmer sig för att bejaka sin femininitet. Det är inte så enkelt.

Och nej, den som belyser de strukturella problemen är inget lättkränkt offer, den är förbannat aktiv och strävar mot en bättre värld – för alla, inte bara för den som redan lever upp till normen.

Så, att bortförklara strukturella problem med att någon är gnällig eller inte ser sin egen del i en potentiell framgångssaga, det är förstås bara bullshit. Självklart spelar vår egen inställning till livet roll, vi kan inte bara sätta oss ner på rumpan och hoppas att någon ska ge oss en skitbra lön eller en post i en bolagsstyrelse – men ett sätt att agera är faktiskt att belysa hur samhällsstrukturerna påverkar olika människor. Snacka om att göra något åt både sin egen och någon annans situation!

Nästa irritationsmoment är det faktum att Löwengrip (och väldigt många andra i väldigt många sammanhang) bara häromdagen skrev ett inlägg om hur hennes ”kvinnohjärna” alltid måste överanalysera allting – och hon har tidigare skrivit om att kvinnor är så hemska som snackar skit bakom varandra rygg, som inte unnar andra kvinnor framgång, att kvinnor är överkänsliga och irrationella och att vi borde lära mer av männen. Hon (och många andra) talar då om kvinnor, inte om enskilda namngivna kvinnor – utan om kvinnor som grupp. Och det tycks liksom helt legitimt att sprida sådan skit om kvinnor, att vi är på det här sättet – även om det inte alls stämmer överens med varje enskild kvinna på jorden.

…däremot går Löwengrip (och visst övrigt ”folk”, inte minst anti-feminister) i taket om man talar om negativa beteenden som manliga. Till exempel beteendet att våldta människor, att misshandla folk på gatan eller i hemmet, att starta krig, att vara utåtagerande, ta (för mycket) plats – det är rakt inte okej att klassa dessa beteenden som manliga. För vadå, alla män är ju inte såna!!! Nej, precis. Alla män är inte såna och det vet väl alla. Men det vore samtidigt lögn att påstå att det inte är män i första hand som beter sig såhär, precis som det vore en lögn att säga att män som grupp inte är överordnade kvinnor som grupp, både i Sverige och i övriga världen.

Jag är som bekant mot att köna beteenden generellt, i synnerhet i allt främjande arbete, för jag vill förstås inte att mitt barn ska riskera att identifiera sig med våldsamma män – och inte heller att han ska växa upp med en skuldkänsla över att han är man och därmed potentiellt våldsam och så vidare. Men i och med att vi erkänner att dessa beteenden främst syns hos män så kan vi ju också arbeta för att förändra detta – i tidig ålder. Sandra på Stökboet skrev för övrigt så vansinnigt bra om just pojkar och mansrollen senast idag.

Själv har jag länkat mina bästa (jojo!) inlägg som problematiserar mansrollen och könande generellt här:
Nej, jag tycker inte att manligheten bör hyllas som det bästa och mest eftersträvansvärda alternativet

Kritisera gärna, men läs vad jag skriver först

23 Maj

Detta är så otroligt ironiskt. Den senaste veckan har jag skrivit om mitt arbete med sexorna, om hur vi jobbar med jämställdhetsfrågor i relation till boken ”Den osynliga flickan”. Utgångspunkten för dessa diskussioner är att jag tror (är övertygad om!) att ojämställdhet är något som drabbar alla på olika sätt. Både tjejer och killar, de som följer normen och de som inte gör det, har i skolan (och i resten av livet) definitivt en press på sig att vara på ett visst sätt. Båda grupperna gynnas av sin könstillhörighet och båda grupperna missgynnas av densamma och framför allt finns det inga utrymmen att vara på ett annat sätt än det som normen föreskriver. Vi vet alla att det finns lärare som dessutom förstärker dessa föreställningar genom att bemöta och förvänta sig olika saker av tjejer respektive killar. Det vill jag motverka.

Mer om boken som vi läser och tankarna kring arbetet med den kan man läsa här och här, men i korthet handlar den om en flicka i Afghanistan som måste klä ut sig till pojke för att kunna försörja sin familj – något som självklart öppnar upp för diskussioner om jämställdhet och vår egen syn på tjejer och killar. I mina tidigare inlägg om detta har jag återgett elevernas syn på kvinnor och män i vårt samhälle, rakt upp och ner. De fick reflektera fritt och utifrån det de sa försökte jag hjälpa dem att vidga perspektiven, för jag går inte med på att de ger sig ut i livet med uppfattningen om att killar är lite bättre än tjejer och att tjejers liv går ut på att fixa med håret och måla naglarna. Jag gör bara inte det. Hur ska samhället kunna bli jämställt om utgångspunkten i tjejernas huvuden är att de har det lite svårare, medan killarna är övertygade om att de kommer glida genom livet på en räkmacka?

…men så kommer då kritiken! Mot mig och mitt sätt att undervisa:

image

image

image

När jag läser detta blir jag inte bara irriterad, jag undrar även om dessa personer har läst och förstått vad jag har skrivit? Båda verkar ha missförstått syftet och poängen med hela lektionsupplägget och framför allt har de tolkat elevernas utsagor som mina åsikter?! Det får mig att bli orolig främst av två anledningar:
1. Tror vissa människor på allvar att feminister och genusmedvetna tycker att det är ”synd” om tjejer och kvinnor i vårt samhälle och att det är så himla lyxigt att vara man?
2. Hur står det till med folks läsförståelse egentligen?

Tröstande i sammanhanget är att jag vet vad jag står för och jag vet att jag har stöd i skollagen och i läroplanen. Att arbeta för alla elevers lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsidentitet, könsuttryck, sexuell läggning, etnisk bakgrund, funktionsförmåga och religion är liksom grunden till att försöka nå ett jämställt och jämlikt samhälle, vilket är ett av mina uppdrag som lärare.
Och som människa, för tusan.

Tur att det även finns många som förstår det:

image

Slutligen: Det är helt okej att ställa följdfrågor på det jag skriver, fundera, ifrågasätta, kritisera konstruktivt, be mig förtydliga – men läs det jag skriver först. Läs hela texten, försök förstå och ta till dig det bakomliggande syftet, för det går inte att plocka ut en enskild mening ur sitt sammanhang och ge sig på den. Tröttsamt.

Nej, Blondinbella är ingen normbrytare

4 Apr

Åh, typiskt, när jag nu redan har sjutton blogginlägg på gång så dyker här oundvikligen ett ämne upp som jag bara måste kommentera.

Det är så intressant med diskussioner, särskilt när de liksom föder nya diskussioner om själva diskussionen. Det började med att Blondinbella kritiserade ”hen-debatten”, vilket jag skrev om här, och flera stora bloggare, såsom Lady Dahmer och Hanapee, skrev superbra inlägg om detsamma med efterföljande intressanta diskussioner. Huvudpoängen var att Blondinbella uttryckt sig förbannat klantigt när hon gjorde hela genusdiskussionen till en icke-fråga (detta återkommer jag för övrigt till senare idag, ska göra ett förtydligande efter gårdagens inlägg…) och att någon så framgångsrik och intelligent som hon borde veta bättre.

Puh.

Men så kom även ett inlägg från Kvinnopartaj, vilket istället kritiserar diskussionen om Blondinbella och hennes uttalande, eftersom den reducerar genusdebatten till att handla om kläder när det i själva verket handlar om så mycket mer – och när de flesta människor i verkligheten inte är så jävla mycket bättre än Blondinbella. Att kritisera någon som Blondinbella för något som vi (folk överlag, räknar dock inte in mig själv där – ha!) inte själva kan leva upp till blir enligt Kvinnopartaj rätt löjligt och meningslöst. Ja, så tolkar jag det i alla fall.

Men, vad som också dyker upp i Kvinnopartajs inlägg och senare i Lady Dahmers replik på det (puh, nu får ni hänga med i svängarna, strax kommer poängen) är att Blondinbella faktiskt borde erkännas som en normbrytande förebild; hon är ung, extremt framgångsrik, hon är kvinna, hon står för vad hon tycker och så vidare. Är det inte det något som feminismen och alla genustänkare borde jubla och applådera åt istället för att kritisera hennes tillkortakommanden?

Och… nää, sakta i backarna, säger jag då och kommer med mina intersektionella normkritiska pekpinnar. Vilka normer bryter Blondinbella egentligen? Får se nu… Hon:
– har vit hy och blont hår
– har ett svenskklingande namn
– har inga synliga funktionsnedsättningar
– är cis-person
– är heterosexuell och monogam
– har pengar
Har jag glömt något?

Det enda som är normbrytande med henne är att hon är kvinna och ung, och ser vi hela normpaketet som ett stort rutnät av olika kategorier och faktorer, så hamnar Blondinbella tamejtusan längst upp i det ena snäva hörnet, så nära Normen Himself (dvs. den vite mannen) som det bara går.

Och vad vill jag ha sagt med det? Inte att alla måste vara mörkhyade, rullstolsburna, polygama lesbianer för att vinna respekt hos mig, verkligen inte, men jag menar att det är otroligt farligt att se henne som en ”normbrytare av rang”, som någon som bidrar till att förändra världsbilden och samhällets starka normer rörande kön, etnicitet, funktionsförmåga, hudfärg och så vidare när hon faktiskt inte gör det. Hon har enorm makt genom de tiotusentals människor som varje dag besöker hennes blogg, hennes ord väger tungt och när hon avfärdar genustänk och ”hen” som hitte-på och vi samtidigt erkänner henne som en normbrytande förebild, då bidrar vi till att osynliggöra de strukturer som finns i vårt samhälle och alla de människor, grupper, kategorier som dagligen drabbas av detta.

Att genus handlar om mer än kläder är självklart, och just klädval till sina barn kan ses som en pytteliten fråga när vi ser till hela samhället och alla de stora frågor och problem som ryms där – men denna pyttelilla fråga inrymmer starka uppfattningar och värderingar rörande kön och människors värde; på vilka sätt det är okej att uttrycka kön, vilka kön och könsidentiteter som alls erkänns i folks medvetanden och i offentliga sammanhang, vilka människor som anses ”normala”, vilka som anses ”onormala” och vilka som helt och hållet osynliggörs.

Och vad tror ni, skulle Isabella Löwengrip ha den starka ställning som hon har om hon vore lesbisk? Hade en arbetarklassbakgrund? Om hon vore transperson eller på något annat vis bröt starka könsnormer? Om hon vore synskadad, mörkhyad, muslim, fet…?

Alla borde tänka normkritiskt, det är bara så

3 Apr

Jag ska försöka mig på att hyfsat pedagogiskt och tydligt förklara varför alla borde tänka genusmedvetet och framför allt normkritiskt i största allmänhet och varför dessa sätt att se på verkligheten faktiskt inte bör tas för några ”möjliga alternativ”, utan som måsten för att alla människor ska kunna behandlas likvärdigt.

Ett stort missförstånd som ofta sker när människor ifrågasätter genustänk och normkritik är att de tror att dessa synsätt innebär att de måste ändra på sig (alltså till exempel vad gäller klädval, frisyr eller intressen), eller att enskilda individer över huvud taget ska ändra på sig ”bara för att skapa större mångfald”. Det är ett rätt inskränkt och egoistiskt sätt att se på saken, att liksom lägga fokus enbart på sig själv – och de som gör det är väldigt ofta så kallade normpersoner, det vill säga personer som tillhör normen, som aldrig i någon högre utsträckning har setts som avvikare eller ens har funderat på att de faktiskt har det rätt privilegierat. Det är inte för deras skull som normkritiken har uppstått, skulle jag bestämt vilja hävda – och varken genustänk eller normkritik har som främsta syfte att sudda ut några befintliga skillnader eller ens att öka skillnader mellan människor (även om det förstås kommer kunna ske, när folk i större utsträckning tillåts uttrycka sin person precis hur de vill).

Genusmedvetenhet och i ännu högre grad normkritiskt tänkande (vilket handlar om att se till alla normer som på något sätt inordnar människor i kategorier och skapar hierarkier mellan dem*) har – som sagt – inte uppstått ur ingenting eller ur någon enskild persons önskan om att ”krångla till det” eller ”skapa lite mer mångfald här i världen”. Det har kommit till för att människor är olika, för att det redan finns en mångfald, i vilken alla dock inte ses som jämlika, där inte alla tillåts visa, uttrycka eller vara den de faktiskt är utan att utsättas för olika typer av bestraffningar. Det vill säga, företeelser som är (blir) vanliga – att som kvinna vara späd och bära kjol och smink, att som man vara lång och kraftig, gilla bilar och sport, att vara heterosexuell, att vilja leva tvåsamt, att vilja skaffa barn osv. osv. – har blivit en norm och i nästa steg normalt, medan allt som frångår denna norm på ett eller annat vis och i mindre eller större grad ses som avvikande och ibland rentav onormalt. Detta visar sig inte bara genom folks sätt att prata eller tycka om verkligheten, utan också genom vilka som representeras i media, i reklam och genom offentliga lagar och regler (som reglerar vilka som får gifta sig, hur många man får vara i ett äktenskap, vilka som får adoptera barn, vilka som alls tillåts behålla sin fertilitet t.ex.).

Det som är norm är dock inte det enda som finns i ett samhälle, för…
– det finns även personer som identifierar sig som kvinnor, men som inte trivs i eller som inte besitter normativt kvinnliga attribut,
– det finns personer som identifierar sig som män, men som inte trivs i eller som inte besitter normativt manliga attribut,
– det finns personer som fötts med ett biologiskt kön, men som upplever sig tillhöra ett annat,
– det finns personer som varken identifierar sig som kvinnor eller män och även personer som biologiskt inte kan inordnas i någon av dessa två kategorier,
– det finns personer som inte är heterosexuella,
– det finns personer som inte lever eller som inte vill leva tvåsamt,
– det finns personer som inte kan eller vill skaffa barn
och så vidare.

Men eftersom normen blivit det ”normala” och det eftersträvansvärda, så ses det som frångår normen som mindre eftersträvansvärt och som sagt, onormalt: orakade kvinnor i kort hår kanske benämns som manhaftiga, späda män eller män som bryr sig väldigt mycket om sitt utseende ses kanske som fjolliga, personer som lever ensamma utan barn är det ofta ”synd om”, homosexuella bör enligt vissa egentligen inte få gifta sig eller skaffa barn alls (och det är väl få som önskar att deras barn blir homosexuella), transpersoner är något som många inte ens vet existerar (möjligen transsexuella, och eventuellt även transvestiter – vilket dock ses som rätt konstigt och obehagligt, så länge det inte är någon i After Dark) och personer som inte identifierar sig med något av de två juridiskt möjliga könen osynliggörs precis hela tiden och i de allra flesta sammanhang – även när det diskuteras genus. OCH SÅ VIDARE.

Alltså. Människor i det här samhället lever (eller skulle vilja leva) på väldigt många olika sätt, men normen ser till att vissa sätt att leva och uttrycka sin (köns-)identitet på gång på gång synliggörs, privilegieras och legitimeras, medan andra osynliggörs, misstänkliggörs, fördöms och bestraffas. Normer skapar helt enkelt avvikare; hierarkier mellan människor och grupper, och det är därför normkritiken har uppstått, för att vi ska få syn på normerna som styr oss och ifrågasätta dem – och i längden för att människor ska kunna vara olika, se olika ut, organisera sina relationer på olika sätt utan att för den skull klassas som onormala.

*Någon tycker kanske att jag nu lite slarvigt blandat ”genus” med ”normkritik”, och det är absolut befogat att tycka det. Genus handlar ju om att granska på vilka sätt just könsroller skapas socialt och i förhållande till biologiskt kön, medan normkritik egentligen syftar till att även granska normer rörande t.ex. etnicitet, funktionsförmåga, vithet och så vidare. Jag vill dock gärna blanda in normkritiken i genusdiskussionen, eftersom även genusdiskussionen annars tenderar att bli rätt normativ vad gäller synen på kön, genom att den gärna befäster tvåkönsnormen; att det bara finns ”män” och ”kvinnor”… vilket det bevisligen inte gör. 

Mitt examensarbete från lärarutbildningen – ”Varför skulle man inte identifiera sig som kvinna eller man?” – handlar för övrigt om normer kring kön och sexualitet och om lärares förhållningssätt till detta. Min plan var egentligen att försöka få in några schyssta citat därifrån i den här texten, men orden bara seglade iväg… Så jag får återkomma även i detta ämne.

To be continued, som man säger…

Vem har tolkningsföreträde i debatten?

19 Mar

Att föra skriftliga diskussioner är på många sätt inte helt optimalt, eftersom jag aldrig kan veta hur den andre tolkar mina ord, och eftersom den andres tolkning av mina ord väldigt lätt kan bli en sanning om den andre vill (och tvärtom, för den delen). Dessutom finns det som bekant en himla massa människor som i skydd av anonymitet slänger ur sig både det ena och det andra, utan någon som helst tanke på att mottagaren kan känna sig hotad, kränkt, påhoppad – oavsett vilket avsikt avsändaren hade.

I ”debatterna” rörande feminism, näthat, mäns våld mot kvinnor och Sveland-Josefsson-historien har jag identifierat flera otroligt stora frustrationsmoment. I dessa ”debatter” tenderar nämligen de (obs, jag könar inte och kommer inte göra det i resten av denna text heller) som är mot feminism, mot att tala om mäns våld mot kvinnor och mot Maria Sveland att se sanningen på ett helt eget sätt. De har totalt tolkningsföreträde och väljer inte bara att läsa in sanningar i det som andra sagt, utan de väljer också att komma med mothugg på samma sätt som de anser att deras motståndare (dvs. feministerna, de som talar om mäns våld mot kvinnor samt Maria Sveland) har givit dem motstånd. Detta är obehagligt och frustrerande, och det gör att möjligheten till en vettig debatt faller som en sten.

Exempel?

Uppdrag Granskning granskar de män (i första hand) som hotar och grovt kränker kvinnor, främst via Internet. Det är inga småsaker som har sagts; det handlar om att bli kallad hora, slampa, fruktansvärt jävla ful/oknullbar och att få en kniv uppkörd i fittan. I programmet poängteras tydligt att detta inte gäller alla män eller män som grupp, och SVT belyser att kränkningar mot till exempel gruppen ”män” och gruppen ”invandrare” också förekommer, men inte av samma grova sexuella karaktär (och om det gör det, så är det ingen som har rapporterat om det).

Motståndare – de som är mot att tala om mäns våld mot kvinnor, som är mot feminism och med största sannolikhet även mot Maria Sveland – tolkar ändå programmet som att män som grupp blir utpekade av kvinnor som grupp och ser sig därför äga rätten att ge igen med samma mynt – det vill säga genom att hoppa på kvinnor. Ifrågasätta hur kvinnor hela tiden väljer att spela offer, och bli upprörda över hur kvinnor helt och hållet väljer att försumma alla goda män, som inte hotar eller kränker. Jag har själv blivit utsatt för sådant ifrågasättande – trots att jag tydligt hela tiden framhåller min normkritiska hållning och i största möjliga mån vill undvika könande, framför allt i främjande likabehandlingsarbete. Att jag nämner och belyser problemet med att det finns vissa män som våldför sig på kvinnor betyder inte att jag hatar män som grupp eller tycker att män ska vara underordnade kvinnor i samhället. Of course.

Ett annat exempel: Grävgalan. Maria Sveland blir inbjuden till ett panelsamtal – ingen debatt – med bland annat Janne Josefsson. Detta samtal förvandlas likväl snart till en hätsk debatt där Josefsson bland annat hårt kritiserar Svelands bok, som han inte har läst, samt smutskastar hennes arbete i största allmänhet. Efter ett tag reser sig en kvinnlig (viktigt i sammanhanget) journalist och ifrågasätter mannen Josefsson samt kallar honom (och de två andra männen på scenen) gubbslem. Josefsson kallar i sin tur hela feministrörelsen för fascism.

Vad sker? De så kallade motståndarna – de som är mot Maria Sveland och framför allt mot feminism – tolkar journalistens (Sofia Mirjamsdotters) kritik mot Janne Josefsson som ett generellt påhopp mot män – och eftersom hon är kvinna så står förstås alla kvinnor bakom henne (eller?). Därför ser sig motståndarna ha rätten att i sin tur hoppa på alla kvinnor, till exempel genom diskussionstrådar som dessa:

image

image

image

image

Jag. Blir. Så. Vansinnigt. Frustrerad.

…och igår var det dags igen, när artisten Anton Ewald uppmuntrade ett skämt på sin twittersida, vilket gick ut på att han skulle bevisa att han inte är gay genom att sätta på någon annans flickvän. Oförargligt, tycker vissa, han är ju så ung och visst måste man få skoja ibland – men många skrev ifrågasättande kommentarer till honom, vilket ledde till att skämtet slutligen togs bort från hans sida. Var hamnade sedan debatten? Jo, radioprataren Cissi Wallin och alla andra feminister blev påhoppade av mängder av privatpersoner på Aftonbladets kommentarsfält bara för att Cissi var en av alla som ifrågasatt detta sexistiska skämt. Schmenus skriver bra om just detta.

Hur hamnar diskussionerna här hela tiden? Ser man inte att man på detta sätt reproducerar precis de maktstrukturer som feminismen ifrågasätter och som allt jämställdhetsarbete strävar efter att sudda ut?

Jag förstår det inte, jag gör bara inte det. Lika lite som jag förstår hur någon på allvar kan tro att bara för att en rörelse kallas feminism – av ytterst förklarliga skäl – så arbetar personer inom den bara med rättigheter för ”feminina personer” och i första hand för kvinnor. Hur kan man ha missat att det faktiskt inte ligger till på det sättet? Och bara för att det förekommer – av ytterst förklarliga skäl – stöttande arbete till förmån för utsatta kvinnor, så betyder inte det att männen ses som mindre värda. Jag skulle vilja banka in det i huvudet på alla som inte förstår det.

Eller så slutar jag ge mig in i, eller ens läsa, skriftliga diskussioner som bara gör mig nedslagen…

Och om någon nu planerar att missförstå mig så kan den personen börja med att läsa mina inlägg om främjande jämställdhetsarbete:
Hur ska vi ta debatten utan att reproducera just det vi vill förändra?
När tjejgrupper blir problematiska

När tjejgrupper blir problematiska

11 Mar

Jag tänkte fortsätta lite på samma tema som i lördags, mina tankar om könsseparatistiska sammanhang; att det finns många ”naturliga” mötesplatser eller arenor för kvinnor att ses som just bara kvinnor eller människor, medan något liknande i stor utsträckning saknas för män. Nu vill jag dock framför allt ställa frågan: Vad ska dessa könsuppdelade sammanhang vara bra för och leda till – egentligen?

Jag vikarierade på en högstadieskola för några år sedan, där alla tjejer gick i obligatorisk tjejgrupp en gång i veckan. Den låg på lektionstid, och medan tjejerna satt och pratade om sådant som tjejer ”behöver” prata om, stärktes inför framtiden och så vidare, satt jag med killarna och hade lektion – de killar som tjejerna alltså stöttades i att sedan kunna bemöta och våga stå upp inför. Dessa små killar, 12-13 år gamla, som än i livet aldrig gjort en fluga förnär. Men de hade fattat det där – och ett par av dem uttryckte också hur ledsen han var för att tjejerna fick gå iväg och prata. Han behövde också prata om saker, och vad hade de, killarna, gjort som gjorde att tjejerna behövde det där snacket?

Att klasser och grupper delas upp efter kön i skolan är vanligare än vad man tror. Och ofta handlar det förstås om att både tjejerna och killarna får gå iväg och prata, att det finns både tjejgrupper och killgrupper. Men syftet är nästan alltid detsamma: Att tjejerna ska rustas för framtiden, stärka sin självkänsla, våga ta plats! Att killarna ska våga prata om känslor, stärka sin självkänsla fast på ett lite annat sätt samt våga ta ett steg tillbaka.

Eller har jag fel?

Jag ogillar skarpt den här typen av uppdelningar. Den görs så slentrianmässigt – samtidigt som den, om någon ifrågasätter den, sägs vara ett arbete i förebyggande syfte. Jag ser den snarare som en åtgärd i motverkande syfte. Motverkande av att tjejer och killar, individer, ska kunna mötas utan att se varandra som motsatser, konkurrenter, främlingar, fiender – jag vet inte.

Tjej- och killidrott – visste ni att vissa skolor fortfarande har det? För att tjejerna ska våga skjuta mot mål, medan killarna ska få skjuta så hårt de kan. Uppdelade engelsklektioner förekommer också – så att tjejerna ska våga prata engelska utan att bli utskrattade eller ”bara” inte lyssnade på av killarna och så att killarna ska få prata fritt utan att behöva visa hänsyn. Och ja, förstås – dessa tjej- och killgrupper, där det ska pratas relationer, vänskap, kärlek, kroppen, mobbning… känsliga ämnen. Då är könsuppdelningen så otroligt självklar – för vilken tjej skulle vara bekväm att prata om kärlek när en kille är närvarande? Han är ju hennes framtida man! Ett tvåkönstänk i betydelsen ”motsatser” och ett heterotänk som heter duga – och som aldrig ifrågasätts.

Jag ser förstås syftet med separatistiska sammanhang ibland, både när det kommer till kön, sexuell läggning, etniskt ursprung, funktionsförmåga, you name it. Dessa sammanhang, kanske föreningar eller andra plattformar, har ju skapats eftersom det finns ett behov av dem i samhället som det ser ut nu. Vi lever i ett heteronormativt samhälle, där tvåkönsnormen ses som självklar, där heterosexualitet och tvåsamhet är det ”normala” för de allra flesta. Så, ja, därför finns hbtq-föreningar och andra typer av hbtq-communities, både som sociala mötesplatser och som en arena för politiskt påverkansarbete. Vi lever i ett samhälle där många kvinnor utsätts för hot, kränkningar och våld av män och därför finns behovet av kvinnojourer, stödgrupper för unga tjejer och så vidare. Vi lever i Sverige, och i ett Sverige där vithet och att ha ett ”svenskklingande” namn är norm och ger fördelar, och därför har det skapats föreningar för personer som inte är vita, som inte har ett typiskt svenskt namn eller liknande. I stärkande syfte, och i påverkanssyfte.

Dessa sammanhang, föreningar, arenor ifrågasätter jag inte. De behövs. Men – målet är väl att de inte längre ska behövas? Visst, vi människor gillar att kategorisera oss, att gruppera oss med andra som tänker som vi – och det kommer vi alltid att göra. Men nu pratar jag om kategorier som skapar maktobalans, privilegier till vissa grupper, hierarkier, motsättningar och andra svårlösta problem.

Det är skillnad på när tjejen som blivit kränkt, hotad eller våldtagen av en man söker sig till en tjejjour – och när skolor arbetar ”förebyggande” genom att obligatoriskt arbeta med tjej- och killgrupper. Tanken är god, att förebygga just, men vad sker på den främjande nivån, dvs. vad är det som främjas? Jo, vi signalerar för det första att tjejer och killar är olika och därmed behöver delas upp när det gäller vissa ämnen och områden, för det andra att det bara finns två könsidentiteter att välja på, dvs. att transpersoner osynliggörs, för det tredje att tjejer behöver det här stödet för att våga ta plats medan killar behöver ett forum för att våga vara lite mjukare – för att de annars riskerar att bli våldtäktsmän. Om man hårddrar det, förstås.

Och det är detta jag ifrågasätter, eftersom det är bland barn och ungdomar förändringen – om vi vill – kan äga rum på riktigt.

Många av oss trivs förbannat bra i våra separatistiska grupper, förstås, för där ses vi ju med andra som ”är som vi”. Jag menar inte att alla medelålders gifta heterokvinnor på sin nästa tjejmiddag bör bjuda in sina män, eller att det helt ska sluta finnas gayklubbar. Men vi bör se över vår egen axel litegrann, inse att vi inte lever i ett fullt ut jämställt eller jämlikt samhälle – och att en orsak till att det haltar så förbannat (och att till exempel löneskillnaderna mellan män och kvinnor nu ökar istället för tvärtom) är att vi helt enkelt inte kan föra en vettig diskussion om hur vi ska göra det jämställt, eftersom vi har så fullt upp att dela upp oss och smutskasta varandra hela jävla tiden.

Måste även bara länka till två mycket kloka inlägg av Schmenus, som på något, kanske aningen långsökt, vis relaterar till ämnet. Här och här.