En skola för alla betyder inte att ALLA måste klara ALLT, eller: Vad ska vi med alla akademiker till?

Vet ni vad jag önskar att man fick säga högt? Vad jag faktiskt får lust att VRÅLA ganska ofta – kanske än mer nu i nedskärningarnas tid – men så håller jag mig eftersom det känns typ förbjudet? Jo:

⁃ Alla barn som har det så kallat SVÅRT (i betydelsen ”klarar inte allt” eller ”måste kämpa hårt”) i skolan har inte en diagnos.

⁃ Att få en diagnos – för ja, vissa har en diagnos, kanske även jag – betyder inte att personen plötsligt bör klara eller ens förväntas klara allt. Inte ens med stöd. För: Att erkännas och bemötas som den människa man är, är INTE samma sak som att nå lika ”långt” (vad nu ”långt” betyder … ) eller exempelvis få samma betyg som någon annan. Och vet ni? Det är okej. Åtminstone borde det vara det.

⁃ Att inte alla barn klarar alla ämnen till perfektion är inte per automatik skolans eller lärarnas fel, men inte heller barnens eller föräldrarnas fel. Vet ni? Det kanske inte ens är politikernas fel. Svindlande tanke.

⁃ Vi ställer generellt för höga krav på våra barn och på oss själva (i en högst märklig kombination med att ingenting får vara det minsta jobbigt, men det är en annan diskussion).

⁃ Det är rimligt att inte alla klarar allt (vem klarar ens ALLT? Gör du? Nä, just det), att inte alla har tio-femton kompisar i skolan, att inte alla kan multiplikationstabellen, slukar en massa böcker, kan allt om rymden, religionerna, atomer, mossa.

⁃ Jag vill rentav säga: Alla BÖR INTE kunna allt om exakt allt eller ens VILJA kunna allt om allt.

⁃ Avskaffa betyget F omgående och låt alla som har försökt i alla fall få ett E. Då kan vi tagga ner en smula, bums.

⁃ Sluta värdera vissa sorters kunskaper, förmågor och personlighetsdrag högre än andra, samt:

⁃ Snälla, minns att olika slags människor behövs i ett samhälle, och om en person inte kan föra välutvecklade resonemang om litteratur eller jämföra världsreligioner på ett fördjupat sätt så kanske den är en jäkel på att ta hand om småbarn, sortera post, baka svingott bröd, köra lastbil jättelångt, meka med cyklar, måla hus och faktiskt även driva en egen firma så småningom, för när den är 25 eller 30 eller 35 så kanske den plötsligt är mottaglig att lära sig typ ekonomi, bokföring, vill plöja böcker om företagande eller något helt annat som den inte kunde/ville/klarade lära sig i skolan pga. mognad, intresse, lust, motivation, mående, trivsel, annat.

⁃ Chilla för fan, alla!

⁃ Igen: Sluta klaga så hårt på skolan och ställ inte så jävla höga krav på barnen, i synnerhet inte på de som redan kämpar sitt hårdaste med att bara vara och klara det mest grundläggande. Ja, jag säger det även till mig själv, i egenskap av MAMMA, SKOLA, MÄNNISKA.

Fan vad jag önskar att man fick säga så. Och agera utifrån det.

Vet ni varför?

Jo, för då kunde vi, däribland jag själv, sluta vända ut och in på oss själva fullständigt för att våra elever (och våra egna barn) skulle klara ALLT i skolan och istället kunde vi fokusera på det viktigaste för att de ska kunna bli hyfsat fungerande och välmående samhällsmedborgare och medmänniskor. I skolan skulle vi självklart fortsätta undervisa, ja. Om allt, ja. Visa goda exempel, ge tydliga instruktioner, väcka entusiasm i alla ämnen, i massor av olika ämnesområden så mycket vi bara kan, ja.

Men! Om ett litet gäng ungar i en klass får F (eller E – det i framtiden lägsta betygssteget) på engelskprovet/på laborationsrapporten/i idrottsbetyg – tja, då blev det så. Vi sätter inte in en massa åtgärder, gör inte upp tusen planer, stångar oss inte blodiga. Det är som det är. Det blev som det blev. Det är okej. Och den ungen är säkert grym på att rita eller baka eller bygga eller på kartgeografi eller på koreansk historia eller på något annat som den kan ha nytta av, glädjas åt och få en hejdundrandes massa cred för istället.

Men så får man väl inte säga i det här jävla landet.

Eller?

Tillägg, i egenskap av den sönderstressade lärare jag är, en av alla lärare som framöver förmodligen kommer att behöva leva upp till de orimligt höga kraven med än färre resurser, än fler elever och än fler lektioner varje vecka:

När jag ger mina elever en uppgift i svenska är jag redan på förhand gravt stressad över hur jag ska hinna med att ge alla som inte klarar den/inte hinner klart/har jättesvårt en andra och en tredje och en fjärde chans, samtidigt som jag ska bedöma de färdiga uppgifterna och låta undervisningen fortskrida till nästa arbetsområde. Att grundligt planera och engagerat undervisa sju klasser, dvs. 160 elever, i två teoretiska ämnen är liksom inte nog; jag förväntas personligen se till att var och en av dem klarar ALLT och når LÅNGT. Hela tiden. Varje dag. Även de som, trots att förmåga faktiskt finns, aktivt väljer att inte öppna boken eller lyfta pennan. Ansvaret är alltid mitt, och ingen får ”misslyckas”. Inte ens pyttelite. Någonsin. Inte ens den som har dokumenterade svårigheter och som redan mår skit på grund av det.

”Hur ska jag/mitt barn göra för att höja betyget?” är en stående fråga. ”Vad exakt gör skolan för att x ska motiveras mer, vilja mer, förstå mer, läsa mer, skriva mer, räkna mer, göra mer, klara mer? Och vad kan skolan och ni lärare göra MER?”

Tänk om ungarna kunde få göra den jävla uppgiften bara. Om de kunde få lyssna, lära, försöka, pröva, hjälpas åt, ha lite roligt på vägen, göra sitt bästa eller vad de i stunden orkar/vill/klarar. De flesta skulle mest jobba på egen hand, vissa skulle få mer stöd och hjälp. Och sen: Klart. Slut. Fertig.

Jag skulle givetvis undervisa med samma kvalitet som alltid, jag skulle ge dem alla förutsättningar jag kan i mina instruktioner och i förarbetet – men sen får de göra uppgiften efter bästa förmåga och that’s it. Vi släpper och går vidare.

Vissa kommer att få A i betyg – några för att de kämpar skiten ur sig, andra för att det visst råkade vara deras typ av ämne eller uppgift. Vissa kommer få C, som de kanske oftast brukar få när de lägger manken till. Några kommer, efter minimal eller stenhård insats (för ja, livet är så kallat orättvist), med näppe greja ett godkänt betyg och ett par stycken kommer inte att bli klara eller rentav inte orka just då/strunta i att försöka/skriva lite och sedan sudda.

Låt det vara så då.

Arbetsinsatsen och prestationen säger ju något om den personen, i den stunden, i det ämnet eller kanske alltid. Och det måste inte vara något negativt. Det bara ÄR så. Vi är olika.

Och kanske kan den som till sist knåpade ihop ett par rader och kände sig nöjd, må rätt bra av att få ett lägstabetyg för ”god insats” och sen få fokusera på den där låten som ska skrivas i musiken, få fortsätta rabbla decimaler på Pi som den just snöat in på eller ha energi kvar till träningen inför helgens fotbollsmatch. Istället för att läraren ska försöka tvinga den att utveckla och göra ännu lite till, kontakta föräldrarna/få mejl från föräldrarna, lyfta elevens svårigheter till EHT och så ska vi slita vårt hår över hur sjutton vi ska få Y att nå lika ”långt” och vilja, kunna, klara lika mycket som Z.

Betänk: Det förhållningssättet – att ibland låta vara – kanske FRÄMJAR både god psykisk hälsa OCH en god inlärning. På sikt. Man behöver inte känna sig dålig. Man måste inte vara på topp i allt, jämt. Och föräldrarna behöver inte stressa ihjäl sig heller, för det kommer gå att komma in på gymnasiet ändå. Kanske kan man – i vårt förbättrade, mindre stressiga, framtida samhälle – få ha ”F”/E i exempelvis svenska och ändå komma in på hotell och restaurang, fordon, frisör, djurskötare, omvårdnad, bild och form, idrottsgymnasium eller något annat som man är riktigt grym på eller älskar.

Ps. Hur skulle vårt samhälle ens gå runt om alla – vissa mer utbrända än andra – gick ut skolan med högsta betyg i allt och därefter bestämde sig för att plugga fem år på universitet? Handen på hjärtat: Vad ska folk med alla dessa svinhöga betyg i alla dessa teoretiska ämnen till – om de inte planerar att bli typ hjärnkirurger, åklagare eller doktorer inom avancerad vetenskap of some kind? För inte ska vi väl ALLA bli högt uppsatta akademiker som sitter och ruttnar på något kontor någonstans? Vad ska vi ens med alla akademiker till? Då kommer vi för övrigt inte ens ha några kontor, för ingen kommer att bygga dem. Möjligen att det finns arkitekter som designar superflashiga kontor, men ingen som snickrar, svetsar, murar, gjuter, lägger rör, drar el, målar väggar – eller vackra tavlor att hänga på väggarna. Värt?

Ps2. Vansinniga nedskärningar rimmar fruktansvärt illa med den hysteriska prestations- och betygshetsen som råder i vår skola och i vårt samhälle. Snacka om att försöka tvinga oss att svulla i oss en redan uppäten kaka. Dessutom i vild panik. Med stil och elegans. Och på kortast möjliga tid. Typ. Dvs: Omöjligt.

Ps3. Nu ska jag knipa käft.