Tag Archives: föräldraskap

Jag som inte ens vant mig vid att vara förälder

19 Jun

Det har verkligen slagit mig nu, hårt och rejält: Att vi ska bli föräldrar igen. Att jag snart är tvåbarnsförälder.

Jag som inte ens har fattat att jag är enbarnsförälder, som dagligen fortfarande förvånas och förundras över den fantastiska lilla krabat som studsar runt hemma i vår lägenhet.

Jag inser att det gör mig rätt… döskraj alltihop, och jag måste påminna mig själv om att det kändes precis såhär förra gången också. Eller inte exakt, men jag minns hur jag två-tre veckor före beräknat förlossningsdatum började tvivla på att det här med föräldraskap var något för mig. Jag ångrade mig, undrade vad fan vi gett oss in på.

Och den första tiden som förälder var ju faktiskt ett rent helvete. Jag saknar inte Adrians första tre månader ett endaste dugg, de känns bara som en lååång period av ångest, orkeslöshet, oro, frustration och otillräcklighet.

Vi ska liksom in i den där skiten igen. Hur tänkte vi? Hur fan kommer det gå?

Men så sansar jag mig en aning. Påminns om att just det, förra gången hade vi aldrig gjort det där förut. Jag bar med mig mängder av förväntningar om hur det borde kännas att bli förälder. Jag hade mammas berättelser om hur de skötte mig som bebis i bakhuvudet, fick för mig att rutiner så tidigt som möjligt var superviktigt, räknade amningstillfällen, trodde att varje jobbig gråt- och skrikfas skulle vara i evigheters evigheter.

Nu vet jag bättre. Vi båda vet bättre. Vi räknar inte med att dansa omkring på ett stort fluffigt rosa kärleksmoln de första tolv veckorna – tvärtom. Visst ”räknar” vi (eller hoppas åtminstone) att förlossningen kommer gå bra, att såret kommer läka och ungen kommer vara frisk och stark, något annat går ju inte ens att förbereda sig på i förväg – det blir som det blir i så fall, och förhoppningsvis klarar kroppen och psyket det. Men om allt går som det helst bör, då har vi i alla fall några strategier för att få allt att funka.

Sovandet – jag och Adrian i ett rum, min fru och bebisen i ett.
Dagarna – vi turas om att tillbringa tid med barnen, oftast blir det kanske jag och Adrian som flyr hem till någon/på utflykt (bjud hem oss!) men vi hoppas också att det kommer funka att jag drar ut på barnvagnspromenader mellan matningarna, så att Adrian och andra mamman får mysa lite, se på film och äta godis.
Umgänge – jag vet att framför allt mitt behov av sociala kontakter med andra vuxna, av träning, av space, av sömn är enormt, och detta måste lösas på olika sätt. Annars blir jag knäpp och allt går åt skogen.

Så. Strategier finns. Men ovissheten om hur det blir är total, och det skrämmer mig som fan. Tänk om vi inte fixar det? Tänk om jag inte fixar det?

Hur som helst. Idag spenderar jag tid med mig själv. Jag har sprungit fem kilometer, jag har köpt en tröja, jag sitter i skrivande stund på café och har påbörjat en ny tysk lesbisk roman. Jag försöker andas. Peppa mig själv. Rensa hjärnan från jobb (det känns fortfarande vemodigt?) och blicka framåt. In i ovissheten. Förbereda mig på att kasta mig ut, hålla tummarna, blunda och hoppas på det bästa.

Vad tänker ni, är jag knäpp? image

Annonser

Att se graviditeten som något gemensamt

4 Jun

Det som upptar mycket av mina tankar just nu är oundvikligen graviditeten och den stundande förlossningen. Samt givetvis morgondagens inbokade vändningsförsök. Den här graviditeten, den här ”vänta barn-omgången” är på många sätt helt annorlunda än den förra: För att det är andra barnet, för att jag jobbar nästan in i det sista, för att vi har en både positiv och negativ förlossningsupplevelse i bagaget, för att den här rackarungen sitter i säte – och för att det inte är jag som bär barnet. Jag räknar upp just det där, att jag inte bär barnet, sist av en anledning. För även om min fru självklart går omkring med en heeeelt annan känsla rent fysiskt så känns det verkligen att det närmar sig nu, även i min kropp och i mitt huvud. Känslorna är många och de är överallt, liksom. Jag känner mig ofokuserad på jobbet, jag drömmer om att vi ska föda barn på nätterna, jag googlar runt för att ta reda på mer om vändningsförsök och om kejsarsnitt…

Några gånger har det diskuterats i genusgruppen på facebook om det verkligen är okej att prata om ”vår graviditet” och ”vi är gravida!” och vissa (heterosexuella främst) uttrycker väldigt bestämt att nej, graviditeten är min, den som är gravid är jag. Och alltså, jag påstår inte heller att jag rent fysiskt går omkring med ett tre kilo tungt barn i magen, vars huvud stångar mina lungor och ger mig halsbränna om nätterna. Självklart inte. Men däremot är det så påtagligt hur jag, särskilt nu mot slutet, påverkas av att min fru är gravid, att jag själv är brevid – och ingen kan förminska den känslan.

Jag minns även hur det var under förra graviditeten, när jag hade bebisen i magen och hur min fru påverkades av och var delaktig i den. Inte bara genom att vi även då gick på alla MVC-besök tillsammans utan genom att hon fick vissa cravings (själv hade jag inga) och genom att hon under de sista veckorna blev så fumlig och snurrig att hon minst en gång i veckan tappade något ömtåligt i golvet eller sjabblade till det på jobbet. (Det blev dyra sista graviditetsveckor, kan man säga…)

Det känns fint, tycker jag. För det handlar inte om att förminska det orimligt tunga fysiska arbete som en gravid person uträttar och genomlider (och som jag är så tacksam för att min fru pallar…), utan om att vänta barn är något vi gör tillsammans, på samma sätt som vi sedan kommer hjälpas åt under förlossningen och därefter ta lika stort ansvar för den lilla krabaten och för föräldraskapet. image Ps. Jag vill verkligen tacka för alla fina och stöttande kommentarer jag fick på gårdagens inlägg! Och vilka berättelser ni delade med er av! Svar till var och en kommer så småningom 🙂

Hur förbereder vi vårt barn på att bli storebror?

27 Maj

Jag var fem år gammal när mitt första syskon föddes. Jag minns väl det första besöket på BB, att jag både fick hålla i min nyfödda lillasyster och även gick en liten runda med henne i famnen (hur tänkte de vuxna då?), men i övrigt är minnena rätt svaga från den tiden. Förmodligen för att vi bara träffades varannan helg, när jag var hos pappa. image Ett år senare, ett par månader före min sexårsdag, föddes min lillebror, och det är med honom jag sedan har vuxit upp, eftersom vi har samma mamma. Jag var så pass stor då, att jag minns mammas graviditet till viss del, jag minns morgonen då mormor väckte mig och berättade att jag hade fått en lillebror och att vi skulle åka till BB före lekis. Det var till och med min första dag på lekis den dagen, och jag var mäkta stolt som fick sitta där på samlingen och berätta att jag samma dag fått en lillebror. De tidigare tankarna om att slänga en eventuell lillebror i papperskorgen var som bortblåsta.

När man är så pass gammal som jag var när jag fick syskon finns det ett tydligt före och efter. Jag minns tiden då det bara var jag och mamma. Ibland hon, jag och en partner till henne, förstås. Och jag minns tiden efter att min bror hade fötts, hur saker och ting förändrades, men det… gjorde ingenting. Jag var en stolt storasyster som gillade att ta hand om min lillebror. Han fick vara på mitt rum, vi busade, vi kramades och lekte. Med honom var det förstås speciellt också, eftersom han aldrig blev en sån där lillebror som förstörde mina grejer eller gjorde livet surt för mig, på grund av eller tack vare hans omfattande funktionsnedsättning. Emil har alltid bara varit toppen, helt enkelt. Och alldeles unik.image
Adrian kommer vara knappt tre år när han om några veckor blir storebror. Han är tillräckligt gammal för att begripa att något är på gång, men för liten för att i framtiden kunna erinra sig tiden innan han fick syskon. Jag undrar så hur han kommer reagera när vi åker iväg till förlossningen och sedan kommer hem med en bebis. Hur traumatiskt kommer det bli? Hur fascinerad kommer han bli? Vad kommer gå lätt och vad kommer bli utmanande?

Vi märker redan hur han påverkas av det faktum att det finns en bebis i ena mammans mage. Han sover sedan ett par veckor uteslutande i vår säng, från att tidigare ha varit en ensamsovare. Han berättar då och då om bebisen som ligger i hans egen mage – ibland är det för övrigt en kusin, en morfar eller han själv som ligger där inne – och han vill att vi lägger örat intill så att bebisen kan sparka på oss. Ibland vill han gosa med (den verkliga) bebismagen, men ibland vill han hellre boxa eller hoppa på den. Igår kväll kröp han upp i spjälsängen, talade om att han ska sova med bebisen och byta blöja på den – men inte torka bajs. När vi är på MVC-besök är han föga intresserad, utan visar mest tydligt att han vill ha uppmärksamhet, smiter ut ifrån barnmorskans rum, ritar på golvet och släpar iväg med alla låneleksaker. Inte så konstigt egentligen.

Jag tror helt enkelt att han är som blivande storasyskon i den här åldern är mest: Orolig, nyfiken, spänd, ointresserad och rätt ovetande på samma gång. För självklart förstår han inte fullt ut vad som är på gång… men det gör ju inte vi heller, å andra sidan.

Hur förbereder vi honom på bästa sätt? Hur förbereder vi oss själva på att förbereda honom? Går det ens? Hur har ni andra gått tillväga och hur har det fungerat?

Min fru är lillasyster till en 18 månader äldre storebror, och har med andra ord själv aldrig upplevt ett liv utan syskon (och inte brorsan heller, egentligen). Ingen av oss har liksom den erfarenheten, att vara ett halvstort blivande storasyskon. Och även om vi hade haft det; alla barn och alla relationer är givetvis unika.

Vi försöker att prata lagom mycket om bebisen hemma. Vi gör Adrian delaktig så mycket vi kan, pratar om vilken tur bebisen kommer ha som får en storebror som Adrian. Vi frågar vad han helst vill hjälpa till med, om han vill hjälpa till och vi säger ännu oftare än vanligt hur mycket vi älskar honom och hur fantastisk han är. Böcker om att få syskon har vi läst fler stycken, och det märks att hans intresse växer (även om det som sagt saknas böcker som handlar om vår familjekonstellation). Ändå är jag rädd att det inte räcker till. Jag är otroligt orolig för att han ska känna sig åsidosatt, att han ska tro att vi älskar och bryr oss mer om bebisen än om honom.

Jag har jobbat och varit borta mycket under maj månad, och när jag är hemma sitter jag inte sällan med datorn och läser elevtexter. ”Mamma jobbar”, är en fras Adrian fått höra alltför många gånger den sista veckan, och det dåliga samvetet inom mig växer sig allt större. Tålamodet är sämre, tröttheten enorm, samtidigt som Adrian testar gränserna mer, utmanar, pockar på uppmärksamhet. Puh. Det är fan inte lätt att räcka till, och jag är långt ifrån alltid den förälder jag vill vara just nu. Även om både jag och min fru förstås gör vårt yttersta, i stort sett varje sekund. Hon som tung och höggravid, jag som utarbetad och stressad.

Det är med stor lättnad jag ser fram emot de kommande långhelgerna och sommarlovet. Då får vi vara tillsammans, i lugn och ro. Vara mammor och barn, med barnet i centrum lite mer. Förhoppningsvis kommer bebisen inte för tidigt; vi vill hinna återhämta oss och spendera lite tid som enbarnsfamilj först. För Adrians skull, för vår skull.image
…och sedan får den gärna komma ut, den där ungen. Den måste bara lämna sätesläge först – från och med idag har den prick fem veckor på sig.

Ps. Jag kommer säkerligen skriva mer om föräldraskap, graviditet och förlossning den närmaste tiden. Det finns så många bottnar i det, alltifrån att vara två mammor som turas om att föda till det rent vardagliga som varje yrkesarbetande förälder tampas med (och så lite genus ibland, utkasten ligger och väntar). Att jag skriver en krönika i sommarnumret av Nära barn har jag redan nämnt – men jag nämner det igen! Den handlar mest om mig och det fina i att slippa föda, även om jag också talar om hur oviktigt just det där födandet är egentligen. I synnerhet för barnet. För Adrian är vi båda lika mycket mammor, och den kommande bebisen är lika mycket båda mammornas – och hans! – bebis. Hoppas då bara att han kommer gilla att dela med sig av oss…

Om långhåriga pojkar och korthåriga flickor och om barns rätt att vara sig själva

13 Apr

I kommande nummer av Vi föräldrar är jag och min lilla familj med på ett uppslag:1422542_10151973649132551_7705320813119292190_n Kommande, eftersom numret inte finns i butik än. Det är bara prenumeranter som redan haft äran att skåda oss. Kul grej att delta i, faktiskt, och särskilt kul att få vara med bakom kulisserna på ”hemma hos”-reportagen och inse att redaktionen inte alls kommer hem till en utan att alla deltagande familjer kommer hem till någon annan. Vi fick äran att fotas i någon annans badrum, betydligt luftigare än vårt.

”Artikeln då?” kanske någon undrar, och jag kan säga direkt att nej, det är inte värsta reportaget om oss, utan mest en väldigt lättsam liten intervju om… hår, och i vårt fall: hårklippning. Och den enda utsagan som litegrann speglar vår genusengagerade föräldrasida redigerades dessvärre bort i slutversionen, så förvänta er inget särskilt alls.

Dock tycker jag att temat hår är väldigt intressant just när man pratar och tänker genus och feminism och jag hade gärna ägnat lite mer tid åt det i intervjun: Barn i normbrytande frisyrer, om de starka könsmarkörerna som olika frisyrer utgör, om viljan att vidga normerna för och åt sina barn, att hitta balansen mellan det praktiska kontra det utseendemässiga och inte minst barnets egen vilja när det handlar om hens kropp och identitet.

Vårt barn har långt hår, ”trots” att det står ”male” i hans pass och det är egentligen inte så vansinnigt uppseendeväckande. Nog för att han tack vare frisyren ofta tolkas som flicka av omgivningen, men ser man sig omkring är det rätt vanligt med pojkar i långt hår, både i så kallade genusmedvetna kretsar och i familjer som inte alls tänker på sådant. Men, i just genusmedvetna familjer skulle jag nog vilja påstå att pojkar i långt hår är extra vanligt, kanske just för att håret är en så tydlig könsmarkör: Den korta snaggen eller den klassiska pottfrisyren anses typiskt pojkiga, och otaliga är de familjer med söner och döttrar, i vilka döttrarnas hår sparas ut för att kunna flätas och tofsas, medan sönernas hår klipps av så fort det vuxit ut. Många genusförälder vill ju gärna tumma lite på dessa starka utseendenormer, för att ge barnet olika alternativ inför den dagen hen är stor nog att välja själv, och då är det inte då konstigt att de stereotypa pojk- respektive flickfrisyrerna ofta undviks, tänker jag.

I facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” diskuterades hårfrågan för inte så länge sedan apropå att vissa medlemmar titt som tätt lägger ut foton på sina ”normbrytande barn”. Frågan som ställdes var varför det läggs upp så många bilder på pojkar i klänning eller med långt hår och så få bilder på flickor i kort snagg eller andra typiskt pojkiga attribut. Ja, det diskuterades även varför folk alls lägger upp bilder på sina barn i normbrytande outfits och dylikt, och om ”genus” verkligen är att bryta mot så många normer som möjligt… Men det är en annan diskussion (och för att själv genast svara kortfattat på den funderingen: Nej, att vara genusmedveten handlar inte om att göra statements eller uppfostra ”tvärtom” och det är inget nederlag att som genusförälder få en dotter som gillar dockor eller en son som gillar bilar. Läs gärna Ett tigerlivs inlägg ”Genusmedvetenhet eller tvärtomtänk?”.)

Hur som helst identifierades under facebookdiskussionen främst två alternativ till varför folk ofta ”stoltserar” med sina småpojkars normbrytande kläder och frisyrer, medan det omvända är ovanligare:

För det första för att det pojkiga och manliga av och i samhället generellt sett värderas högre än det flickiga och kvinnliga, och för att det därför redan är mer accepterat att som flicka vara ”pojkig” än att som pojke vara ”flickig”. Kanske kan det vara av denna anledning som genusmedvetna pojkföräldrar gärna talar om och visar bilder av sina pojkar i färgglatt, blommigt, med långt hår osv: För att uppvärdera det flickiga och kvinnliga, och för att visa att det är okej att pojkar tycker om stereotypt kvinnliga färger, prylar och uttryckssätt.

För det andra (eller som en fördjupning av det första) för att mycket av det stereotypt kvinnliga och flickiga verkligen bör uppvärderas mer än det gör, och för att mycket av det stereotypt manliga inte alls är särskilt eftersträvansvärt egentligen: Behöver vi fler machomän i den här världen eller? Skulle inte tro det. Och inte heller ska alla kvinnor ”bli som män” för att vi på sikt ska uppnå jämställdhet och jämlikhet liksom… (Obs, den sista meningen handlar på intet vis om transidentiteter, utan knyter an till en feministisk diskurs där lösningen på ojämställdheten anses vara just att kvinnor slutar vara kvinnor. Helt fel taktik, menar jag.)

När föräldrar stolt lägger upp bilder på sina pojkar i normbrytande outfits och frisyrer rör det sig därmed sammanfattningsvis om att dels uppvärdera det kvinnliga och dels att utöka pojkars valmöjligheter när det gäller kläder, hår, intressen, prylar osv. Kanske kan det även vara en strategi för att motverka homofobi och transfobi, vilken till stor del väldigt tydligt riktas mot bögar, ”feminina män” och transkvinnor: Kroppar som tolkas som manliga i stereotypt kvinnliga attribut provocerar.

Men.

Det är trots allt grovt förenklat och lite… lögnaktigt att påstå att det är ”okej att vara pojkflicka” eller att ”kvinnor och flickor har så mycket större könsmässigt spelrum än män och pojkar”. Som kvinna, tjej eller flicka är det trots allt bara okej att bryta mot könsnormerna till en viss gräns: Du får gärna vara lite ”tuff” och våga säga vad du tycker (så länge du inte är feminist eller säger något illa om män/manlighet, så länge du som flicka inte är ”oregerlig”, grov i munnen eller spydig i klassrummet), du får gärna vara sportig och stark (så länge du inte är lika snabb eller starkare än killarna i klassen och så länge du inte heter Caster Semenya), du får gärna ha en hyfsat laidback inställning till ditt utseende och inte vara rädd för att ”få lite skit under naglarna” (så länge du fortfarande är ”naturligt söt och så länge du inte ser ut som en man/kille). When darkness falls skrev bra om dubbelbestraffning nyligen, inget som rör barn i hennes text, men strukturerna börjar redan där…

När jag gick i mellanstadiet hyllades de coola tjejerna i ”robynfrisyr”, men den ocoola tjejen i vanligt kort hår ansågs äcklig, och särskilt äcklig just på grund av det korta håret. Mina syskon har under sin skoltid pratat om vilka man kan leka och inte leka med, och just den där tjejen i kort hår… Nä, henne vill man inte vara med, hon är konstig, ”hon vill vara som en kille”. Och ser man sig omkring i vilket klassrum som helst, från förskoleklass upp till högstadiet, är det extremt ovanligt med korthåriga tjejer. Normen att som tjej ha långt hår är extremt stark, helt enkelt, och jag gissar att även många genusmedvetna föräldrar kan dra sig lite för att klippa sina flickor rejält kort. De berövar dem liksom deras flickighet, deras söthet. Enligt normen, alltså. Och detta är givetvis en norm som minst sagt behöver krossas, utan att för den skull i nedvärdera det som idag klassas som kvinnligt. Vi måste alla ha rätt till fler alternativ, vi måste själva få välja hur vi vill se ut.

…och så har vi ju, till sist, det faktum att vi pratar om barn och att barn inte är några utställningsdockor i första hand. Nej, de är barn, som leker, rullar sig i sandlådan, kladdar med mat i håret, vägrar duscha, avskyr att borsta och frisera… Är långt hår egentligen passande för någon unge? Egentligen?

Jag frågar mig det ibland när jag borstar Adrians hår, vilket klibbar och tovar ihop sig till dreadsliknande korvar nattetid. Han är håröm, han avskyr att borsta håret, det är en kamp nästan varje gång. Varför utsätter vi honom för det? Och varför utsätter ungefär varje flickförälder sina döttrar för det? För att de ska vara söta förstås. För att kunna fläta och sätta upp i tofsar. För att det ska synas att de är flickor. Och samtidigt blir alla dessa flickor ständigt tränade i tålamod, i ”vill man vara fin får man lida pin”. I många fall är det även en social träning, att man sitter och småpratar medan man borstar och kammar. Sådant som pojkar inte fixar, sägs det.

Just det där är faktiskt en anledning till att vi envisas med att Adrian ska ha långt hår ett tag till: För att han är fin i det, ja, men också för att den där stunden i knät känns så värdefull. Han är sällan still annars (utom när vi läser böcker, så där har vi också ett bra mystillfälle) och utan borstningsstunden går ännu en fantastisk möjlighet till närhet, en lugn stund och social samvaro till spillo. Jag tror att de där stunderna är extremt nyttiga, särskilt kanske när man har ett barn som kategoriseras som ”pojke”.

Samt, förstås, att vi än så länge inte vet vem han är eller vill vara. Pojkrollen finns redan där, färdigpaketerad, bara att trä på sig. Men alternativen måste vi ge honom. Och en del i det är något så ytligt som en frisyr. Så enkelt är det.

Överhettad

9 Apr

Först tänkte jag skriva att jag är alldeles tom inuti just nu. Men det skriver jag inte, för det är jag inte. Jag skulle nog snarare säga att jag är på gränsen till överfylld, samt överrumplad och matt.

För det första av mitt jobb, som dagligen är och förblir en stor utmaning – även de timmar och dagar då det enbart känns lustfyllt och skitkul (testa att fånga 24 fjortonåringars uppmärksamhet, alla på en gång, när de samtidigt är uppfyllda av sina tonåriga egon, sina bekymmer och rädslor, funderingar och drömmar – och när du dessutom konkurrerar med var och ens smartphone OCH individuella iPad. Just do it, innan du en enda gång kritiserar eller ojar dig över skolan, okej?).

För det andra av föräldraskapet, vilket just nu är mer utmanande än det någonsin varit tidigare; att vara förälder till en alldeles fantastisk 2,5-åring med en hejdundrande fantasi och ett lika hejdundrande temperament, samt en vilja av stål. Han är klipsk, vår unge, han går inte med på att man luras eller försöker sig på några avledande tricks – han genomskådar allt. Och hans sociala behov och närhetsbehov är enormt. Mysigt som bara den, men krävande: När vi är tillsammans, då är vi tillsammans, och lägger sig gör han inte förrän vi lägger oss. Han vill inte missa något, liksom. Mitt tålamod prövas miljoner gånger dagligen och att leva under devisen kommunikation, respektera kroppslig integritet så långt det bara går och kärlek före allt… det tär lite alltså. Men vi har ju igen det, om inte helt och hållet så åtminstone nästan lika många gånger dagligen.
”Måste pussa mamma!”
”Titta vilken snyggingmask jag gjort mamma!”
”Det är MINA mammor!”
Obeskrivligt, liksom.

…och för det tredje så händer det så mycket skit i vårt kära samhälle just nu att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja. Skoldebatter ignorerar jag, för jag pallar inte höra fler gånger vad jag eller min skola behöver göra. Jag vet redan precis vad jag behöver, okej? Och så frias ytterligare våldtäktsmän på löpande band, Grand Hotel förbjuder kvinnor att amma och Silja Line skuldbelägger kvinnor för att de blivit våldtagna på båten. Alltså skärp er, allihop, säger jag bara. Vad fan är det frågan om? Nej, jag orkar inte. Det rinner över och blir inga kloka ord kvar. Jag lämnar över till Lady Dahmer och till When darkness falls istället. De har båda skrivit riktigt läsvärda, viktiga och (den senare framför allt) starka, självutlämnande texter idag. Läs!

Nu ska jag gå på yoga.

Allt eller inget, svart eller vitt, noll eller 100

28 Mar

Jag har ett digitalt tänkande, säger min psykolog. Och det är väl inga nyheter egentligen för en sån som jag, som började samtalsterapikarriären redan som 14-åring: Det är allt eller inget, lyckoträff eller katastrof som gäller för min hjärna.

(Förmodligen är det därför hjärnan har lite svårt att fatta att jag nu faktiskt är halvtidssjukskriven. Men det var inte det jag skulle skriva om.)

När min kropps- och viktnoja var som värst i 20-årsåldern fanns två lägen: undernärd eller sjukligt fet. Och eftersom jag inte ville bli sjukligt fet var det undernäringen hjärnan ville eftersträva. Jag räknade points som en galning, åt havregrynsgröt till middag och ibland pallade jag inte och tryckte i mig 300 gram choklad och en påse kanelgifflar på en gång – för att sedan få för mig att jag skulle vakna dagen därpå och väga 150 kg. Ungefär så.

Likadant fungerar mitt huvud i ungefär alla lägen: Jag är bäst på något, eller är jag sämst på något. Allt kommer gå skitbra, eller kommer det gå åt helvete. Det gäller föräldraskapet, det gäller träningen, det gäller bloggandet.

Och hjärnan vill gärna intala resten av mig att om jag gör ett snedsteg så är det kört. När Adrian var liten trodde jag att en kväll med bristande rutiner skulle krascha allt vi lyckats bygga upp, om jag under en vecka inte tränar så kan jag lika gärna skita i det och skriver jag ett ointressant blogginlägg så kommer alla sluta följa mig och jag kan lika gärna skita i alltihop.

Det är fruktansvärt irriterande att fungera såhär och jag avskyr att det inte bara lätt som en plätt går att förändra. Varför kan jag inte bara vara förälder och lita på att Adrian vet att jag älskar honom? Varför kan jag inte bara nöja mig med att träna de gånger jag orkar och känna mig nöjd med det? Varför kan jag inte bara skita i om någon följer eller avföljer mig på bloggen och sluta vara så noggrann med att alla texter måste vara fullfjädrade analyser, nydanande och utbildande på samma gång?

Igår, när livet och tröttheten kom ikapp mig efter en och en halv veckas arbete, bestämde jag mig för att sluta blogga, sluta twittra och bara stänga ner sociala medier tills jag blir helt frisk igen. Allt eller inget, och nu stod alltså ”inget” på menyn. Bara jobba, vila, städa och vara en fantastisk (!) fru och mor.

Men så hade vi en trevlig våffelkväll med grannarna, jag sov ungefär så bra som man kan begära med en 2,5-åring i huset och vaknade till en strålande sol på en blå himmel – och tänkte (som så många gånger förr): GE DIG, SANNA! Var inte så jävla digital! Sluta överdriva för fan!

Sen traskade jag hand i hand med barnet till förskolan, tog en promenad till centrum och skrev det här inlägget på bussen till jobbet. Och nu publicerar jag det utan att ens korrekturläsa ordentligt.

Någon måtta får det fan vara.

Ps. Jobbet lyckas jag åtminstone ha en rätt schysst och lagom inställning till: Jag vet att jag kan, men jag måste inte vara bäst. Undrar när den inställningen börjar smitta av sig på resten av livet?

Bör jag också ta mig i röven?

25 Feb

Jag ska flyga till Berlin idag – närmare bestämt om en timme (flygrädd som jag är – varför gör jag alltid såhär?). Bara jag och en ryggsäck med böcker och ett skrivhäfte. Två nätter på hotell, tre dagar att upptäcka Berlin på egen hand. Det känns pirrigt och på samma gång saknar jag redan min unge som bara den. Bara att lämna honom en kväll för att gå ut och äta med min fru eller en kompis känns tufft för mig, samtidigt som jag då och då inte kan låta bli – för den där tiden på egen hand är så värdefull och välbehövlig. Det pågår en ständig konflikt i mig mellan att ibland längta efter mig själv samtidigt som jag vill ha mitt barn nära, nära varje sekund.

Delvis härstammar konflikten från mitt eget innersta; kärleken till barnet kontra behovet av att vara en alldeles egen individ. En del av slitningarna handlar dock om att jag är kvinna, mamma, och att jag vet att jag borde ägna mig helt och hållet åt mitt barn, utan att se det som någon uppoffring. ”Barnet är en del av mig, därför innebär ‘egen tid’ att vara tillsammans med mitt barn”. Typ så.

Så enkelt är det dock inte. Inte för mig.

Ni kanske läste ”krönikan”, eller snarare utskällningen, riktad till mammor i allmänhet och Linda Bengtzing i synnerhet i samband med förra veckans delfinal i Melodifestivalen? En ilsk kvinna på Aftonbladet tyckte att det nu minsann får vara nog med ”stålmorsor” som ställer sig på scenen så fort de klämt ut sin unge, att detta är ”vår tids största epidemi” (eller hur hon nu uttryckte sig, jag pallade bara läsa en gång).

Jag fattar inte varför vissa envisas med att lägga sig i hur andra väljer att leva sina liv, när det inte det minsta drabbar dem själva. Och i det här fallet, vilket Frida Boisen påpekade i en betydligt rimligare svarskrönika, har ju barnen i de nämnda fallen (Linda Bengtzing, Charlotte Perrelli, Petra Mede) ytterligare en förälder. Det är inte direkt så att bebisarna lämnas skrikande i en tom lägenhet i väntan på att mamma ska få sjunga färdigt sin schlager.

Aftonbladets ilskna krönikör flikar mot slutet in att hon riktar sig även till pappor men det är förstås bara bullshit och något hon lägger till för att lindra kritiken. Hon riktar sig, vilket debatten om barn som ”lämnas åt sitt öde” och börjar ”för tidigt” på förskola alltid gör, till kvinnor eftersom barn i första hand anses vara kvinnors ansvar – ett synsätt som i samma andetag befäster synen på män som sämre och mindre fullvärdiga föräldrar.

”Ta er i röven, stålfarsor!” Den rubriken hade jag velat se i samband med att Martin Stenmarck vann Melodifestivalen med ”Las Vegas” då han hade en nyfödd hemma, eller då Robinson-Robban lämnade nyförlöst fru och bebis för att ännu en gång tävla i Robinson: ”Det är vår tids epidemi: Pappor som ställer sig på scenen direkt efter att deras barn fötts, som sätter jobbet och karriären före barnen och samtidigt tvingar barn att börja allt tidigare på förskola!”

Eh, för vet ni? Det är ju så det är: Om det är några som på generell nivå ”lämnar barn i sticket” så är det män, pappor. Mammorna drar redan sitt strå till stacken. Vi tar redan ut föräldradagar så det räcker, vi vabbar och byter blöjor och torkar snoriga näsor så det står härliga till. Att ett växande antal mödrar vill göra någonting utöver detta är inget samhällsproblem; det som behövs är fler män som tar över när kvinnorna vill ställa sig på scenen, gå och jobba, resa på egen hand till Berlin…

…och just det, i vårt fall är det ju så att vi har lyxen att vara två kvinnor som delar på ansvaret. Och vi delar faktiskt rätt lika. Lätt som en plätt. Halva föräldraledigheten var, hälften av vabdagarna, vi hjälps åt att lämna och hämta på förskolan, vi är båda uppe och kramar ungen på nätterna (när han inte kommer intassandes och lägger sig mellan oss), vi lägger honom varannan kväll och stiger upp i ottan varannan morgon. Detta sker faktiskt helt utan ansträngning, det är knappt något vi diskuterar: Vi bara gör, vi agerar per automatik som två fullvärdiga föräldrar.

Nu är det jag som reser bort för mig själv två dygn och nästa gång är det min fru. Adrian har alltid någon hos sig som han är trygg med; är det inte någon av oss mammor (vilket det oftast är) så är det en mormor eller i mer sällsynta fall en moster eller morbror. Jag ska verkligen inte ta mig i röven, jag ska verkligen inte ha dåligt samvete. Däremot får jag förstås fortsätta längta järnet efter min unge, det är liksom ett ultimat bevis på hur mycket han betyder för mig. (Och om sedan tiden kommer då det enbart är skönt att komma iväg ett par dagar – då är det också helt okej!)

Ta sig i röven däremot, de kan alla göra som inte kan låta bli att skuldbelägga (andra) mammor för att de vill göra mer än att amma/flaska, vyssja, vabba och torka rumpor, samt alla som inte ser pappor, icke-födande mammor och andra viktiga vuxna i ett barns liv som minst lika värdefulla.

Hur den normativa synen på föräldraskap drabbar oss alla – mer eller mindre

29 Jan

När jag var gravid med Adrian fullkomligt slukade jag all gravidlektyr som jag kom över. Gravidhandböcker, diverse gravidsajter på nätet, gravidtrådar på Familjeliv – allt. Redan då blev det väldigt tydligt att de där böckerna, texterna och diskussionerna inte riktigt vände sig till mig. Eller jo, till viss del förstås: De var alltid skrivna till ett ”du”, till ett ”du som är gravid” – och gravid var jag ju. Oftast förväntades den där ”du som är gravid” ha en man vid sin sida, en ”blivande pappa” och på vissa sajter var de till och med så generösa att den där ”blivande pappan” alternerades med ord som ”partner”eller ”medförälder”.

Min fru läste sällan de där böckerna och hon hängde inte runt på Familjeliv (även om hon givetvis också var väldigt delaktig i hur jag kände och mådde, gärna tog reda på vad som hände inne i min mage samt att vi alltid gick tillsammans till mödravårdcentralen – alltid, utan undantag). Och nu förstår jag henne mer än någonsin; för nu är det min tur att vara den där ”partnern”, ”medföräldern” – ”den andra mamman”, som aldrig aldrig någonsin benämns just som ”mamma” (inte ens hos familjerätten, faktiskt).

I början av min frus graviditet gick jag med i ett par gravidtrådar på Familjeliv, för att jag gillar sociala medier och för att jag under graviditeten med Adrian lärde känna andra blivande föräldrar (nåja, mammor) som jag har kontakt med än idag. Men den här gången är det definitivt annorlunda, för jag är inte gravid. Och det märktes så otroligt tydligt i de där gravidtrådarna att jag inte alls är välkommen av precis den anledningen.

Inte för att det är en stor förlust att inte släppas in i diskussioner på Familjeliv (där tonen lätt kan bli rätt… uppskruvad på vissa håll), men det ringar ändå in det faktum att det – utifrån samhällsnormen sett – är något helt annat att vara en blivande mamma utan att ha det kommande barnet i sin mage, mot att vara en gravid blivande mamma eller en (icke-gravid) blivande pappa. Själv tycker jag förstås också att det är annorlunda att inte känna sparkarna på insidan, att inte lida av halsbränna, att slippa den täppta näsan – men utöver det så är det liksom ingen skillnad. Vi ska ha barn, ju.

På barnavårdcentralen anordnar de efter barnets födelse föräldragrupper (som det formellt kallas) eller mammagrupper (vilket det i praktiken oftast är) och där blir det ännu tydligare att den person som inte har fött barnet, eller den person som inte är mamma inte riktigt har en plats i dessa grupper. När jag som nybliven, nyförlöst förälder pratade med andra nyförlösta kvinnor om detta var det någon som skrattande berättade om en man som deltagit i hennes mammagrupp en gång, men sedan hade han aldrig kommit tillbaka. ”Inte så konstigt”, menade hon, ”han ville väl inte lyssna på när vi pratade om såriga bröstvårtor och trasiga underliv”.

Men jag kan inte låta bli att tänka: ”Varför inte då?” Och varför skulle det finnas en motsättning i att under en föräldragruppsträff prata om såriga underliv/ärrade magar och den psykiska påfrestning som det innebär att bli förälder? Oron man känner inför att något ska hända ens lilla bebis, vanmakten när bebisen skriker halva natten, sömnbristen, förlossningsupplevelsen, första mötet med barnet..? Varför skulle det vara unikt för den person som har fött barnet att vilja – och känna behov av – att prata om dessa saker? Trasigt underliv eller inte, såriga bröstvårtor eller ej – vi är alla nyblivna föräldrar, med allt vad det innebär.

På vårt BVC hade någon tagit det fantastiska initiativet att starta en pappagrupp! Okej, jag ska inte förakta detta initiativ, det är förstås jättefint att pappor ska ses och prata om att vara just pappor. Det som störde mig var dels att dessa ”pappagrupper” ägde rum kvällstid (alla pappor jobbar, som ni vet), det förväntades inte att bebisen skulle vara med (det var säkert okej om bebisen följde med, men vem kunde förvänta sig att mamman – för det är klart det finns en mamma – kunde lämna ifrån sig bebisen på kvällstid?) och naturligtvis var detta ingen grupp som min fru var välkommen att delta i. Eller, det var hon kanske, men eftersom den marknadsfördes som ”pappagrupp” kändes det inte direkt… bekvämt.

Summa summarum: Min fru kunde inte följa med på mammagruppen (a.k.a. föräldragruppen) eftersom den alltid låg på förmiddagstid och hon kände sig inte välkommen i pappagruppen. Dock gick vi tillsammans på en massagekurs på fredagar, då vi båda var föräldralediga. Vi var de enda som deltog två föräldrar, och när kursen var slut fick vi ett vackert diplom att ta hem med en dikt som handlade om mammans och pappans roll i barnets liv. Tack, BVC!

Någon undrar säkert nu vad jag vill komma fram till med det här inlägget, och jag håller med om att det spretar lite… men det jag tänker är att hela diskussionen om och tanken på föräldraskap och jämställt föräldraskap måste utvidgas. Vad innebär det att bli och att vara förälder? Är det verkligen samma för alla som har fått/fött sitt barn på liknande sätt? Har alla som fött ett barn automatiskt någonting gemensamt? (Jag tänker exempelvis på kvinnan i min föräldragrupp som tydligt led av någon form av depression, bland annat relaterad till att hon inte kunde amma – snacka om att hon mådde dåligt av att vi andra satt där med brösten i vädret.)  Har alla som inte fött ett barn automatiskt någonting gemensamt? Nej, naturligtvis inte.

Genom alla dessa grupper och sammanslutningar – som ofta serveras oss utan andra alternativ – får vi dock lära oss att mammor behöver prata om underliv, bröst, matintroduktion och sömn, och pappor behöver prata om… något annat. Och alla mammor som inte har fött barn, de pappor som har fött barn, alla som har adopterat, alla som är förälder nummer tre eller fyra… de hamnar någon annanstans, antas ha andra behov. Eller så glöms de helt enkelt bort.

Jag har flera idéer på nya sätt att tänka och göra, men dessa kanske jag ska presentera i ett annat inlägg? Ni får gärna fundera i kommentarsfältet så länge!

Tänk om jag skulle ha inställningen att mammor och söner aldrig kan bygga upp en riktigt nära relation?

28 Nov

image

image

image

imageOvanstående konversation ägde rum i kommentarsfältet inne hos Oxhen, under det mycket flitigt delade inlägget ”Pojkar” där kloka Oxhen en gång för alla uppmanar oss vuxna att ta ansvar för våra barn – och främst våra pojkar! – genom att inte avfärda deras normativt pojkiga beteende med att ”de är pojkar” utan att istället aktivt börja arbeta för jämställdhet och mot destruktiva könsnormer. Nej, hon skriver inte ordagrant så, men jag vet att det är det hon menar och jag tänker osökt på det inlägg som jag skrev häromveckan om att det är mansnormen som behöver problematiseras, inte kvinnonormen. För om vi inte ser upp så är det, på sikt, pojkarna, killarna och männen som kommer bli de stora förlorarna i det här samhället (eller tja, kanske mest vi andra egentligen – vi som tvingas städa upp efter allt de ställt till med). Vi kan inte ha så låga förväntningar på pojkar som vi har, vi kan inte ställa så låga krav – varken i skolan eller hemma – och vi kan inte sucka över och sedan prata bort vissa pojkars direkt olämpliga och kränkande beteende med att ”de är pojkar” – och samtidigt låta dem fortsätta i all oändlighet; fortsätta ta plats från de andra barnen, fortsätta misslyckas i skolan, fortsätta skämta och garva över våldtäkt och horfittor, fortsätta se och behandla tjejer och kvinnor som objekt utan att inse konsekvenserna av sitt handlande.

Det går inte.

Och vad som absolut inte går i allt detta, det är att vi vuxna fortsätter ha inställningen att pojkar behöver främst ”manliga” förebilder och att kvinnor – exempelvis deras mödrar – aldrig kan få samma nära relation till sin son som en man kan. Det fungerar liksom inte. Pojkar måste lära sig att det går att identifiera sig med kvinnor också och de måste definitivt få ta del av de normativt kvinnliga idealen; empati, omhändertagande, förmågan och viljan att backa för att någon annan ska få plats, vetskapen om att det är okej att gråta, lyhördhet, förmågan till ansvar för nära relationer och hemmiljön. Jag säger inte att alla människor födda med snopp saknar dessa egenskaper (eller att alla födda med snippa automatiskt besitter dem), men jag vet att detta inte är något som vanligtvis uppmuntras hos den grupp barn vi kategoriserar som ”pojkar” – för pojkar ska liksom vara lite stökiga, ha svårt att sitta still, avsky att läsa, pyssla och andra stillsamma lekar. Vuxenvärlden ser det så och barnen lär sig snabbt att det är så det ska vara.

Och i skolan talas det om att alla stökiga pojkar behöver manliga förebilder att identifiera sig med, för de lyssnar liksom bättre då. Även föräldrar till pojkar ber uttryckligen om att deras söner ska få en manlig klasslärare eller mentor, menar att de behöver manliga förebilder som de kan lyssna på och lära sig något av. Kvinnliga lärare, ni vet, vi är ju mest som tjatiga mammor. Och vilken pojke behöver ännu en tjatig mamma som ändå inte har något att säga och som han ändå inte kan identifiera sig med?

Vårt barn har två mammor, två så kallade ”kvinnliga” förebilder om man så vill. Tänk om vi skulle ha inställningen som så många andra har, att söner aldrig kan få en riktigt nära relation till sin mamma – hur sjutton skulle det se ut? Om vi från början, så fort vi fick syn på vårt barns snopp vid förlossningen, ryckte på axlarna och tänkte ”jaha, typiskt, det här barnet kommer vi ju aldrig kunna klicka med fullt ut! Vad synd för honom och för oss!” Det vore ju i så fall rent förkastligt av oss att alls föda ett barn till den här världen när vi på förhand visste att det skulle kunna bli en son; ett barn utan en förälder att fullt ut relatera till.

Nej, vi utgår självklart ifrån att vi kommer kunna bygga upp en god och nära relation till vårt barn. Kanske kommer han ”föredra” eller klicka bättre med en av sina mammor, kanske kommer den ena av oss bli den som han hittar på flest aktiviteter med (med min fru om han visar sig gilla sport, med mig om han vill börja spela teater, sjunga eller syssla med något annat kulturellt) och kanske kommer den andra av oss bli den som han gråter ut hos – men oavsett vad så utgår vår barnuppfostran och vårt förhållningssätt till honom ifrån att vi är hans föräldrar och han är vårt barn, oberoende av vilka könsorgan alla inblandade bär runt på. Hans könsidentitet känner vi för övrigt inte ens till än.

Malin motsätter sig i konversationen ovan skuldbeläggningen av enskilda kvinnor som går runt med inställningen att deras söner är av en annan art än de själva, men för mig handlar den här diskussionen inte om att skuldbelägga någon alls. Det handlar om att medvetandegöra och att uppmuntra människor av alla kön till att återta makten i deras relationsskapande med barn och ungdomar. Det handlar också att göra människor medvetna om att vi faktiskt inte har en aning om vilka våra barn är bara för att vi har sett deras könsorgan. Vi vet inte om vårt snoppbärande barn kommer bli en sån där som har svårt med läsningen, som springer runt i klassrummet istället för att sitta still, som älskar krigslekar men hatar dockor och som helst bara leker med andra killar men gärna frågar chans på tjejer när han går i första klass – vi vet inte ens om han kommer känna sig bekväm med att kallas pojke, så varför ska vi från början utgå ifrån att så är fallet?

Och varför sjutton ska vi inskränka vårt barns möjligheter att lyckas väl i skolan genom att inte aktivt uppmuntra läsning, varför ska vi undvika att förmedla hur viktigt det är med empati, omsorg och kommunikation genom att typ slänga bort dockorna och varför i hela friden ska vi lära honom att andra snoppbärare är sådana som han kan (och får) identifiera sig med, medan snippbärare är sådana som han inte kan (och absolut inte får) identifiera sig med, men hemskt gärna bör springa efter och tafsa på när tillfälle ges?

Jag förmodar att dessa tankar kan vara svårare att greppa för personer som lever i en heterosexuell kärnfamilj. I en familj med föräldrar av olika (cis)kön, kanske även med barn av olika kön blir det säkerligen lätt så att man ramlar i fällan att pappan hittar på ”killgrejer” med sonen och mamman hittar på ”tjejgrejer” med dottern, och mer eller mindre omedvetet är det dottern man ropar på när bordet ska dukas och sonen får följa med när pappa ska åka för att besiktiga bilen eller när veden ska bäras in. Säkerligen är det även så att man i skolåldern gärna konstaterar att ”jo, dottern hon gör ju sina läxor utan att man behöver säga till, men annat är det med sonen – han spelar hellre datorspel eller är ute med kompisarna, haha” och så är det liksom inget mer med det. Man låter det hända bara, och är man orolig för något av sina barn så är det för att dottern ska råka illa ut när hon går hem från kompisen sent på kvällen, man kanske ojar sig över att hon är så lättklädd på de där facebookbilderna hon lagt ut och man undrar varför tonårstjejer är så fixerade vid sitt utseende. Sonen, han bara är liksom och hur han mår vet man inte riktigt – han drar sig mest undan, men sådär är väl tonårssöner?

Puh.

Vad jag vill säga här är väl helt enkelt att vi inte får ge upp och tänka att ”saker är som de är”. Vi som eftersträvar och önskar oss en jämställd och jämlik värld, vi måste aktivt fundera över hur vi ser på och förhåller sig till våra barn och unga och kanske även förändra ett och annat hos oss själva, i vårt bemötande och vår relation med barnen. Vi lever i ett könsdikotomt och patriarkalt samhälle och å ena sidan är det detta vi måste förhålla oss till (självklart är det därför som pojkar oftare ser upp till, identifierar sig med och lyssnar just på män medan flickor oftare identifierar sig med kvinnor, men också ser upp till män), men å andra sidan – om vi vill förändra något, i grunden, då måste vi börja med barnen och då måste vi tänka utanför denna könsdikotomi och agera utifrån det.

Nu måste jag skriva om vår underbara unge igen

12 Okt

Alltså tvååringar. Eller i alla fall: Vår tvååring, vår Adrian. Det är verkligen det sötaste och mest fantastiska jag någonsin upplevt. ”Varje ålder har sin charm”, hör man titt som tätt och hittills har jag inte riktigt kunnat hålla med: Nej, det var inte kul att ha en nyföding, inte heller att ha en åttaveckorsbebis och inte särskilt skoj med en tiomånaders heller faktiskt (även om det var klart bättre än att ha en nyfödd). Att ha en ettåring, en 18-månaders… jo, då började jag fatta grejen med barn och tyckte till och med (ibland) att kul-procenten översteg jobbigt-procenten – men jag kunde definitivt inte ana hur jäkla underbart det kan vara med en tvååring. Det är nu det börjar! Så känns det.

Adrian börjar liksom bli ett barn. Ett ganska stort barn. Han pratar i flerordsmeningar sedan en (rätt lång?) tid tillbaka, härmar hela fraser och hittar på egna små historier – han fantiserar! – han kan flera synonymer för de flesta ord och har koll på motsatser. Han lägger in ord som ”kanske”, ”istället”, ”egentligen” och ”eller” när han pratar, han börjar få allt bättre fason på sångtexter, har stenkoll på vad som händer i alla favoritböcker och vet precis vilka personer vi känner som hör ihop med varandra. Hans minne är helt enormt skarpt. Att hitta på saker tillsammans med honom är numera riktigt roligt. Visst tjafsar vi, visst lägger han sig på golvet då och då och skriker ”orka nuuu!!!”, visst vägrar han jackan och springer åt fel håll och visst tappar jag tålamodet som fan titt som tätt – men han är med, han är en individ och det går verkligen att kommunicera med honom. Tänk, vilken tur vi hade som fick just honom; denna friska, starka, pigga, kloka, nyfikna rackarunge!

Förut hade jag ångest inför att ta mig iväg någonstans; packa väskorna med ett rastlöst barn hängande i hasorna/skrikande på golvet eller i vagnens liggdel, påklädningen, logistiken kring prylar, blöjor, mat och hämtning av vagn i källaren… puh, det stressade enormt. Och nu? Jag klär på mig i lugn och ro, han blir påklädd, vi klär på oss ytterkläder och… går ut. En blöja och kanske en uppsättning kläder finns med i en påse, allt annat löser sig. Och Adrian älskar att dra ut på äventyr, att hänga på lekplatsen, att åka cykel, hälsa på hemma hos folk eller, som idag, åka till badhuset och simma. Vi har kul ihop, vi busar, vi myser, vi kramas. På morgonen säger han att han ”älska mamma”, ger oss en puss med nappen i munnen och sen frågar han om vi ska ”fissa kaffe?” Så gulligt att jag smäller av varje gång och jag vill genast äta upp honom eller åtminstone spela in exakt varje minnesvärt ögonblick och spara på ett säkert ställe.

Hur gör man för att inte glömma allt det här? Ni som har äldre barn, hur har ni gjort? Har ni skrivit upp varenda litet megasött uttalande och fotograferat alla pillemariska ansiktsuttryck som ni sedan stoppat i hundratals fotoalbum? Eller har ni bara varit i nuet, njutit och förundrats och sedan… fortsatt att förundras? Vi har inte hunnit göra något ”mitt första år”-album (de förtryckta är ju alla så vansinnigt heteronormativa och att göra ett eget tar liksom extra lång tid – skyller jag på i alla fall) och det lär inte bli något ”mitt andra år”-album heller, men jag förmodar att det får vara okej så. När Adrian är 14 och frågar hur han var som liten får vi väl helt enkelt låta honom läsa den här bloggen samt hoppas att Instagram inklusive alla gamla uppladdningar fortfarande existerar. 1378019_10151728988342404_2119924283_n