Arkiv | normer, hbt & genus RSS feed for this section

”Barn kan bli förvirrade!” – ja, av ganska mycket…

26 Aug

Frågan om huruvida samkönade par och hbtq-personer bör få skaffa barn eller inte borde inte ens diskuteras längre, eftersom det sedan många år är fullt lagligt att oavsett familjekonstellation eller sexuell läggning/könsidentitet adoptera och inseminera. Och inga alarmerande rapporter angående ohälsa och otrygghet hos barn till hbtq-identifierade föräldrar har publicerats – snarare har man konstaterat att barn till hbtq-personer i vissa avseenden mår och presterar bättre än barn till heterosexuella cispersoner.

Men. Hur tröttsamt det än må vara så fortsätter folk i vissa läger att ifrågasätta hbtq-personers rätt att (försöka) skaffa barn, och bl.a. de växande Sverigedemokraterna vill gå bakåt i utvecklingen genom att inskränka dessa rättigheter. Argumentet är ofta att barn till samkönade föräldrar kan ”bli förvirrade” och ”må dåligt”. Utöver att det är ”naturligt” att ha både en mamma och en pappa (vilket överlag är ett himla dåligt argument – vad betyder ens ”naturligt” och varför är det automatiskt något eftersträvansvärt? Är det alltid det?).

Så, jag tänkte lista några saker som barn kan bli förvirrade av:

  • Barn kan bli förvirrade av att leva med föräldrar som bråkar hela tiden.
  • De kan bli förvirrade av att deras föräldrar lever ihop, trots att de helt uppenbart inte älskar eller ens tycker om varandra.
  • De kan bli förvirrade av att föräldrarna lever isär, fast de är sams.
  • De kan bli förvirrade av att klasskompisens familj reser utomlands två gånger per år medan de själva inte ens får gå på Gröna Lund för att det är för dyrt.
  • De kan bli förvirrade av att grannbarnet får vara ute sent varje kväll, medan de själva måste komma in så fort det blir mörkt.
  • De kan bli förvirrade av att ryckas ifrån sina föräldrar och tvingas bo någon annanstans, utan att riktigt förstå varför.
  • De kan bli förvirrade av att föräldern plötsligt beter sig annorlunda efter att ha druckit några (eller många) glas under julmiddagen.
  • De kan bli förvirrade av att helt plötsligt tvingas flytta ifrån alla sina kompisar för att en förälder har fått ett nytt jobb i en annan stad.
  • De kan bli förvirrade av att deras familj inte firar en högtid som flera andra verkar fira.
  • De kan bli förvirrade av att kompisens förälder alltid ringer och frågar var kompisen är, medan den egna föräldern aldrig hör av sig.
  • Barn kan bli förvirrade av vuxna som anser att det är ett problem att ha två mammor/två pappor/två pappor och två mammor/endast en förälder – kanske särskilt de barn som själva lever i en sådan familj och aldrig har tyckt att det är något konstigt.
  • Och de kan bli jäkligt förvirrade av vuxna som till och med uttrycker sig nedsättande och hatiskt om vissa familjer utifrån vilka som ingår i dem, eller utifrån deras hudfärg eller ursprung.

Kort sagt: Barn kan bli förvirrade av mycket. En del saker är fullt rimliga att förvirras eller rentav må dåligt över – jag tror inte att jag behöver markera vilka av ovan nämnda exempel (vilka för övrigt i skrivande stund dök upp i mitt huvud, klart det finns många fler). Andra saker är helt sonika en del av livet: Ibland förstår vi inte allting, för hur jag är och lever kommer alltid i något avseende skilja sig ifrån hur andra är och lever. Med tiden lär vi oss det. Kanske blir vi avundsjuka på andra, kanske tänker vi att vi själva har det bättre. Men, det är en del av livet.

Vad som däremot inte borde vara en del av livet är vuxna människor som gastar ut att det är synd om barn som lever exempelvis med två mammor, vilka dessutom förmodligen har kämpat i många år för att äntligen få ha dessa barn i sitt liv. På vilket sätt hjälper dessa uttalanden och åsikter barnen i deras fortsatta liv? Och – än viktigare – på vilka sätt, utöver eventuell ”förvirring” över att vara den enda på förskolan med två mammor, är det skadligt att leva med två föräldrar som älskar en, tar hand om en och ser till att man har mat på bordet varje dag? Inte alls, faktiskt.

Lägg ner och fokusera på bättre saker. Exempelvis våld i hemmet, alkoholmissbrukande vuxna eller socialt och/eller ekonomiskt utanförskap.

Annonser

Min existens är inte politik

25 Aug

Det närmar sig val och de senaste dagarna vittnar människor i sociala medier om att Sverigedemokraterna kräver att regnbågsflaggor och särskilda hbtq-bokbord städas undan på de bibliotek där man kan förtidsrösta. Senast alldeles nyss läste jag om biblioteket i Mölnlycke, där prideflaggorna plockats ner då SD anser att dessa utgör ett politiskt ställningstagande.

Jag blir ärligt talat livrädd. Upprörd, frustrerad och arg, men framför allt livrädd. Själv känner jag tyvärr ganska många människor, också i min absoluta närhet, som kommer att lägga sin röst på SD den 9 september, trots att de (vad jag vet) inte har någonting emot mig eller min familj. Det gör mig givetvis ledsen, på ett rent personligt plan, men när hbtq-personers existens också i det större sammanhanget ses som en politisk valfråga – som politisk propaganda! – då skräms jag.

Vad kommer egentligen att hända i vårt land efter den 9 september? Vad kommer att hända med mig, med mina barn, med alla de ungdomar jag möter om dagarna, som alltfler vågar vara öppna med sin normbrytande köns- och/eller sexuella identitet i skolan och inför övriga omvärlden? Ska de/vi tvingas backa alla de steg som vi de senaste åren har lyckats ta oss framåt? Jag går faktiskt inte med på det.

I lärargrupper på facebook diskuteras i många trådar huruvida vi lärare ska ställa oss neutrala inför Sverigedemokraterna eller inte, då många skolor givetvis arbetar med valet just nu. Vissa uttrycker en aktiv vilja att vara neutrala, då detta är vårt jobb. Men – är det möjligt att som personal i svensk skola, med den läroplan vi har och den diskrimineringslag som vi lyder under, ställa oss helt neutrala inför SD? Är det ens korrekt? Jag tycker inte det. Självklart ska vi vara professionella och vi ska definitivt inte vara dömande eller dumförklara den som överväger att lägga sin röst på SD, men vi måste – måste! – lära eleverna att vara kritiska och vi måste ge dem verktyg att inhämta kunskap och fakta. Om samtliga politiska partier!

I mina klasser arbetar vi med retorik, eftersom jag är svensklärare och det är ett ypperligt tillfälle att i valtider fokusera på hur politiker för fram sina åsikter, förslag och argument. Senast igår tittade vi på hur politiker kan använda siffror och statistik som ett sätt att övertyga väljare, och jag tog bland annat det uppmärksammade avsnittet av Uppdrag granskning om våldtäktsdomar och invandrare som exempel. Ingen av eleverna kände till att endast 1,5% av alla våldtäktsmän blir dömda, och att det är denna pyttelilla procentsats som främst diskuterades i det tv-sända programmet. Är detta att vinkla min undervisning? Att ställa mig partisk i politiska frågor? Nej, det är det inte. Jag ger eleverna verktyg för att själva kunna undersöka och vara kritiska till hur fakta framställs. Givetvis kan man därefter fortsätta diskutera vad samhället ska göra åt det faktum att hälften av (de dömda) våldtäktsmännen är utlandsfödda – men också vad vi gör med den andra hälften, som är födda i Sverige. På samma gång ges möjligheten att diskutera en rad andra frågor: Varför väljer ett inflytelserikt tv-program den här vinkeln? Varför leder så få våldtäkter till fällande dom? Vilka våldtäkter anmäls, vilka gör det inte och hur kommer detta sig? Samt förstås: Vad ska vi göra åt detta?

Först när vi har hela bilden så kan vi föra en vettig diskussion, som inte bara fokuserar på ett av flera problem.

Det är fakta att Sverigedemokraterna vill inskränka aborträtten för kvinnor, att de vill utvisa invandrade våldtäktsmän (inte svenska!) och att de vill förbjuda samkönade par att skaffa barn och ingå äktenskap. Dessa ståndpunkter är oförenliga med läroplanens värdegrund, och går rakt emot diskrimineringslagstiftningen. I skolan ska vi, vi måste!, främja och förebygga diskriminering grundad i bl.a. sexuell läggning, kön, könsidentitet och könsuttryck, religion och etnisk tillhörighet. Ingen elev ska känna sig otrygg eller utpekad på grund av att hen har rötter i ett annat land eller är hbtq-person. Därmed kan inte jag som lärare stå och säga att Sverigedemokraterna är ett parti som alla andra.

Min och andra hbtq-personers existens är inte politik. Eller rättare sagt: Den bör inte vara politik. Lika lite som heterosexualitet eller vithet är eller bör vara politik. Människors existens och värde ska i ett fungerande, jämlikt, välkomnande samhälle inte över huvud taget debatteras eller ifrågasättas.

Det handlar fanimej om grundläggande mänskliga rättigheter – för alla.

Så, nästa gång under de kommande veckorna då en vallokal uppmanas plocka ner prideflaggor eller annat som uttrycker människors lika värde, då hoppas jag innerligt att den som kräver detta får mothugg, tvingas stå tillbaka och krypa in under den sten där hen hör hemma.

 

Det går framåt – men vi får inte stanna upp

13 Maj

Vad har vänskaps- och kärleksrelationer gemensamt?
Finns det några åldersgränser när det gäller kärlek?
Vad behöver göras för att alla ska kunna vara öppna med vem de är kära i?
Är det möjligt att gå emot sin familjs religion och värderingar för att vara med den man är kär i?
Hur motverkar vi förekomsten av sexuella övergrepp?

Alla dessa frågor har mina åttor diskuterat i veckan. Jag har suttit vid sidan av och bedömt deras insatser – men framför allt bara lyssnat, njutit och då och då varit tvungen att anteckna i marginalen av matrisen, inte för bedömningens skull utan för att de sagt något så himla klokt.

I flera grupper återkom åsikten att vi måste sluta nöja oss med att ”acceptera” olika sexuella läggningar; vi måste normalisera att vissa blir kära i samma kön och att vissa blir kära i ett annat. Varför förutsätter vuxna att vi är heterosexuella? sa flera stycken. Varför frågar de om jag har en pojkvän, när jag lika gärna kan ha en flickvän? Och varför måste en homo- eller bisexuell person komma ut när inte en heterosexuell person måste det? Många ifrågasatte även varför man pratar om t.ex. bögar som ”så himla roliga” – det är ju lika utpekande det och förutsätter att bögar ”är” på ett visst sätt, som om ”bög” vore ett personlighetsdrag.

Diskussionerna om religion och kärlek var klurigare, men ändå lika fint respektfulla och öppna. Vissa menade att familjen och dess värderingar alltid går först, medan andra höll fast vid att familjen borde respektera en oavsett vem man väljer att leva med – eller att man bör bryta med familjen om de inte respekterar en. Och just ”respekt” var ett ord som återkom i alla grupper. Man ska visa respekt, mot alla, och är det något man själv är ovan vid eller tycker känns ”otäckt” – oavsett om det gäller trosuppfattning, ålder eller sexuell läggning – så får man hålla inne med eventuella fördomar.

Framtiden känns onekligen ljus när man lyssnar på de här ungdomarna. De är kloka, de är kritiska till förtryckande normer, de ser alla människors lika värde som något självklart eftersträvansvärt.

Men. På samma gång är det fortfarande få ungdomar som faktiskt vågar vara öppna, framför allt när det gäller att bryta mot normer rörande kön och sexualitet. Att dessa diskussioner alls förekom i ett klassrum, ja, det är ju min förtjänst. Åsikterna och tankarna finns där, men de måste få utrymme, så att de får ett faktiskt värde, så att ungdomarna får dela med sig, lyssna och lära av varandra. Kanske leder det till att någon slipper den där klumpen i magen, och kanske blir någon stärkt att ”komma ut” med något som den egentligen inte borde behöva komma ut med.

Tidigare i veckan släpptes en undersökning i Kronobergs län, där det visar sig att ungdomar som inte känner sig hemma i kategorierna ”tjej” eller ”kille” generellt sett mår sämre än andra ungdomar. Och det är ännu ett bevis på att vi inte är ”där” än. Vi tror gärna att vi är så öppna och härliga här i Sverige, att alla kan vara precis den de är. Men – tänker vi ett varv till så bör vi inse att så inte riktigt är fallet. Än. Jag kommenterar den här undersökningen ca 19 minuter in i det här radioprogrammet i P4, och ger även lite tips på hur man i skolan kan arbeta för att alla ska må bra och känna sig inkluderade.

Ps. I nästa inlägg ska jag berätta vad som togs upp gällande frågan om sexuella övergrepp. Det var också otroligt bra!

Stockholm Pride och lite annat

28 Jul

Hur har ni det i hettan? Överlever ni? Här rör sig kroppen och hjärncellerna långsamt och dagarna består av… överlevnad, just. Eller nä, det där lät väl deppigt. Humöret far ner i botten titt som tätt, det hymlar jag inte med, men visst lyckas jag njuta av barnen och de fina sommarstunderna också. Som i morse, då jag sprang en runda – bästa löptiden på länge – före klockan åtta och mötte upp familjen och en annan barnfamilj nere vid stranden för frukost och ett morgondopp. Det hela föregicks av viss tandagnisslan här hemma innan vi tog oss iväg, men värt det var det! Kvällarna är för den delen inte heller så pjåkiga, lagom varma och fina och igår kväll lyckades vi bjuda hem nyss nämnda familj på värsta grillbalunsen. Bara en sån sak!

…och idag drog Stockholm Pride igång. Jag har inte märkt av det alls eftersom jag haft fullt upp hela dagen, men i morgon blir det åka av: Ett panelsamtal med Stockholm stads skolborgarråd, Lotta Edholm. På onsdag är det sedan dags för ett annat panelsamtal, arrangerat av Lärarnas Riksförbund, tillsammans med bl.a. Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och på fredag deltar jag i ytterligare ett samtal arrangerat av Rfsl Ungdom. Alltsammans har jag bloggat om här. Ja, för som ni märker blir det inte mycket skrivet för tillfället, men på Det öppna klassrummet har jag hunnit med att posta hela tre texter de senaste veckorna, så marsch pannkaka in där och läs om ni missat!

Morgondagen ser jag fram emot som bara den, både panelsamtalet (vilket även gör mig rätt nervös) och några trevliga sociala sammankomster som väntar i samband med det. Jag behöver verkligen få träffa folk och använda hela hjärnan – ofta! – annars blir jag knäpp. Och lite åt det knäppa hållet har jag minsann dragit den här sommaren… inte undra på kanske.

Träffar jag någon av er under Stockholm Pride?
imageEn av de bättre stunderna.

Normbrytande sommarläsning

4 Jul

Som rubriken antyder har det inte anlänt någon bebis än – ett faktum som leder till att den här sommaren kommer gå till historien som en av mina mest litterära. Igår kväll påbörjade jag min sjunde roman sedan semestern startade (efter att ha plöjt roman nummer sex tidigare samma dag). ”Vad gör Adrian när du läser?” frågade grannen. Tja, han… ser på tv eller iPad. Eller leker i sitt rum – kanske, ibland. Eller så är han med min fru såklart, för vi turas om mycket just nu, hittar på varsin aktivitet – mer eller mindre avancerad – per dag. Fast just igår kväll gick den höggravida loss på våra golv, med borste och vax och litervis med allrengöring. Det har aldrig varit så rent här hemma, tror jag. Tacka vet jag övertidsgraviditet! (Hehe.)

Hur som helst, böckerna var det. Men innan jag presenterar dem en och en så vill jag tipsa om blogginlägget som jag publicerade på ”Det öppna klassrummet” igår eftermiddag, som handlar om just det: Böcker och läsning. Normbrytande litteratur eller litteratur som pekar ut det normbrytande, heter texten och jag tycker givetvis att ni ska kika in där och läsa – och hemskt gärna gå loss och tipsa om bra, normbrytande (ungdoms)litteratur i kommentarsfältet.

Själv inledde jag semestern med att läsa just en ungdomsbok, och en tyskspråkig sådan. ”Steingesicht” av Karen-Susan Fessel, som för övrigt skriver främst hbtq-relaterad litteratur. Jag vet inte om hon finns översatt till svenska, men jag tror tyvärr inte det. ”Steingesicht” (”Stenansikte”) är en söt och lagom gripande komma ut-historia om en tjej vars mamma dött efter år av drogmissbruk och som på grund av, eller tack vare, detta hamnar hos sin unga moster i en annan stad. Hade den funnits på svenska hade jag definitivt gärna läst den med mina elever, kanske som en bokcirkelbok om inte annat.

Därefter plöjde jag en annan ungdomsbok, från början tänkt att användas i undervisningen till hösten: ”Kulor i hjärtat” av Cilla Naumann. Den är dock slut hos förlaget och kommer inte tryckas mer, och dessvärre förstår jag varför. Korta berättelser, nästan som fristående noveller, där varje text gestaltar en eller flera känslor; sådana känslor som känns i maggropen. Men jag vet inte, den var inte lika fängslande som jag hade hoppats och dessutom störde det mig enormt att samtliga kapitel är skrivna utifrån ett extremt normativt perspektiv: Bara karaktärer med typiskt ”svenska” namn, alla hetero och där det förekommer något normbrytande (ett barn med funktionsnedsättning, ett barn som ”bara” har en mamma) beskrivs detta ur normens ögon och som något väääldigt konstigt. Nä, dålig känsla i magen.

Roman nummer tre levererades av en av grannarna och heter ”Du vet var jag finns”, skriven av Rachel Cohn. Den här gillade jag! Mörk och dyster, men ändå upplyftande tack vare språket och tack vare huvudkaraktären som verkligen tilltalade mig. Berättelsen handlar om och berättas av en tjock tjej, Miles, som har vuxit upp tillsammans med sin kusin – den smala och vackra och olyckliga, dotter till Miles homosexuella morbror. De har alltid varit precis som systrar, nära nära, men så plötsligt tar kusinen livet av sig och hela boken handlar om tiden efter detta. Anledningen till att jag nämner huvudpersonens kroppsstorlek är att den är relevant för historien; för att hon talar om den, dels på grund av samhällets fettförakt som givetvis påverkar henne, dels på grund av att hon – också – trivs med sig själv och hur hon ser ut. Om boken går att få tag i vet jag inte, men försök!

Efter denna var det så dags för en tysk roman igen, denna liksom den ovan nämnda inköpt på queerbokhandeln i Berlin: ”Fliegen lernen” av Renee Karthee. Vad ska jag säga? Besvikelse! Inte för att den var kass, utan för att den marknadsfördes som ”lesbisk litteratur” utan att innehålla ett enda lesbiskt inslag. Suck. Och typiskt bögar (för ja, ”queerbokhandel” betyder ju främst ”bögbokhandel”) att tolka ”kvinnlig vänskap” som ”lesbisk kärlek”.

Den femte då? En fullträff igen! ”Låt vargarna komma” av Carol Rifka Brunt, även denna levererad av ena grannen. 14-åriga June har nyss förlorat sin älskade morbror Finn på grund av aids (romanen utspelar sig i slutet av 80-talet) och berättelsen kretsar på olika sätt kring sorgen efter honom, kring spänningar och konflikter inom familjen, relationen mellan June och hennes syster Greta och vänskapen som växer fram mellan June och Finns tidigare hemlighållna pojkvän Toby. En fin historia, välskriven och gripande. Läs den!

(Börjar det bli långrandigt nu?)

Igår plockade jag äntligen fram en roman som stått länge i bokhyllan, men som jag på grund av dess tema dragit mig för att läsa: Sara Lövestams ”I havet finns så många stora fiskar”. Den handlar om mycket, och som alltid i lyckas Sara Lövestam på det där oväntat självklara sättet väva in inslag och karaktärer som bryter mot (bl.a.) cisheteronormen, men det som gör att obehagsklumpen växer i magen redan från början är bokens två huvudteman: Pedofili och barn som far illa. Dels på grund av detta – eftersom jag ville vara säker på att allt slutade väl – och dels för att den var så välskriven, läste jag ut hela på en dag.image …och därefter började jag på en av julklappsromanerna: ”Blekingegatan 32” av Lena Einhorn. Den kan jag inte säga så mycket om än, mer än att jag givetvis hoppas att jag inte hinner läsa ut den innan bebisen kommer.image Sådär. Junibacken nästa!

Snälla, bara sluta missförstå vad genusmedvetenhet handlar om…

17 Jun

Slöscrollar i facebookflödet, inlägg från genusgruppen passerar ett efter ett – och så plötsligt: Alf B Svenssons text om att ”göra” barn ”könsneutrala” IS BACK! (Har tidigare skrivit om den här.) Och jag bara pallar inte mer. När ska detta fanskap till text och framför allt fanskap till folk som missförstår genusmedvetenhet och triumferande delar detta fanskap till text bara upphöra att existera? Eller okej, åtminstone tänka om?

Genusmedveten. Medveten om genus. Medveten om att könsroller är något som skapas och återskapas av och mellan oss människor, genom reklam, genom media, genom utbud av kläder och prylar, genom förväntningar, genom uppmuntran och bestraffning. Medveten om att könsidentiteten är något som prackas på oss, att det i samhället endast accepteras två olika könskategorier, avhängiga individernas könsorgan. Könsorgan = juridiskt kön = förväntad/påprackad könsidentitet = förväntad/påprackad könsroll. Och de två tillhandahållna könskategorierna anses av samhället dessutom vara varandras motsatser och komplement, den ena könskategorin med tillhörande könsroll något mer eftersträvansvärd och mer värd än den andra.

Detta är en genusmedveten person medveten om, och vill förändra.

Som jag skrev i ett annat inlägg för inte så länge sedan:

Det här med att tänka och uppfostra genusmedvetet är onekligen komplext, för det handlar om så mycket. För det första medvetenheten om att barns (allas) tilldelade könstillhörighet påverkar hur vi bemöts av omvärlden, hur vi förväntas klä oss och bete oss, vilka lekar vi förväntas leka, vem vi förväntas bli vän med och vem vi förväntas bli kär i och på sikt vilka yrken vi kommer välja och vara bäst lämpade för osv. För det andra viljan att förändra det just nämnda, att vidga normerna för det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt”, att omvärdera det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt” och vem som tillåts vara vad. För det tredje att förmedla till mitt barn att hens könstillhörighet är fullständigt ointressant för mig, men att samhället kommer lära hen det motsatta, och rusta barnet för att kunna stå upp för den hen är oavsett vem samhället tycker att hen ska vara.

Jag tänker även en hel del på balansen mellan att å ena sidan fylla de två av samhället accepterade könskategorierna med nytt innehåll som en del i strävan mot ett jämställt samhälle, och att å andra sidan helt och hållet omkullkasta tvåkönsnormen och cisnormen, för att på sikt uppnå en jämlikhet där alla räknas. Jag vill liksom inte beröva vårt barn hans könstillhörighet genom att ”hemlighålla” det faktum att det står ”pojke” i hans pass, men givetvis inte heller pracka på honom en könsidentitet som han kanske inte känner sig bekväm i. Snopp betyder oftast pojke, men inte alltid.

Så. Den genusmedvetna vill inte göra någon ”könlös” eller ”identitetslös”. Vi vill inte måla världen i gråbeige. Däremot finns det en jävla massa människor som gärna målar världen i rosa-blått. Det vill dock inte vi, för vi vill tillåta hela regnbågen, eftersom det är så vi människor är. Egentligen. Vill du på riktigt uppnå ett jämlikt och jämställt samhälle, skippa fixeringen vid biologi – eller åtminstone: sluta tro att ”biologin” är så tvådimensionell som samhället försöker tuta i oss.

Viktigast är att bebishen kommer ut, och det gör den – om tre veckor…!

9 Jun

Så, det där vändningsförsöket i torsdags lyckades inte. I fyra timmar var vi på förlossningen; väntade, ctg-kurvade bebis, min fru fick bricanyl och därmed en massa hjärtklappning, läkaren tog i allt hon hade för att försöka vrida runt ungen, min fru blev yr och illamående och svimfärdig, jag andades för min egen och för hennes skull medan jag smekte arm och baddade panna. Efter återhämtning gjordes ytterligare försök som nästan fick mig att tippa omkull också, bara åsynen av den förvridna magen gav mig rysningar och jag är imponerad av min frus lugn mitt i allt det där.

Tre försök gjorde läkaren innan hon konstaterade att nej, ungen vill inte. Och trots att vi nästan ställt in oss på att det nog inte skulle funka och att det var kejsarsnitt som gällde så kom besvikelsen oundvikligen över oss. En liten stund, i alla fall.

Det är ju så att kejsarsnitt ändå anses ”sämre” än att föda vaginalt. Det är liksom lite ”fusk” och inte att föda barn ”på riktigt”, framför allt enligt personer som själva endast fött vaginalt. Vissa av dessa predikar dessutom gärna om hur oändligt mycket bättre det är med vaginal förlossning, och ja, jag har också varit betydligt mer av den uppfattningen innan – innan jag insett att jag 1. bara ska hålla käften och 2. faktiskt har haft fel. Så konstigt att man ens har åsikter om något man inte har en aning om egentligen. (Minns att jag blev rätt rejält avhyvlad i en diskussion inne hos Lady Dahmer om just kejsarsnitt för något år sedan, när jag sa något ”ytterst välment”, men ni vet med ett sånt där fult och jäkligt onödigt ”men det är ju ändå bättre bla bla bla…”-tillägg. Det fick mig verkligen att backa några steg och fundera vem fan jag var som ens uttalade mig. Nåväl, skönt att man kan bättra sig… Och skönt att det finns folk som säger ifrån.).

Givetvis är en lyckad, lagom utdragen vaginal förlossning som avslutas med skrikande rödrosig baby efter två krystvärkar, ett bara aningen sargat underliv och en moderkaka som lossnar på ett kick säkerligen det ”bästa” sättet att föda och födas på, men hur många vaginala förlossningar ser ens ut så? Det räcker med att prata med människor i ens närhet, eller för den delen läsa om vår förlossningsupplevelse och alla som delat med sig i mitt kommentarsfält för att få lite perspektiv på det där. Vaginalt eller ej, smärtlindring eller ej – inget är en garanti för någonting alls.

Nä, det viktigaste är att barnet kommer ut, givetvis. Samt att det blir väl omhändertaget när det kommit ut, att andningen kommer igång, att den födande får den omsorg hen behöver och allra helst inga omfattande bestående men. På samma sätt som det är viktigast att en spädis får mat som den växer och mår bra av, inte var maten finns förpackad eller hur den levereras.

Och allra viktigast är att när det blir på ett sätt – antingen för att man inte har något val eller för att man själv tagit ett beslut som känns alldeles riktigt – så ska folk runt omkring inte ifrågasätta eller se bekymrade ut, utan stötta istället. Så enkelt är det. Eller, borde åtminstone vara.

Det aningen läskiga i vårt fall är att vi fick tid för snittet på beräknat förlossningsdatum!! Visst, bara tre veckor dit – men alltså… det kan ju sätta igång innan. Och blir det som med Adrian innebär en eventuell vattenavgång att livmodern är fullt öppen bara sju timmar senare. ”Du är mycket ovanlig!” sa vår barnmorska idag, och det har hon ju rätt i, men ändååå. Vi får helt enkelt hoppas att detta är en bebis som vill bakas tiden ut.

Nervösa är vi. För snittet, förstås, men framför allt för… hela grejen. Att få en unge till! Att det ska finnas en bebis här hemma hos oss snart! Åh, jag längtar ihjäl mig, samtidigt som jag är rätt skräckslagen. Har jag ens fattat än? Och kommer jag hinna börja fatta på tre veckor? Puh. image image(Jag = mer skärrad än den gravida.)

Skuldbelägg inte den utsatta, stötta och bidra till att förändra strukturen istället!

8 Jun

Fan, jag blir så arg. Lady Dahmer avslöjade häromdagen att Maskulint initiativs språkrör är dömd för sexuella övergrepp mot en fyraåring, och efter detta har hatet eskalerat något hiskeligt. Mot henne, inte mot förövaren eller mot Maskulint initiativ. Hon ska våldtas, dödas och uppmanas begå självmord. Anledningen? För att hon hatar män!! För att hon hänger ut män (som beter sig som svin, obs parentes)!! För att hon inte i varje mening hon yttrar lägger till ett ”inte alla män!!

Lady Dahmer skrev sedan om hur hon på grund av denna massiva hatstorm nu känner sig rädd och undviker att släppa in personer med mansnamn som vill följa henne på twitter eller kommentera hennes blogg. Ja, hon känner obehag och olust inför män, helt enkelt – eftersom det är dessa som så intensivt och i så stor omfattning hotar, kränker och hatar henne. Hur ska hon kunna veta om den eller den mannen är en ”snäll” man när så många inte är det?

…och självklart resulterade även detta erkännande i skuldbeläggande kommentarer från män just; män som känner sig exkluderade, män som tycker hon är ond som klumpar ihop ”män” till en homogen grupp, män som tycker att hon därför är lika hemsk som kvinnohatarna!!!

Och jag bara gapar. Vad är det för fel på dem? Vad. Är. Felet?

De dyker upp som gubbar i lådan. De har aldrig visat sitt stöd för (i det här fallet) Lady Dahmer tidigare genom att delta i debatten, genom uppmuntrande kommentarer eller hejarop. De har på intet sätt visat sig vara så kallade ”snälla”, ”vettiga”, ”vanliga” män med en längtan efter en jämställd värld. Men så plötsligt! Plötsligt får de läsa att män betett sig som skit (vilket inte borde vara särskilt överraskande för dem då detta händer hela tiden), och en kvinna skriver att män behandlar henne illa!! Iiiih, människovärdet är hotat! Manligheten är hotad! Jag måste försvara mig och bevisa motsatsen!!! Och vad passar då bättre än att skriva något TASKIGT till den utsatta kvinnan i samma andetag som jag slår fast att jag är en snäll man??

Som sagt. Jag blir mållös.

Och faktum är att jag tyvärr känner igen mig i Lady Dahmers tankegångar, även om det i mitt fall rör sig om betydligt färre följare och betydligt färre kommentarer att moderera. Oftast, och det vill jag poängtera, får jag väldigt fina, uppmuntrande och vänliga kommentarer. Verkligen. Från majoriteten av alla läsare, och främst från kvinnor eftersom jag har flest kvinnliga läsare (tolkar jag det som utifrån de namn ni signerar med). Men titt som tätt dyker annat upp; onyanserat kritiska kommentarer, otrevliga kommentarer, nedlåtande kommentarer – och jag är ledsen att säga det: I nio fall av tio är det då en man som har skrivit den. ”Men inte alla män…!” kanske någon vill utbrista nu, och jag svarar som Mondokanel så käckt skrev häromdagen: Nej, tur det, för annars hade vi inte haft det så livat! Nej, självklart inte alla män, men när jag ska moderera en kommentar skriven av en man rör det sig i åtminstone sju fall av tio om en negativ/otrevlig/nedlåtande kommentar och därför går min puls upp några slag varje gång en kommentar signerad en för mig okänd man dyker upp för moderation. Så är det tyvärr. Inte (hoppas jag?!) för att majoriteten av alla män är ute efter att kränka eller aggressivt kritisera kvinnor, utan för att majoriteten av alla schyssta, helt vanliga män håller tyst. De säger ingenting.

Förutom då möjligtvis när de protesterar mot att klumpas ihop med alla de män som hotar, trakasserar, våldtar och slåss…

Jag känner bara såhär: Men gör någonting aktivt för att förändra strukturen och statistiken istället då!! Stötta utsatta kvinnor! Sätt ner foten och säg NEJ till hat, hot och våld! VISA att ni är ”schyssta” (normala) män istället för att bara prata och tjafsa om det!
Istället för att den enda gången ni kommenterar en utsatt kvinnas blogg skriva ”inte alla män!” så borde ni kanske skriva ”fy fan vilka svin! Stå på dig!”
Istället för att på den där middagen när diskussionen glider in på friande våldtäktsdomar säga ”det finns faktiskt män som anklagas trots att de är oskyldiga!” så borde ni kanske säga ”fan vad illa att så många våldtäktsmän går fria!”
Istället för att irriteras över att kvinnor i diskussioner talar om ”män” som en kategori så borde ni bli förbannade på alla de män som gör att kvinnor tar omvägar på kvällarna för att undvika oupplysta stigar, som gör att kvinnor inte vågar släppa igenom kommentarer från män på sina bloggar, som gör att kvinnor tvingas generalisera och tala om ”män” som en kategori.

Och framför allt: Sluta tro att allt, i alla lägen handlar om er! Om dig! Har du inte hotat någon, aldrig kränkt någon medvetet, aldrig slagit, tafsat, våldtagit, betett dig som en skit – då är det ingen som anklagar dig heller! Förstår du? Men det är heller ingen som kommer tacka dig bara för att du beter dig som en normal människa, särskilt om det enda positiva du sysslar med handlar om att inte göra grejer som ingen borde göra.

Jag kan förstå att det är frustrerande att höra om sexism och ojämställdhet om man är man, på samma sätt som jag, i egenskap av vit, kan frustreras över att höra om rasism. Jag skäms. Jag känner skuld och obehag. Jag funderar över mitt beteende, på vilka sätt jag – trots att jag givetvis vill kalla mig antirasist – bidrar till att vithetsnormen fortsätter härska och rasismen fortsätter flöda. Men inte fan är det för den skull rimligt att jag glider in på, säg, Rummets och gastar ”inte alla vita!!” i kommentarsfältet eller att jag uttrycker hur kränkt jag blir när en rasifierad berättar för mig om vilka kränkande kommentarer hen fått från vita och hur dessa får hen att vilja undvika sammanhang där majoriteten är vita. Jag får fan bara hålla käften. Skämmas, lyssna, ta till mig, inse mitt privilegium och fundera över hur jag kan stötta den antirasistiska kampen, utan att någonsin göra anspråk på att sätta agendan och sno åt mig tolkningsföreträdet. Aldrig.

I leken och i litteraturen finns inga begränsningar

7 Jun

I morse gick Adrian bananas med utklädningskläderna: Först poliströjan som vi grävde fram ur en skänkt klädkasse häromdagen, sedan byggjobbarvästen, därefter prinsesskjolen, svarta spökdräkten och till sist pippiperuken. Allt som allt förvandlades han till en byggjobbare, helt enkelt. imageDet är så härligt med barns lek i den där åldern, för det finns verkligen inga gränser. Precis på samma sätt som Adrian utan att reflektera gladeligen zappar från Power Rangers till Barbie på iPaden så finns det ingen motsättning i att bära både tyllkjol och pirathatt, pippiperuk och byggjobbarväst. Han vet ju inte att dessa klädesplagg enligt samhällsnormen utgör könsmarkörer för två – och endast två! – olika könskategorier, två kategorier människor.

Jag hoppas sannerligen det dröjer länge, länge innan han lär sig det. Ja, det har jag ju pratat om förut.

Den senaste veckan har vi kommit över två barnböcker som handlar just om den fria leken, om att klä ut sig och testa olika roller, oberoende av juridisk könstillhörighet. Den ena boken passar bäst för ett-tvååringar och den ena från treårsåldern och uppåt: Lill-Nalle klär ut sig och Jag vill inte leka själv. image image Boken om Lill-Nalle är väldigt simpelt uppbyggd, med nya utklädnader på varje sida och Lill-Nalle kombinerar de olika utstyrslarna hej vilt, på precis samma sätt som Adrian gjorde i morse. Lekfull, trevlig och, framför allt, befäster inga könsroller.

I ”Jag vill inte leka själv” börjar berättelsen med en uttråkad Mirjam vars bonuspappa hellre läser tidningen än att leka med henne, och utvecklas till att Mirjam tack vare detta börjar fantisera som bara den, och i fantasin blir hon alltifrån cirkuselefant till riddare till bagare. Jag gillar verkligen den boken, såväl berättelsen som illustrationerna, och Adrian likaså. Att den dessutom är skriven av en person i vårt grannskap och lekplatsen den utspelas på är ruskigt lik vår lekplats gör det hela om möjligt ännu skojigare! Även denna bok rekommenderas, som ni förstår, varmt. En av Olika förlags bättre böcker skulle jag till och med vilja påstå.

Vad barn får möta i litteraturen, och förstås på film (även om utvecklingen där går oändligt mycket långsammare om man ser till normkritiken…), tror jag spelar en enormt stor roll för hur de kommer uppfatta världen och se på sig själva och människorna omkring sig. Därför blir jag så himla glad av barnböcker som vidgar normerna och speglar barnens världsuppfattning innan den invaderas av vuxenvärldens så otroligt snäva dito. I slutändan kommer de flesta såklart vilja bli antingen byggjobbare eller polis, antingen modedesigner eller bagare, men oavsett vad så ska det inte vara det juridiska könet som avgör vad som anses mest ”passande” eller vems arbete som är värt mest i pengar. Såklart.

Flatfilmsfredag goes OITNB (inga spoilers, bara pepp!)

6 Jun

Åh. Lång har väntan varit (ja, det nämnde jag ju redan i eftermiddags i mitt spretiga mansnorms-feminism-frustrationsinlägg som jag trots allt blev rätt nöjd med), men nu så är det ÄNTLIGEN dags:
Säsong 2 av ”Orange is the new black” är här.orange-is-the-new-black-has-been-a-hit-on-netflix-and-has-been-confirmed-for-a-season-2Vad är grejen med den där serien egentligen? Jo, grejen är mycket givetvis. Skitbra serie, är väl grej nummer ett. Bra skådespeleri, fängslande (höhöhö) tema och miljö, unika karaktärer… och KVINNOR! Kvinnorna är ju verkligen grejen för mig (och väldigt många andra), känner jag. Kvinnor som individer, inte bara som kvinnor. Olika individer, med olika agendor, olika bakgrund, olika personlighet. Vita och svarta, hetero och homo och bi, trans och cis.

Och allt detta förpackat i bra manus, bra regi, bra allt.

Såklart jag fastnade för serien i augusti förra året. Faktiskt gick den mig förbi först under några veckor. Jag hade hört ryktas om den litegrann men förstod inte ens riktigt vad Netflix var. Så började kollegorna prata om serien, mer och mer. Och alla som hade börjat kolla var helt fast, liksom alla som jag sedan uppmanade att börja titta.

Galet.

Tomheten var enorm när vi tio dagar senare hade sett hela första säsongen. Google google, när kommer säsong två..? Svaret: 2014. Suck… SUCK!

…och nu plötsligt är vi här! Tadaaa!

Jag och Adrian har varit ute och härjat hela dagen, men ändå ställer jag mig nu frågan: Är det okej att från och med NU låta honom sitta vid iPaden fram till läggdags? Lyckas vi komma ordentligt i stämning om vi börjar titta nu, trots att han fortfarande är vaken? Ni vet, det kommer behöva kissas på potta, fixas välling, kanske sker det en olycka på mattan/i soffan, eventuellt måste vi plötsligt avbryta för lite sagoläsning eller för att det sker något olämpligt på tv-skärmen..? Och så kan vi ju inte plocka fram något snacks heller – den här 2,5-åringen behöver verkligen inget mer socker idag (eller den här veckan…..).

Stora, svåra frågor, hörni. Men ni som redan har börjat titta – vad säger ni? Är det bra? Är det bättre än förväntat? Kommer jag bli överrumplad? Förvirrad? Ledsen? Stressad? Kåt? Förbannad? Berätta!!!! Men spoila bara liiiite i kommentarerna, max från första avsnittet… och eventuellt från andra, okej? (Så läser jag, och alla andra, dessa först efter att vi har tittat.)

Nu åker vi! Strax!