Bemöt människor som människor, bara – det är faktiskt inte så himla svårt

Ibland får jag frågan hur det var att växa upp som storasyster till en bror med en grav utvecklingsstörning. Hur det påverkade min uppväxt och hur vardagen såg ut. Om jag fick stå åt sidan mycket. Det är såklart svårt att veta exakt, för jag känner inte till något annat. För det mesta tänker jag nog bara att jag hade en ganska vanlig uppväxt, med en bror som jag kunde leka med, ta hand om, få att skratta, lära saker – men som inte var sådär skitjobbig som småsyskon i allmänhet kan vara.* Han jävlades ju aldrig med mig, till exempel… Att han lät och pratade på sitt alldeles eget, unika sätt, att han behövde hjälp med påklädning, matning och toalettbesök, att han ogärna mötte blick, åt lingonsylt till ALLT och dagligen ägnade timmar åt att leka framför en rinnande vattenkran var liksom inget konstigt för mig. Alla tunga lyft och alla vakna nätter, år ut och år in, var det ju mamma som fick ta. Och hennes konstanta sömnbrist märktes sällan av, trots att hon även arbetade näst intill heltid som lärare (först i vuxen ålder fattar man vilka superhjälteskills hon besatt).

Men en sak som jag verkligen har fått med mig, tack vare min lillebror och tack vare hur vår mamma har handskats med hans behov, är att en funktionsnedsättning inte betyder att hela ens inställning till livet måste anpassas eller begränsas. Inte ens när diagnosen är så omfattande som den min bror har.

Att något är svårt, betyder inte att det måste undvikas.

Att något kostar energi, innebär inte att det är farligt eller ohälsosamt.

Att något blir krångligt eller det väntade resultatet inbegriper en potentiell risk för kaos, är inte en indikation på att man bör skita i att ens försöka.

För vinsterna med att göra grejer, med att leva så mycket vi kan i vårt enda liv – de är i slutändan större.

Frågorna för vår familj var alltid: Vad vill vi göra? Hur gör vi det på bästa sätt? Aldrig: Vad kan vi inte göra? Vad bör eller måste vi undvika? Inte ens: Vad kan vi göra istället för det här?

Nej, för oss var ingenting omöjligt. Och det var aldrig synd om oss, i alla fall var det inte det som mamma signalerade till mig. Min mamma ville att vi skulle vara en familj snarare än en ”Angelman-familj” – och absolut inte för att dölja, förneka eller för att det skulle vara fel att ha ett barn med Angelmans syndrom, utan för att hon ville att vi skulle ha ett så rikt liv som möjligt. Både hon själv, jag och Emil. Omvärlden fick vänja sig och tja, ofta anpassa sina ovana sinnen.

Omvärlden, ja. Den har försökt begränsa både min bror och oss. Det finns nämligen många som tror sig veta exakt vad barn, ungdomar och vuxna med diverse diagnoser behöver. Som om det fanns en generell manual eller checklista. Vissa tycks tro att sådana som Emil, och folk med andra diagnoser, är gjorda av glas. Att de är ömtåliga på något sätt. Eller så vill de kanske bara bli kvitt dem. Slippa anstränga sig, kanske. Mamma fick i alla fall slå sig blodig för att Emil skulle få gå på fritids med ”vanliga” barn, för att han skulle få ha sin lunchtid mitt under matsalens prime time i skolan och hon måste fortfarande bråka konstant för att han ska få ett aktivt, socialt, meningsfullt liv på och utanför sitt LSS-boende.

För ännu en sak som jag har fått med mig är att det finns oändligt många sätt att vara människa på, men att vi alla – våra olikheter till trots – har det mest grundläggande gemensamt: Vi behöver få vara en del av ett sammanhang för att må bra. Det är bara det att vissa behöver få öva lite extra på det, eller få delta på sitt sätt och på sina villkor, ibland med oss (hyfsat) normalstörda som stöd. Jag kan för det mesta avslappnat och tryggt bemöta människor som bryter mot funktionsnormer och jag dömer sällan ut den med en viss diagnos (utredd eller misstänkt) på förhand. Det, tror jag, är en fördel både som medmänniska och i mitt yrke som lärare – och det är också något som jag har lärt mig, tack vare min lillebror.

Tyvärr är det dock inte såhär som samhället i stort förhåller sig till människor, till liv och inte heller till diagnoser, funktionsvariationer, utvecklingsstörningar (kalla det vad ni vill). Det frustrerar mig något oerhört, för det gör att min brors liv inte ser ut som det borde och han är långt ifrån ensam om att ha det piss helt i onödan.

Och vet ni vad jag tror? Jag tror att grundproblemen rör just det som jag redan har pratat om:

Vi som bygger och utgör det här samhället tenderar att i alldeles för stor utsträckning utgå ifrån hinder snarare än möjligheter. Både individens hinder och de hinder som vi upplever att omgivningen utgör.

Och vi, eller i alla fall alldeles för många, fastnar i att sätta de där statiska etiketterna på människor. Vi delar upp individer i kategorier med färdiga typ… bruksanvisningar och bestämmer på förhand vad den och den och den ska klara eller inte klara. Vi teoretiserar kring människors behov istället för att bara möta dem där de är där och då. Vi är ängsliga inför att göra enstaka misstag och vi är SJUKT rädda för olikheter.

Inte minst: Vi värderar tamejfan människoliv olika. (Ni skulle knappt tro mig om jag berättar vilka uttalanden som gjorts och vilka beslut som fattats inom vården rörande Emil. Samt: Jag vet att mycket även handlar om pengar. Vilket är än sjukare.)

Men vet ni? Att vara lyhörd, att respektera och se varje individs svårigheter, rädslor och utmaningar betyder inte att alla handlingar och beslut alltid bör utgå ifrån vad som är just svårt, otäckt eller utmanande. Nej, ofta – tycker jag, utifrån mina ganska gedigna erfarenheter – borde vi börja i den helt motsatta änden. Vad vill vi? Vart ska vi? Därefter kommer funderingarna på hur vi tar oss dit. Ibland behöver man faktiskt inte ens fundera så himla mycket – förutom på rent praktiska grejer, såsom ”finns det hiss?”, i min brors fall – utan det är fan bara att köra. Var lyhörd, var respektfull, se, tyck om och tro på den enskilda individen, bygg på relationen, visa att du är trygg. Resten löser sig. Man måste våga lita på det. Och skiter det sig den ena gången, ja, då är det inte hela världen och definitivt inte ett facit på hur det alltid kommer att bli eller alltid kommer att vara. Att vara människa ÄR att behöva lappa och laga, bryta ihop och komma igen, våndas, oroa sig, genomlida sådant som man helst skulle slippa, skratta (förhoppningsvis!) åt en himla massa elände och så plötsligt, titt som tätt, kommer framstegen, utvecklingen och de där ljusglimtarna som gör livet värt att leva.

Min brors liv har begränsats mer och mer de senaste åren. ”Tänk om han kommer skrika sådär högt? Tänk om han kommer bli frustrerad och upprörd? Tänk om han kommer kräkas en massa? Så blev det ju förra gången!” Och så har man inte låtit honom följa med till bowlinghallen, man har tagit urtrista promenader i helt folktomma parker istället för att besöka ett bullrigt café, man låser fast honom i rullstolen istället för att låta honom krypa fritt på golvet. Hans liv krymper. Hans dåliga mående förvärras. ”Han är ju så trött, han vill bara sova”, händer det att någon säger. Eller ”han skriker och blir så uppstressad när vi tar ut honom, det är bättre att han får lugn och ro!” Men så visar det sig att det som botar hans trötthet och som får en glimrande gnista att tändas i hans ögon är ett besök på Ikeas restaurang, en lönelördag klockan 12. För gissa vad? Att begränsa, skala ner, stänga av en människas olika sfärer och minimera yttre intryck kan faktiskt göra en både trött, djupt deprimerad och fysiskt sjuk. Min lillebror Emil är ett levande exempel på det. För även den som fungerar annorlunda än majoriteten av oss och som gärna försvinner in i sin egen värld då och då eller reagerar kraftigt på yttre stimuli, har liksom rätt att få leva, upptäcka, förnimma, höra, se, uppleva och dela erfarenheter tillsammans med andra.

Möt medmänniskor som människor, bara. Det är inte så förbannat svårt egentligen.

Då kunde min lillebror få leva det fullgoda, värdiga liv som han sannerligen förtjänar. Och kanske skulle han faktiskt inte vara så pass sjuk – dödssjuk – som han är just precis nu.

Ps. Det finns förstås fantastiska människor som arbetar och har arbetat med Emil genom åren. Också! Sådana som ser, som vill, som gör, som bryr sig, som anstränger sig för att förstå och lära sig. Men denna text handlar inte om dem.

*Jag har tre syskon till, men hos min pappa. De är inte syskon till Emil. Hos min mamma, där jag bodde större delen av tiden, var det bara Emil och jag. Och det har nog påverkat mig mer rent… psykologiskt, att vara det där ensamma särkullbarnet och den ganska mycket äldre storasystern som kommer ”på besök” i pappafamiljen varannan helg. Men det är en helt annan historia.

Den till skyarna upphöjda lesbiskheten, eller: Är det feministiskt att skildra kvinnor som svin?

Att vidga perspektiv skulle jag vilja prata om. Und zwar (ursäkta min tyska – vi har inget lika bra uttryck på svenska), om att skildra kvinnliga och framför allt lesbiska karaktärer på ett mer mångsidigt sätt. Dels om hur det sticker i folks/allas våra ögon och hjärnor när kvinnliga huvudkaraktärer inte beter sig som kvinnor ”ska”. Dels, eller främst, om hur sällan vi ens får möta och följa en (lesbisk) kvinna i en skildring där hon är… en HEL människa.

Det var filmen Tár med makalösa Cate Blanchett och Nina Hoss i huvudrollerna som fick mig att tänka på detta, samt frågan som ställdes i ett annat flöde, huruvida det är feministiskt (måste allt vara det?) med en berättelse om makt, där en (lesbisk) kvinna är (potentiell) förövare.

Okej, detta kommer bli långt och med flera spår nu. Jag börjar HÄR:

Lesbiskhet och lesbisk tvåsamhet ses gärna som en lösning och ett lyckligt slut i berättelser där detta skildras. Och tro mig, det var exakt bara det som jag ville se när jag var 15 år, boende i Kalmar som den absolut enda kanske-lesbiska personen och dessutom olyckligt, dödligt förälskad i min kvinnliga tysklärare. Det var därför jag såg Bound hundra gånger, och Fucking Åmål förstås, och senare Imagine me and you, Goldfish memory, But I’m a cheerleader, Desert hearts, DEBS, It’s in the water, A girl thing, The incredibly true adventures of two girls in love, Kyss mig… listan över filmer där en kvinna för första gången blir förälskad i en annan kvinna och till slut får henne kan faktiskt göras hyfsat lång. Spanar jag i mina bokhyllor så kan jag åtminstone hitta ett tiotal böcker med liknande tematik.

Och inget ont om detta! Dessa berättelser fyller en oerhört viktig funktion! Som åskådare blir man ju dessutom pirrigt lycklig när den olyckliga, genomgoda kvinnan äntligen kommer ut som lesbisk och livet blir härligt. Eller, förmodat härligt och lyckligt då, för filmen eller boken slutar ju gärna just där: När de har fått varandra. Att skildra en existerande, pågående lesbisk relation där båda kvinnorna även har framträdande fel och brister tycks inte lika intressant – eller har jag fel nu?

För säkerhets skull frågade jag en drös insatta vänner vilka berättelser de känner till, där en lesbisk karaktär eller lesbisk tvåsamhet skildras och står i fokus utan att just lesbiskheten är det slutliga, till skyarna upphöjda målet. Kanske har vi fått hjärnsläpp allihop, men vi kom inte på särskilt många. Själv har jag ju skrivit just ett par sådana böcker, och jag läste förra året exempelvis Jag händer jämt av Emma Rävås, som handlar om en destruktiv lesbisk relation samt har tidigare läst fantastiska Stigarna av Hedvig van Berlekom och Ann Beskow.

…och så såg jag filmen Tár på bio, då. I vilken huvudkaraktären Lydia Tár sedan länge lever med sin fru. De har på många sätt en stark och kärleksfull relation, och delar dessutom passionen för musiken. Lydia är dirigent och kompositör, Sharon är konsertmästare (heter det så?). Ja, storyn kan ni läsa om och se själva. Min poäng är att jag älskar det faktum att såväl karaktärerna Tár och Sharon, som deras relation, skildras på ett komplext, fullkomligt sätt. Inget rosa skimmer. Och deras relation utgör inte målet för berättelsens dramaturgi, utan den finns redan när storyn rullar igång. Man förstår att det finns ett före – inte heller detta kantat av guld – och det finns ett nu, där Tár är den som sätter tonen (🥁). Men, hon är inte maktfullkomlig eller rakt igenom ett svin – vi vet ju inte heller om hon är skyldig till det hon anklagas för – utan vi får också se hennes värme, hennes sårbarhet, hennes längtan och hennes totala vilsenhet.

Jag märker att jag medan jag tittar på filmen ändå önskar mig det där lyckliga slutet. Det som jag är van vid, och har fostrats i (delvis av mig själv och mina val av berättelser…) att vilja se: Den romantiserade bilden av lesbisk kärlek, den pirrande passionen, den uppslukande närheten… att, när allt annat skiter sig, åtminstone den lesbiska relationen ska få vara något vackert – till och med efter att Tár har flirtat med en ung, nytillkommen, kvinnlig cellist i orkestern, rakt framför ögonen på sin fru.

Men samtidigt uppskattar jag och fascineras av att äntligen få se något annat. Det är faktiskt som att ta ett gigantiskt kliv framåt.

Vi ”VET” alla hur heterosexuella relationer fungerar. Vi har sett dem skildras, vi har pratat om dem, vi känner till normerna, vi kan strukturerna. Kvinnor från Venus och män från Mars, maktbalans och maktobalans, jämställdhet och ojämställdhet. Och när något händer, när det skiter sig, när någon i den heterosexuella relationen mår dåligt, så finns det en massa välkända narrativ att luta sig mot eller spegla sig i. Vi förhåller oss till berättelserna som vi känner så oerhört väl och kan därigenom finns både tröst, styrka och framför allt förklaringar till varför det blir på ett visst sätt. Förstår ni vad jag menar?

För den lesbiska relationen finns få gemensamma narrativ. Det enda vi ”vet”, är att lesbiskheten antingen är lösningen på alla kvinnans problem, eller tja, att lesbiska relationer är dömda till misslyckande för hur ska det egentligen kunna fungera när båda två har pms?!

Men trots förmodad pms-problematik och kvinnors förkärlek till att kommunicera sönder varenda liten vardagskonflikt (så är det ju, eller hur?) så ”VET” vi att kvinnor per automatik är jämlikar. På samma plats i samhällshierarkin, på samma sida när man talar om mänskliga rättigheter. Detta torde väl betyda att lesbiska relationer alltid är jämställda, eller? Och exakt HUR intressant är det att skildra detta på bioduken eller i en stor roman?

Extremt intressant, har det visat sig. Eller: Det hoppas jag i alla fall att folk inser.

För nej, lesbiska relationer är givetvis långt ifrån alltid jämställda. Maktobalans, destruktivitet, även psykiskt och fysiskt våld förekommer, med skillnaden att vi inte kan…, vad ska jag säga? ”Skylla på”? att vi står på olika platser i samhällshierarkin.

Det är otäckt att på film eller i en bok möta en kvinna som går emot allt vi vet om hur kvinnor ska vara. Exempelvis en kvinna som utnyttjar sin makt, en kvinna som går bakom ryggen på sin partner, en kvinna som ljuger, som beter sig kyligt, egoistiskt, som helt och hållet går upp i sin karriär. Och det är ovant, kanske förvirrande, att följa en redan pågående lesbisk relation, som inte enbart är gullig och charmig eller het och passionerad, utan som bara ÄR, i all sin komplexitet.

Men det är så vansinnigt viktigt att vi får möta dessa berättelser. Ja, kanske är det rentav också feministiskt – om nu allt som är briljant (och som gestaltar kvinnoliv) måste vara det…

Ps. Tár är för övrigt inte i första hand en skildring av en lesbisk relation, utan – med Cate Blanchetts ord – ”a meditation on power”. Att en lesbisk kvinna spelar huvudrollen gör ju dock berättelsen än mer intressant. På flera nivåer.

Gör inte min identitet till ett problem! – ett exempel på dåligt bemötande inom vården

Häromdagen var jag på ett läkarbesök som jag länge hade laddat inför. Jag var ganska nervös och hade därför förberett mig väl. Jag visste vad jag var där för, och jag var ytterst tydlig redan från början vad jag ville prata om, få hjälp med och varför.

Men istället för att fokus landade på detta, så blev jag bemött med okunskap, ifrågasättanden, fördomar och homofobi. Läkaren grävde i mina relationer, nuvarande och tidigare, visade med all tydlighet – både i ord, tonläge och minspel – hur hen såg på dessa och, framför allt, ifrågasatte mina barns existens och vems barnen egentligen är. Detta utan att be om ursäkt och utan att lyssna när jag gång på gång upprepade att mitt ärende inte hade något med vare sig relationer, sexualitet eller föräldraskap att göra.

”Jaha, och den här mannen du har en relation med…”, började hen, efter att hen förhört sig om min nuvarande relationsstatus, mitt yrke och hur många barn jag hade.
”Kvinnan”, avbröt jag.
”VA?”
”Ja, en kvinna.”
”En kvinna alltså?”
Redan här började min puls gå upp. Läkarens ton var inte överraskad på det där skamsna sättet, som när man inser att varit slentrianmässigt fördomsfull – utan hen tycktes uppenbart brydd, lät hård i tonen och satt med rynkad panna. Hen antecknade frenetiskt, upprepade vad jag har sagt och bad mig upprepa igen.
”Men när du skilde dig från din man…”, fortsatte hen sedan, och redan där var hen egentligen över gränsen, eftersom jag redan hade klargjort att vare sig skilsmässan eller livet som ensamstående förälder hörde till varför jag sökt mig dit.
”Min fru”, rättade jag och kände mig fruktansvärt ansträngd.
”Fru?” Pannan rynkades igen. ”Men barnen, vems är barnen?”
”Mina barn, eller ja, våra barn.”
”Fast vilket av barnen är ditt?”
”Båda barnen är mina. Det är våra barn. Och detta har ingenting med saken att göra.”
Jag borde kanske ha sagt ifrån än tydligare här, men i stunden är det svårt. Då segrar frustrationen och viljan att bli lyssnad på, och hela situationen känns liksom orimlig. Osannolik.
”Men hur kom barnen till?” frågade läkaren vidare. ”Vem har fött dem, alltså, vems är de? Nu förstår jag ingenting, jag måste reda ut det här.”
Jag svarade plikttroget och så sakligt jag kunde:
”Jag och min fru träffades, gifte oss och fick barn. Vi födde varsitt, men det är inte relevant för varför jag är här.”
Gav hen sig här? Nej.
”Donerade spermier? Och vilket födde du?” Hen pekade på barnens åldrar, som hen skrivit ner tidigare.
”Det spelar ingen roll. Detta är inget problem.”
”Och nu har du en relation med den här kvinnan? Eller har haft? Och hon är gift? Med en man då eller?”
”Ingenting av detta är relevant. Detta är inget problem.”
Och såhär fortsatte det en bra stund, fram till att jag än tydligare bad läkaren sluta anteckna och istället fokusera på mitt ärende.

Det är inte första gången något liknande händer, men nu tog jag mer illa vid mig än tidigare. Jag gick därifrån alldeles sprängfylld av både gråt, frustration och ilska, och under kvällen sedan kände jag mig helt tom. Visserligen avslutades mötet bra, eller så bra som det kunde. Läkaren förstod till slut vad jag ville, antecknade korrekt och ringade in det viktigaste. Allt på min uttalade begäran. Men jag fick ingen ursäkt, ingen förståelse för att hen hade agerat och bemött mig fel. Att återvända dit känns inte som något alternativ.

Vad fan är det frågan om, år 2020?

Jag är överlag både tålmodig och förlåtande när det kommer till okunskap. Jag kan köpa att folk – även inom vården, på Försäkringskassan eller till och med i skolan – slentrianmässigt utgår ifrån en heteronorm. Åtminstone om de ursäktar sig eller visar att oj, jag tänkte mig visst inte för. Och jag berättar gladeligen både om mina relationer och om hur mina barn kom till – när detta är relevant och när frågorna ställs av vänlig nyfikenhet och respekt. Men det skrämmer mig samtidigt, att vi fortfarande inte har kommit längre. Det kan omöjligen vara första gången som den här läkaren träffar en person som har levt i samkönade relationer, och det kan omöjligen vara första gången hen får höra att en homosexuell person har barn. Insemination för samkönade par är lagligt i Sverige sedan 2003, och långt dessförinnan reste vi utomlands för att få hjälp eller fick barn tillsammans med vänner. Detta är inget nytt, nej, det är inte ens ovanligt.

Utöver den bristande respekten under själva mötet och det helt bisarra i att ifrågasätta mitt föräldraskap så tillkommer ytterligare något som skaver i mig: Nämligen det faktum att man som läkare (eller psykolog, eller kurator) automatiskt kopplar en normbrytande identitet till en persons dåliga mående. Mår jag dåligt, så måste min sexualitet vara en avgörande faktor – vad jag än säger och visar. Och härmed flyttas fokus från det egentliga problemet till någonting som jag aldrig ens reflekterar över, personen i fråga gör min identitet till något problematiskt och underminerar på samma gång min förmåga att själv avgöra vad som är av betydelse för mig.

Många har uppmanat mig att anmäla händelsen och jag tänker att jag absolut borde göra det. Men det känns inte helt lätt, för efter detta vågar jag inte tro eller hoppas på att den jag i så fall kontaktar kommer att ge mig ett bättre bemötande. Jag kom ut i tonåren, jag har aldrig varit ledsen eller känt sorg över att jag råkar gilla kvinnor – varför skulle jag vilja göra detta till ett problem nu? Det är en sak när jag är ute och föreläser, för då är det mitt uppdrag att upplysa, utbilda och besvara frågor (dock av allmän karaktär), men att som privatperson behöva agera föreläsare och hamna i något slags försvar mäktar jag inte med.

Jag vill inte. Jag orkar inte. Men samtidigt kanske jag måste, för jag vill inte ens tänka tanken att exempelvis mina barn kommer att mötas av samma respektlöshet utifrån det faktum att de har två mammor. Och jag vill inte att det eventuellt dåliga måendet hos mina tonåringar i skolan, de som kanske mår skit av att bryta mot normen, späds på av att träffa en läkare eller en kurator som är tänkt att hjälpa dem.

Tänk till, vill jag säga. Var professionella. Lyssna. Läs på. Och lämna egna unkna fördomar och förutfattade meningar hemma när ni går till jobbet.

 

Känns det inte lite ”gjort” att skriva om en heterorelation?!

Jag tänkte på en grej.

Mina berättelser handlar ofta om relationer, inte sällan om kärleksrelationer, och det är i första hand samkönade relationer som jag gestaltar. Det känns liksom mest naturligt, enkelt, det kommer av sig självt eftersom det ligger mig närmast och är (tycker jag) mest intressant.

Men så slås jag emellanåt av tanken om och oron inför att nä, fan, kommer folk tycka att jag upprepar mig nu?

Att jag blir tjatig?

Att det är som att jag beskriver samma personer och relationer hela tiden, fast med olika tilltalsnamn?

Och tycker folk att det blir ”too much” med alla dessa homo- och bipersoner? Mindre trovärdigt? Rentav genant och småsnuskigt?

Och sen vänder jag på tanken och undrar…

Tänker alla ni som gestaltar heteropersoner och heterorelationer såhär? Att ni upprepar er och är tjatiga när både huvudpersoner och de flesta bikaraktärerna är hetero? Att det bara blir samma samma och dessutom så sjukt tröttsamt med alla heterosar? Nästan orealistiskt liksom?

Jag funderar bara.

Författaren Hedvig van Berlekom och jag diskuterade bland annat detta under våra författarsamtal tidigare i år. Att samkönade relationer och homo- eller bisexuella karaktärer och relationer sällan gestaltas som… karaktärer och relationer, bara. Deras sexualitet och val av livspartner måste liksom vara en grej, ett tema. De kan inte ”bara” brottas med allt som hör livet och äktenskapet/dejtandet/förälskelsen till, utan det är viktigt att de också är homosexuella. Åtminstone ser det ofta ut så i böcker och på film. Och har de problem så kopplas dessa gärna till just att de bryter mot heteronormen, fast det i verkligheten inte ser ut så. Jo, självklart förhåller man sig som normbrytande ofta till normen, om inte annat för att omvärlden gärna påminner en om den titt som tätt. Men livet och människan är ju mer än så. Och att ”vara hbtq-person” är inte EN grej, även om folk tenderar att se varje enskild hbtq-karaktär som representant för alla hbtq-personer.

Hur ofta handlar böcker om heterosexuella karaktärer om att dessa är hetero? Nja, inte så värst ofta vill jag påstå och självklart hänger det ihop med att det är så sjukt vanligt.

Men likväl önskar jag att jag inte ens behövde fundera på huruvida mina berättelser kommer att uppfattas som nischade och smala, ”too much”, upprepande eller mindre trovärdiga på grund av att Tove spanar in Karin i lärarrummet istället för Jesper, eller att det är Ylva som råstöter på henne på personalfesten istället för Mats. För även om heterosexualitet är vanligare (åtminstone utifrån vad folk öppet visar upp), så är homosexualitet och samkönade relationer också väldigt vanliga.

Jag antar att vi behöver mer litteratur som bryter mot och på sikt vidgar normen. Och att vi som gestaltar normbrytande karaktärer och relationer måste försöka att släppa alla de där orostankarna. Våga.

Hur ska det annars kunna ske en förändring?

(Och på tal om upprepning: Alla vi som skriver upprepar oss ju. På ett eller annat vis. För att det faktiskt är igenkänning och viss förutsägbarhet – eller förutsägbar oförutsägbarhet – som mottagarna eftersöker när de/vi läser eller ser en film. Eller?)

Alla har en identitet – även den som följer normen

Självklart behöver vi i skolan belysa diskriminering, hat och hot mot hbtq-personer, personer med rötter i andra länder, funktionsvarierade och andra som bryter mot normen. Och självklart ska vi aldrig (aldrig!!) låta kränkande uttryck passera obemärkt, och inte heller blunda för det faktum att exempelvis unga hbtq-personer generellt mår sämre än heterosexuella cisungdomar. Vi måste prata om det. (Det är så självklart att jag inte borde behöva säga det – men tyvärr är det inte så självklart för alla.) Och ibland finns förstås även fog för att prata om respekt, acceptans – till och med tolerans (bara vi ifrågasätter maktaspekten i begreppet och diskuterar vem det egentligen är som ”kan” tolerera vem).

Men. Jag tror, att om vi vill nå en förändring i grunden och på sikt få bort maktobalans och hierarkier människor emellan, så är det absolut nödvändigt att samtidigt utveckla vårt främjande arbete. Det arbete där fokus inte ligger på att enbart belysa allt som är fel, orättvist, ojämlikt, skadligt utan där vi istället avdramatiserar och inkluderar olika perspektiv, identiteter, personer och grupper utan att gör någon grej av det. Eller, om vi ska göra ”en grej”, att vi lyfter fram positiva, stärkande saker.

Just nu håller mina åttor på att skriva resonerande texter om identitet, sexualitet och relationer. De har arbetat med dessa teman ur en mängd olika perspektiv både i SO:n och i svenskan. I svenskan har vi läst noveller och romanutdrag som belyser kärlek mellan personer med olika religion, kärlek mellan gamla människor, att bli förälskad i en bästa kompis och att leva som homosexuell medan det fortfarande var olagligt. Vi har även läst och diskuterat en novell om ett sexuellt övergrepp.

Igår diskuterade vi hur en identitet skapas, utvecklas och förändras – utifrån olika aspekter (eftersom den slutliga skrivuppgiften handlar om just detta). Hur påverkas och definieras vår identitet av varifrån vi kommer? Av vår tro? Av familjens värderingar? Av samhället och tiden vi lever i? Förväntningar, normer, lagar? Sociala medier? Vår könsidentitet och vår sexualitet?

Det är oerhört lätt att i sådana samtal fastna i det som skaver, bryter ner och förstör. Att det liksom är ”avvikelserna”, de negativa erfarenheterna och begränsningar från familj, religion, normer, taskiga vänner som formar oss och i grunden utgör det som blir vår identitet. Och såklart, vi påverkas ju massor av det som är tungt och svårt! (Påminner om vad jag skrev inledningsvis!)
Men vad är det som stärker oss då? Hur kan till exempel en stark gudstro göra en trygg och fri? Hur kan en normbrytande könsidentitet göra oss starka? Hur kan en turbulent barndom, en utmanande funktionsvariation eller erfarenheten av en svår sjukdom få oss att växa?
Detta är också intressant att prata om. Och viktigt, tror jag.

För att inte tala om hur vi påverkas av att vara bara helt… vanliga (om nu någon är det)? Att vara vit, född i Sverige och boende här. Ha sammanboende föräldrar som är schyssta mot varandra och sina barn. Att vara cisperson och hetero, ha bra vänner, en skolgång utan större hinder… Är dessa personer opåverkade? Har de ingen identitet? Jo, såklart. För vi alla formas ju av något – oavsett om vi följer eller bryter normen, oavsett om vi glider hyfsat lätt genom livet eller om vi stöter på hinder.

Här har vi ett ypperligt tillfälle att vrida och vända på olika aspekter av livet utan att utmåla det ena eller det andra som bättre eller sämre, svårare eller lättare. Att dels belysa hur normen påverkar alla, inklusive den som följer normen. Och dels att avdramatisera det som så himla ofta enbart lyfts fram som försvårande, annorlunda och jobbigt.

Igår var det för övrigt IDAHOT, internationella dagen mot hbtq-fobi. För ja, som redan sagts, det ÄR ett stort problem att så många hbtq-personer fortfarande förföljs och hotas till livet på många håll runt om i världen. Och att unga hbtq-personer här i Sverige mår sämre än heterosexuella cisungdomar, och att många under flera år, kanske hela livet, håller tyst om vem de är kära i eller vilka de egentligen är. Självklart.

Jag tror dock att vi ibland måste angripa frågan och problemen som finns från ett annat håll genom att, tja, inte bara prata om att det är problematiskt (utan att för den skull landa i att ”kön spelar ingen roll” eller ”det är oviktigt vilken hudfärg vi har” för sorry, så ser det ju inte ut… än).
Men till syvende och sist är vi alla liksom bara människor. Jag, till exempel, är homosexuell (tja, så skulle väl andra definiera mig i alla fall, eftersom jag bara har haft relationer med kvinnor) och mitt liv är till största delen rätt alldagligt. Självklart beror det på att jag exempelvis bor här i Sverige, att jag är vit, sekulariserad kristen, har ett jobb med hyfsad lön osv osv osv. Men ändå. Även om jag har tampats mot folks fördomar, mot kränkningar och rädslor för kränkningar, mot min egen psykiska ohälsa så finns det så mycket annat som definierar mig MER än just det faktum att jag råkar ligga med kvinnor. Samt också, vilka fördelar och positiva saker min sexuella läggning (gud vad jag avskyr det ordet – men det tar vi en annan gång) har fört med sig och därmed format mig på ett stärkande sätt.

Det är inte fel att se saken från det hållet ibland också. Att dels benämna det normbrytande som en av många bitar av en identitet, att dels lyfta även det positiva samt – förstås – att påminna sig om att den som i många avseenden följer normen också är påverkad och formad. För om vi inte belyser det, så fortsätter ju normen stå där högst uppe på toppen, orörd, onåbar, som ett slags eftersträvansvärt ideal.

Eller?

Synliggör normen – inkludera det normbrytande

När jämlikhet diskuteras och eftersträvas så tenderar vi ofta – nästan alltid, skulle jag påstå – att fokusera på personen eller gruppen som avviker från normen och/eller som är utsatt/riskerar att utsättas. Detta gäller i samhället generellt, och därmed också i skolan. Ett exempel kan vara att vi pratar hur man kan veta/komma på att man är homosexuell eller trans, istället för att prata om hur man egentligen kan veta att man är heterosexuell eller cis. Ett annat exempel kan vara att man pratar om personer som utsatts för sexuella övergrepp, istället för att prata om förövaren som utförde övergreppet.

Detta, menar jag, är problematiskt på flera sätt, även om syftet från pedagogens sida är gott.

Varför?
Utsatthet, kränkningar, sexuella trakasserier, diskriminering och våld grundar sig i en maktobalans mellan individer och grupper. Om vi gång på gång enbart ställer frågor som pekar ut den redan utsatta, så befäster vi och reproducerar den här maktobalansen – även om diskussionen landar i att ”jo, det är klart att den här gruppen människor måste accepteras och behandlas väl” eller ”ja, den här utsatta gruppen behöver verkligen få mer stöd”.

För vem är det som besitter makten att acceptera och tolerera? Jo, det är personen som följer normen. Och det är ju denna maktobalans vi måste få bukt med – för att på sikt nå ett jämlikt samhälle fritt från kränkningar och diskriminering.

När jag föreläser om normkritik, och när jag själv undervisar, så utgår jag ifrån devisen: Synliggör normen, inkludera det normbrytande. Med detta menar jag att om och när värdegrundfrågor ska diskuteras, debatteras, lyftas till ytan så är det NORMEN vi bör fokusera på. Vi är så otroligt ovana vid att prata om den som utgör/följer normen, den står liksom alltid orörd, bara ”är”. Just därför är det den vi ska prata om! Och när vi tar upp normbrytande identiteter och grupper, så bör vi istället inkludera dessa utan att göra dem till ett tema att diskutera. Det är så vi till sist bryter maktobalansen i grunden.

I morse läste jag ett inlägg på instagram, där @herrfroken (som gör ett fantastiskt bra jobb med att öka jämlikhet i skolan, det vill jag verkligen säga!) tog upp två exempel på diskussionsfrågor som jag reagerade på. Syftet var gott, förstås, men jag ska förklara lite närmare varför jag reagerade som jag gjorde:
”Din kompis har två pappor och blir ibland retad för det. Vad kan du göra?”
”Din kompis känner sig varken som kille eller tjej, och i er skola finns könsuppdelade omklädningsrum. Hur känner och tänker du kring det?”
(Obs, jag har kortat ner frågorna.)

Det jag menar är problematiskt med dessa frågor är INTE ämnena i sig – det är skitbra att de tas upp och de behöver lyftas fram – utan det är formuleringarna och fokuset som jag anser vara problematiska. Varför?
1. Frågorna fokuserar på den normbrytande personens utsatthet, samt befäster tydligt att det ÄR avvikande att ha två pappor eller att vara icke-binär. (Detta vet vi liksom redan, vi behöver inte påpeka det återigen.)
2. Frågorna utgår ifrån att den normbrytande är ”någon annan”, dvs. inte den som läser eller diskuterar frågan. Detta skapar ett vi och ett dom, där ”dom” alltid är någon annanstans, inte här. (Även om pedagogen i tanken vet att dessa personer kanske sitter i klassrummet och läsa just den här frågan.)
3. Frågorna syftar till att vi (som alltså antas vara norm) ska acceptera och tolerera den avvikande (medan normen inte är något att acceptera eller tolerera – den bara är, alldeles självklar och neutral).

Vi diskuterade dessa frågeställningar i kommentarsfältet ett tag, och det jag fick som motargument var bland annat att vi inte bör lägga några åsikter i elevernas munnar, att de själva måste få komma fram till vad de tycker. Jag är med på att vi inte ska tvinga barn att tycka något, men om vi nu vill bryta maktobalansen och förändra normen anser jag att det är bättre att ställa frågorna på andra sätt. Kanske såhär:
”Din kompis uttrycker sig kränkande mot barn som har två pappor eller två mammor. Vad kan du göra?”
”På din skola finns det könsuppdelade omklädningsrum, vilket leder till att vissa inte känner sig trygga att byta om. Vad kan du göra?”

Det som händer i dessa omformulerade frågeexempel är att jag som lärare istället flyttar fokus till det riktiga problemet, bort från den normbrytande individen, plus att jag inte förutsätter att den som läser frågan tillhör normen.
Diskussionen kan på många sätt bli densamma – absolut! – men vi börjar i en annan ände och från mitt håll, som pedagog, gör jag en tydlig markering om vad som är problemet: Någon kränker någon annan. Skolans omklädningsrum exkluderar elever. 
Att detta är fel är ju liksom ingen åsiktsfråga, det är fakta. Däremot kan man ha olika tankar och åsikter om hur det ska lösas.
Dessutom hamnar fokus i frågorna (och förhoppningsvis i samtalen) på den som kränker/utsätter (och som kanske också är normen) och på den som exkluderar, istället för den redan utsatta och exkluderade.

Så. Vi har ett likabehandlingsuppdrag att fullfölja, och detta kan vi arbeta med på oändligt många sätt. Ett sätt är genom värderingsövningar och diskussioner (men det är inte det viktigaste, skulle jag säga). Men låt oss då diskutera det som alltför sällan eller aldrig diskuteras: Normen. Förövaren. De exkluderande reglerna/lokalerna/lektionsuppläggen. 
Låt för en gångs skull avvikaren, offret, den exkluderade lämnas ifred och bara få vara neutral och självklar.
De/vi har diskuterats och debatterats tillräckligt, de/vi vill inte bli ”tolererade” eller ”accepterade” i första hand – vi vill bara få respekteras, vara och leva, utan att gång på gång pekas ut, tyckas synd om eller ses som något problem.

I kommande inlägg ger jag exempel på hur vi kan arbeta främjande i den helt vanliga undervisningen. Där anser jag nämligen att vi kan göra störst skillnad.

Att skriva är som att springa – och nu går det undan

Igår hade jag mitt livs första biblioteksevent, och det var helt otroligt roligt. Än roligare förstås att ”premiären” för denna typ av evenemang ägde rum just i Lindsdal utanför Kalmar, där jag växte upp och gick i grundskolan. Jag hade förväntat mig att främst familjen skulle vara där, men tji fick jag, för lokalen blev alldeles fullsatt och de som lyssnade var både personer jag har koppling till (mina gamla låg- och mellanstadielärare, till exempel) och en drös människor som jag aldrig hade träffat.

Det är en jäkla ynnest att få prata om något man brinner för, så mycket kan jag säga. Både själva pratandet och mottagandet, men också att få fundera över vad som egentligen har lett fram till att det blev en roman till slut. Och anledningen till att jag skriver över huvud taget, och hur det kommer sig att jag alltid har skrivit.

Att det blev en roman precis just nu, det var ju faktiskt inte alls meningen. Eller, bättre uttryckt: Inte planerat. Men det var som om en propp började lossa i takt med att ”Om allt vore annorlunda” växte fram, och när den väl skulle bli utgiven lossnade den totalt. Ut flödade plötsligt orden, berättelserna, idéerna. Skrivlängtan fanns ju där inne hela tiden – på samma sätt som jag/man ibland kan ha en längtan efter att springa eller göra något annat som trots att det är härligt känns som en bergsbestigning precis i början. Men när man väl börjar klättra, börjar röra benen – eller för den delen fingrarna över tangentbordet – så bara kommer det. Längtan får blomma ut, och väldigt snart belönas man med den där härliga känslan över att ja, just det, det är ju såhär det ska vara!

Det här pratade jag en del om igår på Lindsdalsbiblioteket. Men också om hur idén till just den här romanen föddes och utvecklades, och om handlingen förstås. Kopplingen till den verkliga historien, till 30-talet då homosexualitet fortfarande var kriminellt och då barnhemsbarn bestraffades för minsta lilla förseelse. Och kopplingen mellan historien och idag, lagar som har förändrats och ersatts av normer, förväntningar och fördomar.

Och på samma sätt som skrivandet har lossnat för mig (även om jag den senaste tiden har lidit en hel del av skrivkramp…) så har även idéerna om föreläsningar, skrivkurser, bokcirkelevenemang börjat flöda. Så mycket går att göra, och får hjärnan bestämma så skulle alltihop hända här och nu. Men så enkelt är det förstås inte, för jag har ett heltidsjobb att sköta, två barn som kräver sitt och en kropp som faktiskt måste få vila ibland.

Tids nog, eller successivt, hoppas jag dock få ägna mig mer åt detta. Åt skrivandet. Åt att få prata om skrivande och inspirera andra. Åt att föreläsa om normer, normkritik och litteraturens möjligheter att förändra uppfattningar och skadliga samhällsstrukturer.

Med det sagt: Bjud hemskt gärna in mig! Till ditt lokala bibliotek. Till bokhandeln närmast dig. Till din bokcirkel. Eller, förstås, till skolor. ”Om allt vore annorlunda” lämpar sig inte jättebra för högstadiet, men jag tror definitivt att gymnasieelever skulle kunna läsa och uppskatta den.

Det finns litteratur och så finns det hbtq-litteratur – eller?

När jag är i Tyskland, vilket händer minst en gång per år, vill jag alltid släpa med mig böcker och filmer hem. Dels är jag tysklärare och därmed omåttligt förtjust i språket, och dels vill jag för personlig del hålla mig lite uppdaterad. Och när jag där och shoppar är jag tacksam över att både bokhandlarna och elektronikbutikerna har skrivit ut ”Queer” som en egen kategori. Det är nämligen alltid där jag letar först.

”Vadå, läser du bara hbtq-böcker och ser på flatfilm?” frågar folk mig ibland och tycker att jag är ensidig och en smula inskränkt. Eh, nej, svarar jag, för skulle jag göra det hade jag inte kunnat plöja omkring 60 böcker förra året eller för den delen sett på film så pass ofta som jag gjorde och gör. Utbudet är inte direkt gigantiskt när man söker efter något som bryter mot normen.

”Själv då?” vill jag sedan fråga. ”Läser du bara heteroböcker och ser på heterofilm?” Svaret från samtalspartnern är förmodligen ”ja”. Eller, snarare ”nej, det tror jag inte” för ytterst få skulle se, tja, Ferrantes Neapelkvartett, Stina Jacksons hyllade debut ”Silvervägen” eller typ ”Tatueraren i Auschwitz” som heteroböcker. Det är litteratur, bara. Generationsromaner, deckare, historiska skildringar – trots att de allihop i mångt och mycket kretsar kring heterosexualitet.

Men det är ju så normen fungerar. Det som anses normalt, benämns inte. Det som anses normalt, det hamnar inte i fokus. Det bara finns där och breder ut sig och tar plats, men det läsaren eller tittaren fokuserar på är allting runt omkring. Historien, känslorna, karaktärernas utveckling, manuset, språket… Ja, ni fattar. Etiketter sätts endast på det som antingen anses viktigt (och vilken genre en bok tillhör kan ju vara ganska viktigt att meddela) eller på det som sticker ut eller avviker från normen. Den som tillhör normen, i något eller i flera avseenden, finner identifikation överallt, utan att alls behöva leta. Den behöver heller aldrig, om den inte vill, ta del av kultur där det normbrytande står i fokus.

Som sagt kan jag ibland vara tacksam för att det just jag söker har fått en särskild etikett eller en egen hylla, men i grunden är jag ytterst skeptisk – inte minst nu, efter att min roman har getts ut.

För, vilket är egentligen syftet med att hbtq-kategorisera böcker? Och vem bestämmer när en viss bok (ja, nu släpper jag filmerna, de inbegrips i samma resonemang) ska kategoriseras som just ”hbtq-litteratur”? Är det antalet hbtq-personer i boken som avgör? Är det huvudpersonen som ska vara hbtq-person, eller kan det räcka att det finns en granne som är flata/bög/bi/trans/queer? Och om vi vänder på det: Hur många heterosexuella cispersoner behöver en bok innehålla för att den ska klassas som en hetero… sorry, ”vanlig” bok?

För att återknyta till mig själv och till min roman ”Om allt vore annorlunda” – hur vill jag att den kategoriseras? Som en roman, förstås. På samma gång som jag själv ibland taggar inlägg om den med #hbtq och #hbtqlitteratur, och jag vill mer än gärna åka runt på exempelvis Pride-festivaler och prata om boken. Men jag tänker att också det har med normen att göra, för det går liksom inte att inte förhålla sig till den. De som har läst min bok vet att den gestaltar känslor och relationer som vem som helst kan känna igen sig i, oavsett exempelvis sexuell läggning. Förälskade har de flesta av oss varit, och säkerligen i någon som vi inte borde. Varit rädda och känt skam har vi också gjort, och vi alla kan fyllas av ånger och längta efter att våga, efter att lämna, efter att börja om. Men samtidigt så belyser min roman hur det var att leva som homosexuell medan det fortfarande var olagligt, och den belyser hur dåtidens lagar fortfarande lever kvar i form av normer – något som är viktigt att både benämna och prata om.

Och någonstans här kommer jag fram till min poäng. Åtminstone alldeles strax.

Jag tror att syftet med att kategorisera exempelvis litteratur som ”hbtq-litteratur” delvis handlar om att hbtq-personer lättare ska kunna hitta den. För även om alltmer litteratur – och kultur överlag – är normmedveten och normvidgande, så har vi långt kvar och det betyder väldigt mycket för vem som helst att få läsa om någon som går att identifiera sig med, som delar samma erfarenheter som en själv. Men, jag tror att det ännu större syftet är att den som inte är hbtq-person ska kunna undvika att köpa just den där boken eller hyra den där filmen. Om inte annat, så är risken stor att det är så det blir. Som normperson går det att välja bort, för urvalet är stort nog ändå.

När jag föreläser om normkritisk pedagogik pratar jag både om att okommenterat inkludera det normbrytande OCH om att synliggöra och prata om normen. För så länge samhället är ojämlikt och så länge som diskriminering, förtryck, hot och våld mot minoriteter och normbrytande grupper förekommer, så kan vi liksom inte låtsas som ingenting.

…och därmed vill jag att min roman både ses som vilken skönlitterär berättelse som helst OCH som en skildring av under vilka omständigheter hbtq-personer (eller, homosexuella i det här fallet) har levt och i vissa fall fortfarande lever. Men helst av allt blir det senare – de eventuellt nya kunskaperna, insikterna och den ökade förståelsen – framför allt en bonus, utöver det att man finner engagemang, intresse och rycks med i själva historien. För jag är övertygad om att det är så förändring kan ske på riktigt.

Var jag tydlig nog nu?

 

Hybris och högtflygande planer, eller: Bjud in mig, vetja!

Mina tankar spretar åt alla håll just nu. Och om jag får bestämma, vilket jag får korta stunder åtminstone, så vill jag helst fokusera på allt som hör skrivandet och författarskapet till. Det skulle kunna gå att göra hur mycket som helst, men det är svårt att veta var tusan jag ska börja.

Jag vill prata om min bok.
Jag vill hemskt gärna prata om hela skrivprocessen, om research, dela med mig av mina bästa skrivtips.
Jag vill jättejättegärna få prata om normer och litteratur. Hur de hänger ihop, och kan påverka varandra. Berättelsens förändringskraft och möjlighet till påverkan. Det historiska och det samtida, hur alltsammans hör ihop.
Givetvis vill jag också fortsätta prata om normer och normkritik i största allmänhet. Om skolan och en mer inkluderande undervisning, där fler blir sedda och finns representerade.
Kanske alltihop på en och samma gång?

En tanke jag fick var att åka runt och gästa folks bokcirklar, skriv- och manusgrupper. Läs min bok, så kommer jag och besöker er! Bokpartyn, kanske. Gå ihop ett gäng författare, kanske ett gäng debutanter, och bjuda in till författarkväll på ett lokalt café.

Och bokpoddar förstås! Det vore asgrymt att få prata om boken och skrivandet i en sådan.

Bokhandlar, bibliotek och RFSL-föreningar har jag kontaktat hittills. Ett par bokningar är klara, från flera väntar jag på svar. Och under tiden gror idéer och möjligheter där inuti skallen, på alla bra saker som skulle kunna gå att genomföra och förverkliga. Om jag bara vågar, om jag bara tar mig tiden.

Sedan så råkar jag ju ha ett heltidsjobb också. Och är ensam med två barn varannan vecka. Samt ett varierande mående, på grund av orsaker som jag åtminstone får bra hjälp med nu. Men mitt i allt det så är jag glad att skrivandet finns. Kreativiteten. Den alldeles verkliga boken, och fler berättelser att skriva.

Så, vad ville jag säga med det här? Dels behövde jag nog bara få ner ett och annat på pränt. Allt blir tydligare när det skrivs ner. Och dels, förstås, finns en inbäddad uppmaning och/eller önskan om att du som läser tänker att shit pommes, den där personen verkar skoj, henne måste vi kontakta! Om så är fallet: Gör det bara, vetja! Jag är en jäkel på att prata, pedagogisk som få, kan massor, är ganska/väldigt rolig samt eh, lagom ödmjuk.

Sent omsider, för januari närmar sig trots allt sitt slut, så önskar jag att 2019 får bli ett bra år, och ett år som får gå i kreativitetens tecken. Det vore så himmelens underbart.

Ps. Det går utmärkt för den som vill att beställa ett exemplar av min bok! Adlibris har en kampanj januari ut, där får ni den billigt och bra. Eller maila mig, så får du den signerad också 🙂

…och helst vill jag BARA få skriva.

Nytt år, nya möjligheter – så heter det va? Jag är inget direkt fan av nyårsafton och får mest en klump i magen när jag tänker på summeringar av det gångna året, för att inte tala om nyårslöften, mål och förväntningar. Smartaste draget i år, eller jaja okej då, förra året, var att sticka till en herrgård i Hälsingland och ”fira” nyår i total stillhet. Datorn hade jag med mig, och mängder av myskläder – och så bara skrev jag. Så pass mycket att min andra roman blev färdig. Ett ganska bra slut på 2018 ändå.

För just ja: Nu finns min debutroman att köpa. Är inte det helt surrealistiskt och ashäftigt?! Adlibris, Bokus, Ginza, Plusbok… och så i alla Akademibokhandelns butiker runt om i Sverige – bland annat. En gång har jag fått hålla i den hittills, då såg jag ut såhär:

Hyfsat nöjd va?

Och i och med det här GIGANTISKA, samt efter en minst sagt lyckad skrivhelg på annan ort, så vill jag bara få fortsätta skriva. Leva med ordflödet, liksom. Jag vill redigera mitt andra manus, som förhoppningsvis kommer kunna bli en bok även det, jag vill påbörja ett tredje projekt – och jag vill blogga mer. Om sådant jag bloggat om tidigare (nej, jag har inte slutat vara engagerad i hbtq-frågor och normkritik) och om författarblivandet.

Men för att återkomma till inledningen och det här med nyårslöften: Det går ju inte direkt att ”lova” mig själv ett liv som fylls av skrivande i större utsträckning än nu… Jag har mitt heltidsjobb och jag har en hyra att betala. Lyxproblem, kanske. För jag har ju ta mig tusan fått ge ut en bok. Men ändå. Gud vad jag önskar mig att få omforma livet, och inte bara för att det är roligt och härligt och underbart att skriva, utan också för att det på många sätt känns som en livsnödvändighet. Att vara lärare är på många sätt fantastiskt, men det är vansinnigt slitsamt. Många ger upp, för att de helt enkelt inte orkar. Utbrändhet och sjukskrivningar. Ökat elevantal, mängder av måsten och uppdrag utöver att undervisa. Press och krav från elever, vårdnadshavare och omvärld. Det är synd på ett så viktigt och roligt arbete.

Även detta skulle jag förresten också vilja skriva mer om.

Kan 2019 blir hoppets år, kanske? Jag vågar inte lova mer än så. Men att hoppas är väl ändå bättre än att inte göra det.

Läs gärna artiklarna om mig och min bok (och tids nog kommer även den som vill kunna köpa den personligen av mig, och kanske att jag drar igång en tävling där priset är just boken – vad tror ni om det?):

https://www.qx.se/noje/173615/bokdebut-som-ar-fylld-med-hbtq/
http://www.ostrasmaland.se/kalmar/sanna-debuterar-med-bok-om-karlek-forr-och-nu/

Hej svejs och på återseende, hörni!