Tag Archives: feminism

Skuldbelägg inte den utsatta, stötta och bidra till att förändra strukturen istället!

8 Jun

Fan, jag blir så arg. Lady Dahmer avslöjade häromdagen att Maskulint initiativs språkrör är dömd för sexuella övergrepp mot en fyraåring, och efter detta har hatet eskalerat något hiskeligt. Mot henne, inte mot förövaren eller mot Maskulint initiativ. Hon ska våldtas, dödas och uppmanas begå självmord. Anledningen? För att hon hatar män!! För att hon hänger ut män (som beter sig som svin, obs parentes)!! För att hon inte i varje mening hon yttrar lägger till ett ”inte alla män!!

Lady Dahmer skrev sedan om hur hon på grund av denna massiva hatstorm nu känner sig rädd och undviker att släppa in personer med mansnamn som vill följa henne på twitter eller kommentera hennes blogg. Ja, hon känner obehag och olust inför män, helt enkelt – eftersom det är dessa som så intensivt och i så stor omfattning hotar, kränker och hatar henne. Hur ska hon kunna veta om den eller den mannen är en ”snäll” man när så många inte är det?

…och självklart resulterade även detta erkännande i skuldbeläggande kommentarer från män just; män som känner sig exkluderade, män som tycker hon är ond som klumpar ihop ”män” till en homogen grupp, män som tycker att hon därför är lika hemsk som kvinnohatarna!!!

Och jag bara gapar. Vad är det för fel på dem? Vad. Är. Felet?

De dyker upp som gubbar i lådan. De har aldrig visat sitt stöd för (i det här fallet) Lady Dahmer tidigare genom att delta i debatten, genom uppmuntrande kommentarer eller hejarop. De har på intet sätt visat sig vara så kallade ”snälla”, ”vettiga”, ”vanliga” män med en längtan efter en jämställd värld. Men så plötsligt! Plötsligt får de läsa att män betett sig som skit (vilket inte borde vara särskilt överraskande för dem då detta händer hela tiden), och en kvinna skriver att män behandlar henne illa!! Iiiih, människovärdet är hotat! Manligheten är hotad! Jag måste försvara mig och bevisa motsatsen!!! Och vad passar då bättre än att skriva något TASKIGT till den utsatta kvinnan i samma andetag som jag slår fast att jag är en snäll man??

Som sagt. Jag blir mållös.

Och faktum är att jag tyvärr känner igen mig i Lady Dahmers tankegångar, även om det i mitt fall rör sig om betydligt färre följare och betydligt färre kommentarer att moderera. Oftast, och det vill jag poängtera, får jag väldigt fina, uppmuntrande och vänliga kommentarer. Verkligen. Från majoriteten av alla läsare, och främst från kvinnor eftersom jag har flest kvinnliga läsare (tolkar jag det som utifrån de namn ni signerar med). Men titt som tätt dyker annat upp; onyanserat kritiska kommentarer, otrevliga kommentarer, nedlåtande kommentarer – och jag är ledsen att säga det: I nio fall av tio är det då en man som har skrivit den. ”Men inte alla män…!” kanske någon vill utbrista nu, och jag svarar som Mondokanel så käckt skrev häromdagen: Nej, tur det, för annars hade vi inte haft det så livat! Nej, självklart inte alla män, men när jag ska moderera en kommentar skriven av en man rör det sig i åtminstone sju fall av tio om en negativ/otrevlig/nedlåtande kommentar och därför går min puls upp några slag varje gång en kommentar signerad en för mig okänd man dyker upp för moderation. Så är det tyvärr. Inte (hoppas jag?!) för att majoriteten av alla män är ute efter att kränka eller aggressivt kritisera kvinnor, utan för att majoriteten av alla schyssta, helt vanliga män håller tyst. De säger ingenting.

Förutom då möjligtvis när de protesterar mot att klumpas ihop med alla de män som hotar, trakasserar, våldtar och slåss…

Jag känner bara såhär: Men gör någonting aktivt för att förändra strukturen och statistiken istället då!! Stötta utsatta kvinnor! Sätt ner foten och säg NEJ till hat, hot och våld! VISA att ni är ”schyssta” (normala) män istället för att bara prata och tjafsa om det!
Istället för att den enda gången ni kommenterar en utsatt kvinnas blogg skriva ”inte alla män!” så borde ni kanske skriva ”fy fan vilka svin! Stå på dig!”
Istället för att på den där middagen när diskussionen glider in på friande våldtäktsdomar säga ”det finns faktiskt män som anklagas trots att de är oskyldiga!” så borde ni kanske säga ”fan vad illa att så många våldtäktsmän går fria!”
Istället för att irriteras över att kvinnor i diskussioner talar om ”män” som en kategori så borde ni bli förbannade på alla de män som gör att kvinnor tar omvägar på kvällarna för att undvika oupplysta stigar, som gör att kvinnor inte vågar släppa igenom kommentarer från män på sina bloggar, som gör att kvinnor tvingas generalisera och tala om ”män” som en kategori.

Och framför allt: Sluta tro att allt, i alla lägen handlar om er! Om dig! Har du inte hotat någon, aldrig kränkt någon medvetet, aldrig slagit, tafsat, våldtagit, betett dig som en skit – då är det ingen som anklagar dig heller! Förstår du? Men det är heller ingen som kommer tacka dig bara för att du beter dig som en normal människa, särskilt om det enda positiva du sysslar med handlar om att inte göra grejer som ingen borde göra.

Jag kan förstå att det är frustrerande att höra om sexism och ojämställdhet om man är man, på samma sätt som jag, i egenskap av vit, kan frustreras över att höra om rasism. Jag skäms. Jag känner skuld och obehag. Jag funderar över mitt beteende, på vilka sätt jag – trots att jag givetvis vill kalla mig antirasist – bidrar till att vithetsnormen fortsätter härska och rasismen fortsätter flöda. Men inte fan är det för den skull rimligt att jag glider in på, säg, Rummets och gastar ”inte alla vita!!” i kommentarsfältet eller att jag uttrycker hur kränkt jag blir när en rasifierad berättar för mig om vilka kränkande kommentarer hen fått från vita och hur dessa får hen att vilja undvika sammanhang där majoriteten är vita. Jag får fan bara hålla käften. Skämmas, lyssna, ta till mig, inse mitt privilegium och fundera över hur jag kan stötta den antirasistiska kampen, utan att någonsin göra anspråk på att sätta agendan och sno åt mig tolkningsföreträdet. Aldrig.

Orange is the new black, ”upplevelsen” av (o)jämställdhet och lite annat

6 Jun

Idag har säsong två av fantastiska serien Orange is the new black släppts på Netflix. Jag minns i augusti, när vi precis hade plöjt hela första säsongen, hur olidligt det kändes att behöva vänta ända till sommaren 2014 – men tänk va, nu är vi här! Ikväll, då jäklar ska det tittas! (Först ska jag bara genomlida hela den här dagen med överpigg/övertrött/övertrotsig unge… mysigt och ”mysigt”.)

I förrgår pryddes Metros förstasida av denna rubrik:2014-06-05 09.01.55-1 ”Kvinnorna tar för sig”, jojo. Och så under det en rad om Filips och Fredriks framgångar… talande. För nej, det är ju (tyvärr) inte så att bara för att ”kvinnorna tar för sig” i den omåttligt populära serien ”Orange is the new black” så är tv- och filmvärlden jämställd. Inte ens i närheten. Själva artikeln i tidningen handlar sedan om just detta, att andelen kvinnliga huvudroller i biofilmer är skrämmande låg (15% 2013) och att till och med andelen kvinnor med repliker är så pass låg som 30%.

Det är givetvis därför som Metro alls väljer en sådan rubrik som ovan, för att det fortfarande är något sensationellt att kvinnor på tv och film anses så pass intressanta att tittarsiffrorna skjuter i höjden.

Tröttsamt.

…och tröttsamt var också vår statsministers uttalande om jämställdhet och feminism i Agenda häromkvällen:BpWMq3vIAAENsP2(Bild lånad av ksomivem)

Kvinnor ”upplever” (och som vi alla vet bör kvinnors ”upplevelser” inte tas på riktigt samma allvar som en mans dito). Att en politiker med mångårig erfarenhet av riksdags- och regeringsarbete inte har koll på att jämställdhet inte handlar om ”upplevelser” eller ”åsikter” utan om kunskap och fakta är faktiskt riktigt skrämmande. Dock föga förvånande.

Såhär såg det förresten ut på partiledardebatten tidigare i vår:2014-06-04 15.53.28(Bild lånad av Konventionen)

…och såhär när Europeiska rådet samlar alla EU-länders statsministrar och regeringschefer:europeiska_radet_toppmote_okt_2012 Hmmm, bara jag som ”upplever” att Europa till väldigt liten del styrs av kvinnor? Rasifierade? Ja, det är bara jag, va?

Håhåjaja. En lång jävla bit har vi kvar till det där jämställda och jämlika samhället – som ju faktiskt även Reinfeldt och hans gäng, skämtpartiet Maskulint initiativ (som tyvärr inte är ett skämt, bara nästan, eh väldigt nära på) samt många andra icke-feminister säger sig eftersträva. Problemet är bara att vi aldrig kommer uppnå jämlikhet och jämställdhet på samhällets alla nivåer om inte alla erkänner att det idag finns en mansnorm, en vithetsnorm, en cisheteronorm, en funktionalitetsnorm som inte bara talar om för oss hur vi ska vara och bete oss utan som aktivt gynnar och tillåts gynna män, vita, cisheteros och personer utan funktionsnedsättning och lika aktivt missgynnar/bestraffar och tillåts missgynna/bestraffa alla andra. Dessa normer och samhällsövergripande strukturer är liksom inga ”upplevelser” som vi som kallar oss feminister råkar ha, utan det rör sig – som sagt – om kunskap. Fakta. Att förminska ”upplevelsen”, neka fakta och istället krampaktigt hålla om och tillbedja den privilegierade, förtryckande gruppen leder ingen vart (även om vissa, verkar tycka det.)

Tänkte bara påminna om detta såhär mellan hamburgerätning på Burger King, ponnyridningskö (dock vågade barnet inte sätta sig på hästen efter 40 minuters väntan) och upptäcktsfärd/insektsjakt bland stock och sten. Fasen vad mycket pms-godis jag ska äta ikväll. Och jäklar vad många OITNB-avsnitt jag ska kolla. Because I’m so worth it.

Flatfilmsfredag på en lördag och ett teatertips

29 Mar

Igår kväll var jag och min fru på teater. Fri scen på Stadsteatern, och de som intog Brygganscenen var den fria feministiska teatergruppen Brigaden med pjäsen ”And I and silence”. Billiga biljetter (150 kr styck) och för det fick vi välspelad teater och även den guldbaggebelönade kortfilmen ”On suffocation” som visades före föreställningen. Den som väljer att gå ikväll eller ett par utvalda kvällar i april får även bevittna ett panelsamtal efteråt, med olika frågeställningar kopplade till kvinnor i fängelse (leder de flesta av samtalen gör Mireya Echeverría Quezada, en av skribenterna på rummets.se).

Sevärt, tycker jag! För det mesta gillar ju jag teater spelad av kvinnor, och här rör det sig om fyra riktigt duktiga skådespelare och dessutom en intressant historia. Läs mer här och ni som bor i Stockholm borde ta er en kik!
image image (Om kortfilmen ”On suffocation”: En fruktansvärd historia som känns ända in i maggropen, om två homosexuella män som blir hängda på grund av sin homosexualitet. När jag ser sådant är det lätt att tänka: Jag har det så jävla bra att jag borde hålla käften. Men, just därför ska jag inte hålla käften. Jag måste utnyttja de möjligheter jag har, höras och bidra till att utvecklingen fortsätter gå framåt här – till sist måste väl för fasen resten av världen hänga på…)

Och nu, flatfilmstipset som uteblev igår! Jag vacklar lite mellan olika filmer, men bestämmer mig för att ta en jag inte har sett på väldigt länge och som jag inte riktigt kan säga om jag skulle gilla idag eller inte. Ni som sett den får säga vad ni tror…
image
Goldfish memory. Handlingen utspelar sig i Dublin och kretsar kring ett gäng olika individer och deras kärleksrelationer. Karaktärerna är både hetero-, bi- och homosexuella, några mer sugna på fasta monogama relationer än andra och berättelsen tuffar liksom på i ett småtrevligt tempo, kan man väl säga. Jag minns filmen som lättsmält och ”helt okej”.

Vad tycker ni andra? Och vilka av er stockholmsbor kommer genast boka biljetter till ”And I and silence”?

Vill du ha ett jämlikt samhälle? Sluta då häng upp dig på ”biologi”!

10 Mar

Att människor är olika är det nog få som förnekar. Män och kvinnor är olika, män och män är olika, kvinnor och kvinnor är olika, personer bortom dessa två kön är olika personer inom dessa två kön, samt förstås olika sinsemellan (med det lilla ”men”:et att vissa helt och hållet förnekar dessa individers existens?!).

Slutsats: Människor är olika varandra, helt enkelt.

Dock lever vi i ett samhälle som försöker få oss att tro att vi är lika. Eller nej, inte att vi alla är lika, men att vi är lika inom en av två könskategorier: Att män är lika varandra, att kvinnor är lika varandra – samt att dessa två kategorier är varandras motsatser och komplement. Detta försöker vårt extremt könsfixerade samhälle få oss att tro, och väldigt många av oss tror ju att det faktiskt är så. Vilket inte är så konstigt egentligen, för vi får lära oss tidigt att vi har en viss könstillhörighet samt att denna är viktig. Faktum är att det börjar redan innan vi föds, när vi ligger i magen och när folk runt omkring frågar vad det blir. Barnrummet inreds för att matcha könet, kläder införskaffas för att matcha könet och namn bestäms för att passa detsamma. När vi föds omtalas vi genast med ”han” eller ”hon” beroende på hur våra könsdelar ser ut och alla nya människor vi möter vill först och främst veta just vilka könsdelar vi har, innan de tar reda på något annat, innan de börjar interagera med oss, innan de köper oss kläder och leksaker i present. För så ser det ut i ett könsfixerat, ett könsbinärt samhälle. Könet, och att vi är antingen eller, är viktigt. Fundamentalt.

Och ja, dessa små bebisar växer som bekant sedan upp till barn. Barn som lär sig att pussas med barn som är av ”motsatt” kön och att de ska bjuda in barn av samma kön på kalas (mer om heterosexualitet och homosocialitet här). Barn som lär sig att snoppen respektive snippan avgör vilken sida av kläd- och leksaksbutikerna du ska välja, barn som lär sig att tjejiga saker är fjantiga och att killiga saker är coola. Och så vidare.

De flesta av oss är rätt duktiga på att rätta oss i leden och ser vi oss om när vi går på gatan möter vi till största delen ”manliga” män och ”kvinnliga” kvinnor samt väldigt ofta heterosexuella par och familjer. Ja, kanske är det så till och med att majoriteten trivs väldigt bra i sin vanligt förekommande könsroll och i sin sexualitet. Dock inte alla, och bara genom att iaktta människor vi möter på gatan kan vi inte alls veta vilka som går där och trivs och vilka som går där och anpassar sig så att kroppen nästan brister av obehag. Vad vi däremot vet är att de personer vi möter som vågar eller vars innersta helt enkelt tvingar dem att bryta mot det gängse mönstret genom att hålla sin partner av samma kön i handen eller som genom kläder eller frisyr avviker från normer rörande könsuttryck, dessa individer löper stor risk att utsättas för och har förmodligen någon gång utsatts för diskriminering, ifrågasättanden, kränkningar, hot, hån.

Vad vi dessutom vet är att även de kvinnor som går där och trivs, som känner sig stolta över att vara kvinnor på just precis det där sättet, som grupp är och blir diskriminerade i det här samhället, i den här världen. Dessa kvinnor tjänar förmodligen mindre pengar på sitt arbete än sina manliga partners, de tar förmodligen ett större ansvar för det obetalda hushållsarbetet, de tar ut fler föräldradagar och vabdagar än sina män, de får på grund av allt detta ut lägre pension, de löper betydligt större risk att bli utsatta för våld av sin manliga partner än tvärtom, de har förmodligen någon gång utsatts för sexuella trakasserier eller fått höra att de borde ”klä på sig”/”undvika den där stigen”/”våga ta mer plats”/”sluta vara så känslosam”…

För, tyvärr. Vi lever inte i ett jämställt eller jämlikt samhälle där alla människor har samma rättigheter och möjligheter, inte ens här i det underbara Sverige. Och självklart är en grund till detta att vi så beslutsamt delar upp, bemöter och värderar människor olika efter deras kön, deras könsorgan.

”Men såhär gör vi för att män och kvinnor ÄR olika!” utbrister biologistiska genusmotståndare gärna. För det första har dessa människor fel, för forskning (samt mitt alldeles eget öga) visar att det absolut inte är så enkelt att vi är två sorter och punkt. För det andra: oavsett vad så rättfärdigar inga biologiska könsskillnader (påstådda eller faktiska) att småflickor ska kläs som små dockor och att småpojkar ska inspireras att växa upp till empatilösa monster. Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte att vi lever i ett samhälle som värderar manligt och kvinnligt, män och kvinnor olika och som dessutom osynliggör och kränker individer som inte kan eller vill leva upp till samhällets könskrav. Fattar ni det? Att plocka fram argumentet ”biologiska könsskillnader” håller inte, det fyller inget fruktbart syfte! Åtminstone om du på allvar vill ha ett jämställt samhälle…

Vill ni, biologistiska genusmotståndare, att män och kvinnor ska vara jämställda? Inse då att samhället skapar ojämställdhet genom att fostra oss och värdera oss olika.
Vill ni att män ska sluta ses som (och bete sig som) våldsverkande monster, oförmögna att tygla sina känslor? Inse då att förhållningssättet vi har redan till små pojkar kommer att påverka hur de ser på sig själva, på flickor och kvinnor samt deras förmåga till empati och eftertanke.
Vill ni att kvinnor ska kunna välja det yrke de vill utan att bli motarbetade eller utsättas för sexuella trakasserier? Inse då att det är vi som måste skapa de förutsättningar som krävs för att de ska kunna och slippa detta.
Vill ni att transpersoner och intersexuella ska åtnjuta samma rättigheter och ha samma psykiska hälsa som cispersoner? Inse då att även biologin (om vi alls ska tala om den…) är mer komplex än två olika, sinsemellan lika genuppsättningar och inse att vårt eviga tvåkönsskapande missgynnar den här gruppen något oerhört.
Vill ni att pojkar som gillar att leka med dockor och klä sig i rosa ska kunna göra detta utan att mobbas? Sluta då snacka om att biologin gör att pojkar ”är” på ett visst sätt.
Vill ni att homo- och bisexuella ska ha samma rättigheter och faktiska möjligheter som heterosexuella att leva ett bra liv? Sluta då poängtera det biologiska i mäns och kvinnors reproduktiva möjligheter och attraktion till varandra, eller inse åtminstone att biologin och attraktionen kan vara mer komplex utan att för den skull vara ”defekt”.

Är ni med? Skit i biologin. Den finns där, självklart är vi biologiskt olika OCH lika, självklart påverkar vår genuppsättning och våra hormonnivåer vilka vi är, hur vi ser ut, vårt temperament, våra egenskaper. Men. Biologin är inte allt. Och framför allt: Biologiska argument kan aldrig ursäkta ojämställdhet, ojämlikhet, kränkande behandling av minoriteter, normbrytare, kvinnor. Vi alla måste tro på och agera med tron på att det är vi människor som skapar vårt samhälle, med vårt intellekt och med vår vilja – det är först då det kommer hända något. På riktigt.

…och delar du fortfarande inte min uppfattning om att biologi är bullshit när vi snackar mänskliga rättigheter så kan du väl åtminstone erkänna följande: Att du inte vill ha jämställdhet och jämlikhet. Att du är mot hbtq-personers rättigheter. Att du tycker att personer som bryter mot könsnormer får skylla sig själva. Att du anser män vara empatilösa monster. Att du anser att kvinnor inte hör hemma i chefspositioner. Och så vidare. Då vet jag åtminstone att du har läst det jag har skrivit och att du och jag har fundamentalt olika syn på världen. Och: Att jag inte kommer vilja diskutera dessa frågor med dig alls, för det ger mig absolut ingenting.

Feministbrunch!

9 Mar

Vilken kvinnodag det blev! Jag har ännu icke återhämtat mig från gårdagens spinningpass, tårtkalaset med Feministiskt initiativ samt ett urtrevligt mellosamkväm inklusive avancerade tävlingar tillsammans med flatorna på gatan. (Rätt låt vann, för övrigt, även om jag slog på stort och sms-röstade hela två gånger på Helena Paparizou.)

Nu är det dock dags att ladda om batterierna inför feministbrunch med ett, förmodligen, stort gäng coola feminister. Förra gången jag deltog var jag skitnervös, jag är liksom inte alls den mingliga typen som gillar att sälja in mig själv till folk jag inte känner mer än via nätet (ge mig en scen och en mikrofon istället, mycket mer bekvämt!). Känslan av otillräcklighet och ”vad fan har jag att komma med?” smyger sig på direkt och alla andra verkar så laidback, roliga och intressanta. Idag hoppas jag känna mig aningen mer bekväm, och framför allt försöker jag acceptera att jag är jag, helt enkelt. Och att vara jag just nu är inte så jävla lattjo, tyvärr. Dock vet jag att även om det tar energi att dra iväg på inspirerande aktiviteter som dessa så fylls ny energi på i andra änden och ja, därför gör jag det. Utmanar mig själv litegrann. Jag tror att det är en bra sak att göra.
image (om inte annat så bjussar jag på ett väldigt spexigt rufs)

Hur mår ni, såhär dagen efter?

Jag tänker inte vänta längre: In med feministerna!

11 Feb

Nu var det ett tag sedan igen. Jag har gjort mitt bästa för att vila, vila och åter vila – men ett och annat skit har ställt till det för mig och mitt mående, kan man lugnt säga. Mer om det (kanske) i ett annat inlägg.

…vad som dock inte kunde stoppa mig ifrån att aktivera kropp och hjärna var helgens valkonferens med Feministiskt Initiativ, vilken jag och min fru (samt i söndags även vår unge) besökte tillsammans. Och vet ni? Nu kommer jag göra något aningen ovanligt i den här bloggen. Det här inlägget kommer nämligen oundvikligen ägnas åt att försöka övertyga er läsare om att det bara finns ETT parti som ni bör rösta på i valen 2014: Feministiskt Initiativ. Den som redan har bestämt sig för Fi eller något annat parti (?) får gärna läsa ändå och se det hela som, tja, pepp eller bildning i största allmänhet. (Det finns såklart feminister, antirasister och hbtq-aktivister i andra partier också, men de behöver en rätt stor spark i baken för att ta sig någon vart…)

Jag har varit övertygad om att Fi är det rätta alternativet ganska länge, dock har jag, som så många andra, fram till nu tillhört den där gruppen fegisar/”taktiker”/puckon som i slutändan röstat rödgrönt för att undvika en borgerlig regering och för att stänga ute Sverigedemokraterna från riksdagen. Och exakt HUR bra har det gått? Inte alls, eller hur? Att vara ”taktisk” på det sättet är med andra ord inte alls taktiskt; det har lett till en borgerlig regering två gånger, det har lett till att SD har kommit in i riksdagen och det har lett till att Fi har fått betydligt färre röster än de egentligen har stöd för. Idioti, med andra ord.

Rasismen, fascismen, nationalsocialismen växer sig starkare i hela Europa, och de får liksom inget reellt motstånd. Hbtq-personers rättigheter inskränks alltmer, aborträtten inskränks, möjligheterna till demonstrationer stryps, det blir tuffare för rasifierade, papperslösa och asylsökande, kvinnoförtrycket inom Sverige och EU förnekas och man skyller på andra länder och kulturer; mänskliga rättigheter sätts med andra ord alltmer åsido istället för tvärtom. Och vilka är rasisternas största fiende? Jo, feministerna! Feminister, och dessutom intersektionellt inriktade sådana, behövs i maktens rum så att den livsfarliga nedåtgående spiralen bryts. Är inte det självklart?

Vissa menar och tror att Fi är ett ”enfrågeparti” och vissa skräms bort av att ”feminist” finns med i namnet. Detta betyder dock, hävdar jag bestämt, att dessa personer är väldigt oinsatta i Fi:s politik och att de har dålig koll på vad feminism är. Läs på!

Fi arbetar för mänskliga rättigheter och ett stort fokus ligger naturligtvis på kvinnors rättigheter och möjligheter, av den enkla anledningen att kvinnor som grupp har det sämre ställt än män som grupp i vårt icke särskilt jämställda samhälle. Detta är ingen åsikt, det är fakta och tydliga siffror hittas med lätthet hos exempelvis SCB. Om någon anser detta – strävan efter jämställdhet på riktigt! – vara en ”liten” fråga svår att gå till val på tycker jag att ni ska tänka ett varv till: Kvinnor utgör halva jordens befolkning, såväl kvinnor som män (och personer bortom tvåkönsnormen) arbetar, är arbetslösa, söker sjukvård, går i skolan/studerar, rör sig i offentliga rum osv. osv. Kvinnofrågor är de facto inga ”små frågor”.

Dessutom arbetar Fi för hbtq-personers rättigheter, för invandrare, papperslösa, asylsökande och rasifierade, för människor med funktionsnedsättning – vilka inbegriper kvinnor, män och personer bortom tvåkönsnormen. Feministiskt Initiativ för en politik som tydligt vill lyfta fram och främja goda möjligheter för alla; inte bara den ”vita” befolkningen, inte bara den (utifrån normen sett) fysiskt och psykiskt fullt funktionella, inte bara den heterosexuella kärnfamiljen osv. Om någon då tror att Fi för den skull motsätter sig att vita, heterosexuella (cis)män utan funktionsnedsättning ska leva och må gott – please, tänk ytterligare ett varv till. Mänskliga rättigheter gäller alla, okej?

”Jag tänker inte vänta”, sa Gudrun Schyman i debatten mellan henne och jämställdhetsministern Maria Arnholm nyligen – apropå att det kommer dröja 150 år innan kvinnor kommer upp i samma löner som män om inte politikerna tar tag i frågan nu. Och nej, jag tänker inte heller vänta. Kvinnofrågor och jämlikhetsfrågor i största allmänhet sätts alltid åt sidan, och det får liksom vara slut nu. Visst vore det vackert om orättvisor försvann bara genom att alla vi med jämlikhetsönskan gick omkring och tänkte på hur vi vill att samhället ska se ut! Men – det fungerar tyvärr inte så i praktiken.

De människor som hatar vissa folkgrupper, vissa kategorier människor, de som är mot mänskliga rättigheter, som inte vill ha en jämlik värld fri från diskriminering och förtryck – de väntar inte, de håller inte tyst. Deras taktik är att högljutt propagera sin ståndpunkt, att rösta på det parti som företräder deras åsikter, oavsett om de når in i maktens rum eller ej (och till sist når de ju faktiskt dit de vill…). Varför ska då vi som är FÖR mänskliga rättigheter hålla tyst? Vi som vill se en jämlik värld där män, kvinnor och andra har samma villkor, där alla människor oavsett sexualitet, hudfärg, ursprung, religion, funktionsförmåga har möjligheten att leva ett gott liv – varför ska vi vänta och hoppas att något kommer hända senare, på sikt, efter att ”något viktigare” har tagits tag i?

Nej, hörni. Det får vara nog nu. Ut med rasisterna – in med feministerna, helt enkelt.

…och om ni ändock inte övertygats kan ni med fördel lyssna på Gudrun här:

Flator på bästa sändningstid och gammal kärlek som väcks till liv

31 Jan

Såg ni Jills veranda i onsdags? Kakan Hermansson var på besök i Nashville och programmet var precis så bra som man kunde önska: Jill, som jag var fruktansvärt förälskad i som tonåring, och Kakan, som på allra bästa sätt bemötte den kristna högerns homofobi och synen på homosexualitet som något valbart (och möjligt att bota, förstås). Bara det faktum att två kvinnor, inklusive en awesome flata, på bästa sändningstid pratar om livet, musik, homorättigheter, politik, rasism, feminism (istället för typ män/mode/vikt/städning) är så vansinnigt befriande och – tyvärr – alltför ovanligt.
image Det var inte bara Kakan som växte ännu mer i mina ögon efter detta fabulösa avsnitt i programserien; min kärlek för Jill pånyttföddes en aning och dessutom bjöds tittarna på ett smakprov ur Dixie Chicks’ låtskatt och deras skandalomsusade uttalande om president Bush.

Låt mig erkänna (eller slå fast) detta: Jag älskar Dixie Chicks, och jag har älskat dem sedan 2001 då jag tillbringade en hel sommar i Canada och barnen jag passade satt runt frukostbordet och tjoade med i ”‘Cause Earl had to die, nananananaaa, goodbye Eaaaarl!” Här hemma var det ingen som kände till Dixie Chicks då, och när jag såg dem live 2003 (i samma veva som deras minst sagt uppmärksammade statement angående irakkonflikten) spelade de i Globens annex, dit framför allt inbitna countryfans hade letat sig (inklusive Jill Johnson – oj, som jag har stalkat henne i mina dagar…).

När Dixie Chicks sedan helt plötsligt slog igenom som fasen här i Sverige också, efter Bush-”skandalen” och i samband med den välspelade hiten ”Not ready to make nice”, blev jag nästan lite sur. Plötsligt tyckte alla om Dixie Chicks och talade om dem som ”nya stjärnor på musikhimlen”. Ja, jag är lite löjlig på det sättet; jag vill behålla mina idoler för mig själv (kanske just därför som jag i barndomen först var kär i Tina Leijonberg, sedan i Jill Johnson och diverse random utvalda såpa”stjärnor”…).

Hur som helst. I mars är det dags för Dixie Chicks att spela i Stockholm igen – och självklart ska jag dit. Jag blev så överlycklig när jag såg att de skulle komma, och det skyhöga biljettpriset fick jag liksom blunda för: Jag måste dit. Nedräkningen har börjat.

…och idag är det fredag (det som i den här bloggens historia ju tidigare kallats flatfilmsfredag) och er som eventuellt aldrig har hört Dixie Chicks eller som bara känner till deras ovan nämnda monsterhit tänkte jag därmed bjussa på en annan finfin sång, ”Goodbye Earl”. Det var faktiskt första gången som jag såg videon nu och jag måste säga att jag rynkade en aning på näsan, då den känns så extremt lättsinnig och faktiskt rätt löjlig… Men strunt samma. Ni får titta och döma själva. Låten handlar hur som helst om en kvinna som blir misshandlad av sin man och då bestämmer sig för att tillsammans med sin bästa vän döda mannen, så är detta tema på minsta sätt för nära tillhands för dig som läser – don’t look: 

Istället för att föra kampen framåt tvingas vi gång på gång försvara dess legitimitet

19 Jan

”Jämställdhet är ingen åsiktsfråga, det handlar om fakta!” sa Gudrun Schyman bland annat när jag var och lyssnade på henne för någon vecka sedan, och just detta citat var jag bara tvungen att bära med mig – av den enkla anledningen att hon har så jävla rätt. Dock tvingas som bekant diskussioner kring jämställdhet och jämlikhet alltid backa några steg, stanna upp och försvara sitt syfte på grund av att någon viftar bort frågan som oviktig, någon som ”tycker” att vi redan är jämställda/att jämställdheten rentav  har gått för långt (?)/att hbtq-personer faktiskt är accepterade nu/att allt ”faktiskt inte handlar om kön och sexualitet”/att den ena frågan är viktigare än den andra och så vidare.

…och med dessa inledande ord hoppar jag nu sent omsider på Lisa Zetterströms bloggutmaning ”en feministisk agenda, vilken den här veckan handlar om att ringa in hur den feministiska debatten ser ut idag, vilka frågor som lyfts och vem det egentligen är som sätter tonen och agendan för hur debatten ska föras och förs. Mycket klokt har redan skrivits, så min text blir väl egentligen bara att plocka några russin ur den livsnödvändiga feministkakan.

I ett äldre inlägg om normer och privilegier inom den feministiska rörelsen skrev jag såhär:

”Själv har jag egentligen aldrig engagerat mig uttalat feministiskt; däremot har jag suttit som ledamot, ordförande och vice ordförande i olika hbtq-organisationer, jag har haft queerteorin som utgångspunkt när jag skrivit uppsatser och jag har läst om och använt mig en hel del av normkritiska tankegångar både i mitt föreningsengagemang och i mitt yrke som lärare. För mig är det feminism, tror jag. Det handlar inte bara om män och kvinnor och absolut inte enbart om heterosexuella cis-män och -kvinnor, utan om alla.”

Och det är här någonstans jag befinner mig. Jag är en av dem som enligt den bakåtsträvande Ebba Witt-Brattström splittrar feminismen (men som enligt Inti Chavez Perez ger den välbehövlig bredd!): Jag är en av dem som helst fokuserar specifikt på hbtq-personers rättigheter och möjligheter i vårt samhälle, och i första rummet queera personer, trans*personer samt homo- och bisexuella personer som identifierar sig som kvinnor. Där brinner jag som allra starkast, där kan jag tillföra och påverka mest och samtidigt känna att det är min kamp. Lika lön för lika arbete, delad föräldraförsäkring och andra frågor med syfte att nå jämställdhet i heterosexuella (barn)familjer samt för att ge kvinnor ekonomisk autonomi – självklart är detta grymt viktiga feministiska frågor, men jag litar på att det finns andra som än tydligare driver just detta (exempelvis i det parti där jag är medlem).

Så, jämställdhet mellan könen är givetvis så jävla grundläggande och urviktigt – men jag vill tala om jämlikhet, om alla människors lika värde och i denna diskussion och detta arbete alltid tillämpa ett normkritiskt perspektiv och en intersektionell analys. Allt för att inte glömma bort någon som annars alltid glöms bort. (Nej, jag påstår inte att jag själv alltid i alla sammanhang lyckas med detta…)

För att då återgå till dagens frågeställning och knyta an till Gudruns ord i inledningen: Jag skulle vilja hävda att all (offentlig) debatt kring jämställdhet och jämlikhet tenderar föras likadant och brottas med samma problem. De redan privilegierade sätter tonen, ställer frågorna och vill inte se sina egna privilegier utan hävdar istället att vi har kommit så långt nu och att enskilda individer måste ta sitt eget ansvar istället för att se sig som offer. De privilegierade stämplar de mindre privilegierade som gnälliga och sig själva som starka, samt tycker att de är duktiga som ”ser bortom förtryck”, såsom ”kön spelar ingen roll för mig!” eller ”vem bryr sig om vem du ligger med?” Samtidigt blir det gång på gång väldigt tydligt att dessa människor inte alls ser strukturerna, att de tror att det handlar om tyckande, om ett intresse, om att ha en åsikt. Detta måste vi komma bort ifrån, för diskussionen om och kampen för det jämlika samhället grundar sig inte i tyckande – det handlar om att vi i nuläget inte har ett jämlikt samhälle.

(Dock inser jag ju att en del i själva kampen är just att få folk att inse att samhället inte är jämlikt, att kvinnor och män inte har samma rättigheter, att hbtq-personer inte har det lika förspänt som heterosexuella cispersoner, att rasifierade inte har det lika bra som vita osv. För bara genom att vi får ännu en person att se problemen så har vi ju kommit ytterligare en liiiten bit på väg. Det är bara så sjukt frustrerande att det ska ta evigheter för folk att se sina egna privilegier, sin egen del i den ständigt pågående normreproduktionen som skapar avvikare samt få dem att aktivt vilja förändra något.)

Tänk om jag skulle ha inställningen att mammor och söner aldrig kan bygga upp en riktigt nära relation?

28 Nov

image

image

image

imageOvanstående konversation ägde rum i kommentarsfältet inne hos Oxhen, under det mycket flitigt delade inlägget ”Pojkar” där kloka Oxhen en gång för alla uppmanar oss vuxna att ta ansvar för våra barn – och främst våra pojkar! – genom att inte avfärda deras normativt pojkiga beteende med att ”de är pojkar” utan att istället aktivt börja arbeta för jämställdhet och mot destruktiva könsnormer. Nej, hon skriver inte ordagrant så, men jag vet att det är det hon menar och jag tänker osökt på det inlägg som jag skrev häromveckan om att det är mansnormen som behöver problematiseras, inte kvinnonormen. För om vi inte ser upp så är det, på sikt, pojkarna, killarna och männen som kommer bli de stora förlorarna i det här samhället (eller tja, kanske mest vi andra egentligen – vi som tvingas städa upp efter allt de ställt till med). Vi kan inte ha så låga förväntningar på pojkar som vi har, vi kan inte ställa så låga krav – varken i skolan eller hemma – och vi kan inte sucka över och sedan prata bort vissa pojkars direkt olämpliga och kränkande beteende med att ”de är pojkar” – och samtidigt låta dem fortsätta i all oändlighet; fortsätta ta plats från de andra barnen, fortsätta misslyckas i skolan, fortsätta skämta och garva över våldtäkt och horfittor, fortsätta se och behandla tjejer och kvinnor som objekt utan att inse konsekvenserna av sitt handlande.

Det går inte.

Och vad som absolut inte går i allt detta, det är att vi vuxna fortsätter ha inställningen att pojkar behöver främst ”manliga” förebilder och att kvinnor – exempelvis deras mödrar – aldrig kan få samma nära relation till sin son som en man kan. Det fungerar liksom inte. Pojkar måste lära sig att det går att identifiera sig med kvinnor också och de måste definitivt få ta del av de normativt kvinnliga idealen; empati, omhändertagande, förmågan och viljan att backa för att någon annan ska få plats, vetskapen om att det är okej att gråta, lyhördhet, förmågan till ansvar för nära relationer och hemmiljön. Jag säger inte att alla människor födda med snopp saknar dessa egenskaper (eller att alla födda med snippa automatiskt besitter dem), men jag vet att detta inte är något som vanligtvis uppmuntras hos den grupp barn vi kategoriserar som ”pojkar” – för pojkar ska liksom vara lite stökiga, ha svårt att sitta still, avsky att läsa, pyssla och andra stillsamma lekar. Vuxenvärlden ser det så och barnen lär sig snabbt att det är så det ska vara.

Och i skolan talas det om att alla stökiga pojkar behöver manliga förebilder att identifiera sig med, för de lyssnar liksom bättre då. Även föräldrar till pojkar ber uttryckligen om att deras söner ska få en manlig klasslärare eller mentor, menar att de behöver manliga förebilder som de kan lyssna på och lära sig något av. Kvinnliga lärare, ni vet, vi är ju mest som tjatiga mammor. Och vilken pojke behöver ännu en tjatig mamma som ändå inte har något att säga och som han ändå inte kan identifiera sig med?

Vårt barn har två mammor, två så kallade ”kvinnliga” förebilder om man så vill. Tänk om vi skulle ha inställningen som så många andra har, att söner aldrig kan få en riktigt nära relation till sin mamma – hur sjutton skulle det se ut? Om vi från början, så fort vi fick syn på vårt barns snopp vid förlossningen, ryckte på axlarna och tänkte ”jaha, typiskt, det här barnet kommer vi ju aldrig kunna klicka med fullt ut! Vad synd för honom och för oss!” Det vore ju i så fall rent förkastligt av oss att alls föda ett barn till den här världen när vi på förhand visste att det skulle kunna bli en son; ett barn utan en förälder att fullt ut relatera till.

Nej, vi utgår självklart ifrån att vi kommer kunna bygga upp en god och nära relation till vårt barn. Kanske kommer han ”föredra” eller klicka bättre med en av sina mammor, kanske kommer den ena av oss bli den som han hittar på flest aktiviteter med (med min fru om han visar sig gilla sport, med mig om han vill börja spela teater, sjunga eller syssla med något annat kulturellt) och kanske kommer den andra av oss bli den som han gråter ut hos – men oavsett vad så utgår vår barnuppfostran och vårt förhållningssätt till honom ifrån att vi är hans föräldrar och han är vårt barn, oberoende av vilka könsorgan alla inblandade bär runt på. Hans könsidentitet känner vi för övrigt inte ens till än.

Malin motsätter sig i konversationen ovan skuldbeläggningen av enskilda kvinnor som går runt med inställningen att deras söner är av en annan art än de själva, men för mig handlar den här diskussionen inte om att skuldbelägga någon alls. Det handlar om att medvetandegöra och att uppmuntra människor av alla kön till att återta makten i deras relationsskapande med barn och ungdomar. Det handlar också att göra människor medvetna om att vi faktiskt inte har en aning om vilka våra barn är bara för att vi har sett deras könsorgan. Vi vet inte om vårt snoppbärande barn kommer bli en sån där som har svårt med läsningen, som springer runt i klassrummet istället för att sitta still, som älskar krigslekar men hatar dockor och som helst bara leker med andra killar men gärna frågar chans på tjejer när han går i första klass – vi vet inte ens om han kommer känna sig bekväm med att kallas pojke, så varför ska vi från början utgå ifrån att så är fallet?

Och varför sjutton ska vi inskränka vårt barns möjligheter att lyckas väl i skolan genom att inte aktivt uppmuntra läsning, varför ska vi undvika att förmedla hur viktigt det är med empati, omsorg och kommunikation genom att typ slänga bort dockorna och varför i hela friden ska vi lära honom att andra snoppbärare är sådana som han kan (och får) identifiera sig med, medan snippbärare är sådana som han inte kan (och absolut inte får) identifiera sig med, men hemskt gärna bör springa efter och tafsa på när tillfälle ges?

Jag förmodar att dessa tankar kan vara svårare att greppa för personer som lever i en heterosexuell kärnfamilj. I en familj med föräldrar av olika (cis)kön, kanske även med barn av olika kön blir det säkerligen lätt så att man ramlar i fällan att pappan hittar på ”killgrejer” med sonen och mamman hittar på ”tjejgrejer” med dottern, och mer eller mindre omedvetet är det dottern man ropar på när bordet ska dukas och sonen får följa med när pappa ska åka för att besiktiga bilen eller när veden ska bäras in. Säkerligen är det även så att man i skolåldern gärna konstaterar att ”jo, dottern hon gör ju sina läxor utan att man behöver säga till, men annat är det med sonen – han spelar hellre datorspel eller är ute med kompisarna, haha” och så är det liksom inget mer med det. Man låter det hända bara, och är man orolig för något av sina barn så är det för att dottern ska råka illa ut när hon går hem från kompisen sent på kvällen, man kanske ojar sig över att hon är så lättklädd på de där facebookbilderna hon lagt ut och man undrar varför tonårstjejer är så fixerade vid sitt utseende. Sonen, han bara är liksom och hur han mår vet man inte riktigt – han drar sig mest undan, men sådär är väl tonårssöner?

Puh.

Vad jag vill säga här är väl helt enkelt att vi inte får ge upp och tänka att ”saker är som de är”. Vi som eftersträvar och önskar oss en jämställd och jämlik värld, vi måste aktivt fundera över hur vi ser på och förhåller sig till våra barn och unga och kanske även förändra ett och annat hos oss själva, i vårt bemötande och vår relation med barnen. Vi lever i ett könsdikotomt och patriarkalt samhälle och å ena sidan är det detta vi måste förhålla oss till (självklart är det därför som pojkar oftare ser upp till, identifierar sig med och lyssnar just på män medan flickor oftare identifierar sig med kvinnor, men också ser upp till män), men å andra sidan – om vi vill förändra något, i grunden, då måste vi börja med barnen och då måste vi tänka utanför denna könsdikotomi och agera utifrån det.

Tur att det finns så himla många andra smarta kvinnor i den här världen

12 Nov

Nu undrar ni vart sjutton jag har tagit vägen igen. Eller så undrar ni inte alls, för ni kanske har blivit vana? Sanningen är att jobbet äter upp mig. Jobbet i kombination med det som jag alltmer börjar tro är PMDD, något som jag blivit uppmärksammad på genom jättebra Bella // Blogghen och facebookgruppen ”Post preggo-kropp och knopp”. Men det är inte alls detta jag kommer skriva om nu, på väg genom regn och mörker till ännu en dag på jobbet där vi sliter som djur (ett uttjatat uttryck, men i det här fallet stämmer det på pricken) för att alla elever ska gå ut nian med betyg nog att ta sig vidare till gymnasiet.

Istället tänkte jag ge er några lästips såhär i väntan på att jag åter slår till med mina smarta lösningar på världsproblemen:

Lisa // Mondokanel har skrivit om en riktig skitkrönika som uppmärksammats på typ alla bloggar jag läser de senaste dygnen. Jag har själv inte orkat läsa den där krönikan, men Lisa skriver (som vanligt) så otroligt bra och träffande om hur samhället visst aldrig kan sluta götta sig i kvinnokroppen och utseendehetsen som främst drabbar kvinnor. I den icke-nämnda men ändå nämnda krönikan slår den manlige krönikören fast att kvinnors utseendefixering är (tadaa!) kvinnors fel. Tänk om alla kunde bli mer som män va? Så härlig världen vore då!

Calle // Calleism talar om varför hon är så arg och jag kan inte bli annat än arg när jag läser hennes inlägg. Risk här för att diverse människor tycker det är försmädligt med generaliseringarna hon gör – men vet ni? Det skiter jag i, för hon har väldigt många poänger. Och att så många människor inte kan se det… det gör mig uppgiven. I synnerhet såhär i regniga, jobbstressiga pms-tider.

Hanna Gustafsson // Genusfolket skriver om våldtäktmän, uppfattningen om att våldtäkter är kvinnors fel och – alltså, dra mig baklänges – idioters vissa människors åsikt att vi måste våga prata om hur kvinnor kan undvika våldtäkt!!! samt deras ”rädsla” för att våldtäkterna aldrig kommer minska om vi inte vågar prata om detta jätteviktiga och, haha, ”kontroversiella” ämne.

Judith Kiros // Genusfolket skrev i samband med Halloween (jag vet, aningen sent nu – men detta tål att tänkas på året om) om varför man inte ska förvandlas till rasist när det vankas maskerad, vilket ju faktiskt händer när man som vit/ljushyad person ”klär ut sig” till svart/mörkhyad person. ”My culture is not a costume” lyder sista meningen i texten och ja, jag kan bara hålla med. Vi vita har heller inte riktigt tolkningsföreträde här, på samma sätt som heteros inte besitter tolkningsföreträde när vi diskuterar homofobiskt språkbruk.

Hanapee (slutligen, för nu orkar ni inte fler länkar va?) skriver också om rasism och funderar på ett sätt som jag också brukar göra kring hur det kommer sig att olika människor kan utveckla så otroligt olika syn på samhället och mänskligheten, och hur det kommer sig att vissa liksom inte alls förstår eller vill/kan ta in hur ojämlikhet, rasism, homofobi, sexism drabbar vårt samhälle och den enskilda individen. Vad beror detta på och kommer vi någonsin kunna nå en jämlik värld när dessa synsätt och världsbilder hela tiden existerar parallellt?

…och hörni, bara en sista länk, vilken säkert har dykt upp i era facebookflöden det senaste dygnet: Klippet där Jimmie Åkesson blir grillad av BBC. Puh, skämmigt. (Men ändock: Folk röstar på denne man!!!)

Ha en trevlig tisdag!