The hate u give little infants fucks everybody – så är det.

7 Jun

Har alla människor på jorden samma förutsättningar?

Har alla i det här klassrummet samma förutsättningar?

Har alla möjlighet att leva det liv de önskar och nå dit de vill?

Vilka faktorer påverkar oss som individer, vilka förutsättningar vi får och hur våra liv blir?

Detta diskuterade jag med mina nior under det gångna läsåret, i samband med att vi läste Angie Thomas roman The hate u give.

Och svaren på frågorna ovan? På de första var alla rätt eniga: Nej, alla ges inte samma förutsättningar – inte i världen, inte ens i vårt gemensamma klassrum. Om alla har möjlighet att ändå utvecklas och leva som de önskar? Jo, kanske. Fast vägarna kommer se olika ut. Vissa får det mesta serverat från början och kommer inte möta motstånd. De har pengar på sparkontot när de flyttar hemifrån, de har föräldrar som kunnat stötta dem genom hela skolgången, de bor i ett område som anses ”fint”, de har rätt kontakter utan att behöva söka efter dem, de kommer aldrig mötas av fördomar på grund av sina namn, sin hudfärg eller sin sexuella läggning och kanske har de inte heller behövt stångas mot läs- och skrivsvårigheter och hela skolsystemet är anpassat efter hur de bäst lär sig.

Och för andra är det precis tvärtom. I några eller flera avseenden.

Jo, visst går det att på egen hand överbrygga några av hindren om man är riktigt jäkla beslutsam och kämpar hårt – men inte alla, och hur mycket man än sliter, så kommer den som redan från början har allt även ha ett försprång.

Och en än viktigare fråga: Vems är ansvaret? Är det den enskilda individens ansvar att navigera, parera och överbrygga alla hinder? Att själv hitta strategier för att klara skolan? Att lära sig stå upp mot rasism och homofobi? Bli mer ”hårdhudad” kanske? Men räcker det ens, om man inte ens får komma på den där anställningsintervjun, för att någon annan redan fått gå före eller för att man genast sorterades bort på grund av sitt namn?

Nej, det kan aldrig aldrig vara den enskildes ansvar. Inte när det kommer till maktstrukturer och samhällssystem som den enskilde – i synnerhet den som står utanför, som diskrimineras, som ges lägre eller ingen status – inte kan förändra eller påverka.

Vi alla måste hjälpas åt. Och den som fått en massa gratis – som egentligen inte uträttat något annat än att födas på ”rätt” plats, i ”rätt” familj, med ”rätt” hudfärg – måste inse sina privilegier, dela med sig av sitt utrymme, ge plats åt andra röster, ibland ta ett steg tillbaka, inhämta kunskap och våga (och vilja!) säga ifrån när någon annan behandlas illa, diskrimineras, kränks, glöms bort, åsidosätts och hamnar utanför.

För hjälps vi inte åt så kommer vi ingenstans. The hate you give little infants fucks everybody. Så är det.

Och vad gör jag själv? För lite, tänker jag ofta. Men jag hoppas att den litteratur jag skriver och den jag väljer för mina elever, de frågor jag ställer och de diskussioner jag öppnar upp för bidrar till någonting, på något sätt. Fundera på vad DU kan göra. Och om din spontana tanke när du läser nyheterna eller möter ett inlägg om t.ex. Black lives matter i sociala medier är ”gud vad de överdriver” eller ”det där är ju inget problem, jag har då aldrig sett någon rasism”: Lyft blicken. Inse att allt inte handlar om dig. Eller, inse att ”allt” faktiskt har handlat om dig fruktansvärt länge nu – och nu är det dags att det börjar handla om någon annan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: