Tag Archives: jobb

Ett rätt okej liv, helt plötsligt

18 Jun

Om knappt två veckor ska vår bebis plockas ut, om hen inte vill ut tidigare. Där råder minst sagt blandade känslor, både hos mig och den gravida. Hon är tung och trött och rastlös, vi båda längtar efter ungen samtidigt som jag känner att det vore rätt skönt att sluta jobba först (sista arbetsdagen idag), hinna storstäda här hemma en sista gång före förlossningen och spendera egen tid med blivande storebror. Samt även: Hinna andas.

Men sånt går ju inte riktigt att bestämma. Ungen vill ut när ungen vill ut.

Det har varit hektiska dagar och veckor, mycket jobb och liv i ett enda virrvarr och på samma gång som det gör mig trött så känns det ganska bra. Som jag sa till min psykolog sist jag var där, då vi mest satt i varsin fåtölj och småpratade: Jag hinner ju inte ens ha ångest!!

Bra det i och för sig. Hoppas bara inte – breviditeten till trots – att jag drabbas av förlossningsdepression plötsligt, det skulle ju vara extremt typiskt mig. Dessutom känns det som att vi haft väl mycket flyt den senaste tiden, eller? Vågskålen…

Jobbet, ja, det trivs jag verkligen med. Så pass bra att jag egentligen utan att blinka (nästan) skulle kunna tänka mig att jobba fyra veckor till. Fattar ni? En vinter fylld av utmattning och depression, en omvälvande och rejält energikrävande början på nytt jobb, först halvtid och därefter heltid – och nu känner jag igen mig själv igen. Härliga elever, skitbra kollegor, stabil och lyhörd ledning. Jag ser redan fram emot augusti.

…men i augusti kommer allt vara nytt och helt annorlunda. Ju närmre det kommer, desto mer overkligt känns det – konstigt nog. En bebis. Ett litet liv. En gigantisk drös sömnlösa nätter och en aldrig sinande molande oro för allt som skulle kunna hända…

Kanske är det bäst att bara ta allt som det kommer. Klyschigt, men vettigt. Bebisen ska ut, storebror ska vänja sig, såret på min frus mage ska läka. Jag tänker mig en sommar fylld av småutflykter här i närheten, promenader och parkhäng. Och så Stockholm Pride, där jag ska medverka i tre programpunkter. Förhoppningsvis en tripp söderut precis innan det är dags att börja jobba igen.

Ack, ovissheten…

Vad ska ni göra i sommar?imageAdrian i Malmö förra sommaren. imageSnigelspaning i Kalmar.imageUpptäcktsfärd i närområdet, även detta förra sommaren.image…och så jag.

Annonser

Skolavslutning, bloggtorka och obesvarade kommentarer

11 Jun

Ibland bara försvinner den, blogglusten. Eller snarare platsen för bloggande, inne i huvudet. Den krymper liksom ihop i takt med att allt annat – livet – breder ut sig.

Idag har det varit skolavslutning. Märkligt på något vis, för mig som ju inte har jobbat just där särskilt länge. Jag kunde inte låta bli att tänka på förra årets sorgliga farväl, och blir nästan tårögd bara jag skriver om det nu. Fan, jag saknar fortfarande den skola, de elever och de kollegor jag lämnade för ett år sedan. Hur tänkte jag egentligen? Men samtidigt trivs jag ju på det nya jobbet, det gör jag. Och de åttor jag gråtande lämnade förra sommaren gick ut nian nu, så dem är det givetvis lönlöst att sakna.

Det är ett speciellt arbete, att vara lärare. Att knyta an till så många olika individer, släppa in dem i sitt liv och få en sådan stor inblick i deras – och sedan sprids de för vinden för att genast bytas ut mot nya.

Att inte ha nior i år var rätt skönt måste jag säga. Slippa tårarna. Dessutom är det första gången någonsin i min fyraåriga lärarkarriär som jag nu sa hejdå till elever jag sedan träffar igen i höst – inget byte av jobb, inga större schemaförändringar. Skönt!

I övrigt så har vi idag fått vår kallelse till inskrivningen inför kejsarsnittet, Adrian tycks helt magiskt ha blivit blöjfri dagtid (kanske skriver mer om det någon gång?) och till helgen kommer mina två småsystrar på besök. Det känns überlyxigt att vi tre, 28, 23 och 16 bast, ska hänga i ett par dagar. När hände det senast? När vi var små, tror jag…

…och till sist vill jag även säga hur dåligt samvete jag har som inte svarar på alla era kommentarer! Jag läser allihop och är otroligt glad över att ha så många kloka, uppmuntrande läsare som delar med sig av tankar och upplevelser. Ni anar inte! Dock tar det en jäkla tid att svara på alla och med min ständiga tidspress måste jag ofta välja mellan att skriva det där inlägget eller att svara på kommentarer och då blir det liksom det förstnämnda. Men fortsätt kommentera! Jag svarar så ofta och så mycket jag hinner!
image

En tillbakablick och läget just nu (samt en liten påminnelse)

24 Maj

Maj närmar sig sitt slut. Maj och början på juni – en lärares mest intensiva period på året. De sista proven, redovisningarna, inlämningarna ramlar in och ska bedömas, betyg ska sättas, elever som fortfarande inte riktigt uppnått kunskapskraven behöver den där extra knuffen i rätt riktning för att förhoppningsvis kunna bedömas som godkända inför sommaren. Betyg är långt ifrån allt, men i månadsskiftet maj-juni känns det lite så. Alla frågar vilket betyg de ligger på, undrar om jag bara snabbt snabbt kan läsa igenom deras två sidor långa text och på trettio sekunder tala om vad som behöver förbättras för att det ska bli ett A, kontakten med föräldrar tätnar, det gäller att samtliga bedömningar blir rättvisa och tydligt kan motiveras. För min del är det ungefär 100 betyg som ska sättas. 100 betyg på 100 elever som jag bara känt sedan i april. Lätt är det inte.

Dock trivs jag på mitt nya jobb och hoppas att jag efter föräldraledigheten nästa vår och sommar kan förbli där, det ser ljust ut just nu i alla fall. Lagom långt hemifrån, en vanlig jäkla skola, många elever i särskilt stort behov av stöd – men majoriteten vet vad de gör i skolan och varför vi ”tvingar” dit dem varje morgon. Minst en gång per dag känner jag: Yes! Det här jobbet är kul! Samtidigt som jag minst en gång per vecka halvt bryter ihop av stress, känslan av otillräcklighet, att inte kunna göra mer än vad jag gör. Shit, vad vissa ungdomar har att kämpa med. Det är fan inte rättvist.

I jämförelse är min egen tillfälliga livssvacka inte mycket att oja sig över. Även om det har varit förbannat kämpigt hela det här läsåret.

Terminen började som bekant med att jag dundrade in i det vi kallar väggen. Efter att ha stångat mig blodig på jobbet varje jävla dag hela höstterminen sa kroppen helt enkelt stopp. Sjukskrivningen var ett faktum, och med den kom ångesten, identitetskrisen. Men jag är ju inte sån??! Ett par veckor gick och plötsligt insåg min arbetsgivare att de inte hade råd med en sjukskriven, och fort som tusan blev jag uppsagd. Ett sms på måndagskvällen och den där ångesten växte sig allt större. Dels förödmjukelsen, dels paniken över ekonomin, framtiden, att vi snart skulle bli tvåbarnsföräldrar. Oändliga telefonsamtal med facket, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och så söka jobb mitt i allt det där. För jag kunde ju inte gå hemma hur länge som helst. Februari, början av mars, två jobbintervjuer – och jag fick två jobb! Tackade nej till det ena, började halvtid på det andra (mitt nuvarande) det blev påsk och sedan var det dags för heltid. Min läkare hade iskallt räknat med att sjukskriva mig terminen ut, men nä, det gick ju inte. Med en höggravid fru hemma blir den ekonomiska stressen större av att inte jobba heltid. Vårterminen kantas dessutom av röda dagar och klämdagar.

Och nu är jag alltså här. Snart är det juni, betygen kommer vara satta, striderna med de få som är missnöjda med min bedömning kommer vara över – och vår bebis kan bestämma sig för att komma ut precis när som helst.

Jag ser så otroligt mycket fram emot den här sommaren. Jag längtar efter att spendera massor av tid med Adrian (vi fick för övrigt en försmak av sommarledigheten i torsdags, då han och jag efter jobb och förskola styrde kosan mot Gröna Lund, åkte karusell, åt skräpmat och lyssnade på Laleh – nu är han verkligen i den där åldern då sådana aktiviteter börjar bli riktigt mysiga, och vi kan prata om det en lång tid efteråt). Jag längtar förstås efter bebisen, även om jag fortfarande inte riktigt kan begripa det. Fem och en halv vecka. Då kanske den kommer, eller har den redan kommit, eller ska den alldeles snart komma. Herregud.

Så mycket skrivet har det, av förståeliga skäl va?, inte blivit de senaste par veckorna. Men förhoppningsvis blir det mer inom mycket kort. Ni hittar mig fortfarande på Det öppna klassrummet titt som tätt (i förrgår skrev jag om varför elever inte bör delas upp efter kön, in och läs med er!) och ni som är föräldrar kan styra kosan mot Pressbyrån eller teckna en prenumeration av Nära barn illa kvickt (i det nybakade numret skriver jag en krönika om att bli tvåbarnsförälder, mer om detta i kommande blogginlägg).wpid-20140522_164436.jpgwpid-20140522_182215.jpgwpid-img_20140522_202136.jpg wpid-2014-05-23-16.40.53.jpg.jpegwpid-2014-05-23-16.41.10.jpg.jpeg…till sist vill jag påminna er om att rösta i EU-valet i morgon. Glöm inte  det. Oavsett om ni älskar eller hatar EU: Gå och rösta! Om inte annat för att mota bort rasisterna, okej? Jag kommer dela ut valsedlar för Feministiskt Initiativ i mitt distrikt i morgon förmiddag, givetvis rösta själv och utöver detta ägnas helgen åt bedömning, rättning och lek i solen med min unge. Så ni vet.

Ps. Jag hann inte med någon flatfilmsfredag igår, var ensam hemma med barnet. Men jag såg hela två flatfilmer – en skitdålig och en skitbra – så jag lovar att recension kommer inom kort.

”Min lilla bajsjåtta!” (vår unge kan konsten att glädja en överstressad mamma)

25 Nov

Det är som ni vet ”lite” mycket nu och i helgen har jag – utöver att jag gått med i Feministiskt initiativ, druckit en tomtelatte, handlat barnprylar på second hand samt träffat diverse fina människor – stressgråtit både en och två skvättar (läs detta så fattar ni varför: att vara lärare är ett omöjligt uppdrag nu för tiden, härligt att andra sätter ord på precis det jag tänker). Då är det tur att jag har inte bara jordens mest tålmodiga fru utan även universums underbaraste unge som överröser mig med tröstande ord:

”Vad är det mamma? Mamma glad! Du är stor! Är en stor sej! Min lilla bajsjåtta, det bästa som sinns!”
image image image image Det är fascinerande hur barn härmar och tar efter. Dock har vi aldrig inför honom kallat vare sig barn eller vuxna för ”tjejen” eller ”killen”, så vad gäller ”mamma är en stor sej”-repliken skyller vi helt och hållet på förskolan alternativt Barnkanalen. Men strunt samma, för gulligt är det. Däremot skulle jag, trots att tårar förstås inte är något farligt, allra helst slippa gråta inför mitt barn.

Orden som ekar i mitt huvud idag: Snart är det jullov.

Hej livet, skulle du kunna ta det lite lugnt ett tag?

23 Mar

Det finns drömmar som jag väldigt gärna skulle vilja uppnå, och så finns det drömmar som jag snarare betraktar som krav. Och dessa krav handlar egentligen bara om att ha en dräglig vardag, vilket jag verkligen inte har just nu. Eller vi – vi har ingen dräglig vardag. Jobb jobb jobb, vansinniga mängder orättade elevarbeten och ingen tid, alldeles för lite sömn, alldeles för lite tid tillsammans med hela familjen, en kropp och ett humör som titt som tätt faller sönder och samman. Ska det verkligen vara så?

Följande skulle jag vilja kräva för mig själv och för oss just nu:

1. en förskola på max tio minuters gångavstånd, helst fem eller tre.
2. ett jobb dit det tar max trettio minuter att resa.
3. sömn, det vill säga få sova längre än till 04.43 på morgnarna. Om klockan står på 06-nånting vid gå upp-dags är jag mer än nöjd – även på helgen.
4. känna mig åtminstone lite pigg en liten stund per dag.
5. hinna och orka träna två gånger i veckan. Två. Mer kräver jag inte.
6. spendera kvalitetstid med min fru nån gång ibland, hinna prata med varandra ordentligt, mysa, hänga, ta det lugnt.

Har jag för höga krav? Och om inte: hur lyckas jag se till att de blir verklighet? Det är inte okej att sitta bort halva livet på en tunnelbana, ett pendeltåg eller på språng mellan hemmet och förskolan. Det är inte okej med denna ständiga genomtrötthet och stress, det är verkligen inte det. Visst, livet handlar väl ytterst om att jobba, föröka sig, överleva och dö – men någon enkel form av lyx och flärd, i stil med något av önskemålen ovan… please?

Idag jobbar min fru igen. Adrian flög upp ur sängen 04.40, glad som en lärka – men efter bara en stund börjar det: trotsen, rastlösheten, de aldrig sinande djävulstygen. När han drog ner äggpaketet från diskbänken och halva golvet badade i krossade ägg bland redan utrivna kastruller, då kände jag bara neeeeeej, detta är fan inte sant! Och jag kunde inte ens slänga hela misären i soptunnan, för nej, den är överfull och för att kunna slänga soporna måste vi klä på oss byxor, strumpor, jackor, mössor, skor och gå ut till andra sidan gatan. Allt hamnade istället i en plastbunke på diskbänken, bland all annan skit.

Till råga på allt ska jag leda ett spinningpass till förmån för Barncancerfonden idag. Ett specialpass som jag inte hunnit ägna en tanke och därmed känner mig sjukligt stressad inför. Är inte det ganska ironiskt och otroligt typiskt mig?

Och nu står Adrian bakom mig och häller vatten i soffan. Adrian, som trots allt är det finaste och absolut viktigaste i allt detta.

Ett stycke liv, varsågoda att inspireras:

adriantunga SAMSUNG SAMSUNG SAMSUNG SAMSUNG adrianomamman

Tillbaka till verkligheten

4 Mar

Nu är det förstås så att var och en själv måste definiera vad som utgör den egna ”verkligheten”, om det är jobbet, tiden med familjen, allt som rör fritiden eller bara hela rasket – livet, helt enkelt. För egen del försöker jag verkligen fokusera på ledigheten, tiden utanför jobbet – men visst är det svårt ibland, när jobbet upptar så vansinnigt mycket tid och energi.

Det har varit ett otroligt skönt sportlov, mycket tid både för mig själv – vila, träning, reflektion, skrivande – och med familjen, inklusive träffa vänner, gosa med ny bebis, gå på lekland och bara vara. Till och med Adrian har börjat uppskatta det där bara varandet (något som till stor del, i hans värld, hänger ihop med att ”se på Teletubbies i saccosäck alternativt i mammors famn” – han tycks ha ärvt min förmåga att bli tokbesatt av vissa filmer, för Teletubbies har nu gått i bakgrunden hela helgen, eller ja, veckan).

Nu är jag hur som helst på väg till jobbet igen. Och det är inte särskilt synd om mig, för om fyra veckor är det lov igen. Klar fördel med vårterminen! Nu gäller det bara att fylla dessa fyra veckor med massa bra, tja, rättning och genomförande av ännu fler nationella prov till exempel.

…och ni som har saknat ”lärare och skolan”-inlägg under den senaste dryga veckan – ni kan med spänning se fram emot vilka fantastiska iakttagelser och texter mina fyra kommande arbetsveckor kommer ge upphov till. Håll i er!

Inte charmigt alls

20 Feb

Att ens unge vill kliva ur sängen klockan 04 nånting är inte särskilt charmigt. Att klockan 06.04 sedan lämna hemmet för en tjugo minuter lång promenad till förskolan, genom snö och iskyla – det är inte heller särskilt charmigt. Genomsvettig och skittrött sitter jag just nu på tunnelbanan och känner mig riktigt opepp på dagen. Att gå hem och lägga sig, ja, det vore rätt mycket skönare, jag ska inte sticka under stol med det.

Annars har jag förstås inget emot att jobba, jag skulle bli extremt uttråkad om jag inte gjorde det. Och jag har aldrig haft något emot tidiga morgnar heller, det är rätt mysigt att stiga upp före större delen av världen, dricka kaffe och läsa tidningen, eller vad man nu känner för. Med barn, eller i alla fall med vårt barn, är det dock inte riktigt så det går till.

Jag minns faktiskt inte när jag läste ens en hel del av DN senast.

Med Adrian är det fullt ös direkt. Hoppa i sängen, dra mammor i armar och ben, ropa ”MAMMAAAA!” med en volym som faktiskt aldrig kan sägas vara särskilt charmig (och nej, den uppfattningen sitter inte enbart i mitt huvud, många människor har genom Adrians liv varit mäkta imponerade av hans enorma röstkapacitet – den kommer göra honom känd en dag).

Därefter är det välling, klättra upp på köksbord, hoppa på köksbord, ta en tugga av varje frukt som ligger där (varför har vi en fruktskål?), flytta stolar, bli asförbannad när han inte får stå vid vattenkranen och leka och ”Neeej!!!” mamma får INTE gå på toa och låtsasgråt och total rastlöshet.

Då är klockan ca. 05.23.

Så egentligen är det inte särskilt jobbigt att lämna på förskolan så tidigt som halv sju. Egentligen är det typiskt att det inte går att lämna tidigare. Eller ja, att han inte kan ta sovmorgon någon gång?

Missförstå mig rätt.
Jag vill inte byta liv. Nej, inte barn eller yrke heller.

Men lite småskönt vore det att ha, säg, en kvarts resa till jobbet istället för en dryg timme och kanske fem minuters gångväg till förskolan istället för tjugo.

Just nu känner jag mig inte på mitt charmigaste humör. Och den jävel som vågar yttra något om att ”jag känner mig lite trött…” utan att ha en riktigt bra anledning – den kan det bli synd om…

Livet vs. att vara lärare,1-0

19 Feb

2013 har hittills inneburit sammanlagt tre veckors föräldraledighet/inskolning/egen sjukdom/VAB. Tre veckor för en lärare motsvarar ca tre månader för en vanlig dödlig människa, och både eleverna och deras föräldrar låter en bestämt veta att ”en vikarie kan aldrig ersätta riktig undervisning!!” Det är ju fint förstås, men kära nån, det kan också skapa massor av stress. Vad mer kan jag göra, förutom att skicka utförliga instruktioner och efter varje avslutad sjukdomsperiod rätta och bedöma de arbeten mina elever gjort medan jag varit borta?

Jag är ett kontrollfreak och en sådan som vill att saker ska bli bra, göras ordentligt. Därför ser jag de här veckorna som sjuk respektive föräldraledig som jäkligt nyttiga för mig. Jag har faktiskt hyfsat väl lyckats släppa kraven och prestationsångesten, för jag kan inte göra något åt det. Min hälsa och mitt barn går först, det är ju inget konstigt med det egentligen, men att verkligen inse det, ja, det är en konst i sig.

Idag ska jag jobba igen. Fyra dagar, sedan är det sportlov. Välförtjänt, som alltid.

Ps. Vem skulle kunna prioritera jobbet före en sån här liten rackarunge??

image

Ursäkta bildkvaliteten, jag tror ni fattar poängen…