Tag Archives: barnböcker

I leken och i litteraturen finns inga begränsningar

7 Jun

I morse gick Adrian bananas med utklädningskläderna: Först poliströjan som vi grävde fram ur en skänkt klädkasse häromdagen, sedan byggjobbarvästen, därefter prinsesskjolen, svarta spökdräkten och till sist pippiperuken. Allt som allt förvandlades han till en byggjobbare, helt enkelt. imageDet är så härligt med barns lek i den där åldern, för det finns verkligen inga gränser. Precis på samma sätt som Adrian utan att reflektera gladeligen zappar från Power Rangers till Barbie på iPaden så finns det ingen motsättning i att bära både tyllkjol och pirathatt, pippiperuk och byggjobbarväst. Han vet ju inte att dessa klädesplagg enligt samhällsnormen utgör könsmarkörer för två – och endast två! – olika könskategorier, två kategorier människor.

Jag hoppas sannerligen det dröjer länge, länge innan han lär sig det. Ja, det har jag ju pratat om förut.

Den senaste veckan har vi kommit över två barnböcker som handlar just om den fria leken, om att klä ut sig och testa olika roller, oberoende av juridisk könstillhörighet. Den ena boken passar bäst för ett-tvååringar och den ena från treårsåldern och uppåt: Lill-Nalle klär ut sig och Jag vill inte leka själv. image image Boken om Lill-Nalle är väldigt simpelt uppbyggd, med nya utklädnader på varje sida och Lill-Nalle kombinerar de olika utstyrslarna hej vilt, på precis samma sätt som Adrian gjorde i morse. Lekfull, trevlig och, framför allt, befäster inga könsroller.

I ”Jag vill inte leka själv” börjar berättelsen med en uttråkad Mirjam vars bonuspappa hellre läser tidningen än att leka med henne, och utvecklas till att Mirjam tack vare detta börjar fantisera som bara den, och i fantasin blir hon alltifrån cirkuselefant till riddare till bagare. Jag gillar verkligen den boken, såväl berättelsen som illustrationerna, och Adrian likaså. Att den dessutom är skriven av en person i vårt grannskap och lekplatsen den utspelas på är ruskigt lik vår lekplats gör det hela om möjligt ännu skojigare! Även denna bok rekommenderas, som ni förstår, varmt. En av Olika förlags bättre böcker skulle jag till och med vilja påstå.

Vad barn får möta i litteraturen, och förstås på film (även om utvecklingen där går oändligt mycket långsammare om man ser till normkritiken…), tror jag spelar en enormt stor roll för hur de kommer uppfatta världen och se på sig själva och människorna omkring sig. Därför blir jag så himla glad av barnböcker som vidgar normerna och speglar barnens världsuppfattning innan den invaderas av vuxenvärldens så otroligt snäva dito. I slutändan kommer de flesta såklart vilja bli antingen byggjobbare eller polis, antingen modedesigner eller bagare, men oavsett vad så ska det inte vara det juridiska könet som avgör vad som anses mest ”passande” eller vems arbete som är värt mest i pengar. Såklart.

Annonser

Efterlysning: En ”få syskon”-bok att identifiera sig med!

24 Maj

Hörni. Finns det någonstans en barnbok om att få syskon där det blivande storasyskonet har två mammor och ingen pappa? Har någon av er någonstans sprungit på en sådan?

Vi har hittills läst ”Eddie får en lillebror” av Lisa Bjärbo (heterofamilj, dock bra ur genusperspektiv), ”Busiga Bebben” av Thomas Svensson (hetero- och könsnormativ, kul med luckor som gör att man kan kika in i magen), ”Kim och Skrutten” av Karin Frimodig (Kim har en mamma, ”mammas tjej” och en närvarande pappa), ”Familjeboken” av Eddie Summanen (normkritisk, men den handlar mest om hur barn blir till och är rätt klurig för en knappt treåring), ”Vems bebis?” av Stina Wirsén (heterofamilj adopterar och får sedan biologiskt barn) och ”Jag ska få ett syskon!” av Emily Menendez-Aponte (hysteriskt heteronormativ).

Jag vet att boken ”Hur görs bebisar?” av Cory Silverberg ska vara toppen, men den handlar inte om att få ett syskon just, och jag har även blivit tipsad om en bok om Ellis, en könsneutral barnboksfigur som dock har mamma och pappa (tror jag?). image image Men vi då?? Vem skriver boken om oss? Mig veterligen finns ännu ingen sådan bok på marknaden. Själv har jag faktiskt skrivit en och skickat in till några olika förlag. Det enda förlag som ännu inte har svarat är det förlag med längst väntetid: Olika. Jag ger icke upp hoppet!

…och om ni känner till en bok som jag missat: Hojta!!

Ytterligare två normutmanande barnbokstips

15 Mar

Titt som tätt när vi är på biblioteket så dyker de upp, de där jättebraiga barnböckerna som inte konserverar en massa unkna könsnormer. På ett sätt är det bra att de bara ligger där hyfsat anonyma bland alla andra böcker, så att vem som helst kan råka låna dem, men samtidigt skulle jag ibland önska att det fanns särskilda hyllor eller åtminstone listor över ”genusgodkänd” eller allmänt ”normutmanande” litteratur. Eller hur? Jag är helt och hållet övertygad om att böckerna vi läser för våra barn har stor inverkan på deras syn på samhället, familjekonstellationer och andra människor och eftersom samhället i stort är så jäkla könsstereotypt och heteronormativt vill jag helst bara läsa böcker som utmanar normerna för Adrian. Normen lär vår unge översköljas av ändå liksom, på förskolan och när han slötittar på Barnkanalen.

De senaste två fina och normutmanande barnböckerna vi ramlade över var Syskondagen av Siri Ahmed Backström och Ellis blir mörkrädd av Siri Reuterstrand och Jenny Wik.syskondagen-ahmed_backstrom_siri-23501180-685892900-frntl”Syskondagen” handlar om en storasyster och en lillebror som får en hel dag för sig själva efter att lillebror kommit på att han inte vill gå till förskolan. Istället får lillebror följa med storasyster till skolan, sedan går de på café och till sist köper de precis de kläder de önskar sig, för pengarna som storasyster egentligen hade fått till en särskild klänning.305658446866_dVLaPzXX_lBerättelsen utmanar normer om kön och familj på flera olika sätt. Varken lillebror eller storasyster följer normerna för hur en pojke respektive en flicka ska se ut och vara, syskonen har olika hudfärg utan att detta alls omskrivs och de verkar bo tillsammans med en ensamstående mamma som arbetar långa dagar, vilket innebär att storasyster och lillebror får klara sig en del själva. Det är en fin berättelse om syskonkärlek och vardag, som bara ”råkar” frångå stereotyperna, liksom. Jag gillade den, och Adrian också (även om den nog passar ännu bättre om ett år och senare).

”Ellis blir mörkrädd” fångade mitt öga på grund av förnamnet ”Ellis” just. Aha, tänkte jag: Ett könsneutralt namn, vad kan detta vara? Och jag hade rätt: Ellis könas inte någon gång i boken, eftersom författaren helt undviker att använda några pronomen när hon berättar om Ellis.9789132153792 Det vi får veta om Ellis är att hen lever tillsammans med sin pappa (bara), men eftersom det är hos morfar som Ellis ska övernatta så skulle man kunna tänka sig att det finns/har funnits en mamma någonstans. Eller så syftar ”morfar” på att det är pappans morfar, det förtäljer inte historien och står därmed fritt för läsaren att tolka, känner jag. Dessutom har ju inte barn någon koll på släktband och språk på det sättet, och en ”farfar” kan ju lika gärna vara en ”morfar” egentligen. Ni fattar. Den här boken lånade vi igår och jag har inte hunnit läsa den för Adrian än, men det är en trivsam och lagom spännande liten historia, så jag kan tänka mig att den går hem. När jag googlade på boken hittade jag för övrigt några ytterligare titlar om Ellis.

I mitt inlägg om biologi och sociala normer häromdagen kommenterade någon att just barnböcker allt oftare utmanar stereotyper, och det hade personen förstås rätt i. Det gäller dock fortfarande att leta aktivt för att inte falla i fällan ”jomen här finns ju faktiskt EN stark kvinnlig karaktär!” eller liknande. Dessutom måste sägas att just icke-heteronormativa barnböcker finns det betydligt färre av än böcker som vidgar synen på hur en flicka eller en pojke, en mamma eller en pappa är/får vara. Och… även om det ständigt dyker upp nya titlar så ligger de gamla böckerna kvar där i lådorna och barnen har liksom ingen koll på att ”den där boken skrevs för 30 år sedan och då var allt heeelt annorlunda!”

Jag vill inte vara en ”stark” kvinna, jag vill vara en kvinna – eller ännu hellre: En människa

8 Mar

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Ni vet, den där dagen då ni absolut inte ska gratulera kvinnor ni möter, utan istället uppmärksamma kampen för kvinnors ökade rättigheter och möjligheter i samhället. Och jag påminner er: Det handlar om alla kvinnor, oavsett ålder, hudfärg, ursprung, funktionalitet, sexualitet, cis eller trans, personlighet… jag tror ni kommer fatta vad jag menar när ni har läst klart, om  inte annat.

Jag vill så gärna skriva något en dag som denna, och när jag scrollar bland mina halvfärdiga bloggutkast kommer jag att tänka på förra torsdagen, när jag hade en hel dag och kväll i Berlin att på egen hand fördriva innan flyget skulle gå kl. 21.25. Jag bestämde mig för att gå på bio, och allra helst en tysk film nu när jag ändå var i Tyskland. Just när jag kom på idén befann jag mig på Potzdamer Platz och jag hade läst om att moderna jättebiografen IMAX var värd ett besök, så jag slank in för att spana in utbudet – och möttes av följande:
image image Män. Män, män, män. Och här och var en eller rentav två kvinnor. Kvinnan eller kvinnorna i berättelsen, ni vet de där som blivit castade främst för att de är kvinnor och för att de ska spela kvinnor: Modern, systern, horan, den utsatta kvinnan, den starka kvinnan. Medan de tio, tolv eller tjugo männen med talroller castats av andra skäl. För att de är män, givetvis, men inte för att spela män, utan för att spela en roll: Officeren, soldaten, familjens överhuvud, slaven, kompisen, grannen, playern, statschefen, nyhetsankaret… ni vet, en massa olika roller, som bara ”råkar” vara män.

Jag hade verkligen inte lust att se någon av dessa filmer. Ingen lust alls. Senare har jag förstått att vissa av dem absolut är sevärda, exempelvis ”12 years as a slave”, men just det där mansuppbådet är jag så fruktansvärt trött på. Och det spelar ingen roll att det finns en betydande kvinnoroll i filmen och att det (dessutom!) är en stark kvinna – för jag vill inte se mansfilmer med enstaka (starka) kvinnor i: Jag vill se filmer där kvinnor är människor, där de spelar betydelsefulla roller, inte kvinnor. Förstår ni? Det är dock inte särskilt vanligt, om vi inte söker oss till genrer som klassas som ”kvinnofilmer”, ”tjejfilmer”, ni vet sådana som handlar om kärlek och romantik och som ändå alltid kretsar kring att den kvinnliga huvudrollen ska hitta sin drömsnubbe.
image

Okej, just den här jag har inte sett. Men fördomarna väcks på studs.

Filmer som ”råkar” bestå av övervägande kvinnoroller och där män spelar en relativt liten (mans)roll finns knappt, eller: De syns sällan i de största biosalongerna och de vinner extremt sällan en Oscar för bästa film. Se exempelvis detta inlägg av Joakim Jakobsson // Genustestet som behandlar just Oscarsgalan och representationen av män och kvinnor.

Samma mönster återkommer dessutom i barnfilmer och i barnlitteratur. Vi har här hemma ramlat över flertalet barnböcker där merparten av karaktärerna ”av en slump” omnämns som ”han” eller tilldelas ett mansnamn, medan det finns en figur som kallas ”hon”, och oftast är det mamman, mormodern, dockan eller kanske kon, om historien handlar om djur. I senaste Bamsefilmen får vi möta otaliga manliga namngivna karaktärer, medan den i stort sett enda betydelsefulla kvinnorollen är Nalle-Majas. Och visst, hon har stor betydelse i berättelsen – men det är just det: Hon spelar den starka tjejen, och dessutom ”dottern”, vilket inte är en slump.

Den här bilden möts man för övrigt av när man läser en av de mer nytryckta Bamseböckerna:
image 23 manliga karaktärer (det är pappor, kusiner, skurkar, snällisar, kompisar, fegisar, kloka och modiga), 6 kvinnliga (varav tre stycken är mammor och två är döttrar). En slump? Nej, absolut inte. Det är så det fungerar: Det finns olika figurer/karaktärer/roller och så finns det kvinnliga figurer/karaktärer/roller, och de sistnämnda är dessutom ofta (om vi tar exempel som Bilar, Roboten Rob, Byggare Bob…) röd- eller rosafärgade och inte sällan hyfsat framträdande. Det ska synas att det rör sig om en kvinnlig karaktär, helt enkelt, trots att eller just för att de är i minoritet.
image image

Hoho, var är alla kvinnliga figurer?

Som sagt, det är Internationella Kvinnodagen idag och den är inte till för att gratulera eller ”uppmuntra” våra kvinnliga vänner, våra mammor, systrar eller mormödrar – den är till för att fortsätta kampen för att kvinnor ska ses som människor i det här samhället, för att vi ska få och kunna delta på samma villkor som män, för att vi inte ska behöva vara ”en stark kvinna” för att få vara med: Vi (kvinnor m.fl.) ska bara få vara på lika villkor som alla andra (män). Vissa tycks tro att vi redan är där och vissa tycker att det är löjligt att påpeka representation på det sätt som jag just har gjort (vadå, det finns ju tjejer med? Vadå, om filmer om/av kvinnor inte vinner en Oscar är det väl för att de är sämre? Vadå, kvinnor är faktiskt oftare de som bestämmer i hemmen! osv. osv. i all oändlighet…).

…men vet ni, det är inte löjligt. Självklart påverkar det våra barn att hela tiden mötas av ”han”, mansnamn och manliga ansikten när de ser på tv, läser böcker eller passerar filmaffischer: Pojkar får för sig att de är majoritet, att de är något viktigare och missar möjligheten att lära sig identifiera sig med kvinnliga karaktärer och bilder som inte föreställer män,. Flickor får för sig att de är minoritet, att filmer och böcker om dem endast är till för dem och lär sig att identifiera sig med och intressera sig för karaktärer av annat kön än de själva. Alla får lära sig att ”han” är ett mer ”neutralt” pronomen än ”hon” och att de manliga attributen och intressena är mer tillgängliga för alla än de kvinnliga. Personer mellan eller bortom de juridiskt tillgängliga könskategorierna osynliggörs helt.
Det är liksom så de skapas och återskapas: könsdikotomin, maktobalansen, ojämställdheten. Bland annat på detta sätt.

(Och för den som undrar gick jag på bio till slut i alla fall. Det blev en tysk film om manlig vänskap, med budskapet att alla män innerst inne vill leva farligt (bl.a. testa droger och att råna en bank) och att alla kvinnor innerst inne älskar hårda män som bryter mot lagen. De kvinnliga karaktärerna bestod av frun/mamman och horan/flickvännen. De var alla cis, vita, heterosexuella och saknade synliga funktionsnedsättningar. Förstås.)

(Tips: Efter att eller samtidigt som ni till leda räknar och analyserar kvinnliga och manliga karaktärer i filmer och böcker kan ni göra detsamma fast utifrån hudfärg, funktionalitet, sexualitet m.m. Intressant eller bara deprimerande – avgör själva.)

Boktips i regnbågens färger

24 Feb

(Gud vilken klyschig rubrik, sorry, kände mig plötsligt måndagskäck. Så himla vårigt väder, dessutom.)

I fredags hämtade vi ut ett litet bokpaket från Olika förlag på posten: ”UppfinnarJohanna och skrämselmaskinen”, ”Kivi och den gråtande goraffen”, ”Tillsammans med Vilma och Loppan” samt ett extra exemplar av ”Pinsamt värre, Krille” (bra som present).
image Dessa två böcker läste vi på studs och Adrian blev genast förtjust i båda. Skrämselmaskinen med den jätteläskiga broccolikräkande skelettdockan fascinerade honom så totalt att han sedan i fredags flera gånger själv har suttit och tittat på bilderna och återberättat historien. Särskilt mycket fascineras han av bilden där dockans skelettmask trillat av och hon ser ut som vanligt igen – förmodligen är det en lättnad trots allt att det inte rör sig om ett riktigt skelett.

Berättelsen om den gråtande goraffen är den andra i serien om Kivi och den är verkligen riktigt bra! Ett oerhört tilltalande och fyndigt språk, underbart att alla karaktärer är okönade och jag tycker nog att denna är betydligt lättare att hänga med i för en 2,5-åring, både vad gäller illustrationer och språk. Rekommenderas varmt!

…och så dök alldeles nyss upp ytterligare ett boktips i mitt facebookflöde: Olika förlag ger i början av mars ut en bok om hur alla bebisar blir till! Hur spännande låter inte det? Jag är grymt nyfiken på den!
image För övrigt skickade jag iväg två barnboksmanus till bland andra Olika förlag i början av året… Chansen att någon antar ens manus bara sådär, första gången och allt, är väl rätt liten – men ni får givetvis hemskt gärna hålla tummarna.

Trevlig måndag!

Ett genusinlägg, helt enkelt

13 Okt

(Den som kan finna en mer träffande rubrik till detta spretiga inlägg vinner ett pris i form av ära och berömmelse.)

Jag och Adrian slank in hos frisören i centrum igår för att jag behövde fixa till några hårstrån efter senaste klippningen och jag fick genast syn på något av det mest provocerande jag vet: En tvåbarnsfamilj med en dotter och en son, dottern i femårsåldern och klädd från topp till tå i rosa, med långt hår och tofsar, sonen i tvåårsåldern och alldeles nysnaggad (snaggad) samt klädd i knallblått. Jag kan inte hjälpa det: Jag blir irriterad. Inte för att långt hår, rosa kläder och tofsar är fel eller fult, inte för att kort hår och blå kläder är fel eller fult; utan för att de har ett barn av varje kön och så uppenbart ser dem och fostrar dem till att bli två individer av helt olika art, och förstås för att de på förhand har bestämt vem som är vem, vem som passar i vad, för vem det är ”så himla skönt” att ha kort snagg och för vem det är ”så himla fint” att ha håret i tofsar.

Missförstå mig inte, jag har ingen aning om hur dessa två föräldrar uppfostrar sina barn – de mår säkert jättebra och blir älskade och allt sånt där – men just den där… bilden, den visar så tydligt hur samhället ser ut med avseende på kön, hur stark tvåkönsnormen och cisnormen är. Och för mig, som genusmedveten och normkritisk förälder, är det helt enkelt ofattbart att det finns så många som uppenbarligen ser på sina barn som kön, och dessutom aktivt vill pressa ner dem i någon av enbart två olika könsmallar. Jag förstår det inte alls. Egentligen är det faktiskt rätt fascinerande, för deras världsbild måste ju ligga så otroligt långt ifrån min.

Samtidigt tänker jag allt oftare på hur svårt det kommer bli att värja sig från samhällets stora könspådrag, och framför allt skydda Adrian ifrån det ju äldre han blir. Sedan han började nya förskolan har det hänt att han pekar ut ”pojkar” och ”flickor” bland barn vi möter, han kallar sina större leksaksdjur för ”pappor” och de mindre för ”mammor” och det lär väl inte dröja länge innan han konstaterar att vissa prylar är ”tjejgrejer”. Dock vet jag såklart att vi föräldrar har stor möjlighet att påverka och det kommer vi naturligtvis försöka göra så gott det går – genom samtal, genom vårt språkbruk generellt, genom vilka filmer vi tittar på och vilka böcker vi läser tillsammans. För verkligheten är som bekant brokigare än stereotyperna och det kommer vi förmedla till vårt barn.

Och på tal om just böcker (häng med i svängarna!): Det gäller onekligen att se upp. Vi har fått ärva en del böcker, ett stort gäng har burits upp av släktingar från diverse grovsoprum och återanvändning välkomnas självklart. Dock är inte allt särskilt genusgodkänt, och viss litteratur är snarare rent jäkla skadlig skulle jag vilja påstå. Alla böcker av Sören Olsson och Anders Jakobsson till exempel (ett vidrigt exempel hittas här), för att inte tala om de gamla Jan Lööf-böckerna som förutom att de helt och hållet saknar kvinnliga karaktärer även reproducerar konservativa, ja, rasistiska föreställningar om vissa kulturer.

Vad som läses på förskolan vet vi dock inte, men eftersom det är därifrån Adrian har snappat upp både den ena och den andra ”sanningen” om kön så känner vi att vi snarast måste ta ett snack med dem. Den här lilla litteraturlistan ska de få: wpid-IMG_20131012_124742.jpg…och sedan får vi se om vi behöver gå så långt att vi köper böckerna själva. Självklart är böcker inte allt, men jag är tvärsäker på att de påverkar en hel del – om inte annat så kanske personalen får upp ögonen för hur de också kan (borde) tänka, agera och tala om och med barnen för att undvika att reproducera normer som skapar avvikare och osynliggör en himlans massa individer. Och ju starkare normerna är bland barnen (ju fler pojkar som har kort hår och flickor som har långt osv…), desto mer aktivt måste de vuxna arbeta för att vidga deras föreställningar – det står ju till och med i läroplanen.

Ett kvitto på att kampen leder någonstans (och några boktips)

8 Okt

Igår avslutades en av mina absoluta favoritbloggar, Stökboet. Riktigt ledsen blev jag när jag läste Sandras sista inlägg, för jag kommer verkligen sakna den bloggen. Så otroligt välskrivna inlägg med viktiga, skarpa, kloka åsikter och tankar – och till råga på allt blandat med vackra foton. In fort och läs i arkivet, ni som mot förmodan har missat.

Grejen är ju den, dock, att jag fullt ut förstår varför Sandra (och Johan) väljer att lägga ner bloggen och själv har jag under hösten flera gånger haft seriösa tankar på att göra samma sak: Sluta blogga. Ja, även nu när jag sitter här och i all hast ”efter jobbet”-bloggar så gnager det bak i huvudet; om jag orkar fortsätta, om det är värt det, om jag kanske skulle minska min ständiga inre stress om jag bara la ner bloggandet helt enkelt. Men samtidigt känns det skitsorgligt.

I morse fick jag den här kommentaren till det inlägg jag skrev i söndags: wpid-Screenshot_2013-10-08-10-50-51.png…och då känns det ju bara så bra i hela kroppen, för jag får ett kvitto på att mitt skrivande ger något, att allt mitt och andras arbete för en mer jämlik och jämställd värld leder någonstans – om än bara i det lilla och på en enda plats.

Därför fortsätter jag en stund på pepp-linjen/förändra i det lilla-linjen och tipsar om några böcker, nämligen de nyaste tillskotten i Adrians bokhylla:wpid-20131008_064209.jpg
wpid-20131008_064219.jpg wpid-20131008_064254.jpg wpid-20131008_064400.jpg wpid-20131008_064428.jpg Mamman och havet” av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm, Fastna med rumpan-dagen av Cecilia Rihs och Pia Niemi och Vad vill du bli när du blir stor? av Pamela von Sabljar, vilket dessutom är en samlingvolym innehållande böckerna Vad gillar du att göra? och Vad är din favoritsak? 

Adrian blev alldeles överförtjust av alla böckerna, och jag blir toklycklig av bilder av barn med olika hudfärg, kön och funktionsförmåga som gör saker som barn gör, fritt från normer och förväntningar. Det som även slår mig är hur otroligt ovanligt det är att böcker bryter normer på det här sättet – för när jag bland illustrationerna ser tre eller fyra barn med annan/mörkare hudfärg än grisrosa på en och samma sida så tänker min invanda normhjärna ”men oj så många mörkhyade barn!”, för att nästa sekund inse att… nä, de är inte särskilt ”många” – bilden återspeglar bara verkligheten, vilken i de flesta fall är betydligt mer varierad och färgglad än i barnböckernas värld. Befriande läsupplevelser, helt enkelt.

Nu ska jag återhämta mig från dagens bravader; kvartsamtal (ja, kvartsamtal), cellprov (hua) och två stökiga, bökiga men ändock till sist hyfsat lyckade svensklektioner om Sapfo och lesbisk lyrik. Jag gissar att det blir två avsnitt ”Homeland”, efter att vi tagit oss igenom eftermiddagskaos och läggning av barn.

Och ni då, kära läsare, hur har er dag varit? Har ni rentav ytterligare boktips att dela med er av eller dylikt?

…och ibland går det framåt: Dagens genustips!

30 Aug

(Don’t worry, jag har inte glömt flatfilmsfredag – det kommer senare idag!)

Titt som tätt blir jag mycket positivt överraskad när jag sitter och slötittar på Barnkanalen tillsammans med Adrian. För några månader sedan gick serien Cirkus Imago där ett avsnitt handlade om att cirkusartisten David var störtkär i Morgan, och överlag tycker jag att Bolibompa är duktiga på att hitta programledare och medverkande barn med olika kön, hudfärg, hårfärg, personlighet och funktionsförmåga.

…så igår kväll började introt till barnprogrammet Kimklubben och jag spetsade ögon och öron direkt! Två barn vid namn Kim och Kim, en tjej och en kille (men det nämns dock inte, åtminstone inte i avsnittet som vi såg) har en mysterielösarklubb tillsammans och hela serien har ett tydligt genomsyrande genustänk. Den Kim som tolkas som (och spelas av) en pojke har rosa sängkläder, rosa pyjamas och röda regnkäder, den Kim som tolkas som (och spelas av) en flicka har blå kläder – och i deras kompisrelation är de liksom helt jämbördiga. I gårdagens avsnitt löste de ett mysterium med stora saxar och gissade hej vilt vad den mystiske skäggige mannen egentligen skulle ha saxarna till. Till sist visade det sig att han hade dem för att kunna klippa till vackra tyger. Bara en sån sak. När jag googlade lite på serien hittade jag även en lärarhandledning från UR, så alla förskollärare och kanske även småbarnsföräldrar uppmanas härmed ta sig en kik!

Som om detta inte vore nog talades det alldeles nyss på nyheterna om att biblioteket i Sollentuna ska HBT-certifieras genom att bland annat lära sig om normer kring kön och sexualitet, bemötande av besökare och förstås ska utbudet på biblioteket utökas med fler genusgodkända och hbtq-relaterade böcker. Wow, säger jag! En barnbok som visades i bild och som jag tidigare inte hade sett var Vad vill du bli när du blir stor? från Olika förlag: en normkritisk bok om framtidsdrömmar och yrkesval bland annat. Den läggs genast i min varukorg. vad-vill-du-bli-nar-du-blir-stor-samlingsvolym Så. Det var det. En härligt positiv start på fredagen, va? Nu: snabbdusch, lämning på förskola och snörvla mig igenom tre lektioner, klämma in flatfilmsfredagen någonstans på vägen och därefter helg inklusive fredagskonsert med Eva Dahlgren på Grönan.

Mördarrobotar är coola, Barbie är fjantig och det är tjejer också för den delen

16 Jul

Igår föreslog ett par av er att jag borde skriva en barnbok. Jag ler lite förläget och tackar för förtroendet, eller vad jag ska säga, och visst har jag tänkt tanken (storhetsvansinne är ju mitt andranamn). Dock vet jag ärligt talat inte om jag kan komma på bra barnberättelser, eller för den delen uttrycka mig barnanpassat utan att det blir bebisspråk av det hela. Inte en helt enkel konst, även om det kan verka så.

Så igår kväll inför läggningen drog Adrian fram en ny bok ur bokhyllan och jag halvt dog. Skrivs verkligen sånt här nu för tiden? Och nog sjutton borde vem som helst kunna skriva något bättre än det här – även jag?
image
image
image
image
Jag minns själv att jag skrattade förtjust åt Sune-böckerna i lågstadieåldern, och som bekant råkar Adrian för tillfället gilla att titta på ”Sunes jul” men alltså… Detta är inte roligt. Inte det minsta. Alls. Över huvud taget.

Så kanske. Någon gång i framtiden då jag plötsligt har tid över och idéerna flödar över mig – då kanske jag ska testa på att författa en barnbok. Men innan dess får gärna någon av Er ta det ärofyllda uppdraget i er hand!

Den ständiga fighten mot heteronormen… och den helt vanliga vardagen

15 Jul

Jag och Adrian har tråkigt. Klockan är inte ens åtta och tristessen, rastlösheten, blää-heten har redan infunnit sig. Härligt. Hela dagen igår var en kavalkad i tråkighet, småkonflikterna avlöste varandra här hemma och jag var så fruktansvärt trött (sovtrött och trött-på-min-unge-trött) att jag ömsom tänkte ”Låt mig få gå till jobbet!” och ömsom ”Jag behöver semester efter den här ‘semestern’!” Nästa sommar kommer Adrian endast få vara ledig när både jag och Lisa är lediga, för ärligt talat: Detta fungerar inte. Alla andra är ju bortresta, vem sjutton ska vi leka med? Och vem är vaken klockan 05.30 och känner för att få spontanbesök?

Nu leker Adrian på balkongen, häller ut vatten på asfalten nedanför och ropar att han ser katter och traktorer. Det låter väl mysigt och sommaridylliskt? Jag passar samtidigt på att än en gång googla efter barnböcker om regnbågsfamiljer, för det känns inte riktigt rimligt att de få som vi har hemma är de enda som finns ute på marknaden: Sönderlästa ”Värsta prutten, Lolly!”, ”Pinsamt värre, Krille!”, samt även ”Jösta och Johan” (som vi alltid ändrar texten i av skäl jag beskrivit här) och förstås ”Lill-Zlatan och morbror Raring” som på ett väldigt subtilt sätt berättar om att Lill-Zlatans morbror har en pojkvän (jag tror faktiskt inte att någon enda treåring skulle tänka tanken att Steve och morbror Raring är ett kärlekspar…).imageGoogle hjälpte mig att hitta en och annan bok, bland annat ett gäng av Karolina Schubert från Spegel förlag, och även en rätt ny bok av Sara Stridsberg – ”Mamman och havet”. Den senare blir jag sugen på att köpa, men Schuberts böcker tycks fokusera så mycket på det faktum att barnen har två föräldrar av samma kön, eller för den delen tre eller fyra föräldrar – typ ”Max och Moa har två mammor!” – och det går jag inte riktigt igång på. Hur många böcker har titlar som ”Adam har en mamma och en pappa!” eller ”Roja och hennes heteroföräldrar på nya äventyr” liksom? Inte en enda såvitt jag vet, och att fokusera på det avvikande på det där sättet… nä, det gillar jag verkligen inte.

Vi kommer ju någon gång berätta för Adrian hur han kom till, vi läser Familjeboken som jag tidigare har tipsat om, barn på lekplatsen frågar redan typ varje dag om Adrian verkligen har två mammor och undrar igen och igen var hans pappa är och så vidare – så varför ska de skönlitterära barnböckerna lägga in en utpekande, upplysande del och än en gång befästa att detta är något ANNORLUNDA? Det talar ju verkligheten om för oss så bra ändå, och Adrian kommer säkerligen bli jätteduktig på att förklara att nej, jag har faktiskt ingen pappa

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka den jättekonstiga tanken ”jo men om en av tio böcker i Adrians bokhylla handlar om en regnbågsfamilj så är ju det rimligt, heterofamiljer är ju trots allt vanligast” – men sen bara: Va? Just precis därför – att heterofamiljer är vanligast – bör ju böckerna i Adrians bokhylla (och helst även filmerna han tittar på) vara alldeles sprängfyllda med normbrytande familjer, eller hur? Det finns inte direkt en ”risk” att han därför skulle börja tro att homofamiljer är vanligast, liksom… (även om det vore rätt härligt!).

…men det är den där sabla heteronormen som kommer och spökar i mitt huvud. Normen som har lärt mig att heterosexualitet inte bara är vanligt, utan också normalt, neutralt, rumsrent i alla lägen – medan homosexualitet inte bara är ovanligare, utan även mindre normalt, inte alls neutralt och nä, att berätta om sin icke-heterosexuella läggning i alla sammanhang kan man inte riktigt räkna med – folk kan ju tycka att det är lite obekvämt. Extra förmätet skulle det förstås vara att låta det avvikande ta större plats än normen. Suck, säger jag bara, för egentligen tänker jag inte ens så, jag har inte den inställningen vare sig till min egen sexuella läggning eller till vår familjebildning. För mig är det naturligast i världen, och jag är alltid alltid ÖPPEN med hur min familj ser ut. Något annat vore ju fasansfullt, i synnerhet nu när vi har barn.

Fighten mot heteronormen är dock ändå ständigt påtaglig, och på ett eller annat vis tänker jag minst en gång varje dag på att jag inte är hetero. Det är inte direkt jobbigt, det är inte synd om mig – men det är ett faktum att fundera på, för det visar att vi har mycket kvar att jobba med i det här samhället. Ett steg i rätt riktning är att det skrivs fler normkritiska barnböcker, görs normkritiska barnprogram och barnfilmer (vem känner sig manad?), så att barnen som växer upp nu inte blir lika normskadade och faktiskt fattar att det som råkar vara vanligast för den skull inte är viktigast, mest okej eller något att automatiskt räkna med ”när inget annat nämns” – oavsett om det gäller kön, sexualitet, hudfärg, etnicitet, religion eller funktionsförmåga.

(Och, inte att förglömma hörni: Det går ständigt framåt, vad än Jimmie Åkesson och damfotbollshatarna försöker med för tokiga tricks.)

Nu ska vi packa oss ut en sväng innan Adrian river lägenheten. För alltså, nej, han leker inte längre på balkongen. Sedan jag började skriva det här inlägget för en dryg timme sedan har vi hunnit äta frukost, se på tv i omgångar samt byta en rejäl bajsblöja, och jag har förflyttat mig själv och datorn minst fjorton gånger medan Adrian pockat på min uppmärksamhet på x antal olika sätt. Om det var någon som tyckte inlägget kändes spretigt så har ni förklaringen där.
Heteronormsfighten vs Den lesbiska mammavardagen 0-1.

I den här ett år gamla artikeln ur tidningen Mama tipsas för övrigt om fler böcker som vi ännu inte har i vår bokhylla, och det här och det här seminariet under Stockholm Pride önskar jag att jag hade möjlighet att gå på… Kanske är det någon av er som har det?