Känns det inte lite ”gjort” att skriva om en heterorelation?!

Jag tänkte på en grej.

Mina berättelser handlar ofta om relationer, inte sällan om kärleksrelationer, och det är i första hand samkönade relationer som jag gestaltar. Det känns liksom mest naturligt, enkelt, det kommer av sig självt eftersom det ligger mig närmast och är (tycker jag) mest intressant.

Men så slås jag emellanåt av tanken om och oron inför att nä, fan, kommer folk tycka att jag upprepar mig nu?

Att jag blir tjatig?

Att det är som att jag beskriver samma personer och relationer hela tiden, fast med olika tilltalsnamn?

Och tycker folk att det blir ”too much” med alla dessa homo- och bipersoner? Mindre trovärdigt? Rentav genant och småsnuskigt?

Och sen vänder jag på tanken och undrar…

Tänker alla ni som gestaltar heteropersoner och heterorelationer såhär? Att ni upprepar er och är tjatiga när både huvudpersoner och de flesta bikaraktärerna är hetero? Att det bara blir samma samma och dessutom så sjukt tröttsamt med alla heterosar? Nästan orealistiskt liksom?

Jag funderar bara.

Författaren Hedvig van Berlekom och jag diskuterade bland annat detta under våra författarsamtal tidigare i år. Att samkönade relationer och homo- eller bisexuella karaktärer och relationer sällan gestaltas som… karaktärer och relationer, bara. Deras sexualitet och val av livspartner måste liksom vara en grej, ett tema. De kan inte ”bara” brottas med allt som hör livet och äktenskapet/dejtandet/förälskelsen till, utan det är viktigt att de också är homosexuella. Åtminstone ser det ofta ut så i böcker och på film. Och har de problem så kopplas dessa gärna till just att de bryter mot heteronormen, fast det i verkligheten inte ser ut så. Jo, självklart förhåller man sig som normbrytande ofta till normen, om inte annat för att omvärlden gärna påminner en om den titt som tätt. Men livet och människan är ju mer än så. Och att ”vara hbtq-person” är inte EN grej, även om folk tenderar att se varje enskild hbtq-karaktär som representant för alla hbtq-personer.

Hur ofta handlar böcker om heterosexuella karaktärer om att dessa är hetero? Nja, inte så värst ofta vill jag påstå och självklart hänger det ihop med att det är så sjukt vanligt.

Men likväl önskar jag att jag inte ens behövde fundera på huruvida mina berättelser kommer att uppfattas som nischade och smala, ”too much”, upprepande eller mindre trovärdiga på grund av att Tove spanar in Karin i lärarrummet istället för Jesper, eller att det är Ylva som råstöter på henne på personalfesten istället för Mats. För även om heterosexualitet är vanligare (åtminstone utifrån vad folk öppet visar upp), så är homosexualitet och samkönade relationer också väldigt vanliga.

Jag antar att vi behöver mer litteratur som bryter mot och på sikt vidgar normen. Och att vi som gestaltar normbrytande karaktärer och relationer måste försöka att släppa alla de där orostankarna. Våga.

Hur ska det annars kunna ske en förändring?

(Och på tal om upprepning: Alla vi som skriver upprepar oss ju. På ett eller annat vis. För att det faktiskt är igenkänning och viss förutsägbarhet – eller förutsägbar oförutsägbarhet – som mottagarna eftersöker när de/vi läser eller ser en film. Eller?)

Om att gå till botten med sexualitets- och könsnormer och varför det visst spelar roll vem jag blir kär i

Kommer ni ihåg när jag frågade er om hur och när ni kom på att ni är hetero? Och hur era tankar kring definitionen av er sexuella läggning går eller har gått? Det var ett par veckor sedan och jag har sedan dess velat skriva något sammanfattande och skitsmart om alltihop, för det är verkligen intressant att läsa era funderingar om saken, både i kommentarsfältet och i era egna blogginlägg som jag länkar till längst ner i detta inlägg (framför allt blir jag stolt över att jag har så många normkritiska läsare!).

Det var främst personer som jag antingen vet är eller som jag tolkar som kvinnor som svarade på frågan (vilket förstås mycket har att göra med att många kvinnor läser min blogg) och något utmärkande för mångas svar är att de flesta tycks ha funderat en hel del kring vad de egentligen ska definiera sig som. Vissa definierar sig som bi men lever i heterorelationer och andra har konstaterat att nej, jag är nog fullt ut hetero trots allt. En av de få män som svarar vittnar om, vilket inte är särskilt förvånande, att det inte alls är lika tillåtande inom mansgruppen att fundera kring eller vackla i sin heterosexualitet – åtminstone upplever han att det är så. Mer om det i kommentarsfältet!

Vad som först och främst slår mig efter att ha ställt och fått svar på den här frågan är det galna i att sexuella läggningar, sexuella identiteter och uttryck måste kategoriseras och värderas på det sätt de gör – här i Sverige och ännu tydligare och värre på andra ställen runt om i världen. Särskilt när man diskuterar bisexualitet blir det så otroligt tydligt hur ologiskt det är att ha lagar och sociala regler som behandlar och värderar olika sexuella uttryck olika. Som bisexuell, eller som ”sexuellt vacklande”, står du liksom (utifrån sett) med ett ben innanför normen och ett ben utanför. I den ena kärleks- eller sexuella relationen betraktas du som HETERO = normal och har hela lagen och hela samhället på din sida, och i den andra betraktas du som HOMO = avvikare och livet blir plötsligt inte alls lika enkelt. Som BI – vem är du då i heterosamhället, och vem är du i homosamhället? (Svaret på den frågan och fler funderingar om bisexualitet överlåter jag dock till er som definierar er som bisexuella, eftersom jag själv inte gör det.)

Något som också slår mig är att det ofta är lätt för en person som definierar sig som normen – exempelvis som heterosexuell eller som cisperson, för att blanda in kön en stund – att säga ”tja, det är inte så noga egentligen… jag skulle nog kunna falla för någon av samma kön om det var rätt person” eller ”jag är ju kvinna och benämns helst som ‘hon’ men det är inte så viktigt för mig”. Det senare känner jag igen hos mig själv; på grund av att min könsidentitet och mitt könsuttryck till åtminstone 95% följer normen och jag är trygg i det så är det inte hela världen om någon säger ”hen” eller rentav ”han” till mig…

…men: För en person som avviker mot köns- och sexualitetsnormer är det ofta betydligt viktigare. Inte bara för den egna identitetens skull, utan för att samhället behandlar och värderar en olika (och om du inte aktivt och öppet definierar dig så finns du liksom inte!). Att du som heterosexuell anser att ”sexuell läggning inte är så himla viktigt”, att du berättar om hur du någon gång har hånglat med eller har attraherats av personer av samma kön exempelvis på tv, fråntar inte dig några privilegier: Du följer fortfarande normen utifrån sett, du ses fortfarande som heterosexuell och har därmed fortfarande alla sociala och juridiska fördelar som heterosexualiteten ger. Och det är viktigt att tänka på. Inte för att du därför ska sluta tänka som du gör kring din sexualitet, och du ska absolut inte skämmas över din heterosexuella läggning eller heterosexuella relation – men vara medveten om att det finns en skillnad i och med att din läggning är förväntad och allmänt accepterad.

Är jag tydlig nog?

Apropå allt detta kom jag att tänka på alla kärleks- och allmänna frågespalter jag läste som barn och tonåring; det var KP, det var Frida, Okej, SuperStarlet och senare även Vecko-Revyn. Då och då publicerades brev från personer som funderade på om de var homo eller bi just, och så undrade de hur de bäst skulle berätta för familjen. I många fall råddes det att berätta för familjen innan någon partner introducerades, för annars kunde ”familjens chock blir för stor och partnern få ta skiten”. Ungefär så, fast med andra ord förstås. Jag vet inte hur dessa frågespalter svarar på sådana frågor idag, men jag är 100% övertygad om att frågorna fortfarande ställs: Hur ska jag berätta? För vem ska jag berätta? När ska jag berätta – och är det ”trovärdigt” att berätta innan jag har eller har haft någon samkönad partner?! (Behöver jag lägga till att en heterosexuell läggning aldrig behöver bevisas? Liksom inte heller en könsidentitet som följer normen? Och som ytterligare tankenöt: Tror ni att svaret ”dina föräldrar ska väl inte bry sig om vem du blir kär i!” skulle vara rimligt att ge?) 

Det är med andra ord lätt (som normperson) att säga att ingen borde bry sig om ”vem andra ligger med” eller ”vem andra blir kära i”, och att det är löjligt att homo- och bisexuella måste komma ut och inte heterosexuella – men fortfarande är det fakta att folk bryr sig, att de värderar människors sexualitet och könsidentitet olika och att enbart normbrytarna på grund av detta har en betydande och ofta livspräglande komma ut-process.

Så, vad vill jag komma fram till? Förutom att lagarna måste förändras så att alla människor (och familjebildningar) som faktiskt finns också erkänns och behandlas lika (vilka lagar jag syftar på får ni själva fundera på, nu är min hjärna trött), så måste vi helt enkelt syna normen i sömmarna för att komma någon vart. Det räcker inte att acceptera, tolerera, respektera och stå upp för normbrytarna – vi måste upptäcka och synliggöra hur samhället och hur vi själva (o)medvetet reproducerar de normer som gång på gång gynnar heterosexualitet, som gynnar cisidentitet. Som heterosexuell och/eller cisperson måste vi då få syn på de egna privilegierna, få syn på hur vår normativa identitet har formats utifrån hur samhället ser ut och vad samhället har förväntat sig av oss, syna hur normpersoner framställs i media, hur normativa identiteter ständigt ses som neutrala och så vidare.

Först när vi gör det så kan något förändras på riktigt, tror jag, och en vacker dag i en avlägsen framtid kanske inte någon behöver komma ut längre, varken som trans-, bi-, homo-, cis- eller hetero-person och både kön och sexualitet ses helt enkelt som de flytande fenomen de faktiskt är, för hörni: Kön är definitivt något mer komplext än två, och sexualitet är utan tvekan betydligt mer komplext än tre.

…och här kommer läsarnas intressanta och kloka inlägg om heteronormen och att bli och vara hetero (hoppas jag inte har glömt någon):

Ileeas inlägg Att inte ha en garderob att komma ut ur.
Helena // Ett tigerlivs inlägg Jag kommer ut ur heterogarderoben.
Knyttets inlägg Sannas bloggutmaning.
Schmenus inlägg Jag kommer ut.
Hundmorsans inlägg Jag kommer också ut.

När kom du på att du är hetero?

Jag har ju vid ett par tillfällen skrivit om att komma på och komma ut som lesbisk, och en av de absolut vanligaste frågorna man får som icke-hetero är just den: När kom du på det? och sedan: När kom du ut och hur reagerade omvärlden?

Trots att dessa frågor helt och fullt utgår ifrån en heteronorm och därmed inte alls är normkritiska så brukar jag svara, dels för att jag är rätt egocentrerad och älskar att prata om mig själv, dels för att dessa historier är en stor del av mitt liv och dels för att jag tycker att det är bra att upplysa – så länge det inte är det enda jag gör.

…men NU hörni, alla mina heterosexuella läsare skulle jag vilja bolla tillbaka frågan: När kom ni på att ni är hetero? Och med det menar jag inte nödvändigtvis er första heterosexuella kyss eller första gången ni nyfiket och med pirr i magen fluktade på någon av annat kön än ert eget, utan verkligen när ni kom på att er sexuella läggning är heterosexuell. Jag kan även bjuda på några följdfrågor: Har ni alltid varit hetero, eller har ni haft homosexuella kärlekshistorier också? Hur reagerar omvärlden på er heterosexualitet och vad är det jobbigaste respektive bästa med att vara hetero? Hur kom ni ut, och hur ofta kommer ni ut (det vill säga ”skyltar” med er sexuella läggning)? Tänk efter noga! Jag är supernyfiken. (Men obs! Ni behöver inte redogöra för vad ni har för er i sängen osv, jag och min normkritiska kompetens fattar att heterosexualitet inte enbart handlar om sex…)

Ni heterosar som har egna bloggar får hemskt gärna blogga om saken och sedan länka här i kommentarsfältet (bloggutmaning?) och ni helt vanliga heteroläsare får gärna dela med er nedan. Kom igen nu!

Tycker du att jag ska vara tacksam för att samhället ”accepterar” mig?

Följande uttalande – eller fråga? – damp ner i mitt kommentarsfält igår, och jag tänkte ägna detta inlägg åt att svara denna kommentator:

jag skriver inte detta för att på nått sätt vara elak utan för att jag känner att jag aldrig riktigt har fått ett bra svar. Jag har inget emot homosexuella, har en nära vän som en homosexuell och älskar honom för den han är. Men förstår inte varför homosexuella ska bli kränkta när man säger att homosexualitet faktiskt inte är naturligt. Du har svårt att hitta böcker och filmer där barn har två pappor eller mammor just för att det inte är naturligt, rent biologiskt. Vi människor är ju skapta på det viset att en man och en kvinna ska få barn. Hur mycket vi än diskuterar så är det ett faktum och vi kommer inte bort från det. Så som jag ser det så är homosexualitet något som avviker från den naturliga men som samhället har börjat acceptera.

Det finns två huvudsakliga punkter att diskutera utifrån din kommentar, som dels är rätt hemsk och dels skriker okunskap.
1. Att det du säger är bullshit (och att du nog inte riktigt har koll på vad du själv menar med ”naturlig”).
2. Frågan om varför du har behovet att yttra något sånt här, och varför du vill att jag ska ”erkänna” för dig att jag är onaturlig.
(Sedan finns punkten 3 också: Ignorera. Men jag är inte på det humöret idag, och dessutom är det tyvärr inte bara du som tänker precis sådär = lika bra att fånga bollen när den så lägligt landade i mitt knä.)

Vi börjar med nummer 1: Det du säger är bullshit (och du vet nog inte riktigt vad du menar med ”naturlig”).

Vad innebär det att något är ”naturligt” egentligen? Hur definierar du ordet? Jag plockade fram synonymordboken och det finns några olika ”grupper” av synonymer till det här ordet, kan man säga. Om vi börjar med att titta på synonymer som skulle kunna höra ihop med biologi (vilket du ju verkar ha en förkärlek för) så hittar jag exempelvis äkta, oförfalskad, medfödd, sann och inneboende. Något som är ”naturligt” i den bemärkelsen, det bara blir helt enkelt och jag skulle vilja påstå att allt som rör mänsklig tillblivelse därmed är ”naturligt”, eller ”äkta”, ”medfött”: Ägg och spermie möts, en människa blir till, den föds och den växer upp – och utseendet personen har, funktionsförmågan, temperamentet, vissa färdigheter (fallenheter, kanske är ett bättre ord) och även sexualiteten är med andra ord ”naturliga” i denna bemärkelse (eftersom motsatsen – det vill säga oäkta, falsk, ej medfödd, konstlad, syntetisk – inte riktigt stämmer överens med sådant som vi människor inte kan styra över, såsom sexuell läggning, attraktion och förälskelse. Eller har du medvetet gjort ett val att vara heterosexuell och därmed fullt medvetet valt vilka personer du attraherats av och blivit förälskad i?).

Jag tror dock att du tänker dig en annorlunda betydelse av begreppet ”naturlig” – du syftar snarare på en innebörd med synonymer som ”normal”, ”passande” eller ”begriplig”, och då pratar du inte längre om något biologiskt, du pratar om normer, det vill säga något som är socialt betingat. Och din socialt betingade norm bestämmer tydligen att heterosexualitet är normalt, passande och begripligt (eftersom män och kvinnor kan skaffa biologiska barn ihop och det är ju heeela meningen med mänskligheten), medan homosexualitet är onormalt, opassande och obegripligt, eftersom det inte blir några barn gjorda på naturlig väg när exempelvis två kvinnor är tillsammans (dock kan jag ju bara lägga till att vårt barn också blev till genom att ägg och spermie möttes, surprise!).

Okej.

Men tycker du då att människor som är infertila är onaturliga? Människor som inte träffar någon partner, som lever ensamma eller i icke-sexuella relationer hela livet och därmed inte skaffar några barn? Är en homosexuell infertil person ”onaturlig” medan en heterosexuell infertil person är ”naturlig” – eller är båda lika onaturliga? (ja, utifrån ditt resonemang borde de ju vara lika onaturliga, men jag vet ju inte riktigt hur du tänker…) En person med en funktionsnedsättning som gör att hen inte kommer kunna skaffa barn – också onaturlig? Min bror kan jag ta som exempel, han kan inte göra någon med barn och kommer heller aldrig leva i någon kärleksrelation – är han onaturlig då, alltså som i onormal, som i opassande, obegriplig? (för det går ju inte riktigt att säga att en person som är infertil är syntetisk, att en person som av andra skäl inte skaffar barn är falsk eller att en person med funktionsnedsättning är konstlad – eller?)

Med andra ord: Hela din uppfattning om att något som helt uppenbart sker naturligt, det vill säga att vissa människor blir homosexuella eller bisexuella och att vissa blir heterosexuella, kan anses vara något onaturligt – det är ren bullshit. Däremot kan jag förstås inte hindra dig från att tycka att andra sexuella läggningar än hetero är onormala, opassande eller obegripliga, men det är som du säkert förstår inte direkt bättre det – för då är du ju homofob (och detta botas tyvärr inte genom att du talar om hur mycket ”du älskar din homosexuella kompis”).

…vilket för mig in på punkt nummer 2: Varför har du ett behov av att jag ska ”erkänna” för dig att jag är onaturlig?
Jag förmodar att du är heterosexuell. Jag förmodar att du är cisperson (det vill säga att det kön som tilldelades dig vid födseln stämmer överens med din könsidentitet och ditt juridiska kön idag). Jag förmodar även att du antingen lever i en tvåsam relation och har barn eller att du har för avsikt att leva i en tvåsam relation och skaffa barn. Och vet du? Detta innebär att du besitter ett privilegium. Du är privilegierad genom att din sexuella läggning accepteras av alla i det här samhället, du är privilegierad genom att du aldrig har behövt kämpa för att få tillåtelse att ingå partnerskap eller gifta dig, du är privilegierad för att du (förmodligen) kan skaffa barn precis när du känner för det, du är privilegierad för att din sexuella läggning aldrig har varit förbjuden eller har haft en sjukdomsstämpel på sig och du är privilegierad för att normen i det här samhället säger att heterosexualitet är liiite bättre än att inte vara heterosexuell (vilket visar sig på hundratals ytterligare sätt än de jag just räknade upp). Du besitter därmed en del makt.

Och varför vill du använda den makten till att försöka förolämpa personer som inte besitter den makten? Som inte är lika privilegierade som du? Varför vill du göra det? Ingen skulle någonsin kunna komma och säga att ”din sexualitet är onaturlig, opassande, obegriplig”, den är liksom alldeles för vanlig för att kunna ifrågasättas och i lagens mening har den aldrig varit ”onaturlig”. Så vad exakt tjänar DU på att sortera in andra mindre privilegierade, mer utsatta personer i ett ”onaturlighetsfack”? Det är rätt vidrigt faktiskt. Att den där homosexuella kompisen du har vill vara din kompis när du tycker att hans sexuella läggning är onaturlig, onormal, obegriplig (men ändå ”accepterad” av dig – what?) förvånar mig enormt. Jag skulle definitivt aldrig vilja vara kompis med en person som värderar människor olika och sorterar in dem i olika fack, där vissa är överordnade och andra är underordnade.

Det är helt enkelt inte okej. Absolut inte.

Slutligen kan jag lägga till att jag är övertygad om att alla starka samhällsnormer kring kön, sexualitet och tvåsamhet gör att många människor begränsas i sin sexualitet och mer eller mindre omedvetet ”väljer” att vara heterosexuella och monogama på grund av denna. Både sexualitet och könsidentitet tror jag nämligen är betydligt mer komplexa än vad normen tillåter, och utan heteronormen, utan cisnormen och utan monogaminormen skulle nog väldigt många människor uttrycka sin könsidentitet och organisera sina relationer på andra friare sätt.

Ps. Om du trots denna uppsats fortfarande tycker att homosexualitet är onaturligt så hoppas jag att du hädanefter håller den tanken för dig själv. Faktum kvarstår att många barn växer upp med homosexuella föräldrar i det här landet, och självklart ska det finnas barnböcker som på ett naturligt (ha!) sätt skildrar deras vardag – precis som det bör finnas fler böcker om personer som avviker från normer rörande exempelvis hudfärg och funktionsförmåga, utan att ”annorlundaskapet” sätts i fokus.

Tjejkompisar och pojkvänner: Om homosocialitet och heterosexualitet

Varför kan inte heteronormen sluta inkräkta på mäns och kvinnors möjligheter att vara vänner med varandra? Tänk så mycket enklare det skulle vara att alls hitta vänner, när du har dubbelt så många människor att leta bland. Tänk så mycket lättare det skulle bli för våra barn och ungdomar om de kunde slippa pressen att å ena sidan passa in i sin egen könskategori och på samma gång verka behagande och spännande för den ”motsatta” könskategorin. Och tänk vad det skulle underlätta för alla heterosexuella som lever i heterorelationer om de sedan barnsben var vana att hänga på ett avslappnat vis med personer av samma kön!

Jag fick en kommentar från Erika på det här inlägget i torsdags, vilken gav mig inspiration att dyka ner specifikt i det här ämnet – de normer som lär oss att skapa vänskapsrelationer med personer av samma kön (kallas ibland homosocialitet) och kärleksrelationer med personer av det andra könet (den gamla hederliga heteronormen). Dessa normer, eller principer för hur vi bör organisera våra relationer, hör väldigt tydligt ihop, menar jag.

Erika beskriver hur hon och hennes killkompis ständigt får höra att de nog är ett par ändå och deras vänskap tas inte på samma allvar som vänskap mellan två kvinnor eller två män. Och det där ser ju jag precis hela tiden i skolan, och även i vuxenvärlden. I de klasser jag har jobbat finns det ofta en osynlig vägg mellan killgruppen och tjejgruppen, och eleverna sneglar inte ens bortom den där osynliga väggen i vänskapande syfte – alla kämpar stenhårt för att hitta sin plats, bli omtyckta och inneslutna i ett gäng där alla har samma kön. Med andra ord går de miste om hälften av alla potentiella vänskapskontakter!

En av de manliga informanterna i min examensuppsats berättade om hur han och hans kvinnliga kollega tillika nära vän alltid blev ifrågasatta när hela personalstyrkan åkte på kick off med övernattning och de två önskade att få dela rum. Vid sådana tillfällen finns en stark och självklar regel att män ska dela rum med varandra och kvinnor ska dela rum med varandra, allt annat är lite… snuskigt. Att det skulle kunna vara lika ”snuskigt” med två personer av samma kön finns inte i människors föreställningsvärld.

Borde vi inte ha kommit längre i vårt så öppna, härliga, svenska samhälle? Tydligen inte, för heteronormen och isärhållandet av könen är något så starkt att det ständigt reproduceras som självklarheter – så självklart att det sällan motiveras eller synliggörs, det bara är och även om små barn till en början umgås i könsblandade grupper, så lär de sig efter några år hur de ”ska” organisera sig. Dels genom vuxnas sätt att prata och agera, dels genom vad de ser på tv, film och i litteratur.

Hemma hos oss har Adrian fått en förkärlek till Sune, som i ”Sunes jul” – julkalendern från 1991. Jag älskade Sune när det visades på tv och köpte dvd:n av ren nostalgi. De tio minuter långa avsnitten är roliga, dråpliga, spännande och förstås på många sätt både hetero- och könsnormativa. Serien har drygt 20 år på nacken liksom, vad kan man förvänta sig? Vid ett par tillfällen känner jag extra starkt att jag borde censurera för att bespara mitt barn på tok för könsstereotypa lärdomar, exempelvis när Sune och Sofie leker med dockor och alla killkompisar i fantasin kommer in i rummet, hånskrattandes. Då får jag en liten klump i magen och försöker tänka på att det är 1991…

…men så inser jag att mycket faktiskt inte har förändrats alls – det har nästan förstärkts i vissa fall. Sune och Sofie tillåts hänga med varandra enbart för att de är kära i varandra, för en tjej och en kille kan förstås inte vara kompisar och därför får de heller inte leka på ett sätt som personer av samma kön (läs: tjejer) gör. Ett liknande scenario mötte jag i det nyinspelade barnprogrammet ”Alba och Adam” på Barnkanalen häromdagen – fast med skillnaden att Alba och Adam är kompisar, inte kära, och därför är tvungna att hålla sitt umgänge dödshemligt. Samma normer speglas i ungdomslitteraturen jag läser med mina elever: tjejer umgås med tjejer, killar umgås med killar och killar och tjejer är kära i varandra. I vissa av de böcker vi har valt ut till kärleksbokcirkeln skildras även homosexualitet, men även i dessa böcker är homosocialiteten enormt stark.

Många av oss trivs allra bäst när vi får umgås med personer av samma kön, och vi kan naturligtvis inte veta om vi gör det på grund av att vi under hela vår uppväxt lärt oss att organisera oss så, eller om vi skulle agera likadant i ett mer normkritiskt och genusmedvetet samhälle. Men egentligen är det strunt samma, för helt uppenbart finns det många som på ett eller annat sätt drabbas av att normerna kring relationsskapande är så starka – både heterosexuella cispersoner och personer som bryter mot någon av köns- och sexualitetsnormerna, och därför är vi många som vinner på att synliggöra, ifrågasätta och vidga dessa normer.

Kommer ut som homo, det gör man väl först i gymnasiet eller så?

Alltså jag skulle ju va grymt imponerad om en elev kom ut som homosexuell i högstadiet! För det ska till en oerhört stark ungdom för att göra det så pass tidigt. Jag tror att det är väldigt få som kommer ut som högstadieelever i en högstadiemiljö. Vilket inte är så jäkla konstigt, för själva puberteten är en period när människan söker efter sig själv.

Citatet kommer ifrån en av de yrkesverksamma lärare som jag intervjuade under mitt examensarbete på lärarutbildningen. Jag tycker att uttalandet är otroligt talande och väldigt skavande, för det skriker HETERONORMEN om det, eller hur? Och ändå är det väldigt många som resonerar precis såhär; den här informanten är inget unikt fall. Homosexuell, det blir du först när du är lite äldre. Vilket implicerar att alla är heterosexuella från början, i grunden… eller?

De flesta inte är helt färdiga med sin identitet som 13-14-åringar (eller ens som 30-40-åringar – vi är faktiskt föränderliga), men i citatet ovan och i de resonemang som generellt förs om sexuell läggning handlar det inte om identitetssökande och sexualitet generellt, utan det handlar om att allt som inte är heterosexualitet är annorlunda, avvikande och något som ”tillkommer” lite senare (för vissa väldigt långt senare – ofta på grund av heteronormen). Dessutom är homosexualitet inget som man helst inte bör komma ut med i ”en högstadiemiljö”. Det intressanta och det rent ut sagt förjävliga i det sistnämnda är att detta faktum av många inte ens ifrågasätts eller problematiseras, utan att det ses som helt och fullt naturligt att skolan är och ska vara en heterosexuell arena. Stackars dig eller rentav skyll dig själv om du är homo, liksom.

När jag ”kommer ut” som lesbisk inför mina elever blir det alltid knäpptyst eller så går ett sus genom klassen. Jag minns särskilt ett tillfälle med sexorna i höstas, när några plötsligt började föra en informell men ändå rätt högljudd diskussion om Justin Biebers röst, som enligt dem var väldigt ”gay”. Nu har jag glömt exakt hur diskussionen fördes, men jag frågade i alla fall vad de menade med det, vad är en gay röst och så vidare, och det slutade med att någon för att vara rolig vände sig till resten av klassen och sa något i stil med: ”Är någon här inne gay eller?” Skratt och fniss och jag svarade: ”Ja, jag är det.”

Ett sus och därefter total tystnad.

Eleven bad om ursäkt, jag sa att det var helt lugnt, och så ägnades resten av lektionen till diverse nyfikna frågor om min ”lesbiskhet”. De hade förstås inte menat något illa när de fnissade åt hur ”gay” Justin Biebers röst var, utan det som främst präglade hela konversationen var att den handlade ”om någon annan”. För eleverna där inne fanns det inte på kartan att det kunde finnas några riktiga homo- eller bisexuella personer i klassrummet, eller ens på skolan. Homo- och bisexualitet är något som bara finns på tv, kändisar som kommer ut eller möjligen någons (äldre) släkting som lever i en samkönad relation. Att en lärare eller, ännu mer otroligt, en elev på skolan skulle komma ut som bög eller lesbisk… Det skulle aldrig hända.

Förrän det händer.

Det är det som är den knasiga konsekvensen av normer som skapar avvikare. Alla förväntas vara på ett visst sätt, och det ligger alltid på avvikaren att belysa att hen också finns. Först därefter blir ”avvikelsen” en fråga att diskutera och tolerera. För ja, tolerans finns det överlag gott om i skolan nu för tiden, åtminstone en vilja till tolerans. Problemet är just att det som inte ”finns” inte behöver ”tolereras” – och den homosexuella eleven är just en person som inte finns.

(För säkerhets skull kan jag ju bara tillägga att ”tolerans” inte är något jag förespråkar, eftersom det är raka motsatsen till normkritik och markerar en maktobalans mellan individer.)

Jag upplever ändå att det går framåt, fast med myrsteg. När jag var 13 visste ingen knappt vad homosexualitet var, åtminstone inte i småstaden, och bög användes inte ens som skällsord. Inte för att det är något att eftersträva, men ni kanske förstår poängen. I och med att lagarna förändras, att diskussioner förs inom politiken och att fler och fler kommer ut så blir ”homosexuell” (och även ”bisexuell”) en möjlig position att inta. Problemet är dock, och det är därför utvecklingen går så långsamt, att det ofta blir en ond cirkel av alltihop; för precis som min informant uttryckte det och precis som min lilla anekdot ovan visar, så är högstadiemiljön (skolan) inte en miljö som främjar öppenhet vad gäller homo- eller bisexuell läggning. Du måste vara stark i dig själv, du måste vara en aktiv och medveten normbrytare och du måste orka med att bli ”homoeleven”. Skolan säger förstås att den jobbar med alla elevers lika värde, att ingen ska mobbas på något sätt eller utifrån någon diskrimineringsgrund – men när få homo- och bisexuella syns (finns), då finns ingen anledning att aktivt arbeta med dessa frågor, heterocirkeln är sluten och kontentan blir: Homosexuell blir man först senare i livet!

Hänger ni med?

För att skynda på utvecklingen och bespara en massa ungdomar känslan av utanförskap och annorlundaskap, ångesten och rädslan för att bli trakasserad behövs ett normkritiskt tänkande och arbetssätt. Det finns personer som inte är hetero i klassrummet och i personalrummet, sluta osynliggöra dem. Och framför allt: Sluta synliggöra hetetosexualiteten i alla de mest onödiga sammanhang. Se dig omkring lite noggrannare så kanske du inser hur otroligt duktig heterosexualiteten är på att marknadsföra sig själv – helt i onödan eftersom den förmodligen alltid kommer vara den vanligaste sexuella läggningen. (Här är ett exempel på onödig heterosexualisering.)

Men, för att avrunda dagens uppsats och samtidigt fullfölja min tes ovan om att det faktiskt blir bättre, bjuder jag på ännu en situation med eleverna:

En elev ropade över hela klassrummet till en annan elev, som vi kan kalla Alex.
”Skulle du mobba X om hen var gay?”
”Ja såklart, oj vad jag skulle mobba!” svarade Alex med ett stort leende.
Jag förstod att konversationen var på skämt, men kunde inte riktigt låta det passera, så jag frågade vad som var meningen med både frågan och svaret. Då tittade Alex på mig med den mest uppriktiga blick jag sett:
”Sanna. Mobbar jag dig eller? Nej precis. Varför skulle jag mobba X??”

Precis. Varför skulle hen göra det?

Flickböcker och ungdomsböcker

För att fortsätta på gårdagens tema: genus och skönlitteratur. Att alla gynnas av att läsa skönlitteratur på ett eller annat sätt, det kan nog de allra flesta hålla med om, och de flesta fattar nog även logiken med att skolan inte ensam kan ansvara för att skapa läsintresse och läsvana hos barn – eller? Men så har jag en ytterligare fråga: Bör litteraturen vi erbjuder barn anpassas efter deras kön? Ja, ska vi i skolan köna litteraturen helt enkelt, som ett led i att få fler att läsa? I min värld är svaret rätt självklart (nej!), men ändå sker det hela tiden, och i de allra flesta fall för att gynna pojkar som grupp. Ur ett jämställdhetsperspektiv är det gott så, eftersom pojkar som grupp är mindre intresserade av läsning, halkar efter i skolan bland annat av detta skäl och så vidare. Men kommer vi förändra några strukturer genom att tänka att det finns ”pojklitteratur” och ”flicklitteratur” och handla därefter?

I höstas läste jag ”Alex Dogboy” av Monica Zak med mina elever. Huvudpersonen är en pojke som blir gatubarn och boken skildrar alla äventyr han råkar ut för under sitt liv i Honduras. Händelserna avlöser varandra, det är spännande, fartfyllt, tragiskt, verklighetstroget och då och då riktigt sorgligt. Eleverna var extremt engagerade, nästan allihop, och när vi läst färdigt boken slogs de om vem som skulle få läsa fortsättningen – både killar och tjejer. Och vi har haft diskussioner om detta på mitt jobb – om att vi måste hitta fler böcker som tilltalar även killar. Böcker med killar i huvudrollen, som är skrivna på ett sätt som passar killar, som är mer ”rakt på”, inte för mycket känslor och inte för komplicerat språk. Jag förstår och bejakar grundtanken, vilken ju är att få med alla på läståget, men samtidigt blir jag fundersam; vilka böcker ”passar killar”? Och hur kommer det sig att killar behöver en manlig huvudrollsinnehavare för att engageras? Är det så, eller är det bara något vi har hittat på och vant oss vid? Att tjejer (och nu menar jag läsvana tjejer, inte alla) utan problem kan läsa böcker som inte har flickor i huvudrollen och ändå kan identifiera sig vet vi, men varför fungerar inte det omvända? Och, återigen, genom att anpassa litteraturen för killar – kommer normerna någonsin ändras då?

Tanken förs osökt till de gamla klassiska röda och gröna ryggarna från Wahlströms: Röda ryggar för flickböcker och gröna för ungdomsböcker. Ja, precis så, inte pojkböcker – utan ungdomsböcker, vilket kan tolkas på två sätt: Å ena sidan att flickor har en bredare repertoar, medan pojkar bara klarar av att läsa en typ av böcker, å andra sidan att pojkar är normen och därför utgör gruppen ”ungdomar”, medan flickor är flickor helt enkelt. Båda synsätten är giltiga, skulle jag vilja påstå, men det senare är liksom utgångsläget, inte bara här, utan i hela samhället – då som nu: Mannen som norm. Tänker även på när jag såg den fasansfulla barnfilmen ”Alvin & gänget” med mina småsyskon, i vilken Alvin och hans ekorrkompisar plötsligt får konkurrens från ett annat gäng, varpå Alvin utbrister: ”Det är inte ekorrar! Det är tjejekorrar!!” Tja, lite samma grej som fotboll och dam-fotboll, litteraturhistoria och kvinnornas litteraturhistoria, vi har alla hört liknande förut. Om inget annat nämns handlar det om män, och om det handlar om kvinnor kommer det definitivt att nämnas. Jag skrev lite om detta här, för övrigt, fast utifrån det lite mindre allvarsamma temat Melodifestivalen.

Nåväl, detta är inga nyheter. Kvinnor som strävar ”uppåt”, det vill säga anpassar sig till mansnormen på olika sätt ses som okej och välkomnas (så länge de inte går för långt) – medan män som strävar ”nedåt”, det vill säga anpassar sig till kvinnonormen på olika sätt, direkt ses som feminina, löjliga, fjolliga och omanliga. På samma sätt blir det ”naturligt” att kvinnor lär sig uppskatta manliga författare, manliga komiker, manliga föreläsare, medan kvinnliga dito i första hand uppskattas av kvinnor, även om det definitivt sker en långsam förskjutning på detta område.

Och nu är detta något högst generellt, strukturellt – alltså inte något som gäller för alla, obs obs!

För att då återgå till litteraturläsning i förhållande till kön. Vi ska ha kärleksbokcirklar i åttan nu, i grupper om fyra kommer eleverna få läsa romaner som på ett eller annat sätt knyter an till temat kärlek – och därför blir dessa tankar extra aktuella hos mig. Vi har verkligen sökt med ljus och lykta efter olika typer av kärleksrelaterade böcker, skrivna på olika sätt, med olika huvudrollsinnehavare, av författare med olika kön, som skildrar olika typer av kärleksrelationer (framför allt: inte bara heterosexuell kärlek…). Men det är fasen inte lätt! De allra flesta böckerna vi hittar är skrivna av kvinnor för kvinnor, med rosa omslag och ett drömskt, romantiskt, känsloresonerande språk. Å ena sidan tänker jag: Strunt samma! Hur ofta i historien har inte litteraturlistorna varit till bredden fyllda av manliga författare, utan att någon höjt på ögonbrynen? Men å andra sidan: Jag vill gärna erbjuda en större bredd än så, jag tycker inte att det är rätt väg att istället för att läsa enbart manliga författare så läser vi nu enbart kvinnliga – jag vill blanda, och framför allt vill jag visa att temat kärlek angår fler än bara kvinnor!! Det är för övrigt ironiskt att i detta heteronormativa samhälle, som bygger på att kvinnor och män ska leva tillsammans, så skildras kärlek för ungdomar främst av kvinnor i böcker som handlar om kvinnor. Inte undra på att heterosexuella personer ständigt klagar på att de inte förstår sin partner – vi lär oss ju från start att inte förstå varandra.

Detta verkar vara sidospårens och utsvävningarnas dag – eller vad säger ni?

Om jag då ska försöka knyta ihop säcken här innan texten blir alltför lång och spretig. Jag har hur som helst valt ut fem-sex olika romaner som på ett eller annat sätt relaterar till temat ”kärlek”. Det är hetero, det är homo, utifrån en tjejs perspektiv, utifrån en killes perspektiv och jag struntar fullständigt i att böckerna i första hand ändå ”vänder sig till unga tjejer”. Jag tänker sälja in böckerna som bara den, jag tänker sälja in hela bokcirkelkonceptet och kärlekstemat så att min elever hoppar av glädje – det ska jag göra, och jag tänker förvänta mig att de flesta elever kommer att uppskatta både temat och böckerna, och att några få kommer att sucka och stöna – för så brukar det vara. Vilket kön mina elever har, vilket kön författarna har eller vilket kön personerna i böckerna har tänker jag fortsättningsvis ge blanka fan i.

Slutligen: Tips på bra ungdomsböcker som på ett eller annat vis bryter mot normer vad gäller till exempel kön och sexualitet mottages tacksamt!

Onödig heterosexualisering

”Heterosexualitet är inte normalt, det är bara vanligt” – den har ni hört förut va? Och visst håller ni med? Men ändå råkar den där redan så vanliga heterosexualiteten smyga sig in i alla möjliga sammanhang där den egentligen inte alls hör hemma, och reproducerar sig därmed som norm – som normal – gång på gång.

Se på dessa finfina läroboksexempel tagna ur verkligheten:

  

 Exempel nummer ett är taget ur en svensk lärobok, ur ett avsnitt som handlar om nordiska språk. Själva andemeningen i exemplet är fullt logisk och rimlig att belysa – att en svensk person någorlunda väl kan förstå vad en dansk person menar när hen säger ”Du er meget sød”, men att svensken ändå missförstår den exakta innebörden av ordet sød, eftersom betydelserna är aningen olika. Men vad fasen har heterosexualiteten där att göra?

Samma sak med de tyska lärobokstexterna under, som har syftet att lära eleverna färger och att beskriva frukter och annat som har dessa färger. ”Tjejfrukten” med namnet Zora Zitrone viskar mot slutet att ”Jag är hemligt förälskad i Mirko Milch!” och ”killfrukten” Mirko Milch viskar i slutet av sin text detsamma, fast han är då förstås hemligt förälskad i Zora Zitrone. Heterosexualitet helt utan mening med andra ord. Det handlade liksom om frukter och färger – hallå?

Jag pratade om detta med en kollega som tyckte att ”ja, men vadå – det är ju ingen som pekar ut till exempel homosexualitet och säger att det är onormalt. Det kan väl få vara lite kärlek med?” Visst. Men varför? Och varför alltid heterosexualitet? Jo, för att heterosexualitet ses som neutralt. Då heterosexualiteten bakas in på det här sättet handlar det inte ens om sexualitet eller kärlek i huvudsak, det är bara ”ett sätt” att förklara något annat på. Om det istället var så att en lesbisk kärleksrelation gestaltades i exemplet med grannspråken, och att Mirko Milch i själva verket var hemligt förälskad i Peter Pflaume, ja, då hade plötsligt kärlekshistorien, sexualiteten, homosexualiteten ställts i fokus – och det är inte textförfattarens syfte, eftersom texten ska lära elever om grannspråk respektive frukter och färger.

Det handlar om representation. Om vilka sexualiteter som bara finns där, som finns representerade i alla möjliga syften och sammanhang, utan att det ”egentligen” handlar om en viss sexualitet – och vilka som enbart finns representerade just i syftet att tala om sexualiteten.

Inte undra på att vi alla växer upp i övertygelsen om att vi är heterosexuella, att vi förväntar oss att de människor vi möter är hetero tills motsatsen bevisas – eller att det fortfarande för många är en stor grej att komma ut.