”Har du verkligen läst partiprogrammet?” Om hur en röst på F! ifrågasätts, upprör och provocerar

Jag nämnde på Twitter att vi har en äldre bekant, uppåt 90 år gammal, som planerar att rösta på Feministiskt Initiativ i år. Anledningen till att jag skrev en tweet om det var kort och gott min glädje över denna nyhet, för att det kändes hoppfullt inför valet: Det ÄR nu det händer. 2,3% fick Fi i senaste Ipsos-mätningen, medlemsantalet ökar rejält vecka efter vecka och segervissheten är oundvikligen stor, såhär en månad före EU-valet.

Utöver flitigt favoritmarkerande och retweetande av min tweet så fick jag två skeptiska reaktioner, den ena från Rebecca W Uvell som häromdagen skrev en kritisk och missvisande debattartikel om Fi:s partiprogram. Till mig ställde hon nu frågan: Har din bekant läst partiprogrammet?

Jag suckade för mig själv, men svarade glatt att ja, personen i fråga är pigg och alert, så det tror jag nog. Sedan surnade jag till en aning: Vad fan, tror hon inte att äldre människor kan tänka själva? Att de är blinda och förvirrade allihop, bara för att de är äldre? Och så nästa fråga: Hade någon ifrågasatt en äldre människas röst på Socialdemokraterna? Kristdemokraterna? Folkpartiet? Hade någon ifrågasatt NÅGONS röst på senast nämnda partier, på just det sättet? Hur många som röstar på Folkpartiet får den skeptiska frågan om de läst partiprogrammet? Hur många av sossarnas väljare får den frågan? Jag skulle gissa på väldigt, väldigt få.

Nej, alla Fi:s väljare har säkerligen inte läst hela partiprogrammet och alla Fi:s väljare håller inte med Fi på samtliga punkter, men detsamma gäller för väljare inom alla politiska partier: Vi röstar med hjärtat, vi röstar på den politiker som lyckas fånga oss, vi röstar på det parti vi bäst känner till, vi röstar som grannen gör eller så röstar vi av ren och skär gammal vana, på det parti vi alltid har röstat på. Utan att för den skull skriva under på allt, allt, allt.

Det som sticker i ögonen på folk är att vi nu plötsligt har ett valbart parti som står för mänskliga rättigheter på samtliga samhällets områden. Vi har ett valbart parti som värnar om minoritetsgruppers rättigheter och som värnar om drygt halva befolkningens – kvinnors! – rättigheter. Och detta parti växer och växer, syns allt tydligare i opinionsmätningarna. Det tycker människor är otäckt, för det visar att vi blir allt fler som har fått nog av ojämställdheten och ojämlikheten. Vi blir allt fler som tröttnat på att vita, heterosexuella, ciskönade män med vanligt förekommande funktionsuppsättning (orden lånade av Aleksa Lundberg och ensemblen i ”Ett uppror”) är de som står högst upp på samhällsstegen. Vi blir allt fler som tröttnat på de stereotypa könsrollerna och könsnormerna, vilka dels osynliggör och bestraffar alla som avviker från dem, dels begränsar och sätter orimlig press på alla som lyckas leva upp till dem. Vi blir allt fler som tröttnat på sexuellt våld, misshandel, friande våldtäktsdomar och den sexism och den rasism som genomsyrar hela vårt samhällssystem. Vi blir allt fler som vill rucka på sådant som länge har ansetts självklart, för att uppnå ett mer inkluderande samhälle för alla.

Detta borde inte vara något obehagligt eller provocerande, men det är det, och istället för att som motståndare säga ”jaha, du tycker så, jag håller inte riktigt med dig!” så ifrågasätter man om Fi-väljarna alls vet vad de pratar om samt misstolkar och förlöjligar partiprogrammets ståndpunkter och förslag. Som om jämställdhet och jämlikhet vore något extremt befängt, tokigt och rentav onödigt att sträva efter.

Men vet ni? Jag tror att Feministiskt Initiativ har mer pålästa och mer ideologiskt övertygade väljare än många andra. Själv kan jag meddela att ja, jag har läst partiprogrammet, jag har deltagit i valkonferensen, stått i talarstolen och till och med bidragit till skrivelser i EU-valplattformen. Och även om jag inte hade gjort det så hade jag med största sannolikhet röstat på Feministiskt initiativ i år, inte för att jag håller med om exakt allt de föreslår, utan för att jag delar deras samhällssyn och människosyn, deras strävan efter ett jämställt och jämlikt samhälle och för att jag vet att riksdags- och EU-kandidaterna är helt fantastiskt kompetenta och dessutom kan bidra med värdefulla perspektiv i riksdag och EU-parlament – och DET är för mig, och säkerligen för vår äldre släkting samt för många andra, det allra viktigaste.

Varför röstar DU som du gör?

Ps. Läs gärna mitt tidigare inlägg om varför jag röstar som jag gör i år:
Jag tänker inte vänta längre – in med feministerna!

Skadlig utseendehets och ”kvinnligt” skönhetsintresse är inte nödvändigtvis två sidor av samma mynt (men normerna måste likväl ifrågasättas)

Efter Frida Boisens krönika om att bränna BH:ar för barn har nu motreaktioner spridits på twitter och i olika bloggar (jag tycker att Stökboet som vanligt på ett bra sätt lyckas ringa in huvudproblemet i krönikan och de efterföljande diskussionerna). Det är särskilt ett citat i Boisens krönika som fått många att slå bakut, och ja, även jag reagerade just precis på detta när jag läste den:

För killarna får vara killar. Det vill säga: bara som de är. Helt foundationfritt.

En Storify delades om och om igen på twitter igår kväll. Den handlar om en tjej som alltid har tyckt om att experimentera med sitt utseende genom exempelvis smink och som även lyckats skaffa sig bildning, och författaren frågar sig varför det alltid är de normativt kvinnliga idealen som ska ifrågasättas. Och ja, självklart finns andra sidor av den här historien än enbart ”ve och fasa för barn i BH!”: Det perspektivet utifrån vilket tjejer enligt normen faktiskt har en bredare repertoar att välja på och fortfarande rör sig inom ”kvinnlighetens ramar”, medan den manliga utseendenormen är betydligt snävare – för män får inte kliva in och botanisera på den så kallade damavdelningen, medan motsatsen åtminstone till en viss gräns (!) är helt okej. Och förstås det faktum att tjejer ”sitt skönhetsintresse till trots” faktiskt lyckas bättre än killar i skolan, till exempel. Det vill säga: En sminkad kvinna i normativt kvinnliga kläder är inte per automatik passiv, dum, pressad eller begränsad att nå någonstans i livet. Självklart. Det är inte heller så att pojkar, killar och män inte har några utseende- och beteendenormer att förhålla sig till och glider genom livet på en räkmacka – och i min värld är det viktigt dels att även manlighetsnormerna problematiseras och dels att utseendenormerna för pojkar och män vidgas så att de får tillgång till mer.

Men.

Ångest, ätstörningar och självskadebeteende kopplat till ett hat mot den egna kroppen och en press att duga är trots allt faktiska problem som vi inte får blunda för. Flickor som känner tvång att sminka sig för att de är ”fula” annars, flickor som mår dåligt över att ha för små eller för hängiga bröst, som inte vill gå till skolan för att de är så fula/finniga/feta. Varje dag är det någon som har hamnat i min blogg efter att ha googlat sökord som ”jag är hårig som en man”, ”min dotter är hårig”, ”vad tycker killar om menslukt” och ”gillar killar tjejer i märkeskläder”. Och saken är ju den att detta även drabbar killar i allt större utsträckning. På jobbet i våras hade vi besök från Anorexicentrum och de berättade just hur fler och fler killar läggs in på deras klinik, och på nyheterna bara häromdagen talades det om att alltfler killar behandlas för självskadebeteende, att självskador bland killar numera är vanligare än att de söker vård på grund av att de utsatts för våld. Utseendehetsen är med andra ord något vi måste ta på allvar, och jag håller med flera andra talare om att ”bränna BH:n” bara släcker de ytligaste bränderna och jag är definitivt allergisk mot den uppmålade bilden av killar som det neutrala och eftersträvansvärda idealet, för den bilden tjänar ingen på att ha framför ögonen – det är inte verkligheten (och inte blir väl världen bättre om alla flickor börjar klä och bete sig som pojkar?).

Fram därför för mer prat om utseendefixering, skönhetsideal och dess negativa påverkan på individer (individer!) – och fram även för att vidga normen som säger att bara flickor får (och bör) experimentera med sina utseenden. Och naturligtvis: Synliggör normerna och strukturerna som ligger bakom att så många unga tjejer mår dåligt över hur de ser ut, så att det inte återigen enbart landar i ett ”typiskt tjejer att vara så löjligt fixerade vid sitt utseende och HUR ska vi hjälpa de arma stackarna och bota deras så dåliga självkänsla (som de själva har förorsakat)??”

Ni får ursäkta, men jag tänker hånskratta åt era dåliga sexistiska och homofoba skämt istället

Först tänkte jag skriva ett argt inlägg om idrott, sexism och homofobi apropå twitter- och facebookstormen* inför, under och efter gårdagens EM-match mellan Sverige och Danmark. Ja, jag skrev faktiskt en rätt lång text. Jag och min osedvanligt långsamma och snart exploderande pms-hjärna satt i drygt tre timmar med det där sabla inlägget och plötsligt kände jag bara att vad fan, varför? Varför ska jag skriva om detta på just det här sättet? Varför ska jag posta bilder och uttalanden från sexistiska homofober här i min blogg? Varför ska jag göra precis just det som dessa idioter indirekt ber om och på ett sätt som ändå inte skulle få dem att ändra sina åsikter, utan snarare bara flabba ännu högre? Tja, kanske för att ytterligare någon vettig person (det vill säga de allra flesta av mina eminenta läsare) skulle få tillfälle att utbrista i ett ”fyyy så vidrigt!!!” Men… exakt vart leder det – egentligen?

Så jag postar inte det inlägget.

Istället skulle jag vilja rycka på axlarna åt alla idioter som det senaste dygnet ansett sig ha makten att uttrycka sig kvinnofientligt och homofobiskt apropå fotbolls-EM och gårdagens oavgjorda match, och jag skulle även vilja passa på att hånskratta högt åt deras extremt unkna ”humor” och deras dåliga fantasi. Inte för att jag inte ser problematiken med att sexistiska och homofoba åsikter av så många uppenbarligen anses rumsrent, för den ser jag förstås och den gör mig minst sagt förbannad. Men för att jag vet att de ändå inte kommer att vinna i slutändan. De famlar efter avbrutna halmstrån för att på ett så otroligt patetiskt vis försöka behålla makten över något som de egentligen inte har någon makt över. Förändring sker, den har till viss del redan skett och det kommer fortsätta gå framåt, åt rätt håll. Så kallad herridrott har genom historien alltid varit störst och haft högst status, och visst är det fortfarande så; vi har en lång bit kvar – men damidrotten växer. SVT och Dagens Nyheter (för att ta två exempel) talar som regel inte längre om fotboll och damfotboll i sin rapportering, de talar om fotboll, och numera visas även dammatcherna på bästa sändningstid, inte bara herrmatcherna. På det här området kommer det inte ske någon tillbakagång till 1800- eller ens till 1900-talet, hur mycket dessa bakåtsträvande stackare än gapar om hur dåliga tjejer är på fotboll eller att hela landslaget består av korthåriga lesbianer (undrar för övrigt om den som skrev just det sistnämnda är längdblind – de flesta spelarna som jag såg under matchen igår hade håret uppsatt i hästsvans?!).

Som sagt: Alla retweetade uttalanden och delade bilder gjorde mig verkligen asförbannad till en början, men när jag sedan tagit ett par djupa andetag så känner jag att jag mycket hellre vill garva de där männen rakt upp i ansiktet än att (enbart) bli arg på dem.
Vissa av deras uttalanden är ju faktiskt riktigt lustiga.

Till exempel funderar jag på…

…om det verkligen är en förolämpning att bli kallad flata?
Svar: Nej, det är det inte. För vari består förolämpningen? I antagandet att jag (den kvinnliga fotbollsspelaren) inte vill ligga med dig (mannen som slänger ur sig förolämpningen)? Nåväl, det har du förmodligen rätt i – jag vill absolut inte ligga med någon som har för avsikt att förolämpa mig, oavsett om jag faktiskt är lesbisk eller ej.

…om det är en förolämpning att sägas ”se lesbisk ut”?
Svar: Nej, inte det heller. Lesbiska ser dessutom inte ut på ett enda sätt, så visst, kör på med dina raljerande, extremt tråkiga, sexistiska och oattraktiva ”skämt” om kort hår och små bröst. Jag är som sagt inte ett dugg intresserad av att ligga med dig ändå.

…om det skulle vara så himla skitkonstigt och tokroligt om hela laget bestod av flator och tog med sig sina flickvänner/fruar på en potentiell landslagsmiddag?
Svar: Det skulle inte vara konstigt alls. Jag tycker att det låter som en väldigt trevlig fest faktiskt, och framför allt skulle man med säkerhet slippa artighetspladdra med människan som fällde just detta uttalande. Dock är inte alla i fotbollslandslaget flator, långt ifrån. Tyvärr. Dessa sexistiska homofober har inte bara dålig humor – de har dålig gaydar också, som en vän i mitt facebookflöde uttryckte det.

…och så vidare.

Slutligen är mitt förslag att den som inte gillar ett visst fotbollslag, en viss sport, ett visst mästerskap, ett visst tv-program eller vad sjutton som helst – den tittar på något annat istället. Och detta val behöver inte heller kommenteras, framför allt inte genom sexism, homofobi eller för den delen rasism. Det är inte helt enkelt inte okej. Lägg ner, bara.

*Den som missat tweetsen och bilderna som figurerat under dygnet och är nyfiken på att se vad jag talar om kan klicka här och här. 

Förskolan, genustänket och vithetsnormen

När vi skulle ställa Adrian i kö till förskolan bokade vi tid på en massa förskolor i närheten för att få en rundtur. Vi spanade in några förskolor närmast vår egen tunnelbanestation och några i krokarna runt nästa station, i riktning mot stan. Två stationer extremt nära varandra, men två relativt olika områden – vilket blev ännu tydligare efter att vi besökt de olika förskolorna. I grund och botten ogillar jag den där valfriheten (eller snarare tvånget att välja), för alla förskolor borde förstås vara lika bra och dessutom känns det helt galet att det liksom är kört om man inte ställer barnet i kö så fort det har fyllt sex månader. Ja, detta gäller i Stockholm. Men, nu var det dessa premisser som gällde och självklart hade vi en något sånär klar bild av vad vi önskade, utöver engagerad personal och en känsla av trygghet och säkerhet för vårt barn. Vi är vegetarianer, så vi ville gärna höra oss för angående maten, jag ville veta lite mer om pedagogiken och det kändes även viktigt med ett aktivt likabehandlingsarbete och ett genustänk. Minsta lilla antydan till dåligt eller tvivelaktigt bemötande på grund av vår familjekonstellation gick bort direkt.

Den allra första förskolan vi besökte låg mitt i ett mysigt villaområde en station närmare stan, dessutom en rätt bra bit ifrån tunnelbanan. Vi var fyra familjer som kom dit på rundtur samtidigt, allihop ljushyade och med svenskklingande namn, allihop med barn klädda i färgglada och relativt könsneutrala barnkläder, allihop med en önskan om vegetarisk kost. Förskolans arbete genomsyrades av ett genusperspektiv; just nu jobbade de med ett tema om Bolibompadraken, som ju var en hen, och förskolläraren Anna poängterade hur viktigt det var att barn fick vara barn. ”Hur gammalt är ditt barn?” frågade hon, och tycktes inte intresserad av att veta vilket könsorgan Adrian hade. Förskolan hade även en manlig förskollärare på en av avdelningarna, och honom höll de hårt i. Mitt inre jublade när vi gick därifrån – trots avståndet så måste vi försöka få plats här!

Veckan därpå besökte vi en förskola i vårt eget område. Barnen på gården kom springande emot mig, alla med olika hudnyanser och hårfärger och förskolläraren som visade mig runt hette Shirin och talade svenska med lätt brytning. Den här förskolan hade bäst rykte i området, berättade hon; de arbetade mycket med måleri och kreativt skapande, språk och olika kulturer – det fanns barnböcker på persiska, turkiska, engelska, svenska, polska och alla barn fick lära sig att hälsa på alla de olika språk som fanns representerade på förskolan, det vill säga bortåt 30 stycken. ”Är det en flicka eller pojke?” frågade en av pedagogerna så fort vi kom dit, vilket fick min rabiata genushjärna att slå bakut en aning, men å andra sidan var det inga som helst problem att önska vegetarisk kost – här fanns barn med alla möjliga matpreferenser utifrån kultur, religion, föräldrarnas önskemål och allergi. Osympatiskt med den här förskolan var dock att de hade som policy att enbart ta in barn i augusti (vilket egentligen inte är tillåtet) och vårt barn skulle börja i januari, vilket gjorde att vi inte riktigt visste om det alls var lönt att sätta Adrian i kö här. Till slut gjorde vi det i alla fall.

Jag brinner för genus- och hbtq-frågor. Jag brinner även för likabehandling och normkritik överlag, och jag vill så gärna att ett intersektionellt perspektiv ska vara en självklarhet i alla lägen – vi har inte bara ett kön och en sexuell identitet, vi har även en hudfärg, en etnisk bakgrund, ett namn, en funktionsförmåga och så vidare. Men i sammanhang som dessa blir det så jäkla tydligt att den egna lilla vita genusbubblan inte riktigt går att plocka med sig vart man än går, och det är både ledsamt och lite otäckt. Och nu menar jag inte otäckt som i att övriga världen är otäck, utan som i att vi vita, genusmedvetna medelklassmänniskor tenderar att stänga ute en hel del andra perspektiv, även om det inte sker medvetet. Innan vi klickade i förskolealternativen pratade vi om detta här hemma och ställde oss frågan: Vilken verklighet vill vi visa för Adrian? Vilken verklighet ska bli hans verklighet? Ska vi ge honom vitt, mysig villaidyll, ett genustänk och en massa vegetariankompisar som heter Ester och Arvid – eller ska vi ge honom färgglatt, en balans mellan villa- och lägenhetsbarn, en massa språk och etnisk mångfald? Egentligen är det otroligt dumt att ställa dessa två alternativ mot varandra, för vi vill förstås ge honom både och. Ett genusperspektiv OCH ett mångkulturellt perspektiv, samt förstås bara en helt vanlig trygg, mysig, rolig, säker och utvecklande förskolevardag.

För att förtydliga menar jag alltså inte att en person som heter Anna alltid är genusmedveten/saknar det mångkulturella perspektivet och att en person som heter Shirin alltid arbetar antirasistiskt och ur ett mångkulturellt perspektiv/är omedveten om genus – men i just dessa två exempel blev det så vansinnigt tydligt att det ena liksom uteslöt det andra, åtminstone vid första mötet. 

Den senaste veckan har det pågått diskussioner på bloggar och på twitter om feminism och vithetsnorm, att feminismen tenderar att i första hand arbeta för vita medelklasskvinnors frigörelse (här citerar jag alltid lika kloka Fanny, men diskussionerna tog sitt avstamp hos Pk-maffia och Falskheten). Jag kan bara instämma i detta, och precis på samma sätt tenderar det mer riktade jämställdhetsarbetet på arbetsplatser och genusarbetet i skolor och förskolor att glömma bort andra starka normer, exempelvis just vithetsnormen och även heteronormen, cisnormen och normer kring funktionsförmåga. Vi jobbar med en fråga medan de andra hamnar i skymundan, och när områden redan är så segregerade som de är så leder ju detta till en ännu större segregation, tänker jag. Jag menar inte att personer med mörkare hudton än jag, ett mindre svenskklingande namn än jag, med en annan födelseort än jag skulle vara ointresserade eller okunniga i frågor som rör genus och jämställdhet – utan snarare i så fall det omvända, att ”såna som jag” är rätt dåliga på att belysa vithetsnormen, för jag är ju liksom normen i detta avseende. Något som redan är snett blir dessutom snedare när (generellt sett) en och samma sorts människor söker sig till regnbågsträffar, genus- och hbt-certifierade förskolor och grupper för genusmedvetna föräldrar på facebook. Att föra in ett mångkulturellt perspektiv eller ett anti-rasistiskt perspektiv när personerna som leder arbetet själva är vita (nåja, beiga), födda i Sverige och har studerat på högskola eller universitet… det blir liksom inte riktigt på riktigt. Och hur välkomnande är vi egentligen?

Jag känner mig extremt okunnig här – trots att jag ser mig själv som en normkritisk person med rätt stora kunskaper om diskriminering och likabehandling – men vad jag förstås kan se är att det är förbannat svårt, eller egentligen omöjligt! att arbeta anti-rasistiskt och med ett mångkulturellt perspektiv när det mångkulturella inte ens finns representerat. Själv kommer jag ifrån en liten ort med 6000 invånare, en mil norr om Kalmar, och i min skola fanns ett adopterat barn med mörk hudfärg och ett barn som hade en förälder från Indien – i övrigt var det så jävla vitt och så jävla svenskt att det är pinsamt. När det i årskurs tre kom en ny elev inflyttad från Polen var vi alla så uppspelta att vi till och med neg när vi tog honom i hand första dagen, och när vi blev tvungna att åka buss till en annan skola – Kalmars enda mångkulturella skola – för att ha hemkunskap i åttan blev det konflikter direkt. De ansåg oss vara rasister eftersom ingen av oss var invandrare, och vi trodde att de var gangsters. Ungefär så. Efter detta drogs ett stort projekt igång för att eleverna från de två skolorna skulle mötas (tror till och med projektet hette ”Våga mötas”) och i detta ingick bland annat att vi skulle sätta upp en teaterföreställning ihop – en föreställning som jag regisserade.

Men ja, vad jag skulle komma fram till: Att arbeta anti-rasistiskt i ett sammanhang där allihop är beigehyade och heter Johansson i efternamn är rätt omöjligt – men däremot går det ju faktiskt alldeles utmärkt att arbeta för ökad jämställdhet och utifrån ett genusperspektiv i en grupp där flera hudfärger, nationaliteter och efternamn finns representerade. Och för att återgå till förskolefrågan så hamnade Adrian till sist på en helt annan förskola än någon av dem vi hade önskat, och där har de varken ett genomsyrande genustänk eller något uttalat mångkulturellt perspektiv/anti-rasistiskt tänk i arbetet, även om det mångkulturella åtminstone finns där genom representation i personal och barngrupp.

Jag är medveten om att jag själv rent spontant trivs i den där myspysiga akademiska (vita) genusbubblan, men trivseln har en besk och olustig eftersmak, för jag vill och vet att jag behöver bredda mitt perspektiv – och framför allt mitt barns världsbild! – betydligt mer än jag gör.

Twitter är nog bra för mig

Jag är en ordbajsare. Och ju tröttare jag är och ju mer tidspress jag har, desto längre blir texterna. Helst skulle jag vilja skriva artikelserier, handböcker, läromedel och uppsatser på heltid… För hur ska alla ord och alla tankar få plats annars? Ni som läser den här bloggen orkar väl dessutom inte med hur långa inlägg som helst, och mitt liv tillåter inte heller att jag skriver hur länge och långt som helst.

Därför tror jag att twitter blir en bra skola för mig. Lyckas få ner sina smartaste tankar på 140 tecken, det är grejer det. Skrivandets hårda skola!

Fast… Problemet är att det gärna blir såhär:

Well… Jag ska försöka bättra mig. Och jag ska inte twittra ihjäl mig eller någon annan heller, lika lite som jag ska blogga ihjäl den här fredagen. Har 30 minuters tunnelbanefärd framför mig = egen tid = möjlighet att blogga/twittra/facebooka MEN också möjlighet att läsa bok, läsa nyheter, bara göra ingenting.

Det där sistnämnda är jag sjukt dålig på.

Vem har tolkningsföreträde i debatten?

Att föra skriftliga diskussioner är på många sätt inte helt optimalt, eftersom jag aldrig kan veta hur den andre tolkar mina ord, och eftersom den andres tolkning av mina ord väldigt lätt kan bli en sanning om den andre vill (och tvärtom, för den delen). Dessutom finns det som bekant en himla massa människor som i skydd av anonymitet slänger ur sig både det ena och det andra, utan någon som helst tanke på att mottagaren kan känna sig hotad, kränkt, påhoppad – oavsett vilket avsikt avsändaren hade.

I ”debatterna” rörande feminism, näthat, mäns våld mot kvinnor och Sveland-Josefsson-historien har jag identifierat flera otroligt stora frustrationsmoment. I dessa ”debatter” tenderar nämligen de (obs, jag könar inte och kommer inte göra det i resten av denna text heller) som är mot feminism, mot att tala om mäns våld mot kvinnor och mot Maria Sveland att se sanningen på ett helt eget sätt. De har totalt tolkningsföreträde och väljer inte bara att läsa in sanningar i det som andra sagt, utan de väljer också att komma med mothugg på samma sätt som de anser att deras motståndare (dvs. feministerna, de som talar om mäns våld mot kvinnor samt Maria Sveland) har givit dem motstånd. Detta är obehagligt och frustrerande, och det gör att möjligheten till en vettig debatt faller som en sten.

Exempel?

Uppdrag Granskning granskar de män (i första hand) som hotar och grovt kränker kvinnor, främst via Internet. Det är inga småsaker som har sagts; det handlar om att bli kallad hora, slampa, fruktansvärt jävla ful/oknullbar och att få en kniv uppkörd i fittan. I programmet poängteras tydligt att detta inte gäller alla män eller män som grupp, och SVT belyser att kränkningar mot till exempel gruppen ”män” och gruppen ”invandrare” också förekommer, men inte av samma grova sexuella karaktär (och om det gör det, så är det ingen som har rapporterat om det).

Motståndare – de som är mot att tala om mäns våld mot kvinnor, som är mot feminism och med största sannolikhet även mot Maria Sveland – tolkar ändå programmet som att män som grupp blir utpekade av kvinnor som grupp och ser sig därför äga rätten att ge igen med samma mynt – det vill säga genom att hoppa på kvinnor. Ifrågasätta hur kvinnor hela tiden väljer att spela offer, och bli upprörda över hur kvinnor helt och hållet väljer att försumma alla goda män, som inte hotar eller kränker. Jag har själv blivit utsatt för sådant ifrågasättande – trots att jag tydligt hela tiden framhåller min normkritiska hållning och i största möjliga mån vill undvika könande, framför allt i främjande likabehandlingsarbete. Att jag nämner och belyser problemet med att det finns vissa män som våldför sig på kvinnor betyder inte att jag hatar män som grupp eller tycker att män ska vara underordnade kvinnor i samhället. Of course.

Ett annat exempel: Grävgalan. Maria Sveland blir inbjuden till ett panelsamtal – ingen debatt – med bland annat Janne Josefsson. Detta samtal förvandlas likväl snart till en hätsk debatt där Josefsson bland annat hårt kritiserar Svelands bok, som han inte har läst, samt smutskastar hennes arbete i största allmänhet. Efter ett tag reser sig en kvinnlig (viktigt i sammanhanget) journalist och ifrågasätter mannen Josefsson samt kallar honom (och de två andra männen på scenen) gubbslem. Josefsson kallar i sin tur hela feministrörelsen för fascism.

Vad sker? De så kallade motståndarna – de som är mot Maria Sveland och framför allt mot feminism – tolkar journalistens (Sofia Mirjamsdotters) kritik mot Janne Josefsson som ett generellt påhopp mot män – och eftersom hon är kvinna så står förstås alla kvinnor bakom henne (eller?). Därför ser sig motståndarna ha rätten att i sin tur hoppa på alla kvinnor, till exempel genom diskussionstrådar som dessa:

Jag. Blir. Så. Vansinnigt. Frustrerad.

…och igår var det dags igen, när artisten Anton Ewald uppmuntrade ett skämt på sin twittersida, vilket gick ut på att han skulle bevisa att han inte är gay genom att sätta på någon annans flickvän. Oförargligt, tycker vissa, han är ju så ung och visst måste man få skoja ibland – men många skrev ifrågasättande kommentarer till honom, vilket ledde till att skämtet slutligen togs bort från hans sida. Var hamnade sedan debatten? Jo, radioprataren Cissi Wallin och alla andra feminister blev påhoppade av mängder av privatpersoner på Aftonbladets kommentarsfält bara för att Cissi var en av alla som ifrågasatt detta sexistiska skämt. Schmenus skriver bra om just detta.

Hur hamnar diskussionerna här hela tiden? Ser man inte att man på detta sätt reproducerar precis de maktstrukturer som feminismen ifrågasätter och som allt jämställdhetsarbete strävar efter att sudda ut?

Jag förstår det inte, jag gör bara inte det. Lika lite som jag förstår hur någon på allvar kan tro att bara för att en rörelse kallas feminism – av ytterst förklarliga skäl – så arbetar personer inom den bara med rättigheter för ”feminina personer” och i första hand för kvinnor. Hur kan man ha missat att det faktiskt inte ligger till på det sättet? Och bara för att det förekommer – av ytterst förklarliga skäl – stöttande arbete till förmån för utsatta kvinnor, så betyder inte det att männen ses som mindre värda. Jag skulle vilja banka in det i huvudet på alla som inte förstår det.

Eller så slutar jag ge mig in i, eller ens läsa, skriftliga diskussioner som bara gör mig nedslagen…

Och om någon nu planerar att missförstå mig så kan den personen börja med att läsa mina inlägg om främjande jämställdhetsarbete:
Hur ska vi ta debatten utan att reproducera just det vi vill förändra?
När tjejgrupper blir problematiska

Och nu är jag bara jäkligt ocool

Jag har nästan hela mitt liv velat framstå som lite äldre än jag är.

”Jag föddes gammal!” brukade jag säga med en stor portion stolthet i rösten, och jag har sett det som min grej att inte hänga med, till exempel i vad som spelas på radio och genom att inte skaffa facebook och att välja en knappmobil istället för en smartphone. När jag gick i högstadiet och var sådär vansinnigt kär i min tysklärare tog sig min vuxenlängtan och min vilja att bli sedd av henne uttryck bl.a. genom att klä mig vuxet (vilket innebar osminkat, ofixat och klädd i väldigt oinne kläder. Of course).

”Tänk va, jag som är så ung och ändå hänger jag inte med”-grejen har väl känts… Cool? på något sätt. Och kanske har jag på något vis velat ta avstånd från kommersialism och modehets och normen att man ska vara tillgänglig och ha koll på allt och alla precis varje sekund.

Men nu är jag inte så ung längre. Eller, jo, alltså många tycker väl det. Inte ens 30 liksom, hela liiivet framför mig. Men jag är så pass gammal att mina elever har svårt att gissa om jag är 27 eller 37, och vid ett tillfälle var det till och med en som sa att ”jo men du är ju ändå rätt gammal…”

Och DÅ är det fasen inget plus att inte hänga med! Det blir snarare ytterligare ett bevis på att jag inte är så ung. Rätt pinsamt.

Nu har jag facebook (ja, sedan några år faktiskt, det var en del i fånga-den-som-sedermera-blev-min-fru-projektet). Sedan i julas har jag även en smartphone och är således väldigt tillgänglig och online hela tiden. Och – som om detta inte var nog – så har jag ju blivit med blogg!

Det är dock nu problemen kickar in, problemen med att inte ha hängt med – för jag fattar inte riktigt hur allt fungerar. Hur man fixar med menyer och kategorier och etiketter och tags (eller just det, det var ju samma sak). Inte ens instruktionerna som finns att tillgå på sidan fattar jag.

…och till råga på allt skaffade jag mig idag ett twitter-konto.
Och. Fattar. Noll.

Väldigt irriterande, väldigt frustrerande, extremt ocoolt.

#ocool #åldersnoja #mamma #blaj (eller?)