Tag Archives: nytt jobb

Dagen efter Dagen

18 Mar

Igår började jag mitt nya jobb. Kastades rakt in i en termin, rakt in i ett personalmöte och direkt efter rakt in i en första lektion med årskurs 8 – åttor som inte varit i skolan på en hel månad på grund av sportlov och prao. Det gick bra ändå, de var småpratiga som sig bör men gulliga och trevliga. En halv arbetsdag räckte dock gott och väl; det märks att min kropp och mitt huvud inte är helt 100 än.

…och efter jobbet var det så äntligen dags för den efterlängtade Dixie Chicks-konserten. Först middag med min kära fru på världens godaste mezeställe och därefter kosan mot Stockholm Waterfront.
image Alltså, Dixie Chicks. De är Så Underbara. Så otroligt jäkla proffsiga, så fantastiska låtar (framför allt låtarna från de tidigare skivorna, måste jag som inbitet fan poängtera) – och Natalie Maines är liksom grädden på hela moset, med sin röst, sin energi, sitt alldeles eget sätt att röra sig på, samt förstås: Den nya lesbiska frisyren. Det är fan dags att hon kommer ut som bi snart. Minst.
image image Idag är jag skamlöst uppfylld av gårdagens konsert och iklädd hela fan-utstyrseln. Jag hoppas sannerligen inte att det åter dröjer elva år innan jag får se dem live igen. Buhu.
image (För övrigt hade jag den stora äran att omnämnas som favoritblogg av/hos eminenta, roliga, smarta blogghen igår. Sicken grej! Känner som bekant själv att jag inte är så värst skojig just nu, men framtiden ljusnar ser ni. Bättre jobb, åter börja blogga på ”Det öppna klassrummet”, den anländande bebishen… 2014 blir ett rivigt år trots allt!)

Annonser

Jag tar mig upp igen, sakta men säkert

14 Mar

Jag måste dammsuga. Fastställer först och främst detta faktum. Jag dammsög senast i måndags, och jag vet att det är ren idioti att räkna dagarna mellan dammsugningarna när man har en liten unge, för i själva verket är det ju så att det skulle krävas en hyfsat stor grovrengöring här hemma varje kväll. Nu har jag dock koll på att det var fyra dygn sedan jag senast drog runt med dammsugaren, och det känns helt enkelt inte okej att golvet redan är fullständigt invaderat av småsten, löv, majkorn, fruktskal, ”diverse”. Verkligen. Inte. Okej. Dessutom har Adrian kissat på golvet två gånger det senaste dygnet. ”Det är så härligt att vara förälder!” osv. (Ja, det är härligt. Också.)

I övrigt pysslar jag så smått med en krönika till den kommande föräldratidningen ”Nära barn”, slår bort tankar om att jag borde träna och stressas en liten aning om att jag har ett sjukintyg att kopiera på lämplig plats och sedan skicka till Försäkringskassan.

För ja, det var så sant: Jag har ju inte talat om min sjukskrivning här i bloggen. Inte heller har jag berättat att nämnda sjukskrivning ledde till avslutande av anställning? Eh nä, det har jag inte. Nu har jag dock precis fått ett nytt jobb och ska börja på halvtid på måndag, så plötsligt känns det aningen mer… accepterat? att prata om det. Ni vet, jag är ju inte en ”sån” som blir sjukskriven. Och definitivt inte en ”sån” som blir uppsagd, eller för den delen en ”sån” som alls är arbetslös. Nu hann jag visserligen inte bli officiellt arbetslös, så lite av mitt gamla ”hon med flyt”-jag har jag väl bibehållit. Vad det nu är att stoltsera med.

Sammanfattningsvis: Det har varit en rent för jävlig vinter på många sätt. Efter en fruktansvärt slitig höst, vilket väl har sipprat igenom här på bloggen då och då. Inte riktigt vad någon räknar med, att vara den som står för största inkomsten i familjen, ha ett litet barn att ta hand om, en bebis på g och så plötsligt faller hela ens tillvaro som ett korthus; självbilden, måendet, ekonomin. Nä, det har inte varit värdigt på något vis. Men mycket har jag lärt mig, bland annat att det är extremt slitigt att vara sjukskriven – och i synnerhet om man blir uppsagd på köpet. Dessa otaliga samtal med Försäkringskassan, läkare, A-kassan, försäkringsbolaget, facket, samt oron över att inte få sin sjukpenning beviljad, att hela SGI:n ska försvinna av det minsta lilla snedsteg… hur fan ska man hinna bli frisk och stark igen mitt i allt detta? Och A-kassans regler sedan, herregud. Jag är glad att jag inte hann bli officiellt arbetssökande – och: Mitt politiska engagemang har minst sagt vuxit sig starkare sedan januari.

Nu tror jag mig dock vara hyfsat på gång, och jobbet jag har fått känns bra som tusan. Precis en sådan skola som jag känner mig hemma i. ”Nu ska du inte vara duktig”, sa blivande chefen och det är jag tacksam för. Jag vet att jag gärna är väldigt duktig, och jag kommer förmodligen vara (för) duktig här också. Men bara ibland. För det har jag också lärt mig det senaste halvåret: Ingen tackar mig för att jag är så ”duktig” att jag sliter ut kropp och hjärna fullständigt.

Men. Som sagt. Dammsugning var det. Sista vardagen hemma på egen hand, sedan gäller det att bygga upp en vanlig vardag igen. Förhoppningsvis en betydligt sundare sådan än den vi levde i under hösten. Jag är sjukt nervös, men det är säkert bara positivt. Eller?

Önska mig lycka till! (Ja, jag BER om det!)

Egentligen borde jag försöka peppa mig själv, men…

25 Aug

Att vara lärare innebär att jobba skiten ur sig själv varje dag. Så skrev jag på väg hem från jobbet en trött, mörk februaridag i vintras när allting kändes precis sådär övermäktigt som det gör nu. Och hela det inlägget gäller fortfarande, varenda stavelse. Ibland frågar jag mig om det är värt det; om det är värt all denna stress, prestationsångest, rädsla över att inte få ihop det, att vissa elever inte ska nå E, att de inte ska tycka om mig, att jag inte ska räcka till. För, precis som jag skrev i februari, jag överarbetar sällan. Jag gör mitt jobb, jag är engagerad i mitt jobb och det är fanimej betydligt mer än vad min kropp klarar av ibland. Och jag vet att jag inte är ensam.

Nu har höstterminen precis rullat igång och jag känner förstås till att de första veckorna efter sommarlovet är värst. Den egna hjärnan har gått in i viloläge och det tar ett tag att få igång den, eleverna har haft ett långt sommarlov och de allra flesta är inte ett dugg sugna på att återgå till rutiner och skolarbete. Till råga på allt befinner jag mig för andra året i rad på en nygammal arbetsplats, jag har en ny tjänst, nya elever och nya kollegor. Rutinerna ser helt annorlunda ut, eleverna är helt annorlunda och jag har inte landat ett endaste dugg. Så känns det faktiskt. Det är heeelt normaaalt, skriver kollegor till mig på facebook, såhär mår vi allihop efter sommarlovet! Men återigen: Är det värt det? Ska vi bara gapa, svälja och acceptera att vår lärarvardag ser ut såhär? Att så många lärare lever med ständiga sömnproblem, stressymptom, prestationsångest..? Att det liksom är heeelt normaaalt att känna så?

Jag hoppas att ni som läser det här, ni som känner mig, ni som eventuellt har undervisats av mig eller som arbetar med mig förstår att jag inte tänker lägga mig på marken, skita i alltihop och sura, och jag hoppas ni fattar att jag har det där engagemanget glödande längst där inuti. Jag är helt enkelt bara… trött. Trött och arg på mig själv att jag inte har stenkoll på den kommande veckan (eller åtminstone på morgondagen) och att det mesta just nu känns så vansinnigt tungt. När ska hjärnan vakna och gå i spinn på det där sättet den gör i vanliga fall? När kommer alla smarta lektionsupplägg och ämnesidéer flygande till mig?

Puh.

Många har sagt till mig att jag ska sänka ambitionerna. Alla elever kommer inte nå högsta betyg – eller ens lägsta betyg – och flera i varje klass kommer aldrig känna det där glödande engagemanget för just mina ämnen. Det köper jag, utan problem. Och mitt mål är inte heller att alla elever ska nå absolut högsta resultat eller att de ska älska precis allt det vi jobbar med, just för att det är rätt ouppnåeligt i de flesta klasser. Men jag tycker inte att det är för mycket begärt att önska att de flesta elever lämnar grundskolan med en starkare självkänsla än de kanske hade tidigare, ett gott (eller åtminstone ett hyfsat gott) självförtroende och en lust att lära sig mer, att satsa på något som de brinner för. Att de som kanske inte hade det tidigare nu har fått modet att våga (och vilja!) uttrycka sig i tal och skrift, och att de till och med tycker att det är rätt kul – i alla fall ibland. Att de som tidigare inte alls förstod tjusningen med läsning faktiskt har läst en eller till och med två romaner i stort sett av egen vilja. Ni vet, att vi tillsammans gör ett försök att närma oss trädtopparna om inte annat och ja, att eleverna får lust att senare verkligen nå dem – fast helt på egen hand.

Ja, nu svamlar jag.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag har svindel just nu. Det känns skitläskigt att kasta sig ut i en ny termin, med allt detta vansinnigt stora ansvar som vilar på mina axlar. I stunden, under varje enskild lektion, känns det förstås inte så (bara ibland) men då och då går det inte att låta bli att tänka på det.

Det går inte att göra mer än sitt bästa. Men när det bästa inte räcker till? Eller när jag inte är säker på om jag faktiskt gör mitt bästa? När jag inte riktigt hinner..?

(Då vill jag bli föreläsare istället. Eller författare. Eller både och. Ha kakan och äta den, liksom. Gräva ner sig i intressanta ämnen, föreläsa om dem – men sedan slippa tänka på åhörarnas måluppfyllelse. Fast jag vet inte… jag antar att detta bara är den sedvanliga, heeelt normaaala höstterminsångesten.)

Sanna, var är du?

22 Aug

Jag förstår att ni undrar. Att ni längtar och framför allt att ni vill veta vad jag sysslar med egentligen. Eller är jag bara självgod nu igen, ni kanske inte alls har saknat mig? Sedan jag började blogga den där aftonen i januari så har jag bloggat i stort sett varje dag, ett inlägg minst, ofta två – ibland till och med tre – och detta är första gången hittills som jag inte har skrivit en endaste rad på hela fyra dygn. Puh, det känns jättekonstigt, aningen stressande och väldigt tråkigt.

Men. Jag har verkligen inte hunnit. Inte orkat. Inte kunnat formulera mig. (Och den pyttelilla lediga tid jag tagit mig har gått åt till att plöja igenom ”Orange is the new black”… Det är en stor sorg att vi nu måste vänta till 2014 för att få se säsong två…)

I måndags började terminen på riktigt. Upprop för alla nya sjuor och därefter några timmars försök till terminsplanering, bo in sig i nytt klassrum, prata ihop sig med kollegor. Tisdag och onsdag hade jag inskolningssamtal med hela min klass; elever och föräldrar betades av på löpande band fram till klockan 17 på eftermiddagarna och japp, det är en anspänning att möta och få kläm på så många nya människor på en och samma gång. Och idag körde vi igång med ordinarie schema: Tyska, svenska, klasstid, konferens till 17.30… och allt är nytt nytt nytt. Nytt sätt att ha konferens på, nya rutiner kring alltifrån elevvård till kopiering, ett helt eget klassrum som ännu inte är fullt utrustat. Det går verkligen runt i mitt huvud och då och då hisnar jag av alla nya intryck, allt nytt ansvar (för ja, det känns utan tvekan nytt!). Tack och lov gör utmattningen att jag sover som en sten om nätterna åtminstone.

…och mitt i allt detta pågår inskolningen av Adrian på nya förskolan. Det är den andra mamman som sköter den, men även jag var med på det allmänna informationsmötet om vår nya förskoleenhet (bestående av sju förskolor) i måndags kväll. Trevligt initiativ, och särskilt trevligt att en annan förälder i publiken var den som räckte upp handen och frågade efter genusarbete och likabehandlingsplan (= vi slapp vara de jobbiga). Mindre positivt dock att såväl genusmedvetenheten som likabehandlingsarbetet tycks vara typ noll på hela enheten, och att förskolechefen utan undantag pratade om ”mamma och pappa” när hon informerade om inskolning och allt annat som rörde ”barnet”. Exakt hur svårt är det att säga förälder? Vårdnadshavare? Viktig vuxen? Jag vill verkligen uppmana alla som arbetar med barn och ungdomar att prompt sluta upp med att slentrianmässigt prata om ”mamma och pappa” som en självklar enhet. Barn växer upp med ensamstående föräldrar, med bonusföräldrar, med två av det ena eller det andra könet, med tre eller fyra föräldrar, med mormödrar och farbröder och gud vet allt. Och även om man vet att i just den här klassen finns bara heterosexuella kärnfamiljer så skadar det inte att tala om ”föräldrar” i största allmänhet. Gör det till en vana. Det är vansinnigt tröttsamt att ständigt och jämt förbises, osynliggöras och exkluderas – även när det sker omedvetet.

Nåväl. Jag lärde mig under min hyfsat gedigna research i bloggens begynnelse att man inte bör skriva om flera olika saker i ett och samma inlägg, att rubriken ska stämma överens med innehållet und so weiter – men vet ni? Just nu kände jag bara att jag måste skriva något! och då gjorde jag det. Helt prestigelöst. Nästan. För nu ska jag fortsätta landa på min nya arbetsplats (just nu dock: i soffan), lära känna mina nya elever, få till de första veckornas planeringar och sedan är jag övertygad om att de smartare texterna kommer börja bubbla i huvudet på mig igen. Och i morgon: Flatfilmsfredag förstås. Missa för all del inte det.

Det här med att jag har börjat jobba och så vidare

14 Aug

Det känns aningen ruttet att inte ha skrivit en endaste liten rad om mitt jobb sedan terminen sparkade igång i måndags. Anledning? Söndertrasad hjärna och mosad kropp. ”Men du har ju publicerat värsta briljanta inläggen varje dag ju!” tänker någon (åh tackar tackar!) och ja jo, men dessa har jag krystat ur mig extremt långsamt och under många många timmar. Hjärnan går i slow motion, ögonen är tårfyllda av den vansinniga tröttheten och jag kan knappt redogöra för vad de tre arbetsdagarna har innehållit. Om jag inte tänker efter riktigt, riktigt noga förstås.

Några saker är dock säkert:
1. Jag har inte hunnit börja planera höstterminens undervisning än. Men det kommer, tänker jag. Jag har alltid varit sådär; haft svårt att börja med saker i på tok för god tid. Inför proven i högstadiet pluggade jag endast lite för att sedan plugga ”på riktigt” när jag satt med provet framför mig i klassrummet. Inför förlossningen gick vi profylaxkurs, men jag kände inte att jag ville börja träna andning på allvar förrän värkarna satte igång. Och, ja, samma sak i mitt yrke: De bästa lektionerna planeras ungefär i det ögonblick då eleverna står och stampar i väntan på att få komma in. Åtminstone ibland, för självklart måste en del material plockas fram och skrivas ihop i betydligt mer god tid än så. På det stora hela är jag dock privilegierad på det sättet att hjärnan (och kroppen) fungerar bäst i skarpt läge (även om detta också innebär att jag ofta är rätt stressad – jag litar inte på min egen förmåga). Dessutom har jag ju inte hunnit landa på nya jobbet än, jag har ingen överblick och det gör det extra svårt att vara kreativ. Hjärnan puttrar dock på hela tiden och helt plötsligt kommer nog den där terminsplaneringen som ett brev på posten… eller?

2. Jag önskar allra mest just nu att mitt klassrum har hunnit utrustas med möbler, tavla och projektor när det är dags att köra lektioner enligt schema om en vecka. Vad jag har förstått så är det jag själv som ska skruva ihop möblerna, och visst kan jag göra det – bara de anländer i tid. Eget klassrum, ett plus bara det.

3. Jag arbetar numera på en skola som på fullaste allvar genomsyras av engagemang. Detta kan anses vara ett rätt uttjatat och klyschigt ord, men i grund och botten ett otroligt viktigt och värdefullt sådant. Engagemang – för eleverna, för sina medmänniskor, för ämnena, för att lära sig… Med engagemang kommer man långt, och på den här skolan är detta ledordet – tillsammans med ett gäng andra viktiga ledord som vi diskuterade idag, och häftigast av alltihop är att det är på riktigt: All personal sätter eleven i fokus, strävar efter samsyn och det gemensamma målet är att skapa en fantastiskt god och trygg stämning på hela skolan – vilket borde gå att uppnå på en liten skola som denna. Eftersom jag är så slutkörd just nu så blir jag nästan lite provocerad av allt engagemang, men lik förbaskat var jag under förmiddagen en av dem som tog mest plats, hördes och sprutade idéer. För sån är jag när jag går igång på något. Och på den här arbetsplatsen får jag definitivt konkurrens, eller vad jag ska kalla det. Det är nog ganska skönt.

Och nu då. Tröttare än tröttast, måste blinka var tredje sekund och håller alla tummar för att Adrian sover till åtminstone klockan sex i morgon bitti. Det vore lyxigt.

Jag är inte bara bloggare…

12 Aug

…jag är lärare också, och nu är ju dessvärre ledigheten slut för den här gången. Gårdagen tillbringades med en före detta toppenkollega och hennes barn och därefter kom den där massiva ”åh puh jag orkar verkligen inte börja jobba”-tröttheten med värre kraft än någonsin. Mina lärarkollegor på twitter tycks så vansinnigt pepp på ny termin, de saknar elever och sitt klassrum och att grotta ner sig i kluriga pedagogiska problem… och jag känner mig utan tvekan som världens sämsta lärare. Och detta innan terminen ens har börjat. Härligt.
image Men. Jag ska inte ta ut förlusten i förskott heller, för som jag resonerade häromdagen så kan mitt trötta hjärnmos även bero på den ringa tankeverksamhet jag utsatt hjärnan för de senaste veckorna. Huvudet har helt enkelt gått in i energisparläge och väntar på att få sparkas igång på nytt.

För att inte tråka ut er med nonsens länkar jag till ett av vårens peppigaste inlägg om läraryrket när det är som bäst (och precis den känslan ska bannemej infinna sig inom kort igen!) och så försöker jag glädjas åt alla plus i kanten mitt liv har haft hela sommaren: att jag åtminstone hunnit läsa nästan en hel roman, att jag har spenderat massvis med tid med mitt barn, min fru, min övriga familj, flera vänner, att vi fått uppleva sommaren både i Stockholm, i Düsseldorf, i Kalmar, i Malmö och på Öland, att jag så smått på allvar kommit igång med ett bokprojekt som ska resultera i något storartat så småningom och att vi i fredags ruinerade oss själva genom att officiellt sortera in oss i kategorin ”miljöbovar” (= köpte bil) och därför kommer att kunna pressa det allra sista ur sommaren genom diverse helgutflykter framöver. Det ni!

Och så hoppas jag att ni hänger med mig även de närmaste månaderna, då min blogg återigen kommer varva de rena genus-, vardags- och hbtq-inläggen med texter om läraryrket och skolan (dock oftast med samma normkritiska utgångspunkt förstås). Känner ni er skeptiska till detta kan ni spana in lärarkategorin och förbereda er på vad som eventuellt komma skall. Nu promenerar jag de sista metrarna till nya jobbet och förhoppningsvis har den nuvarande inneboende känslan totalt vänt efter denna första arbetsdag…

Det sorgsna skrytinlägget

13 Jun

Jäklar vad jag har gråtit idag. Skolavslutning, snyftduktiga elever framförde snyftsånger i idrottshallen, jag sa hejdå till alla fina ungdomar och blev avtackad av ledningen. En elev sa att hen älskar mig och att jag är den bästa lärare hen haft och att nu förstår hen verkligen det här med svenska och grammatik. Andra hade tårar i ögonen och ville kramas flera gånger, även elever jag egentligen aldrig undervisat eller bara undervisat under en kort period. Föräldrar jag samarbetat med uttryckte sin tacksamhet och jag lipade ännu mer. Fy sjutton vad jag kommer sakna de här eleverna och jag håller verkligen tummarna för att det går extra bra för dem som jag oroat mig för.

Detta är verkligen nackdelen OCH fördelen med att vara lärare. Jobbet innebär relationer med så himla många människor, och att säga hejdå tär verkligen på själen. Samtidigt är det en ynnest att få så mycket tillbaka av så många, att se att man har påverkat dem och gjort ett avtryck på ett positivt sätt. Å ena sidan känner jag väl att jaja, de gillar nog alla lärare lika mycket – för alla lärare har ju sin charm och bidrar med något alldeles eget i elevernas liv. Men å andra sidan måste jag förstås suga åt mig, sträcka lite på mig och ta till mig att många faktiskt tycker att jag är bra. Och jag som ibland intalar mig att det där med relationer till ungdomar inte riktigt är min grej måste nog börja inse att så inte riktigt är fallet.

Visst, jag är inte alltid världsbäst på att fylla i alla rätta blanketter, dokument och uppföljningsmatriser angående elevernas utveckling – men jag visar att jag bryr mig i alla fall, och jag försöker hinna med att alltid återkoppla till föräldrar och andra berörda lärare när så behövs. Det har varit ett hektiskt år, ett uttröttande år och jag har helt säkert missat något som borde ha gjorts i formell pappersväg. Men jag har gjort mitt bästa, och av elevernas och kollegornas respons att döma så kan jag ändå känna mig… rätt nöjd.

Fast just nu är jag framför allt skitledsen. (Tur att jag inte behöver säga hejdå till kollegorna förrän på måndag…)

Skolbal, sorg och såpbubblor

12 Jun

Jag har varit på niornas bal. Det var inte ”mina” nior så jag var inte särskilt känslosam – förutom när jag tänkte på att mina åttor kommer sluta nian nästa år och att jag kommer missa det. Alla jag pratat med, både kollegor och elever, tycker att det är tråkigt att jag ska sluta och jag kan bara hålla med. Det känns verkligen skittråkigt, för oj vad jag kommer sakna dem allihop, alla kanonkollegor och alla kanonelever.

Just nu tänker jag på att jag åtminstone ska gå på mina blivande niors bal nästa år. Och jag ska redan nu börja skriva på hyllningstalet till dem – ni vet ett sånt där när man säger något personligt om alla elever – för min klass har bytt handledare så många gånger att de inte riktigt har någon som kommer känna dem nästa år, och hur blir det då? Och även på deras bal tänker jag förstås ha byxor och kavaj på mig för att medvetet bryta den förlegade dresscoden och kanske är jag inte den enda kvinnan i byxor då (inte för att det gör något, men i alla fall).

I morgon är det skolavslutning och återigen dags för gråtfest. Men jag får tänka på att sommarlovet kommer vara långt och välbehövligt och att jag, liksom de flesta av mina elever och alla andra människor, är vanedjur och att de vänjer sig fort vid de nya lärarna och att jag kommer vänja mig vid mina nya elever, den mycket mindre skolan och det helt annorlunda arbetssättet. Och efter sommaren kommer jag ha så otroligt mycket mer tid att spendera tillsammans med min fru och med min unge, istället för att sitta bort halva livet på ett pendeltåg.

Det betyder ju faktiskt mest av allt.
image

Nu är det officiellt: Jag byter jobb!

11 Jun

Idag berättade jag för min klass, min blivande nia, att jag ska byta jobb. Kände mig alldeles skakig inombords hela förmiddagen och precis innan jag skulle släppa bomben började jag förstås storlipa. Tårar och snor rann och eleverna undrade vad sjutton det var frågan om. Men jo, jag har fått ett nytt jobb och detta kommer ge mig sju-åtta timmar extra tid i veckan. Fattar ni? En hel arbetsdag tjänar jag på detta, och hur ruttet det än känns att lämna dessa pärlor till elever och kollegor så bara måste jag prioritera mig själv och familjen först. Jag vet att vissa elever blir skitledsna, vissa rycker på axlarna och någon enstaka tycker det är skönt att jag slutar. Oavsett vad så måste det egna livet gå före, tyvärr (även om det just nu inte känns toppen heller för mig).

Ännu en positiv sak i vårt livspussel är att Adrian kommer börja en ny förskola som ligger på cirka fem minuters avstånd hemifrån istället för tjugofem, det känns nästan overkligt det också. Slippa släpa vagnen backe upp, backe ner och över snötyngda fält, till och med kunna skippa vagnen helt och hållet och ändå gå hemifrån i dräglig tid. Tänk! Jag kommer hinna avverka all förtroendetid utan att gå under! Jag kommer hinna handla och laga middag åtminstone ett par dagar i veckan! Jag kommer hinna – och orka – dammsuga efter jobbet! Jag kommer kanske till och med orka träna…

…fast jag ska inte ropa hej och inte heller grotta ner mig i hösten nu, för först ska de sista arbetsdagarna avklaras och därefter är det sommarlov. Och nu ska jag iväg på en informationskväll på nya jobbet och träffa min blivande klass. Hoppas jag kommer tycka om dem lika mycket som jag tycker om mina nuvarande elever…