Gör inte min identitet till ett problem! – ett exempel på dåligt bemötande inom vården

Häromdagen var jag på ett läkarbesök som jag länge hade laddat inför. Jag var ganska nervös och hade därför förberett mig väl. Jag visste vad jag var där för, och jag var ytterst tydlig redan från början vad jag ville prata om, få hjälp med och varför.

Men istället för att fokus landade på detta, så blev jag bemött med okunskap, ifrågasättanden, fördomar och homofobi. Läkaren grävde i mina relationer, nuvarande och tidigare, visade med all tydlighet – både i ord, tonläge och minspel – hur hen såg på dessa och, framför allt, ifrågasatte mina barns existens och vems barnen egentligen är. Detta utan att be om ursäkt och utan att lyssna när jag gång på gång upprepade att mitt ärende inte hade något med vare sig relationer, sexualitet eller föräldraskap att göra.

”Jaha, och den här mannen du har en relation med…”, började hen, efter att hen förhört sig om min nuvarande relationsstatus, mitt yrke och hur många barn jag hade.
”Kvinnan”, avbröt jag.
”VA?”
”Ja, en kvinna.”
”En kvinna alltså?”
Redan här började min puls gå upp. Läkarens ton var inte överraskad på det där skamsna sättet, som när man inser att varit slentrianmässigt fördomsfull – utan hen tycktes uppenbart brydd, lät hård i tonen och satt med rynkad panna. Hen antecknade frenetiskt, upprepade vad jag har sagt och bad mig upprepa igen.
”Men när du skilde dig från din man…”, fortsatte hen sedan, och redan där var hen egentligen över gränsen, eftersom jag redan hade klargjort att vare sig skilsmässan eller livet som ensamstående förälder hörde till varför jag sökt mig dit.
”Min fru”, rättade jag och kände mig fruktansvärt ansträngd.
”Fru?” Pannan rynkades igen. ”Men barnen, vems är barnen?”
”Mina barn, eller ja, våra barn.”
”Fast vilket av barnen är ditt?”
”Båda barnen är mina. Det är våra barn. Och detta har ingenting med saken att göra.”
Jag borde kanske ha sagt ifrån än tydligare här, men i stunden är det svårt. Då segrar frustrationen och viljan att bli lyssnad på, och hela situationen känns liksom orimlig. Osannolik.
”Men hur kom barnen till?” frågade läkaren vidare. ”Vem har fött dem, alltså, vems är de? Nu förstår jag ingenting, jag måste reda ut det här.”
Jag svarade plikttroget och så sakligt jag kunde:
”Jag och min fru träffades, gifte oss och fick barn. Vi födde varsitt, men det är inte relevant för varför jag är här.”
Gav hen sig här? Nej.
”Donerade spermier? Och vilket födde du?” Hen pekade på barnens åldrar, som hen skrivit ner tidigare.
”Det spelar ingen roll. Detta är inget problem.”
”Och nu har du en relation med den här kvinnan? Eller har haft? Och hon är gift? Med en man då eller?”
”Ingenting av detta är relevant. Detta är inget problem.”
Och såhär fortsatte det en bra stund, fram till att jag än tydligare bad läkaren sluta anteckna och istället fokusera på mitt ärende.

Det är inte första gången något liknande händer, men nu tog jag mer illa vid mig än tidigare. Jag gick därifrån alldeles sprängfylld av både gråt, frustration och ilska, och under kvällen sedan kände jag mig helt tom. Visserligen avslutades mötet bra, eller så bra som det kunde. Läkaren förstod till slut vad jag ville, antecknade korrekt och ringade in det viktigaste. Allt på min uttalade begäran. Men jag fick ingen ursäkt, ingen förståelse för att hen hade agerat och bemött mig fel. Att återvända dit känns inte som något alternativ.

Vad fan är det frågan om, år 2020?

Jag är överlag både tålmodig och förlåtande när det kommer till okunskap. Jag kan köpa att folk – även inom vården, på Försäkringskassan eller till och med i skolan – slentrianmässigt utgår ifrån en heteronorm. Åtminstone om de ursäktar sig eller visar att oj, jag tänkte mig visst inte för. Och jag berättar gladeligen både om mina relationer och om hur mina barn kom till – när detta är relevant och när frågorna ställs av vänlig nyfikenhet och respekt. Men det skrämmer mig samtidigt, att vi fortfarande inte har kommit längre. Det kan omöjligen vara första gången som den här läkaren träffar en person som har levt i samkönade relationer, och det kan omöjligen vara första gången hen får höra att en homosexuell person har barn. Insemination för samkönade par är lagligt i Sverige sedan 2003, och långt dessförinnan reste vi utomlands för att få hjälp eller fick barn tillsammans med vänner. Detta är inget nytt, nej, det är inte ens ovanligt.

Utöver den bristande respekten under själva mötet och det helt bisarra i att ifrågasätta mitt föräldraskap så tillkommer ytterligare något som skaver i mig: Nämligen det faktum att man som läkare (eller psykolog, eller kurator) automatiskt kopplar en normbrytande identitet till en persons dåliga mående. Mår jag dåligt, så måste min sexualitet vara en avgörande faktor – vad jag än säger och visar. Och härmed flyttas fokus från det egentliga problemet till någonting som jag aldrig ens reflekterar över, personen i fråga gör min identitet till något problematiskt och underminerar på samma gång min förmåga att själv avgöra vad som är av betydelse för mig.

Många har uppmanat mig att anmäla händelsen och jag tänker att jag absolut borde göra det. Men det känns inte helt lätt, för efter detta vågar jag inte tro eller hoppas på att den jag i så fall kontaktar kommer att ge mig ett bättre bemötande. Jag kom ut i tonåren, jag har aldrig varit ledsen eller känt sorg över att jag råkar gilla kvinnor – varför skulle jag vilja göra detta till ett problem nu? Det är en sak när jag är ute och föreläser, för då är det mitt uppdrag att upplysa, utbilda och besvara frågor (dock av allmän karaktär), men att som privatperson behöva agera föreläsare och hamna i något slags försvar mäktar jag inte med.

Jag vill inte. Jag orkar inte. Men samtidigt kanske jag måste, för jag vill inte ens tänka tanken att exempelvis mina barn kommer att mötas av samma respektlöshet utifrån det faktum att de har två mammor. Och jag vill inte att det eventuellt dåliga måendet hos mina tonåringar i skolan, de som kanske mår skit av att bryta mot normen, späds på av att träffa en läkare eller en kurator som är tänkt att hjälpa dem.

Tänk till, vill jag säga. Var professionella. Lyssna. Läs på. Och lämna egna unkna fördomar och förutfattade meningar hemma när ni går till jobbet.

 

Och så tar vi det igen: Nej, alla barn har INTE en pappa!

Adrian ska byta förskola. Efter att vi under ett drygt halvår har haft 20-25 minuter att promenera enkel väg så kommer det nu bara ta ett par minuter att lämna och hämta, och det ska naturligtvis bli väldigt skönt. Men därutöver känns det förstås sorgligt att lämna förskolekompisarna och den personal som vi och Adrian har lärt känna och knutit an till, och dessutom innebär detta byte att börja om från början med ”upplysandet” kring vår familj, kring normer, genus och hbtq. För ja, vi landar tyvärr där igen.

Jag och Adrian var på inskolningssamtal i torsdags och efter att Adrian plötsligt börjat babbla något om ”pappa” (vilket han gör titt som tätt numera, han utforskar ju världen och lär sig sätta ord på människor runt omkring sig – och pappor finns även i hans närmaste omvärld, även om ingen av dem är just hans pappa) så såg jag min chans att en gång för alla slå fast hur vi benämner vår familj. ”Adrian har ju två mammor”, sa jag, ”och alltså ingen pappa.” Den ena barnskötaren verkade med på noterna direkt, men den andra ville genast ta ett exempel med ett annat barn där mamman påstått att barnet inte alls hade en pappa, utan bara en mamma och så la hen till, som ett försök att få medhåll från mig: ”Alla barn HAR ju en pappa! Någonstans!”

Ridå.

”Nej”, sa jag i mitt mest pedagogiska tonläge. ”Alla barn har inte en pappa, och Adrian är en av dessa. Det är ingen stor grej, det är bara som det är: Han har två mammor.” Och för säkerhets skull förklarade jag även att han blev till med hjälp av donator, och att en okänd donator förstås inte är någon pappa. ”Va? Var det inte någon av er som födde honom?” frågade barnskötaren då, ytterst förvirrad, och jag fick specificera att det rörde sig om spermadonation. Därefter pratade barnskötaren vidare om det där andra barnet som enligt hen faktiskt hade en pappa, men att den mamman inte ville erkänna det för att hon varit sur. Och så vidare.

Bemötandet var inte på något sätt medvetet otrevligt – men känslan var naturligtvis ändå inte positiv. Helt uppenbart var detta något nytt för barnskötaren, och det är minst sagt på tiden att även hen konfronteras med hur verkligheten också kan se ut. Vår oro nu handlar mycket om hur det egentligen står till med genusarbetet på den där förskolan… förmodligen kan det nog sägas vara ”noll”. Utöver pappa-missen valde nämligen båda barnskötarna att nämna att det bara kommer finnas två flickor och hela nio pojkar på avdelningen i höst, ”och det var ju lite olyckligt”. Här känner jag såhär: Varför är könsfördelningen i en grupp tvååringar viktig att ha koll på och tala om? Alls? I min värld är det fullständigt irrelevant. Men – den som tycker att det är viktigt med jämn könsfördelning bland tvååringar anser såklart att det är skillnad mellan pojktvååringar och flicktvååringar, och jag förmodar att förväntningen då består i att det kommer bli väldigt stökigt i en grupp med nio tvååriga snoppbärare. Puh.

Hur som helst. Nu känner jag mig nästan lite elak som berättat om detta, men kanske blir det en ögonöppnare för någon – och för er som redan är/vill bli genusmedvetna och aktivt försöker jobba genusmedvetet och/eller normkritiskt i största allmänhet kan det vara en uppmaning att tipsa er omvärld om hur man inte bemöter en regnbågsfamilj samt att inte landa i fällan ”genus handlar om att könen (könsorganen) ska vara lika många i exakt alla sammanhang för då är vi i hamn”.

Tänk om ingen vill vara man till slut?

Anders Westgårdh på Aftonbladet har tappat lusten att vara man. Jag får lite blandade känslor inför det. Å ena sidan, och utifrån perspektivet jag skrev i lördags, tänker jag: Ja, vad bra! En man som har insett att förändring inte kan ske om inte alla är med på tåget. En man som är som de flesta andra män (och människor) – fredlig och vettig – och som vill sprida en sådan bild istället för att ta åt sig av några ”anklagelser” eller slå bakut.

…men å andra sidan får jag en liten klump i magen. Det är den där tvåkönsnormsklumpen som skaver. Att vi ska hålla på och köna hela jävla tiden. Är jag helt ute och cyklar som hänger upp mig på det?

För nu tänker jag som lärare och som förälder igen. Och jag har ju ett barn med snopp, som omtalas med pronomenet ”han” och i vars pass det kommer stå ”man” när han växer upp. Jag möter även en massa pojkar, unga killar i min lärarroll varje dag och flera av dem har för länge sen lärt sig hur en pojke ska bete sig och utövar detta beteende för fullt hela dagarna, både i klassrummet och ute i korridoren. De tar plats, överröstar de andra, många struntar i eller tar lätt på skoluppgifter. Många, inte alla.

Jag vill inte att de identifierar sig med någon av de två bilder av mannen som Westgårdh tar upp. Absolut inte med förövaren, men inte heller med mannen som inte vill vara man, på grund av att det finns sviniga män där ute som förstör för alla andra män. Ska mina elever och, framför allt, min son behöva se någon av dessa mansroller som alternativ? Nej, såklart, det tycker väl ingen. Men hur undviker vi det då? Barnen är väl inte dumma i huvudet, de hör och ser precis vad som pågår runt omkring dem hela dagarna.

Jag ser vilka elever som överlag tar störst plats i mitt klassrum och vilka som glömmer eller struntar i att lämna in läxan. Jag ser det, men jag väljer att inte lägga någon vikt vid könet, för jag vill inte befästa – jag vill förändra. Och ju oftare något uttalas, desto mer en sanning blir det – även om vi lägger till ett ”…men inte alla pojkar!” på slutet. För när det nu bevisligen inte gäller alla pojkar – varför ska vi då hålla på och köna beteendet? Det där går verkligen runt i min skalle.

Statistiken.
Verkligheten.
Debatten.
Förändringen?

Ibland tänker jag att det är jag som krånglar till alltihop, att jag ska sluta bry mig så mycket, att jag ska klä min son i blått, köpa honom en verktygslåda till tvåårsdagen och ”låta honom vara pojke”, för att sedan debattera jämställdhet utifrån ett normativt tvåkönsperspektiv. Men så hör jag ju i huvudet hur jävla knäppt det låter. För vem är jag att komma och säga nu vem han är?

Förstå mig rätt här: Jag förnekar inte det faktum att de finns kvinnor och män, att de flesta människor identifierar sig med någon av dessa två kategorier eller att det behövs spermier och ägg för att det ska bli barn. Men jag motsätter mig att dessa två kön socialt fylls med en massa innehåll som inte alla kan eller vill eller ska behöva leva upp till, och att det skapas hierarkier och motsättningar mellan dessa två kategorier hela tiden. Det är så vansinnigt frustrerande.

Som jag skrev i helgen: Jag vet att vi måste belysa de tydliga strukturer som finns. Människor (och då ofta män) som utövar våld ska inte komma undan med det. Men jag önskar också att vi, särskilt i det främjande arbetet med barn och ungdomar, undviker att köna beteenden, och istället satsar på att fostra vettiga individer.

Detta är ett kraftfullt och viktigt uttalande av Westgårdh. Men också något som jag hoppas – inom kort – inte ska behöva sägas.
För det är så självklart att hat är fel, och att hat i grunden inte är könat.

Om hat

Jag blev så vansinnigt illamående nu. Det liksom vibrerar i kroppen och jag känner ett otroligt stort obehag och frustration.

Igår hämtade jag ut biljetter på Stadsteatern – jag och en vän ska se ”SCUM-manifestet” nästa helg, Turteaterns pjäs där Andrea Edwards framför Valerie Solanas text. Pjäsen som, när den hade premiär på Turteatern hösten 2011, väckte mycket starka reaktioner framför allt bland anti-feminister, för att den uttrycker ett starkt manshat – något som är extremt ovanligt på teater, i tv och på film.

Jag missade mycket av debatten då, eftersom vi just hade fått barn och jag var inne i en sömnlös amningsbubbla, men efter Uppdrags gransknings program om näthatet, eller kvinnohatet på nätet, har jag kommit ifatt lite i vad som egentligen pågick – och fortfarande pågår. I morse läste jag i DN ett utdrag ur Maria Svelands kommande bok ”Hatet”, vilken handlar just om det hat – kvinno- och feministhat – som blossade upp i samband med att ”SCUM-manifestet” hade premiär.

Det är obehaglig och frustrerande läsning, att det finns människor, så kallade jämställdister, som på allvar tror att feminismens mål är att förtrycka män – och som till och med tycker att män nu, i dagens samhälle, faktiskt blir förtryckta och att de är samhällets offer. Teaterföreställningen ”SCUM-manifestet” blev liksom ett bevis på det, att män enligt feminismen ska utplånas och dö.

Jag har själv inte sett föreställningen än och återkommer till min ”recension” av den efter nästa helg, men det som gör mig så illamående och ledsen bara genom att läsa om alltihop, är för det första själva missförståndet; att dessa människor, som är pålästa och goda retoriker och därmed får ta plats i debatten, så totalt har missförstått vad feminism handlar om. Feminismen, som rörelse eller ideologi, föddes ur det faktum att kvinnor är underställda män i vårt samhälle – och därför fick den namnet ”feminism” och inget annat. Det har ingenting med manshat eller mansförtryck att göra – det handlar om att alla människor oavsett kön, ska ha samma rättigheter och möjligheter att leva, ta för sig och utvecklas i vårt samhälle. Hur svårt är det att förstå?

För det andra är det obehagligt att det den enstaka gång då ”manshat” uttrycks på en scen tar hus i helvete direkt – när olika former av kvinnoförtryck, kvinnoförakt och kvinnohat gång på gång utspelar sig på scener, i böcker och på film – utan att någon större debatt väcks. ”Den puckade bruden”, ”horan” och kvinnor som blir mördade, våldtagna och på andra sätt utsatta av män (oftast) är roller vi ser hela tiden.

Borde det inte vara tvärtom? Borde det inte vara tabu att gestalta hat och förakt mot kvinnor på det sättet? För om det någon gång är befogat att titta på statistik så är det just när det kommer till våld och misshandel – för där utgör mäns våld mot kvinnor en markant del. Eller är det så, vilket rubriken i dagens DN slog fast, att vi har blivit så avtrubbade att det bara känns helt ”naturligt” att iaktta och gestalta utsatta kvinnor? Själv tycker jag att det är obehagligt med våld och utsatthet över huvud taget, och jag önskar som bekant också att det stora fokus som läggs på kategorin ”kön” ska minska – att det ska bli oväsentligt vilket könsorgan eller vilken genuppsättning en individ har och att vi ska slippa titta på statistik just utifrån den kategorin. Men fram till den dagen då kön inte längre helt uppenbart är en befogad kategori att beakta, ja, då måste vi förstås behålla den.

Det tredje som gör mig frustrerad och illa till mods, är att de män (för det är framför allt män, tyvärr) som slår bakut, på allvar tror att feminismen ”ger sig på” även de män som inte våldtar, som inte misshandlar eller förtrycker. Och istället för att själva stå upp och säga: ”Vi måste göra något åt statistiken! Såhär kan det inte fortsätta!” så slår de allt ifrån sig, ser sig som offer för den ”feministiska rörelsen” och väljer att, just det, smutskasta och uttrycka hat i en offentlig debatt.

Det är tråkigt. För jag vill så gärna att kön inte ska spela någon roll. Och jag tror inte att det biologiska könet spelar någon roll för hur intelligent, trevlig, omsorgsfull, empatisk, ansvarstagande, hänsynsfull eller förtroendeingivande du är eller kan vara – jag tror att det handlar om hur vi blir uppfostrade, bemötta, tilltalade och hur vi lär oss att se på oss själva och omvärlden.

Men vid sådana här tillfällen, då tappar jag hoppet för ett ögonblick.

Kläder och utseende är väl ingen stor grej – bara du ser till att följa normen

Jag visste ju på förhand att frågan om könsstereotypa vs. könsneutrala barnkläder skulle väcka stor uppmärksamhet, för folk tycks aldrig tröttna på att försvara sina döttrars rätt att bära klänning och sina söners rätt att inte göra det (trist bara att debatten alltid fastnar där – i den rosa klänningen…).

Men trots att detta debatterats i all oändlighet, så är det intressant att iaktta hur argumentationen förs, i synnerhet hos de så kallade genusmotståndarna, eller stereotypfrämjarna/könsnormsförsvararna om man så vill – de är nämligen riktiga hejare på att göra egna tolkningar av vad ”genuspedagogik” och ”normkritik” är för något, och har inte heller någon som helst lust att få svar på vad det egentligen innebär:

Liknande resonemang har förts om feminism i kommentarsfälten till de större och mer inflytelserika bloggarna den senaste tiden, först i samband med att kändisar som Mia Skäringer och Maria Lundqvist tog avstånd från feminismen på bästa sändningstid och sedan efter att superinne bloggerskan Foki skrev ett anti-feministiskt, eller snarare ett ”jag har missförstått vad feminism är för nåt”-inlägg häromdagen. Just det tänker jag inte fördjupa mig i just nu, för det har andra gjort så bra (t.ex. Moralfjant, flat-feministen Fanny och Katta Kvack), men jag nämner det, eftersom tendenserna liknar varandra och allt hänger ihop:

Människor är otroligt beroende av kategoriseringar, vi mår bra av det, och vi tycker att det känns mycket obehagligt om någon kommer och försöker ändra i våra allra mest grundläggande uppfattningar – t.ex. rörande kön. Kön är nämligen den absolut viktigaste, mest fundamentala kategorin för de flesta av oss: Vet vi inte vilket kön en person har, blir vi osäkra på hur vi ska bemöta personen, och kommer en person emot oss, som vi tolkar tillhöra ”det ena” könet, men som bär kläder eller visar sig ha en röst som överensstämmer med ”det andra” könet, ja, då blir vi förvirrade – och vissa även äcklade eller förbannade.

Eftersom de allra flesta väljer, medvetet eller omedvetet, att följa könsnormerna, så ses normbrott av många som avvikelser, ”statements” eller onödiga och rentav obehagliga överraskningar. Och i dessa två diskussioner, om barn/genus och feminism, är det framför allt följande som människor upprörs/förfasar sig över:
1. föräldrar som använder sina barn som ”statements” eller vapen i en jämställdhetsdebatt (att de själva gör ”statements” när de väljer att följa könsnormerna är det ingen som tänker på)
2. pojkar (och män för den delen) i klänning
3. kvinnor som inte rakar sig under armarna/inte sminkar sig

Några har frågat mig varför ”vi genusfanatiker” envisas med att blanda in barnuppfostran, bemötande, förväntningar och frågan om jämställdhet i diskussionen om barnkläder, och en person gjorde också tydligt att visst, jämställdhetsdebatten är viktig – men just det här med kläder känns inte som den viktigaste frågan:

Absolut, jag håller med. Men rent uppenbart, utifrån det jag skrivit ovan samt utifrån mina iakttagelser både av barnklädersdiskussionerna på familjeliv.se och alla anti-feministers ilska mot kvinnor som inte följer skönhetsidealen – så är kläder och utseende något som har betydelse OCH något som starkt kan kopplas samman med bemötande, förväntningar och jämställdhet.

Varför skulle annars detta behov av att försvara prinsessklänningar och rakade armhålor vara så oerhört starkt?

***

Tidigare inlägg på samma tema/med samma utgångspunkt:
Om jag bestämmer nu – hur ska han kunna bestämma sen?
Att vara genusmedveten handlar inte om att förbjuda

Att vara genusmedveten handlar inte om att förbjuda

Nu har de två diskussionerna som jag startade på familjeliv.se igår både hunnit ta fart och gå över alla gränser. Det är fascinerande hur just kombinationen genus, barn och kläder alltid resulterar i en så otroligt het debatt! Folk blir verkligen upprörda ända in i märgen – det är som om jag, och andra med samma åsikt som jag, inkräktar på deras liv och försöker ta ifrån dem deras egen könsidentitet!! 

Jag lovar. Det är inte det jag vill.

Att vara genusmedveten handlar nämligen inte om att förbjuda – utan precis tvärtom: Om att tillåta. Att däremot aktivt reproducera de starka könsnormer som finns i vårt samhälle och motsätta sig allt som har med ”genusdiskussionen” att göra – det är att förbjuda och begränsa.

”Men vadå, bara för att jag klär min dotter i rosa och spets, och köper blått och spiderman till min son, betyder inte det att jag förbjuder dem att ta på sig vad de vill!” protesterar vissa, och lägger i nästa andetag till: ”Men jag vill ju inte heller att min son ska bli mobbad eller så om han tar på sig något tjejigt, för man vet ju hur det kan vara…”

De flesta som röstat i mina trådar väljer att klä sina barn könsstereotypt för att 1.barnen ska se ut som flickor/pojkar (det är ju så himla jobbigt för folk att behöva fråga!) och 2. för att kvinnor/män klär sig i kvinno-/manskläder. Många har valt ”annat” och motiverar sig till exempel genom att de försöker hitta könsneutrala kläder, men det finns inget att välja på (VA?) eller att de (kvinnorna) gärna skulle klä sitt barn lite mer könsneutralt, men att de inte får för sina män. Vissa motiverar sig också med att de själva är väldigt förtjusta i rosa och spetsar och att de enbart därför klär sina döttrar i det (antar att de skulle klä en son likadant då…?).

Mitt mål med de här trådarna är inte att tillrättavisa någon på ett otrevligt sätt eller slå fast att ”folk är dumma i huvudet”, för det tycker jag inte. Men jag önskar att uttalanden som ”ska alla vara könlösa till slut eller?”, ”varför ska ni förbjuda rosa?”, ”flickor är flickor och pojkar är pojkar!!” och ”jag tänker inte använda mitt barn som vapen i en jämställdhetsdebatt!” ska upphöra och att folk ska begripa vad genuspedagogik, genusmedvetenhet och normkritik handlar om, innan de uttalar sig.

Allting är inte frid och fröjd med jämställdheten i vårt samhälle. Kvinnor och män har inte samma förutsättningar – och transpersoner har definitivt inte samma förutsättningar som cispersoner*. Det går generellt sett inte lika bra för tjejer och killar i skolan. Tjejer och kvinnor har mycket större press på sig att prestera väl i skola och arbetsliv, se bra ut, åldras långsamt och vara behagande och moderliga – medan killar och män har press på sig att ta för sig, tjäna mycket pengar, vara starka, aktiva och hårda som sten.

Alla kan inte leva upp till detta, alla vill inte leva upp till detta och alla lever inte upp till detta. Men normer skapar strukturer, maktordningar, hierarkier som för en enskild individ inte är så lätta att bryta; för den som bryter, avviker, går sin egen väg – medvetet eller oavsiktligt – blir bestraffad, ses som irriterande, obehaglig, rentav onormal – och det vill väl ingen?

De flesta som deltar i diskussionen ser jämställdhet som en självklarhet, och alla vill att deras barn växer upp till självständiga individer. Men många förstår uppenbarligen inte att allt hänger ihop och att sådana saker som hur vi klär våra barn, hur vi talar till dem, vilka fritidsaktiviteter vi uppmuntrar dem att välja och hur väl vi tror att de kommer lyckas i skolan faktiskt påverkar deras beteende, deras syn på sig själva och på omvärlden.

Och de som nu ändå inte tror på det här resonemanget eller på social påverkan alls, utan som hävdar att kvinnor och män är ofantligt olika varandra i grunden, att kön och könsroller är rent biologiska fenomen och att genuspedagogik bara är trams som aldrig kommer förändra något –  varför ska de ens delta i debatten? Vad har de att vara ”oroliga” för?

* cis-person, att ha ett ”linjärt kön”, dvs. att juridiskt, biologiskt, socialt och självupplevt kön stämmer överens med varandra.

Det finns trots allt en vilja till förändring

Jag kan inte minnas att det var så på 90-talet, ”i min ungdom” (jobbar man med 12-åringar är 27 en rätt ansenlig ålder) – att ungdomar, eller tjejer framför allt, var så medvetna om samhällsstrukturer, sina rättigheter och ville ha förändring!! Det var väldigt mycket behaga killarna (om du var hetero, och det var du såklart), vara snäll, snygg och lagom duktig i skolan – aldrig sticka ut för mycket. Och visst, så är det fortfarande till stor del – men någonting är på gång att förändras. I alla fall känns det så när jag sätter på mig mina optimistglasögon.

Det här inlägget från igår var väl egentligen rätt deppigt. Och visst, inom sport (inte mitt starka område, så nu rör jag mig på riktigt osäker mark) känns det som att allt går lite långsammare, i alla fall vad gäller normer rörande kön och sexualitet. Det går liksom fortare för artister och skådespelare att våga komma ut som homosexuella än vad det gjort för kända idrottsmän. Och helt uppenbart är herrsport fortfarande betydligt mer intressant för de flesta än damsport. Eller?

Hur som helst.

Jag blev upplyft av att läsa alla mina elevers fritt skrivna texter efter att vi sett den där filmen om att bli arg (det är en bra filmserie att ha som undervisningsunderlag tycker jag, länkar igen). Väldigt många skrev om hur otroligt arga de blev över orättvisor i samhället, och just att tjejer behandlas sämre än killar gjorde många upprörda. Det var arga utrop och VERSALER och starka viljor till att göra något åt saken, inte ”lilla gummas” – utan förändra, göra världen bättre.

Tyvärr var det framför allt elever med så kallade tjejnamn som skrev om detta, och visst är det inte särskilt roligt att läsa att de faktiskt upplever sig bli orättvist behandlade, att killar får ta mer plats i skolan, att det finns en massa press på att som tjej se bra ut, att det är okej att säga att tjejer är sämre på sport och så vidare.

Men: de är medvetna, de går inte med på det – och vissa känns inte heller så bundna till fasta könskategorier, tycker inte att det handlar om att ”vara tjej” eller att ”vara kille” utan ser till individen.
De är faktiskt rätt normkritiska. Coolt.

Ett försök att använda orden till något vettigt istället

Jag tittade så klart på Uppdrag granskning igår, och under hela programmet växlade min sinnesstämning mellan otroligt förbannad, riktigt ledsen, helt tom och en känsla av noll hopp för mänskligheten. Vad fan är det för värld vi lever i? Vad för samhälle växer vårt barn upp i egentligen, och hur sjutton ska vi kunna skydda honom mot allt detta hat, all denna respektlöshet, total idioti? Och inte bara att alla dessa kränkningar och hot sker, utan också att det tillåts ske – eftersom det inte leder någon vart att anmäla.

Ska man kunna slänga ur sig precis vad som helst och komma undan med det? Vad händer med orden när de används på det här sättet? För visst måste de urvattnas, förlora sin ursprungliga betydelse? Eller sker på sikt samma sak med handlingarna som orden uttrycker? Jag kallar dig hora, fitta, slampa och kommer undan med det – och i nästa steg spottar jag dig i ansiktet, slår ner dig, våldtar dig – och kommer undan med det?

Hur ska unga människor veta var gränsen går, om inte ens vuxna fattar det?

Jag är kanske naiv som tror så gott om andra människor – för människorna som skrivit dessa tusentals kränkande kommentarer och skickat dessa hot som togs upp i programmet, de är ju helt vanliga människor, de finns liksom runt omkring mig, kanske på samma gata som jag bor eller bredvid mig på t-banan. Det är inte människor som sitter inspärrade någonstans långt borta – de är fullt verkliga och närvarande och de har uppenbarligen inte förstått att yttrandefrihet inte betyder ”rätten att kränka och hota andra människor”.

Det är jävligt otäckt.

Men, någonstans mitt i allt kände jag ändå: Att vara lärare är faktiskt en rätt bra samhällsåtgärd, både främjande och förebyggande – åtminstone om vi försöker prata med barnen, ungdomarna om sådana här saker. Och inte bara att vi pratar, utan också funderar på hur vi behandlar ämnet, behandlar dem och pratar om individerna, som är våra elever. Killar och tjejer, jovisst, de flesta identifierar sig med någon av dessa kategorier – och hur ska vi ställa oss till det faktum att det, som i gårdagens Uppdrag granskning, är ett tydligt fokus på mäns och killars hat mot kvinnor och tjejer? Här har vi ett stort ansvar, för vi vill ju inte att det ska fortsätta vara såhär, att unga killar ska växa upp och redan från början veta om att jag är en av de där som beter sig illa, hotar och kränker.

Det där sistnämnda har jag massor av tankar om (surprise!), men det sparar jag till ett eget inlägg, annars finns risken att det här snart förvandlas till en på tok för lång uppsats.

Likabehandling behöver inte ta tid – men det måste göras

Eftersom det här inlägget fick en hel del respons så blev jag inspirerad att fortsätta lite på samma linje; nämligen faran i att så otroligt många inom skolans värld (och förstås även andra, men nu fokuserar jag på skolan) faktiskt tror att öppenhet och respekt – och även tolerans, detta otäcka ord – räcker när det kommer till likabehandlingsarbete. Många använder ”normkritik” som begrepp, men talar i samma mening om att ”vi måste se till att prata om homo- och bisexuella ibland” – och tänker då inte alls på att de faktiskt glömde bort de stackars heterosexuella (eller varför de glömde bort dem). Och i nästa steg glöms det ofta bort att alls prata om de där homo- och bisexuella ändå.

Vårt svenska samhälle är ju så himla långt framskridet när det kommer till hbt-personers rättigheter och möjligheter; lesbiska par får insemineras, homopar får prövas för adoption, gifta sig i kyrkan och alla älskade ju Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Så det är väl klart att alla få vara precis den de är, accepteras och respekteras för det? Hur mycket mer jobb behöver vi lägga ner egentligen?

En hel del, förstås.

För samtidigt sker i skolan det ständiga osynliggörandet av alla identiteter och kärleksrelationer som frångår den heterosexuella monogama tvåkönsnormen. Så är det faktiskt, tro det eller ej. Det krävs att någon, en skolledare eller en pedagog med normkritiskt specialintresse och ett jävlar anamma, ser till att detta lyfts upp på agendan någon gång ibland – och man får kämpa för att göra sin röst hörd. Ja, så är det faktiskt. 

Och detta handlar inte om att gnälla över småsaker, det handlar om att massor av ungdomar i skolan blir trakasserade, ignorerade eller mår skitdåligt över att de inte kan vara den de är (om de inte själva har en jäkligt stark självkänsla från början, som gör att de vågar sticka ut – mot alla odds) och i ett vidare perspektiv handlar det om att massor av länder runt om i världen just nu går i motsatt riktning vad gäller hbt-personers rättigheter, och skapar lagar som alltmer inskränker dessa människors möjligheter att leva sina liv. Sådan är verkligheten, och vi bidrar, direkt och indirekt, till att detta kan fortgå genom att tro att vi jobbar likabehandlande, inkluderande, normmedvetet utan att faktiskt göra det.

Jag kan inte säga att jag är någon stjärna heller, såklart inte, som lärare har man dessutom en väldigt massa att göra och tänka på precis hela tiden – men jag är åtminstone medveten om det. Och när jag, som igår, fick frågan av en kollega om hennes arbetslag kunde få lite tips av mig på hur de kan jobba normkritiskt med temat kärlek, då blir jag skitglad, för då har jag faktiskt nått fram med vad jag står för och vad jag kan bidra med.

Och helt hopplöst är det uppenbarligen inte, även om det känns så ibland.

Men det kanske viktigaste av alltihop: Likabehandlingsarbete behöver inte ta massor av tid. Det som möjligen tar tid är att man måste se, och inse, var problemen ligger och hur man i det lilla kan bidra till att förändra situationen:

– Vilken litteratur läser vi, och finns det något i den litteratur vi läser som särskilt mycket reproducerar en norm som kanske borde belysas och problematiseras?
– Kan vi byta ut eller lägga till någon ny litteratur för att undvika att det blir för hetero, för vitt, för könsstereotypt – om det är det?
– Kan vi undvika att slentrianmässigt dela in eleverna i tjej- och killgrupper och sluta utgå ifrån att personer som (vi antar) har liknande könsorgan ska trivas så bra tillsammans och ha massor gemensamt?
– Kan vi helt enkelt bara ha i bakhuvudet när vi går in i klassrummet att vi där inne kommer att möta ungdomar med alla möjliga könsidentiteter och sexuella identiteter, med olika ursprung, religion, funktionsförmåga osv. osv. och helt enkelt tala, handla och bemöta utifrån det?
– Kan vi se till att försöka prata om normen ibland, och inte bara om det som är mindre vanligt, annorlunda, avvikande?

Ja.

Så mycket om det.

Och du som orkade läsa ända hit: Fler tankar, idéer, invändningar som borde lyftas när vi ändå är igång?

Ja, vi är mammor båda två – funderingar inför förskolestarten

Egentligen var det dags redan i måndags. Men så kom den där obligatoriska januarifebern och världen ställdes på ända för ett slag. I morgon däremot, då händer det: Adrian ska börja på förskolan. Adrian nummer 3 på sin avdelning, så där plockar han ett mainstreampoäng direkt. I övrigt är han en extremt unik individ förstås, precis som alla föräldrars barn. Och det i sig utgör ju en oro; att förskolepersonalen inte ska ha koll på att han gärna klättrar upp på höga höjder snabbare än blixten, att han stoppar saker som han inte borde i munnen, bara för att jäklas lite, och att han när han ropar ”bappa!!” inte gastar efter en saknad fadersfigur, utan efter sin napp.

Och någonstans där ligger nog den största oron. Om man nu ska kalla det oro. Generellt sett är jag rätt positivt inställd till världen och tror gott om andra människor, att alla är öppna och vettiga och respektfulla och normkritiska… Eller vänta nu, kanske inte riktigt det sistnämnda. Även om väldigt få människor jag möter är uppriktigt otrevliga och det känns rätt overkligt att någon på förskolan skulle vilja förolämpa oss, så är scenariot att någon skulle tolka in en faderslängtan i Adrians rop efter nappen, en rätt verklig farhåga. I all välmening förstås. Och liknande situationer har vi och flera av våra vänner varit med om.

Personen som gör en sådan tolkning delar inte riktigt samma världsuppfattning som vi. Det saknas ett visst mått av intersubjektivitet, skulle man kunna säga på snobbsvenska, eller ja, den personen, som skulle kunna vara någon på Adrians förskola, har helt enkelt ingen normkritisk blick eller kompetens. Lika lite som den som envisas med att kalla en spermadonator för pappa. Snacka om att förminska papparollen, och att göra den till något fullt naturligt och självklart på samma gång. ”Den som lämnar spermier är en pappa och längtan efter båda föräldrarna är naturligt inneboende hos oss allihop!” Burr, jag ryser.

Men hur höga krav kan vi ställa på andra människor? Hur långt räcker ”den goda avsikten” och när bör vi sätta ner foten?

I måndags var vi på vårdcentralen med Adrian. Hos en ny läkare. Jag bar Adrian på armen in i undersökningsrummet, läkaren tog i hand, och när min fru kom bakom med den tomma barnvagnen tryckte läkaren igen dörren rakt framför näsan på henne. ”Hallå, vi ska in allihop, vi är hans föräldrar!” Okej, läkaren öppnade dörren igen, lät Lisa komma in utan att hälsa på henne, och tittade sedan på mig: ”Du är mamman eller?”
Oj, dålig vibb.
”Nej, vi är mammor båda två.”
Läkarens blick blev genast mer förstående, mänskligare. ”Jaha!”

Okej, ett missförstånd alltså. Hon ville oss inget illa. Som vanligt, goda avsikter, men inte riktigt samma världsbild. Och vi som är undantagen får ju stå ut med sådant. Hela tiden. Man kan bli förbannad, eller så tänker man: ”Nu kanske hon lärde sig något, till nästa gång hon möter två mammor med ett barn”…

Innan ens barn börjar förskolan är det rätt skyddat, eller åtminstone rätt omhuldat, av sina vuxnas omsorg och värderingar (med reservation för att jag vet att inte alla har det så). Men sedan börjar det stora normpådraget, helt oundvikligt.

Jag har redan skrivit långt, kanske för långt.
Men fortsättning lär följa efter morgondagen, för då börjas det för oss.