Flatfilmsfredag – vecka nio

Fredag! Åh, aldrig känns fredagar så befriande som precis i början av en ny termin, när hjärnan jobbar dubbelt så intensivt och kroppen känns dubbelt så tung. Jag känner mig dock nöjd med veckan som varit och jag är väl värd belöning i form av flatfilmsfredag! Förra veckan körde jag en riktigt gammal klassiker (och tidigare nu i veckan hade vi för övrigt filmtema på terminens första after work, på vilken jag valde att vara karaktären Fräulein von Bernburg ur just den filmen) och tja, än en gång blir det en aningen äldre film. Jag lovar, nästa vecka blir det 2000-tal igen! Serving in silence, eller ”En officers dilemma” som den härliga svenska titeln lyder. Den här filmen har jag enbart på VHS någonstans djupt nere i någon låda och jag spelade in den för kanske 14 år sedan då den gick på tv. Att jag såg den första gången var en ren slump, jag tryckte igång tv:n inne i mitt tonårsrum och hamnade i scenen precis innan Glenn Closes och Judy Davis’ första kyss. Jag minns att jag direkt kände ”de lesbiska vibbarna” och att jag naturligtvis bara var tvungen att titta vidare, samtidigt som jag skämdes en aning och var livrädd att mamma skulle komma in i mitt rum – vilket hon dock gjorde. Konversationen som följde kommer jag inte exakt ihåg, mer än att det var aningen obekvämt och att mamma ställde en märklig fråga som implicit avslöjade hennes misstankar om att jag nog var lesbisk.

När jag hade sett ”Serving in silence” den där första gången så var jag ständigt på jakt i tv-tablån efter att filmen skulle visas igen, och när den väl dök upp en andra gång spelade jag förstås in den och såg den sedan gång på gång på gång… man tog vad man fick, liksom.

Så, vad handlar filmen om då? Den är baserad på en sann historia och huvudperson är officeren Margarethe Cammermeyer som kommer ut som lesbisk och därmed äventyrar både sin karriär (eftersom homosexualitet är olagligt inom militären, ni vet…) och relationen med sina barn. Det är en tv-film och kanske är det det som gör att den kan kännas aningen torr, men just det faktum att den är verklighetsbaserad och att Cammermeyer hela tiden är sann mot sig själv, ja, står upp för sig själv gör att jag gillar den. Eller, att jag gillade den då. Den ligger som sagt gömd i någon låda och jag kom att tänka på den bara häromdagen, men nu känner jag att jag borde se den åtminstone en gång till; den är trots allt en del av flatfilmshistorien!

Trevlig helg! Nästa vecka blir det tioveckorsjubileum för flatfilmsfredagen!

…och ibland går det framåt: Dagens genustips!

(Don’t worry, jag har inte glömt flatfilmsfredag – det kommer senare idag!)

Titt som tätt blir jag mycket positivt överraskad när jag sitter och slötittar på Barnkanalen tillsammans med Adrian. För några månader sedan gick serien Cirkus Imago där ett avsnitt handlade om att cirkusartisten David var störtkär i Morgan, och överlag tycker jag att Bolibompa är duktiga på att hitta programledare och medverkande barn med olika kön, hudfärg, hårfärg, personlighet och funktionsförmåga.

…så igår kväll började introt till barnprogrammet Kimklubben och jag spetsade ögon och öron direkt! Två barn vid namn Kim och Kim, en tjej och en kille (men det nämns dock inte, åtminstone inte i avsnittet som vi såg) har en mysterielösarklubb tillsammans och hela serien har ett tydligt genomsyrande genustänk. Den Kim som tolkas som (och spelas av) en pojke har rosa sängkläder, rosa pyjamas och röda regnkäder, den Kim som tolkas som (och spelas av) en flicka har blå kläder – och i deras kompisrelation är de liksom helt jämbördiga. I gårdagens avsnitt löste de ett mysterium med stora saxar och gissade hej vilt vad den mystiske skäggige mannen egentligen skulle ha saxarna till. Till sist visade det sig att han hade dem för att kunna klippa till vackra tyger. Bara en sån sak. När jag googlade lite på serien hittade jag även en lärarhandledning från UR, så alla förskollärare och kanske även småbarnsföräldrar uppmanas härmed ta sig en kik!

Som om detta inte vore nog talades det alldeles nyss på nyheterna om att biblioteket i Sollentuna ska HBT-certifieras genom att bland annat lära sig om normer kring kön och sexualitet, bemötande av besökare och förstås ska utbudet på biblioteket utökas med fler genusgodkända och hbtq-relaterade böcker. Wow, säger jag! En barnbok som visades i bild och som jag tidigare inte hade sett var Vad vill du bli när du blir stor? från Olika förlag: en normkritisk bok om framtidsdrömmar och yrkesval bland annat. Den läggs genast i min varukorg. Så. Det var det. En härligt positiv start på fredagen, va? Nu: snabbdusch, lämning på förskola och snörvla mig igenom tre lektioner, klämma in flatfilmsfredagen någonstans på vägen och därefter helg inklusive fredagskonsert med Eva Dahlgren på Grönan.

Om lärares dåliga hbtq-kompetens och bävan inför att komma ut – ännu en gång

Detta kommer väl egentligen inte som en chock, men jag säger det ändå: Väldigt många lärare runt om i svenska skolor saknar hbtq-kompetens och känner sig osäkra när det kommer till ämnen, frågor och konflikter som rör sexualitet och könsidentitet. Skolvärlden kunde i somras, efter en omfattande undersökning som Lärarnas Riksförbund hade gjort, rapportera att var tionde lärare menar att deras skola är intolerant gentemot hbtq-personer (framför allt mot transpersoner) och ungefär hälften var övertygade om att både viss personal och vissa elever skulle uppleva det som ett problem om en hbtq-person började på skolan.

Som sagt, det är ingen nyhet och resultatet förvånar mig således inte heller. Därmed inte sagt att det är acceptabelt, för det är det naturligtvis inte och självklart blir jag både upprörd, ledsen och ganska frustrerad när jag läser detta. Själv är jag, vilket jag skrivit tidigare, allra oftast öppen med hur min familj ser ut och självklart tycker inte jag att det är något att hymla med eller hålla privat, det är ju liksom min alldeles jättevanliga vardag. Men! Nu befinner jag mig på en ny arbetsplats och för första gången på länge känner jag mig inte helt bekväm med att komma ut och berätta om min familj. ”Måste du det då?” tänker någon, och alltså… nej förstås, ingen är någonsin skyldig att berätta om sin familj på sin arbetsplats. Jag har dock aldrig hört talas om en heterosexuell person i en tvåsam relation som känt att det är för privat eller lite otäckt att nämna sin partners namn, eller att i förbifarten säga ”min fru” eller ”min man” vid något enstaka tillfälle. Och däri ligger ju problemet.

Jag är däremot helt öppen bland kollegorna och där reflekterar jag inte ens över om någon ska höja på ögonbrynen eller ej; de är vuxna, de är lärare och de måste tycka det är strunt samma vem jag lever med och åtminstone på jobbet följa den värdegrund och den lag som säger att alla oavsett sexuell läggning ska behandlas lika. Men eleverna… Jag känner mig inte helt bekväm och det gör mig ungefär lika frustrerad som när jag läser resultatet av LR:s undersökning. Jag är rädd att jag ska rodna när jag berättar, jag är rädd att någon ska fnissa eller rentav fnysa, jag är rädd att en förälder kommer höra av sig och begära att hens barn undervisas av någon annan. Bara en sån sak som att några i klassen kommer stirra storögt på mig och säga ”vaaa?” gör att jag tvekar – för jag är så trött på att alltid få den reaktionen. Det är som sagt min alldeles jättevanliga vardag det handlar om.

Och dessa tankar är inte tagna ur luften – för nästan hälften av alla lärare vittnar ju om att det finns personer på deras skola som skulle ha problem med att  en lärare (eller elev) visade sig vara h, b, t eller q.

Nu är jag ansvarig för att planera en projektvecka med temat likabehandling, värdegrund och skolans regler som kommer gå av stapeln precis innan höstlovet. Till grund för allting ligger skolans egen värdegrund och naturligtvis läroplanens värdegrund, diskrimineringslagen och så vidare, och slutprodukten av projektet ska bestå i en utvärdering och en revidering av likabehandlingsplanen – något som alltså alla på hela skolan ska vara delaktiga i. Skitbra, tycker jag, att en hel vecka vigs åt detta och att alla är inblandade – för då är risken mindre att såväl värdegrund som likabehandling blir något som ingen känner till, något som kan bockas av utan att någon egentligen bryr sig. På den här skolan är värdegrunden enormt viktigt, och det känns förstås grymt bra.

Jag borde alltså inte oroa mig… men det gör jag. Och varför gör jag det? Jo, av ovan nämnda anledningar förstås och för att jag vet att trots att en skola består av engagerad personal och har som policy att alla former av kränkningar och trakasserier ska tas omhand direkt så finns det frågor som ständigt och omedvetet osynliggörs. Normer som är så starka att de aldrig bryts och därför existerar inte ens några synliga kränkningar, trakasserier eller mobbning på just dessa grunder. Ingen blir mobbad på grund av normavvikande könsuttryck, ingen blir mobbad på grund av sexuell läggning – för ingen bryter öppet mot varken köns- eller sexualitetsnormer (vilket resulterar i att det främjande och det förebyggande arbetet utifrån dessa grunder allt som oftast förblir obefintligt). Och detta handlar förstås inte specifikt om den här arbetsplatsen, utan såhär ser det ut på nästan alla skolor skulle jag vilja påstå. Skolpersonalen må vara hur ”öppen” och tolerant som helst, men likväl snackar man om ”mamma och pappa”, man blinkar åt tjejerna i klassrummet och frågar om de tyckte den där manlige idrottsvikarien var snygg och det är ju så typiskt tjejer/killar att inte kunna låta bli att sminka sig under lektionerna/ha sådär svårt att komma igång med läsningen. Ni vet.

Hur som helst. Att jobba på en skola med en stark värdegrund är förstås bättre än att jobba på en skola utan stark värdegrund, och bara en sådan sak som att alla ska vara delaktiga i upprättandet av den nya likabehandlingsplanen är fantastiskt och helt rätt. Jag behöver kanska bara ta mod till mig, ännu en gång. Komma ut för tretusenfjärde gången, bemöta de stirrande blickarna och inte bry mig om att jag rodnar. Jag får försöka tänka att för varje gång jag gör det så bidrar jag till att världen fortsätter utvecklas i rätt riktning, om så bara med ett myrsteg varje gång.

Och till er lärare som känner er träffade/som vet med er att det finns personal på er arbetsplats som skulle behöva lite fortbildning i dessa frågor: Här har skolutvecklaren Anna Kaya sammanställt ett gäng av mina tidigare inlägg kopplade till hbtq, normkritik och skola. Sprid gärna!

Bomullshjärna

Idag har jag jobbat som en iller mellan klockan 8.00 och 17.35. Trettio minuters lunchrast (bland elever – vad trodde ni?), fem utmanande lektionspass, en lång arbetslagskonferens och ett skolutvecklingsmöte. Min hjärna känns tung, ögonen svider och huvudet värker. Hyfsat nöjd är jag dock ändå, för de flesta lektionerna kändes värdefulla och lyckade – och om inte annat fick jag rätt bra kläm på många av mina nya elever.

Jag saknar verkligen att blogga ”som jag gjorde förr” (ni vet, som för två veckor sedan och bakåt i tiden…) men just nu är det inte helt lätt att hitta inspiration, och naturligtvis saknas tiden också. Visst skulle jag kunna skriva några inlägg om min lärarvardag, uppdatera er om Adrians fullbordade inskolning eller kanske plita ner något om mina idéer kring likabehandlingsarbete – men det kanske ni tycker är superdupertråkigt att läsa om hela jäkla tiden? Hbtq-och-genus-och-kritiska-feminist-Sanna-vart-tog-hon-väägeeen???

(Puh. Det sista jag behöver göra mot mig själv är väl att ge mig själv prestationsångest även på fritiden = hetsa mig själv kring ämnen att blogga om. Bloggutmattningssyndrom kombinerat med lärarutmattningssyndrom-samt-utmattning-i-största-allmänhet, det känns inte riktigt sunt.)

Oavsett vad så är frågor, bloggämnen och önskemål mycket välkomna, för då har jag något att spinna vidare utifrån. Och har ni inga sådana så får ni fortsätta härda ut denna bloggsvacka, ta vad ni får – alternativt tipsa i kommentarsfältet om andra skitbra och för tillfället bättre uppdaterade bloggar (eller ta er en noggrannare titt i arkivet, förstås!). Och sedan, när ni minst anar det så är jag tillbaka på banan igen. Håll tummarna!

Egentligen borde jag försöka peppa mig själv, men…

Att vara lärare innebär att jobba skiten ur sig själv varje dag. Så skrev jag på väg hem från jobbet en trött, mörk februaridag i vintras när allting kändes precis sådär övermäktigt som det gör nu. Och hela det inlägget gäller fortfarande, varenda stavelse. Ibland frågar jag mig om det är värt det; om det är värt all denna stress, prestationsångest, rädsla över att inte få ihop det, att vissa elever inte ska nå E, att de inte ska tycka om mig, att jag inte ska räcka till. För, precis som jag skrev i februari, jag överarbetar sällan. Jag gör mitt jobb, jag är engagerad i mitt jobb och det är fanimej betydligt mer än vad min kropp klarar av ibland. Och jag vet att jag inte är ensam.

Nu har höstterminen precis rullat igång och jag känner förstås till att de första veckorna efter sommarlovet är värst. Den egna hjärnan har gått in i viloläge och det tar ett tag att få igång den, eleverna har haft ett långt sommarlov och de allra flesta är inte ett dugg sugna på att återgå till rutiner och skolarbete. Till råga på allt befinner jag mig för andra året i rad på en nygammal arbetsplats, jag har en ny tjänst, nya elever och nya kollegor. Rutinerna ser helt annorlunda ut, eleverna är helt annorlunda och jag har inte landat ett endaste dugg. Så känns det faktiskt. Det är heeelt normaaalt, skriver kollegor till mig på facebook, såhär mår vi allihop efter sommarlovet! Men återigen: Är det värt det? Ska vi bara gapa, svälja och acceptera att vår lärarvardag ser ut såhär? Att så många lärare lever med ständiga sömnproblem, stressymptom, prestationsångest..? Att det liksom är heeelt normaaalt att känna så?

Jag hoppas att ni som läser det här, ni som känner mig, ni som eventuellt har undervisats av mig eller som arbetar med mig förstår att jag inte tänker lägga mig på marken, skita i alltihop och sura, och jag hoppas ni fattar att jag har det där engagemanget glödande längst där inuti. Jag är helt enkelt bara… trött. Trött och arg på mig själv att jag inte har stenkoll på den kommande veckan (eller åtminstone på morgondagen) och att det mesta just nu känns så vansinnigt tungt. När ska hjärnan vakna och gå i spinn på det där sättet den gör i vanliga fall? När kommer alla smarta lektionsupplägg och ämnesidéer flygande till mig?

Puh.

Många har sagt till mig att jag ska sänka ambitionerna. Alla elever kommer inte nå högsta betyg – eller ens lägsta betyg – och flera i varje klass kommer aldrig känna det där glödande engagemanget för just mina ämnen. Det köper jag, utan problem. Och mitt mål är inte heller att alla elever ska nå absolut högsta resultat eller att de ska älska precis allt det vi jobbar med, just för att det är rätt ouppnåeligt i de flesta klasser. Men jag tycker inte att det är för mycket begärt att önska att de flesta elever lämnar grundskolan med en starkare självkänsla än de kanske hade tidigare, ett gott (eller åtminstone ett hyfsat gott) självförtroende och en lust att lära sig mer, att satsa på något som de brinner för. Att de som kanske inte hade det tidigare nu har fått modet att våga (och vilja!) uttrycka sig i tal och skrift, och att de till och med tycker att det är rätt kul – i alla fall ibland. Att de som tidigare inte alls förstod tjusningen med läsning faktiskt har läst en eller till och med två romaner i stort sett av egen vilja. Ni vet, att vi tillsammans gör ett försök att närma oss trädtopparna om inte annat och ja, att eleverna får lust att senare verkligen nå dem – fast helt på egen hand.

Ja, nu svamlar jag.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag har svindel just nu. Det känns skitläskigt att kasta sig ut i en ny termin, med allt detta vansinnigt stora ansvar som vilar på mina axlar. I stunden, under varje enskild lektion, känns det förstås inte så (bara ibland) men då och då går det inte att låta bli att tänka på det.

Det går inte att göra mer än sitt bästa. Men när det bästa inte räcker till? Eller när jag inte är säker på om jag faktiskt gör mitt bästa? När jag inte riktigt hinner..?

(Då vill jag bli föreläsare istället. Eller författare. Eller både och. Ha kakan och äta den, liksom. Gräva ner sig i intressanta ämnen, föreläsa om dem – men sedan slippa tänka på åhörarnas måluppfyllelse. Fast jag vet inte… jag antar att detta bara är den sedvanliga, heeelt normaaala höstterminsångesten.)

Flatfilmsfredag – vecka åtta

Så händer det alltså igen: Förra flatfilmsfredagen hamnar i ”senaste inläggen” tillsammans med denna veckas. Illa… Men anledningen känner ni ju till.

Eftersom skolan har börjat på allvar den här veckan tänkte jag ge er en film som utspelar sig i skolmiljö, som är tyskspråkig och som dessutom gjordes för lääänge sedan (se det som ett stycke äkta filmhistoria!). Tre överraskningar i en, skulle man kunna säga. Achtung, här kommer den:

Mädchen in Uniform. Första versionen spelades in på trettiotalet och den version som finns i min dvd-hylla filmades 1958 med Romy Schneider och Lilli Palmer i huvudrollerna. Jag nämnde en tidigare flatfilmsfredag att filmen ”Loving Annabelle” baseras på just den här filmen, och hela historien utspelar sig på tjugotalet på ett internat för flickor.

Romy Schneider spelar Manuela von Meinhardis som kommer till flickskolan efter att hennes mor dött, och skolan styrs med järnhand av en barsk föreståndarinna. Bland lärarna finns dock även Fräulein Elisabeth von Bernburg som är betydligt mjukare, trevligare och bryr sig om eleverna på ett annat sätt. Manuela blir fort blixtförälskad i henne och denna förälskelse kommer naturligtvis sluta i katastrof…

Jag hörde talas om ”Mädchen in Uniform” när jag bodde i Düsseldorf och gick med i en kvinnlig/lesbisk teatergrupp med namnet Frau Thea. Först och främst sökte jag mig dit för att gå en improvisationsteaterkurs, men gruppen satte även upp pjäser och senast hade de spelat just ”Mädchen in Uniform”. Teaterns grundare och ledare var en mycket speciell kvinna med hett temperament och stark utstrålning och jag var aningen rädd för henne, måste jag säga. En kväll då jag kom dit var jag den enda av kursens deltagare som dök upp och jag tänkte först helt enkelt gå därifrån, men ledaren erbjöd sig att hålla detta kurstillfälle bara för mig och jag hade svårt att säga nej. Min starkaste minnesbild från denna kväll är att jag ligger på golvet och gör någon röstövning med ledaren sittande intill mig och alltså, det hela var minst sagt… obekvämt. När hon sedan avslutade passet en timme tidigare än vanligt men ändå tog betalt för den missade timmen blev jag ännu mer skeptisk och de sista gångerna undvek jag faktiskt att gå dit. Tyvärr.

Men. På de stora hela var det en bra erfarenhet, jag lärde mig massor av tyska och blev till och med erbjuden en roll i en kommande uppsättning – något som jag dock fick tacka nej till eftersom jag måste återvända till Sverige. Att jag dessutom fick nys om ”Mädchen in Uniform” var förstås en bonus och även om den kanske inte kan räknas som en av flatfilmshistoriens absolut flatigaste filmer så är den definitivt sevärd och det är häftigt, tycker jag, att en film med detta tema spelades in för så länge sedan.

Så, därmed önskar jag er alla en fortsatt finfin flatfilmsfredag och framför allt: En riktigt trevlig helg!

Sanna, var är du?

Jag förstår att ni undrar. Att ni längtar och framför allt att ni vill veta vad jag sysslar med egentligen. Eller är jag bara självgod nu igen, ni kanske inte alls har saknat mig? Sedan jag började blogga den där aftonen i januari så har jag bloggat i stort sett varje dag, ett inlägg minst, ofta två – ibland till och med tre – och detta är första gången hittills som jag inte har skrivit en endaste rad på hela fyra dygn. Puh, det känns jättekonstigt, aningen stressande och väldigt tråkigt.

Men. Jag har verkligen inte hunnit. Inte orkat. Inte kunnat formulera mig. (Och den pyttelilla lediga tid jag tagit mig har gått åt till att plöja igenom ”Orange is the new black”… Det är en stor sorg att vi nu måste vänta till 2014 för att få se säsong två…)

I måndags började terminen på riktigt. Upprop för alla nya sjuor och därefter några timmars försök till terminsplanering, bo in sig i nytt klassrum, prata ihop sig med kollegor. Tisdag och onsdag hade jag inskolningssamtal med hela min klass; elever och föräldrar betades av på löpande band fram till klockan 17 på eftermiddagarna och japp, det är en anspänning att möta och få kläm på så många nya människor på en och samma gång. Och idag körde vi igång med ordinarie schema: Tyska, svenska, klasstid, konferens till 17.30… och allt är nytt nytt nytt. Nytt sätt att ha konferens på, nya rutiner kring alltifrån elevvård till kopiering, ett helt eget klassrum som ännu inte är fullt utrustat. Det går verkligen runt i mitt huvud och då och då hisnar jag av alla nya intryck, allt nytt ansvar (för ja, det känns utan tvekan nytt!). Tack och lov gör utmattningen att jag sover som en sten om nätterna åtminstone.

…och mitt i allt detta pågår inskolningen av Adrian på nya förskolan. Det är den andra mamman som sköter den, men även jag var med på det allmänna informationsmötet om vår nya förskoleenhet (bestående av sju förskolor) i måndags kväll. Trevligt initiativ, och särskilt trevligt att en annan förälder i publiken var den som räckte upp handen och frågade efter genusarbete och likabehandlingsplan (= vi slapp vara de jobbiga). Mindre positivt dock att såväl genusmedvetenheten som likabehandlingsarbetet tycks vara typ noll på hela enheten, och att förskolechefen utan undantag pratade om ”mamma och pappa” när hon informerade om inskolning och allt annat som rörde ”barnet”. Exakt hur svårt är det att säga förälder? Vårdnadshavare? Viktig vuxen? Jag vill verkligen uppmana alla som arbetar med barn och ungdomar att prompt sluta upp med att slentrianmässigt prata om ”mamma och pappa” som en självklar enhet. Barn växer upp med ensamstående föräldrar, med bonusföräldrar, med två av det ena eller det andra könet, med tre eller fyra föräldrar, med mormödrar och farbröder och gud vet allt. Och även om man vet att i just den här klassen finns bara heterosexuella kärnfamiljer så skadar det inte att tala om ”föräldrar” i största allmänhet. Gör det till en vana. Det är vansinnigt tröttsamt att ständigt och jämt förbises, osynliggöras och exkluderas – även när det sker omedvetet.

Nåväl. Jag lärde mig under min hyfsat gedigna research i bloggens begynnelse att man inte bör skriva om flera olika saker i ett och samma inlägg, att rubriken ska stämma överens med innehållet und so weiter – men vet ni? Just nu kände jag bara att jag måste skriva något! och då gjorde jag det. Helt prestigelöst. Nästan. För nu ska jag fortsätta landa på min nya arbetsplats (just nu dock: i soffan), lära känna mina nya elever, få till de första veckornas planeringar och sedan är jag övertygad om att de smartare texterna kommer börja bubbla i huvudet på mig igen. Och i morgon: Flatfilmsfredag förstås. Missa för all del inte det.

Och så tar vi det igen: Nej, alla barn har INTE en pappa!

Adrian ska byta förskola. Efter att vi under ett drygt halvår har haft 20-25 minuter att promenera enkel väg så kommer det nu bara ta ett par minuter att lämna och hämta, och det ska naturligtvis bli väldigt skönt. Men därutöver känns det förstås sorgligt att lämna förskolekompisarna och den personal som vi och Adrian har lärt känna och knutit an till, och dessutom innebär detta byte att börja om från början med ”upplysandet” kring vår familj, kring normer, genus och hbtq. För ja, vi landar tyvärr där igen.

Jag och Adrian var på inskolningssamtal i torsdags och efter att Adrian plötsligt börjat babbla något om ”pappa” (vilket han gör titt som tätt numera, han utforskar ju världen och lär sig sätta ord på människor runt omkring sig – och pappor finns även i hans närmaste omvärld, även om ingen av dem är just hans pappa) så såg jag min chans att en gång för alla slå fast hur vi benämner vår familj. ”Adrian har ju två mammor”, sa jag, ”och alltså ingen pappa.” Den ena barnskötaren verkade med på noterna direkt, men den andra ville genast ta ett exempel med ett annat barn där mamman påstått att barnet inte alls hade en pappa, utan bara en mamma och så la hen till, som ett försök att få medhåll från mig: ”Alla barn HAR ju en pappa! Någonstans!”

Ridå.

”Nej”, sa jag i mitt mest pedagogiska tonläge. ”Alla barn har inte en pappa, och Adrian är en av dessa. Det är ingen stor grej, det är bara som det är: Han har två mammor.” Och för säkerhets skull förklarade jag även att han blev till med hjälp av donator, och att en okänd donator förstås inte är någon pappa. ”Va? Var det inte någon av er som födde honom?” frågade barnskötaren då, ytterst förvirrad, och jag fick specificera att det rörde sig om spermadonation. Därefter pratade barnskötaren vidare om det där andra barnet som enligt hen faktiskt hade en pappa, men att den mamman inte ville erkänna det för att hon varit sur. Och så vidare.

Bemötandet var inte på något sätt medvetet otrevligt – men känslan var naturligtvis ändå inte positiv. Helt uppenbart var detta något nytt för barnskötaren, och det är minst sagt på tiden att även hen konfronteras med hur verkligheten också kan se ut. Vår oro nu handlar mycket om hur det egentligen står till med genusarbetet på den där förskolan… förmodligen kan det nog sägas vara ”noll”. Utöver pappa-missen valde nämligen båda barnskötarna att nämna att det bara kommer finnas två flickor och hela nio pojkar på avdelningen i höst, ”och det var ju lite olyckligt”. Här känner jag såhär: Varför är könsfördelningen i en grupp tvååringar viktig att ha koll på och tala om? Alls? I min värld är det fullständigt irrelevant. Men – den som tycker att det är viktigt med jämn könsfördelning bland tvååringar anser såklart att det är skillnad mellan pojktvååringar och flicktvååringar, och jag förmodar att förväntningen då består i att det kommer bli väldigt stökigt i en grupp med nio tvååriga snoppbärare. Puh.

Hur som helst. Nu känner jag mig nästan lite elak som berättat om detta, men kanske blir det en ögonöppnare för någon – och för er som redan är/vill bli genusmedvetna och aktivt försöker jobba genusmedvetet och/eller normkritiskt i största allmänhet kan det vara en uppmaning att tipsa er omvärld om hur man inte bemöter en regnbågsfamilj samt att inte landa i fällan ”genus handlar om att könen (könsorganen) ska vara lika många i exakt alla sammanhang för då är vi i hamn”.

Något som gör mig riktigt rädd

DN:s osignerade ledare från tidigare i veckan (vilken jag är rätt säker på skrevs av Hanne Kjöller) har resulterat i mängder av reaktioner från alla möjliga håll, och två mycket läsvärda textsvar är FI:s Sissela Nordling Blancos samt juristen Kerstin Burman med fleras. Det jag fokuserade på i min korta text om saken var respektlösheten mot och okunnigheten om transpersoner, men nästan lika illa var raderna om hur allt numera är frid och fröjd i vårt land för homo- och bisexuella personer. För nej, allt är inte frid och fröjd, och att en heterosexuell cisperson sitter och påstår sådant är helt vansinnigt. Vad vet hen om vår situation?

Det finns fortfarande människor som anser att homosexualitet är onaturligt och att denna åsikt är helt legitim att ha, det finns personer som rakt ut (fast gärna under anonymitet) skriver till mig att ”lesbiska jävlar inte borde ha barn” och det finns ännu fler som liksom DN:s ledarskribent tänker att bara för att de själva ”inte bryr sig vem jag ligger med” så har homo- och bisexualitet fått samma status i samhället som heterosexualitet (och därför är slaget vunnet och vi behöver inte prata mer om det). Här, i Sverige, just precis nu. Och många triggas ytterligare av att hb- och även t-personer får alltfler rättigheter, naturligtvis; undrar hur långt utvecklingen ska tillåtas gå och så vidare.

Sofie med e tipsade mig om den här artikeln om att barn till hbt-föräldrar i Ryssland kan komma att omhändertas (ja, nu länkar jag väldigt mycket här – ni får klicka som vettvillingar) och den får mig verkligen att rysa. Ja, hela situationen i Ryssland just nu får mig att rysa. Jag känner på riktigt ett starkt obehag – för Ryssland är nära, det är inte på andra sidan jordklotet. Och när vi stod på Gröna Lund igår kväll och lyssnade på Miss Li, Adrian sovande i vagnen och jag och min fru stod båda och höll i vagnens handtag, hennes hand ovanpå min, då sa vi till varandra att ”här står vi och sprider propaganda”. För hade det varit i Ryssland så hade vi ju gjort det. Och det hade varit olagligt. Så såg jag mig omkring och runt oss stod flera heteropar, med och utan barn, höll om varandra, vilade i varandras närvaro – och de skulle aldrig någonsin kunna få skit för det. Deras relation är i allas ögon helt naturlig, helt neutral, helt självklar – och det är inte något paren själva har valt, precis som vi inte har valt vem vi blev kära i. Det är så fruktansvärt orättvist, det gör mig uppriktigt ledsen och jag kan inte för mitt liv förstå att så många andra människor runt om i världen anser att den ena relationen ena är helt och hållet självklar, medan den andra är äcklig, onaturlig, fel och ska straffas med fängelse eller till och med döden. Hur kan jag vara säker på att utvecklingen här i Sverige inte börjar dra åt det hållet också?

På vägen hem med tunnelbanan satt vi allra längst fram i en vagn och de var bara jag, min fru, det sovande barnet och en ensam man som satt där. Jag och min fru pratade om det ena och det andra, flera samtalsämnen som avslöjade att vi var en familj och att vi känner andra regnbågsfamiljer. Mannen satt bara och stirrade tomt ut i luften och förmodligen var han bara en helt vanlig trött man på väg hem från ett sent arbetspass, eller vad vet jag. Men. I min hjärna trängdes ändå olika tankar om vem han kunde vara och vad han kanske tänkte om mig, om vår familj. Är han en sådan som på nätet och hemma i sitt vardagsrum kallar damlandslaget i fotboll för lesbiska horor? Röstar han på Sverigedemokraterna och tycker att homosexuella inte borde få skaffa barn? Det skulle kunna vara så, det är ingen omöjlighet. Och däri ligger skillnaden och det som bevisar att slaget inte är vunnet beträffande hb-personers ställning i samhället: Hade jag haft en man istället för en fru och vi (som vita medelklasspersoner) hade suttit där på tunnelbanan med vårt sovande barn i vagnen så hade jag aldrig tänkt så. Jag hade aldrig undrat om den där ensamme mannen hatade oss i tysthet eller inte. Jag hade aldrig funderat på om han skulle kliva av på samma station som vi och känt obehag av den tanken. Jag hade inte heller känt lättnad när han trots allt satt kvar då vi klev av.

Kanske tycker någon att allt sitter i mitt huvud. Att jag inte borde ”kränka” en okänd man på det viset genom att ens fundera på om han är homofob eller inte. Men jag kan inte hjälpa det, och tyvärr så är mitt obehag inte taget ur luften. Allra oftast är jag ändå optimistisk, jag är öppen med hur min familj ser ut och jag tror gott om människor. Jag har tålamod med välmenande frågor, även när de egentligen är kränkande, och jag försöker alltid vara pedagogisk. Jag tror helt enkelt att de allra flesta vill mig och andra väl, och att okunskap och ovana ligger bakom deras ibland problematiska inställning till saker och ting. Ibland rämnar dock det där för en stund, och då vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Som nu. När situationen i Ryssland ser ut som den gör, när DN och Aftonbladet publicerar transfobiska texter (den senare orkar jag inte länka till, ni får googla) och när vissa samtidigt påstår att allt är så himla bra här i vårt land. Vi får helt enkelt inte vara så naiva, utan vi som kan måste fortsätta upplysa, engagera oss, säga ifrån, synas och höras.

…och som ett extra tillägg skulle jag vilja uppmana er att faktiskt engagera er på något sätt. Kanske genom att gå med i Rfsl (kostar 100 kronor om året) eller i SFQ (i synnerhet om ni är studenter, kostar bara 50 kronor). Att vara stödmedlem är också att göra något, tänker jag.

Flatfilmsfredag – vecka sju

Nu börjar det här med flatfilmsfredag bli en riktig följetong känner jag, och eftersom jag har huvudet överfullt med alla intryck från första arbetsveckan och från inskolningssamtalet för Adrian på ny förskola (mer om detta kommer…) så är det skönt att ha något bekant att falla tillbaka på. Förra veckan diskuterades huruvida filmen ”Kyss mig” är värd all den goda kritiken den fick, och utifrån era kommentarer på det inlägget kan jag konstatera att det var något fler som blev besvikna på filmen jämfört med hur många som älskade den. Vi med höga förväntningar blev nog mest besvikna, tror jag (vilket förstås inte är så värst märkligt).

Idag blir det en helt annan film. Det blir återigen engelskspråkigt, det blir återigen något lite äldre och det blir ännu en av de filmer som jag har sett minst fem gånger:
Desert Hearts. Vilka av er har sett den? Innan jag fick tag i den hade jag hört talas om den många många gånger och den framställdes på något vis alltid som Flatfilmen nummer 1. Varför vet jag inte. Hur som helst kom jag över den i Tyskland, som så många andra av filmerna i min flatfilmssamling. Hemligheten är att i Tyskland, eller ja: I Düsseldorf och i Köln, där jag befinner mig titt som tätt, finns dels ett par rena ”kvinnobutiker” som vänder sig till lesbiska kvinnor främst och så finns Saturn, en stor mediajätte, som har särskilda hyllor för ”Queer Cinema”. På gott och ont, tycker jag, för å ena sidan är det förstås lätt att hitta gayfilm (ja, fokus ligger just på gayfilm = bögfilm; en av tio filmer är en flatfilm och max en på tjugo har någon form av transkoppling) men å andra sidan riktar ju sig dessa delar av butiken väldigt specifikt till en målgrupp och det gör naturligtvis att ”vanliga” cis-heterosar sällan köper en film med hbtq-tema.

Nåväl. Varje gång jag är i Tyskland botaniserar jag i sortimentet och köper med mig en eller två filmer, ofta en tyskspråkig och en inte-tyskspråkig. ”Desert hearts” köpte jag för några år sedan och jo, jag gillar den. Det är countrymusik, landsbygd, casinomiljö… och till den lilla orten kommer den ”finare” lärarinnan Vivian som har skiljt sig ifrån sin man efter ett långt äktenskap. Så småningom inleder hon en relation med Kay och den är i mitt tycke, till skillnad från kärleksrelationen i ”Kyss mig”, väldigt autentisk. Vissa (bland annat min fru) menar att sexscenen är pinsam, vilket nog beror på att den är närgången, äkta, långt ifrån de klassiska filmsexscenerna med smickrande vinklar, dunkelt ljus och stämningsfull musik.

Ni får helt enkelt se den och återkomma med ert betyg! Och när ni har sett den så uppmanar jag er, om ni inte har gjort det redan, att skaffa Netflix och se Orange is the new black. Illa kvickt! Vi såg avsnitt nio igår och jag sörjer redan att vi bara har fyra kvar…