Min existens är inte politik

Det närmar sig val och de senaste dagarna vittnar människor i sociala medier om att Sverigedemokraterna kräver att regnbågsflaggor och särskilda hbtq-bokbord städas undan på de bibliotek där man kan förtidsrösta. Senast alldeles nyss läste jag om biblioteket i Mölnlycke, där prideflaggorna plockats ner då SD anser att dessa utgör ett politiskt ställningstagande.

Jag blir ärligt talat livrädd. Upprörd, frustrerad och arg, men framför allt livrädd. Själv känner jag tyvärr ganska många människor, också i min absoluta närhet, som kommer att lägga sin röst på SD den 9 september, trots att de (vad jag vet) inte har någonting emot mig eller min familj. Det gör mig givetvis ledsen, på ett rent personligt plan, men när hbtq-personers existens också i det större sammanhanget ses som en politisk valfråga – som politisk propaganda! – då skräms jag.

Vad kommer egentligen att hända i vårt land efter den 9 september? Vad kommer att hända med mig, med mina barn, med alla de ungdomar jag möter om dagarna, som alltfler vågar vara öppna med sin normbrytande köns- och/eller sexuella identitet i skolan och inför övriga omvärlden? Ska de/vi tvingas backa alla de steg som vi de senaste åren har lyckats ta oss framåt? Jag går faktiskt inte med på det.

I lärargrupper på facebook diskuteras i många trådar huruvida vi lärare ska ställa oss neutrala inför Sverigedemokraterna eller inte, då många skolor givetvis arbetar med valet just nu. Vissa uttrycker en aktiv vilja att vara neutrala, då detta är vårt jobb. Men – är det möjligt att som personal i svensk skola, med den läroplan vi har och den diskrimineringslag som vi lyder under, ställa oss helt neutrala inför SD? Är det ens korrekt? Jag tycker inte det. Självklart ska vi vara professionella och vi ska definitivt inte vara dömande eller dumförklara den som överväger att lägga sin röst på SD, men vi måste – måste! – lära eleverna att vara kritiska och vi måste ge dem verktyg att inhämta kunskap och fakta. Om samtliga politiska partier!

I mina klasser arbetar vi med retorik, eftersom jag är svensklärare och det är ett ypperligt tillfälle att i valtider fokusera på hur politiker för fram sina åsikter, förslag och argument. Senast igår tittade vi på hur politiker kan använda siffror och statistik som ett sätt att övertyga väljare, och jag tog bland annat det uppmärksammade avsnittet av Uppdrag granskning om våldtäktsdomar och invandrare som exempel. Ingen av eleverna kände till att endast 1,5% av alla våldtäktsmän blir dömda, och att det är denna pyttelilla procentsats som främst diskuterades i det tv-sända programmet. Är detta att vinkla min undervisning? Att ställa mig partisk i politiska frågor? Nej, det är det inte. Jag ger eleverna verktyg för att själva kunna undersöka och vara kritiska till hur fakta framställs. Givetvis kan man därefter fortsätta diskutera vad samhället ska göra åt det faktum att hälften av (de dömda) våldtäktsmännen är utlandsfödda – men också vad vi gör med den andra hälften, som är födda i Sverige. På samma gång ges möjligheten att diskutera en rad andra frågor: Varför väljer ett inflytelserikt tv-program den här vinkeln? Varför leder så få våldtäkter till fällande dom? Vilka våldtäkter anmäls, vilka gör det inte och hur kommer detta sig? Samt förstås: Vad ska vi göra åt detta?

Först när vi har hela bilden så kan vi föra en vettig diskussion, som inte bara fokuserar på ett av flera problem.

Det är fakta att Sverigedemokraterna vill inskränka aborträtten för kvinnor, att de vill utvisa invandrade våldtäktsmän (inte svenska!) och att de vill förbjuda samkönade par att skaffa barn och ingå äktenskap. Dessa ståndpunkter är oförenliga med läroplanens värdegrund, och går rakt emot diskrimineringslagstiftningen. I skolan ska vi, vi måste!, främja och förebygga diskriminering grundad i bl.a. sexuell läggning, kön, könsidentitet och könsuttryck, religion och etnisk tillhörighet. Ingen elev ska känna sig otrygg eller utpekad på grund av att hen har rötter i ett annat land eller är hbtq-person. Därmed kan inte jag som lärare stå och säga att Sverigedemokraterna är ett parti som alla andra.

Min och andra hbtq-personers existens är inte politik. Eller rättare sagt: Den bör inte vara politik. Lika lite som heterosexualitet eller vithet är eller bör vara politik. Människors existens och värde ska i ett fungerande, jämlikt, välkomnande samhälle inte över huvud taget debatteras eller ifrågasättas.

Det handlar fanimej om grundläggande mänskliga rättigheter – för alla.

Så, nästa gång under de kommande veckorna då en vallokal uppmanas plocka ner prideflaggor eller annat som uttrycker människors lika värde, då hoppas jag innerligt att den som kräver detta får mothugg, tvingas stå tillbaka och krypa in under den sten där hen hör hemma.

 

Orange is the new black, ”upplevelsen” av (o)jämställdhet och lite annat

Idag har säsong två av fantastiska serien Orange is the new black släppts på Netflix. Jag minns i augusti, när vi precis hade plöjt hela första säsongen, hur olidligt det kändes att behöva vänta ända till sommaren 2014 – men tänk va, nu är vi här! Ikväll, då jäklar ska det tittas! (Först ska jag bara genomlida hela den här dagen med överpigg/övertrött/övertrotsig unge… mysigt och ”mysigt”.)

I förrgår pryddes Metros förstasida av denna rubrik: ”Kvinnorna tar för sig”, jojo. Och så under det en rad om Filips och Fredriks framgångar… talande. För nej, det är ju (tyvärr) inte så att bara för att ”kvinnorna tar för sig” i den omåttligt populära serien ”Orange is the new black” så är tv- och filmvärlden jämställd. Inte ens i närheten. Själva artikeln i tidningen handlar sedan om just detta, att andelen kvinnliga huvudroller i biofilmer är skrämmande låg (15% 2013) och att till och med andelen kvinnor med repliker är så pass låg som 30%.

Det är givetvis därför som Metro alls väljer en sådan rubrik som ovan, för att det fortfarande är något sensationellt att kvinnor på tv och film anses så pass intressanta att tittarsiffrorna skjuter i höjden.

Tröttsamt.

…och tröttsamt var också vår statsministers uttalande om jämställdhet och feminism i Agenda häromkvällen:(Bild lånad av ksomivem)

Kvinnor ”upplever” (och som vi alla vet bör kvinnors ”upplevelser” inte tas på riktigt samma allvar som en mans dito). Att en politiker med mångårig erfarenhet av riksdags- och regeringsarbete inte har koll på att jämställdhet inte handlar om ”upplevelser” eller ”åsikter” utan om kunskap och fakta är faktiskt riktigt skrämmande. Dock föga förvånande.

Såhär såg det förresten ut på partiledardebatten tidigare i vår:(Bild lånad av Konventionen)

…och såhär när Europeiska rådet samlar alla EU-länders statsministrar och regeringschefer: Hmmm, bara jag som ”upplever” att Europa till väldigt liten del styrs av kvinnor? Rasifierade? Ja, det är bara jag, va?

Håhåjaja. En lång jävla bit har vi kvar till det där jämställda och jämlika samhället – som ju faktiskt även Reinfeldt och hans gäng, skämtpartiet Maskulint initiativ (som tyvärr inte är ett skämt, bara nästan, eh väldigt nära på) samt många andra icke-feminister säger sig eftersträva. Problemet är bara att vi aldrig kommer uppnå jämlikhet och jämställdhet på samhällets alla nivåer om inte alla erkänner att det idag finns en mansnorm, en vithetsnorm, en cisheteronorm, en funktionalitetsnorm som inte bara talar om för oss hur vi ska vara och bete oss utan som aktivt gynnar och tillåts gynna män, vita, cisheteros och personer utan funktionsnedsättning och lika aktivt missgynnar/bestraffar och tillåts missgynna/bestraffa alla andra. Dessa normer och samhällsövergripande strukturer är liksom inga ”upplevelser” som vi som kallar oss feminister råkar ha, utan det rör sig – som sagt – om kunskap. Fakta. Att förminska ”upplevelsen”, neka fakta och istället krampaktigt hålla om och tillbedja den privilegierade, förtryckande gruppen leder ingen vart (även om vissa, verkar tycka det.)

Tänkte bara påminna om detta såhär mellan hamburgerätning på Burger King, ponnyridningskö (dock vågade barnet inte sätta sig på hästen efter 40 minuters väntan) och upptäcktsfärd/insektsjakt bland stock och sten. Fasen vad mycket pms-godis jag ska äta ikväll. Och jäklar vad många OITNB-avsnitt jag ska kolla. Because I’m so worth it.

Söndag, mors dag, valdag

Här sitter jag. I sängen, med dator och lunch i knät. Pustar ut efter dagens hittills uträttade arbete: Valsedelsutdelning för Feministiskt Initiativ, bedömning av 14 elevtexter. Nu är jag värd en paus innan läsning och bedömning fortsätter. Som jag skrev igår: Slutet på maj är en sjukt hektisk period. Det känns verkligen i hela kroppen att sommarlovet närmar sig och att det behövs. Huvudet tungt som cement, tankarna svåra att räta ut. Men det var trevligt att hänga med representanter från andra partier i morse, tack och lov fanns varken KD eller SD på plats. Varje gång en röstare passerade och valde att enbart ta emot en valsedel från mig kändes det givetvis extra fint. Nu händer det! …och den här lilla människan behövde visst också lite vila efter dagens insats i röstlokalen. Han väckte mig för övrigt i morse, där jag låg på min hög av madrasser i hans rum (jag har blivit bestulen på min sida av dubbelsängen), genom att sticka en placker under näsan på mig och tala om att jag måste tvätta tänderna. Han har helt och fullt börjat förknippa mig med plackers, ni vet såna där praktiska tandtrådsgrejer, igår utropade han ”mamma Sannaaa!” när han fick syn på en slängd sån där nedanför balkongen. Jaha.

Något mors dags-firande blir det inte riktigt när ens avkomma inte ens fyllt tre, och jag vet inte hur himla viktigt det där är egentligen. Han kramas och pussas och talar om att mammorna är bäst varje dag, och bara det att vi har förmånen att få ha den där fantastiska krabaten i vårt liv är ju gåva nog, liksom. Självklart ringer jag dock min kära mor en dag som denna (och helst minst en gång i veckan året om).

Hur gör ni andra? Är Mors dag något som särskilt firas/uppmärksammas?

Världens finaste unge. Punkt.

Nej men, hörni. Jag har inte så mycket vettigt att säga faktiskt. Jag vill mest påminna er om att rösta, för sjutton gummor, och om ni ännu inte har bestämt er kan ni väl läsa den här texten som jag skrev i vintras. Eller läser ni den oavsett, och pushar era nära och kära att dra iväg till närmaste vallokal. Det är vår rättighet och skyldighet att rösta, och även om man tänker att det (just nu) är strunt samma för en själv, så gör det kanske förbaskat stor skillnad för någon annan. Ni vet, ute i Europa blåser inga trevliga vindar just nu. Rösta för att mota bort rasister och nazister, homo-, bi- och transfober, annars tar de över. Okej? Vallokalerna har öppet till klockan 21.

Själv fortsätter jag som sagt textbedömningen och beger mig sedan ut i solen en stund till. Ikväll kommer jag förmodligen bjussa på veckans försenade flatfilmsfredag och i morgon publiceras det första gästinlägget ever på den här bloggen – en text om bifobi. Missa inte.

Att vissa individers existens debatteras medan andras inte gör det ÄR diskriminerande, Skolverket

Igår hände det något mycket märkligt på twitter. Eller, egentligen började det med en artikel i ETC om att Skolverket nu slår fast att det är fritt fram för rasistiska och nazistiska partier att ta plats i svenska skolor. ”Alla partier ska behandlas lika i en demokrati”, menar de, och som rektor kan du inte åberopa diskrimineringslagen eller värdegrund som skäl för att inte släppa in ett visst parti. Yttrandefrihet före allt annat, menar de. Själv är jag ingen jurist, men det är däremot Andreas Pettersson som genast svarade Skolverket med att påminna om att yttrandefriheten inte står över lagar gällande elevers trygghet. En självklarhet, skulle jag vilja påstå. Elevernas trygghet måste alltid gå först, hur svårt kan det vara att se det? (Vad gäller yttrandefriheten gäller den dessutom statlig media, vad jag har förstått, och har med andra ord ingenting med enskilda skolors aulor eller klassrum att göra.)

Hur som helst. Jag ställde frågan till Skolverket på twitter om det enligt dem verkligen är så att alla politiska partier 1. måste släppas in och 2. på plats i skolan har rätt att yttra sådant som strider mot skolans värdegrund, diskrimineringslagen och skollagen. Skolverkets svar:
Inga klara besked där direkt. Därmed kontrade jag med att svara:
…och därefter ställdes nedanstående frågor, vilka fick svaret som syns längst ner i bilden:
Intressant, Skolverket. Visst, det där sistnämnda följdes senare av en ursäkt – personen som twittrade för Skolverket igår hade visst läst lite slarvigt. Men under hela kvällen fortsatte hen vidhålla att ”uttalanden och budskap som strider mot skolans värdegrund skall inte stå oemotsagda.”

Jag förstår ärligt talat fortfarande inte vad Skolverket vill säga med detta. Jag tolkar det nämligen som att de faktiskt legitimerar debatter om enskilda elevers och gruppers existens innanför skolans väggar, och bara det strider ju stenhårt mot skollagen: Att MINA rättigheter problematiseras och debatteras, medan dina INTE gör det är ju i sig diskriminerande och djupt kränkande. En sådan debatt om individers existens hör liksom inte hemma i skolan; en plats där elever ska lära sig demokratiska värderingar, där elever ska känna trygghet, där de ska slippa allt vad kränkning och diskriminering heter. Egentligen borde enskilda individers existens inte behöva debatteras någonstans… eller hur?

”Var inte så lättkränkt”, var det något ljushuvud som svarade mig på twitter. Och andra som totalt missförstår vad ”kränkande behandling” faktiskt handlar om uttryckte saker som att ”du kränker mig när du pratar om homofobi som något dåligt” eller ”jag gillar inte Miljöpartiet, men blir inte kränkt bara för att jag ser deras affischer”.

Snälla snälla snälla ni, ”kränkande behandling” och ”diskriminering” handlar inte om att ta saker ur luften och för skojs skoll kalla sig kränkt eller diskriminerad. Diskriminering, exempelvis, handlar om att två individer/grupper utifrån vissa givna diskrimineringsgrunder behandlas olika i en jämförbar situation (dvs. din kärleksrelation anses okej, medan min inte gör det; din hudfärg anses ”svensk” och gör att du hör hemma här, medan min hudfärg inte anses ”svensk” och därmed hör jag inte hemma här). De diskrimineringsgrunder som står uppräknade i lagen gör detta av en anledning, de är inte tagna ur luften. Okej?

Slutligen svarade jag Skolverket såhär igår:
…och följetongen lär inte vara över med detta. Förhoppningsvis ger all kritik Skolverket en tankeställare. Jag ska även lyssna på ett UR-program som de själva tipsade om igår och förhoppningsvis dyker några (rimliga) svar upp där. Just nu gör de mig faktiskt enbart jävligt skeptisk.

Läs för övrigt gärna mina tidigare texter som hänger ihop med detta:
Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa
Nej, intoleranta attityder bör inte ges utrymme i klassrummet
Samt, också relevant i sammanhanget, Lady Dahmers krönika om vad som händer när rasismen blir rumsren.

Nej, kärleken och rättvisan har inte segrat bara för att du röstade på Conchita i lördags

Igår kväll delade jag två texter om Conchita Wursts vinst i Eurovision Song Contest på min facebooksida och på twitter, den här av Gustav Almestad på Genusfolket och den här av Sofia Zettermark. Egentligen tänkte jag inte skriva något själv eftersom de redan formulerat sig så bra, men nu gör jag det i alla fall. I all hast på väg från jobbet.

Jag blev liksom majoriteten i mitt facebookflöde och i mitt tv-sällskap väldigt glad över att se Conchita vinna Eurovision Song Contest. Hennes röst är överväldigande vacker, låten pampig och scenframträdandet likaså. Och det var, precis som ovan nämnda bloggare skrev, det som gav henne segern i lördags kväll. Hon hade inte vunnit om rösten varit slätstruken eller om hon fått sjunga Spaniens medelmåttiga skrikballad istället, för då hade Nederländerna eller Sanna Nielsen med största sannolikhet tagit hem segern. Så, alla de som påstår att skägget gav henne vinsten kan ju bara dra. Det är förminskande av hennes artisteri att påstå något sådant.

Dock bör tilläggas att scenshowen och artisten bakom låten givetvis är en del av hela det paket som folk röstar på, och den som tycker det är fel får dra tillbaka klockan till den tid då hemliga jurygrupper endast tilläts lyssna på bidragen (jag tror faktiskt att Conchita hade hamnat i topp 5 även då) eller varför inte teleportera sig själv till 1965 då Ingvar Wixell sjöng alla bidrag i den svenska uttagningen, just för att undvika att artistens skicklighet påverkade låten?

I alla fall. Utöver hejaropen till Conchita och hennes låt som synts i flödena under helgen så har väldigt många yttrat saker som att ”kärleken segrade!”, ”ett statement mot homo- och transfobin!” och ”ett enat Europa för jämlikhet och mot diskriminering!” Och där måste även jag faktiskt vara en tråkmåns och protestera en liiiten aning. Missförstå mig inte, jag tycker som sagt att det var jättebra att just hon vann, och att artisten bakom låten utmanar normerna för såväl kvinnliga som manliga könsuttryck och dessutom uttryckligen tycks stå upp mot förtryck baserat på könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning är naturligtvis super. Men att tro att vi tack vare en bedårande vacker, skönsjungande dragshowartist nu är på väg mot ett jämlikt Europa är att… ta i lite va?

För det är just det: Conchita är bedårande vacker och en dragshowartist, en scenpersonlighet. Och som Hej Sonja uttryckte det (måhända aningen hårt, tycker nog jag, samtidigt som jag förstår hens frustration över alla cisheterosars aningen oreflekterade hyllningar) kan framgångsrika dragshowartister inte ses som företrädare för hela hbtq-rörelsen och de utsätts inte för diskriminering på samma sätt som ”vanliga” hbtq-personer.

Även homo- och transfober betalar pengar för att se Christer Lindarw och After Dark uppträda, och jag kan lova att många av dem som röstade på Conchita i lördags skulle se mycket skeptiska ut om deras manliga kollegor plötsligt började bära så kallade kvinnliga attribut, om deras söner kom ut som homosexuella eller om (när!) det införs ett tredje juridiskt kön i Sverige/deras hemland. Och ser jag till min egen yrkeskår så kan jag tänka mig att rätt många lärare röstade alternativt hejade på Conchita i lördags, men att de idag fortsätter att dra könsstereotypa, sexistiska, cisheteronormativa skämt i och utanför klassrummet, att de fortsätter dela upp klassen i tjej- och killgrupper och att de fortsätter ”glömma bort” att synliggöra fler sorters kärlek än den heterosexuella när det vankas filmvisning, litteraturläsning eller för den delen sexualkunskap. Kanske diskuterar de idag Conchitas vinst med eleverna, slår fast att ”alla får se ut hur de vill!” och sen är det bra med det. Cis- och heteronormen lever vidare och alla hbtq-ungdomar i klassrummen fortsätter gömma sig, eftersom de inte har något annat val.

Ja, ni får ursäkta min raljanta ton och min pessimism…

”Det tar tiiiid, Sanna, ha lite tåååålamooood!!” utropar ni kanske, samt: ”Var glad över framstegen!! Allt kan inte hända på en gång!”

Nej. Det kan väl inte det. Men vet ni? Det har redan tagit jävligt lång tid. Stonewallupproret, med rasifierade transkvinnor i spetsen, ägde rum 1969 och fortfarande förföljs, hotas och mördas många transpersoner varje år (läs gärna Maria Ramnehills text om att ta transpersoners existens på allvar, om ni inte har gjort det). Och detta gäller alltså transpersoner som inte ”klär upp sig” för att underhålla på en scen, utan människor som straffas enbart för att de är sig själva, i sin vardag.

Och vet ni? Fenomenet ”(icke heterosexuell) person som utmanar könsnormer på scen” är inget nytt i Eurovision-sammanhang. 1998 vann transkvinnan Dana International Eurovision Song Contest med sin låt ”Diva”, 2002 deltog dragqueen-trion ”Sestre” från Slovenien, 2007 vann lesbiska Marija Serifovic för Serbien och i Sverige har After Dark deltagit flera gånger. Är det härligt? Skitkul? Superfint att personer som bryter mot köns- och sexualitetsnormer syns på en stor scen och till och med vinner internationella musiktävlingar? JA! Det ÄR det! Och självklart är dessa artister förebilder för många individer som bryter mot hetero- och/eller cisnormen. Men grejen är att de för många (normpersoner) är just stjärnor på en scen; de står för något spektakulärt, något extraordinärt. Och när scenbelysningen släckts och slutvinjetten spelas är allting… som vanligt igen. Precis som det var efter Dana Internationals seger 1998 och efter Marija Serifovic’s vinst 2007. Precis som det blir ett par dagar efter Conchitas vinst i år.

Eller, rättare sagt: Risken är väldigt stor att det blir så. Om inte alla ni (vi!) som faktiskt röstade på Conchita, som gladdes åt hennes vinst inte bara på grund av låten utan även på grund av det hon står för, också ser till att göra något mer aktivt för jämlikheten och för att förändra vardagen för alla personer som drabbas av samhällets starka normer kring kön och sexualitet. Stöd en organisation, ändra ert språkbruk i klassrummet och i personalrummet, se över era egna fördomar och hur de faktiskt märks i vardagen och i interaktionen med andra människor, rösta i EU-valet… GÖR NÅGOT! Okej? Först då är ni trovärdiga när ni pratar om statements mot homo- och transfobi och att vi är på väg mot ett samhälle fritt från diskriminering.

”Har du verkligen läst partiprogrammet?” Om hur en röst på F! ifrågasätts, upprör och provocerar

Jag nämnde på Twitter att vi har en äldre bekant, uppåt 90 år gammal, som planerar att rösta på Feministiskt Initiativ i år. Anledningen till att jag skrev en tweet om det var kort och gott min glädje över denna nyhet, för att det kändes hoppfullt inför valet: Det ÄR nu det händer. 2,3% fick Fi i senaste Ipsos-mätningen, medlemsantalet ökar rejält vecka efter vecka och segervissheten är oundvikligen stor, såhär en månad före EU-valet.

Utöver flitigt favoritmarkerande och retweetande av min tweet så fick jag två skeptiska reaktioner, den ena från Rebecca W Uvell som häromdagen skrev en kritisk och missvisande debattartikel om Fi:s partiprogram. Till mig ställde hon nu frågan: Har din bekant läst partiprogrammet?

Jag suckade för mig själv, men svarade glatt att ja, personen i fråga är pigg och alert, så det tror jag nog. Sedan surnade jag till en aning: Vad fan, tror hon inte att äldre människor kan tänka själva? Att de är blinda och förvirrade allihop, bara för att de är äldre? Och så nästa fråga: Hade någon ifrågasatt en äldre människas röst på Socialdemokraterna? Kristdemokraterna? Folkpartiet? Hade någon ifrågasatt NÅGONS röst på senast nämnda partier, på just det sättet? Hur många som röstar på Folkpartiet får den skeptiska frågan om de läst partiprogrammet? Hur många av sossarnas väljare får den frågan? Jag skulle gissa på väldigt, väldigt få.

Nej, alla Fi:s väljare har säkerligen inte läst hela partiprogrammet och alla Fi:s väljare håller inte med Fi på samtliga punkter, men detsamma gäller för väljare inom alla politiska partier: Vi röstar med hjärtat, vi röstar på den politiker som lyckas fånga oss, vi röstar på det parti vi bäst känner till, vi röstar som grannen gör eller så röstar vi av ren och skär gammal vana, på det parti vi alltid har röstat på. Utan att för den skull skriva under på allt, allt, allt.

Det som sticker i ögonen på folk är att vi nu plötsligt har ett valbart parti som står för mänskliga rättigheter på samtliga samhällets områden. Vi har ett valbart parti som värnar om minoritetsgruppers rättigheter och som värnar om drygt halva befolkningens – kvinnors! – rättigheter. Och detta parti växer och växer, syns allt tydligare i opinionsmätningarna. Det tycker människor är otäckt, för det visar att vi blir allt fler som har fått nog av ojämställdheten och ojämlikheten. Vi blir allt fler som tröttnat på att vita, heterosexuella, ciskönade män med vanligt förekommande funktionsuppsättning (orden lånade av Aleksa Lundberg och ensemblen i ”Ett uppror”) är de som står högst upp på samhällsstegen. Vi blir allt fler som tröttnat på de stereotypa könsrollerna och könsnormerna, vilka dels osynliggör och bestraffar alla som avviker från dem, dels begränsar och sätter orimlig press på alla som lyckas leva upp till dem. Vi blir allt fler som tröttnat på sexuellt våld, misshandel, friande våldtäktsdomar och den sexism och den rasism som genomsyrar hela vårt samhällssystem. Vi blir allt fler som vill rucka på sådant som länge har ansetts självklart, för att uppnå ett mer inkluderande samhälle för alla.

Detta borde inte vara något obehagligt eller provocerande, men det är det, och istället för att som motståndare säga ”jaha, du tycker så, jag håller inte riktigt med dig!” så ifrågasätter man om Fi-väljarna alls vet vad de pratar om samt misstolkar och förlöjligar partiprogrammets ståndpunkter och förslag. Som om jämställdhet och jämlikhet vore något extremt befängt, tokigt och rentav onödigt att sträva efter.

Men vet ni? Jag tror att Feministiskt Initiativ har mer pålästa och mer ideologiskt övertygade väljare än många andra. Själv kan jag meddela att ja, jag har läst partiprogrammet, jag har deltagit i valkonferensen, stått i talarstolen och till och med bidragit till skrivelser i EU-valplattformen. Och även om jag inte hade gjort det så hade jag med största sannolikhet röstat på Feministiskt initiativ i år, inte för att jag håller med om exakt allt de föreslår, utan för att jag delar deras samhällssyn och människosyn, deras strävan efter ett jämställt och jämlikt samhälle och för att jag vet att riksdags- och EU-kandidaterna är helt fantastiskt kompetenta och dessutom kan bidra med värdefulla perspektiv i riksdag och EU-parlament – och DET är för mig, och säkerligen för vår äldre släkting samt för många andra, det allra viktigaste.

Varför röstar DU som du gör?

Ps. Läs gärna mitt tidigare inlägg om varför jag röstar som jag gör i år:
Jag tänker inte vänta längre – in med feministerna!

Politiska partier i skolan – bra eller anus?

När jag gick i gymnasiet och det vankades riksdagsval (samt även skolval) bjöds representanter från de politiska ungdomsförbunden in för att debattera i aulan. Detta var 2002 och naturligtvis behövde skolan inte ta ställning till om SD var välkomna eller ej, men däremot har jag en vag aning om att Kristdemokraterna fanns på plats för att bland annat tala sig varma för kärnfamiljen och argumentera mot homoadoptioner.

Nåväl. Mitt starkaste minne från denna debatt var den otroliga ojämlikheten representanterna emellan och att jag, som den kritiska och reflekterande elev jag var, verkligen slogs av hur viktig retoriken och talarens framtoning är för att ett budskap ska nå fram och övertyga publiken: Vänsterpartiet representerades i denna debatt av en tystlåten tjej på 15-16 år, helt ny inom Ung Vänster i Kalmar. Hon var påläst och kom med vissa bra argument, men hennes ovana att tala inför många människor gjorde att hon inte riktigt nådde fram till oss i publiken. Centerpartiet däremot representerades av den nationella ordföranden för CUF, en kvinna på 30 år med mångårig erfarenhet av att arbeta politiskt. Hon var naturligtvis en riktigt vass debattör och lyckades snacka omkull hela panelen enbart genom retoriska figurer och en självsäker framtoning.

När resultatet för skolvalet redovisades fick Centerpartiet nästan lika många röster som Socialdemokraterna och Moderaterna. Föga förvånande, men förstås helt och fullt en följd av debatten (vilken inte följdes upp i klassrummet efteråt).

Igår skrev jag om Sverigedemokraternas närvaro i skolor nu under valåret. Jag fokuserade på vikten av att inte höja toleransnivån och tumma på skolans likabehandlingsuppdrag bara för att vi nu har ett rasistiskt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen. Rasism och hbtq-fobi får inte normaliseras och elevers trygghet ska inte äventyras i ”demokratins och yttrandefrihetens namn”, liksom.

En annan aspekt som kan diskuteras i samband med detta är: Hör politiska partier hemma i skolan över huvud taget? Är det kanske bättre att helt och hållet skippa det momentet, och bara inom ramen för den ordinarie undervisningen diskutera politik och de olika partier som finns? Vad tycker ni?

På ett sätt tänker jag att jo, det kanske är bättre att inga partier bjuds in än att exempelvis SD får tillträde. Och med min egen erfarenhet av den skeva debatten i aulan på gymnasiet kanske det är bättre att låta eleverna själva söka information och diskutera under ”ordnade former” i klassrummet.

Men samtidigt. Jag möter dagligen ganska många elever som helt och hållet ger fan i samhällsfrågor, politik och sin närmaste omvärld. Många har ingen aning om vilka partier som finns och de bryr sig inte heller. Samtal om orättvisor engagerar inte eftersom det ”inte rör dem”. ”Jag tänker inte rösta”, säger de och rycker på axlarna när jag och klasskamraterna försöker väcka deras engagemang i en viss fråga genom att påminna dem om att de kommer ha makten över vårt samhälle så småningom. Det som läraren pratar om blir inte alltid på riktigt, hur entusiasmerande och kunnig läraren än är. Vissa behöver, mer än andra, få en inblick i verkligheten – och ett sätt kan givetvis vara att få möta riktiga politiker.

Själv har jag vid flertalet tillfällen, inom ramen för retorikundervisningen, visat klipp från partiledardebatter och låtit eleverna fokusera dels på hur politikerna pratar; retoriska figurer, disposition, hur de agerar och engagerar, och dels har vi tittat just på innehållet – vad säger och förespråkar de egentligen? På vilka sätt skiljer sig partierna åt innehållsmässigt?

…och något liknande skulle förstås kunna göras under en livedebatt i aulan: I olika grupper får eleverna ansvara för ett parti som de ska lyssna på och analysera utifrån olika frågor. Vill de även ta ställning i frågorna är det upp till dem, men mitt syfte som lärare kommer i så fall vara att lära dem se bakom vackra ord, figurer och en karismatisk talare. Kritiskt tänkande, helt enkelt – vilket ju är något eleverna ska och måste lära sig för att klara sig i livet. Det är dessutom något som verkligen behövs för att partier som SD inte ska växa sig större.

Men som sagt: Detta kan självklart göras utan politikernas fysiska närvaro också.

Vad tänker ni? Vad har ni för erfarenheter av att lyssna till och träffa politiska partier i skolan? Hur har ni/era skolor förberett och följt upp detta? Är det något som behövs eller bara helt onödigt? Är stjälpen större än hjälpen, eller tvärtom?

Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa

Från och med idag är jag tillbaka på Lärarnas Riksförbunds blogg ”Det öppna klassrummet” efter ett uppehåll under heltidssjukskrivningen. Idag påminner jag alla lärare och övrig skolpersonal (ledningen, hallå!) om hur vi, utifrån läroplan och diskrimineringslag, bör förhålla oss till att vi har ett parti som Sverigedemokraterna i riksdagen: Kanske kan vi inte neka dem tillträde, men vi får inte äventyra elevers trygghet eller gå emot vårt likabehandlingsuppdrag.

Här kommer ett utdrag:

Det är valår, och politik diskuteras med säkerhet i alla klassrum någon gång under läsåret. Många skolor bjuder dessutom in politiska partier att presentera sig och att debattera, kanske inför skolans eget informella val. I första hand bjuds riksdagspartierna in, men många skolor bjuder även in andra halvstora partier, såsom Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Att alla riksdagspartier erbjuds tillträde innebär givetvis att också Sverigedemokraterna finns på plats. Ingen har det väl undgått att sverigedemokraten Kent Ekeroth bjöds in att diskutera inför elever på Södra Latin i Stockholm för ett par veckor sedan, något som orsakade stort obehag hos många elever. Efter detta följde protester på ytterligare gymnasieskolor, Globala gymnasiet mest uppmärksammat: Eleverna vägrade låta Sverigedemokraternas ungdomsförbund beträda deras skola, och konflikten var ett faktum.

Utan att nu vara alltför politisk och utan att ta ställning i huruvida eleverna gjorde rätt i att blockera entrén eller ej: Jag förstår deras frustration och varför de gjorde det. Jag hade själv som tonåring och i deras ställe känt ett enormt obehag inför att tvingas lyssna på en debatt eller passera ett bokbord där Sverigedemokraterna finns representerade. Det är trots allt ett parti som vill inskränka mina rättigheter på grund av min sexuella läggning. Det är ett parti som anser att vissa av mina vänner egentligen inte hör hemma i det här landet.

Ett parti vars agenda inte riktigt går ihop med det som skolan faktiskt står för.

(…)

När alla riksdagspartier bjuds in är det naturligtvis svårt att neka Sverigedemokraterna tillträde. Men, skolans personal måste försäkra sig själva och försäkra eleverna om att det som kommer uttryckas och debatteras inte riskerar kränka vissa grupper eller enskilda individer. Det är faktiskt vårt uppdrag. Skolan måste också tänka på, att bara för att det nu sitter ett folkvalt främlingsfientligt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen så betyder inte det att vår toleransnivå gentemot kränkningar ska höjas. Åsikter om att alla människor inte har samma värde hör fortfarande inte hemma inom skolans väggar, och alla elevers rätt att känna trygghet när de kommer till skolan ska fortfarande sättas i främsta rummet.

Inlägget i sin helhet hittas här

Betyg motiverar inte den omotiverade och stöder inte den som är i behov av stöd

Det var ett tag sedan jag skolbloggade. Av förklarliga skäl, eftersom jag det senaste halvåret dukade under tack vare skolan just. Nu är jag sedan en vecka dock tillbaka, på halvtid till att börja med, i en ny skola som jag redan trivs i – och passande nog gör då Alliansen ett nytt härligt utspel om bland annat TIDIGARE BETYG. Det var förra våren det senast inträffade att Björklund så klyftigt påpekade att betyg är det bästa (enda) sättet att upptäcka var elever befinner sig i utvecklingen. Då skrev jag inlägget ”Ökad kontroll ger inte förbättrade resultat” samt även debattartikeln ”Tidigare betyg tar tid och gynnar få”. Idag skulle jag i princip kunna re-blogga dessa två texter, för protesterna från mig och ungefär alla lärare jag känner (plus ett rätt stort gäng till) tycks inte ha nått fram till vår ärade utbildningsminister och hans kumpaner.

Betyg. Nationella prov. Det finns absolut vissa fördelar med dessa, jag säger inget annat. Men några saker är säkra:
– Det är inte betygen i sig som motiverar merparten av eleverna att lära sig saker och att lära sig mer saker; det är läraren, uppgifterna, undervisningens utformning och andra elever.
– Det är inte betygen som ”upptäcker” eller ”kartlägger” vilka elever som halkar efter; det är läraren som gör det.
– Det är heller inte betygen som stöder elever i behov av stöd; det är läraren – när hen har tid och rätt förutsättningar att göra det.

Och det ska verkligen poängteras: Är eleven extremt omotiverad och/eller har stora inlärnings-/koncentrationssvårigheter, då är betygen fullständigt verkningslösa som något annat än ett kvitto på att ”du duger inte” (något som eleven nog tyvärr redan vet). Betygen gör inte den omotiverade eleven motiverad, betygen får inte den i uppförsbacke ständigt kämpande eleven att ”skärpa till sig”. Så är det. (Däremot leder betygen inte sällan till att den nyss nämnda eleven tappar sugen ännu fortare.)

Vad som däremot verkligen hjälper alla elever, det är engagerade, kunniga, närvarande och pigga lärare. Lärare med rätt utbildning, som har tid och möjlighet att planera och individanpassa undervisningen. Lärare som har tid och ork kvar att utvärdera och ge formativ bedömning. Lärare som fortbildar sig kontinuerligt och som har möjlighet att samarbeta med andra lärare, så att alla elever kan bemötas på den nivå de befinner sig.
Det, Alliansen, är något ni därför ska satsa på i första hand. Fattar ni det nu?

Jag håller med om att det är skit och åter skit att vissa elever glider genom grundskolesystemet utan att kunna läsa eller förstå vad de läser, och jag blir själv relativt ofta (tyvärr) vettskrämd när jag möter högstadieungdomar som inte har kapaciteten att läsa en roman och som inte heller kan ta till sig innehållet i en tidningstext. Det är lätt att tänka ”det är kört” när också intresset för samhället, andra människor, språket, historien, politiken är så lågt att drivkraften att ens försöka ta sig igenom en debattartikel eller en novell helt saknas. (Vad kom först, hönan eller ägget? kan man förstås fråga sig.)

Så ja, insatser i skolan behövs. Några lärare är inte lämpade att vara lärare, och många har engagemanget men behöver mer utbildning. Dock är ökad kontroll av vårt och elevernas arbete är fortfarande fel ände att börja i. De flesta av oss behöver nämligen främst precis det jag skrev ovan, och som jag har skrivit så många gånger förut: Tid att utvecklas som lärare, tid att planera vår undervisning, tid till bedömning och möjlighet att ge elever det stöd som de behöver.

Samt förstås: Det behövs ett ökat förtroende för oss lärare och för skolan, en tilltro till att vi kan och vill göra ett bra jobb. Jag är trött på att behöva försvara min kompetens för politiker, för föräldrar, elever och för alla andra människor som någon gång har gått i skolan och minsann ”vet” hur det är.

(PS. Pisa-studien säger inte allt om allt och att stå sig i den ”internationella konkurrensen” är inte heller allt. Också något att poängtera.)

Jag tänker inte vänta längre: In med feministerna!

Nu var det ett tag sedan igen. Jag har gjort mitt bästa för att vila, vila och åter vila – men ett och annat skit har ställt till det för mig och mitt mående, kan man lugnt säga. Mer om det (kanske) i ett annat inlägg.

…vad som dock inte kunde stoppa mig ifrån att aktivera kropp och hjärna var helgens valkonferens med Feministiskt Initiativ, vilken jag och min fru (samt i söndags även vår unge) besökte tillsammans. Och vet ni? Nu kommer jag göra något aningen ovanligt i den här bloggen. Det här inlägget kommer nämligen oundvikligen ägnas åt att försöka övertyga er läsare om att det bara finns ETT parti som ni bör rösta på i valen 2014: Feministiskt Initiativ. Den som redan har bestämt sig för Fi eller något annat parti (?) får gärna läsa ändå och se det hela som, tja, pepp eller bildning i största allmänhet. (Det finns såklart feminister, antirasister och hbtq-aktivister i andra partier också, men de behöver en rätt stor spark i baken för att ta sig någon vart…)

Jag har varit övertygad om att Fi är det rätta alternativet ganska länge, dock har jag, som så många andra, fram till nu tillhört den där gruppen fegisar/”taktiker”/puckon som i slutändan röstat rödgrönt för att undvika en borgerlig regering och för att stänga ute Sverigedemokraterna från riksdagen. Och exakt HUR bra har det gått? Inte alls, eller hur? Att vara ”taktisk” på det sättet är med andra ord inte alls taktiskt; det har lett till en borgerlig regering två gånger, det har lett till att SD har kommit in i riksdagen och det har lett till att Fi har fått betydligt färre röster än de egentligen har stöd för. Idioti, med andra ord.

Rasismen, fascismen, nationalsocialismen växer sig starkare i hela Europa, och de får liksom inget reellt motstånd. Hbtq-personers rättigheter inskränks alltmer, aborträtten inskränks, möjligheterna till demonstrationer stryps, det blir tuffare för rasifierade, papperslösa och asylsökande, kvinnoförtrycket inom Sverige och EU förnekas och man skyller på andra länder och kulturer; mänskliga rättigheter sätts med andra ord alltmer åsido istället för tvärtom. Och vilka är rasisternas största fiende? Jo, feministerna! Feminister, och dessutom intersektionellt inriktade sådana, behövs i maktens rum så att den livsfarliga nedåtgående spiralen bryts. Är inte det självklart?

Vissa menar och tror att Fi är ett ”enfrågeparti” och vissa skräms bort av att ”feminist” finns med i namnet. Detta betyder dock, hävdar jag bestämt, att dessa personer är väldigt oinsatta i Fi:s politik och att de har dålig koll på vad feminism är. Läs på!

Fi arbetar för mänskliga rättigheter och ett stort fokus ligger naturligtvis på kvinnors rättigheter och möjligheter, av den enkla anledningen att kvinnor som grupp har det sämre ställt än män som grupp i vårt icke särskilt jämställda samhälle. Detta är ingen åsikt, det är fakta och tydliga siffror hittas med lätthet hos exempelvis SCB. Om någon anser detta – strävan efter jämställdhet på riktigt! – vara en ”liten” fråga svår att gå till val på tycker jag att ni ska tänka ett varv till: Kvinnor utgör halva jordens befolkning, såväl kvinnor som män (och personer bortom tvåkönsnormen) arbetar, är arbetslösa, söker sjukvård, går i skolan/studerar, rör sig i offentliga rum osv. osv. Kvinnofrågor är de facto inga ”små frågor”.

Dessutom arbetar Fi för hbtq-personers rättigheter, för invandrare, papperslösa, asylsökande och rasifierade, för människor med funktionsnedsättning – vilka inbegriper kvinnor, män och personer bortom tvåkönsnormen. Feministiskt Initiativ för en politik som tydligt vill lyfta fram och främja goda möjligheter för alla; inte bara den ”vita” befolkningen, inte bara den (utifrån normen sett) fysiskt och psykiskt fullt funktionella, inte bara den heterosexuella kärnfamiljen osv. Om någon då tror att Fi för den skull motsätter sig att vita, heterosexuella (cis)män utan funktionsnedsättning ska leva och må gott – please, tänk ytterligare ett varv till. Mänskliga rättigheter gäller alla, okej?

”Jag tänker inte vänta”, sa Gudrun Schyman i debatten mellan henne och jämställdhetsministern Maria Arnholm nyligen – apropå att det kommer dröja 150 år innan kvinnor kommer upp i samma löner som män om inte politikerna tar tag i frågan nu. Och nej, jag tänker inte heller vänta. Kvinnofrågor och jämlikhetsfrågor i största allmänhet sätts alltid åt sidan, och det får liksom vara slut nu. Visst vore det vackert om orättvisor försvann bara genom att alla vi med jämlikhetsönskan gick omkring och tänkte på hur vi vill att samhället ska se ut! Men – det fungerar tyvärr inte så i praktiken.

De människor som hatar vissa folkgrupper, vissa kategorier människor, de som är mot mänskliga rättigheter, som inte vill ha en jämlik värld fri från diskriminering och förtryck – de väntar inte, de håller inte tyst. Deras taktik är att högljutt propagera sin ståndpunkt, att rösta på det parti som företräder deras åsikter, oavsett om de når in i maktens rum eller ej (och till sist når de ju faktiskt dit de vill…). Varför ska då vi som är FÖR mänskliga rättigheter hålla tyst? Vi som vill se en jämlik värld där män, kvinnor och andra har samma villkor, där alla människor oavsett sexualitet, hudfärg, ursprung, religion, funktionsförmåga har möjligheten att leva ett gott liv – varför ska vi vänta och hoppas att något kommer hända senare, på sikt, efter att ”något viktigare” har tagits tag i?

Nej, hörni. Det får vara nog nu. Ut med rasisterna – in med feministerna, helt enkelt.

…och om ni ändock inte övertygats kan ni med fördel lyssna på Gudrun här: