Tag Archives: bloggtips

En fråga och en smärre utskällning riktad till lärare…

16 Apr

…är det som jag har bjudit på i bloggen ”Det öppna klassrummet” den senaste veckan, ni som har missat det. Först skrev jag aningen spretigt om lite av varje, men ytterst om den trötthet jag kan känna över att så pass få lärare gör vad de borde av sitt likabehandlingsuppdrag, och ställde frågan: Hur gör DU för att motverka hbtq-fobi i klassrummet? Texten väckte som vanligt vissa inte så jättepositiva reaktioner från lärare som helt och hållet missförstår/väljer att missförstå det jag skriver om och värdegrundsarbete generellt. Många är givetvis också positiva, engagerade och fantastiska, men shit, vi pratar om LÄRARE, det krävs en lägstanivå på viljan och agerandet gällande detta och ingen ska för sjutton slippa undan helt. Resultatet av frustrationen blev texten ”Skärpning! Värdegrunden går inte att välja bort!”

In och läs, för all del och glöm inte att sprida allt ni gillar!

Annonser

Överhettad

9 Apr

Först tänkte jag skriva att jag är alldeles tom inuti just nu. Men det skriver jag inte, för det är jag inte. Jag skulle nog snarare säga att jag är på gränsen till överfylld, samt överrumplad och matt.

För det första av mitt jobb, som dagligen är och förblir en stor utmaning – även de timmar och dagar då det enbart känns lustfyllt och skitkul (testa att fånga 24 fjortonåringars uppmärksamhet, alla på en gång, när de samtidigt är uppfyllda av sina tonåriga egon, sina bekymmer och rädslor, funderingar och drömmar – och när du dessutom konkurrerar med var och ens smartphone OCH individuella iPad. Just do it, innan du en enda gång kritiserar eller ojar dig över skolan, okej?).

För det andra av föräldraskapet, vilket just nu är mer utmanande än det någonsin varit tidigare; att vara förälder till en alldeles fantastisk 2,5-åring med en hejdundrande fantasi och ett lika hejdundrande temperament, samt en vilja av stål. Han är klipsk, vår unge, han går inte med på att man luras eller försöker sig på några avledande tricks – han genomskådar allt. Och hans sociala behov och närhetsbehov är enormt. Mysigt som bara den, men krävande: När vi är tillsammans, då är vi tillsammans, och lägger sig gör han inte förrän vi lägger oss. Han vill inte missa något, liksom. Mitt tålamod prövas miljoner gånger dagligen och att leva under devisen kommunikation, respektera kroppslig integritet så långt det bara går och kärlek före allt… det tär lite alltså. Men vi har ju igen det, om inte helt och hållet så åtminstone nästan lika många gånger dagligen.
”Måste pussa mamma!”
”Titta vilken snyggingmask jag gjort mamma!”
”Det är MINA mammor!”
Obeskrivligt, liksom.

…och för det tredje så händer det så mycket skit i vårt kära samhälle just nu att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja. Skoldebatter ignorerar jag, för jag pallar inte höra fler gånger vad jag eller min skola behöver göra. Jag vet redan precis vad jag behöver, okej? Och så frias ytterligare våldtäktsmän på löpande band, Grand Hotel förbjuder kvinnor att amma och Silja Line skuldbelägger kvinnor för att de blivit våldtagna på båten. Alltså skärp er, allihop, säger jag bara. Vad fan är det frågan om? Nej, jag orkar inte. Det rinner över och blir inga kloka ord kvar. Jag lämnar över till Lady Dahmer och till When darkness falls istället. De har båda skrivit riktigt läsvärda, viktiga och (den senare framför allt) starka, självutlämnande texter idag. Läs!

Nu ska jag gå på yoga.

Vill du lära dig mer om normkritik?

23 Jan

Vet ni vad? Nu finns hela min följetong om normkritik att läsa i bloggen ”Det öppna klassrummet”! Jag tänkte medan jag klurade på alla inlägg i julas att mina ord kanske är överflödiga, att det för tusan redan finns spaltmeter att läsa om normkritik om folk bara letar och att det kändes pinsamt att upprepa dessa. Men så frågade jag runt på twitter och bland bekanta och, jo, behovet av att läsa och lära sig mer om normkritik var skrikande stort. Lärare som ännu inte har fattat eller som tror sig fatta, och som dessutom redan har fullt upp med tusen andra arbetsuppgifter, letar inte aktivt upp informationen – den behöver serveras framför näsan på en. Därför gjorde jag det ändå: Skrev en följetong om normkritik. Själv kände jag mig rätt nöjd faktiskt när jag korrekturläste och postade det fjärde och sista inlägget.

…och jag hoppas förstås att alla NI läser min följetong och hjälper mig att sprida texterna till alla som behöver. Strunt samma om de är medlemmar i Lärarnas Riksförbund eller ej, sprid ändå för sjutton! Här hittar ni länkar till och sammanfattningar av alla inlägg:

Normen i fokus, del 1: Vad är och gör en norm?
Här reder jag ut begreppet ”(social) norm”, ringar in vilka normer som normkritiken syftar till att synliggöra och problematisera och slår därmed fast att det förstås rör sig om ”normer som faktiskt är mer eller mindre avgörande för enskilda individers liv – för vårt mående, våra möjligheter och rättigheter i samhället: Normer som hänger ihop med makt och inflytande, orättvisor och förtryck i och med att de delar in människor i olika fack där vissa liksom hamnar över andra i makthierarkin, där vissa av majoriteten anses ”normala”, ”neutrala”, ”mest önskvärda”, medan andra blir till ”onormala”, ”utstickande”, ”icke önskvärda”. Detta är normer som också begränsar människor och skapar stress och lidande, just eftersom de är så eftersträvansvärda men inte alltid möjliga att uppnå.”

Normen i fokus, del 2: Vad normkritik är och inte är
Här inleder jag med att (försöka) ta död på några myter om normkritik och förklarar sedan grundligt att normkritikens mål är att ”få syn på normer som delar in människor i ”normala” och ”onormala”, ”förväntade” och ”oväntade”, ”önskvärda” och ”icke önskvärda”. Det handlar om att synliggöra och problematisera strukturer som ger vissa människor och grupper privilegier, medan andra missgynnas. Det handlar även om att få syn på våra egna privilegier samt på vilka sätt vi alla tillsammans – hur öppna och accepterande vi än må vara – gång på gång reproducerar föreställningen om att vissa könsuttryck, vissa sexualiteter, vissa relationer liksom utgör det ”rätta” sättet att leva och uttrycka sig på.

Normen i fokus, del 3: Problemet med tolerans
I detta inlägg hävdar jag bestämt att normkritisk pedagogik är way better än toleranspedagogik, eftersom ”hela begreppet och fenomenet ”tolerans” går ut på att det finns en maktobalans och att det är personen med makt som kan tolerera (eller välja att inte tolerera) den med mindre makt” och därmed finns en risk ”att maktförhållandet kvarstår och att man upprätthåller just de normer som skapar avvikare, istället för att vidga och förändra desamma. Man bidrar till en ond cirkel, helt enkelt – och det är väl onödigt?

Normen i fokus, del 4: Normkritiken i praktiken
Här vankas praktiska tips och tricks för alla som inte orkar tänka själva eller som tycker att normkritik verkar toppen men liksom inte riktigt förstår hur man gör??? Själv är jag, jo, grymt nöjd med de tips jag skrapade ihop, men väl medveten om att jag inte täcker allt. Jag föreslår helt enkelt att DU klickar dig vidare dit, läser hela rasket och sedan bidrar med dina tankar och åsikter i kommentarsfältet. Jag VET att jag har smarta läsare, så det så!

Psst…

11 Dec

…ni har väl inte missat att börja följa mig på ”Det öppna klassrummet”?

Några av er kommenterade på sista inlägget här att jag väl kunde länka till mina inlägg härifrån. Riktigt så avancerad kommer jag inte vara, men däremot uppmanar jag er hemskt gärna att gilla min facebooksida och/eller att följa mig på Twitter, för dit länkar jag naturligtvis alla eminenta inlägg. Det finns även en facebooksida som heter just ”Det öppna klassrummet”, främst tänkt för lärare, elever och andra som rör sig inom skolan, och den kan ni självklart begära att få gå med i!

Två inlägg har det hittills blivit i den nya bloggen, och ytterligare ett par stycken lär det bli före årsskiftet. Välkomna dit hörni! Och glöm inte att lämna ett spår när ni varit där, för då blir jag himlans glad!
image

Tack för mig på ett tag!

2 Dec

Ja hörninini. Den här bloggen har ju inte direkt varit produktiv de senaste veckorna och på stadig nedgång sedan terminsstart, kan man väl säga. Det nya jobbet gav mig nya utmaningar, det blev höst, ungen fyllde två och började som sig bör pocka på mer uppmärksamhet och jag själv har väl lite svårt att sortera i alla måsten och ”skulle vilja…”. En sak är dock säker: Det är familjen, jag själv och jobbet som måste prioriteras, och när jag nu ska börja blogga på ”Det öppna klassrummet” är det helt enkelt en omöjlighet att hålla glöden igång även på den här bloggen. Ni som har hängt med mig sedan start vet att jag gör saker ordentligt eller inte alls och att skriva halvhjärtade, spretiga inlägg någon gång i veckan känns helt enkelt snarare stressande än inspirerande. Just nu, i alla fall.

Så vet ni: Jag tar härmed en officiell bloggpaus härifrån.

Bloggen kommer ligga kvar tills vidare för alla er som vill plöja arkivet, och vem vet – jag kanske får ny energi redan vid årsskiftet eller framåt vårkanten? Den som inte stör sig alltför mycket på ouppdaterade bloggar får gärna behålla mig i sitt flöde, med andra ord (jag avskyr att bli avföljd… vilken självgod person med låg självkänsla gör inte det liksom?).

Och som sagt: Jag försvinner ju inte från the Internetz helt och hållet, nej då, från och med någon gång den här veckan (ska bara kurera mig från kräksjukesviterna…) hittas jag på (i?) ”Det öppna klassrummet” och det känns riktigt skönt att fokusera på ett ämnesområde nu, det vill säga skola, hbtq och normkritik. En stark förhoppning är att även kunna dra igång med mer föreläsningsverksamhet så småningom, och kanske ett utökat engagemang inom Lärarnas Riksförbunds hbtq-verksamhet… vem vet? Men det första som behövs är att varva ner, inte ha för många bollar i luften utan helt enkelt fokusera på det som känns hanterbart OCH inspirerande.

Tack alla ni som troget har kommenterat, kommit med frågor, lästips, peppande tillrop och andra funderingar i kommentarsfältet det senaste knappa året! Ni har gjort bloggandet roligt och meningsfullt! Jag hoppas att ni hänger på mig till ”Det öppna klassrummet” och att ni återkommer hit den dagen jag (förhoppningsvis) återkommer med ny energi!

…och för att detta inte ska bli en alltför deppig tillställning så avslutar jag (i sann självgod sanna-anda) med att länka till några höjdpunkter i den här bloggens historia, det vill säga: Några av de mest delade, lästa och BÄSTA inläggen sedan bloggstart! Klicka på och håll till godo!

1. Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte barnkläder som dessa
2. Snälla Stockholm Pride, är det inte dags att vidga perspektiven nu?
3. Att klä sina barn enligt normen är också ett statement
4. Tycker du att jag ska vara tacksam för att samhället ”accepterar” mig?
5. Just nu är jag extra glad att jag är lesbisk
6. Nu slutar vi dalta med manligheten!
7. Hur vet jag vad som är en dum fråga?
8. Potentiell konversation med så kallad genusmotståndare

image På återseende, hej svejs!

Tur att det finns så himla många andra smarta kvinnor i den här världen

12 Nov

Nu undrar ni vart sjutton jag har tagit vägen igen. Eller så undrar ni inte alls, för ni kanske har blivit vana? Sanningen är att jobbet äter upp mig. Jobbet i kombination med det som jag alltmer börjar tro är PMDD, något som jag blivit uppmärksammad på genom jättebra Bella // Blogghen och facebookgruppen ”Post preggo-kropp och knopp”. Men det är inte alls detta jag kommer skriva om nu, på väg genom regn och mörker till ännu en dag på jobbet där vi sliter som djur (ett uttjatat uttryck, men i det här fallet stämmer det på pricken) för att alla elever ska gå ut nian med betyg nog att ta sig vidare till gymnasiet.

Istället tänkte jag ge er några lästips såhär i väntan på att jag åter slår till med mina smarta lösningar på världsproblemen:

Lisa // Mondokanel har skrivit om en riktig skitkrönika som uppmärksammats på typ alla bloggar jag läser de senaste dygnen. Jag har själv inte orkat läsa den där krönikan, men Lisa skriver (som vanligt) så otroligt bra och träffande om hur samhället visst aldrig kan sluta götta sig i kvinnokroppen och utseendehetsen som främst drabbar kvinnor. I den icke-nämnda men ändå nämnda krönikan slår den manlige krönikören fast att kvinnors utseendefixering är (tadaa!) kvinnors fel. Tänk om alla kunde bli mer som män va? Så härlig världen vore då!

Calle // Calleism talar om varför hon är så arg och jag kan inte bli annat än arg när jag läser hennes inlägg. Risk här för att diverse människor tycker det är försmädligt med generaliseringarna hon gör – men vet ni? Det skiter jag i, för hon har väldigt många poänger. Och att så många människor inte kan se det… det gör mig uppgiven. I synnerhet såhär i regniga, jobbstressiga pms-tider.

Hanna Gustafsson // Genusfolket skriver om våldtäktmän, uppfattningen om att våldtäkter är kvinnors fel och – alltså, dra mig baklänges – idioters vissa människors åsikt att vi måste våga prata om hur kvinnor kan undvika våldtäkt!!! samt deras ”rädsla” för att våldtäkterna aldrig kommer minska om vi inte vågar prata om detta jätteviktiga och, haha, ”kontroversiella” ämne.

Judith Kiros // Genusfolket skrev i samband med Halloween (jag vet, aningen sent nu – men detta tål att tänkas på året om) om varför man inte ska förvandlas till rasist när det vankas maskerad, vilket ju faktiskt händer när man som vit/ljushyad person ”klär ut sig” till svart/mörkhyad person. ”My culture is not a costume” lyder sista meningen i texten och ja, jag kan bara hålla med. Vi vita har heller inte riktigt tolkningsföreträde här, på samma sätt som heteros inte besitter tolkningsföreträde när vi diskuterar homofobiskt språkbruk.

Hanapee (slutligen, för nu orkar ni inte fler länkar va?) skriver också om rasism och funderar på ett sätt som jag också brukar göra kring hur det kommer sig att olika människor kan utveckla så otroligt olika syn på samhället och mänskligheten, och hur det kommer sig att vissa liksom inte alls förstår eller vill/kan ta in hur ojämlikhet, rasism, homofobi, sexism drabbar vårt samhälle och den enskilda individen. Vad beror detta på och kommer vi någonsin kunna nå en jämlik värld när dessa synsätt och världsbilder hela tiden existerar parallellt?

…och hörni, bara en sista länk, vilken säkert har dykt upp i era facebookflöden det senaste dygnet: Klippet där Jimmie Åkesson blir grillad av BBC. Puh, skämmigt. (Men ändock: Folk röstar på denne man!!!)

Ha en trevlig tisdag!

Hipp hurra för mig själv!

9 Okt

Jaha hörni, nu är det dags att langa fram presenterna, serpentinerna och tårtan – idag är det nämligen min tjugoåttonde födelsedag! 

Det är aningen sorgligt att fylla år nu för tiden har jag noterat, inte alls lika mycket pirr och ståhej som förr i världen och dessutom är födelsedagen så fort över, innan den knappt börjat – hur sjutton råder man bot på denna inte särskilt upplyftande känsla? ”Fylla år är väl ingen stor grej”, menar kanske någon, men varför inte egentligen? Inte ofta man har anledning att fira något annars ju.

Nytt för i år är dock att jag gjort min födelsedag synlig på facebook (efter att jag förra året inte ens blev gratulerad av min egen släkt – syns du inte på facebook finns du inte osv) och därmed rullar gratulationerna in den vägen åtminstone – mycket bra för mitt bekräftelsebehov! Och när födelsedagen dessutom råkar vara riktigt grå och regnig och jag har lektioner exakt hela dagen… då krävs att jag fiskar lite extra efter den där positiva uppmärksamheten, kan man säga.

Vad önskar jag mig då i present? undrar ni, och jag svarar såhär: Ge mig, utöver gratulationer i kommentarsfältet, era bästa bloggtips (era egna toppinlägg är naturligtvis helt okej att länka till), fortsätt peppra med lästips (vilket några av er gjorde under gårdagens inlägg), tipsa om braiga normkritiska filmer eller tv-serier, önska bloggämnen (!), ställ roliga frågor till mig (!!), länka intressanta artiklar från senaste veckan… Ja, såna saker. Sådant som väcker inspiration, helt enkelt, både hos mig och hos övriga läsare.

…och för att ni inte bara ska behöva ge utan även något tillbaka bjussar jag er på följande tre ”presenter”:

1. En fem år gammal bild av mig själv (ur tidningen QX sommaren 2008):sannaqx(mina elever fattade inte att det var jag först och slog fast att jag verkligen INTE passar i rött långt hår)

2. Ett blogginlägg ni definitivt måste läsa: Mina elever är inte gay – Sara Lövestam // LR-bloggar

3. Två bloggar som är värda att följa, om ni inte redan gör det: Blogghen (humor, föräldraskap, graviditet, post-preggo-kropp, vardagsbetraktelser och genus i ett finfint paket) och Supermamman (skoj, helt enkelt!)

…så får vi väl se om jag dyker upp med något smartare senare idag. Tro mig, inuti den här födelsedagshjärnan kokar det av allt möjligt. Som vanligt.

Tre mycket läsvärda bloggtips

14 Sep

Trött lördagsförmiddag. Adrian ramlade ur sängen halv sex och ville därefter få oss att stiga upp – men tänka sig, han fick välling, bökade runt i vår säng ett tag och sov sedan till över halv åtta. Tur det, för annars hade väl den här huvudvärken jag dras med varit ännu extremare.

Idag ska vi på bröllop, och innan dess är det ett och annat som måste fixas klart – min bröllopsoutfit bland annat. Adrian ska ha mörklila tights, en kritvit (!!) broderad blus och nya gråa finskor, jag och Lisa klänningar i turkosblått (eller vad den nu kallas?) respektive grönt. Spännande är det allt, och självklart hoppas vi att vädret håller i sig så att vigseln kan ske utomhus som planerat.

…men för att icke svika er då, bloggläsare, så ska jag ge er tre eminenta bloggtips som ni kanske redan har tagit del av – men om ni inte har det så är det verkligen på tiden att ni gör det:

1. ”Illegala invandrare får 30 000 i månaden” – Kickan Wicksell

Det här inlägget delade jag och tusentals andra både på facebook och twitter tidigare i veckan. Som en motvikt till falska påståenden om hur förspänt invandrare i Sverige har det skapade Kickan Wicksell en bild med riktiga fakta, och framför allt belyser hon i sin text det smaklösa och ofattbara i att tala om medmänniskor som summor över huvud taget samt pekar på lydelsen i FN:s allmänna förklaring som tydligt fastställer att ingen människa egentligen kan sägas vara just ”illegal” invandrare: ”Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse”. Självklart måste Sverige bli bättre på integration, jobba vidare för minskad arbetslöshet och så vidare och så vidare, men att stoppa (eller skjuta, vilket vissa kommentatorer tycks se som en bra idé) utsatta människor vid gränsen och skicka tillbaka dem till förföljelse, krig och tortyr känns inte riktigt vettigt.

Kickan Wicksell skriver i sitt uppföljande inlägg att hon fått en hel del riktigt grova kommentarer och allvarliga hotbrev efter att ha skrivit om detta, och det är verkligen inte förvånande men likväl fruktansvärt otäckt och helt jäkla galet. Därför vill jag dela inlägget igen, för jag tror ändå att vi är fler som är för en värld av respekt, solidaritet och kärlek än tvärtom.

2. ”Anna Lindh var kort på ett sätt man inte tänkte på” – Genusfolket, My Vingren

Själv missade jag dokumentären om Anna Lindh, men efter att ha läst inlägget av My Vingren känner jag mig ganska glad över det. Hon listar upp uttalanden ur dokumentären från de politiker och andra personer som hade en relation till Anna Lindh och alltså, puh, vad är det frågan om? Att Anna Lindh var en hyllad politiker framgår – och det verkar inte vara någon som ifrågasätter hennes kompetens som politiker just – men uttalandena i dokumentären handlar inte så mycket om detta utan om att ”hon var en ordentlig flicka”, ”hon hade glada pigga ögon”, ”hon hade ett socialt beteende” och – förstås – ”hon var kort, det är ju tjejer” (”men på ett sätt man inte tänkte på”). Det är inte svårt att föreställa sig en dokumentär om Olof Palme istället och då kan man rätt snabbt konstatera att han skulle aldrig beskrivas som en ”ordentlig pojke med glada pigga ögon och ett socialt beteende”. Han sågs liksom som politiker och människa i första hand, för det gör ju män. Ni vet.

3. Brev till H&M – Stökboet

Efter att Sandra på Stökboet postade sin tioåriga dotters egenförfattade klagobrev till H&M angående könsuppdelningen i deras butiker bröt helvetet (eller vad jag ska kalla det) lös och förutom att brevet nu lästs av över 100 000 personer så har tioåringen medverkat i TV4:s morgonsoffa och intervjuats av Expressen, samt förstås fått ett (lamt) svar från H&M itself. Tummen upp och heja genusmedvetna barn som säger ifrån!

…och stort grattis till föräldrarna på Stökboet, Sandra och Johan, som också gifter sig idag! Som bröllopspresent tycker jag ni kan ge dem ert gillande på facebook eller att börja följa dem via bloglovin. Mycket läsvärd blogg!

Nu fortsätter min jakt efter en fullfjädrad bröllopsoutfit. Skor och en någorlunda osynlig BH att bära under klänning med aningen genomskinlig rygg är tydligen stört omöjligt att finna… I synnerhet såhär i sista sekund. Tur att barnet har somnat i vagnen åtminstone, ett störande moment mindre.

Vi är lika mycket mammor båda två, helt enkelt

4 Sep

Jag har tidigare skrivit om hur jag från början var tokbestämd angående att jag skulle bära vårt första barn. Det handlade inte om någon märklig uppfattning om att den som bär barnet är mer förälder än den som inte gör det, verkligen inte, utan det hade helt enkelt att göra med min otroliga, tja, smått hysteriska längtan efter att vara gravid. Fråga mig inte varifrån denna längtan kom eller vad sjutton jag trodde en graviditet skulle innebära… det var bara något som fanns där inom mig och pockade på, liksom. Kanske handlade det bara om egocentrering och kontroll, vad vet jag.

Idag läste jag presens alldeles fantastiska inlägg om att vara ”den andra mamman”, fast egentligen inte alls någon ”andra” mamma utan helt enkelt en mamma. En mamma som inte har fött sitt barn, men likväl är exakt lika mycket förälder som den mamma som bar och födde barnet. Det är ett fantastiskt rörande inlägg som träffar mitt i prick och alla borde läsa det.

Faktum är att jag till och med blir lite… avundsjuk när jag läser texten. Avundsjuk på det där sättet som jag kunde bli på min fru ibland också, när Adrian var pytte och han somnade så gott i hennes famn, på hennes bröst, i soffan i kuddhörnan. Jag var besatt av det faktum att jag var den som gav Adrian mat, för det var liksom mitt band till honom och det som bevisade att jag behövdes. Om jag inte ammade, vem var jag då? Och på samma gång avskydde jag ofta amningen, för jag kände mig låst, jag hade spända läckande bröst, jag mådde skit nästan jämt och var stressad över bristande rutiner och mjölkstockningsrisken och Adrians ständiga kräkningar och gud vet allt.

Nästa gång, om allt går enligt planen, är det jag som kommer vara den ”andra” mamman. Det är ingenting på gång än (lika bra att skriva detta tydligt, annars börjar väl folk misstänka något) men vi pratar om ett andra barn och vi vill båda ha ett andra barn. Och det känns skönt, tycker jag, att min fru gärna vill bära nummer två. Jag är inte ett dugg sugen på att gå igenom den där graviditetspärsen igen, jag är inte alls peppad på att klämma ut ännu en bjässe ur mitt underliv och behöva bygga upp en sargad kropp än en gång. Däremot är jag väldigt nyfiken på exakt hur det kommer kännas annorlunda när det (förhoppningsvis) blir dags igen, för det är klart att det blir skillnad – jag kommer ju vara den som lyssnar till hjärtljuden och sparkarna på utsidan istället för att känna dem inifrån, och jag kommer vara den som stöttar, peppar och baddar panna istället för att kräkas, krysta och kvida. Det blir annorlunda, men jag kommer fortfarande vara förälder, precis lika mycket som nu. Kanske till och med en lugnare och mer harmonisk förälder? Jag hoppas det i alla fall.

För nej, det är inte jag som är den ”första” mamman till Adrian, och min fru är inte den ”andra”. Vi är mammor båda två, helt enkelt.

…och nu tycker jag att ni klickar på länken till presens inlägg ovan.

Godnatt!

Om att gå till botten med sexualitets- och könsnormer och varför det visst spelar roll vem jag blir kär i

8 Aug

Kommer ni ihåg när jag frågade er om hur och när ni kom på att ni är hetero? Och hur era tankar kring definitionen av er sexuella läggning går eller har gått? Det var ett par veckor sedan och jag har sedan dess velat skriva något sammanfattande och skitsmart om alltihop, för det är verkligen intressant att läsa era funderingar om saken, både i kommentarsfältet och i era egna blogginlägg som jag länkar till längst ner i detta inlägg (framför allt blir jag stolt över att jag har så många normkritiska läsare!).

Det var främst personer som jag antingen vet är eller som jag tolkar som kvinnor som svarade på frågan (vilket förstås mycket har att göra med att många kvinnor läser min blogg) och något utmärkande för mångas svar är att de flesta tycks ha funderat en hel del kring vad de egentligen ska definiera sig som. Vissa definierar sig som bi men lever i heterorelationer och andra har konstaterat att nej, jag är nog fullt ut hetero trots allt. En av de få män som svarar vittnar om, vilket inte är särskilt förvånande, att det inte alls är lika tillåtande inom mansgruppen att fundera kring eller vackla i sin heterosexualitet – åtminstone upplever han att det är så. Mer om det i kommentarsfältet!

Vad som först och främst slår mig efter att ha ställt och fått svar på den här frågan är det galna i att sexuella läggningar, sexuella identiteter och uttryck måste kategoriseras och värderas på det sätt de gör – här i Sverige och ännu tydligare och värre på andra ställen runt om i världen. Särskilt när man diskuterar bisexualitet blir det så otroligt tydligt hur ologiskt det är att ha lagar och sociala regler som behandlar och värderar olika sexuella uttryck olika. Som bisexuell, eller som ”sexuellt vacklande”, står du liksom (utifrån sett) med ett ben innanför normen och ett ben utanför. I den ena kärleks- eller sexuella relationen betraktas du som HETERO = normal och har hela lagen och hela samhället på din sida, och i den andra betraktas du som HOMO = avvikare och livet blir plötsligt inte alls lika enkelt. Som BI – vem är du då i heterosamhället, och vem är du i homosamhället? (Svaret på den frågan och fler funderingar om bisexualitet överlåter jag dock till er som definierar er som bisexuella, eftersom jag själv inte gör det.)

Något som också slår mig är att det ofta är lätt för en person som definierar sig som normen – exempelvis som heterosexuell eller som cisperson, för att blanda in kön en stund – att säga ”tja, det är inte så noga egentligen… jag skulle nog kunna falla för någon av samma kön om det var rätt person” eller ”jag är ju kvinna och benämns helst som ‘hon’ men det är inte så viktigt för mig”. Det senare känner jag igen hos mig själv; på grund av att min könsidentitet och mitt könsuttryck till åtminstone 95% följer normen och jag är trygg i det så är det inte hela världen om någon säger ”hen” eller rentav ”han” till mig…

…men: För en person som avviker mot köns- och sexualitetsnormer är det ofta betydligt viktigare. Inte bara för den egna identitetens skull, utan för att samhället behandlar och värderar en olika (och om du inte aktivt och öppet definierar dig så finns du liksom inte!). Att du som heterosexuell anser att ”sexuell läggning inte är så himla viktigt”, att du berättar om hur du någon gång har hånglat med eller har attraherats av personer av samma kön exempelvis på tv, fråntar inte dig några privilegier: Du följer fortfarande normen utifrån sett, du ses fortfarande som heterosexuell och har därmed fortfarande alla sociala och juridiska fördelar som heterosexualiteten ger. Och det är viktigt att tänka på. Inte för att du därför ska sluta tänka som du gör kring din sexualitet, och du ska absolut inte skämmas över din heterosexuella läggning eller heterosexuella relation – men vara medveten om att det finns en skillnad i och med att din läggning är förväntad och allmänt accepterad.

Är jag tydlig nog?

Apropå allt detta kom jag att tänka på alla kärleks- och allmänna frågespalter jag läste som barn och tonåring; det var KP, det var Frida, Okej, SuperStarlet och senare även Vecko-Revyn. Då och då publicerades brev från personer som funderade på om de var homo eller bi just, och så undrade de hur de bäst skulle berätta för familjen. I många fall råddes det att berätta för familjen innan någon partner introducerades, för annars kunde ”familjens chock blir för stor och partnern få ta skiten”. Ungefär så, fast med andra ord förstås. Jag vet inte hur dessa frågespalter svarar på sådana frågor idag, men jag är 100% övertygad om att frågorna fortfarande ställs: Hur ska jag berätta? För vem ska jag berätta? När ska jag berätta – och är det ”trovärdigt” att berätta innan jag har eller har haft någon samkönad partner?! (Behöver jag lägga till att en heterosexuell läggning aldrig behöver bevisas? Liksom inte heller en könsidentitet som följer normen? Och som ytterligare tankenöt: Tror ni att svaret ”dina föräldrar ska väl inte bry sig om vem du blir kär i!” skulle vara rimligt att ge?) 

Det är med andra ord lätt (som normperson) att säga att ingen borde bry sig om ”vem andra ligger med” eller ”vem andra blir kära i”, och att det är löjligt att homo- och bisexuella måste komma ut och inte heterosexuella – men fortfarande är det fakta att folk bryr sig, att de värderar människors sexualitet och könsidentitet olika och att enbart normbrytarna på grund av detta har en betydande och ofta livspräglande komma ut-process.

Så, vad vill jag komma fram till? Förutom att lagarna måste förändras så att alla människor (och familjebildningar) som faktiskt finns också erkänns och behandlas lika (vilka lagar jag syftar på får ni själva fundera på, nu är min hjärna trött), så måste vi helt enkelt syna normen i sömmarna för att komma någon vart. Det räcker inte att acceptera, tolerera, respektera och stå upp för normbrytarna – vi måste upptäcka och synliggöra hur samhället och hur vi själva (o)medvetet reproducerar de normer som gång på gång gynnar heterosexualitet, som gynnar cisidentitet. Som heterosexuell och/eller cisperson måste vi då få syn på de egna privilegierna, få syn på hur vår normativa identitet har formats utifrån hur samhället ser ut och vad samhället har förväntat sig av oss, syna hur normpersoner framställs i media, hur normativa identiteter ständigt ses som neutrala och så vidare.

Först när vi gör det så kan något förändras på riktigt, tror jag, och en vacker dag i en avlägsen framtid kanske inte någon behöver komma ut längre, varken som trans-, bi-, homo-, cis- eller hetero-person och både kön och sexualitet ses helt enkelt som de flytande fenomen de faktiskt är, för hörni: Kön är definitivt något mer komplext än två, och sexualitet är utan tvekan betydligt mer komplext än tre.

…och här kommer läsarnas intressanta och kloka inlägg om heteronormen och att bli och vara hetero (hoppas jag inte har glömt någon):

Ileeas inlägg Att inte ha en garderob att komma ut ur.
Helena // Ett tigerlivs inlägg Jag kommer ut ur heterogarderoben.
Knyttets inlägg Sannas bloggutmaning.
Schmenus inlägg Jag kommer ut.
Hundmorsans inlägg Jag kommer också ut.