Arkiv | januari, 2013

Om man inte ska ropa hej bör man väl inte heller ropa nej (ett försök till positivt tänkande)

31 Jan

Min plan var ju inte riktigt att skapa någon ”här är min vardag som mama”-blogg, dels eftersom jag tycker det känns rätt ointressant och ”gjort”, dels eftersom jag inte är någon mama (ej hetero, ej i karriären, ej skitsnygg/supervältränad alt. rätt nedgången och sliten men glad ändå osv.) Men nu känner jag mig ändå lite manad att återge dagens förskoledebut, om inte för alla mina fans, så i terapeutiskt syfte.

(så kan jag ju samtidigt erkänna att jag läser mama rätt ofta, ungefär varje nummer, eftersom jag gillar att läsa vad alla ”nykläckta stjärnor” fått för spexiga namn och inte kan låta bli att förundras av personer som, tja, Tilde de Paula som liksom har fyra barn. FYRA! Och så vitt jag vet har hon till och mer fött dem själv. Hur? Var? Osv. Jag kan sitta länge och bara titta på bilden av henne och försöka lista ut hur fan det går ihop. Det var för övrigt en artikel om ”hur du överlever vabruari” i det senaste numret, och jag har läst den flera gånger för att försöka ta till mig tipsen, självhjälpshungrig som jag är. Att de hela tiden refererar till ”min” partner som ”han” kan jag möjligen stå ut med, men det är väldigt svårt att översätta råden till den kontorsarbetande karriärskvinnan när man är lärare och inte alls kan boka av eller stuva om i lektionsschemat. Fan!)

Men för att återgå till dagens upplevelser.

På plussidan: Adrian ville inte gå hem. Från första sekunden var han hemmastadd; pratade, ropade, spatserade omkring, dansade och testade ungefär allt som stod till bjuds, och han gjorde flera försök att inleda någon form av konversation med de andra barnen. Åt som en häst gjorde han också. (tur det, den här enda januaridagen betalade vi 162 kronor för…)

På minussidan: Personalen hälsade knappt när jag kom. Jag fick dra ur dem vad de hette, och en pappa som var där och skolade in sitt barn delgav mig efter en stund de andra barnens namn. Ingen visade mig runt eller tycktes intresserad av Adrian, mer än att det konstaterades att han verkade trivas. Föräldraaktiv inskolning – betyder det att barnet bara ska glida vid sidan av tillsammans med sin vuxen i några dagar och sen plötsligt lämnas där vind för våg, utan att någon känner honom? Nej, såklart inte, och kanske var inte avsikten sådan här heller, men nog känns det lite märkligt. Tiden stod rätt stilla där inne, det fanns liksom ingen verksamhet. Fri lek, side by side, och Adrian, som råkar vara en unge som tar för sig, klarar det rätt bra. Och tack vare att vi, föräldrar som tar för oss, ringde på morgonen för att kolla om det fanns mjölkfri kost, fick han något att äta till lunch.

Nej. Jag vill inte ropa nej och måla katastrofscenario efter bara första dagen. Adrian ville faktiskt inte gå hem. Jag ser fram emot att vi ska dit imorgon och hoppas innerligt att jag blir positivt överraskad.

Och att han sover bra i natt, trots alla nya intryck. Jag klarar mig nämligen inte, likt Tilde de Paula, på bara fyra timmar sömn per natt.

Annonser

Ja, vi är mammor båda två – funderingar inför förskolestarten

30 Jan

Egentligen var det dags redan i måndags. Men så kom den där obligatoriska januarifebern och världen ställdes på ända för ett slag. I morgon däremot, då händer det: Adrian ska börja på förskolan. Adrian nummer 3 på sin avdelning, så där plockar han ett mainstreampoäng direkt. I övrigt är han en extremt unik individ förstås, precis som alla föräldrars barn. Och det i sig utgör ju en oro; att förskolepersonalen inte ska ha koll på att han gärna klättrar upp på höga höjder snabbare än blixten, att han stoppar saker som han inte borde i munnen, bara för att jäklas lite, och att han när han ropar ”bappa!!” inte gastar efter en saknad fadersfigur, utan efter sin napp.

Och någonstans där ligger nog den största oron. Om man nu ska kalla det oro. Generellt sett är jag rätt positivt inställd till världen och tror gott om andra människor, att alla är öppna och vettiga och respektfulla och normkritiska… Eller vänta nu, kanske inte riktigt det sistnämnda. Även om väldigt få människor jag möter är uppriktigt otrevliga och det känns rätt overkligt att någon på förskolan skulle vilja förolämpa oss, så är scenariot att någon skulle tolka in en faderslängtan i Adrians rop efter nappen, en rätt verklig farhåga. I all välmening förstås. Och liknande situationer har vi och flera av våra vänner varit med om.

Personen som gör en sådan tolkning delar inte riktigt samma världsuppfattning som vi. Det saknas ett visst mått av intersubjektivitet, skulle man kunna säga på snobbsvenska, eller ja, den personen, som skulle kunna vara någon på Adrians förskola, har helt enkelt ingen normkritisk blick eller kompetens. Lika lite som den som envisas med att kalla en spermadonator för pappa. Snacka om att förminska papparollen, och att göra den till något fullt naturligt och självklart på samma gång. ”Den som lämnar spermier är en pappa och längtan efter båda föräldrarna är naturligt inneboende hos oss allihop!” Burr, jag ryser.

Men hur höga krav kan vi ställa på andra människor? Hur långt räcker ”den goda avsikten” och när bör vi sätta ner foten?

I måndags var vi på vårdcentralen med Adrian. Hos en ny läkare. Jag bar Adrian på armen in i undersökningsrummet, läkaren tog i hand, och när min fru kom bakom med den tomma barnvagnen tryckte läkaren igen dörren rakt framför näsan på henne. ”Hallå, vi ska in allihop, vi är hans föräldrar!” Okej, läkaren öppnade dörren igen, lät Lisa komma in utan att hälsa på henne, och tittade sedan på mig: ”Du är mamman eller?”
Oj, dålig vibb.
”Nej, vi är mammor båda två.”
Läkarens blick blev genast mer förstående, mänskligare. ”Jaha!”

Okej, ett missförstånd alltså. Hon ville oss inget illa. Som vanligt, goda avsikter, men inte riktigt samma världsbild. Och vi som är undantagen får ju stå ut med sådant. Hela tiden. Man kan bli förbannad, eller så tänker man: ”Nu kanske hon lärde sig något, till nästa gång hon möter två mammor med ett barn”…

Innan ens barn börjar förskolan är det rätt skyddat, eller åtminstone rätt omhuldat, av sina vuxnas omsorg och värderingar (med reservation för att jag vet att inte alla har det så). Men sedan börjar det stora normpådraget, helt oundvikligt.

Jag har redan skrivit långt, kanske för långt.
Men fortsättning lär följa efter morgondagen, för då börjas det för oss.

Utbränd innan jag ens hunnit börja

29 Jan

Jag skulle börja året som föräldraledig, tack vare/på grund av att vi tilldelats förskoleplats så sent i månaden (men vi har ju fattat nu i efterhand att den som sökt januari ska vara jäkligt tacksam att alls få förskoleplats i januari, bara det skulle jag kunna skriva ett antal inlägg om). Först kände jag: stress och paniiiiik!!! En lärare bara MÅSTE vara på sin arbetsplats sju dagar i veckan och finnas anträffbar 24 timmar om dygnet – annars går allt liksom åt helvete, och inte bara för eleverna, utan för mig.

Att vara borta från arbetet utan lön (obs, obs!) innebär för en lärare att man måste…

– anmäla detta för sin närmsta chef
– anmäla detsamma i ett datorsystem
– anmäla detsamma även för vikariesamordnaren så denne kan fixa vikarie i tid
– sammanställa vikarieinstruktioner så pass tydliga att eleverna inte går miste om sin undervisning under tiden man är borta, vilket består i alltifrån utförliga mail/beskrivningar till  att plocka fram kopieringsunderlag och att strukturera upp på skrivbordet så att vikarien hittar allt utan bekymmer
– räkna med någon form av kontakt med vikarien under veckan när denne har frågor om instruktionerna
– efter att vikarien gjort sin del av jobbet själv föra in elevfrånvaro för de lektioner man själv inte genomfört
– kontrollera att eleverna hunnit göra det de ska (eventuellt själv göra om vissa moment), rätta gjorda läxförhör samt läsa och kommentera texter från tiden man varit borta

Och för detta får man alltså inte en endaste liten slant, trots att det tar en jäkla tid. Men okej. Så är det liksom för alla lärare, så varför skulle just jag klaga på detta? Det enda jag kan göra är att förhålla mig till det, ställa mig frågan: är det värt att vara hemma med mitt barn och på så vis förlora 50% av min lön och samtidigt behöva uträtta allt ovanstående utöver ordinarie arbetstid?

Ja, såklart det är. Men ändå. Kan inte låta bli att bli upprörd.

”Passa på nu att mysa under vab-dagarna”, skrev en elevs förälder till mig i ett mail häromdagen (för ja, jag kan inte heller låta bli att läsa mina jobbmail medan jag är hemma utan lön – hur skulle det se ut? En tre mil lång inkorg när jag väl är tillbaka på jobbet…). ”Det var väl det man själv glömde bort när man stressade mellan vab och jobb – och nu för tiden får man inte mysa längre.”

Så sant så sant. (en lärares föräldrakontakter är inte enbart av ondo!)

Men om man är en gå in i väggen-personlighet som jag då?
En sådan som kan bränna ut sig bara genom att tänka på hur mycket man har framför sig? En sådan som målar upp skräckscenarion så fort det börjar barka bara lite smått åt skogen? En sådan som liksom fick stressymptom redan i mellanstadiet när jag råkade skaffa för många brevvänner, och som redan nu, efter ett dygn som bloggägare, känner stress över att jag inte hunnit publicera något idag?

Hur går det DÅ när jag själv får magsjuka mitt under min enda superduperviktiga arbetsvecka under januari? När föräldraledigheten med inskolning på förskola förvandlas till vab = framskjuten inskolning = risk för flera dagar borta från jobbet?

En riktig utmaning helt enkelt. Och någonstans vet jag ju vad jag måste prioritera.

Att göra något ordentligt eller att skita i det

28 Jan

Det här med att blogga är väl egentligen något rätt så tvivelaktigt.

Tvivelaktigt, alltså inte som i problematiskt, meningslöst  eller för självutlämnande (det avgör ju var och en), utan dels mer som i en typisk modefluga som alltför många går på utan att egentligen ha någonting vettigt att säga, och dels som i något högst självcentrerat – vem är jag att tro att någon annan är intresserad av att läsa min privata dagbok? Och om det inte är min högst privata dagbok med mina högst personliga tankar och de mest undangömda skrymslena av mitt liv, dvs. den smutsiga sanningen – vilken mening finns det då att läsa om det?

Jag är väldigt tveksam till det här med bloggande, med andra ord. Jag läser väldigt sällan bloggar, och jag blir så vansinnigt förvånad när jag av nyfikenhet surfar in på en hysteriskt populär blogg och upptäcker att människan (författaren?) bakom den främst använder sig av smileys, fula talspråkliga uttryck och punktkluster (………………). Och möjligtvis ett gäng bilder, som inte ens de är särskilt intressanta (diverse outfits, utsiktsbilder från vackra mediokra platser och så).

Men okej. Det här börjar ju inte så bra. Ska jag börja smutskasta framgångsrika bloggskribenter när jag uppenbarligen själv bara producerar nonsens? Och dessutom ännu inte lyckats med att nå någon större framgång alls i mitt liv? Och i mitt livs första blogginlägg dessutom.

(ordet ”blogg” tycker jag för övrigt klingar lite otäckt, jag skäms lite bara jag skriver det)

Låt mig istället säga att jag är fascinerad. Lite nyfiken. Det kittlar lite när jag tänker på det här att blogga. Och jag undrar hur länge jag själv kommer orka hålla på, om jag ens kommer våga publicera det här inlägget. Jag är rätt dålig på att skapa schyssta fotocollage, jag fattar inte vad de olika programmeringsförkortningarna (eller vad det är) betyder men samtidigt vill jag helst att allt ska vara perfekt, annars kan man liksom skita i det.

Men jag gillar att skriva. Och jag kunde en gång i tiden skriva jäkligt bra berättande texter, för att senare bli en jävel på att skriva formella texter i form av rapporter och kandidatuppsatser och sånt där. Och nu för tiden skriver jag mest välformulerade mail till mina elevers föräldrar. Hej Verkligheten.

Så, för att återgå till det så kallade ”ämnet”: Detta kan vara mitt första och sista blogginlägg. Om det ens nått etern, så att säga.

Håll till godo.