Jag hinner ju inte blogga!

Gårdagen blev inte alls vad jag hade tänkt från början. När jag kom hem från ett spinningpass i måndags kväll (det första inte-egna spinningpasset sedan februari, så ingen behöver tänka tankar i stil med åh hon är så hurtig den där Sanna och hon ger mig så dååålig samvete!!” för det gör jag inte alls) hade Adrian feber, och igår var vi alltså hemma istället för att jag fick styra kosan mot Uppsala och träffa min käraste vän från gymnasietiden (sedan kom hon visserligen hit istället, men programmet blev liksom ett annat). Barnet och jag myste och vi läste och sjöng och såg lite på rapporteringen från Almedalen och så tvättade vi de två maskinerna tvätt som jag fick utslängda dagen innan mitt under pågående tvättprogram på grund av att jag råkat boka tvättstugan den 31 juni = en obefintlig dag i kalendern. En klassiker.

Och jag hade liksom inte tid att skriva något vettigt på hela dagen, och likadant lär det bli idag.

Men åh vad det kliar i fingrarna och åh vad hjärnan går på högvarv, jag skulle vilja skriva om Miljöpartiets satsning på skolan, mer om Sverigedemokraterna och hur vi ska få deras väljarsiffror att vända, lite mer om heteronormen och homonormen, och hur jag som monogam, lesbisk, gift småbarnsförälder i vissa avseenden har det jävligt privilegierat, i andra inte alls… och kanske något om abort och ofrivillig barnlöshet, eftersom jag redan skrivit en del av mina tankar i Lady Dahmers och Blixas kommentarsfält.

Men. Jag. Hinner. Inte.

Det stör mig. Även om jag samtidigt naturligtvis ser mycket fram emot en heldag med mitt nu hyfsat feberfria barn och min fru och därefter ett spinningpass på ledarcykeln (ja, nu är det helt okej att applådera och tänka impade tankar). Jag önskar väl helt enkelt att jag kunde duplicera mig själv och förlänga dagen såhär i sommartid.

För övrigt skaffade jag mig en ny mobil igår. Får se om denna är mer snabbloggad än min förra… framför allt tar den enligt övertygande utsago från tele2-snubben mycket bättre bilder.

Men vad har Adrian för skum utväxt snett ovanför kepsen??

Nu är det officiellt: Jag byter jobb!

Idag berättade jag för min klass, min blivande nia, att jag ska byta jobb. Kände mig alldeles skakig inombords hela förmiddagen och precis innan jag skulle släppa bomben började jag förstås storlipa. Tårar och snor rann och eleverna undrade vad sjutton det var frågan om. Men jo, jag har fått ett nytt jobb och detta kommer ge mig sju-åtta timmar extra tid i veckan. Fattar ni? En hel arbetsdag tjänar jag på detta, och hur ruttet det än känns att lämna dessa pärlor till elever och kollegor så bara måste jag prioritera mig själv och familjen först. Jag vet att vissa elever blir skitledsna, vissa rycker på axlarna och någon enstaka tycker det är skönt att jag slutar. Oavsett vad så måste det egna livet gå före, tyvärr (även om det just nu inte känns toppen heller för mig).

Ännu en positiv sak i vårt livspussel är att Adrian kommer börja en ny förskola som ligger på cirka fem minuters avstånd hemifrån istället för tjugofem, det känns nästan overkligt det också. Slippa släpa vagnen backe upp, backe ner och över snötyngda fält, till och med kunna skippa vagnen helt och hållet och ändå gå hemifrån i dräglig tid. Tänk! Jag kommer hinna avverka all förtroendetid utan att gå under! Jag kommer hinna handla och laga middag åtminstone ett par dagar i veckan! Jag kommer hinna – och orka – dammsuga efter jobbet! Jag kommer kanske till och med orka träna…

…fast jag ska inte ropa hej och inte heller grotta ner mig i hösten nu, för först ska de sista arbetsdagarna avklaras och därefter är det sommarlov. Och nu ska jag iväg på en informationskväll på nya jobbet och träffa min blivande klass. Hoppas jag kommer tycka om dem lika mycket som jag tycker om mina nuvarande elever…

Vi har det rätt bra ändå

I morse när Adrian slöade i saccosäcken framför Bolibompa passade jag på att läsa DN, vilket jag sällan hinner under veckorna. Huvudet mosigt efter gårdagens besök på Naturhistoriska Riksmuseet tillsammans med en kollega och hennes familj, därefter en 30-årsfest (vilken vi lämnade redan 21.30, men ändå) och så de två sista timmarna av natten spenderade i Adrians pyttekorta barnsäng. Det känns som att jag nådde någon slags botten i fredags, och även om kroppen verkligen inte är intakt nu heller så ser jag ett litet ljus i tunneln (jag tror det stavas s-o-m-m-a-r-l-o-v).

Och så möttes jag av DN:s framsida: ”Familjelycka – trots kampen” och bara rubriken fick mig att känna ett styng av dåligt samvete, eller vad man ska kalla det. Jag vet att man inte kan jämföra sig med andra egentligen, för vi är alla olika och vi kan bara utgå ifrån oss själva, det egna måendet och de egna förutsättningarna just där och då – men visst är det nyttigt att få lite perspektiv ibland.

Fem barn under fem år. Två av dem tvillingar med grava utvecklingsstörningar och behov av dygnet runt-assistans. Den ena tvillingen borde egentligen inte vara vid liv – men det är han, och han riskerar att dö precis när som helst. Föräldrar som inte sovit en hel natt på flera år.

Alltså, jag kan ju börja lipa för mindre. Och så passar jag samtidigt på att tänka på min egen mamma, som hade ett ”spädbarn” hemma (i form av min lillebror) på heltid under 15-16 års tid, som år ut och år in kunde vakna både klockan fem, klockan halv fyra och ännu tidigare under natten för att sedan vara klarvaken fram tills att det var dags för honom att gå till förskolan/skolan och för henne själv att gå till jobbet. Hon var uppe och bakade om nätterna och vinkade till tidningsbudet när hen kom, hon (och hennes man) har bytt otaliga bajsblöjor, klätt på och av, matat, burit och kånkat och inte klagat mer än någon annan med småbarn. Med skillnaden att min bror är 22 år snart och fortfarande behöver samma omsorg. Nu bor han sedan några år på ett gruppboende, men kommer förstås hem då och då.

I mitt eget fall är det trots allt så att varje gång jag brakar ihop så vet jag samtidigt att den där bottenlandningen innebär en vändning, för det blir alltid bättre. Eller, att vara 100% säker går förstås inte – men med tanke på att både jag och min fru är friska och har stadiga inkomster, vårt barn är friskt, aktivt och utvecklas hela tiden och vi har en fast bostad som vi har råd att bo i, ja, då ska det rätt mycket till för att allt ska gå totalt åt skogen.

Att spy ur sig är nyttigt ibland; det går inte att bara svälja och låtsas att allt är toppen när det inte är det – men att grotta ner sig i skiten är både onödigt, ohälsosamt och lite oförskämt, när det faktiskt finns andra som har det både lite och jävligt mycket kämpigare.

För både Adrian och min bror Emil var det Pride-premiär förra sommaren. Trots att Adrian inte träffar Emil så värst ofta kommer han ihåg honom, och varje gång han ser någon som sitter i rullstol ropar han ”Memii!” Just sånt där som får mig att börja lipa – stress och trötthet främjar onekligen blödighet…

Nominera mig till Blog Aw… nä jag bara skojar

Vart tog dagen vägen? Jag skulle ju skriva klart två skitsmarta blogginlägg OCH efterlysa tips och hjälp att snygga till min blogg. Men ingenting av det har jag hunnit med och jag känner mig lite bitter, för jag vill så gärna hinna skriva!!

Hela dagen har spenderats med Adrian. Vi har varit i parkleken, jag har klippt håret, vi har lunchat och kladdat på café, tittat lite i klädbutiker, åkt in till stan för att fixa pass och mötts av världens längsta väntetider, tagit nummerlapp och hängt i Kronobergsparken, ätit glass, levt rövare inne på passexpeditionen samt äntligen och 210 könummer senare faktiskt fått ansöka om de där passen. Nu som först är vi hemma och hela kroppen känns rätt uttömd.

Hur sjutton skulle jag hinna blogga samtidigt? Och nu menar jag inte att jag är bitter över att ha ”behövt” umgås med mitt barn, för det har varit jättemysigt och roligt och vi var verkligen tvungna att fixa pass – men det är irriterande att det ska vara så svårt att kombinera. Jag kan inte låta bli att (igen) känna mig avis på stora, duktiga, framgångsrika bloggare som har barn OCH uppdaterar bloggen flera gånger varje dag – med riktiga texter, inte bara med trist rapportering om sin dag och ett par gulliga bilder på ungarna (och jag kan inte låta bli att förundras över hur mycket jag själv hann skriva i vintras – nu har tiden helt plötsligt försvunnit).

Till råga på allt fick den uppmärksamhetstörstande bekräftelsejunkien jag reda på att det är dags för Blog Awards och självklart tänker min hjärna att det är något att sträva efter – en nominering för egot, och för att jag skulle kunna vara värd en, bara jag hann skriva så mycket och så bra som jag skulle vilja. En lesbisk mamma som bloggar om heteronormen kopplat till föräldraskap och skola – hur många är vi..?!

Puh, jag borde väl gå i terapi för det där ”stå i centrum”-syndromet (alternativt ”bota dålig självkänsla med bekräftelse”-sjukan, har inte full koll på diagnosen).

För att ändå försöka komma till någon slags ”poäng” eller slutkläm och samtidigt få något i bloggväg gjort idag: Jag vill faktiskt snygga till min blogg. Jag vill göra den personligare, mer attraktiv för ögat och så användarvänlig som möjligt. Hur? Den som har förslag på annat tema, tips på hur jag skulle kunna utforma en header (alltså både hur den kan se ut och hur man gör), menyval och annat – säg jättegärna till! Antingen i en kommentar eller via mail till mig – minasannaord@gmail.com.

Nu ska jag försöka bota (döda) min pockande skrivarlust med mer familjeumgänge och middag.

(Och alltså titeln på inlägget kommer av att väldigt många av de bloggar jag läser haft den titeln senaste dygnet. Det finns således fler bekräftelsejunkies än jag, men nej, jag menar inte på allvar att ni ska nominera mig. Om jag däremot skulle nominera någon så skulle det nog bli… Schmenus, tror jag.)

Det ständiga dåliga samvetet

Det är ironiskt. Ju mer stressad jag är, ju mindre tid jag har, ju tröttare jag är – desto större blir det dåliga samvetet och känslan av otillräcklighet; desto mer känner jag att jag borde hinna med! Och jag tror inte att jag är ensam om att känna såhär. Det är väl så människan fungerar kanske? Vi är varken särskilt logiska eller förståndiga, även om vi gärna vill tro det.

Vad är egentligen dåligt samvete bra för? Ingenting alls egentligen. Om jag gör det jag känner att jag borde göra så försvinner förhoppningsvis det dåliga samvetet, men oftast så ligger det ändå där och skaver för något som jag faktiskt inte hinner göra, något jag inte har möjlighet att göra eller något som jag redan har gjort (men kanske inte borde ha gjort). Vansinnigt irriterande och helt idiotiskt, för det tar ännu mer energi som jag faktiskt inte har.

Komma hem från jobbet klockan 18.30 efter att ha varit borta hemifrån i tolv och en halv timme och ändå känna att jag borde sätta mig och bedöma lite elevtexter till exempel. Typiskt scenario. Känna dåligt samvete inför det är bara destruktivt – för jag kommer inte orka.

Eller samma scenario, fast med en känsla av att jag faktiskt borde hinna träna också för att mina muskler inte helt ska börja tyna bort och för att jag inte sakta men säkert ska börja bli fet, så dåligt som jag äter. Känna dåligt samvete inför det är också destruktivt – och det vore nästan ännu mer destruktivt att träna, faktiskt. Kroppen orkar inte hur mycket som helst, och efter att ha stigit upp klockan 5 efter en natts dålig sömn, traskat i rask takt med barn i vagn till förskolan klockan 6, arbetat som en jävla iller inklusive spring upp och ner för trappor mellan klockan 8 och 17 och sedan avslutat sin fantastiska dag med en lång SL-färd… då är det inte särskilt nyttigt att toppa med ett träningspass. Faktiskt. Det kroppen behöver just då är mat och vila. Samt gärna en massage av rygg, axlar och fötter.

Men just detta med träning och hälsa. Här finns det en så vansinnig hets i samhället – och devisen i de allra flesta sammanhang är ”alla hinner träna 30 minuter om dagen – det handlar om prioritering!” Sådant skapar enorm stress och enormt dåligt samvete hos mig: Jag tar inte hand om mig själv!! Min kropp kommer falla sönder, jag kommer bli tjock, mina muskler kommer förtvina och till sist går hela jag av på mitten om jag inte ändrar min livsstil!

Två riktigt bra inlägg på just detta tema, träning och hälsa kopplat till livssituation och även till klass, har publicerats av två eminenta bloggare i helgen. Flat-feministen Fanny och Lady Dahmer. Dessa två inlägg fick mig att pusta ut lite. Att inse att den här hetsen inte alltid är sund. Den är sprungen ur en bild av hur ”alla människor har det”, och saknar egentligen totalt verklighetsförankring. För på samma sätt som ”så får får du ihop vardagen”-reportagen i tidningen Mama främst vänder sig till heterokärnfamiljer där både mamman och pappan arbetar 8-17 på (typ) kontor, med regelbundna lunchraster och möjlighet till flextid, jobba över och att kunna ”flytta på möten”, så handlar hela ”träning och hälsa”-debatten om precis samma människor i första hand. ”Ta en promenad/cykla till och från jobbet”, ”träna på lunchen”, ”gå tidigare någon dag i veckan”… dessa råd och tips förutsätter en viss sorts liv, som långt ifrån alla människor lever i vårt samhälle. Alla har dessutom inte de rätta fysiska förutsättningarna för att kunna cykla, jogga eller liknande.

Jag är skittrött just nu och detta inlägg kommer kanske inte gå till världshistorien som det bästa någonsin (och även detta har jag förstås en lagom dos dåligt samvete/ångest över – som en följd av det stressiga liv jag lever för tillfället), men jag vill verkligen uppmana er att läsa Fannys och Lady Dahmers inlägg. Och sedan ska ni som tänker som jag sluta ha dåligt samvete för att ni inte hinner med att träna ordentligt eller äta rätt precis hela tiden. Okej, med rätt livsförutsättningar ger träning och framför allt bra mat positiva effekter – men hälsohetsen kan även ge negativa hälsoeffekter om förutsättningarna är helt fel. Se över vardagen istället – kan du sänka tempot där på det ena eller andra sättet?

Det ska jag klura lite på.

Nu ska vi dock åka till Bandängen och ha familjepicknick, grilla sojakorv och umgås med min morbror och hans familj inklusive min lilla nykläckta kusin som är pyttepytteliten. Ett bra sätt att få lite perspektiv på vad som är viktigt i livet.

Det lesbiska svenssonmammalivet

Nej okej, detta inlägg har absolut ingenting med att vara lesbisk att göra egentligen, för det lesbiska svenssonmammalivet är precis som vilket svenssonmammaliv som helst. Tyvärr. Hade varit festligt om vi hela dagarna gick omkring med en extra glow och en häftig känsla av att vara lite coolare, lite bättre, lite spexigare, hade lite mer tid, ork, lust och så vidare. Men nä, allting känns bara alldeles jättevanligt och fullständigt normalt (tror jag, har inget att jämföra med i och för sig).

En bild säger väl mer än tusen ord, enligt den gamla klyschan och jo, bilden här ovan tycker jag är rätt talande. Livet, liksom. Mammalivet. Svenssonlivet. Det lesbiska livet? Okej, jag släpper det nu. 

Idag: Samverkansmöte på jobbet, det vill säga ytterligare en timme sen hem, stanna till på centralen och köpa hämtmacka, komma hem efter ”bara” 11 timmar hemifrån (en kort dag, alltså), avlösa mormor, barnet vill bada NU och jag vill äta NU = inget annat att göra än att äta i badrummet, eftersom en vild 1,5-åring definitivt icke lämnas ensam i lättvält badbalja. Multitasking, slå två flugor i en smäll eller vad vi nu ska kalla det.

Och naturligtvis tog läggningen ikväll fyrtiofem minuter istället för femton och naturligtvis råkade jag kika in på twitter och fastna en sväng i #skolchatt och naturligtvis sitter jag nu här och BLOGGAR fast jag egentligen verkligen borde bedöma lite fler elevtexter än de 34 jag redan har bedömt idag. För mitt i allt detta härliga kaos som kallas livet så har jag – naturligtvis – börjat känna ett visst mått av bloggångest de senaste dagarna. Inte ångest för att blogga, utan ångest för att det tar tid att blogga, och för att det tar tid att få folk att läsa det jag bloggar om. Ja, ni vet, självkänslan och storhetsvansinnet, att göra något ordentligt och allt det där. När jag är trött och har mycket tar allt så mycket längre tid, och dessutom börjar jag då överanalysera allt jag skriver, de ämnen jag väljer, hur jag formulerar mig… Hopplöst.

”Du behöver inte skriva varje dag!” sa min mamma idag.

Nej. Jag vet. Men jag vill ju.

Vi får se. Idag blev det visst tre inlägg (hoppsan), så nu befinner jag mig så att säga på plussidan. Men… jag tvivlar ändå på att ni slipper mig i morgon.

Lösenordsskyddad: Ikväll ska mammorna på galej

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Hej livet, skulle du kunna ta det lite lugnt ett tag?

Det finns drömmar som jag väldigt gärna skulle vilja uppnå, och så finns det drömmar som jag snarare betraktar som krav. Och dessa krav handlar egentligen bara om att ha en dräglig vardag, vilket jag verkligen inte har just nu. Eller vi – vi har ingen dräglig vardag. Jobb jobb jobb, vansinniga mängder orättade elevarbeten och ingen tid, alldeles för lite sömn, alldeles för lite tid tillsammans med hela familjen, en kropp och ett humör som titt som tätt faller sönder och samman. Ska det verkligen vara så?

Följande skulle jag vilja kräva för mig själv och för oss just nu:

1. en förskola på max tio minuters gångavstånd, helst fem eller tre.
2. ett jobb dit det tar max trettio minuter att resa.
3. sömn, det vill säga få sova längre än till 04.43 på morgnarna. Om klockan står på 06-nånting vid gå upp-dags är jag mer än nöjd – även på helgen.
4. känna mig åtminstone lite pigg en liten stund per dag.
5. hinna och orka träna två gånger i veckan. Två. Mer kräver jag inte.
6. spendera kvalitetstid med min fru nån gång ibland, hinna prata med varandra ordentligt, mysa, hänga, ta det lugnt.

Har jag för höga krav? Och om inte: hur lyckas jag se till att de blir verklighet? Det är inte okej att sitta bort halva livet på en tunnelbana, ett pendeltåg eller på språng mellan hemmet och förskolan. Det är inte okej med denna ständiga genomtrötthet och stress, det är verkligen inte det. Visst, livet handlar väl ytterst om att jobba, föröka sig, överleva och dö – men någon enkel form av lyx och flärd, i stil med något av önskemålen ovan… please?

Idag jobbar min fru igen. Adrian flög upp ur sängen 04.40, glad som en lärka – men efter bara en stund börjar det: trotsen, rastlösheten, de aldrig sinande djävulstygen. När han drog ner äggpaketet från diskbänken och halva golvet badade i krossade ägg bland redan utrivna kastruller, då kände jag bara neeeeeej, detta är fan inte sant! Och jag kunde inte ens slänga hela misären i soptunnan, för nej, den är överfull och för att kunna slänga soporna måste vi klä på oss byxor, strumpor, jackor, mössor, skor och gå ut till andra sidan gatan. Allt hamnade istället i en plastbunke på diskbänken, bland all annan skit.

Till råga på allt ska jag leda ett spinningpass till förmån för Barncancerfonden idag. Ett specialpass som jag inte hunnit ägna en tanke och därmed känner mig sjukligt stressad inför. Är inte det ganska ironiskt och otroligt typiskt mig?

Och nu står Adrian bakom mig och häller vatten i soffan. Adrian, som trots allt är det finaste och absolut viktigaste i allt detta.

Ett stycke liv, varsågoda att inspireras: