Var är jag? Vad gör jag?

Den senaste veckan har det plingat och pingats från flertalet olika personer i diverse sociala medier: Var är du? Har du lagt ner bloggen? Väldigt fint att få sådana mail och kommentarer, såklart. Att få veta att ni är flera som saknar min blogg. Det värmer, ska jag tala om.

Och jo, jag saknar också bloggen. Jag satt och scrollade runt själv häromdagen i jakt på ett gammalt lektionsupplägg som jag bloggade om förra våren, och då blev jag sådär ”men va? Skrev jag såna här braiga grejer förut? Och så mycket sen!? Hur gick det till??” (Självgodheten består, som ni märker.) Tänkte då, liksom ett par gånger tidigare under hösten, att nu kanske jag ska plita ner ett par rader.

Men det har inte hunnits med riktigt.

Den här hösten har gått otroligt fort. Fortare än någon höst tidigare, tror jag. Helg, måndag, helg igen, måndag igen osv osv i ett märkligt hastigt tempo. Och jo, de där veckorna har givetvis fyllts med en hel del. Massor, faktiskt.

Jobbet – heltid, med tidiga morgnar och rätt sena eftermiddagar.
Barnen – som bekant två, sedan drygt fyra månader tillbaka (och för att besvara en fråga ur det jättefina läsarmail som kom igår: Den lilla rödhåriga mår fint!)
Andra uppdrag – i form av panelsamtal, en och annan föreläsning, deltagande i referensgrupp och kommunens likabehandlingsnätverk.
Bloggen… eh, nja. Fyllt schema, fylld hjärna. Det allra mesta positivt, för det funkar bra på jobbet och det funkar bra med barnen – ingen tvåbarnschock eller större svartsjuka från treåringens sida. Jag känner mig litegrann som den stereotypa farsan emellanåt, ni vet, heltidsjobb och sen gästspela käckt på kvällar och helger. Men å andra sidan, så är det ju i de flesta familjer; en jobbar, en är hemma.

Men jag har nog inte gett upp bloggen för gott. Vägrar säga att det är så.

Om jag nu skulle få energi och lite bloggmässig jäklar anamma de närmaste veckorna, vad skulle ni helst vilja läsa om? Kom hemskt gärna med frågor eller ämnen som ni tycker borde få ta plats här på bloggen framöver! Då kanske jag tänder till igen!

Stockholm Pride och lite annat

Hur har ni det i hettan? Överlever ni? Här rör sig kroppen och hjärncellerna långsamt och dagarna består av… överlevnad, just. Eller nä, det där lät väl deppigt. Humöret far ner i botten titt som tätt, det hymlar jag inte med, men visst lyckas jag njuta av barnen och de fina sommarstunderna också. Som i morse, då jag sprang en runda – bästa löptiden på länge – före klockan åtta och mötte upp familjen och en annan barnfamilj nere vid stranden för frukost och ett morgondopp. Det hela föregicks av viss tandagnisslan här hemma innan vi tog oss iväg, men värt det var det! Kvällarna är för den delen inte heller så pjåkiga, lagom varma och fina och igår kväll lyckades vi bjuda hem nyss nämnda familj på värsta grillbalunsen. Bara en sån sak!

…och idag drog Stockholm Pride igång. Jag har inte märkt av det alls eftersom jag haft fullt upp hela dagen, men i morgon blir det åka av: Ett panelsamtal med Stockholm stads skolborgarråd, Lotta Edholm. På onsdag är det sedan dags för ett annat panelsamtal, arrangerat av Lärarnas Riksförbund, tillsammans med bl.a. Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och på fredag deltar jag i ytterligare ett samtal arrangerat av Rfsl Ungdom. Alltsammans har jag bloggat om här. Ja, för som ni märker blir det inte mycket skrivet för tillfället, men på Det öppna klassrummet har jag hunnit med att posta hela tre texter de senaste veckorna, så marsch pannkaka in där och läs om ni missat!

Morgondagen ser jag fram emot som bara den, både panelsamtalet (vilket även gör mig rätt nervös) och några trevliga sociala sammankomster som väntar i samband med det. Jag behöver verkligen få träffa folk och använda hela hjärnan – ofta! – annars blir jag knäpp. Och lite åt det knäppa hållet har jag minsann dragit den här sommaren… inte undra på kanske.

Träffar jag någon av er under Stockholm Pride?
En av de bättre stunderna.

Förresten!

Glömde säga att jag spexade till det lite i morse genom att köpa domänen minasannaord.com när det så lägligt dök upp ett erbjudande. Dyrt var det inte och vad det egentligen innebär fattar jag inte heller, men visst känns det aningen coolare?

Nåväl. När nu bloggadressen kortats ner till mer hanterlig storlek tänker jag att jag mer aktivt ska försöka göra detsamma med mina blogginlägg: Korta ner dem. I alla fall ibland. Jag lider av allvarliga prestationskomplex och har en fixering vid att vrida och vända på varenda grej, ni vet underbygga mina resonemang (en snygg passning till alla andra lärare såhär i betygstider) innan jag postar och det leder till att kraven på mig själv är näst intill orimliga. Samt att ni får ont i hjärnan av de otroliga mängder text ni tvingas ta er igenom varje gång ni surfar in här. Visst, ni får väl skylla er själva också, men ändå…

…och för att inte heller detta ska barka iväg och bli världens längsta text (författad under promenad med sovande unge i vagnen) så avrundar jag nu. Genast.

Visst tycker ni också att jag borde skriva lite kortare ibland? *plats för bifall i form av nickningar och ja-rop*

Ps. Ni som följer mig via bloglovin, verkar det fungera trots adressändring?
Ps 2. Ni missade väl inte texten tidigare idag om genusutmaningar?

Allt eller inget, svart eller vitt, noll eller 100

Jag har ett digitalt tänkande, säger min psykolog. Och det är väl inga nyheter egentligen för en sån som jag, som började samtalsterapikarriären redan som 14-åring: Det är allt eller inget, lyckoträff eller katastrof som gäller för min hjärna.

(Förmodligen är det därför hjärnan har lite svårt att fatta att jag nu faktiskt är halvtidssjukskriven. Men det var inte det jag skulle skriva om.)

När min kropps- och viktnoja var som värst i 20-årsåldern fanns två lägen: undernärd eller sjukligt fet. Och eftersom jag inte ville bli sjukligt fet var det undernäringen hjärnan ville eftersträva. Jag räknade points som en galning, åt havregrynsgröt till middag och ibland pallade jag inte och tryckte i mig 300 gram choklad och en påse kanelgifflar på en gång – för att sedan få för mig att jag skulle vakna dagen därpå och väga 150 kg. Ungefär så.

Likadant fungerar mitt huvud i ungefär alla lägen: Jag är bäst på något, eller är jag sämst på något. Allt kommer gå skitbra, eller kommer det gå åt helvete. Det gäller föräldraskapet, det gäller träningen, det gäller bloggandet.

Och hjärnan vill gärna intala resten av mig att om jag gör ett snedsteg så är det kört. När Adrian var liten trodde jag att en kväll med bristande rutiner skulle krascha allt vi lyckats bygga upp, om jag under en vecka inte tränar så kan jag lika gärna skita i det och skriver jag ett ointressant blogginlägg så kommer alla sluta följa mig och jag kan lika gärna skita i alltihop.

Det är fruktansvärt irriterande att fungera såhär och jag avskyr att det inte bara lätt som en plätt går att förändra. Varför kan jag inte bara vara förälder och lita på att Adrian vet att jag älskar honom? Varför kan jag inte bara nöja mig med att träna de gånger jag orkar och känna mig nöjd med det? Varför kan jag inte bara skita i om någon följer eller avföljer mig på bloggen och sluta vara så noggrann med att alla texter måste vara fullfjädrade analyser, nydanande och utbildande på samma gång?

Igår, när livet och tröttheten kom ikapp mig efter en och en halv veckas arbete, bestämde jag mig för att sluta blogga, sluta twittra och bara stänga ner sociala medier tills jag blir helt frisk igen. Allt eller inget, och nu stod alltså ”inget” på menyn. Bara jobba, vila, städa och vara en fantastisk (!) fru och mor.

Men så hade vi en trevlig våffelkväll med grannarna, jag sov ungefär så bra som man kan begära med en 2,5-åring i huset och vaknade till en strålande sol på en blå himmel – och tänkte (som så många gånger förr): GE DIG, SANNA! Var inte så jävla digital! Sluta överdriva för fan!

Sen traskade jag hand i hand med barnet till förskolan, tog en promenad till centrum och skrev det här inlägget på bussen till jobbet. Och nu publicerar jag det utan att ens korrekturläsa ordentligt.

Någon måtta får det fan vara.

Ps. Jobbet lyckas jag åtminstone ha en rätt schysst och lagom inställning till: Jag vet att jag kan, men jag måste inte vara bäst. Undrar när den inställningen börjar smitta av sig på resten av livet?

Statuscheck, irritation och egopepp

Jag blir feministpeppad av superbraiga bloggarna Calleism, When Darkness Falls och Noboytoy den här veckan. De feministpeppar ett gäng bloggare varje vecka, för att stötta rörelsen och för att lyfta fram feminister som inte är lika stora som exempelvis Lady Dahmer och Hanapee. Bra initiativ, tycker jag och jag känner mig grymt hedrad!

…dock har jag väl inte förvaltat peppen så värst väl just den senaste veckan, då jag inte lyckats klämma ur mig mer än ett rejält blogginlägg. Livet är tufft just nu, och jag vill så gärna skriva mer om det men inser att jag nog måste vänta. Ännu längre… Hur som helst: Det som händer tär på krafterna, både fysiskt och psykiskt, och på samma gång som jag något sånär hänger med i vad som debatteras på twitter och i bloggosfären så är min hjärna alldeles matt och lyckas inte producera något av vett. Tyvärr. Men jag vill och jag ska komma igång igen, måste bara släppa pressen och låta det ta sin tid. Tills dess fortsätter jag att aningen oregelbundet uppdatera bloggen, men däremot påminner jag då och då om äldre (dock aktuella) inlägg samt tipsar om andra bra texter via min facebooksida samt via twitter. Se till att gilla/följa om ni inte redan gör det!

Något som störde mig rejält igår förresten var upptäckten att Finest Awards infört en ny kategori: Årets HBTQ-bloggare, och att det i denna kategori nominerats inte mindre än sex bögbloggare, endast två flatbloggare (varav en tycker att genuscertifierade förskolor är dåligt) och dessutom en heterosexuell cisperson. Ingen transperson, föga förvånande. Och den heterosexuella cispersonen är ingen mindre än Lady Dahmer – som ju definitivt är värd en nominering, då hennes blogg är enormt viktig för så många och hon dessutom är kanonbra på att lyfta fram andra. Problemet är bara att hon inte är en hbtq-bloggare… Jag är med andra ord inte det minsta irriterad på henne (eh såklart), men däremot tycker jag att fördelningen av nomineringarna, förutom att den är kass, så smärtsamt väl speglar verkligheten: Hbtq = cisbög, helt enkelt. Vilket inte är okej. Ni minns kanske vad jag skrev om Stockholm Pride i somras? (detta och detta)

Nåväl. Nästa år ska jag tvinga er att nominera mig 😀 (och ni får gärna tipsa mig och varandra om era bästa hbtq-bloggare i kommentarsfältet!)

Betydligt gladare blir jag av att varje dag kunna känna rejäla buffar och sparkar från bebisen som ligger i min tappra frus mage (vi är ungefär halvvägs genom graviditeten nu), att ha en korttripp till Berlin inbokad (jag ska resa alldeles ensam!) och vetskapen om att jag minsann bidrog till att Feministiskt Initiativs EU-valplattform numera tydligare inkluderar transpersoners rättigheter (läs mer om den diskussionen här).

Nu ska jag sluta blaja och egotrippa för att istället ägna mig åt min kära unge, som redan har ätit upp lördagsgodiset och hunnit bygga upp en rejäl rastlöshet. När dagen börjar klockan 5, ni vet…

Sommarboken äntligen utläst, samt en seriös uppmaning till alla översättare

Det tog mig hela sommaren och lite till att läsa ut Sara Lövestams roman ”Tillbaka till henne”. Och nej, det har inte ett dugg att göra med att boken är minsta långtråkig eller ointressant – tvärtom! – utan förklaringen är kort och gott: Tidsbrist. Med tillägget: Barn. Jag har inte haft tid eller ro att läsa helt enkelt, och nu när jag sitter här på Ekoteket i Kulturhuset, Adrian sover och jag har en lugn stund alldeles för mig själv, då åker naturligtvis mobileländet fram istället = jag uppdaterar er om att jag läser alldeles för lite istället för att helt enkelt använda tiden till att läsa. Så typiskt mig (anledning tre till min bristande läsning är alltså: bloggen).

Sommarbok nummer två, vilken oundvikligen har förvandlats till höstbok nummer ett, heter ”Taktgefühle” och är skriven av Tysklands mesta flatförfattare Mirjam Müntefering. Alla hennes romaner handlar om lesbiska kvinnor, lesbiska kärlekshistorier, lesbiska vardagsbetraktelser och jag har naturligtvis läst varenda bok. En och annan hund förekommer också, som en följd av att alla lesbiska utom typ jag (och min fru, takk og pris) tycks älska djur över allt annat. Hur som helst gillar jag böckerna och tycker definitivt att de borde översättas till svenska. Vem känner sig manad? Nu tänker jag dock återgå till min tänkta aktivitet: läsningen, och samtidigt försöka mota bort den elakt pockande pms:en, försöka glömma all världens idioti som i detta nu pågår (att uppenbart skyldiga våldtäktsmän frias osv) och njuta i femton minuter innan Adrian vaknar. Sedan ska vi nog gå på bio faktiskt, det har vi nämligen aldrig testat förut.

Bomullshjärna

Idag har jag jobbat som en iller mellan klockan 8.00 och 17.35. Trettio minuters lunchrast (bland elever – vad trodde ni?), fem utmanande lektionspass, en lång arbetslagskonferens och ett skolutvecklingsmöte. Min hjärna känns tung, ögonen svider och huvudet värker. Hyfsat nöjd är jag dock ändå, för de flesta lektionerna kändes värdefulla och lyckade – och om inte annat fick jag rätt bra kläm på många av mina nya elever.

Jag saknar verkligen att blogga ”som jag gjorde förr” (ni vet, som för två veckor sedan och bakåt i tiden…) men just nu är det inte helt lätt att hitta inspiration, och naturligtvis saknas tiden också. Visst skulle jag kunna skriva några inlägg om min lärarvardag, uppdatera er om Adrians fullbordade inskolning eller kanske plita ner något om mina idéer kring likabehandlingsarbete – men det kanske ni tycker är superdupertråkigt att läsa om hela jäkla tiden? Hbtq-och-genus-och-kritiska-feminist-Sanna-vart-tog-hon-väägeeen???

(Puh. Det sista jag behöver göra mot mig själv är väl att ge mig själv prestationsångest även på fritiden = hetsa mig själv kring ämnen att blogga om. Bloggutmattningssyndrom kombinerat med lärarutmattningssyndrom-samt-utmattning-i-största-allmänhet, det känns inte riktigt sunt.)

Oavsett vad så är frågor, bloggämnen och önskemål mycket välkomna, för då har jag något att spinna vidare utifrån. Och har ni inga sådana så får ni fortsätta härda ut denna bloggsvacka, ta vad ni får – alternativt tipsa i kommentarsfältet om andra skitbra och för tillfället bättre uppdaterade bloggar (eller ta er en noggrannare titt i arkivet, förstås!). Och sedan, när ni minst anar det så är jag tillbaka på banan igen. Håll tummarna!

Sanna, var är du?

Jag förstår att ni undrar. Att ni längtar och framför allt att ni vill veta vad jag sysslar med egentligen. Eller är jag bara självgod nu igen, ni kanske inte alls har saknat mig? Sedan jag började blogga den där aftonen i januari så har jag bloggat i stort sett varje dag, ett inlägg minst, ofta två – ibland till och med tre – och detta är första gången hittills som jag inte har skrivit en endaste rad på hela fyra dygn. Puh, det känns jättekonstigt, aningen stressande och väldigt tråkigt.

Men. Jag har verkligen inte hunnit. Inte orkat. Inte kunnat formulera mig. (Och den pyttelilla lediga tid jag tagit mig har gått åt till att plöja igenom ”Orange is the new black”… Det är en stor sorg att vi nu måste vänta till 2014 för att få se säsong två…)

I måndags började terminen på riktigt. Upprop för alla nya sjuor och därefter några timmars försök till terminsplanering, bo in sig i nytt klassrum, prata ihop sig med kollegor. Tisdag och onsdag hade jag inskolningssamtal med hela min klass; elever och föräldrar betades av på löpande band fram till klockan 17 på eftermiddagarna och japp, det är en anspänning att möta och få kläm på så många nya människor på en och samma gång. Och idag körde vi igång med ordinarie schema: Tyska, svenska, klasstid, konferens till 17.30… och allt är nytt nytt nytt. Nytt sätt att ha konferens på, nya rutiner kring alltifrån elevvård till kopiering, ett helt eget klassrum som ännu inte är fullt utrustat. Det går verkligen runt i mitt huvud och då och då hisnar jag av alla nya intryck, allt nytt ansvar (för ja, det känns utan tvekan nytt!). Tack och lov gör utmattningen att jag sover som en sten om nätterna åtminstone.

…och mitt i allt detta pågår inskolningen av Adrian på nya förskolan. Det är den andra mamman som sköter den, men även jag var med på det allmänna informationsmötet om vår nya förskoleenhet (bestående av sju förskolor) i måndags kväll. Trevligt initiativ, och särskilt trevligt att en annan förälder i publiken var den som räckte upp handen och frågade efter genusarbete och likabehandlingsplan (= vi slapp vara de jobbiga). Mindre positivt dock att såväl genusmedvetenheten som likabehandlingsarbetet tycks vara typ noll på hela enheten, och att förskolechefen utan undantag pratade om ”mamma och pappa” när hon informerade om inskolning och allt annat som rörde ”barnet”. Exakt hur svårt är det att säga förälder? Vårdnadshavare? Viktig vuxen? Jag vill verkligen uppmana alla som arbetar med barn och ungdomar att prompt sluta upp med att slentrianmässigt prata om ”mamma och pappa” som en självklar enhet. Barn växer upp med ensamstående föräldrar, med bonusföräldrar, med två av det ena eller det andra könet, med tre eller fyra föräldrar, med mormödrar och farbröder och gud vet allt. Och även om man vet att i just den här klassen finns bara heterosexuella kärnfamiljer så skadar det inte att tala om ”föräldrar” i största allmänhet. Gör det till en vana. Det är vansinnigt tröttsamt att ständigt och jämt förbises, osynliggöras och exkluderas – även när det sker omedvetet.

Nåväl. Jag lärde mig under min hyfsat gedigna research i bloggens begynnelse att man inte bör skriva om flera olika saker i ett och samma inlägg, att rubriken ska stämma överens med innehållet und so weiter – men vet ni? Just nu kände jag bara att jag måste skriva något! och då gjorde jag det. Helt prestigelöst. Nästan. För nu ska jag fortsätta landa på min nya arbetsplats (just nu dock: i soffan), lära känna mina nya elever, få till de första veckornas planeringar och sedan är jag övertygad om att de smartare texterna kommer börja bubbla i huvudet på mig igen. Och i morgon: Flatfilmsfredag förstås. Missa för all del inte det.

Supermama, jovisst!

Det blev ingen sysslolös dag igår (eftersom jag vet att ni har undrat). Jag tog mig i kragen efter morgonens klagosång och så begav vi oss till Junibacken där vi lekte järnet tillsammans med danska, ryska, brittiska, tyska, norska och skånska turister. Adrian var glad som få hela tiden, och vi vågade till och med åka Sagotåget: ”Jåttan! Stort jåtta! Dlaken! Lästit!” pratades det sedan om hela kvällen. Någon teaterföreställning kunde vi dock inte se, eftersom han prompt skulle upp på scenen.

Självklart kunde jag inte låta bli att fylla på bok- och filmförrådet… Junibacken blir alltid en jäkligt kostsam affär, trots att inträdet för Adrian inte kostar någonting. Livsfarligt.
Efter några timmars lek mötte vi sedan upp mamma nummer två för en promenad genom Gamla stan, och väl hemma var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette. Verkligen helt fruktansvärt megaslut.

…och nu står packning på schemat, för om några timmar flyger jag och Adrian till Kalmar. Sammantaget under vistelsen där kommer det med största sannolikhet bli mindre bloggande, men ett inlägg till kommer förmodligen dyka upp senare idag – jag har fått en alldeles fantastisk homofobisk kommentar som jag bara måste ge lite uppmärksamhet.

Lösenordsskyddad: Den eviga tröttheten…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord: