Blondinbella gör det igen. Om individens ansvar, normer och förnekandet av ”det manliga beteendet”.

Så var det dags igen. Ännu en gång uttalar sig Isabella Löwengrip om feminismen, och hon gör det på ett sätt som visar att hon så totalt har missförstått vad feminism handlar om. Schmenus har redan ”svarat” på inlägget stycke för stycke, så jag tänker istället fokusera på två av de saker som verkligen stör mig i Löwengrips argumentation och totalt verklighetsfrånvända världsuppfattning (ja, förlåt…): 1. Hennes oförmåga att se konsekvenserna av norm- och maktstrukturer i vårt samhälle (eller att alls se att det finns sådana strukturer) och 2. Hennes paradoxala hållning när det kommer till att tala om ”kvinnor” respektive ”män” som grupp – något som inte bara står för Löwengrip, utan egentligen genomsyrar hela vårt samhälle, det vill säga: Uppfattningen att det är okej att prata om negativa typiskt kvinnliga beteenden, men inte alls okej att prata om negativa typiskt manliga beteenden.

I Löwengrips värld så löses allting genom att den enskilda individen ser till att ta ansvar för sitt eget liv. Bara den inställningen är något som jag kräks lite av… Och framför allt när det uttalas av någon som hon. Kommer ni ihåg inlägget jag skrev om Blondinbella som normbrytare? Ja, eller snarare om att hon inte är någon normbrytare bara för att hon i egenskap av ung kvinna klättrat upp för karriärstegen fortare än blixten? Detta inlägg kändes rätt aktuellt idag igen, och på ett liknande sätt kommenterade jag hennes inlägg idag, apropå hennes åsikt att feminister bara är kränkta kvinnor som vill hitta en syndabock:

Anledningen till att du sällan behöver känna dig kränkt är att du är en kvinna som, förutom att du är vit, hetero, har en fin bostad, en manlig man och saknar synliga funktionsnedsättningar, lever upp till det kvinnliga idealet – du ÄR en kvinna precis som en kvinna ENLIGT NORMEN ska vara, och du har dessutom klättrat upp på samhällsstegen genom att ta dig in i den traditionellt manliga världen (märk väl: klättrat UPP, eftersom det normativt manliga av samhället värderas högre än det normativt kvinnliga).

Självklart har du svårt att se problemet, för du kan inte leva dig in i situationen att vara ”okvinnlig” (enligt normen), transperson, mörkhyad, funktionsnedsatt, homo eller liknande. Försök att se utanför din egen världsbild en kort sekund bara, och inse att det faktiskt finns strukturella problem som KAN LÖSAS, dock inte genom att alla kvinnor bestämmer sig för att bejaka sin femininitet. Det är inte så enkelt.

Och nej, den som belyser de strukturella problemen är inget lättkränkt offer, den är förbannat aktiv och strävar mot en bättre värld – för alla, inte bara för den som redan lever upp till normen.

Så, att bortförklara strukturella problem med att någon är gnällig eller inte ser sin egen del i en potentiell framgångssaga, det är förstås bara bullshit. Självklart spelar vår egen inställning till livet roll, vi kan inte bara sätta oss ner på rumpan och hoppas att någon ska ge oss en skitbra lön eller en post i en bolagsstyrelse – men ett sätt att agera är faktiskt att belysa hur samhällsstrukturerna påverkar olika människor. Snacka om att göra något åt både sin egen och någon annans situation!

Nästa irritationsmoment är det faktum att Löwengrip (och väldigt många andra i väldigt många sammanhang) bara häromdagen skrev ett inlägg om hur hennes ”kvinnohjärna” alltid måste överanalysera allting – och hon har tidigare skrivit om att kvinnor är så hemska som snackar skit bakom varandra rygg, som inte unnar andra kvinnor framgång, att kvinnor är överkänsliga och irrationella och att vi borde lära mer av männen. Hon (och många andra) talar då om kvinnor, inte om enskilda namngivna kvinnor – utan om kvinnor som grupp. Och det tycks liksom helt legitimt att sprida sådan skit om kvinnor, att vi är på det här sättet – även om det inte alls stämmer överens med varje enskild kvinna på jorden.

…däremot går Löwengrip (och visst övrigt ”folk”, inte minst anti-feminister) i taket om man talar om negativa beteenden som manliga. Till exempel beteendet att våldta människor, att misshandla folk på gatan eller i hemmet, att starta krig, att vara utåtagerande, ta (för mycket) plats – det är rakt inte okej att klassa dessa beteenden som manliga. För vadå, alla män är ju inte såna!!! Nej, precis. Alla män är inte såna och det vet väl alla. Men det vore samtidigt lögn att påstå att det inte är män i första hand som beter sig såhär, precis som det vore en lögn att säga att män som grupp inte är överordnade kvinnor som grupp, både i Sverige och i övriga världen.

Jag är som bekant mot att köna beteenden generellt, i synnerhet i allt främjande arbete, för jag vill förstås inte att mitt barn ska riskera att identifiera sig med våldsamma män – och inte heller att han ska växa upp med en skuldkänsla över att han är man och därmed potentiellt våldsam och så vidare. Men i och med att vi erkänner att dessa beteenden främst syns hos män så kan vi ju också arbeta för att förändra detta – i tidig ålder. Sandra på Stökboet skrev för övrigt så vansinnigt bra om just pojkar och mansrollen senast idag.

Själv har jag länkat mina bästa (jojo!) inlägg som problematiserar mansrollen och könande generellt här:
Nej, jag tycker inte att manligheten bör hyllas som det bästa och mest eftersträvansvärda alternativet

Argumentet att kvinnor bör ”ta för sig mer”…

…står mig ganska långt upp i halsen. Det är precis samma sak som det ständiga pratet om ”individens ansvar” som en (bort)förklaring till segregation eller ojämställdhet i största allmänhet, och att löneklyftorna mellan män och kvinnor därför borde kunna försvinna genom att kvinnorna just ”ta för sig lite mer” vid individuella lönesättande samtal till exempel. Jojo. Eller snarare: Riktigt så enkelt är det faktiskt inte.

Jag läste Svenska Dagbladet i morse under hotellfrukosten (här hemma har vi som bekant DN) och min uppmärksamhet fångades bland annat av en krönika om Facebookchefen Sheryl Sandberg som just nu skördar framgångar i USA med sin bok om hur kvinnor kan göra karriär bara de börjar bete sig mer som män.

Argumentationen är just den som Blondinbella, eller ska jag kanske börja kalla henne för hennes riktiga namn?, och andra ”starka” och inte särskilt feministiska kvinnor använder när de förkastar såväl feminism som genustänk, när de slår fast att kvinnor och män i grunden och av naturen är olika och att kvinnor därför helt enkelt måste lära sig med tiden att agera mer självsäkert, ta för sig, visa framfötterna. Då kommer vi äntligen uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor, nämligen!

När jag nu under förmiddagen surfade runt lite bland mina favoritbloggar hamnade jag hos Fanny som skrev väldigt klokt (som vanligt) om just detta, men jag tänker att jag ändå vill få ner mina egna tankar kring det.

Jag förstår inte varför allt måste ses så svartvitt: Antingen handlar kön om biologi eller handlar det om miljö och social påverkan. Nej, så enkelt är det faktiskt inte, för självklart spelar båda delarna in när vi människor utvecklar vår personlighet. Det som vi genusförespråkare menar är att vi aktivt måste iaktta, synliggöra och fundera kring hur vi bemöter och behandlar flickor och pojkar, eftersom detta självklart har inverkan på dem – och som det ser ut just nu i samhället (här och i övriga världen, mer eller mindre på olika platser) så utgår man ifrån att män är på ett sätt och behandlar dem därefter, och att kvinnor är på ett sätt och behandlar dem därefter. Individer ges alltså inte ens en chans att utveckla intressen, beteenden, färdigheter och egenskaper utifrån vilka de är innerst inne, utan det stora könspådraget påbörjas precis i samma stund som barnet föds. Och med detta följer även den nedärvda hierarkin där män som grupp överordnas kvinnor som grupp.

Det jag dock främst vill belysa i det här inlägget är just den otroligt konstiga uppfattningen (som exempelvis Isabella Löwengrip och Sheryl Sandberg står för) att flickor och kvinnor å ena sidan ”av naturen” är tillbakadragna, försiktiga, känsliga och ursäktande – och att de å andra sidan (och just därför) måste lära sig kämpa mot dessa personlighetsdrag genom att ”bli lite mer som män”. För det är ju väldigt ”lätt” att uppnå när du som flicka först hela ditt liv växer upp och lär dig att ta ansvar för din omvärld, att behaga genom ditt utseende och din personlighet och att sitta tyst och snäll i klassrummet!?

Jag känner bara såhär:
1. Lite genuspedagogik på detta kanske?
2. …och varför inte ett ifrågasättande av vilka egenskaper och förmågor som premieras i samhället, när vi ändå håller på?

Till att börja med så handlar ju genuspedagogik just om att barn från början ska lära sig att specifika egenskaper, personlighetsdrag, beteenden, intressen och så vidare inte behöver vara kopplade till ett visst kön. Och för det andra så är det väldigt märkligt tycker jag att just de traditionellt ”manliga” egenskaperna är de som ständigt och jämt ska eftersträvas. Måste alla människor bli sådana som ”tar för sig mer”? Måste alla ”höras och synas” och ”armbåga sig fram”? Vad sägs om att istället uppmuntra till att backa ibland, att vara lyhörd, att fördela ordet till gruppen på ett bra sätt, att framhäva andra som gör ett bra jobb utan att synas så mycket? Är inte det egenskaper som också borde lyftas?

Det är rätt ofta man hör att flickor i skolan måste lära sig att säga ifrån, att de måste knuffa tillbaka, ge igen, säga nej och så vidare. Och visst, självklart ska alla blyga och tillbakadragna barn (barn!) och barn som har låg självkänsla uppmuntras till att ta lite mer plats, att tro på sig själva och att inte ta någon skit. Men! Alla barn (barn!) som redan har väldigt lätt för att ta mycket plats, som ständigt pratar högst, avbryter, tar täten i grupparbeten, sliter pennvässaren ur handen på bordskompisen och ställer sig före i matkön – bör inte de lära sig just att backa lite? Om dessa personer taggar ner en aning blir det ju dessutom lättare för de stillsamma, tillbakadragna att ta ett kliv fram.

Dessutom är det ju så, vilket Fanny belyser i sitt inlägg idag, att specifika beteenden och egenskaper i nuläget uppfattas olika om det är en man respektive en kvinna som innehar och uttrycker dem. En självsäker man med mycket attityd uppfattas av de flesta just som en självsäker man med mycket attityd, medan en självsäker kvinna med mycket attityd kanske uppfattas som en bitch och rätt jobbig. Och här är det just samhällets syn på så kallade manliga och kvinnliga egenskaper och vem som har rätten att besitta dem som spelar in – det handlar inte om ett individuellt ansvar att bete sig på ett visst sätt för att vinna fördelar.

Med Fannys ord:

Det skulle troligen inte fungera i något sammanhang att som kvinna klä sig som en man, agera som en man och så vidare och få makt på det sättet. Resultatet skulle enbart bli ett hårt socialt straff för att en går utanför vad som anses okej för ens kön. Det är en ständig balansgång mellan att inte vara ”för kvinnlig”, alltså känslig, irrationell och så vidare och att inte uppfattas som aggressiv och ”okvinnlig”.

Så, för tusende gången: Vi som tycker att det är viktigt att tänka på och agera utifrån att kön – och uppfattningar om kön – är något som skapas och formas genom social påverkan vill inte ha en värld där alla ser likadana ut och beter sig likadant, utan det vi vill åt är en värld där olika människor har möjlighet att bli den de vill bli, och där det ska vara okej att uttrycka sin (köns-)identitet på olika sätt. Men det måste liksom börja i barndomen – vi måste redan där uppmuntra barn både att ta för sig och att ta ett steg tillbaka, och att detta är något som gäller alla, oavsett kön.

Och förstås måste den generella synen på att kvinnor inte passar som chefer suddas ut, likaså synen på att kvinnor generellt är (för) känsliga, irrationella och tjafsiga, och nej, det händer inte enbart genom att enskilda kvinnor bestämmer sig för att ”visa framfötterna”. Detta handlar om strukturer på en övergripande nivå.

Kan inte alla anti-feminister och genusmotståndare förstå det?
(eller i och för sig… det är väl just detta de är emot?)

Från en livs levande transperson

Jag skriver gärna om trans. Bäst i hela världen på detta område kan jag inte säga att jag är, och jag har inga personliga erfarenheter av att vara transperson heller. Men att belysa något som annars ständigt och jämt osynliggörs tycker jag känns viktigt och jag har ändå rätt så god koll, åtminstone för att vara ”en stackars (privilegierad) cisperson”. Framför allt är jag övertygad om att allt genusmedvetet arbete, allt normkritiskt tänkande och handlande leder till att alla får det bättre, oavsett biologiskt, juridiskt, socialt eller självupplevt kön (och oavsett om dessa överensstämmer med varandra eller inte).

Nu är det fredagskväll och jag vet inte, kanske är det lite töntigt av mig att blogga just en fredag en timme innan Let’s Dance. Men se, det struntar jag i, för här i vabbarland står tiden stilla, och jag tänkte egentligen bara passa på att länka till Immanuel Brändemos (även känd som Trollhare) öppna brev till Blondinbella om hur det faktiskt kan vara att leva som transperson i Sverige idag. Starkt, tydligt och viktigt.

…och jag länkar även till hans FAQ om att jobba med transfrågor i media, för jag tycker att alla värdefulla tips och begreppsförklaringar går att utgå ifrån även på andra sammanhang – vi som arbetar med människor borde definitivt fördjupa oss i detta. Kanske inte just nu, men på måndag?

Att förstå vad trans är kräver ett visst mått av normkritiskt tänkande

(Ni får stå ut med en titel som kanske inte fullt ut passar inlägget… Men det blev liksom lite brett!)

Sverige är ett tryggt, öppet och bra land att leva och växa upp i, både om man jämför med andra länder och om man jämför med hur det var här för 30, 50 eller 100 år sedan. Vi har möjlighet till föräldraledighet (både män och kvinnor), det finns barnomsorg för alla som behöver, både samkönade och olikkönade par får gifta sig och har laglig rätt att skaffa barn, det är lagligt att göra abort, det försiggår inga krig här och så vidare.

Men. Allting är inte tipp topp. Alla människor behandlas inte lika, alla mår inte bra och i praktiken har inte alla samma rättigheter och möjligheter. Och bara för att vi har det bättre än väldigt många – ska vi sluta kämpa för att det ska bli ännu bättre då? Nej, förstås inte. Det går inte att säga till den enda mobbade eleven i en skola att ”du ska vara glad att det bara är du som blir hånad, förlöjligad och utfryst – på andra skolor finns det flera stycken i varje klass som till och med blir slagna!” Målet måste alltid vara att alla ska ha det bra – men sedan kan inte alla kämpa för allt, förstås.

Transpersoner är en utsatt grupp i vårt samhälle, på många sätt. I rapporter (till exempel denna) visas att unga transpersoner är en av de samhällsgrupper som löper störst risk att ta sitt liv, och det har att göra med alltifrån totalt osynliggörande till utsatthet i form av hån och misshandel. Grunden till att det blir såhär, tror jag, är att den normkritiska analysen ofta är rätt obefintlig hos folk, och om du ska kunna inse att det finns transpersoner måste du ha ett visst mått av normkritiskt tänkande. Den som går omkring och ser världen i två kön kan möjligen föreställa sig en transvestit och även en transsexuell person, men att det skulle kunna finnas människor bortom och mellan könskategorierna… det är svårt för folk att greppa.

Ett superbt exempel på någon som inte alls har gjort den normkritiska analysen var ju Blondinbella tidigare idag. Hon menade att även om vi kan ha olika sexuella läggningar så är vi antingen man eller kvinna och där blir det knas. Men oj, så vanlig det synsättet är. Ingen kan heller till att börja med klandras för att de inte riktigt förstår sig på det här med trans, särskilt inte om de är heterosexuella cispersoner som lever i en tvåsam relation och tillsammans har fött och uppfostrat en pojkig son och en flickig dotter… Varför skulle dessa personer ha någon koll på trans? Det som däremot irriterar mig, och som gjorde att min puls gick upp i 190 tidigare idag när jag läste Blondinbellas inlägg, det är när personer inte heller vill förstå – när de vägrar se bortom sina egna föreställningar, och därmed osynliggör en massa människor i vårt samhälle.

Vänta nu, tänker någon: En massa människor, hur många transpersoner kan det finnas egentligen?? Det kan inte jag svara på, och nej, självklart är dessa personer ingen majoritet. Men betyder det att vi ska strunta i dem då? Hoppas att de reder sig själva på något vänster? För det skulle ju aldrig kunna vara så att det gäller mitt barn, min partner, min elev eller min kollega… 

Blondinbella, hennes pojkvän Odd och andra som slog bakut när de hörde att Södra Latin infört ett könsneutralt omklädningsrum verkade genast se framför sig något perverst. Människor med två kön dinglandes mellan benen som skulle ägna sig åt en massa snusk inne i det där omklädningsrummet. Sådant förstår jag bara inte. För det första så stod det uttryckligen i en av artiklarna om Södra Latin att omklädningsrummet var till för personer som vill byta om enskilt. För det andra – omklädningsrum i skolan är väl för sjutton inte till för att ha sex i? Hur kommer det sig att (en)könade omklädningsrum inte ses som potentiella sexuella arenor, medan könsneutrala gör det? Jo, uppdelningen mellan könen bygger på tvåkönsnormen och heteronormen, vilket alltså i de icke-normkritiska skeptikernas värld innebär att i ett enkönat omklädningsrum skulle det aldrig kunna pågå någon sexuell aktivitet, men i ett könsneutralt (vilket de tolkar som tvåkönat?!) dito skulle det automatiskt samlas en massa potentiella sexpartners med perversa fantasier. Puh.

Och för det tredje: Transpersonerna i en skola må vara få (men hur få kan vi inte veta, eftersom de faktiskt aldrig tidigare fått någon chans att vara öppna), men det är inte bara transpersoner som kan känna lättnad inför ett könsneutralt, enskilt omklädningsrum. Bara för att du är cisperson och kvinna till exempel betyder inte det att du trivs med att byta om inför andra kvinnor. Du kanske inte ens umgås med några kvinnor; alla dina närmaste vänner är killar och det skulle egentligen kännas mycket mer bekvämt för dig att byta om tillsammans med dem. Eller kanske du har enorma komplex för din kropp, kanske har du varit utsatt för något som gör att du inte vill visa upp din kropp inför en massa okända människor. Ett könsneutralt omklädningsrum kan därför underlätta för väldigt många!

Som jag har nämnt ett antal gånger tidigare så skrev jag alltså i mitt examensarbete om lärares förhållningssätt till kön, sexualitet och diskrimineringsgrunden könsidentitet och könsuttryck (eller könsöverskridande identitet eller uttryck, som det så knasigt står i lagtexten), och jag slängde till och med in en länk till hela uppsatsen tidigare idag. Jag önskar verkligen att jag på ett eller annat sätt kunde få fortsätta jobba med det här, sprida kunskapen kring hbt-frågor och normkritik, framför allt i skolan – för där behövs den kunskapen så otroligt mycket. De lärare som jag intervjuade var duktiga och omtyckta pedagoger allihop, vissa med ett större intresse för normkritik och diskrimineringsfrågor, andra utan normkritisk kompetens men med inställningen att ”jag är fördomsfri och behandlar alla lika!” – vilken tyvärr är den vanligaste. Men det räcker liksom inte! För just när det kommer till hbt-personer, och framför allt till transpersoner, så är de så otroligt osynliga att de liksom inte ens finns. Och vad innebär det då att ”behandla lika”? Du måste åtminstone tänka att det finns homo- och bisexuella elever och att det även skulle kunna finnas en transperson i ditt klassrum. Du måste ha det i bakhuvudet, för först då kan du på riktigt ”behandla lika”, genom hur du pratar, vem du pratar om, hur du benämner individer och så vidare.

…och sedan får vi inte glömma att det även finns personer (inklusive lärare) som öppet och aktivt fördömer vissa personer och identiteter, hur ”öppna” de än säger sig vara.

Detta blir långt. Igen. Så nu bjussar jag på citat från två av mina informanter, special for you som har läst ända hit (fingerade namn, förstås):

Adam: Sen är det klart att skulle jag finna nöje i att klä mig i kvinnokläder så skulle väl jag i egenskap av lärare kanske inse att det är en jäkligt dum idé att gå till skolan i kvinnokläder, för litegrann söker jag trubbel om jag skulle göra det. (…) Man får vara lite listig, man behöver ju inte söka krångel om man kan undvika det, det är enkelt att klä sig på ett någorlunda neutralt sätt.

Sofia: När det gäller könsöverskridande identitet eller uttryck finns en enorm okunskap, nästan ignorans tycker jag. Folk tänker inte ens tanken, det kommer inte upp, man reflekterar inte över den problematiken. Alltså skulle det komma en elev här som hade en könsöverskridande identitet, det skulle bli väldigt intressant tycker jag… För jag tror att det skulle vara många lärare som skulle vara väldigt besvärade över det. Det är liksom könsdikotomi här, det är liksom flickor och pojkar. Och sen så ska dom vara lika mycket värda, men det är fortfarande flickor och pojkar.

Obehagligt, Blondinbella!

Ojoj, två blogginlägg tätt efter varandra: Jag fick just ett tips om att gå in på Blondinbellas blogg, och det inlägg som mötte mig högst upp på förstasidan fick pulsen att öka med 300%. I detta inlägg inte bara osynliggör Blondinbella den otroligt utsatta gruppen transpersoner, utan hon hånar och förlöjligar dem – hårt, utan skrupler och visar verkligen att hon absolut inte har en aning.

Såhär står det:

Vad ska jag säga? För det första blandar Blondinbella ihop sexuell läggning och könsidentitet – dessa två kan ha med varandra att göra, men det är inte samma sak. För det andra är hon rentav oförskämd och kränkande när hon skämtar om att ”hermafroditer med två kön får panik när de går in i fel omklädningsrum” – känner hon till att det finns personer som föds med odefinierbar könstillhörighet, alltså intersexuella personer? Känner hon till att det finns transsexuella, som fötts i fel kropp? Eller för den delen intergenderpersoner som inte kan inordna sig i något av de enligt normen och lagen tillgängliga könen? Hermafrodit är dessutom ett ord som inte används längre. För det tredje så… nä jag vet inte, då bara raljerar hon över ”hen” igen och blandar ihop biologi och kropp med könsidentitet: En person som har snippa och livmoder kan liksom behöva gå till gynekolog även om personen inte identifierar sig som kvinna, det som ofta saknas där är kompetens kring exempelvis trans och bemötande av både h, b och t-personer.

Usch, jag blir ledsen. Visst, Blondinbella är jag inte något fan av ändå, och jag kanske inte behöver hänga upp mig på detta just därför – men hon är inte direkt ensam om att tänka såhär kring kön och tvåkönssystemets ”biologiska vara”. Transpersoner är, som sagt, en grupp som osynliggörs överallt i samhället, hela tiden.

Igår nämnde jag mitt examensarbete som handlar just om lärares förhållningssätt till kön och sexualitet, och i arbetet tog jag avstamp i den då rätt nya diskrimineringslagstiftningen och framför allt i diskrimineringsgrunden ”könsidentitet och könsuttryck”. I en konversation med en lärare just om den diskrimineringsgrunden sades följande (obs, fingerat namn):

Adam: Varför skulle man inte identifiera sig som kvinna eller man? Nä nu hänger jag inte med.
Sanna: Vem skulle kunna omfattas av den här grunden tänker du?
Adam: Men om inte… (läser lagen igen) Alltså om vi har några elever som inte identifierar sig som kvinna eller man, eller hur?
Sanna: Ja det skulle det kunna vara, någon som du har mött på eller någon kollega.
Adam: Att vi har elever som man tänker att en vacker dag kommer dom komma ut och inse att dom är homosexuella, det tror jag vi alla lärare har mött på såna elever (…) Men det här med könsöverskridande identitet eller uttryck, jag förstår inte riktigt om det… vad denna riktigt syftar till.

Den här läraren hade alltså ingen aning. Transpersoner eller könsnormsöverskridare över huvud taget finns inte i hans värld, och som sagt: Han är inte ensam. Jag har försökt få ihop ett inlägg om det här den senaste i veckan och nu känner jag bara: Jag måste skriva klart det! Förhoppningsvis hinner jag idag, men vi får se – schemat är späckat och nu hinner jag inte med någon längre rast. Tills dess får ni gå in och kommentera hos Blondinbella och tala om för henne, sakligt och tydligt, att hon inte kan kränka människor på det här sättet.

…och den som verkligen inte har något bättre för sig idag kan roa sig med att läsa mitt examensarbete:
Uppsatsen i sin helhet hittas här.

Könskvotering, könad statistik och upprätthållande av könsnormer

Igår blossade heta genusdebatter upp på nätet igen i samband med att Blondinbella skrev ett par olyckliga inlägg om könskvotering, hen, könlöshet och mäns och kvinnors biologiska skillnader (detta och detta). Lady Dahmer och Hanapee svarade i två jättebra texter, vilka jag länkade till igår kväll, och senare hakade Bellas fästman Odd på det hela genom att skriva ett spretigt, okunnigt inlägg om detsamma (blandat med lite AIK och… kåldolmar?!).

För det första skrev Blondinbella att könskvotering gör henne kräkfärdig, likaså kravet på könad statistik. Senare skrev hon om en föreläsning om biologiska könsskillnader som hon tyckte var så himla bra, eftersom den bevisade hur totalt fel ute vi i Sverige är i vår strävan efter könlöshet. Suck – när ska genusmotståndare förstå att vi inte vill göra någon könlös? Jag förstår inte ens vad det betyder, faktiskt.

Jag har ju tidigare flera gånger uttryckt min skepsis mot könad statistik – när den inte fyller någon funktion. För så är det ofta tycker jag, vi slentriankönar och räknar flickor och pojkar när det egentligen inte alls är nödvändigt och befäster könsskillnader istället för att ifrågasätta dem (i skolan till exempel). I grund och botten ska sådan statistik föras för att få övergripande koll på att inget kön gång på gång diskrimineras i något sammanhang, och tittar vi på lönestatistik och siffror som visar vem som sitter på de högsta posterna i bolagsstyrelser så blir skillnaderna mellan könen jäkligt markanta. Detta får vi inte blunda för. Men vi får inte heller blint se statistik som någon sanning om enskilda personer eller grupper, den måste alltid användas med förnuft och vi måste vara medvetna om att siffror inte talar om hur saker och ting fungerar på plats; bara för att det här företaget har 10 kvinnliga anställda och 10 manliga betyder inte det att arbetsplatsen är jämställd, och bara för att vi för statistik över hur många pojkar respektive flickor som går ut med högsta betyg på den här skolan, betyder inte det att vi aktivt arbetar för att förändra eventuell snedfördelning.

Varför eftersträvas lika många män som kvinnor i olika sammanhang? brukar jag fråga mig. Är det för att vi ska följa lagen, eller är det för att vi ska skapa dynamik genom en ”blandning av perspektiv och egenskaper”? Förmodligen en blandning av båda delarna. Överlag ses ju könsblandade grupper som ”mer dynamiska” eftersom kvinnor och män liksom automatiskt bidrar med olika synsätt på saker och ting. Blä, tycker jag om det sättet att se på saken… Snacka om att just befästa könsroller istället för att ifrågasätta och vidga. Visst, ofta blir det så att när den manlige förskolläraren har anställts, ja, då är det han som plockar fram gitarren och plötsligt minskar ”tanttjafset” i personalrummet – härligt med en man som friskar upp stämningen lite! Eller när den första tjejen entrar gymnasiets byggklass – plötsligt slutar killarna dra en massa sexistiska skämt hela tiden, hon bidrar till att fördjupa diskussionerna under svensklektionerna och det blir lugnare. Kanske. Och detta beror naturligtvis på att vi är uppfostrade i en extremt könad miljö, där könen separeras från skolåldern och uppåt. Vi blir olika, och de allra flesta anpassar sig till dessa normer.

Men, alla anpassar sig inte. Det kommer alltid finnas några som inte alls passar in i ramen för hur en kvinna eller en man ska vara – och de ställer saker och ting på ända. Om vi har anställt en man för att han ska spela gitarr och tumla runt med ungarna ute på gården, och så har han inte alls någon fallenhet för det, eller om vi har anställt en kvinna för att hon ska bidra med lite mjukare värden – men istället är hon extremt gåpåig, organisationsinriktad, styr och ställer. Vad händer då? Jag skrev ännu mer om just detta i det här inlägget: Vad tillför en man på ett kvinnodominerad arbetsplats?

Så har vi då detta med könskvotering. Jag tycker att det är lurigt. Å ena sidan ser jag det som en självklarhet att könskvotering ibland behövs, men å andra sidan blir jag sådär skeptisk igen och tänker ”jaha, och hur ska det ske utan att könsrollerna upprätthålls på precis samma sätt som förut?” En kvinna anställs och hon kommer inte bara ses lite sämre på grund av att hon är inkvoterad, hon kommer dessutom ses som en representant för hela det kvinnliga könet. Eller? Det måste naturligtvis inte bli så, för kvinnor ska självklart inte kvoteras in i bolagsstyrelser i första hand för att de är kvinnor – utan för att de har kompetenser som tidigare har förbisetts i ansökningsprocessen; eftersom deras namn, deras fotografi eller kanske deras sätt att skriva stod i vägen och en man fick gå före i kön.

Könskvotering ska alltså inte handla om att personer med snippa ska åka snålskjuts upp på höga positioner, utan om att synen på vad som är en bra chef, en kompetent ledare, måste vidgas. Hur brukar våra chefer se ut? Vilka egenskaper brukar vi eftersträva? Vilka personlighetsdrag? Vilka tidigare erfarenheter? Vilka sorters ansökningsbrev brukar automatiskt hamna högst i högen? Och om det helt uppenbart oftast blir tio män som får komma på intervju och bara två kvinnor – hur kommer det sig? Handlar det verkligen om kompetens, eller väljer vi omedvetet män före kvinnor?

Vi måste syna våra egna värderingar, helt enkelt. Om vi inte gör det så finns risk för att kvoteringen innebär just att plocka in personer som har ”rätt kön”, men kanske fel kompetens – och då kommer omvärlden förstås se snett på en, och framför allt på den personen som blivit inkvoterad. När det kommer till skolan är det ofta män som kvoteras in, särskilt i förskolan och skolans yngre år. En av de förskolor som vi besökte inför att Adrian skulle ställas i kö var så otroooligt stolta över att ha en manlig pedagog – ”honom håller vi hårt i!!!” Visst, han kanske var kompetent, men han anställdes uppenbarligen i första hand utifrån sitt kön – något som kan sticka i ögonen på vissa, särskilt om han favoriseras av chefen och kollegiet.

Är det dags att börja avrunda här kanske? Efter att ha skrivit om alla dessa, till synes spretiga, ämnen i ett och samma inlägg tycker jag att slutsatsen är rätt tydlig: Allt handlar om genus, om könsnormer, om synen på män och kvinnor, både inom könskategorierna och mellan dem. Arbetet för att nå ökad jämställdhet och jämlikhet måste ske på två fronter, både genom att vi räknar och synar statistik och samtidigt att vi tänker normkritiskt, slutar se egenskaper och beteenden som något rent biologiskt kopplat till kön och börjar vidga synen på hur det är okej att uttrycka sin könsidentitet. Gör vi inte det så kommer vi faktiskt inte uppnå någon förändring.

Hur ser en chef ut i din värld?
Bild från Genusfotografen.se

Den ständiga jakten på könet – dagens sökord

Sedan tidigare vet ni förmodligen att jag är smått besatt av bloggstatistik. Jag försöker dra ner på missbruket, men några gånger om dagen tar jag mig en kik för att få se dels hur många som besökt bloggen under dagen, och dels för att spana in vilka sökord som senast lett till min blogg. Att folk söker på tokroliga saker fick ni läsa här, men en av de bästa hittills måste nog ändå vara denna:

Tänk om det var så enkelt va? Ja, och nu syftar jag inte på Blondinbellasökningarna som tagit fart idag efter nya härliga könsuttalanden från henne, utan på den tredje lilla sökfrasen. Tänk om biologin var så tydlig att flickbebisar gav ifrån sig besksmakshormon och pojkbebisar bjöd på sötsmakshormon till exempel. Då hade nog till och med jag lagt ner allt genusprat och slutat hävda att människor är olika inom könskategorierna… Kanske.

Eller syftade personen inte alls på en graviditet, utan menade bokstavligen ”kön i magen”. Coolt eller lite läskigt – det är frågan.

…och angående Blondinbella känner jag att jag borde kommentera det senaste även där. Könskvotering och annat. Vi får se, kanske i morgon? Och om ni inte orkar vänta på mitt (eventuella) inlägg i frågan, är nyfikna och helt har missat senaste nytt kan ni kika här eller här.

Nej, Blondinbella är ingen normbrytare

Åh, typiskt, när jag nu redan har sjutton blogginlägg på gång så dyker här oundvikligen ett ämne upp som jag bara måste kommentera.

Det är så intressant med diskussioner, särskilt när de liksom föder nya diskussioner om själva diskussionen. Det började med att Blondinbella kritiserade ”hen-debatten”, vilket jag skrev om här, och flera stora bloggare, såsom Lady Dahmer och Hanapee, skrev superbra inlägg om detsamma med efterföljande intressanta diskussioner. Huvudpoängen var att Blondinbella uttryckt sig förbannat klantigt när hon gjorde hela genusdiskussionen till en icke-fråga (detta återkommer jag för övrigt till senare idag, ska göra ett förtydligande efter gårdagens inlägg…) och att någon så framgångsrik och intelligent som hon borde veta bättre.

Puh.

Men så kom även ett inlägg från Kvinnopartaj, vilket istället kritiserar diskussionen om Blondinbella och hennes uttalande, eftersom den reducerar genusdebatten till att handla om kläder när det i själva verket handlar om så mycket mer – och när de flesta människor i verkligheten inte är så jävla mycket bättre än Blondinbella. Att kritisera någon som Blondinbella för något som vi (folk överlag, räknar dock inte in mig själv där – ha!) inte själva kan leva upp till blir enligt Kvinnopartaj rätt löjligt och meningslöst. Ja, så tolkar jag det i alla fall.

Men, vad som också dyker upp i Kvinnopartajs inlägg och senare i Lady Dahmers replik på det (puh, nu får ni hänga med i svängarna, strax kommer poängen) är att Blondinbella faktiskt borde erkännas som en normbrytande förebild; hon är ung, extremt framgångsrik, hon är kvinna, hon står för vad hon tycker och så vidare. Är det inte det något som feminismen och alla genustänkare borde jubla och applådera åt istället för att kritisera hennes tillkortakommanden?

Och… nää, sakta i backarna, säger jag då och kommer med mina intersektionella normkritiska pekpinnar. Vilka normer bryter Blondinbella egentligen? Får se nu… Hon:
– har vit hy och blont hår
– har ett svenskklingande namn
– har inga synliga funktionsnedsättningar
– är cis-person
– är heterosexuell och monogam
– har pengar
Har jag glömt något?

Det enda som är normbrytande med henne är att hon är kvinna och ung, och ser vi hela normpaketet som ett stort rutnät av olika kategorier och faktorer, så hamnar Blondinbella tamejtusan längst upp i det ena snäva hörnet, så nära Normen Himself (dvs. den vite mannen) som det bara går.

Och vad vill jag ha sagt med det? Inte att alla måste vara mörkhyade, rullstolsburna, polygama lesbianer för att vinna respekt hos mig, verkligen inte, men jag menar att det är otroligt farligt att se henne som en ”normbrytare av rang”, som någon som bidrar till att förändra världsbilden och samhällets starka normer rörande kön, etnicitet, funktionsförmåga, hudfärg och så vidare när hon faktiskt inte gör det. Hon har enorm makt genom de tiotusentals människor som varje dag besöker hennes blogg, hennes ord väger tungt och när hon avfärdar genustänk och ”hen” som hitte-på och vi samtidigt erkänner henne som en normbrytande förebild, då bidrar vi till att osynliggöra de strukturer som finns i vårt samhälle och alla de människor, grupper, kategorier som dagligen drabbas av detta.

Att genus handlar om mer än kläder är självklart, och just klädval till sina barn kan ses som en pytteliten fråga när vi ser till hela samhället och alla de stora frågor och problem som ryms där – men denna pyttelilla fråga inrymmer starka uppfattningar och värderingar rörande kön och människors värde; på vilka sätt det är okej att uttrycka kön, vilka kön och könsidentiteter som alls erkänns i folks medvetanden och i offentliga sammanhang, vilka människor som anses ”normala”, vilka som anses ”onormala” och vilka som helt och hållet osynliggörs.

Och vad tror ni, skulle Isabella Löwengrip ha den starka ställning som hon har om hon vore lesbisk? Hade en arbetarklassbakgrund? Om hon vore transperson eller på något annat vis bröt starka könsnormer? Om hon vore synskadad, mörkhyad, muslim, fet…?

Potentiell konversation med så kallad genusmotståndare

Skriftliga diskussioner om kön, genus och normkritik är så vansinnigt frustrerande, eftersom de väldigt ofta slutar med att motståndaren ändå inte orkar läsa ens konstruktiva och högst pedagogiska svar. Det blir liksom bara såhär:

Och just såhär i ”hen-debattstider” där genus ska diskuteras både här och där och framför allt av folk som inte har en aning så tycker jag det vore bra med en vettig och saklig diskussion för en gångs skull. Därför kommer här en högst möjlig och verklighetstrogen konversation mellan mig (eller någon annan genusmedveten normkritiker) och en genusmotståndare (kanske någon random familjelivsdebattör eller rentav Blondinbella). Likheter med verkliga händelser kan definitivt förekomma.

Genusmotståndaren – Jag tycker det är egoistiskt och korkat att använda sina barn som statements i en jämställdhetsdebatt. Snacka om att de får svårt att hitta sin identitet sen, när de inte får veta vilket kön de har som små.

Jag – Men du gör ju lika mycket ett statement när du klär ditt barn enligt en social norm och samtidigt lär barnet att kön är något enormt viktigt och att det bara finns ett sätt att uttrycka ett visst kön på. Förstår du inte att det synsättet ligger bakom all press på tjejer att se typiskt feminina ut, att vara snygga, smala och behagande medan killar förväntas vara starka, muskulösa och ta plats? I längden leder detta till ojämställdhet och ojämlikhet, och de som faller utanför normen kommer bestraffas genom att de klassas som avvikare.

Genusmotståndaren – Bara för att vi ska bli jämställda ska vi inte göra alla könlösa. Män måste få vara män och kvinnor måste få vara kvinnor och båda ska få samma ställning – det är det vi måste kämpa för.

Jag – Men vad menar du med att män ska vara män och kvinnor vara kvinnor? Hur är de då?

Genusmotståndaren – Jo, men typiskt manliga och kvinnliga, så som vi är skapade biologiskt. Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, men ändå ses det ju nästan som förbjudet nu för tiden att uttrycka sitt kön! Och det är där vi måste lägga fokus, att båda könen ska ses som lika viktiga och att det ska vara positivt att vi är olika och kompletterar varandra – det fyller en funktion i samhället!

Jag – Men alla män är ju inte lika varandra och inte alla kvinnor heller. Det är som att säga att alla svenskar är lika varandra, att alla judar är det eller alla pensionärer. Ska vi verkligen främja att en viss typ av mannen respektive kvinnan ses som den rätta och den normala? Vad händer då med alla som faller utanför den normen? Och de personer som inte identifierar sig som kvinnor eller män – vad händer med dem? Ska vi tycka synd om dem då, se dem som onormala?

Genusmotståndaren – Men nu krånglar du till det. Vadå inte identifiera sig som kvinna eller man, menar du bögar och så då? Det är väl klart vi ska acceptera homosexuella, annars är det ju diskriminering. Alla är lika mycket värda! Det är du som vill förbjuda kvinnor att vara kvinnor! Du tycker att kön är fel och vill att dina barn ska leva i villfarelsen att kön inte finns!

Jag – Nej, jag vill inte förbjuda något alls. Det är du som vill förbjuda människor att uttrycka sin personlighet oberoende av juridiskt kön, och du förnekar att det finns transpersoner och andra som mer eller mindre avviker från den norm som du är så mån om att upprätthålla.

Genusmotståndaren – Nu blandar du ihop olika saker. Transpersoner? Hur vanligt är det? Men visst,  det är klart att de också ska ha rättigheter, precis som bögar och lesbiska. Alla ska accepteras, men det blir väl inte bättre av att vi tvingar alla att kallas för ”hen” och klä sig könsneutralt. Hur ska det bli jämställt då, om vi inte kan dela upp och ha koll? Jag vill lära mina barn att vara stolta flickor och pojkar och att respektera och uppskatta varandras olikheter, inte förvirra dem genom att kalla dem för ”hen”.

Jag – Fast det är ju du som tycker att ”hen” är förvirrande. Barn vet ingenting när de föds, men beroende på vad du lär dem kommer de att anpassa sig efter det och om de sedan inte klarar av att leva upp till de förväntningar och krav som du och stora delar av samhället har på dem, kommer de att må dåligt och med stor sannolikhet känna – och kanske även få höra – att de inte duger, att de är för manhaftiga, för fjolliga, för fula eller bara fel. Vi måste väl vara överens om att ingen ska behöva må dåligt eller bli utsatt på grund av hur hen ser ut, vilken kroppsstorlek hen har, hur blyg eller framåt hen är, hur lätt eller svårt hen har det i skolan eller vilken frisyr eller vilka kläder hen bär? Och vi är väl överens om att alla människor ska vara lika mycket värda och ha samma rättigheter och möjligheter oberoende av det jag nyss sa?

Genusmotståndaren – Ja, men det är väl inte det vi pratar om…?

Jag – Jo, för det är precis det genustänk handlar om. Att stärka sina barn och varandra som individer, att inte tvinga någon in i en specifik könsroll utan att istället erbjuda variation och bredd! Stereotypt kvinnliga egenskaper, som mjukhet, empati, ordningssinne och att kunna prata om känslor (eller vad du nu klassar som kvinnligt) ska absolut uppskattas och ses som viktiga egenskaper – men de ska inte behöva knytas enbart till personer med snippa, på samma sätt som stereotypt kvinnliga attribut – långt hår, kjolar, smink, you name it – inte ska behöva vara ett måste för att ses som ”riktig” kvinna, och självklart måste även personer med snopp, om de så önskar, få tillgång till dessa attribut utan att per automatik klassas som fjollor, äckliga eller onormala.

Genusmotståndaren – Nej, men sluta nu, jag vill väl få uttrycka min kvinnlighet om jag vill! Och jag vill inte att min man ska gå runt i klänning – fy sjutton vad löjligt!

Jag – Kära du, du får fortsätta uttrycka kvinnlighet på precis det sätt du önskar, och din man också (fast, ja, sin manlighet då). Men alla är inte som ni, och om vi reducerar jämställdhetsdebatten till att prata om enbart män och kvinnor som två fasta, endimensionella kategorier kommer vi utesluta en massa människor – vilket är precis det som generellt sker i samhället just precis nu. Om alla människor hade uppfyllt normerna för vad som är manligt och kvinnligt, om det inte hade funnits några transpersoner eller andra könsnormsöverskridare – då hade vi kanske kunnat prata jämställdhet på precis det sätt du önskar, men världen ser inte ut så! Om du aktivt fostrar dina barn in i snäva könsroller gör du varken dem eller samhället en tjänst, bidra istället till att vidga synen på vad som är okej för en flicka respektive en pojke. Låt dem finna sin egen könsidentitet, sin egen personlighet.

Genusmotståndaren – …genom att klä dem i beige säckväv och skriva hen i pannan på dem?

Jag – Suck. Genom att klä dem i flera olika färger, genom att uppmuntra olika leksaker och aktiviteter, genom att förvänta dig att både din pojke och din flicka kommer kunna klara sig bra i skolan med rätt förutsättningar, genom att bejaka de egenskaper och intressen som de visar sig ha – oavsett om dessa uppfyller eller frångår normen för det könsorgan de råkar ha. Stärk dem, lär dem att tänka kritiskt, uppfostra dem att behandla människor med respekt, att våga ta plats, men också att ta ett steg tillbaka ibland för att någon annan ska få synas. Hur svårt kan det vara?

...och så vidare. Jag orkar inte längre. Fasen vad jobbigt det var att diskutera med sig själv – och hela dagen har det pågått (jag har nämligen ett liv utanför bloggen också, ni vet). Men vad tror ni, lyckades jag övertyga den där genusmotståndaren? Kanske pyttelite?

Framför allt var det skönt att få tala till punkt för en gångs skull.

Prinsessdrömmar är inget du föds med

Det här tycker jag är rejält obehagligt:

Ja, alltså, Svensk Damtidning. Finns väl inte så mycket att förvånas över egentligen – att konservera stereotyper är väl deras jobb? Men vad skulle genusmotståndaren säga? Kanske såhär:

”Är detta verkligen något att ens lägga energi på? Hur orkar ni? Låt flickor vara flickor för tusan! Låt dem vara prinsessor – alla flickor vill vara prinsessor, för flickor är söta och vad är det för fel med det? Det är för tusan något att vara glad för.”
Och så vidare.

Men jo, jag tänker fortsätta lägga energi på det här och motsätta mig att flickor ska vara söta för att ses som riktiga flickor, eller för att räknas som flickor över huvud taget. ”Söt”, vad är det egentligen? Vem bestämmer vad ”söt” innebär? Och varför skulle den där sötheten och prinsessdrömmarna förresten behöva vara förbehållet enbart flickor?

Min mamma gjorde en övning med sina lågstadieelever för ett tag sedan där de fick skriva vilket kön de skulle vilja ha om de fick bestämma helt själva, och så fick de motivera varför. De allra flesta (men inte alla!) ville behålla sitt eget kön och många flickor motiverade sitt val med att ”som flicka får man göra sig fin och sminka sig och ha fina smycken.” På fullaste allvar. De går i lågstadiet och de vet liksom redan – hur kan någon tycka att det inte är sorgligt? Att åtta-nioåriga flickor redan har reducerat sig själva till i första hand söta!

Jag tänker även på de kommentarer mina inlägg om att vara fin har fått de senaste dagarna, i synnerhet från de genusmedvetna föräldrarna med döttrar som vittnar om hur deras flickor ständigt tas för pojkar. Och inte för att de kläs stereotypt pojkigt, utan för att de inte kläs typiskt flickigt. Som presens uttrycker det:

Bilden ovan av ”de söta sessorna” kan tyckas vara hur harmlös och söt som helst, men den inrymmer så vansinnigt mycket – både att flickor (prinsessor!) ska vara söta och dessutom att de ska jämföras och bedömas. Och därför blir jag också så sur och ledsen när en så inflytelserik person som Blondinbella bemöter kritiken mot hennes ”hen-motstånd” dels genom att reducera debatten till att enbart handla om färg och dels genom att använda det mest urvattnade, naiva och korkade (ursäkta) argumentet att ”män och kvinnor är olika”. Suck.

…och värst av allt: flera hundra människor gillar hennes inlägg på facebook.

Såhär kommenterade jag hennes senaste inlägg (lika bra att citera mig själv här, eftersom hon förmodligen inte kommer läsa):

Jag hade naturligtvis kunnat lägga till något mer om cispersoner, transpersoner, privilegier, normer och strukturer som skapar avvikare, men… det struntade jag i. För som sagt, hon kommer förmodligen inte ens läsa min kommentar – och både hon och hennes trogna fans har redan bestämt sig för att de vet hur allt ligger till, och då är det egentligen strunt samma. Tyvärr.