Tag Archives: makt

Om privilegiet att kunna bli gravid och föda ett barn

5 Jul

För något år sedan dök en statusuppdatering upp i mitt facebookflöde som har hängt med mig sedan dess. Jag minns inte ordagrant hur det var formulerat, men på ett ungefär: Alla ni som uppdaterar om hur fruktansvärt jobbigt det är att ha småbarn, om sömnlöshet och trots, tänk på att det bland era vänner kan finnas någon ofrivilligt barnlös som skulle offra sin ena arm för att ta del av det ni har. Era stackare!

Jag är en av dem som titt som tätt talar om för facebook att min unge vaknade 04.45 igen, och även om jag försöker göra det med en lagom humoristisk-ironisk-bitter ton så tänker jag alltid på den där lilla texten. Jag vet ju att vi är lyckligt lottade som fick den där ungen till slut, och även om jag naturligtvis tycker att man måste få spy ur sig ibland (för alltså ja, sömnbrist gör en galen) så är det på intet vis synd om mig och jag är definitivt inte utsatt på samma sätt som den som förgäves försökt få barn i flera år. Lite om det här med att det är bra att vända perspektiven och se vad man har skrev jag för övrigt om här.

Den där facebookstatusen och även min egen (och flera bekantas) krokiga väg till ett barn dök återigen upp i mitt huvud när jag läste Lady Dahmers inlägg om fri abort häromdagen. Jag vill, liksom i mitt förra inlägg på samma ämne, börja med att poängtera att jag är för fri abort och mot skuldbeläggning av enskilda personer som av den ena eller andra anledningen ser abort som det enda möjliga alternativet, så att ingen kommenterar utifrån en uppfattning om att så inte är fallet. Detta inlägg kommer dessutom inte alls handla om aborträtten, utan om förväntningar, normer och privilegier kopplade till graviditet, fertilitet och den biologiska kvinnokroppen, ja, tankar som dök upp i huvudet när jag läste Lady Dahmers inlägg samt diskussionen som följde i kommentarsfältet.

Det som fick mig att reagera på Lady Dahmers inlägg var inte det faktum att hon gjort tre aborter eller att hon valde att berätta om dessa, utan det var hennes sätt att formulera sig och den triumferande tonen när hon talade om aborterna, vilken jag förstår att hon använde för att på ett starkt och provocerande sätt göra ett statement: Ingen ska behöva känna skuld när hen väljer/tvingas att göra en abort, och framför allt ska ingen annan komma och tala om för personen att hen gjort fel; den utomstående har nämligen ingen aning om bakgrunden till detta beslut. Fine, håller med.

Jag blev dock aningen illa berörd av texten och av tonen hos några kommentatorer i den efterföljande diskussionen. Det blev tydligt att det enligt vissa finns åsikter som är rätt i den här frågan – ja, vissa tankar och funderingar som är korrekta, och den som la till ett ”men…” i sitt svar fick räkna med att få stämpeln som hycklare, fascist eller skuldbeläggare. Som jag belyste i mitt inlägg igår är det dock oundvikligt att relaterade frågor rörande graviditet, fertilitet, sortering av människor, sexualitet, kön, fosterdiagnostik osv. dyker upp i den här diskussionen, och det är också oundvikligt att personer med olika erfarenheter i bagaget har olika tankar om (oönskade) graviditeter och abort. I många fall handlade dock inte deltagarnas frågor och tyckanden i det här fallet om själva aborträtten, utan om de relaterade tankarna som väcktes av diskussionen. Så även mina tankar och min obehagsklump i magen utifrån perspektivet ofrivillig barnlöshet och svårigheter att bli gravid/få barn.

Jag kunde inte låta bli att se ett maktperspektiv i Lady Dahmers inlägg – vem som besitter ett privilegium och vem som faller utanför normen och därmed är mindre privilegierad och på många sätt ännu mer utsatt. Den heterosexuella fertila personen (och föräldern) på ena sidan, och den icke-heterosexuella och/eller infertila (och ofrivilligt barnlösa) personen på den andra. Därför valde jag att lämna en kommentar där jag helt enkelt belyste detta. Andra kommentatorer menade genast att ”vadå, i så fall kan man inte prata om något alls för det finns alltid någon som kan bli sårad!” (”vadå, i så fall kan man ju inte säga vitlök heller – det finns ju vita som kan bli sårade!” blir min spontana reaktion). Nej – så enkelt är det inte och det var inte heller alls det jag menade. Normen är att som biologisk kvinna hux flux kunna bli gravid, bära och föda ett barn. Om det är något som majoriteten av alla flickor växer upp med är det självklarheten i att de en dag ska bära ett barn i sin kropp. Som biologisk kvinna tar du, och din omvärld, helt enkelt för givet att du kan välja att bli gravid eller inte och att du kommer kunna bli gravid om du vill – och de allra flesta lyckas ju förr eller senare. För många blir det inte bara ett barn utan två eller tre, och flera av dessa (ofta heterosexuella) är så fertila att de bara behöver hålla om en spermiebärande person för att bli gravida – vilket förstås kan vara otroligt jobbigt, det kan jag tänka mig.

Men någonstans tänker jag att det inte får glömmas bort att fertilitet är ett privilegium. Inte alltid något kärt privilegium, precis som många män kan känna att det inte alls är särskilt lattjo att vara man alla gånger, men likväl ett privilegium. När jag ändå håller på kan jag dra en parallell till min egen amning och den enorma mjölkproduktion som jag led av. Just det: led av, för det var inte det minsta roligt att ha såna vansinniga mängder mjölk – dock ett privilegium jämfört med att inte alls kunna amma sitt barn om man vill. Och det är på något vis det jag vill komma åt: Privilegiet att kunna välja. Vill jag ha barn eller vill jag det inte? Vill jag amma mitt barn eller vill jag det inte?

(Mitt i allt detta kan någon invända att det ÄR ju inget privilegium att vara potentiell barnafödare i vårt land, i synnerhet inte ekonomiskt, och både barnafödande och amning är något som väldigt ofta prackas på kvinnor och skapar massa press – just för att det ses som en självklarhet! Men detta är andra frågor som rör jämställdhet och hur vi värderar det normativt och biologiskt kvinnliga, tänker jag. Om inte annat för att mitt inlägg blir så sablar långt annars.)

För att komma till någon form av slutpoäng. Jag menar på intet sätt att den som högst oplanerat och ofrivilligt blir gravid ska tacka och ta emot av hänsyn till personer som inte kan få barn – självklart inte. Jag tänker dock, utifrån min egen erfarenhet att en graviditet är något man måste kämpa för, att det finns olika sätt att tala om och förhålla sig till graviditet, barnafödande, fertilitet och därmed även abort och det att det finns flera perspektiv som är värda att se i detta komplexa och känsliga ämne – utan att för den skull vilja inskränka eller tumma på aborträtten.

Är abort något eftersträvansvärt, något man ska ta lättvindigt på? Nej, det tycker inte jag – för då utgår man i samma andetag ifrån att det här med att bli gravid inte är någon stor grej, att det är en enkel match att vid ett mer passande tillfälle sätta en ny unge till världen samt glömmer bort att en abort är ett medicinskt ingrepp som kan ge komplikationer. Att abort är nödvändigt när olyckan är framme, det är en helt annan sak. Det är åtminstone min åsikt, och jag förstår att den som är heterosexuell, fertil som bara den och redan har barn alternativt aktivt har valt bort barn kanske ser det på ett annat sätt, kanske tycker de att det där med oönskade graviditeter och abort inte är någon big deal alls – men tro mig: För den som måste genomgå en tidskrävande och psykiskt, fysiskt och ekonomiskt kostsam process för att bli gravid (och som kanske inte ens lyckas) är en graviditet definitivt precis just det: En big deal.

För övrigt postade även Ett tigerliv ett inlägg om samma ämne, och Knyttet skrev om detsamma igår. För den som vill läsa ännu mer.

Annonser

Jag tror att vi genusföräldrar gör samhället en stor jävla tjänst

26 Jun

Det pågår tydligen nåt slags blogg- och feministbråk här på the Internetz. Jag tycks ha missat en hel del under vår vecka i Tyskland, men jag har surfat runt lite hos Kvinnopartaj, Lady Dahmer, Fanny, burgschki, genus Schmenus och några till och jojo, nåt lurt är på gång. Egentligen är det väl inget nytt under solen, utan mycket tycks handla om det här med vilken nivå vi lägger oss på när vi skriver och debatterar, vilka perspektiv vi inkluderar och så vidare. Jag skrev om det tidigare i vår, just apropå att tala så att folk begriper kontra att hålla ”hög nivå”. Men i det senaste har diskussionerna även handlat om feminismen och vithetsnormen, samt huruvida folk (kvinnor) inom feminismen bör hålla ihop (systraskapet!) eller om det är okej, eller rentav bättre, att vi kritiserar varandra och inte alls håller ihop alla gånger. (Lite om detta med feminism på (o)lika villkor och genustänk vs vithetsnorm skrev jag för övrigt om här och här.)

Men för att komma till saken. Jag känner inte riktigt att jag vill lägga mig i ”bråket”, eller vad jag ska kalla det (och ärligt talat har jag ju inte heller hängt med i alla vändor och kanske därför har missförstått ett och annat), men däremot sätter jag gärna än en gång ner foten angående det här med vilka feministiska och norm-/maktrelaterade frågor som bör ges mer eller mindre tyngd och vilka som anses hålla ”rätt” nivå (och därmed bidrar till något vettigt på samhällsnivå) kontra ”vardagsnivå” (och därmed enbart skapar klubbar för inbördes beundran, enligt de föregående). En och annan menar att det här med genuspedagogik i förskolan, könsneutrala barnkläder, kritik av leksaks- och barnklädersbutikers könsuppdelning och liknande bara är tjafs och inte leder någonstans i verkligheten – men det, mina vänner, håller jag definitivt inte med om.

Att vara genusmedveten och normkritisk förälder handlar inte bara om att klä sin unge i flerfärgat och köpa hem både dockor och bilar, vilket jag förstås har skrivit om tusen gånger tidigare. Bakom dessa kläd- och leksaksval, sätt att förhålla sig till och prata med barn och om andra människor finns förstås ett ifrågasättande av samhällsnormer som skapar hierarkier mellan individer och grupper – och jag är helt övertygad om att genom att vi uppfostrar vårt barn genusmedvetet och med en normkritisk utgångspunkt, genom att vi försöker se både våra egna privilegier och på vilka plan vi inte är privilegierade, då kommer han växa upp och bli en tryggare individ som förhåller sig till samhället på ett annat, ja, ett bättre sätt.

I det lilla handlar det om vilka kläder vårt barn väljer att klä sig i, vilka lekar han väljer att leka och hur han ser på sig själv, i det större handlar det om hur han ser på andra människor han möter, hur han värderar (eller inte värderar) och bemöter dem och i det stora handlar det om vilka val han gör i livet (studier, yrkesval, vem han väljer att arbeta med), vilka vänner han skaffar sig, hur och om han väljer att bilda familj och så vidare. Och nu pratar jag inte enbart om maktfaktorn kön, utan även om hudfärg, etniskt ursprung, funktionsförmåga och så vidare.

Kort sagt: Jag är fullständigt övertygad om att vi genusmedvetna och normkritiska föräldrar gör samhället en stor jävla tjänst.

Feminism på lika villkor? Spretiga reflektioner med ett uns av bitterhet.

14 Jun

I fredags bubblade frustration inom mig igen. Frustration över att inte ens vi som på ett eller annat vis tänker, gör och engagerar oss feministiskt låter alla delta på lika villkor i den feministiska kampen (eller i det feministiska arbetet, om man så vill). Även inom den så otroligt breda feministiska rörelsen så består normerna och maktstrukturerna liksom, och för mig är det rätt ofattbart. Själv har jag egentligen aldrig engagerat mig uttalat feministiskt; däremot har jag suttit som ledamot, ordförande och vice ordförande i olika hbtq-organisationer, jag har haft queerteorin som utgångspunkt när jag skrivit uppsatser och jag har läst om och använt mig en hel del av normkritiska tankegångar både i mitt föreningsengagemang och i mitt yrke som lärare. För mig är det feminism, tror jag. Det handlar inte bara om män och kvinnor och absolut inte enbart om heterosexuella cis-män och -kvinnor, utan om alla. Jag säger inte att jag är någon övermänniska som hela tiden i alla lägen lyckas få in alla perspektiv, verkligen inte – men jag försöker inkludera mer än bara ett perspektiv när jag kan.

Kön och sexualitet engagerar mig mest, och då belyser jag som bekant ofta cisnormen och heteronormen, men jag vill och försöker verkligen tänka även på normer kring hudfärg, etnicitet och funktionsförmåga. Och alla behöver förstås inte vara experter på allt – men då gäller att de andra perspektiven också får synas i det offentliga, att någon annan får belysa dem. Någonstans där landade min ”huvudpoäng” som jag publicerade i fredags – huvudpoängen till ett inlägg som jag sedan aldrig postade.

Det jag tänkte skriva om i fredags och faktiskt författade ett inlägg om, men som jag inte riktigt blev nöjd med och därför inte lät er ta del av, tog sin utgångspunkt i att Stökboet, som verkligen är en av mina favoritbloggar, skrev ett jättebra inlägg om pappornas ansvar för hus, hem, barn och föräldraledighet i torsdags – och det var ett lite roligt sammanträffande att jag också skrev om detta, utan att ha sett deras inlägg. Skillnaden var att mitt inlägg lästes av kanske 300 pers, medan Stökboets delades av hur många som helst och dessutom länkades till av Bloggkommentatorerna. Varför tar du upp detta, du bittra kvinna? tänker någon, men nej, jag är absolut inte bitter – för jag tycker mycket om deras välskrivna inlägg och delade det både på twitter och facebook. Det fascinerande i sammanhanget är att Stökboets inlägg författades av Johan, pappan i familjen, medan mitt inlägg förstås skrevs av mig, en mamma.

Utifrån det tänkte jag sedan skriva om hur detta lilla exempel visar hur mycket det törstas efter och verkligen behövs manliga röster i den feministiska kampen. Frågan om delad föräldraledighet är ingen mamma- eller kvinnofråga, det är en föräldraskapsfråga och pappor i en heterorelation måste ta sitt ansvar och se till att det blir så (tillsammans med sin partner, of course).

…men, jag tänkte även belysa hur detta visar att frågan tas på större allvar och blir mer hyllad när det är en man som tar upp den. Och med de orden tänkte jag sedan lämna exemplet Stökboet, för det fick liksom bara bli mitt avstamp och egentligen handlade mina tankegångar naturligtvis inte om att de fick fler delningar än jag.

Jag funderade vidare på själva fenomenet hur mäns ord allt som oftast tas på större allvar än kvinnors, och hur deras ord och handlingar liksom får extra tyngd och betyder extra mycket när det rör sig om ”mjukare frågor”. När en man tar ansvar för hus och hem, för barnen och engagerar sig för jämställdhet – då är han en Bra Man. Tänk den kvinna som fick leva med honom va! Eller om vi förflyttar oss till skolans värld, eller till vilken könsblandad eller kvinnodominerad arbetsplats som helst: Han som värnar också om de mjukare frågorna, som tycker det är viktigt med goda relationer och värdegrundsfrågor, han är så härlig att jobba med, och det är fint att han också höjer rösten ibland! Han står upp för oss kvinnor och för utsatta grupper! Även männen lyssnar på honom, han är ju en av dem och är han lärare uppskattas han mycket både av killar och tjejer – han är liksom mjuk och hård på samma gång.

När kvinnor kräver jämställdhet blir de som regel inte hyllade i första hand. Kvinnliga feminister får utstå en jävla massa skit dagligen och jag fick kommentaren på mitt inlägg om föräldraledighet att jag ska skita i hur folk lever sina liv. Kvinnor som sätter ner foten på arbetsplatsen, som höjer rösten angående de mjukare frågorna kommer hyllas av vissa, framför allt av kvinnor – men hon kommer få MAX tjugo minuter på personalkonferensen att prata om likabehandling och sedan får de manliga idrottslärarna resterande fyrtio minuter att prata om sina bedömningsmatriser (ja, jag talar av egen erfarenhet, och ja, i det här fallet blir jag faktiskt aningen bitter – även om jag också är medveten om och tar till mig alla positiva kommentarer jag får).

Och här någonstans började jag känna att jag inte fullt ut visste hur jag skulle ta resonemanget vidare, för det kändes ändå – fast jag inte ville – som om jag skrev utifrån en bitter kvinnas perspektiv. Och jag vill inte vara den där bittra kvinnan, särskilt som jag på många andra sätt är rätt privilegierad: Jag har 5,5 års universitetsstudier bakom mig, jag har lätt för att uttrycka mig i tal och skrift, jag vågar uttrycka mina tankar och åsikter och tar rätt mycket plats i diskussioner exempelvis på jobbet. Men samtidigt handlar inte allt om mig, förstås. Det handlar om hela samhällets generella syn på att män har tolkningsföreträde, och inte vilka män som helst – utan de vita, heterosexuella medelklassmännen. Och vi kvinnor som lyckas armbåga oss fram och får ta del av det där tolkningsföreträdet då och då, vi är oftast också vita och medelklass – och framför allt krävs att vi har ett gott självförtroende och en hyfsad självkänsla (alternativt att vi är duktiga på att låtsas att vi har god självkänsla), för vi kommer få höra en hel del skit och vi kommer inte få lika mycket cred i slutändan som männen får. Sorry, men så är det.

Både samhället och även feminismen tenderar helt enkelt att hylla män och bestraffa kvinnor, vilket Sandra på Stökboet skrev lite om i det här inlägget, som är en reflektion på Johans inlägg, och det inlägg hos Lady Dahmer som fick mig att skriva om föräldraledigheten från första början handlade precis om detta. Och då ställde jag mig nästa fråga: Ska de där förbannade könsrollerna och maktstrukturerna komma och förpesta feminismen nu också!?

Att fler män i den feministiska kampen behövs har konstaterats, men innebär det att det till slut blir män som företräder hela rörelsen? Manliga, vita, heterosexuella medelklassfemininster som tar över efter kvinnliga ditos? Nej, så kan det förstås inte bli, men utan ett medvetet normkritiskt tänkande hos alla oss som på ett eller annat sätt engagerar oss feministiskt finns faktiskt risken att det barkar åt det hållet (ja, nu målar jag fan på väggen här). Vi måste hela tiden vara på vår vakt så att vi inte reproducerar just de könsroller och maktstrukturer som vi vill bekämpa. Om killar får lära sig att stå upp för tjejer (och applåderas för det) medan tjejer får lära sig att stå upp för sig själva, vad har vi förändrat då?

(Jag kan även dra en parallell till hbtq-aktivismen, där Nour El-Refai under Luleå Pride i helgen ställde frågan varför hon som cisperson skulle tala för transpersoners rättigheter – bör de inte få göra det själva? Ja, precis – det är ju en del av samma resonemang som mitt eget ovan.)

Män och kvinnor (och alla andra) måste hjälpas åt i det feministiska arbetet – men vi måste göra det på lika villkor, och med det menar jag att vi måste lyssna på varandra, lyfta varandra – och förstås även diskutera, problematisera, ifrågasätta varandras tankar, för vi behöver inte alltid tänka lika. Men! Det får inte bli så att vi kvinnor bara nickar och jublar åt allt bra som männen gör, och det får inte heller bli så att vi (både män och kvinnor) inte lyssnar lika uppmärksamt eller intresserat på kvinnor som vi gör på män. Vi måste lyfta viktiga åsikter, viktiga perspektiv, intressanta tankegångar oavsett vilket könsorgan (eller sexuell läggning, hudfärg, funktionsförmåga, namn, brytning/dialekt) personen som yttrar sig har. Exakt hur svårt kan det vara?

…som sagt, det var ungefär detta jag tänkte publicera i fredags, men jag gjorde det aldrig – för jag kände att det blev för spretigt och för snävt på samma gång, och så den där lilla touchen av bitter (lesbisk) kvinna som liksom slingrade sig som en röd tråd genom alltihop. Samtidigt tänker jag att jag väl borde ha rätten att vara både spretig, snäv och lite bitter i min egen blogg?

Den som belyser normer och strukturer är inget offer

18 Apr

Hanne Kjöller. Som vanligt har hon vissa poänger, men det blir ändå fel i slutändan. I dagens ledare i DN blir summan av hennes resonemang för det första att enskilda individer faktiskt får räkna med att då och då få skulden utifrån övergripande samhällsnormer och -strukturer, och för det andra tycker hon att exempelvis Jonas Hassen Khemiri tog på sig offerkoftan när han i brevet till Beatrice Ask förmedlade hur han (och alla andra unga, framför allt killar, med mörkt hår och mörk hy) ofta blir dömda på förhand på olika arenor i samhället.

Hon drar en parallell till när hennes dotter nyligen fick börja åka tunnelbana själv och hur hon hade instruerat dottern att om hon gick vilse skulle hon be om hjälp av en kvinna, inte av en man. Hon frågar sig om hon är en del av ett förtryck då, om hon kan anses vara diskriminerande gentemot män? Förmodligen har många föräldrar gett sina barn, och kanske framför allt döttrar, samma instruktioner och förmaningar och självklart är detta i någon mån en handling som reproducerar normer. Men problemet i Kjöllers resonemang är, som vanligt, att hon saknar en slutgiltig och framåtsyftande poäng, för framför allt finns inga tankar om lösningar. Kanske är inte det en ledarskribents roll heller, men jag tycker att det är obehagligt att hon alltid indirekt (eller ganska direkt, egentligen) förmedlar en så taskig människosyn på ett eller annat vis, bland annat genom att dra rätt märkliga paralleller.

Såhär står det i ingressen:

image

Här blir det fel direkt, och slutsatsen hon drar är exakt samma som alla smygrasister hemma vid köksborden. För nej, jag tycker inte att fördomar och livserfarenhet är samma sak. Fördomar är när du drar alla människor över en kam; ”aha, där kommer en sån”. Har du livserfarenhet kan det (förhoppningsvis!) även innefatta att du vet att inte alla män och kvinnor är likadana och att du vet att du inte bör misstänkliggöra alla människor med en annan hudfärg än du själv. Samtidigt tvingas vi kanske i vissa situationer handla utifrån generella normer och strukturer – sådant som är en del av vårt livserfarenhet – och på det viset förstår jag naturligtvis varför Kjöller vill att hennes dotter i första hand ska vända sig till en kvinna om hon går vilse.

Men, det är här jag saknar en vidare analys, ett ifrågasättande: Hur kan vi förändra dessa strukturer då? För inte ska vi väl bara acceptera dem? Summan av Kjöllers text blir liksom att ”det är som det är”, och det stör mig.

Att Jonas Hassen Khemiri påtalar de tydliga normer och hierarkier som finns mellan svenskar och invandrare, personer med ljus hy och mörk hy, med typiskt svenska eller inte alls typiskt svenska namn – det handlar för sjutton inte om att vara ett offer? Lika lite som de kvinnor, som ställde upp i Uppdrag Granskning och berättade vilka fruktansvärda hot och kränkningar de blivit utsatta för, bör ses som offer (förutom då offer för brott, naturligtvis). Att påtala normer och strukturer som särskilt drabbar vissa grupper, vissa kategorier gång på gång på gång, det har ingenting med att vara ett offer eller inte att göra. Och nej, det är inte som det är.

Det är inte synd om Jonas Hassen Khemiri, det är inte det han säger – han vill väcka debatt för att kunna skapa förändring och han har faktiskt makten att göra det. Samma sak med kvinnorna i Uppdrag Granskning – de söker inte tröst och de vill heller inte svartmåla hela manssläktet; de vill och har möjligheten att verka för en förändring. Möjligheten till en konstruktiv och lösningsinriktad debatt försvinner dock om dessa uttalanden och diskussioner reduceras till att tolkas som enskilda personers önskan om tröst och medömkan, vilket väldigt ofta sker.

Om vi ska förändra strukturer så måste de belysas, och vi måste fundera på hur vi ska förändra dem. Förslagsvis lägger vi krutet på barn och ungdomar. Det är till exempel så att barn med invandrarbakgrund ofta hamnar på samma skolor – i vissa skolor finns det inga elever med svenska föräldrar eller ens några lärare med svenska som modersmål, och i de skolor som är mer blandade, där tenderar ”invandrareleverna” att hänga med varandra. Här kan det göras insatser. Samma sak vad gäller kön. När barnen börjar nå skolåldern, då delar de upp sig efter kön helt plötsligt. Varför? Här måste vi också göra en insats. Dessa ständiga uppdelningar, kategoriseringar skapar inte bara normer för hur man ska bete sig, tycka och se ut inom gruppen, det skapar som bekant även maktobalans och hierarkier.

Kjöller tycker att det är oklädsamt och meningslöst att en person som Jonas Hassen Khemiri, som besitter språk och makt, ska föra den svagare gruppens talan. Då tycker hon förstås detsamma angående de kända kvinnor som berättade sina historier i Uppdrag Granskning. Dessa personer är ju inte utsatta på riktigt, eller vadå? Den inställningen har säkert många människor hemma i sofforna också, och då syftar jag på de personer som tycker att feminism, anti-rasism och genusfrågor är nonsens, gnäll och ett hot mot ordningen. Men det jag undrar är vad de vill ska hända istället? Ingenting? Ska folk hålla käften? Hoppas att någon av de allra svagaste, allra mest utsatta och därmed de ”mest trovärdiga” reser på sig och berättar sin historia? Ja, då lär vi få vänta ett tag.

Livserfarenhet är ingenting vi kan skaka av oss, och vi kan inte sluta att ta in omvärlden, tolka, kategorisera och värdera det vi ser och upplever. Men vi måste kunna vidga perspektiven, se utanför vår lilla bubbla – för om vi har lärt oss att förstå världen på ett sätt måste vi naturligtvis kunna lära om, och om inte annat så kan vi lära våra barn att tänka på andra sätt. Jag vill inte behöva uppmana mitt barn att aldrig be en okänd man om hjälp, jag vill inte att mitt barn ska åtnjuta fördelar i samhället på grund av att han har snopp eller ljus hy, och jag räknar förstås med att han aldrig kommer bli en sådan man som kvinnor eller andra män ska behöva vara rädd för. Då är det väl för tusan min plikt att verka för att det inte ska bli så, även om den här världen förmodligen aldrig kommer bli fullt ut jämställd och det naturligtvis alltid kommer finnas människor som inte vill en gott.

Genus är till för att erkänna och tillåta de skillnader som faktiskt finns

4 Apr

Jag vet inte om ni som läste mitt inlägg igår håller med, men själv känner jag att jag var lite övertydlig och otydlig på samma gång, på något vis, och det skaver en aning… Ska försöka förtydliga lite vad jag ville få fram.

Alltså: Det finns som bekant normer för hur man ska vara som man och kvinna (samt att man ska vara man eller kvinna) och normerna ses som eftersträvansvärda för de allra flesta, ja de är till och med biologiska, menar vissa. Därför uppfostrar folk överlag sina barn att leva upp till normerna (vem vill medvetet uppfostra en liten könsnormsöverskridare eller ett litet homo liksom??). Vissa människor platsar alldeles utmärkt inom normens snäva ramar, andra inte lika bra, men de är duktiga på att anpassa sig och några kan inte anpassa sig, faller därmed ohjälpligt utanför normen och blir en avvikare. Detta händer liksom hela tiden, vare sig vi vill eller inte.
Summa summarum: Vi människor är olika, ja, ”av naturen” om man så vill. Men normen tillåter inte detta.

Så vad jag ville säga igår är att ”normkritik”, ”genus” och ”hen-debatten” (eller vad tusan man ska kalla det) verkligen inte är något hitte-på, några icke-frågor eller något löjligt tjafs som kom till för att skapa skillnader eller jämna ut skillnader ”bara för att det är så himla kul”. Dessa företeelser kom till för att tillåta och erkänna de skillnader som redan finns mellan människor (men som inte alltid tillåts synas, och därför i vissa fall göms väldigt väl), för att ifrågasätta och jämna ut den maktobalans som på grund av normerna skapas mellan människor, grupper och kategorier och till sist för att ge fler människor tillgång till olika attribut, olika sätt att uttrycka sin personlighet och olika positioner i samhället.

Att uppfostra sina barn genusmedvetet och normkritiskt handlar därför om att inse (och anse) att jag inte nu kan veta vem mitt barn är, och därför vill jag inte aktivt klistra på honom en könsroll, där jag bestämmer vilka kläder och frisyrer han ska trivas i, vilka leksaker han ska leka med, vilken personlighet och vilka egenskaper han ska ha, vilket yrke han förmodligen kommer att välja eller vilka han kommer bli kär i. Fokus ligger istället på att uppfostra en trevlig, social och respektfull liten individ, som förhoppningsvis kommer utveckla en egen trygg identitet och en god självkänsla.

Så – var jag tydligare nu? Frågor på det?

Mitt nästa inlägg kommer för övrigt handla om något helt annat, typ läraryrket eller bara liiiivet. För nu behöver jag en normkritisk paus innan ”hen” börjar förfölja mig om nätterna… Blogga ska vara en avkopplande aktivitet, eller hur var det nu?!

image

Nej, Blondinbella är ingen normbrytare

4 Apr

Åh, typiskt, när jag nu redan har sjutton blogginlägg på gång så dyker här oundvikligen ett ämne upp som jag bara måste kommentera.

Det är så intressant med diskussioner, särskilt när de liksom föder nya diskussioner om själva diskussionen. Det började med att Blondinbella kritiserade ”hen-debatten”, vilket jag skrev om här, och flera stora bloggare, såsom Lady Dahmer och Hanapee, skrev superbra inlägg om detsamma med efterföljande intressanta diskussioner. Huvudpoängen var att Blondinbella uttryckt sig förbannat klantigt när hon gjorde hela genusdiskussionen till en icke-fråga (detta återkommer jag för övrigt till senare idag, ska göra ett förtydligande efter gårdagens inlägg…) och att någon så framgångsrik och intelligent som hon borde veta bättre.

Puh.

Men så kom även ett inlägg från Kvinnopartaj, vilket istället kritiserar diskussionen om Blondinbella och hennes uttalande, eftersom den reducerar genusdebatten till att handla om kläder när det i själva verket handlar om så mycket mer – och när de flesta människor i verkligheten inte är så jävla mycket bättre än Blondinbella. Att kritisera någon som Blondinbella för något som vi (folk överlag, räknar dock inte in mig själv där – ha!) inte själva kan leva upp till blir enligt Kvinnopartaj rätt löjligt och meningslöst. Ja, så tolkar jag det i alla fall.

Men, vad som också dyker upp i Kvinnopartajs inlägg och senare i Lady Dahmers replik på det (puh, nu får ni hänga med i svängarna, strax kommer poängen) är att Blondinbella faktiskt borde erkännas som en normbrytande förebild; hon är ung, extremt framgångsrik, hon är kvinna, hon står för vad hon tycker och så vidare. Är det inte det något som feminismen och alla genustänkare borde jubla och applådera åt istället för att kritisera hennes tillkortakommanden?

Och… nää, sakta i backarna, säger jag då och kommer med mina intersektionella normkritiska pekpinnar. Vilka normer bryter Blondinbella egentligen? Får se nu… Hon:
– har vit hy och blont hår
– har ett svenskklingande namn
– har inga synliga funktionsnedsättningar
– är cis-person
– är heterosexuell och monogam
– har pengar
Har jag glömt något?

Det enda som är normbrytande med henne är att hon är kvinna och ung, och ser vi hela normpaketet som ett stort rutnät av olika kategorier och faktorer, så hamnar Blondinbella tamejtusan längst upp i det ena snäva hörnet, så nära Normen Himself (dvs. den vite mannen) som det bara går.

Och vad vill jag ha sagt med det? Inte att alla måste vara mörkhyade, rullstolsburna, polygama lesbianer för att vinna respekt hos mig, verkligen inte, men jag menar att det är otroligt farligt att se henne som en ”normbrytare av rang”, som någon som bidrar till att förändra världsbilden och samhällets starka normer rörande kön, etnicitet, funktionsförmåga, hudfärg och så vidare när hon faktiskt inte gör det. Hon har enorm makt genom de tiotusentals människor som varje dag besöker hennes blogg, hennes ord väger tungt och när hon avfärdar genustänk och ”hen” som hitte-på och vi samtidigt erkänner henne som en normbrytande förebild, då bidrar vi till att osynliggöra de strukturer som finns i vårt samhälle och alla de människor, grupper, kategorier som dagligen drabbas av detta.

Att genus handlar om mer än kläder är självklart, och just klädval till sina barn kan ses som en pytteliten fråga när vi ser till hela samhället och alla de stora frågor och problem som ryms där – men denna pyttelilla fråga inrymmer starka uppfattningar och värderingar rörande kön och människors värde; på vilka sätt det är okej att uttrycka kön, vilka kön och könsidentiteter som alls erkänns i folks medvetanden och i offentliga sammanhang, vilka människor som anses ”normala”, vilka som anses ”onormala” och vilka som helt och hållet osynliggörs.

Och vad tror ni, skulle Isabella Löwengrip ha den starka ställning som hon har om hon vore lesbisk? Hade en arbetarklassbakgrund? Om hon vore transperson eller på något annat vis bröt starka könsnormer? Om hon vore synskadad, mörkhyad, muslim, fet…?