Tag Archives: förälder

När bebisen kom och allt runtomkring

23 Jul

Kanske är det dags att skriva lite? Några rader åtminstone? Jag ska erkänna att inspirationen inte är på topp, att skrivlusten är mindre än den varit på länge. Eller, den finns nog där – men frågan är vad jag har lust och inspiration till att skriva? Jag vet inte. Får se var jag landar med den här texten, helt enkelt.

En känslomässig bergochdalbana, så kan den här sommaren beskrivas (för att använda ett rätt slitet uttryck). Först att gå på sommarlov precis när hjärnan vaknat till liv igen, bara det var konstigt och inte riktigt välkommet. Ni vet, efter en otroligt märklig och omvälvande vinter med sjukskrivning och uppsägning, att äntligen känna sig levande och mänsklig igen – och sedan bara stänga av. Och ställa in sig på något nytt och om möjligt ännu mer omvälvande: Att bli förälder. För andra gången.

Slitiga veckor, en höggravid fru, en intensiv och uppspelt nästan treåring, nervositeten inför stundande förlossning och minnena från den förra som vällde upp alltmer. Ett planerat kejsarsnitt som ställdes in i sista stund, övertidsgraviditet, ännu mer nervositet och ett virrvarr av känslor och tankar i huvudet och i hela kroppen.

Och så satte förlossningen igång. På en lördag. Ja, vi trodde åtminstone att den var igång, eftersom värkarna höll i sig hela natten. Sedan kom söndagen och de avtog igen, men inte helt. Svärmor sov över i grannarnas lägenhet den kommande natten, för att kunna rycka ut när – om? – det skulle dra igång igen, på riktigt. Även natten till måndagen präglades av värkarbete. Men det blev aldrig så pass intensivt att vi åkte in till sjukhuset. Min fru fick dock inte sova den natten heller och på måndagsmorgonen kändes det rätt… hopplöst.

En granne (våra fantastiska grannar alltså!) körde trots allt in oss till förlossningen omkring måndag lunch, vi hade ringt dit för att få komma in för en koll. Hade de två senaste nätternas värkar givit något slags resultat? Jo, det hade de. Men min fru och hennes kropp var alldeles för utmattade för att det skulle dra igång ordentligt. Därför ordnades ett rum på BB-avdelningen där vi låg efter att Adrian föddes, avdelningen man hamnar på efter en inte riktigt ”lyckad” förlossning. Min fru fick en sovdos bestående av bland annat morfin och sömnmedel och jag åkte, alldeles vilsen i hela kroppen, hem till den blivande storebrodern ifall alltsammans skulle dra ut på tiden sedan.

Och det skulle det.

Måndag kväll tog jag sedan tunnelbanan tillbaka till BB och både jag och min fru sov där den natten. Eller, hon sov – tack vare sovdosen – medan jag låg halvvaken och snurrade i den där sjukhussängen. Tänkte på Adrian, tänkte på den stundande förlossningen. Vi blev lovade att hon skulle bli igångsatt på något vis efter att hennes kropp fått vila, och vi båda ställde in oss på att det skulle ske senast tisdag förmiddag.

Men icke… Kaos på förlossningen, och vårt tillstånd var inte direkt akut. Så hela tisdagen fick gå, med värkar som kom och gick, det lyssnades på barnet med jämna mellanrum och konstaterades att allt såg fint ut. Inte mycket till tröst, i synnerhet då vi ju hade vår treåring där hemma, som nu hade börjat längta efter oss.

Väntan, känslor som i perioder inte riktigt kändes hanterbara, uppgivenhet… men så äntligen, klockan åtta tisdag kväll fick vi ett förlossningsrum och en och en halv timme senare tog de hål på fosterhinnan så vattnet gick. Då satte allt äntligen igång ordentligt. Regelbundna värkar, och vi båda trodde nog att vi skulle få se vår bebis senast onsdag morgon, i synnerhet som vi hade den förra förlossningen i åtanke – då gick det fort efter att vattnet gått.

Men, ingen förlossning är den andra lik och det fortsatte ta tid. Sakta men säkert öppnade sig livmodern, min fru kämpade på med värkarna som blev alltmer intensiva – och vi båda blev tröttare och tröttare. Jag kände mig långtifrån så pigg och stöttande som jag ville vara och när hon bestämde sig för att ta epidural där mitt i natten blev även jag lättad: Äntligen fick vi sova!! Båda två!

Morgonen kom, det hela fortsatte i än långsammare tempo, men eftersom barnets hjärtljud såg så lysande ut hela tiden var det som om vi glömdes bort där inne på förlossningsrummet. Framåt förmiddagen bröt jag ihop, då oron över att även denna förlossning skulle sluta i kaos tog över. Jag kände mig verkligen inte kapabel att stötta min fru såsom jag skulle vilja, och jag sa det till undersköterskan. ”Det får inte sluta i akut snitt! Det måste gå bra! Den här gången måste vi få möta en skrikande bebis!” Och tack och lov gjorde mitt sammanbrott att min fru fick ny energi, istället för tvärtom. Så hon, vi, fortsatte jobba på. Med lite hjälp på traven av värkstimulerande dropp.

Tiden gick och runt lunch blev det till sist mer intensivt, på det där skitjobbiga men samtidigt positiva viset. Nog fan skulle ungen komma ut till slut!

Krystvärkar. Jag coachade, min fru lydde mina uppmaningar om att ömsom trycka på, ömsom slappna av i händer, käkar, andas…

Och så till sist. Klockan 14.22 kom den ut. Den skrikande bebisen med pigga ögon. Över fyra kilo tung och ett otroligt fint ansikte. Vi hade klarat det. Nästan fyra dygn senare var hon ute. Den rödhåriga lillasystern.

Nu är hon två veckor gammal, och jag måste säga att… allt har gått bra. Bra som i över förväntan. Även om allt fortfarande är svajigt och så himla konstigt. Att jag är ledig är å ena sidan en lyx som jag önskar alla nyblivna tvåsamma föräldrar, men å andra sidan gör det dagarna väldigt intensiva. Nu längtar jag efter att få börja jobba igen, att få rutin på tillvaron, att få använda hjärnan, träffa fler vuxna människor. Jag tror (eller jag vet) att vi båda känner likadant.

Dagarna består av att fylla förmiddag, eftermiddag och kvällar med diverse aktiviteter. Jag promenerar med bebisen, min fru ammar bebisen, jag promenerar eller cyklar på utflykt med treåringen, vi tar en och annan gemensam promenad, vi drar till stranden, vi träffar de vänner som finns hemma såhär mitt i semestern, vi försöker varva ner i soffan och är ytterst tacksamma över att netflix är uppfunnet. Jag städar, tvättar, fejar och plockar leksaker mer än någonsin förr och på nätterna gör vi vårt bästa för att sova. Min fru och barnen lyckas rätt bra med det, jag ligger oftast vaken och grubblar. Stundvis känns tillvaron helt okej, kanske rentav bra, njutbar – och stundvis känns det mest slitigt, motigt, jävligt. Jag gissar att jag delar detta med de flesta andra (nyblivna) flerbarnsföräldrar.

Hur ser er sommar ut?

Jag har inte försvunnit…

26 Jun

…men definitivt tappat gnistan en aning. Skrivargnistan, alltså. Engagemanget för feminism, politik, genusdebatt. Jag orkar inte alls just nu, om jag ska vara ärlig. Titt som tätt läser jag Fannys blogg, When darkness falls, Lady Dahmer, Oxhen, Mondokanel – tänker att hm, det där kanske jag borde spinna vidare på. Men sedan rycker jag på axlarna och släpper den tanken. Mitt huvud, hela min kropp är fylld av någonting annat, och jag gissar att ni vet vad.

Idag var vi på inskrivning på förlossningen inför nästa veckas planerade kejsarsnitt. Jag har velat bocka av den där punkten i almanackan rätt länge nu, bara för att allt ska bli mer verkligt och för att oron inför förlossningen och bebisens ankomst ska lägga sig en aning. Träffa barnmorska, obstetriker, narkosläkare och sedan vara redo – så redo som det går att vara (ungefär en trea på en tiogradig skala…).

Bara några få dagar återstår, och det är inte heller omöjligt att ungen bestämmer sig för att komma ut redan under helgen. Helt vansinnigt? Att det sker så snart? Vi fick för övrigt frågan idag om vi ville ha barn en dag tidigare, då de fått en lucka i schemat. Erbjudandet var lockande, tyckte framför allt min fru, men vi avböjde då det kändes onödigt att bebisens födelsedag och vår bröllopsdag skulle sammanfalla – nu när vi faktiskt har chansen att bestämma.

Adrian har fått en docka att ta hand om såhär dagarna före syskonets ankomst, och det är verkligen med stor omsorg han sköter sin bebis; han bäddar ner den under täcket i saccosäcken, han läser sagor för den, han badar den och han ber oss hålla koll på den när han måste springa och hämta något i ett annat rum. Till och med till förskolan har den fått följa med, och det resulterade i en stor kris i morse när ett annat barn slog till bebisen. Överlag har han varit… känsligare, och det råder ingen tvekan om att han funderar mycket på det här med att få syskon. ”Bebisen kommer slå och putta mig”, sa han ikväll när jag hade honom i knät, och jag lugnade honom med att bebisen inte kommer kunna göra mycket alls mer än att skrika. Däremot, sa jag, kommer den behöva mycket hjälp – till exempel av sin storebror.

Jag undrar verkligen vad som rör sig där inne i huvudet på honom och hoppas innerligt att allt kommer flyta på väl. Själv är jag mest orolig för sömnbristen, men ser fram emot barnvagnspromenader och att se kärleken barnen emellan växa fram så småningom.

Men. Hisnande är det, det erkänner jag mer än gärna. Det är fasen mer krävande – psykiskt alltså – att vara brevid än att vara gravid. Som gravid hade jag kontrollen, och även om det var för jävligt många gånger så hände det liksom i min kropp. Nu är allt bara så… ovisst.

Fem dagar kvar. Ni får hålla tummarna – och stå ut med sporadiska, mer eller mindre ointressanta uppdateringar från mig den närmaste tiden.imageimageimage

Jag som inte ens vant mig vid att vara förälder

19 Jun

Det har verkligen slagit mig nu, hårt och rejält: Att vi ska bli föräldrar igen. Att jag snart är tvåbarnsförälder.

Jag som inte ens har fattat att jag är enbarnsförälder, som dagligen fortfarande förvånas och förundras över den fantastiska lilla krabat som studsar runt hemma i vår lägenhet.

Jag inser att det gör mig rätt… döskraj alltihop, och jag måste påminna mig själv om att det kändes precis såhär förra gången också. Eller inte exakt, men jag minns hur jag två-tre veckor före beräknat förlossningsdatum började tvivla på att det här med föräldraskap var något för mig. Jag ångrade mig, undrade vad fan vi gett oss in på.

Och den första tiden som förälder var ju faktiskt ett rent helvete. Jag saknar inte Adrians första tre månader ett endaste dugg, de känns bara som en lååång period av ångest, orkeslöshet, oro, frustration och otillräcklighet.

Vi ska liksom in i den där skiten igen. Hur tänkte vi? Hur fan kommer det gå?

Men så sansar jag mig en aning. Påminns om att just det, förra gången hade vi aldrig gjort det där förut. Jag bar med mig mängder av förväntningar om hur det borde kännas att bli förälder. Jag hade mammas berättelser om hur de skötte mig som bebis i bakhuvudet, fick för mig att rutiner så tidigt som möjligt var superviktigt, räknade amningstillfällen, trodde att varje jobbig gråt- och skrikfas skulle vara i evigheters evigheter.

Nu vet jag bättre. Vi båda vet bättre. Vi räknar inte med att dansa omkring på ett stort fluffigt rosa kärleksmoln de första tolv veckorna – tvärtom. Visst ”räknar” vi (eller hoppas åtminstone) att förlossningen kommer gå bra, att såret kommer läka och ungen kommer vara frisk och stark, något annat går ju inte ens att förbereda sig på i förväg – det blir som det blir i så fall, och förhoppningsvis klarar kroppen och psyket det. Men om allt går som det helst bör, då har vi i alla fall några strategier för att få allt att funka.

Sovandet – jag och Adrian i ett rum, min fru och bebisen i ett.
Dagarna – vi turas om att tillbringa tid med barnen, oftast blir det kanske jag och Adrian som flyr hem till någon/på utflykt (bjud hem oss!) men vi hoppas också att det kommer funka att jag drar ut på barnvagnspromenader mellan matningarna, så att Adrian och andra mamman får mysa lite, se på film och äta godis.
Umgänge – jag vet att framför allt mitt behov av sociala kontakter med andra vuxna, av träning, av space, av sömn är enormt, och detta måste lösas på olika sätt. Annars blir jag knäpp och allt går åt skogen.

Så. Strategier finns. Men ovissheten om hur det blir är total, och det skrämmer mig som fan. Tänk om vi inte fixar det? Tänk om jag inte fixar det?

Hur som helst. Idag spenderar jag tid med mig själv. Jag har sprungit fem kilometer, jag har köpt en tröja, jag sitter i skrivande stund på café och har påbörjat en ny tysk lesbisk roman. Jag försöker andas. Peppa mig själv. Rensa hjärnan från jobb (det känns fortfarande vemodigt?) och blicka framåt. In i ovissheten. Förbereda mig på att kasta mig ut, hålla tummarna, blunda och hoppas på det bästa.

Vad tänker ni, är jag knäpp? image

Att se graviditeten som något gemensamt

4 Jun

Det som upptar mycket av mina tankar just nu är oundvikligen graviditeten och den stundande förlossningen. Samt givetvis morgondagens inbokade vändningsförsök. Den här graviditeten, den här ”vänta barn-omgången” är på många sätt helt annorlunda än den förra: För att det är andra barnet, för att jag jobbar nästan in i det sista, för att vi har en både positiv och negativ förlossningsupplevelse i bagaget, för att den här rackarungen sitter i säte – och för att det inte är jag som bär barnet. Jag räknar upp just det där, att jag inte bär barnet, sist av en anledning. För även om min fru självklart går omkring med en heeeelt annan känsla rent fysiskt så känns det verkligen att det närmar sig nu, även i min kropp och i mitt huvud. Känslorna är många och de är överallt, liksom. Jag känner mig ofokuserad på jobbet, jag drömmer om att vi ska föda barn på nätterna, jag googlar runt för att ta reda på mer om vändningsförsök och om kejsarsnitt…

Några gånger har det diskuterats i genusgruppen på facebook om det verkligen är okej att prata om ”vår graviditet” och ”vi är gravida!” och vissa (heterosexuella främst) uttrycker väldigt bestämt att nej, graviditeten är min, den som är gravid är jag. Och alltså, jag påstår inte heller att jag rent fysiskt går omkring med ett tre kilo tungt barn i magen, vars huvud stångar mina lungor och ger mig halsbränna om nätterna. Självklart inte. Men däremot är det så påtagligt hur jag, särskilt nu mot slutet, påverkas av att min fru är gravid, att jag själv är brevid – och ingen kan förminska den känslan.

Jag minns även hur det var under förra graviditeten, när jag hade bebisen i magen och hur min fru påverkades av och var delaktig i den. Inte bara genom att vi även då gick på alla MVC-besök tillsammans utan genom att hon fick vissa cravings (själv hade jag inga) och genom att hon under de sista veckorna blev så fumlig och snurrig att hon minst en gång i veckan tappade något ömtåligt i golvet eller sjabblade till det på jobbet. (Det blev dyra sista graviditetsveckor, kan man säga…)

Det känns fint, tycker jag. För det handlar inte om att förminska det orimligt tunga fysiska arbete som en gravid person uträttar och genomlider (och som jag är så tacksam för att min fru pallar…), utan om att vänta barn är något vi gör tillsammans, på samma sätt som vi sedan kommer hjälpas åt under förlossningen och därefter ta lika stort ansvar för den lilla krabaten och för föräldraskapet. image Ps. Jag vill verkligen tacka för alla fina och stöttande kommentarer jag fick på gårdagens inlägg! Och vilka berättelser ni delade med er av! Svar till var och en kommer så småningom 🙂

Minnen från en förlossning som inte riktigt räknas

3 Jun

I den här texten beskriver jag det jobbigaste med min förlossning. Om du är känslig och/eller höggravid kanske detta inte är vad du vill läsa just nu. Eller så är det det.

Jag skulle egentligen skriva ett inlägg om vårt lyckade homeparty med Victoria Kawesa, vilket ägde rum igår kväll. Men så var vi på förlossningen i morse, alltså inte för att föda utan för att få information inför födandet tillsammans med andra regnbågsfamiljer. Vi vet ju redan allt egentligen, och jag blir alltid så provocerad när det pratas om hur lång en latensfas ”är” för en förstföderska, hur en förlossning ”startar” för en förstföderska, när man ”ska” åka in till förlossningen som förstföderska. Som om det vore en sanning, liksom. Självklart var jag tvungen att lägga mig i, jag kunde bara inte annat: Det kan visst starta med hastig vattenavgång och värkarna kan visst komma igång direkt. Man måste kanske visst åka in långt innan barnmorskan i växeln ”tillåter” en att göra det. Och så vidare. Fan. Det ser olika ut! Varje förlossning är individuell!!

Värst av allt var dock det här: ”Sedan kommer bebisen och då lägger man upp den på bröstet!” Sedan kommer bebisen. Och då lägger man upp den på bröstet. Inget tillägg, inget ”om allt går bra”, inget ”oftast blir det så”. Bara fakta. Så blir det.

Och jag kunde inte hålla mig. Ångesten liksom bara sköljde över mig, vällde upp genom kroppen:
”Fast så blir det ju inte om bebisen kommer ut och inte kan andas”, hörde jag mig själv säga.

Jag skämdes så fort jag hade sagt det. Det kändes som att jag förstörde stämningen. Sa något som jag inte borde säga. Men jag önskar ju så innerligt att någon hade sagt det till mig!! Under graviditeten, under förlossningen, när krystningen drog ut på tiden, när de bar iväg den där blåa, livlösa klumpen som just klämts ut ur mitt underliv. Men det är som om det där ska vara nån slags hemlighet. Något det inte bör pratas om. ”När bebisen väl kommer ut, då släpper all smärta! Då känns det värt det! Då glömmer man hur ont det just gjorde!” eller ”Krystningen är den bästa fasen! Då känner man sig aktiv, då kommer belöningen snart!” Hur ofta hör man inte detta? Visst, för många är det säkert så, men inte för alla. Långt ifrån.

När jag tänker tillbaka på min förlossning, vår första förlossning, så vill jag fokusera på allt det positiva. Hur vattnet gick bara poff! klockan 00.00, hur värkarna kom igång direkt och hur bra det gick att slappna av och andas sig igenom värkarna. Jag vill tänka på fina, gotländska Jesper, barnmorskan som tog hand om oss när vi kom in till förlossningen, när jag fick bada och så jävla tappert fortsatte andas mig igenom värk efter värk. Jag vill också tänka på allt jävlar anamma som drev mig att byta position femtioelva gånger för att det stora barnet skulle tränga ner genom mitt smala bäcken, hur jag kämpade och krystade i fanimej nästan tre timmar, utan att ge upp. Jag vill tänka på det fantastiska stödet från min fru och vilket bra team vi var.

Det vill jag tänka på.

Men hjärnan vill annorlunda. Minnet i kroppen vill annorlunda. Så istället landar jag i att tänka på stunden då krystningen till sist resulterade i att den där bebisen kom ut. Barnet som inte alls såg ut som ett barn, utan som något stort och blått och stelt. Den där slippriga känslan var nog den värsta jag har känt, så fruktansvärt obehaglig att jag ryser när jag tänker på det. Och sedan förtvivlan när den där blåa, livlösa klumpen bars iväg, fort som bara den. När min fru försvann ut ur rummet tillsammans med barnmorskan. När jag upptäckte att hela sängen var överfylld av blod, och de sa till mig att det var ”helt normalt”. När jag ropade efter dem ”lever den?” och jag fick det korta svaret ”klart den lever!” När en annan läkare kom in och började sy ihop mig och de missade att bedöva överallt, när den förlösande barnmorskan utbrast ”jag ser inget för allt blod!” och jag undrade vad fan som hade hänt där nere egentligen.

Och var det värt mödan? Nej, det kändes inte så. Jag kände mig så jävla förödmjukad och förnedrad och så snuvad på belöningen. Det blev inget barn, det blev ett kyligt bemötande och någon som sydde ihop mitt brustna underliv med alldeles för lite bedövning.
När bebisen bars in till mig orkade jag inte ens hålla den och det sörjer jag fortfarande, det också. Att det inte finns någon riktigt fin och rosafluffigt lycklig familjebild på oss, på mig, min fru och den nyfödda Adrian.

Skit är det. Och jag vet att det är som det är och allt sånt. Jag vet att jag i jämförelse med många andra hade en bra förlossning. Jag vet att jag är lyckligt lottad som begåvats med världens finaste lilla unge. Men det hjälper liksom inte. Undrar om det någonsin kommer läka?

Besöket på förlossningen idag var kort sagt jobbigt. Grät gjorde jag hejdlöst, att se akutrummet dit de förde vår lilla nyfödda var bara så vansinnigt känslosamt och jag fick stänga av helt då vi var inne i ett förlossningsrum och blev visade utrustningen. Samtidigt antar jag det var ”nyttigt”, att all ångest kom nu istället för att jag överrumplas när min fru ska föda, om det nu blir vaginal förlossning. Jag vill ju ge henne det absolut bästa stödet, liksom.

(Dock kanske det blir kejsarsnitt den här gången, det vet vi förstås inte. På ett sätt tänker vi båda att det vore rätt bekvämt. Att slippa gå över tiden, slippa ovissheten, veta exakt vilken dag det händer. Det som talar emot ett sådant beslut och för vändningsförsök är nog enbart den där strävan efter en perfekt förlossning. En sån där förlossning som räknas och som de skriver om i alla gravidhandböcker. Knäppt egentligen.)

Genusutmaningar i vardagen: Viljan att kön inte ska spela roll kontra vetskapen om att det visst spelar roll (i andras ögon)

1 Jun

Och annars då? Jo, i fredags var vi i badhuset hela familjen. Adrian peppade som en tok hela morgonen, sprang runt i lägenheten och ylade ”badsängen!!” och skulle givetvis klä på sig sin soldräkt (ja, soldräkt) redan innan det var dags att åka. Det känns fint på så många sätt att göra en sådan aktivitet tillsammans då och då; dels för att stilla det dåliga föräldrasamvetet i stressiga tider, dels för att det ju är mysigt på riktigt. Här hemma går vi varandra på nerverna allihop, liksom, och Adrian avskyr när jag sitter vid datorn med bedömningar och annat. Jag klandrar honom inte.

Väl i badhuset tolkades han som vanligt som flicka av alla som hade anledning att nämna hans könstillhörighet (varför folk alls känner behov av att nämna just könstillhörigheten är egentligen en fråga i sig). Jag förmodar att det var den gula dressen i kombination med frisyren som solklart signalerade ”flicka!” i folks medvetanden. Vi är vana vid det, han är van vid det och jag vet ärligt talat inte om han ”vet” vilket kön han har, eller förväntas ha. I morse deklarerade han för mormor via facetime att han är en kille, igår sa han till mig att jag är en kille och ofta är han själv ett monster, en samuraj, en tiger, en häxa, en prinsessa eller, allra oftast, ”bara Adian!” så äsch, de där etiketterna betyder väl inte så mycket. Han vet inte vad det betyder att vara ”kille” eller vad det är som gör en till en kille, och det känns väldigt skönt.

Frågan är hur länge det håller i sig.

Jag funderar en hel del på hur jag ska förhålla mig till alla könsnormer som ju blir så oändligt mycket mer påtagliga nu när Adrian blir större (här har jag skrivit lite om det tidigare). Nu syns det verkligen att han är den som bryter mönstret ute på lekplatsen, barnen frågar vilket kön han har och vissa använder demonstrativt hon som pronomen även då de vet att han heter Adrian. När han har den rosettprydda sommarhatten och blommig tröja på sig så kan de inte riktigt annat. ”Har han någon pappa?” frågar de, trots att de vet svaret, och därefter kommer följdfrågan: ”Vem är den riktiga mamman då?” Adrian bryr sig inte, så pass liten är han fortfarande, och vi svarar tålmodigt och pedagogiskt med förhoppningen att han själv ska kunna använda sig av våra svar så småningom. (Ett relaterat sidospår i sammanhanget…)

Det är onekligen stört omöjligt att skydda honom från verkligheten. Är det inte andra barn och vuxna så är det tv och… netflix. Netflix dignar verkligen av könsnormer av alla dess slag, och jag har känt mig kluven till hur vi ska förhålla oss – censurera eller låta honom välja? Hittills har det blivit det senare. Vissa dagar är det urgulliga ”Supertrion” som gäller, parallellt med ”Dora utforskaren” och ”långa prinsessan” (= Barbie, ett rätt underhållande program faktiskt, med en dialog som snarare riktar sig till oss som lekte med Barbie för tjugo år sedan). Det känns rätt bra när han tittar på de där serierna, inte en massa machonormer, inget våld.

…men så andra dagar vill han bara titta på Samurai Jack och Power Rangers. Jag fattar verkligen inte vad han finner så fascinerande med den omåttligt fult tecknade samurajen, men spännande är det uppenbarligen med våldsamma slagsmålsscener och snabba klipp. Till följd av denna fascination har han de senaste dagarna lekt samuraj just, men på något vis känns även det rätt… harmlöst.

wpid-img_20140531_084828.jpg

En melonätande samuraj med ”svärdet” innanför tröjan.

För han är så mycket mer än så. Jag hoppas och tror att den kommunikation som vi bygger vår uppfostran och vår relation med honom på, alla böcker vi läser tillsammans med honom varje kväll och alla kramar och pussar han får – allt det där… väger förhoppningsvis upp att han finner svärd och pinnar så fascinerande, otäcka lejon och tigrar, häxor, monster, sjörövarpirater – och grävmaskiner, vilka han tidigare varit totalt ointresserad av. Och vad är så farligt med det egentligen? Rädslan är väl mest den att de mer pojkkodade intressena ska omvandlas till någon slags sanning om vem han är, och att det ena ska utesluta det andra. wpid-img_20140524_095406.jpg

Adrian tvärtemot med byxor på armarna.

Det här med att tänka och uppfostra genusmedvetet är onekligen komplext, för det handlar om så mycket. För det första medvetenheten om att barns (allas) tilldelade könstillhörighet påverkar hur vi bemöts av omvärlden, hur vi förväntas klä oss och bete oss, vilka lekar vi förväntas leka, vem vi förväntas bli vän med och vem vi förväntas bli kär i och på sikt vilka yrken vi kommer välja och vara bäst lämpade för osv. För det andra viljan att förändra det just nämnda, att vidga normerna för det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt”, att omvärdera det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt” och vem som tillåts vara vad. För det tredje att förmedla till mitt barn att hens könstillhörighet är fullständigt ointressant för mig, men att samhället kommer lära hen det motsatta, och rusta barnet för att kunna stå upp för den hen är oavsett vem samhället tycker att hen ska vara.

Jag tänker även en hel del på balansen mellan att å ena sidan fylla de två av samhället accepterade könskategorierna med nytt innehåll som en del i strävan mot ett jämställt samhälle, och att å andra sidan helt och hållet omkullkasta tvåkönsnormen och cisnormen, för att på sikt uppnå en jämlikhet där alla räknas. Jag vill liksom inte beröva vårt barn hans könstillhörighet genom att ”hemlighålla” det faktum att det står ”pojke” i hans pass, men givetvis inte heller pracka på honom en könsidentitet som han kanske inte känner sig bekväm i. Snopp betyder oftast pojke, men inte alltid.

Som sagt. Adrian tolkas i de flesta fall som flicka bland människor vi inte känner. Helst skulle jag förstås önska att folk inte könade barn eller någon människa alls i tid och otid och helt utan anledning. Men så länge de nu sysslar med det gäller det att förhålla sig på bästa sätt. Vi brukar inte rätta, och än så länge gör inte Adrian det heller. Tids nog kommer han säkert göra det dock, och vi kan bara hoppas att han fortsätter gå sin egen väg, med sommarhatt, gummistövlar, hello kitty-väska och samurajsvärd – eller vad det nu må vara som är hans grej just då.

Allra viktigast och vår främsta förhoppning är ju att han i slutändan växer upp till en trygg individ som trivs med sig själv, som respekterar andra människor och som beroende på vad situationen kräver inte ryggar inför att kommunicera, gråta, trösta eller säga ifrån.

(Och precis när jag skulle posta detta dök ett färskt inlägg från Oxhen upp. Läs det också.)

Hur förbereder vi vårt barn på att bli storebror?

27 Maj

Jag var fem år gammal när mitt första syskon föddes. Jag minns väl det första besöket på BB, att jag både fick hålla i min nyfödda lillasyster och även gick en liten runda med henne i famnen (hur tänkte de vuxna då?), men i övrigt är minnena rätt svaga från den tiden. Förmodligen för att vi bara träffades varannan helg, när jag var hos pappa. image Ett år senare, ett par månader före min sexårsdag, föddes min lillebror, och det är med honom jag sedan har vuxit upp, eftersom vi har samma mamma. Jag var så pass stor då, att jag minns mammas graviditet till viss del, jag minns morgonen då mormor väckte mig och berättade att jag hade fått en lillebror och att vi skulle åka till BB före lekis. Det var till och med min första dag på lekis den dagen, och jag var mäkta stolt som fick sitta där på samlingen och berätta att jag samma dag fått en lillebror. De tidigare tankarna om att slänga en eventuell lillebror i papperskorgen var som bortblåsta.

När man är så pass gammal som jag var när jag fick syskon finns det ett tydligt före och efter. Jag minns tiden då det bara var jag och mamma. Ibland hon, jag och en partner till henne, förstås. Och jag minns tiden efter att min bror hade fötts, hur saker och ting förändrades, men det… gjorde ingenting. Jag var en stolt storasyster som gillade att ta hand om min lillebror. Han fick vara på mitt rum, vi busade, vi kramades och lekte. Med honom var det förstås speciellt också, eftersom han aldrig blev en sån där lillebror som förstörde mina grejer eller gjorde livet surt för mig, på grund av eller tack vare hans omfattande funktionsnedsättning. Emil har alltid bara varit toppen, helt enkelt. Och alldeles unik.image
Adrian kommer vara knappt tre år när han om några veckor blir storebror. Han är tillräckligt gammal för att begripa att något är på gång, men för liten för att i framtiden kunna erinra sig tiden innan han fick syskon. Jag undrar så hur han kommer reagera när vi åker iväg till förlossningen och sedan kommer hem med en bebis. Hur traumatiskt kommer det bli? Hur fascinerad kommer han bli? Vad kommer gå lätt och vad kommer bli utmanande?

Vi märker redan hur han påverkas av det faktum att det finns en bebis i ena mammans mage. Han sover sedan ett par veckor uteslutande i vår säng, från att tidigare ha varit en ensamsovare. Han berättar då och då om bebisen som ligger i hans egen mage – ibland är det för övrigt en kusin, en morfar eller han själv som ligger där inne – och han vill att vi lägger örat intill så att bebisen kan sparka på oss. Ibland vill han gosa med (den verkliga) bebismagen, men ibland vill han hellre boxa eller hoppa på den. Igår kväll kröp han upp i spjälsängen, talade om att han ska sova med bebisen och byta blöja på den – men inte torka bajs. När vi är på MVC-besök är han föga intresserad, utan visar mest tydligt att han vill ha uppmärksamhet, smiter ut ifrån barnmorskans rum, ritar på golvet och släpar iväg med alla låneleksaker. Inte så konstigt egentligen.

Jag tror helt enkelt att han är som blivande storasyskon i den här åldern är mest: Orolig, nyfiken, spänd, ointresserad och rätt ovetande på samma gång. För självklart förstår han inte fullt ut vad som är på gång… men det gör ju inte vi heller, å andra sidan.

Hur förbereder vi honom på bästa sätt? Hur förbereder vi oss själva på att förbereda honom? Går det ens? Hur har ni andra gått tillväga och hur har det fungerat?

Min fru är lillasyster till en 18 månader äldre storebror, och har med andra ord själv aldrig upplevt ett liv utan syskon (och inte brorsan heller, egentligen). Ingen av oss har liksom den erfarenheten, att vara ett halvstort blivande storasyskon. Och även om vi hade haft det; alla barn och alla relationer är givetvis unika.

Vi försöker att prata lagom mycket om bebisen hemma. Vi gör Adrian delaktig så mycket vi kan, pratar om vilken tur bebisen kommer ha som får en storebror som Adrian. Vi frågar vad han helst vill hjälpa till med, om han vill hjälpa till och vi säger ännu oftare än vanligt hur mycket vi älskar honom och hur fantastisk han är. Böcker om att få syskon har vi läst fler stycken, och det märks att hans intresse växer (även om det som sagt saknas böcker som handlar om vår familjekonstellation). Ändå är jag rädd att det inte räcker till. Jag är otroligt orolig för att han ska känna sig åsidosatt, att han ska tro att vi älskar och bryr oss mer om bebisen än om honom.

Jag har jobbat och varit borta mycket under maj månad, och när jag är hemma sitter jag inte sällan med datorn och läser elevtexter. ”Mamma jobbar”, är en fras Adrian fått höra alltför många gånger den sista veckan, och det dåliga samvetet inom mig växer sig allt större. Tålamodet är sämre, tröttheten enorm, samtidigt som Adrian testar gränserna mer, utmanar, pockar på uppmärksamhet. Puh. Det är fan inte lätt att räcka till, och jag är långt ifrån alltid den förälder jag vill vara just nu. Även om både jag och min fru förstås gör vårt yttersta, i stort sett varje sekund. Hon som tung och höggravid, jag som utarbetad och stressad.

Det är med stor lättnad jag ser fram emot de kommande långhelgerna och sommarlovet. Då får vi vara tillsammans, i lugn och ro. Vara mammor och barn, med barnet i centrum lite mer. Förhoppningsvis kommer bebisen inte för tidigt; vi vill hinna återhämta oss och spendera lite tid som enbarnsfamilj först. För Adrians skull, för vår skull.image
…och sedan får den gärna komma ut, den där ungen. Den måste bara lämna sätesläge först – från och med idag har den prick fem veckor på sig.

Ps. Jag kommer säkerligen skriva mer om föräldraskap, graviditet och förlossning den närmaste tiden. Det finns så många bottnar i det, alltifrån att vara två mammor som turas om att föda till det rent vardagliga som varje yrkesarbetande förälder tampas med (och så lite genus ibland, utkasten ligger och väntar). Att jag skriver en krönika i sommarnumret av Nära barn har jag redan nämnt – men jag nämner det igen! Den handlar mest om mig och det fina i att slippa föda, även om jag också talar om hur oviktigt just det där födandet är egentligen. I synnerhet för barnet. För Adrian är vi båda lika mycket mammor, och den kommande bebisen är lika mycket båda mammornas – och hans! – bebis. Hoppas då bara att han kommer gilla att dela med sig av oss…

Sånt som man tänker på och tampas med som (blivande) regnbågsförälder

12 Maj

Just ja, det har jag ju glömt att berätta: Jag blev juridisk förälder till vårt ofödda barn i fredags! Eller, jag blev nog inte riktigt det. Men kanske? Det var lite oklart kan man säga, eftersom personen på Familjerätten inte hade den blekaste aning om någonting vad gällde samkönade par. Ni vet, det var ju ändå bara nio år sedan insemination för lesbiska par blev tillåtet i Sverige, lesbiska par har bara skaffat barn ihop sedan typ forever men hon hade visst ingen koll. Men det är lugnt, vi är vana att vara övningsexempel. Och att vi som gift lesbiskt par tvingas igenom en procedur som gifta heteropar slipper, det… är ju bara heeelt okej det också. (INTE.)

Nåja. Någon typ av papper fick vi i alla fall skriva på som skulle styrka att jag just nu är ”kvinnan” och senare avancerar till att bli ”föräldern”, medan min fru är ”modern” mest hela tiden. Tjoho! Förra gången var det tvärtom! Dock kunde vi inte fylla i allt än eftersom barnet är ofött, inte har någon födelsevikt och sådant (konceptionstid, ni vet – att vi har stenkoll på när barnet blev till means nothing to them), så vi får väl se hur mycket ”förälder” jag egentligen blev efter den där turen till Familjerätten… Suck.

Hur som helst är vi snart i vecka 34, efter aftonens MVC-besök vet vi att bebisen fortfarande ligger i säte (och att det alltså är dess huvud som stångar mot min frus lungor emellanåt) och vi kan ännu inte alls fatta att det snart ska komma en bebis. När fattar man sånt? Kanske kan ett avsnitt ”En unge i minuten” råda bot på det? Samt lite mysläsning av alla härliga vänta barn-böcker som tycks äääälska att exkludera oss: image (Värsta sorten: Den som påstår sig vara inkluderande, men sedan gör precis tvärtom. Snälla, var ärliga istället och SÄG att ni riktar er till heteropar. Eller gör en regnbågsedition av boken. Eller, som sagt, så gör jag det. Någon gång, när jag hinner.)

Förresten. Om vi stör oss på att osynliggöras i vänta barn-lektyr och att utgöra övningsexempel för Familjerätten så kan ni ju bara GISSA hur mycket den här familjen stör sig på rådande lagar. Kära nån. Att dessa förlegade, diskriminerande lagar inte bara kan upphävas…

När den andra mamman blir den första mamman och den första mamman blir den andra mamman (samtidigt som vi såklart är MAMMOR båda två)

6 Maj

Jag kan inte fullt ut förstå det, jag inser det. Om åtta veckor är vår bebis beräknad att födas, och det kan mycket väl bli tidigare (även om risken/chansen är liten). Och även om själva grejen ”snart ligger det en bebis i vår dubbelsäng” känns fullständigt overklig så har vi så smått börjat inse att något är på gång, och både jag och min fru har även insett betydelsen av att det faktiskt är första gången samtidigt som det är andra gången. Första gången för henne att föda, första gången för mig att stå bredvid. Andra gången för oss båda att bli föräldrar. Hittills har det där ”andra gången” stått i förgrunden, och vi båda har varit rätt… coola? Eller, inte coola kanske, snarare insiktslösa. Men i takt med att hennes mage har vuxit och ju sämre hon har börjat må, desto tydligare blir det där:
Första gången fast andra. Andra gången fast första. 

Det är inte helt lätt.

På vissa sätt lurar vi oss själva, båda två, och tänker saker som ”andra förlossningen går snabbare”, ”förmodligen kommer bebisen lite tidigare den här gången” och får för oss att vi kan det här med att föda och att ha en nyföding hemma, för vi har ju gjort det en gång!

Men så kommer vi på att så är det inte alls, förstås. Vi har faktiskt ingen aning, eftersom rollerna den här gången är helt omvända. Vi vet inte hur hennes kropp kommer reagera på smärta, vi vet inte hur snabbt hennes livmoder kommer vilja öppna sig, det finns ingenting alls som talar för att det kommer gå snabbare än 10 timmar från start till mål den här gången. Och tänk om jag inte är lika bra på att stötta henne som hon var på att stötta mig? Dessutom har vi redan ett barn här hemma nu, vilket också är lätt att glömma bort. Vi båda ser liksom framför oss hur vattnet går klockan 00.00, hur jag (fast hon) sitter i duschen och lindrar värkar, hur hon (fast jag) värmer vetekuddarna, packar klart det sista och ringer taxin som hon (fast jag) sedan hjälper mig (fast henne) in i…

Men Adrian då?

Vissa farhågor och funderingar delar vi självklart med vilket födande par som helst, men visst är det en annan grej om samma person föder båda barnen. Rollerna är aningen mer givna; andra gången blir verkligen andra gången (även om den givetvis kan se helt annorlunda ut i jämförelse med första).

När jag var gravid stod jag ständigt i fokus. Jag var verkligen Gravid. Illamåendet färgade hela vintern 2011, oron över att jag tränade för hårt/att jag tränade för lite gjorde mig halvt galen, sedan var det ligamentspänningarna, halsbrännan, bebisens stångande huvud i bäckenet, oron över ehec-smittan efter att vi oturligt nog ätit böngroddar i Tyskland precis den vecka då sjukdomen härjade som värst, det eviga nattkissandet, den fantastiskt dåliga sömnen… Vi levde båda med min graviditet – vår graviditet! – och hela sommaren gick åt till att plöja igenom serier som ”En unge i minuten” och ”Barnmorskorna”. Jag lusläste gravidlitteratur, gick på gravidyoga och tillsammans gick vi på en dyr profylaxkurs i sällskap med en massa heterosar. Vi köpte barnvagn och barnkläder och packade förlossningsväskan i god tid.

När det var dags att föda var vi så redo som det går att vara.

Min fru har inte alls fått samma uppmärksamhet och utrymme. Dels (tror jag) för att hon blev gravid så himla fort att vi knappt hann tänka, dels för att vi nu har ett barn redan, dels för att jag passade på att gå in i väggen i vintras (typiskt mig att stjäla showen), dels för att hennes kropp och psyke de allra första veckorna tycktes ”hantera” graviditeten betydligt bättre än min (något som dock ändrades under vintern…). Tiden har flutit på, hon har främst på egen hand kämpat för att bli beviljad graviditetspenning och jag har brottats mot utmattningsdepression och med att fixa det nya jobbet. Det har blivit vår och… snart är det liksom dags.

Det känns inte rättvist. Det är inte riktigt rättvist. Men den sista tiden fram till förlossningen, den kan vi och måste vi förvalta väl, så att vi båda känner oss förberedda: Hon på att föda, jag på att stå bredvid. Med oss i bagaget har vi den omvälvande, häftiga och också ganska traumatiska upplevelsen när Adrian föddes, och det gäller att vi lyckas använda den på rätt sätt. Alternativt: Bara släppa det, åtminstone just då, för den här förlossningen har ju egentligen ingenting alls att göra med den förra.Vi är inte samma personer nu som då.

Det är rejält svindlande alltihop.

Något som jag verkligen har saknat mitt i allt detta, och som jag tror att min fru också hade haft nytta av, är litteratur som berör just det här med att föda varsin gång. Ja, över huvud taget vänta barn-litteratur och -texter som frångår heteronormen, som frångår uppfattningen att ”mamma” alltid är lika med ”födande”. Det finns liksom inga texter över huvud taget att känna igen sig i. Boken ”Gravid igen” som vi fick av vår MVC-barnmorska handlar just om att vara gravid igen, vilket det ju inte alls är fråga om i vårt fall. Och även om det egentligen inte är viktigt vem som föder – vi ska båda bli mammor! – så är det viktigt. Också.

I kommande nummer av nya föräldratidningen ”Nära Barn” skriver jag en krönika just om att bli mamma för andra gången, utan att vara gravid. Den texten skiljer sig ifrån den här en del, eftersom vänta barn och bli förälder förstås är något komplext. Det finns mycket att berätta om och reflektera kring, oavsett om du är gravid eller inte, om du lever ensam eller ihop med någon. I slutet av maj finns numret i butikerna, köp det vetja!

”Jag har behandlat mina barn precis lika!” – om att finna ”bevis” på biologiska könskillnader

15 Apr

Det är en klassiker: Personer som så gärna vill tro på att sociala omständigheter påverkar oss som personer (säger de), men som överallt tror sig finna ”bevis” på att pojkar och flickor, män och kvinnor ändå är och förblir olika:

”Det är ju bara att se sig omkring, killarna är hopplösa när det gäller att ha koll på sina grejer.”
”Ja, konflikterna och skitsnacket här i klassen är det ju tjejerna som står för – det går inte att komma ifrån!”
”Killarna vägrar ju läsa, det är helt enkelt typiskt killigt!”
”Min dotter har hjälpt till här hemma från början, medan min son bara har legat där framför tv:n…”
”Att killar är mer sexfixerade än tjejer går ju inte att komma ifrån, bara att kolla på löpsedlarna…”
”Jag har verkligen ansträngt mig för att behandla min son och min dotter EXAKT LIKA, men ändå är de så olika som de kan bli!”

Ni känner igen, va? Överallt hittar man belägg för att ”det är kört”, bevis för att pojkar är på ett visst sätt och flickor är på ett visst sätt, trots att man ”gjort allt”.

Jag vill dock bestämt hävda att nej, man har inte ”gjort allt”. Inte som enskild person och inte heller som ett enat samhälle (eh, det sistnämnda: långt ifrån…). Problemen i ovanstående uttalanden/synsätt är flera:

För det första benämner man pojkar och flickor som separata, särskilda grupper och generaliserar utifrån (förmodad) könstillhörighet. Kanske är det så att en majoritet av pojkarna respektive flickorna är på precis det sätt man beskriver, även på individnivå, men det finns alltid några individer som skiljer sig ifrån mängden. Dessa glömmer man bort och gör därmed osynliga; de räknas inte med i ”statistiken”, de ses som ”undantag från regeln”. Och genom att man redan från början har bestämt sig för att synliggöra och språkligt befästa det som stämmer överens med ens stående uppfattning (vilken allra oftast överensstämmer med rådande samhällsnorm) är det säkerligen en och annan unge som bara därför har hamnat i precis det beteende som man befäster:
”Hörni pojkar, ni måste skärpa till er och sluta glömma era pennor!”
”Hörni flickor, ni måste sluta att prata skit bakom ryggen på varandra”
Barnen lär sig hur de förväntas agera, helt enkelt, och bara genom att gång på gång få höra att de ”är” på ett visst sätt (även om det är ett oönskat beteende) så kommer många anpassa sig och se på sig själva på just det sättet: Pojkar är slarviga. Flickor pratar bakom ryggen och kan inte leka tre. Det blir som ett evigt upprepande mantra och en självuppfyllande profetia. I detta ingår givetvis också att gång på gång fastställa att kön är lika med könsorgan, bara det är högst problematiskt.

För det andra så tenderar man att inte ens lägga märke till allting som avviker från den rådande uppfattningen, den rådande normen. Kanske har man en klass där väldigt många av pojkarna gillar att läsa, kanske har man en son som är helt ointresserad av bollsport och fysisk aktivitet, kanske är en majoritet av tjejerna i klassen fotbollsspelare, kanske har man en dotter som inte alls bryr sig om att vara ”söt” och som aldrig har koll på läxorna. Dessa normavvikande beteenden och intressen kommer förmodligen antingen omnämnas som ”undantag”, som något ”ovanligt” eller så hamnar de i bakgrunden, medan de beteenden som faktiskt lever upp till normen, återigen, lyfts fram och befästs: De läsande pojkarna kanske även knuffas i matkön, de fotbollsspelande tjejerna kanske är väldigt utseendefixerade, den osportsliga sonen kanske aldrig hjälper till att duka bordet och den lite slarviga dottern kanske väldigt ofta hamnar i konflikter med sina tjejkompisar på grund av skitsnack. Då kommer dessa, normföljande beteenden förmodligen hamna i fokus för diskussionen ändå.

För det tredje: Alla barn ska inte behandlas prick lika, för alla barn är inte prick lika. Vare sig du har en son och en dotter eller två söner då kommer dessa inte vara exakt lika varandra, av flera olika anledningar. Och oavsett om ett beteende är ”biologiskt” och ”könsbestämt” eller avhängigt något helt annat, såsom plats i syskonskaran eller andra sociala faktorer, så ska väl inte vad som helst förklaras giltigt eller uppmuntras?

Jag kan illustrera med ett exempel:
En bekant berättade om sina två barn, en son respektive en dotter, vilka båda två gillar att läsa. Sonen har nyligen lärt sig att läsa själv och dottern, som är äldre, har kunnat sedan länge. Dottern läser ensam på kvällarna och vill ofta i anslutning till sin läsning, eller dagen efter, komma till föräldrarna och diskutera vad hon läst och dela med sig av funderingar hon har. Sonen kan som sagt läsa själv, men han kommer inte självmant till föräldrarna med sina funderingar kring vare sig läsningen eller något annat. Om föräldrarna ligger intill honom under läsningen, däremot, och uppmuntrar till samtal kring boken och kring allt som hänt under dagen, då kryper även hans frågor och funderingar fram.
Så hur agerar föräldrarna? Jo, de behandlar barnen olika helt enkelt, eftersom barnen fungerar på olika sätt. Att behandla dem lika hade i det här fallet kunnat stärka en rådande norm som säger att ”flickor har behov att prata om sina tankar och känslor, men pojkar har det inte”, men genom att behandla dem olika så blir det tydligt att pojkar visst kan ha behov av det, men vissa/många av dem behöver lite extra hjälp på traven för att komma till skott.

Biologi eller socialt arv i detta exempel? Tja, tämligen ointressant – kanske en blandning av båda. Flickan i exemplet har säkerligen flera kompisar som gillar att läsa och som hon kan ”prata problem” med, medan pojken kanske inte har det, med tanke på hur normen ser ut. Den enda intressanta frågan, tycker jag, är hur vi vill att det ska se ut och agera därefter. Hem, skola och helst hela samhället tillsammans… inte undra på att det dröjer så förbannat.

Dock ska tilläggas, vilket även knyter an till mina första två punkter, att jag har jäkligt svårt för så kallad ”kompensatorisk genuspedagogik” där alla pojkar på förskolan får pärla och pyssla medan alla flickor får härja i bygghörnan, exempelvis. Barngrupper är mycket mycket sällan så könsmässigt homogena, även om det ibland krävs att man sätter på de riktigt skarpa könsglasögonen för att få syn på de individuella skillnaderna. Som pedagog är det dock ens skyldighet att göra det, av flera anledningar.