Den till skyarna upphöjda lesbiskheten, eller: Är det feministiskt att skildra kvinnor som svin?

Att vidga perspektiv skulle jag vilja prata om. Und zwar (ursäkta min tyska – vi har inget lika bra uttryck på svenska), om att skildra kvinnliga och framför allt lesbiska karaktärer på ett mer mångsidigt sätt. Dels om hur det sticker i folks/allas våra ögon och hjärnor när kvinnliga huvudkaraktärer inte beter sig som kvinnor ”ska”. Dels, eller främst, om hur sällan vi ens får möta och följa en (lesbisk) kvinna i en skildring där hon är… en HEL människa.

Det var filmen Tár med makalösa Cate Blanchett och Nina Hoss i huvudrollerna som fick mig att tänka på detta, samt frågan som ställdes i ett annat flöde, huruvida det är feministiskt (måste allt vara det?) med en berättelse om makt, där en (lesbisk) kvinna är (potentiell) förövare.

Okej, detta kommer bli långt och med flera spår nu. Jag börjar HÄR:

Lesbiskhet och lesbisk tvåsamhet ses gärna som en lösning och ett lyckligt slut i berättelser där detta skildras. Och tro mig, det var exakt bara det som jag ville se när jag var 15 år, boende i Kalmar som den absolut enda kanske-lesbiska personen och dessutom olyckligt, dödligt förälskad i min kvinnliga tysklärare. Det var därför jag såg Bound hundra gånger, och Fucking Åmål förstås, och senare Imagine me and you, Goldfish memory, But I’m a cheerleader, Desert hearts, DEBS, It’s in the water, A girl thing, The incredibly true adventures of two girls in love, Kyss mig… listan över filmer där en kvinna för första gången blir förälskad i en annan kvinna och till slut får henne kan faktiskt göras hyfsat lång. Spanar jag i mina bokhyllor så kan jag åtminstone hitta ett tiotal böcker med liknande tematik.

Och inget ont om detta! Dessa berättelser fyller en oerhört viktig funktion! Som åskådare blir man ju dessutom pirrigt lycklig när den olyckliga, genomgoda kvinnan äntligen kommer ut som lesbisk och livet blir härligt. Eller, förmodat härligt och lyckligt då, för filmen eller boken slutar ju gärna just där: När de har fått varandra. Att skildra en existerande, pågående lesbisk relation där båda kvinnorna även har framträdande fel och brister tycks inte lika intressant – eller har jag fel nu?

För säkerhets skull frågade jag en drös insatta vänner vilka berättelser de känner till, där en lesbisk karaktär eller lesbisk tvåsamhet skildras och står i fokus utan att just lesbiskheten är det slutliga, till skyarna upphöjda målet. Kanske har vi fått hjärnsläpp allihop, men vi kom inte på särskilt många. Själv har jag ju skrivit just ett par sådana böcker, och jag läste förra året exempelvis Jag händer jämt av Emma Rävås, som handlar om en destruktiv lesbisk relation samt har tidigare läst fantastiska Stigarna av Hedvig van Berlekom och Ann Beskow.

…och så såg jag filmen Tár på bio, då. I vilken huvudkaraktären Lydia Tár sedan länge lever med sin fru. De har på många sätt en stark och kärleksfull relation, och delar dessutom passionen för musiken. Lydia är dirigent och kompositör, Sharon är konsertmästare (heter det så?). Ja, storyn kan ni läsa om och se själva. Min poäng är att jag älskar det faktum att såväl karaktärerna Tár och Sharon, som deras relation, skildras på ett komplext, fullkomligt sätt. Inget rosa skimmer. Och deras relation utgör inte målet för berättelsens dramaturgi, utan den finns redan när storyn rullar igång. Man förstår att det finns ett före – inte heller detta kantat av guld – och det finns ett nu, där Tár är den som sätter tonen (🥁). Men, hon är inte maktfullkomlig eller rakt igenom ett svin – vi vet ju inte heller om hon är skyldig till det hon anklagas för – utan vi får också se hennes värme, hennes sårbarhet, hennes längtan och hennes totala vilsenhet.

Jag märker att jag medan jag tittar på filmen ändå önskar mig det där lyckliga slutet. Det som jag är van vid, och har fostrats i (delvis av mig själv och mina val av berättelser…) att vilja se: Den romantiserade bilden av lesbisk kärlek, den pirrande passionen, den uppslukande närheten… att, när allt annat skiter sig, åtminstone den lesbiska relationen ska få vara något vackert – till och med efter att Tár har flirtat med en ung, nytillkommen, kvinnlig cellist i orkestern, rakt framför ögonen på sin fru.

Men samtidigt uppskattar jag och fascineras av att äntligen få se något annat. Det är faktiskt som att ta ett gigantiskt kliv framåt.

Vi ”VET” alla hur heterosexuella relationer fungerar. Vi har sett dem skildras, vi har pratat om dem, vi känner till normerna, vi kan strukturerna. Kvinnor från Venus och män från Mars, maktbalans och maktobalans, jämställdhet och ojämställdhet. Och när något händer, när det skiter sig, när någon i den heterosexuella relationen mår dåligt, så finns det en massa välkända narrativ att luta sig mot eller spegla sig i. Vi förhåller oss till berättelserna som vi känner så oerhört väl och kan därigenom finns både tröst, styrka och framför allt förklaringar till varför det blir på ett visst sätt. Förstår ni vad jag menar?

För den lesbiska relationen finns få gemensamma narrativ. Det enda vi ”vet”, är att lesbiskheten antingen är lösningen på alla kvinnans problem, eller tja, att lesbiska relationer är dömda till misslyckande för hur ska det egentligen kunna fungera när båda två har pms?!

Men trots förmodad pms-problematik och kvinnors förkärlek till att kommunicera sönder varenda liten vardagskonflikt (så är det ju, eller hur?) så ”VET” vi att kvinnor per automatik är jämlikar. På samma plats i samhällshierarkin, på samma sida när man talar om mänskliga rättigheter. Detta torde väl betyda att lesbiska relationer alltid är jämställda, eller? Och exakt HUR intressant är det att skildra detta på bioduken eller i en stor roman?

Extremt intressant, har det visat sig. Eller: Det hoppas jag i alla fall att folk inser.

För nej, lesbiska relationer är givetvis långt ifrån alltid jämställda. Maktobalans, destruktivitet, även psykiskt och fysiskt våld förekommer, med skillnaden att vi inte kan…, vad ska jag säga? ”Skylla på”? att vi står på olika platser i samhällshierarkin.

Det är otäckt att på film eller i en bok möta en kvinna som går emot allt vi vet om hur kvinnor ska vara. Exempelvis en kvinna som utnyttjar sin makt, en kvinna som går bakom ryggen på sin partner, en kvinna som ljuger, som beter sig kyligt, egoistiskt, som helt och hållet går upp i sin karriär. Och det är ovant, kanske förvirrande, att följa en redan pågående lesbisk relation, som inte enbart är gullig och charmig eller het och passionerad, utan som bara ÄR, i all sin komplexitet.

Men det är så vansinnigt viktigt att vi får möta dessa berättelser. Ja, kanske är det rentav också feministiskt – om nu allt som är briljant (och som gestaltar kvinnoliv) måste vara det…

Ps. Tár är för övrigt inte i första hand en skildring av en lesbisk relation, utan – med Cate Blanchetts ord – ”a meditation on power”. Att en lesbisk kvinna spelar huvudrollen gör ju dock berättelsen än mer intressant. På flera nivåer.

Känns det inte lite ”gjort” att skriva om en heterorelation?!

Jag tänkte på en grej.

Mina berättelser handlar ofta om relationer, inte sällan om kärleksrelationer, och det är i första hand samkönade relationer som jag gestaltar. Det känns liksom mest naturligt, enkelt, det kommer av sig självt eftersom det ligger mig närmast och är (tycker jag) mest intressant.

Men så slås jag emellanåt av tanken om och oron inför att nä, fan, kommer folk tycka att jag upprepar mig nu?

Att jag blir tjatig?

Att det är som att jag beskriver samma personer och relationer hela tiden, fast med olika tilltalsnamn?

Och tycker folk att det blir ”too much” med alla dessa homo- och bipersoner? Mindre trovärdigt? Rentav genant och småsnuskigt?

Och sen vänder jag på tanken och undrar…

Tänker alla ni som gestaltar heteropersoner och heterorelationer såhär? Att ni upprepar er och är tjatiga när både huvudpersoner och de flesta bikaraktärerna är hetero? Att det bara blir samma samma och dessutom så sjukt tröttsamt med alla heterosar? Nästan orealistiskt liksom?

Jag funderar bara.

Författaren Hedvig van Berlekom och jag diskuterade bland annat detta under våra författarsamtal tidigare i år. Att samkönade relationer och homo- eller bisexuella karaktärer och relationer sällan gestaltas som… karaktärer och relationer, bara. Deras sexualitet och val av livspartner måste liksom vara en grej, ett tema. De kan inte ”bara” brottas med allt som hör livet och äktenskapet/dejtandet/förälskelsen till, utan det är viktigt att de också är homosexuella. Åtminstone ser det ofta ut så i böcker och på film. Och har de problem så kopplas dessa gärna till just att de bryter mot heteronormen, fast det i verkligheten inte ser ut så. Jo, självklart förhåller man sig som normbrytande ofta till normen, om inte annat för att omvärlden gärna påminner en om den titt som tätt. Men livet och människan är ju mer än så. Och att ”vara hbtq-person” är inte EN grej, även om folk tenderar att se varje enskild hbtq-karaktär som representant för alla hbtq-personer.

Hur ofta handlar böcker om heterosexuella karaktärer om att dessa är hetero? Nja, inte så värst ofta vill jag påstå och självklart hänger det ihop med att det är så sjukt vanligt.

Men likväl önskar jag att jag inte ens behövde fundera på huruvida mina berättelser kommer att uppfattas som nischade och smala, ”too much”, upprepande eller mindre trovärdiga på grund av att Tove spanar in Karin i lärarrummet istället för Jesper, eller att det är Ylva som råstöter på henne på personalfesten istället för Mats. För även om heterosexualitet är vanligare (åtminstone utifrån vad folk öppet visar upp), så är homosexualitet och samkönade relationer också väldigt vanliga.

Jag antar att vi behöver mer litteratur som bryter mot och på sikt vidgar normen. Och att vi som gestaltar normbrytande karaktärer och relationer måste försöka att släppa alla de där orostankarna. Våga.

Hur ska det annars kunna ske en förändring?

(Och på tal om upprepning: Alla vi som skriver upprepar oss ju. På ett eller annat vis. För att det faktiskt är igenkänning och viss förutsägbarhet – eller förutsägbar oförutsägbarhet – som mottagarna eftersöker när de/vi läser eller ser en film. Eller?)

Det finns litteratur och så finns det hbtq-litteratur – eller?

När jag är i Tyskland, vilket händer minst en gång per år, vill jag alltid släpa med mig böcker och filmer hem. Dels är jag tysklärare och därmed omåttligt förtjust i språket, och dels vill jag för personlig del hålla mig lite uppdaterad. Och när jag där och shoppar är jag tacksam över att både bokhandlarna och elektronikbutikerna har skrivit ut ”Queer” som en egen kategori. Det är nämligen alltid där jag letar först.

”Vadå, läser du bara hbtq-böcker och ser på flatfilm?” frågar folk mig ibland och tycker att jag är ensidig och en smula inskränkt. Eh, nej, svarar jag, för skulle jag göra det hade jag inte kunnat plöja omkring 60 böcker förra året eller för den delen sett på film så pass ofta som jag gjorde och gör. Utbudet är inte direkt gigantiskt när man söker efter något som bryter mot normen.

”Själv då?” vill jag sedan fråga. ”Läser du bara heteroböcker och ser på heterofilm?” Svaret från samtalspartnern är förmodligen ”ja”. Eller, snarare ”nej, det tror jag inte” för ytterst få skulle se, tja, Ferrantes Neapelkvartett, Stina Jacksons hyllade debut ”Silvervägen” eller typ ”Tatueraren i Auschwitz” som heteroböcker. Det är litteratur, bara. Generationsromaner, deckare, historiska skildringar – trots att de allihop i mångt och mycket kretsar kring heterosexualitet.

Men det är ju så normen fungerar. Det som anses normalt, benämns inte. Det som anses normalt, det hamnar inte i fokus. Det bara finns där och breder ut sig och tar plats, men det läsaren eller tittaren fokuserar på är allting runt omkring. Historien, känslorna, karaktärernas utveckling, manuset, språket… Ja, ni fattar. Etiketter sätts endast på det som antingen anses viktigt (och vilken genre en bok tillhör kan ju vara ganska viktigt att meddela) eller på det som sticker ut eller avviker från normen. Den som tillhör normen, i något eller i flera avseenden, finner identifikation överallt, utan att alls behöva leta. Den behöver heller aldrig, om den inte vill, ta del av kultur där det normbrytande står i fokus.

Som sagt kan jag ibland vara tacksam för att det just jag söker har fått en särskild etikett eller en egen hylla, men i grunden är jag ytterst skeptisk – inte minst nu, efter att min roman har getts ut.

För, vilket är egentligen syftet med att hbtq-kategorisera böcker? Och vem bestämmer när en viss bok (ja, nu släpper jag filmerna, de inbegrips i samma resonemang) ska kategoriseras som just ”hbtq-litteratur”? Är det antalet hbtq-personer i boken som avgör? Är det huvudpersonen som ska vara hbtq-person, eller kan det räcka att det finns en granne som är flata/bög/bi/trans/queer? Och om vi vänder på det: Hur många heterosexuella cispersoner behöver en bok innehålla för att den ska klassas som en hetero… sorry, ”vanlig” bok?

För att återknyta till mig själv och till min roman ”Om allt vore annorlunda” – hur vill jag att den kategoriseras? Som en roman, förstås. På samma gång som jag själv ibland taggar inlägg om den med #hbtq och #hbtqlitteratur, och jag vill mer än gärna åka runt på exempelvis Pride-festivaler och prata om boken. Men jag tänker att också det har med normen att göra, för det går liksom inte att inte förhålla sig till den. De som har läst min bok vet att den gestaltar känslor och relationer som vem som helst kan känna igen sig i, oavsett exempelvis sexuell läggning. Förälskade har de flesta av oss varit, och säkerligen i någon som vi inte borde. Varit rädda och känt skam har vi också gjort, och vi alla kan fyllas av ånger och längta efter att våga, efter att lämna, efter att börja om. Men samtidigt så belyser min roman hur det var att leva som homosexuell medan det fortfarande var olagligt, och den belyser hur dåtidens lagar fortfarande lever kvar i form av normer – något som är viktigt att både benämna och prata om.

Och någonstans här kommer jag fram till min poäng. Åtminstone alldeles strax.

Jag tror att syftet med att kategorisera exempelvis litteratur som ”hbtq-litteratur” delvis handlar om att hbtq-personer lättare ska kunna hitta den. För även om alltmer litteratur – och kultur överlag – är normmedveten och normvidgande, så har vi långt kvar och det betyder väldigt mycket för vem som helst att få läsa om någon som går att identifiera sig med, som delar samma erfarenheter som en själv. Men, jag tror att det ännu större syftet är att den som inte är hbtq-person ska kunna undvika att köpa just den där boken eller hyra den där filmen. Om inte annat, så är risken stor att det är så det blir. Som normperson går det att välja bort, för urvalet är stort nog ändå.

När jag föreläser om normkritisk pedagogik pratar jag både om att okommenterat inkludera det normbrytande OCH om att synliggöra och prata om normen. För så länge samhället är ojämlikt och så länge som diskriminering, förtryck, hot och våld mot minoriteter och normbrytande grupper förekommer, så kan vi liksom inte låtsas som ingenting.

…och därmed vill jag att min roman både ses som vilken skönlitterär berättelse som helst OCH som en skildring av under vilka omständigheter hbtq-personer (eller, homosexuella i det här fallet) har levt och i vissa fall fortfarande lever. Men helst av allt blir det senare – de eventuellt nya kunskaperna, insikterna och den ökade förståelsen – framför allt en bonus, utöver det att man finner engagemang, intresse och rycks med i själva historien. För jag är övertygad om att det är så förändring kan ske på riktigt.

Var jag tydlig nog nu?

 

Normbrytande sommarläsning

Som rubriken antyder har det inte anlänt någon bebis än – ett faktum som leder till att den här sommaren kommer gå till historien som en av mina mest litterära. Igår kväll påbörjade jag min sjunde roman sedan semestern startade (efter att ha plöjt roman nummer sex tidigare samma dag). ”Vad gör Adrian när du läser?” frågade grannen. Tja, han… ser på tv eller iPad. Eller leker i sitt rum – kanske, ibland. Eller så är han med min fru såklart, för vi turas om mycket just nu, hittar på varsin aktivitet – mer eller mindre avancerad – per dag. Fast just igår kväll gick den höggravida loss på våra golv, med borste och vax och litervis med allrengöring. Det har aldrig varit så rent här hemma, tror jag. Tacka vet jag övertidsgraviditet! (Hehe.)

Hur som helst, böckerna var det. Men innan jag presenterar dem en och en så vill jag tipsa om blogginlägget som jag publicerade på ”Det öppna klassrummet” igår eftermiddag, som handlar om just det: Böcker och läsning. Normbrytande litteratur eller litteratur som pekar ut det normbrytande, heter texten och jag tycker givetvis att ni ska kika in där och läsa – och hemskt gärna gå loss och tipsa om bra, normbrytande (ungdoms)litteratur i kommentarsfältet.

Själv inledde jag semestern med att läsa just en ungdomsbok, och en tyskspråkig sådan. ”Steingesicht” av Karen-Susan Fessel, som för övrigt skriver främst hbtq-relaterad litteratur. Jag vet inte om hon finns översatt till svenska, men jag tror tyvärr inte det. ”Steingesicht” (”Stenansikte”) är en söt och lagom gripande komma ut-historia om en tjej vars mamma dött efter år av drogmissbruk och som på grund av, eller tack vare, detta hamnar hos sin unga moster i en annan stad. Hade den funnits på svenska hade jag definitivt gärna läst den med mina elever, kanske som en bokcirkelbok om inte annat.

Därefter plöjde jag en annan ungdomsbok, från början tänkt att användas i undervisningen till hösten: ”Kulor i hjärtat” av Cilla Naumann. Den är dock slut hos förlaget och kommer inte tryckas mer, och dessvärre förstår jag varför. Korta berättelser, nästan som fristående noveller, där varje text gestaltar en eller flera känslor; sådana känslor som känns i maggropen. Men jag vet inte, den var inte lika fängslande som jag hade hoppats och dessutom störde det mig enormt att samtliga kapitel är skrivna utifrån ett extremt normativt perspektiv: Bara karaktärer med typiskt ”svenska” namn, alla hetero och där det förekommer något normbrytande (ett barn med funktionsnedsättning, ett barn som ”bara” har en mamma) beskrivs detta ur normens ögon och som något väääldigt konstigt. Nä, dålig känsla i magen.

Roman nummer tre levererades av en av grannarna och heter ”Du vet var jag finns”, skriven av Rachel Cohn. Den här gillade jag! Mörk och dyster, men ändå upplyftande tack vare språket och tack vare huvudkaraktären som verkligen tilltalade mig. Berättelsen handlar om och berättas av en tjock tjej, Miles, som har vuxit upp tillsammans med sin kusin – den smala och vackra och olyckliga, dotter till Miles homosexuella morbror. De har alltid varit precis som systrar, nära nära, men så plötsligt tar kusinen livet av sig och hela boken handlar om tiden efter detta. Anledningen till att jag nämner huvudpersonens kroppsstorlek är att den är relevant för historien; för att hon talar om den, dels på grund av samhällets fettförakt som givetvis påverkar henne, dels på grund av att hon – också – trivs med sig själv och hur hon ser ut. Om boken går att få tag i vet jag inte, men försök!

Efter denna var det så dags för en tysk roman igen, denna liksom den ovan nämnda inköpt på queerbokhandeln i Berlin: ”Fliegen lernen” av Renee Karthee. Vad ska jag säga? Besvikelse! Inte för att den var kass, utan för att den marknadsfördes som ”lesbisk litteratur” utan att innehålla ett enda lesbiskt inslag. Suck. Och typiskt bögar (för ja, ”queerbokhandel” betyder ju främst ”bögbokhandel”) att tolka ”kvinnlig vänskap” som ”lesbisk kärlek”.

Den femte då? En fullträff igen! ”Låt vargarna komma” av Carol Rifka Brunt, även denna levererad av ena grannen. 14-åriga June har nyss förlorat sin älskade morbror Finn på grund av aids (romanen utspelar sig i slutet av 80-talet) och berättelsen kretsar på olika sätt kring sorgen efter honom, kring spänningar och konflikter inom familjen, relationen mellan June och hennes syster Greta och vänskapen som växer fram mellan June och Finns tidigare hemlighållna pojkvän Toby. En fin historia, välskriven och gripande. Läs den!

(Börjar det bli långrandigt nu?)

Igår plockade jag äntligen fram en roman som stått länge i bokhyllan, men som jag på grund av dess tema dragit mig för att läsa: Sara Lövestams ”I havet finns så många stora fiskar”. Den handlar om mycket, och som alltid i lyckas Sara Lövestam på det där oväntat självklara sättet väva in inslag och karaktärer som bryter mot (bl.a.) cisheteronormen, men det som gör att obehagsklumpen växer i magen redan från början är bokens två huvudteman: Pedofili och barn som far illa. Dels på grund av detta – eftersom jag ville vara säker på att allt slutade väl – och dels för att den var så välskriven, läste jag ut hela på en dag. …och därefter började jag på en av julklappsromanerna: ”Blekingegatan 32” av Lena Einhorn. Den kan jag inte säga så mycket om än, mer än att jag givetvis hoppas att jag inte hinner läsa ut den innan bebisen kommer. Sådär. Junibacken nästa!

Ytterligare två normutmanande barnbokstips

Titt som tätt när vi är på biblioteket så dyker de upp, de där jättebraiga barnböckerna som inte konserverar en massa unkna könsnormer. På ett sätt är det bra att de bara ligger där hyfsat anonyma bland alla andra böcker, så att vem som helst kan råka låna dem, men samtidigt skulle jag ibland önska att det fanns särskilda hyllor eller åtminstone listor över ”genusgodkänd” eller allmänt ”normutmanande” litteratur. Eller hur? Jag är helt och hållet övertygad om att böckerna vi läser för våra barn har stor inverkan på deras syn på samhället, familjekonstellationer och andra människor och eftersom samhället i stort är så jäkla könsstereotypt och heteronormativt vill jag helst bara läsa böcker som utmanar normerna för Adrian. Normen lär vår unge översköljas av ändå liksom, på förskolan och när han slötittar på Barnkanalen.

De senaste två fina och normutmanande barnböckerna vi ramlade över var Syskondagen av Siri Ahmed Backström och Ellis blir mörkrädd av Siri Reuterstrand och Jenny Wik.”Syskondagen” handlar om en storasyster och en lillebror som får en hel dag för sig själva efter att lillebror kommit på att han inte vill gå till förskolan. Istället får lillebror följa med storasyster till skolan, sedan går de på café och till sist köper de precis de kläder de önskar sig, för pengarna som storasyster egentligen hade fått till en särskild klänning.Berättelsen utmanar normer om kön och familj på flera olika sätt. Varken lillebror eller storasyster följer normerna för hur en pojke respektive en flicka ska se ut och vara, syskonen har olika hudfärg utan att detta alls omskrivs och de verkar bo tillsammans med en ensamstående mamma som arbetar långa dagar, vilket innebär att storasyster och lillebror får klara sig en del själva. Det är en fin berättelse om syskonkärlek och vardag, som bara ”råkar” frångå stereotyperna, liksom. Jag gillade den, och Adrian också (även om den nog passar ännu bättre om ett år och senare).

”Ellis blir mörkrädd” fångade mitt öga på grund av förnamnet ”Ellis” just. Aha, tänkte jag: Ett könsneutralt namn, vad kan detta vara? Och jag hade rätt: Ellis könas inte någon gång i boken, eftersom författaren helt undviker att använda några pronomen när hon berättar om Ellis. Det vi får veta om Ellis är att hen lever tillsammans med sin pappa (bara), men eftersom det är hos morfar som Ellis ska övernatta så skulle man kunna tänka sig att det finns/har funnits en mamma någonstans. Eller så syftar ”morfar” på att det är pappans morfar, det förtäljer inte historien och står därmed fritt för läsaren att tolka, känner jag. Dessutom har ju inte barn någon koll på släktband och språk på det sättet, och en ”farfar” kan ju lika gärna vara en ”morfar” egentligen. Ni fattar. Den här boken lånade vi igår och jag har inte hunnit läsa den för Adrian än, men det är en trivsam och lagom spännande liten historia, så jag kan tänka mig att den går hem. När jag googlade på boken hittade jag för övrigt några ytterligare titlar om Ellis.

I mitt inlägg om biologi och sociala normer häromdagen kommenterade någon att just barnböcker allt oftare utmanar stereotyper, och det hade personen förstås rätt i. Det gäller dock fortfarande att leta aktivt för att inte falla i fällan ”jomen här finns ju faktiskt EN stark kvinnlig karaktär!” eller liknande. Dessutom måste sägas att just icke-heteronormativa barnböcker finns det betydligt färre av än böcker som vidgar synen på hur en flicka eller en pojke, en mamma eller en pappa är/får vara. Och… även om det ständigt dyker upp nya titlar så ligger de gamla böckerna kvar där i lådorna och barnen har liksom ingen koll på att ”den där boken skrevs för 30 år sedan och då var allt heeelt annorlunda!”

Boktips i regnbågens färger

(Gud vilken klyschig rubrik, sorry, kände mig plötsligt måndagskäck. Så himla vårigt väder, dessutom.)

I fredags hämtade vi ut ett litet bokpaket från Olika förlag på posten: ”UppfinnarJohanna och skrämselmaskinen”, ”Kivi och den gråtande goraffen”, ”Tillsammans med Vilma och Loppan” samt ett extra exemplar av ”Pinsamt värre, Krille” (bra som present).
Dessa två böcker läste vi på studs och Adrian blev genast förtjust i båda. Skrämselmaskinen med den jätteläskiga broccolikräkande skelettdockan fascinerade honom så totalt att han sedan i fredags flera gånger själv har suttit och tittat på bilderna och återberättat historien. Särskilt mycket fascineras han av bilden där dockans skelettmask trillat av och hon ser ut som vanligt igen – förmodligen är det en lättnad trots allt att det inte rör sig om ett riktigt skelett.

Berättelsen om den gråtande goraffen är den andra i serien om Kivi och den är verkligen riktigt bra! Ett oerhört tilltalande och fyndigt språk, underbart att alla karaktärer är okönade och jag tycker nog att denna är betydligt lättare att hänga med i för en 2,5-åring, både vad gäller illustrationer och språk. Rekommenderas varmt!

…och så dök alldeles nyss upp ytterligare ett boktips i mitt facebookflöde: Olika förlag ger i början av mars ut en bok om hur alla bebisar blir till! Hur spännande låter inte det? Jag är grymt nyfiken på den!
För övrigt skickade jag iväg två barnboksmanus till bland andra Olika förlag i början av året… Chansen att någon antar ens manus bara sådär, första gången och allt, är väl rätt liten – men ni får givetvis hemskt gärna hålla tummarna.

Trevlig måndag!

Ett genusinlägg, helt enkelt

(Den som kan finna en mer träffande rubrik till detta spretiga inlägg vinner ett pris i form av ära och berömmelse.)

Jag och Adrian slank in hos frisören i centrum igår för att jag behövde fixa till några hårstrån efter senaste klippningen och jag fick genast syn på något av det mest provocerande jag vet: En tvåbarnsfamilj med en dotter och en son, dottern i femårsåldern och klädd från topp till tå i rosa, med långt hår och tofsar, sonen i tvåårsåldern och alldeles nysnaggad (snaggad) samt klädd i knallblått. Jag kan inte hjälpa det: Jag blir irriterad. Inte för att långt hår, rosa kläder och tofsar är fel eller fult, inte för att kort hår och blå kläder är fel eller fult; utan för att de har ett barn av varje kön och så uppenbart ser dem och fostrar dem till att bli två individer av helt olika art, och förstås för att de på förhand har bestämt vem som är vem, vem som passar i vad, för vem det är ”så himla skönt” att ha kort snagg och för vem det är ”så himla fint” att ha håret i tofsar.

Missförstå mig inte, jag har ingen aning om hur dessa två föräldrar uppfostrar sina barn – de mår säkert jättebra och blir älskade och allt sånt där – men just den där… bilden, den visar så tydligt hur samhället ser ut med avseende på kön, hur stark tvåkönsnormen och cisnormen är. Och för mig, som genusmedveten och normkritisk förälder, är det helt enkelt ofattbart att det finns så många som uppenbarligen ser på sina barn som kön, och dessutom aktivt vill pressa ner dem i någon av enbart två olika könsmallar. Jag förstår det inte alls. Egentligen är det faktiskt rätt fascinerande, för deras världsbild måste ju ligga så otroligt långt ifrån min.

Samtidigt tänker jag allt oftare på hur svårt det kommer bli att värja sig från samhällets stora könspådrag, och framför allt skydda Adrian ifrån det ju äldre han blir. Sedan han började nya förskolan har det hänt att han pekar ut ”pojkar” och ”flickor” bland barn vi möter, han kallar sina större leksaksdjur för ”pappor” och de mindre för ”mammor” och det lär väl inte dröja länge innan han konstaterar att vissa prylar är ”tjejgrejer”. Dock vet jag såklart att vi föräldrar har stor möjlighet att påverka och det kommer vi naturligtvis försöka göra så gott det går – genom samtal, genom vårt språkbruk generellt, genom vilka filmer vi tittar på och vilka böcker vi läser tillsammans. För verkligheten är som bekant brokigare än stereotyperna och det kommer vi förmedla till vårt barn.

Och på tal om just böcker (häng med i svängarna!): Det gäller onekligen att se upp. Vi har fått ärva en del böcker, ett stort gäng har burits upp av släktingar från diverse grovsoprum och återanvändning välkomnas självklart. Dock är inte allt särskilt genusgodkänt, och viss litteratur är snarare rent jäkla skadlig skulle jag vilja påstå. Alla böcker av Sören Olsson och Anders Jakobsson till exempel (ett vidrigt exempel hittas här), för att inte tala om de gamla Jan Lööf-böckerna som förutom att de helt och hållet saknar kvinnliga karaktärer även reproducerar konservativa, ja, rasistiska föreställningar om vissa kulturer.

Vad som läses på förskolan vet vi dock inte, men eftersom det är därifrån Adrian har snappat upp både den ena och den andra ”sanningen” om kön så känner vi att vi snarast måste ta ett snack med dem. Den här lilla litteraturlistan ska de få: …och sedan får vi se om vi behöver gå så långt att vi köper böckerna själva. Självklart är böcker inte allt, men jag är tvärsäker på att de påverkar en hel del – om inte annat så kanske personalen får upp ögonen för hur de också kan (borde) tänka, agera och tala om och med barnen för att undvika att reproducera normer som skapar avvikare och osynliggör en himlans massa individer. Och ju starkare normerna är bland barnen (ju fler pojkar som har kort hår och flickor som har långt osv…), desto mer aktivt måste de vuxna arbeta för att vidga deras föreställningar – det står ju till och med i läroplanen.

Ett kvitto på att kampen leder någonstans (och några boktips)

Igår avslutades en av mina absoluta favoritbloggar, Stökboet. Riktigt ledsen blev jag när jag läste Sandras sista inlägg, för jag kommer verkligen sakna den bloggen. Så otroligt välskrivna inlägg med viktiga, skarpa, kloka åsikter och tankar – och till råga på allt blandat med vackra foton. In fort och läs i arkivet, ni som mot förmodan har missat.

Grejen är ju den, dock, att jag fullt ut förstår varför Sandra (och Johan) väljer att lägga ner bloggen och själv har jag under hösten flera gånger haft seriösa tankar på att göra samma sak: Sluta blogga. Ja, även nu när jag sitter här och i all hast ”efter jobbet”-bloggar så gnager det bak i huvudet; om jag orkar fortsätta, om det är värt det, om jag kanske skulle minska min ständiga inre stress om jag bara la ner bloggandet helt enkelt. Men samtidigt känns det skitsorgligt.

I morse fick jag den här kommentaren till det inlägg jag skrev i söndags: …och då känns det ju bara så bra i hela kroppen, för jag får ett kvitto på att mitt skrivande ger något, att allt mitt och andras arbete för en mer jämlik och jämställd värld leder någonstans – om än bara i det lilla och på en enda plats.

Därför fortsätter jag en stund på pepp-linjen/förändra i det lilla-linjen och tipsar om några böcker, nämligen de nyaste tillskotten i Adrians bokhylla:
Mamman och havet” av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm, Fastna med rumpan-dagen av Cecilia Rihs och Pia Niemi och Vad vill du bli när du blir stor? av Pamela von Sabljar, vilket dessutom är en samlingvolym innehållande böckerna Vad gillar du att göra? och Vad är din favoritsak? 

Adrian blev alldeles överförtjust av alla böckerna, och jag blir toklycklig av bilder av barn med olika hudfärg, kön och funktionsförmåga som gör saker som barn gör, fritt från normer och förväntningar. Det som även slår mig är hur otroligt ovanligt det är att böcker bryter normer på det här sättet – för när jag bland illustrationerna ser tre eller fyra barn med annan/mörkare hudfärg än grisrosa på en och samma sida så tänker min invanda normhjärna ”men oj så många mörkhyade barn!”, för att nästa sekund inse att… nä, de är inte särskilt ”många” – bilden återspeglar bara verkligheten, vilken i de flesta fall är betydligt mer varierad och färgglad än i barnböckernas värld. Befriande läsupplevelser, helt enkelt.

Nu ska jag återhämta mig från dagens bravader; kvartsamtal (ja, kvartsamtal), cellprov (hua) och två stökiga, bökiga men ändock till sist hyfsat lyckade svensklektioner om Sapfo och lesbisk lyrik. Jag gissar att det blir två avsnitt ”Homeland”, efter att vi tagit oss igenom eftermiddagskaos och läggning av barn.

Och ni då, kära läsare, hur har er dag varit? Har ni rentav ytterligare boktips att dela med er av eller dylikt?

…och ibland går det framåt: Dagens genustips!

(Don’t worry, jag har inte glömt flatfilmsfredag – det kommer senare idag!)

Titt som tätt blir jag mycket positivt överraskad när jag sitter och slötittar på Barnkanalen tillsammans med Adrian. För några månader sedan gick serien Cirkus Imago där ett avsnitt handlade om att cirkusartisten David var störtkär i Morgan, och överlag tycker jag att Bolibompa är duktiga på att hitta programledare och medverkande barn med olika kön, hudfärg, hårfärg, personlighet och funktionsförmåga.

…så igår kväll började introt till barnprogrammet Kimklubben och jag spetsade ögon och öron direkt! Två barn vid namn Kim och Kim, en tjej och en kille (men det nämns dock inte, åtminstone inte i avsnittet som vi såg) har en mysterielösarklubb tillsammans och hela serien har ett tydligt genomsyrande genustänk. Den Kim som tolkas som (och spelas av) en pojke har rosa sängkläder, rosa pyjamas och röda regnkäder, den Kim som tolkas som (och spelas av) en flicka har blå kläder – och i deras kompisrelation är de liksom helt jämbördiga. I gårdagens avsnitt löste de ett mysterium med stora saxar och gissade hej vilt vad den mystiske skäggige mannen egentligen skulle ha saxarna till. Till sist visade det sig att han hade dem för att kunna klippa till vackra tyger. Bara en sån sak. När jag googlade lite på serien hittade jag även en lärarhandledning från UR, så alla förskollärare och kanske även småbarnsföräldrar uppmanas härmed ta sig en kik!

Som om detta inte vore nog talades det alldeles nyss på nyheterna om att biblioteket i Sollentuna ska HBT-certifieras genom att bland annat lära sig om normer kring kön och sexualitet, bemötande av besökare och förstås ska utbudet på biblioteket utökas med fler genusgodkända och hbtq-relaterade böcker. Wow, säger jag! En barnbok som visades i bild och som jag tidigare inte hade sett var Vad vill du bli när du blir stor? från Olika förlag: en normkritisk bok om framtidsdrömmar och yrkesval bland annat. Den läggs genast i min varukorg. Så. Det var det. En härligt positiv start på fredagen, va? Nu: snabbdusch, lämning på förskola och snörvla mig igenom tre lektioner, klämma in flatfilmsfredagen någonstans på vägen och därefter helg inklusive fredagskonsert med Eva Dahlgren på Grönan.

Mördarrobotar är coola, Barbie är fjantig och det är tjejer också för den delen

Igår föreslog ett par av er att jag borde skriva en barnbok. Jag ler lite förläget och tackar för förtroendet, eller vad jag ska säga, och visst har jag tänkt tanken (storhetsvansinne är ju mitt andranamn). Dock vet jag ärligt talat inte om jag kan komma på bra barnberättelser, eller för den delen uttrycka mig barnanpassat utan att det blir bebisspråk av det hela. Inte en helt enkel konst, även om det kan verka så.

Så igår kväll inför läggningen drog Adrian fram en ny bok ur bokhyllan och jag halvt dog. Skrivs verkligen sånt här nu för tiden? Och nog sjutton borde vem som helst kunna skriva något bättre än det här – även jag?




Jag minns själv att jag skrattade förtjust åt Sune-böckerna i lågstadieåldern, och som bekant råkar Adrian för tillfället gilla att titta på ”Sunes jul” men alltså… Detta är inte roligt. Inte det minsta. Alls. Över huvud taget.

Så kanske. Någon gång i framtiden då jag plötsligt har tid över och idéerna flödar över mig – då kanske jag ska testa på att författa en barnbok. Men innan dess får gärna någon av Er ta det ärofyllda uppdraget i er hand!