Tag Archives: litteratur

Normbrytande sommarläsning

4 Jul

Som rubriken antyder har det inte anlänt någon bebis än – ett faktum som leder till att den här sommaren kommer gå till historien som en av mina mest litterära. Igår kväll påbörjade jag min sjunde roman sedan semestern startade (efter att ha plöjt roman nummer sex tidigare samma dag). ”Vad gör Adrian när du läser?” frågade grannen. Tja, han… ser på tv eller iPad. Eller leker i sitt rum – kanske, ibland. Eller så är han med min fru såklart, för vi turas om mycket just nu, hittar på varsin aktivitet – mer eller mindre avancerad – per dag. Fast just igår kväll gick den höggravida loss på våra golv, med borste och vax och litervis med allrengöring. Det har aldrig varit så rent här hemma, tror jag. Tacka vet jag övertidsgraviditet! (Hehe.)

Hur som helst, böckerna var det. Men innan jag presenterar dem en och en så vill jag tipsa om blogginlägget som jag publicerade på ”Det öppna klassrummet” igår eftermiddag, som handlar om just det: Böcker och läsning. Normbrytande litteratur eller litteratur som pekar ut det normbrytande, heter texten och jag tycker givetvis att ni ska kika in där och läsa – och hemskt gärna gå loss och tipsa om bra, normbrytande (ungdoms)litteratur i kommentarsfältet.

Själv inledde jag semestern med att läsa just en ungdomsbok, och en tyskspråkig sådan. ”Steingesicht” av Karen-Susan Fessel, som för övrigt skriver främst hbtq-relaterad litteratur. Jag vet inte om hon finns översatt till svenska, men jag tror tyvärr inte det. ”Steingesicht” (”Stenansikte”) är en söt och lagom gripande komma ut-historia om en tjej vars mamma dött efter år av drogmissbruk och som på grund av, eller tack vare, detta hamnar hos sin unga moster i en annan stad. Hade den funnits på svenska hade jag definitivt gärna läst den med mina elever, kanske som en bokcirkelbok om inte annat.

Därefter plöjde jag en annan ungdomsbok, från början tänkt att användas i undervisningen till hösten: ”Kulor i hjärtat” av Cilla Naumann. Den är dock slut hos förlaget och kommer inte tryckas mer, och dessvärre förstår jag varför. Korta berättelser, nästan som fristående noveller, där varje text gestaltar en eller flera känslor; sådana känslor som känns i maggropen. Men jag vet inte, den var inte lika fängslande som jag hade hoppats och dessutom störde det mig enormt att samtliga kapitel är skrivna utifrån ett extremt normativt perspektiv: Bara karaktärer med typiskt ”svenska” namn, alla hetero och där det förekommer något normbrytande (ett barn med funktionsnedsättning, ett barn som ”bara” har en mamma) beskrivs detta ur normens ögon och som något väääldigt konstigt. Nä, dålig känsla i magen.

Roman nummer tre levererades av en av grannarna och heter ”Du vet var jag finns”, skriven av Rachel Cohn. Den här gillade jag! Mörk och dyster, men ändå upplyftande tack vare språket och tack vare huvudkaraktären som verkligen tilltalade mig. Berättelsen handlar om och berättas av en tjock tjej, Miles, som har vuxit upp tillsammans med sin kusin – den smala och vackra och olyckliga, dotter till Miles homosexuella morbror. De har alltid varit precis som systrar, nära nära, men så plötsligt tar kusinen livet av sig och hela boken handlar om tiden efter detta. Anledningen till att jag nämner huvudpersonens kroppsstorlek är att den är relevant för historien; för att hon talar om den, dels på grund av samhällets fettförakt som givetvis påverkar henne, dels på grund av att hon – också – trivs med sig själv och hur hon ser ut. Om boken går att få tag i vet jag inte, men försök!

Efter denna var det så dags för en tysk roman igen, denna liksom den ovan nämnda inköpt på queerbokhandeln i Berlin: ”Fliegen lernen” av Renee Karthee. Vad ska jag säga? Besvikelse! Inte för att den var kass, utan för att den marknadsfördes som ”lesbisk litteratur” utan att innehålla ett enda lesbiskt inslag. Suck. Och typiskt bögar (för ja, ”queerbokhandel” betyder ju främst ”bögbokhandel”) att tolka ”kvinnlig vänskap” som ”lesbisk kärlek”.

Den femte då? En fullträff igen! ”Låt vargarna komma” av Carol Rifka Brunt, även denna levererad av ena grannen. 14-åriga June har nyss förlorat sin älskade morbror Finn på grund av aids (romanen utspelar sig i slutet av 80-talet) och berättelsen kretsar på olika sätt kring sorgen efter honom, kring spänningar och konflikter inom familjen, relationen mellan June och hennes syster Greta och vänskapen som växer fram mellan June och Finns tidigare hemlighållna pojkvän Toby. En fin historia, välskriven och gripande. Läs den!

(Börjar det bli långrandigt nu?)

Igår plockade jag äntligen fram en roman som stått länge i bokhyllan, men som jag på grund av dess tema dragit mig för att läsa: Sara Lövestams ”I havet finns så många stora fiskar”. Den handlar om mycket, och som alltid i lyckas Sara Lövestam på det där oväntat självklara sättet väva in inslag och karaktärer som bryter mot (bl.a.) cisheteronormen, men det som gör att obehagsklumpen växer i magen redan från början är bokens två huvudteman: Pedofili och barn som far illa. Dels på grund av detta – eftersom jag ville vara säker på att allt slutade väl – och dels för att den var så välskriven, läste jag ut hela på en dag.image …och därefter började jag på en av julklappsromanerna: ”Blekingegatan 32” av Lena Einhorn. Den kan jag inte säga så mycket om än, mer än att jag givetvis hoppas att jag inte hinner läsa ut den innan bebisen kommer.image Sådär. Junibacken nästa!

Annonser

Ytterligare två normutmanande barnbokstips

15 Mar

Titt som tätt när vi är på biblioteket så dyker de upp, de där jättebraiga barnböckerna som inte konserverar en massa unkna könsnormer. På ett sätt är det bra att de bara ligger där hyfsat anonyma bland alla andra böcker, så att vem som helst kan råka låna dem, men samtidigt skulle jag ibland önska att det fanns särskilda hyllor eller åtminstone listor över ”genusgodkänd” eller allmänt ”normutmanande” litteratur. Eller hur? Jag är helt och hållet övertygad om att böckerna vi läser för våra barn har stor inverkan på deras syn på samhället, familjekonstellationer och andra människor och eftersom samhället i stort är så jäkla könsstereotypt och heteronormativt vill jag helst bara läsa böcker som utmanar normerna för Adrian. Normen lär vår unge översköljas av ändå liksom, på förskolan och när han slötittar på Barnkanalen.

De senaste två fina och normutmanande barnböckerna vi ramlade över var Syskondagen av Siri Ahmed Backström och Ellis blir mörkrädd av Siri Reuterstrand och Jenny Wik.syskondagen-ahmed_backstrom_siri-23501180-685892900-frntl”Syskondagen” handlar om en storasyster och en lillebror som får en hel dag för sig själva efter att lillebror kommit på att han inte vill gå till förskolan. Istället får lillebror följa med storasyster till skolan, sedan går de på café och till sist köper de precis de kläder de önskar sig, för pengarna som storasyster egentligen hade fått till en särskild klänning.305658446866_dVLaPzXX_lBerättelsen utmanar normer om kön och familj på flera olika sätt. Varken lillebror eller storasyster följer normerna för hur en pojke respektive en flicka ska se ut och vara, syskonen har olika hudfärg utan att detta alls omskrivs och de verkar bo tillsammans med en ensamstående mamma som arbetar långa dagar, vilket innebär att storasyster och lillebror får klara sig en del själva. Det är en fin berättelse om syskonkärlek och vardag, som bara ”råkar” frångå stereotyperna, liksom. Jag gillade den, och Adrian också (även om den nog passar ännu bättre om ett år och senare).

”Ellis blir mörkrädd” fångade mitt öga på grund av förnamnet ”Ellis” just. Aha, tänkte jag: Ett könsneutralt namn, vad kan detta vara? Och jag hade rätt: Ellis könas inte någon gång i boken, eftersom författaren helt undviker att använda några pronomen när hon berättar om Ellis.9789132153792 Det vi får veta om Ellis är att hen lever tillsammans med sin pappa (bara), men eftersom det är hos morfar som Ellis ska övernatta så skulle man kunna tänka sig att det finns/har funnits en mamma någonstans. Eller så syftar ”morfar” på att det är pappans morfar, det förtäljer inte historien och står därmed fritt för läsaren att tolka, känner jag. Dessutom har ju inte barn någon koll på släktband och språk på det sättet, och en ”farfar” kan ju lika gärna vara en ”morfar” egentligen. Ni fattar. Den här boken lånade vi igår och jag har inte hunnit läsa den för Adrian än, men det är en trivsam och lagom spännande liten historia, så jag kan tänka mig att den går hem. När jag googlade på boken hittade jag för övrigt några ytterligare titlar om Ellis.

I mitt inlägg om biologi och sociala normer häromdagen kommenterade någon att just barnböcker allt oftare utmanar stereotyper, och det hade personen förstås rätt i. Det gäller dock fortfarande att leta aktivt för att inte falla i fällan ”jomen här finns ju faktiskt EN stark kvinnlig karaktär!” eller liknande. Dessutom måste sägas att just icke-heteronormativa barnböcker finns det betydligt färre av än böcker som vidgar synen på hur en flicka eller en pojke, en mamma eller en pappa är/får vara. Och… även om det ständigt dyker upp nya titlar så ligger de gamla böckerna kvar där i lådorna och barnen har liksom ingen koll på att ”den där boken skrevs för 30 år sedan och då var allt heeelt annorlunda!”

Boktips i regnbågens färger

24 Feb

(Gud vilken klyschig rubrik, sorry, kände mig plötsligt måndagskäck. Så himla vårigt väder, dessutom.)

I fredags hämtade vi ut ett litet bokpaket från Olika förlag på posten: ”UppfinnarJohanna och skrämselmaskinen”, ”Kivi och den gråtande goraffen”, ”Tillsammans med Vilma och Loppan” samt ett extra exemplar av ”Pinsamt värre, Krille” (bra som present).
image Dessa två böcker läste vi på studs och Adrian blev genast förtjust i båda. Skrämselmaskinen med den jätteläskiga broccolikräkande skelettdockan fascinerade honom så totalt att han sedan i fredags flera gånger själv har suttit och tittat på bilderna och återberättat historien. Särskilt mycket fascineras han av bilden där dockans skelettmask trillat av och hon ser ut som vanligt igen – förmodligen är det en lättnad trots allt att det inte rör sig om ett riktigt skelett.

Berättelsen om den gråtande goraffen är den andra i serien om Kivi och den är verkligen riktigt bra! Ett oerhört tilltalande och fyndigt språk, underbart att alla karaktärer är okönade och jag tycker nog att denna är betydligt lättare att hänga med i för en 2,5-åring, både vad gäller illustrationer och språk. Rekommenderas varmt!

…och så dök alldeles nyss upp ytterligare ett boktips i mitt facebookflöde: Olika förlag ger i början av mars ut en bok om hur alla bebisar blir till! Hur spännande låter inte det? Jag är grymt nyfiken på den!
image För övrigt skickade jag iväg två barnboksmanus till bland andra Olika förlag i början av året… Chansen att någon antar ens manus bara sådär, första gången och allt, är väl rätt liten – men ni får givetvis hemskt gärna hålla tummarna.

Trevlig måndag!

Ett genusinlägg, helt enkelt

13 Okt

(Den som kan finna en mer träffande rubrik till detta spretiga inlägg vinner ett pris i form av ära och berömmelse.)

Jag och Adrian slank in hos frisören i centrum igår för att jag behövde fixa till några hårstrån efter senaste klippningen och jag fick genast syn på något av det mest provocerande jag vet: En tvåbarnsfamilj med en dotter och en son, dottern i femårsåldern och klädd från topp till tå i rosa, med långt hår och tofsar, sonen i tvåårsåldern och alldeles nysnaggad (snaggad) samt klädd i knallblått. Jag kan inte hjälpa det: Jag blir irriterad. Inte för att långt hår, rosa kläder och tofsar är fel eller fult, inte för att kort hår och blå kläder är fel eller fult; utan för att de har ett barn av varje kön och så uppenbart ser dem och fostrar dem till att bli två individer av helt olika art, och förstås för att de på förhand har bestämt vem som är vem, vem som passar i vad, för vem det är ”så himla skönt” att ha kort snagg och för vem det är ”så himla fint” att ha håret i tofsar.

Missförstå mig inte, jag har ingen aning om hur dessa två föräldrar uppfostrar sina barn – de mår säkert jättebra och blir älskade och allt sånt där – men just den där… bilden, den visar så tydligt hur samhället ser ut med avseende på kön, hur stark tvåkönsnormen och cisnormen är. Och för mig, som genusmedveten och normkritisk förälder, är det helt enkelt ofattbart att det finns så många som uppenbarligen ser på sina barn som kön, och dessutom aktivt vill pressa ner dem i någon av enbart två olika könsmallar. Jag förstår det inte alls. Egentligen är det faktiskt rätt fascinerande, för deras världsbild måste ju ligga så otroligt långt ifrån min.

Samtidigt tänker jag allt oftare på hur svårt det kommer bli att värja sig från samhällets stora könspådrag, och framför allt skydda Adrian ifrån det ju äldre han blir. Sedan han började nya förskolan har det hänt att han pekar ut ”pojkar” och ”flickor” bland barn vi möter, han kallar sina större leksaksdjur för ”pappor” och de mindre för ”mammor” och det lär väl inte dröja länge innan han konstaterar att vissa prylar är ”tjejgrejer”. Dock vet jag såklart att vi föräldrar har stor möjlighet att påverka och det kommer vi naturligtvis försöka göra så gott det går – genom samtal, genom vårt språkbruk generellt, genom vilka filmer vi tittar på och vilka böcker vi läser tillsammans. För verkligheten är som bekant brokigare än stereotyperna och det kommer vi förmedla till vårt barn.

Och på tal om just böcker (häng med i svängarna!): Det gäller onekligen att se upp. Vi har fått ärva en del böcker, ett stort gäng har burits upp av släktingar från diverse grovsoprum och återanvändning välkomnas självklart. Dock är inte allt särskilt genusgodkänt, och viss litteratur är snarare rent jäkla skadlig skulle jag vilja påstå. Alla böcker av Sören Olsson och Anders Jakobsson till exempel (ett vidrigt exempel hittas här), för att inte tala om de gamla Jan Lööf-böckerna som förutom att de helt och hållet saknar kvinnliga karaktärer även reproducerar konservativa, ja, rasistiska föreställningar om vissa kulturer.

Vad som läses på förskolan vet vi dock inte, men eftersom det är därifrån Adrian har snappat upp både den ena och den andra ”sanningen” om kön så känner vi att vi snarast måste ta ett snack med dem. Den här lilla litteraturlistan ska de få: wpid-IMG_20131012_124742.jpg…och sedan får vi se om vi behöver gå så långt att vi köper böckerna själva. Självklart är böcker inte allt, men jag är tvärsäker på att de påverkar en hel del – om inte annat så kanske personalen får upp ögonen för hur de också kan (borde) tänka, agera och tala om och med barnen för att undvika att reproducera normer som skapar avvikare och osynliggör en himlans massa individer. Och ju starkare normerna är bland barnen (ju fler pojkar som har kort hår och flickor som har långt osv…), desto mer aktivt måste de vuxna arbeta för att vidga deras föreställningar – det står ju till och med i läroplanen.

Ett kvitto på att kampen leder någonstans (och några boktips)

8 Okt

Igår avslutades en av mina absoluta favoritbloggar, Stökboet. Riktigt ledsen blev jag när jag läste Sandras sista inlägg, för jag kommer verkligen sakna den bloggen. Så otroligt välskrivna inlägg med viktiga, skarpa, kloka åsikter och tankar – och till råga på allt blandat med vackra foton. In fort och läs i arkivet, ni som mot förmodan har missat.

Grejen är ju den, dock, att jag fullt ut förstår varför Sandra (och Johan) väljer att lägga ner bloggen och själv har jag under hösten flera gånger haft seriösa tankar på att göra samma sak: Sluta blogga. Ja, även nu när jag sitter här och i all hast ”efter jobbet”-bloggar så gnager det bak i huvudet; om jag orkar fortsätta, om det är värt det, om jag kanske skulle minska min ständiga inre stress om jag bara la ner bloggandet helt enkelt. Men samtidigt känns det skitsorgligt.

I morse fick jag den här kommentaren till det inlägg jag skrev i söndags: wpid-Screenshot_2013-10-08-10-50-51.png…och då känns det ju bara så bra i hela kroppen, för jag får ett kvitto på att mitt skrivande ger något, att allt mitt och andras arbete för en mer jämlik och jämställd värld leder någonstans – om än bara i det lilla och på en enda plats.

Därför fortsätter jag en stund på pepp-linjen/förändra i det lilla-linjen och tipsar om några böcker, nämligen de nyaste tillskotten i Adrians bokhylla:wpid-20131008_064209.jpg
wpid-20131008_064219.jpg wpid-20131008_064254.jpg wpid-20131008_064400.jpg wpid-20131008_064428.jpg Mamman och havet” av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm, Fastna med rumpan-dagen av Cecilia Rihs och Pia Niemi och Vad vill du bli när du blir stor? av Pamela von Sabljar, vilket dessutom är en samlingvolym innehållande böckerna Vad gillar du att göra? och Vad är din favoritsak? 

Adrian blev alldeles överförtjust av alla böckerna, och jag blir toklycklig av bilder av barn med olika hudfärg, kön och funktionsförmåga som gör saker som barn gör, fritt från normer och förväntningar. Det som även slår mig är hur otroligt ovanligt det är att böcker bryter normer på det här sättet – för när jag bland illustrationerna ser tre eller fyra barn med annan/mörkare hudfärg än grisrosa på en och samma sida så tänker min invanda normhjärna ”men oj så många mörkhyade barn!”, för att nästa sekund inse att… nä, de är inte särskilt ”många” – bilden återspeglar bara verkligheten, vilken i de flesta fall är betydligt mer varierad och färgglad än i barnböckernas värld. Befriande läsupplevelser, helt enkelt.

Nu ska jag återhämta mig från dagens bravader; kvartsamtal (ja, kvartsamtal), cellprov (hua) och två stökiga, bökiga men ändock till sist hyfsat lyckade svensklektioner om Sapfo och lesbisk lyrik. Jag gissar att det blir två avsnitt ”Homeland”, efter att vi tagit oss igenom eftermiddagskaos och läggning av barn.

Och ni då, kära läsare, hur har er dag varit? Har ni rentav ytterligare boktips att dela med er av eller dylikt?

…och ibland går det framåt: Dagens genustips!

30 Aug

(Don’t worry, jag har inte glömt flatfilmsfredag – det kommer senare idag!)

Titt som tätt blir jag mycket positivt överraskad när jag sitter och slötittar på Barnkanalen tillsammans med Adrian. För några månader sedan gick serien Cirkus Imago där ett avsnitt handlade om att cirkusartisten David var störtkär i Morgan, och överlag tycker jag att Bolibompa är duktiga på att hitta programledare och medverkande barn med olika kön, hudfärg, hårfärg, personlighet och funktionsförmåga.

…så igår kväll började introt till barnprogrammet Kimklubben och jag spetsade ögon och öron direkt! Två barn vid namn Kim och Kim, en tjej och en kille (men det nämns dock inte, åtminstone inte i avsnittet som vi såg) har en mysterielösarklubb tillsammans och hela serien har ett tydligt genomsyrande genustänk. Den Kim som tolkas som (och spelas av) en pojke har rosa sängkläder, rosa pyjamas och röda regnkäder, den Kim som tolkas som (och spelas av) en flicka har blå kläder – och i deras kompisrelation är de liksom helt jämbördiga. I gårdagens avsnitt löste de ett mysterium med stora saxar och gissade hej vilt vad den mystiske skäggige mannen egentligen skulle ha saxarna till. Till sist visade det sig att han hade dem för att kunna klippa till vackra tyger. Bara en sån sak. När jag googlade lite på serien hittade jag även en lärarhandledning från UR, så alla förskollärare och kanske även småbarnsföräldrar uppmanas härmed ta sig en kik!

Som om detta inte vore nog talades det alldeles nyss på nyheterna om att biblioteket i Sollentuna ska HBT-certifieras genom att bland annat lära sig om normer kring kön och sexualitet, bemötande av besökare och förstås ska utbudet på biblioteket utökas med fler genusgodkända och hbtq-relaterade böcker. Wow, säger jag! En barnbok som visades i bild och som jag tidigare inte hade sett var Vad vill du bli när du blir stor? från Olika förlag: en normkritisk bok om framtidsdrömmar och yrkesval bland annat. Den läggs genast i min varukorg. vad-vill-du-bli-nar-du-blir-stor-samlingsvolym Så. Det var det. En härligt positiv start på fredagen, va? Nu: snabbdusch, lämning på förskola och snörvla mig igenom tre lektioner, klämma in flatfilmsfredagen någonstans på vägen och därefter helg inklusive fredagskonsert med Eva Dahlgren på Grönan.

Mördarrobotar är coola, Barbie är fjantig och det är tjejer också för den delen

16 Jul

Igår föreslog ett par av er att jag borde skriva en barnbok. Jag ler lite förläget och tackar för förtroendet, eller vad jag ska säga, och visst har jag tänkt tanken (storhetsvansinne är ju mitt andranamn). Dock vet jag ärligt talat inte om jag kan komma på bra barnberättelser, eller för den delen uttrycka mig barnanpassat utan att det blir bebisspråk av det hela. Inte en helt enkel konst, även om det kan verka så.

Så igår kväll inför läggningen drog Adrian fram en ny bok ur bokhyllan och jag halvt dog. Skrivs verkligen sånt här nu för tiden? Och nog sjutton borde vem som helst kunna skriva något bättre än det här – även jag?
image
image
image
image
Jag minns själv att jag skrattade förtjust åt Sune-böckerna i lågstadieåldern, och som bekant råkar Adrian för tillfället gilla att titta på ”Sunes jul” men alltså… Detta är inte roligt. Inte det minsta. Alls. Över huvud taget.

Så kanske. Någon gång i framtiden då jag plötsligt har tid över och idéerna flödar över mig – då kanske jag ska testa på att författa en barnbok. Men innan dess får gärna någon av Er ta det ärofyllda uppdraget i er hand!

Den ständiga fighten mot heteronormen… och den helt vanliga vardagen

15 Jul

Jag och Adrian har tråkigt. Klockan är inte ens åtta och tristessen, rastlösheten, blää-heten har redan infunnit sig. Härligt. Hela dagen igår var en kavalkad i tråkighet, småkonflikterna avlöste varandra här hemma och jag var så fruktansvärt trött (sovtrött och trött-på-min-unge-trött) att jag ömsom tänkte ”Låt mig få gå till jobbet!” och ömsom ”Jag behöver semester efter den här ‘semestern’!” Nästa sommar kommer Adrian endast få vara ledig när både jag och Lisa är lediga, för ärligt talat: Detta fungerar inte. Alla andra är ju bortresta, vem sjutton ska vi leka med? Och vem är vaken klockan 05.30 och känner för att få spontanbesök?

Nu leker Adrian på balkongen, häller ut vatten på asfalten nedanför och ropar att han ser katter och traktorer. Det låter väl mysigt och sommaridylliskt? Jag passar samtidigt på att än en gång googla efter barnböcker om regnbågsfamiljer, för det känns inte riktigt rimligt att de få som vi har hemma är de enda som finns ute på marknaden: Sönderlästa ”Värsta prutten, Lolly!”, ”Pinsamt värre, Krille!”, samt även ”Jösta och Johan” (som vi alltid ändrar texten i av skäl jag beskrivit här) och förstås ”Lill-Zlatan och morbror Raring” som på ett väldigt subtilt sätt berättar om att Lill-Zlatans morbror har en pojkvän (jag tror faktiskt inte att någon enda treåring skulle tänka tanken att Steve och morbror Raring är ett kärlekspar…).imageGoogle hjälpte mig att hitta en och annan bok, bland annat ett gäng av Karolina Schubert från Spegel förlag, och även en rätt ny bok av Sara Stridsberg – ”Mamman och havet”. Den senare blir jag sugen på att köpa, men Schuberts böcker tycks fokusera så mycket på det faktum att barnen har två föräldrar av samma kön, eller för den delen tre eller fyra föräldrar – typ ”Max och Moa har två mammor!” – och det går jag inte riktigt igång på. Hur många böcker har titlar som ”Adam har en mamma och en pappa!” eller ”Roja och hennes heteroföräldrar på nya äventyr” liksom? Inte en enda såvitt jag vet, och att fokusera på det avvikande på det där sättet… nä, det gillar jag verkligen inte.

Vi kommer ju någon gång berätta för Adrian hur han kom till, vi läser Familjeboken som jag tidigare har tipsat om, barn på lekplatsen frågar redan typ varje dag om Adrian verkligen har två mammor och undrar igen och igen var hans pappa är och så vidare – så varför ska de skönlitterära barnböckerna lägga in en utpekande, upplysande del och än en gång befästa att detta är något ANNORLUNDA? Det talar ju verkligheten om för oss så bra ändå, och Adrian kommer säkerligen bli jätteduktig på att förklara att nej, jag har faktiskt ingen pappa

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka den jättekonstiga tanken ”jo men om en av tio böcker i Adrians bokhylla handlar om en regnbågsfamilj så är ju det rimligt, heterofamiljer är ju trots allt vanligast” – men sen bara: Va? Just precis därför – att heterofamiljer är vanligast – bör ju böckerna i Adrians bokhylla (och helst även filmerna han tittar på) vara alldeles sprängfyllda med normbrytande familjer, eller hur? Det finns inte direkt en ”risk” att han därför skulle börja tro att homofamiljer är vanligast, liksom… (även om det vore rätt härligt!).

…men det är den där sabla heteronormen som kommer och spökar i mitt huvud. Normen som har lärt mig att heterosexualitet inte bara är vanligt, utan också normalt, neutralt, rumsrent i alla lägen – medan homosexualitet inte bara är ovanligare, utan även mindre normalt, inte alls neutralt och nä, att berätta om sin icke-heterosexuella läggning i alla sammanhang kan man inte riktigt räkna med – folk kan ju tycka att det är lite obekvämt. Extra förmätet skulle det förstås vara att låta det avvikande ta större plats än normen. Suck, säger jag bara, för egentligen tänker jag inte ens så, jag har inte den inställningen vare sig till min egen sexuella läggning eller till vår familjebildning. För mig är det naturligast i världen, och jag är alltid alltid ÖPPEN med hur min familj ser ut. Något annat vore ju fasansfullt, i synnerhet nu när vi har barn.

Fighten mot heteronormen är dock ändå ständigt påtaglig, och på ett eller annat vis tänker jag minst en gång varje dag på att jag inte är hetero. Det är inte direkt jobbigt, det är inte synd om mig – men det är ett faktum att fundera på, för det visar att vi har mycket kvar att jobba med i det här samhället. Ett steg i rätt riktning är att det skrivs fler normkritiska barnböcker, görs normkritiska barnprogram och barnfilmer (vem känner sig manad?), så att barnen som växer upp nu inte blir lika normskadade och faktiskt fattar att det som råkar vara vanligast för den skull inte är viktigast, mest okej eller något att automatiskt räkna med ”när inget annat nämns” – oavsett om det gäller kön, sexualitet, hudfärg, etnicitet, religion eller funktionsförmåga.

(Och, inte att förglömma hörni: Det går ständigt framåt, vad än Jimmie Åkesson och damfotbollshatarna försöker med för tokiga tricks.)

Nu ska vi packa oss ut en sväng innan Adrian river lägenheten. För alltså, nej, han leker inte längre på balkongen. Sedan jag började skriva det här inlägget för en dryg timme sedan har vi hunnit äta frukost, se på tv i omgångar samt byta en rejäl bajsblöja, och jag har förflyttat mig själv och datorn minst fjorton gånger medan Adrian pockat på min uppmärksamhet på x antal olika sätt. Om det var någon som tyckte inlägget kändes spretigt så har ni förklaringen där.
Heteronormsfighten vs Den lesbiska mammavardagen 0-1.

I den här ett år gamla artikeln ur tidningen Mama tipsas för övrigt om fler böcker som vi ännu inte har i vår bokhylla, och det här och det här seminariet under Stockholm Pride önskar jag att jag hade möjlighet att gå på… Kanske är det någon av er som har det?

Fler hbtq-föräldrar behöver synas i det offentliga rummet

7 Jul

Jag har pms och är så att säga lite extra ”lättretlig”. Inte för att det ska tas som en ursäkt, men som en förklaring och även som den positiva anledningen till att jag plötsligt fick skrivarenergi trots ännu en okristligt tidig morgon med min älskade unge. Jag läste det här inlägget inne hos Lady Dahmer och blev aningen provocerad. Nej, inte av själva inlägget egentligen, för det är fint att hon belyser heteronormen och homosexualitet, men… Jag blir provocerad av att det heteronormativa samhället smittar av sig på våra barn och att de personer som verkligen drabbas av heteronormen och därmed bäst kan påtala och belysa den – homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera – så sällan kommer till tals i det offentliga rummet, får dela med sig av sina berättelser (på samma sätt som heterosexuella för jämnan delar med sig av sina) och synliggöra hetero- och cisnormen utifrån sina perspektiv. Särskilt saknar jag synliga hbtq-föräldrar och familjer som på något annat vis bryter mot den heterosexuella kärnfamiljsnormen – och dessa tänkte jag fokusera på nu.

Vilket jag tjatar om för jämnan är det bland barn och ungdomar som attitydförändringar kan och måste ske på riktigt. Barnfamiljer, förskola och skola är därmed viktiga delar i det normförändrande, normvidgande arbetet. Och vilka bär ansvaret på dessa arenor? De vuxna förstås: Föräldrarna, andra viktiga vuxna i barnens liv, pedagogerna. Att ha ett ”fördomsfritt och öppet förhållningssätt” räcker inte, vilket jag har skrivit om flera gånger tidigare (här och här bland annat) för du kan fortfarande bidra till osynliggörande – särskilt om du själv uppfyller normen på alla tänkbara plan (för egen del är jag exempelvis medveten om att jag även om jag lever med en kvinna uppfyller väldigt många andra normer).

Så, vad har vi för verktyg? 1. Språket, förstås: Hur vi talar om olika saker, olika människor och fenomen. Kön, sexualitet, familjer, relationer, kärlek – hur pratar vi med våra barn om sådant? Vilka perspektiv inkluderar vi på ett självklart sätt? 2. Litteratur, tidningar, filmer och tv-program: Förekommer det några alternativa familjebildningar i de böcker vi läser och de filmer vi visar? Erbjuder vi böcker och filmer med barn av olika kön i huvudrollerna? Hur framställs könen och deras relationer? 3. Vilka umgås vi med – består hela bekantskapskretsen av heterosexuella kärnfamiljer? Det är inte särskilt lätt att förändra sin bekantskapskrets förstås, men det kan vara något att åtminstone synliggöra för sig själv och fundera på varför det ser ut så. 4. Vad konsumerar vi själva för litteratur, film, tv-program, tidningar och bloggar? Om det är så att allt vi läser och tittar på handlar om och är skapat av heterosexuella cispersoner, tja, då kanske vi kan försöka vidga vår repertoar bara en liten aning, om inte annat så för att vi ska ha fler perspektiv i bakhuvudet när vi talar med våra barn.

Men. Där har vi haken: Har vi något annat att välja på?

Just litteratur som riktar sig till föräldrar och som inte är heteronormativ saknar jag verkligen. Föräldratidningar, föräldrahandböcker, större föräldrabloggar. Det finns helt enkelt inga sådana där hbtq-personer återkommande och på ett självklart sätt kommer till tals och därmed får synas i det offentliga rummet – i egenskap av hbtq-person och förälder på samma gång. Jag har varit i kontakt med tidningen mama några gånger och påtalat att jag tycker att de ska bli mer inkluderande vad gäller hbtq-perspektivet, och jag har fått uppmuntrande svar – men de tycker liksom att de verkligen tänker på detta och redan arbetar för att bli bättre. Okej, jag märker att de har tänkt till och jag uppskattar verkligen deras reportage  om exempelvis genus och pojkars läsning, kompisboende mammor, att de tipsar om barnboken ”Jösta och Johan” (som dock inte är en särskilt ny och inte heller en särskilt bra bok om man ska tänka normkritiskt), använder ”hen” och att de i en artikel nyligen hade med en bisexuell mamma som deltog med fingerat namn… men räcker detta för att locka och inkludera en större läsarkrets och bidra till förändring? Vad sägs till exempel om en krönika då och då av en hbtq-förälder? Att rekrytera en bloggande hbtq-förälder? Aktivt försöka komma i kontakt med regnbågsfamiljer och be om litteraturtips och tips på ämnen att skriva om? Eller är det för mycket begärt ”då vi trots allt är rätt få”?

Nu handlar inte detta om tidningen mama förstås, och jag kan bara strunta i att köpa den tidningen när jag känner att den inte riktar sig till mig – men saken är ju den att alla föräldratidningar är heteronormativa (säg gärna emot och tipsa mig om ni tycker att jag har fel!). Likadant ser det ut i föräldrahandböcker, där alternativa familjebildningar och regnbågsfamiljer på sin höjd får vara en parentes eller ett tillägg längst bak i varje kapitel (alternativt något som nämns redan i inledningen i ordalag som ”vi försöker även inkludera familjer som inte ser ut som normen” – och sedan ser man inte röken av detta välvilliga försök någonstans i hela boken). Böcker om regnbågsfamiljer tenderar i den utsträckning de existerar att vara politiska, samhällskritiska, upplysande – något som också behövs, men för att på riktigt vidga normen och förändra synen på vad kärlek är, vad en relation kan vara och hur en familj kan se ut, ja, då behöver vi ta ett steg till.

…och ytterligare ett bevis på att den där heteronormen håller oss alla i sitt grepp är att jag känner mig rätt… obekväm när jag skriver det här inlägget. Gnällig, som att jag begär för mycket och egentligen borde vara nöjd. Jag som fått tillåtelsen att skaffa ett barn och gifta mig och allt…

För övrigt har jag ett projekt på gång som handlar just om detta: hbtq, normer och föräldraskap. Jag vet att jag inte är ensam om det, jag såg exempelvis här att en antologi om queerfamiljer är på gång, men min idé ser lite annorlunda ut om jag har förstått saken rätt. Jag nämner det i en liten notis såhär längst ner eftersom jag inte vill avslöja för mycket än då jag befinner mig i planeringsstadiet, men jag hintar om det och om någon är nyfiken på att veta mer och kanske bidra på något sätt så får ni gärna maila: minasannaord@gmail.com  

Genusgodkända barnböcker och vikten av att läsa (än en gång)

1 Jun

Kände att det blev så himla deppigt i förra inlägget, måste väga upp med något skojigare. I facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” (gå med där om ni har missat) har frågan om bra barnböcker kommit upp, och jag har tidigare skrivit lite om genus och läsning exempelvis här. Adrian älskar att bli läst för och läsning är ju så otroligt viktigt, både för den egna språkutvecklingen, läsförståelsen och också för utvecklingen av den empatiska förmågan. Att jag själv läste mycket som liten räddade dessutom många regniga dagar. Trots detta så minskar läsningen i Sverige mer och mer, jag hörde nyligen att enbart 30% av alla föräldrar nu för tiden läser högt för sina barn – skrämmande, tycker jag.

Här kommer några av de böcker som Adrian gillar och som även känns vettiga ur genussynpunkt. För ja, det är även viktigt vad man läser och vad boken förmedlar…

image

wpid-2013-06-01-08.16.24.jpg

Adrians två första högläsningsböcker som därför har en särskild plats i bokhyllan och i hjärtat – båda två ur min barndoms bokhylla. Vi började läsa för honom när han var fyra-fem månader gammal, och även om han till en början inte förstod allt vi läste så tyckte han att det var mysigt – och det dröjde heller inte så länge innan han började visa vilka böcker och vilka avsnitt i böckerna som han gillade bäst.

DSC00434 (2)Både Tippen-boken och ”Jenny och Lillebror” är rätt uttjatade här hemma, och Jenny har dessutom gått i tusen bitar… Nu för tiden läser vi ofta följande böcker:

image

image imageEmma-böckerna av Gunilla Wolde må vara rätt gamla, men jag gillar dem. Den manlige förskolläraren Olle har rosa tröja och läser högt för barnen, Emma är tämligen neutralt klädd och det är pappa som dammsuger i boken ”Emma dammsuger”. Vissa saker följer normen, andra gör det inte och sammantaget blir det rätt schyssta barnböcker med mycket igenkänning.

wpid-2013-06-01-08.12.49.jpg

wpid-2013-06-01-08.13.09.jpg

Dojo gillar jag! Enkelt koncept för små barn och med små medel bryter, eller snarare vidgar författarna normen genom att Dojo (en han) bor i ett rosa hus och har rosa kläder, medan kompisen Maja (en hon) har lila-gröna kläder. De är båda aktiva i berättelserna, liksom även deras kompisar Gorby och Aisha.

Till sist två böcker som bryter mot heteronormen, men där den ena är betydligt bättre än den andra:

image

image

I boken om Krille åker Krille med sina föräldrar – som råkar vara två mammor – på charterresa till Kanarieöarna. Boken handlar om hur mammorna rör ihop det under packningen, blir stoppade i säkerhetskontrollen och hoppar bomben i hotellets pool så att vattnet stänker över hela poolområdet. Det vill säga: Det handlar om ett barn och hans föräldrar, och ingen vikt läggs vid att de inte är hetero. I boken om Johan och Jösta är det dock en grej att de är två killgiraffer. Flera gånger nämns det, och författarna gör därmed tydligt att det är lite konstigt (men ändå heeelt normaaalt!). Även ”Jösta och Johan” är en gullig bok med ett fint budskap, men jag tycker de kunde skippa sånt här:image

Har ni några bra boktips? Till yngre barn eller äldre?

Ps. Två bra länkar om läsning, om du själv vill förkovra dig eller behöver övertalas – eller om du som pedagog eller medmänniska behöver argument i samtalet med andra:
Succéförfattaren satsar allt på att lära barn läsa
Lästräning lika viktigt som idrottsträning