Mobillös och på väg mot huvudstaden

Det var så sant, jag har ju inte skrivit något om att jag blev bestulen på min kära mobiltelefon förra lördagen. Ur väskan jag bar på armen var det en jävel i överbefolkad butik som snappade åt sig den och när jag upptäckte det femton minuter senare var telefonen givetvis redan avstängd och long gone. Vilka idioter det finns, alltså. De första två dygnen hade jag viss ångest över att alla bilder på mitt barn nu fanns till någon annans förfogande, liksom mina viktiga anteckningar om allt möjligt. Sedan övergick ångesten i typ inre lugn – fan vad skönt att inte vara tillgänglig jämt! Att inte ens kunna twittra eller blogga stup i kvarten, att inte kunna slarva bort timmar på meningslöst facebookande och slösurfande.

Nu har det nya simkortet legat och tråkat i sitt kuvert i flera dagar, jag är något irriterad eftersom operatören tycks ha slarvat bort mina uppgifter och därmed aldrig skickar mitt spärrintyg (= kan inte få ut någon ny mobil på försäkringen, men abonnemanget tickar givetvis på) och för tillfället tjuvbloggar jag lite på min frus mobil medan hon, den nästan höggravida, kör oss upp mot Stockholm.

Långhelgen har tillbringats hos min familj i Kalmar, och på tisdag är tanken att jag ska börja heltidsjobba (om läkaren tillåter mig). Det känns rätt skruvat.

Nåväl. Nu vet ni att jag lever. Förhoppningsvis gör vår lägenhet också det, tur vi har grannar som hållit ett skarpt öga på den.

Om en lyckad regnbågsdag och obekväma frågor utan normkritik

Tiden rusar iväg. I torsdags gick Regnbågsdagen av stapeln och jag har nog inte riktigt återhämtat mig än. Jag och Adrian stannade i Kalmar över helgen och nu har jag jobbat på lovskolan två dagar – och på torsdag flyger hela familjen till Berlin.

Regnbågsdagen var som jag tidigare berättat ett initiativ från Kalmar kommun och Antidiskrimineringsbyrån i Kalmar, Länsstyrelsen var också med på ett hörn. Under dagen hördes fyra föreläsare, en av dem var alltså jag, och i publiken satt kommunchefer, diverse kommunpolitiker, skolkuratorer, skolsköterskor, lärare, andra kommunanställda, gymnasieelever och en och annan privatperson. Min uppladdning bestod i en sen flygning på onsdagskvällen samt en natt av extremt dålig sömn (Adrian vaknade någon gång i timmen och undrade var tusan han var) och när jag entrade Kalmarsalen en halvtimme innan min föreläsning var jag skittrött och genomskakis av nervositet. Före mig talade en transperson i 80 minuter om att komma ut som hbtq-person inom Svenska kyrkan och jag kände mig rätt övertygad om att hälften skulle somna när det var dags för mig.

Men. Det gick bra. Riktigt bra faktiskt. Publiken lyssnade uppmärksamt, småfnissade på rätt ställen och såg allvarliga ut när jag levererade mina viktigaste poänger: Att likabehandling är något som aktivt måste göras (en så kallad ”öppen inställning” räcker inte), att tolerans för ”avvikarna” befäster och reproducerar just de normer som gång på gång skapar avvikare samt att normkritik inte handlar om att alla människor ska bli likadana eller kritiserar det faktum att det finns heterosexuella cispersoner – utan att normkritiken helt enkelt erkänner att världen är brokigare än de övergripande samhällsnormerna låter påskina, vill vidga dessa normer och därmed justera maktobalansen människor emellan.

Jag vill nog påstå att mitt föredrag var det mest undervisande av de fyra, men framför allt utgjorde vi alla en bra enhet med våra olika utgångspunkter och erfarenheter och balansen mellan personliga berättelser, information, humor och politik blev rätt… perfekt!

Sist på dagen var det dags för panelsamtal. Vissa deltagare ur publiken hade skrivit frågor på små lappar och en moderator höll i samtalet. Och… här ville skämskudden åka upp ett antal gånger, måste jag erkänna. Samtidigt var det nyttigt, för vissa av frågorna gjorde verkligen tydligt att det här arbetet behövs, att hbtq-kompetensen är låg hos många och att normkritik är något som generellt sett saknas. Till och med efter en hel föreläsningsdag kring just hbtq och normkritik. Det dök upp frågor om varför lesbiska par ibland ser ut som en man och en kvinna (”är det inte det kvinnliga man blir kär i om man är lesbisk?”), varför normkritiken måste vara så himla kritisk, hur man egentligen ska behandla en person som man vet är homosexuell men inte har kommit ut ännu och ”var är alla svenssonbögar och varför vill de inte komma hit och berätta om sina liv???” Jag vill inte håna någon, verkligen inte – för det fanns ju inte heller några uppställda ramar kring vilka frågor som välkomnades – och självklart var det bra att vissa frågor lyftes så att vi i panelen kunde belysa hur heteronormen och cisnormen återspeglades i dem och på vilka sätt vissa frågor kunde anses problematiska, obekväma eller kränkande.

Priset togs dock på slutet, precis efter att jag och en annan paneldeltagare en gång för alla slagit fast vikten av att tänka efter innan man frågar något, att personer som avviker från normer inte per automatik är några vandrande frågelådor och att man som person i normposition verkligen bör fråga sig själv innan man öppnar munnen: Måste jag verkligen veta svaret på den här frågan för att kunna bemöta den här personen som en kollega, kund, kurskamrat eller elev/student? Är det en fråga rimlig att ställa och har den verkligen, verkligen relevans? Samt: Skulle jag ställa den här frågan till en person i normposition?

Och då kom den. Den sista frågan (av många) riktad till transpersonen i panelen:

”Vilken toalett går du på?”

…

Men som sagt. I sin helhet var dagen lyckad och det jag allra mest hoppas på nu är att arbetet fortsätter i min kära barndomsstad samt att det så smått börjar regna föreläsningserbjudanden över mig. Detta är roligt och viktigt!

Det slog mig just…

…att jag ska föreläsa i Kalmar den 24 oktober. Eller, det har jag ju vetat länge – sedan innan sommaren faktiskt – men när min mor nu uppmärksammade mig på att det är en riktigt jäkla stor happening som jag faktiskt kommer vara en del av så blev jag en aning skitnervös. Peppad också, som bara den, men nervös. ”Regnbågsdagen” kallar de det och det är en storsatsning på hbtq-frågor och diskrimineringsgrunderna sexuell läggning och könsidentitet/könsuttryck från Kalmar kommuns sida. Det känns fint att detta är något som pågår i min kära barndomsstad, och ännu finare att jag fått den äran att dela med mig av mina kunskaper och erfarenheter. Som en av programpunkterna. Shit.

Som jag har skrivit tidigare är det verkligen min dröm (eller en av dem) att få jobba med likabehandling och normkritik på heltid. Föreläsa, skriva, jobba i projekt, påverka, utveckla… I lördags var jag på en workshop med Rfsl-folk hela dagen och det var så härligt att under en hel dag låta föreningsengagemanget få flöda igen, att få diskutera hbtq-frågor med andra insatta. Tänk vilken lyx att ägna sitt arbetsliv åt dessa superviktiga frågor. Tänk. Och tänk om jag bara kunde vara nöjd med att göra en sak åt gången… 

På mitt nya jobb har ju jag fått det eminenta likabehandlingsansvaret, vilket även kommer innebära ansvar för en fokusgrupp med elever om just diskriminering och likabehandling. Även detta känns kul, men i nuläget är det så vansinnigt långt borta ändå – för jag har fullt upp med att hålla huvudet över vattenytan, det erkänner jag villigt.

Hur som helst. Planering av föreläsningen i Kalmar pågår, i huvudet samlar och sorterar jag material, funderar över upplägg och blir även en aning stressad av och till eftersom jag vet att tiden plötsligt brukar gå så rysligt fort. Parallellt med detta är hjärnan full av ofärdiga lektionsupplägg och ännu fler ofärdiga bloggutkast. Oj, vad jag längtar efter att skriva lika mycket som i våras – och jag undrar verkligen hur jag hann då? Men men, var sak har sin tid och nu måste jag sova. Utan att ha skrivit en endaste ordentlig rad om min unges tvåårsdag (förutom det kortkorta, icke-ordentliga hastiga morgoninlägget), utan att ha sorterat tankarna kring morgondagens lektioner. Tack och lov börjar jag senare i morgon.

Lösenordsskyddad: Den där ambivalensen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Nu är vi i Kalmar…

…och gör såna saker som man gör när man har semester.
Högst på min prioriteringslista står sömn, men jag kommer nog inte kunna låta bli att blogga lite också. Samt förstås jobba på mitt bokprojekt (spännande va?) och själv hinna läsa minst tre romaner:
(om jag i slutändan hinner läsa ut en så får jag känna mig nöjd…)

Hemma i Hufvudstaden

Fyra dagar går både fort och långsamt. Fort, för nu sitter jag här hemma i soffan igen medan Adrian tittar på Pippi som vanligt. Långsamt, för vi hann med en hel del under de där fyra dagarna i Kalmar – och framför allt lyckades jag stänga av allt jobb och all stress så totalt. Till och med blogghjärnan varvade ner en aning, trots viss frustration över att alls inte hinna och heller inte riktigt orka formulera mig. Att jag faktiskt ska gå och jobba idag känns inte verkligt, tur att jag åtminstone börjar lite senare så jag något sånär hinner vakna till. En vecka, sedan sommarlov…

Längtan efter en egen gräsplätt att släppa ut barnet på är så vansinnigt påtaglig nu, likaså längtan efter lugnet – att slippa t-centralen, pendling, det stressande folkvimlet. Samt förstås längtan efter min familj, mina föräldrar, morföräldrar, mina syskon – vi ses ju alldeles för sällan, och de korta tripparna blir alltid så fullspäckade eftersom alla måste hinnas med. Adrian har framför allt njutit av trädgårdsleken, att gräva i rabatterna, leta mask, hoppa studsmatta hemma hos morfar och hos min barndomsvän. Åka bil har dock inte varit någon favorit, och inte heller flygplan – ”samme!!” blev helgens trendande ord. Igår fattade han det kloka beslutet att sova hela flygresan upp, och när han vaknade hällde han i sig en halv flaska vatten för att sedan kräkas över hela mig på flygbussen (och jag höll på att bli kidnappad in i bussgaraget medan jag frenetiskt torkade upp kräkstänken med våtservetter, ”tur” att det mesta landade på mig – och att vi hade en väska full med ombyteskläder med oss).

Att ett helt läsår är till ända borde jag kanske också skriva om – mitt första hela läsår som lärare, på en och samma skola och dessutom på 100%. Men nej, inte just nu. Däremot hoppas jag att mötet med eleverna gör att hjärnan går i spinn igen, för jag har en del text att få ur mig – av aningen vassare karaktär än denna.

Nu vill jag flytta till Kalmar igen

Vi är i Kalmar, Adrian och jag. Ett helt läsår närmar sig sitt slut och nu efter att betygen är satta och jag har tre intensiva elevens val-dagar med retorikundervisning bakom mig passar en långhelg alldeles ypperligt som försmak av sommaren. Vi flög hit igår, Adrian gastade oavbrutet ”samme, samme!” (vilket naturligtvis betyder ”framme”) efter bara tio minuter i luften, spillde ut mitt kaffe innan jag ens hunnit smaka och väl hemma i mormors trädgård passade han på att bajsa i gräset och därefter över hela altanen. Jag tror att vi måste sluta med mjölken igen.

Ett lugn infinner sig alltid i kroppen när vi kommer hit, blandat med den extrema tröttheten som hjärnan tillåter att släppa fram när ledighet står på agendan. Och när Adrian springer runt i gräset, hjälper bonusmorfar att vattna rabatterna, sparkar boll och plaskar i poolen fram till läggdags kommer den där längtan efter en trädgård och ett litet hus igen. Att bo i lägenhet är fan att sitta bort sitt liv! Komma hem, hetsa med matlagning, krascha i soffan framför tv:n fram till läggning – att ta sig ut är liksom ett sånt jäkla projekt som definitivt inte går att genomföra under veckorna. Nä, vi måste verkligen jobba mot att den där drömmen om trädgård – eller åtminstone en liten gräsplätt – blir verklighet.

I höst är jag förresten inbjuden av Kalmar Kommun att föreläsa om hbtq-frågor som en del i ett projekt att sätta hbtq-Kalmar på kartan, och Ninjafeministerna har jag ju skrivit om tidigare; två positiva saker som i kombination med att Kalmar och Öland är så himla mysigt under sommarhalvåret onekligen bidrar till att småstadsdrömmen vaknar till liv. Än en gång.

Nåväl. 24 grader i skuggan utlovas idag, vi ska möta upp mina systrar och eventuellt en av mina bröder för picknick och sedan fira morfar som fyller 68. Känner mig lite… stressad över att inte hinna blogga något om de senaste dagarnas diskussioner om vithetsnormen och jag skulle gärna fortsätta mitt resonemang utifrån Blondinbellas rabiesfeministutspel – men jag tänker att ni som läser också ska ut i solen idag, och för den som är i akut behov av bloggläsning finns ju alltid Schmenus, en fantastisk blogg att lita på i vått och torrt, i regn och i solsken och så vidare.

Jag är liksom inte bara bloggare, jag är en småförkyld, halvt utbränd heltidsarbetande småbarnsmor med extremt behov av sommarlov också. Lätt att även jag själv glömmer det ibland.

Ninjafeministerna och aktivismen i småstaden

Det är ju så självklart egentligen. Att det finns vettiga personer som arbetar för jämställdhet och jämlikhet precis överallt i landet, och därmed även i min hemstad Kalmar. Men ändå värmer det lite extra i hjärtat när jag läser om nätverket Ninjafeministerna i lokaltidningen Barometern, och när jag av mamma får höra senaste nytt om B-G Svedjenäs, som efter att ha uttalat sig kvinnofientligt mot folkpartisten Inger Hilmansson inte bara blivit anmäld av Kalmar Kommun, utan även blivit av med samtliga sina offentliga uppdrag. Öppet kvinnoförakt straffar sig.

Storstaden i all ära, men i en mindre stad finns en sån oerhörd möjlighet att påverka och förändra; kraften och viljestyrkan hos de som vill arbeta för bra saker är enorm och det är på något vis mycket lättare att få många att lyssna på en, tror jag. Av precis samma anledning finns det förstås baksidor med småstaden, men de gånger jag får ett litet sug att flytta tillbaka är det möjligheterna att förändra som peppar mig lite extra. Här i vår kära Hufvudstad dränks engagemanget gärna i energitjuvar som långa restider och ofta ett alltför stort utbud, samt för min del känslan av att vägen till att göra skillnad är så vansinnigt lång. Kanske är det också därför som exempelvis en viktig förening som Rfsl Stockholm bara har 1500 medlemmar istället för 15000 (eller 50000!). Folk tänker att allt redan är tipptopp här och dessutom räknar många med att någon annan ska ta tag i saker i en stor stad – min röst gör väl varken till eller från?

Nåväl. Nu spånar jag bara och jag har heller ingen aning om var vi till sist hamnar i framtiden. Just nu bor vi här och jag har svårt att föreställa mig något annat. I skrivande stund är jag och Adrian på väg till en stor loppis där vi även ska möta upp några vänner och därefter kommer vi eventuellt delta i en demonstration mot sexism. För även om vi bor i en storstad och det finns många andra som kan göra jobbet åt en, så känns det ju ännu bättre att bidra själv…

Funderingar på väg hem från småstaden

Så sitter vi på den där bussen igen. Fem timmar och fyrtio minuter upp till huvudstaden och hemmet. Sköna dagar har det varit, men som vanligt gick tiden förbannat fort. Träffat mor, far, bonusföräldrar, tre av fyra småsyskon, mormor, morfar, morbror, kusiner, barndomsvän och lite andra nära och kära – rätt bra jobbat på tre och ett halvt dygn.

Det är märkligt det här med barndomsstaden, hemstaden, det ”förflutna”. Jag skrev ju om det häromdagen, men kanske var jag inte helt rättvis i min beskrivning och min känsla. Faktiskt så kan jag inte alls veta hur det är i Kalmar nu, för jag har inte bott där sedan jag var 19 år. Hela mitt vuxna liv har tillbringats utanför Kalmar, först en sväng i Tyskland och sedan snart åtta år i Stockholm. ÅTTA! Inte undra på att jag känner mig kluven i frågan vad som är mitt ”hem”. Spontant tänker jag Stockholm, för jag vet liksom inte hur man inte bor där. Långa restider, mycket folk och ett stort utbud av upplevelser som finns runt hörnet om man vill och hinner är liksom en naturlig del av livet nu, även om just jag framför allt hinner ta del av de långa restiderna med tillhörande stress och frustration. Men det finns också föreningar och organisationer att engagera sig i (vilket jag inte hinner på grund av ovanstående), vänner (vilka vi knappt har tid att träffa) och känslan av öppenhet. Ja, i alla fall en större öppenhet än jag inbillar mig generellt sett finns i den lilla staden.

Kanske är jag bara fördomsfull igen.

Ofta kommer min kalmarlängtan med större kraft på våren och sommaren. Inte så lustigt kanske, det är ju då staden börjar blomstra, turismen sätter fart, närheten till Öland känns lyxig och dessutom vaknar min inneboende inspiration till på våren. Tänk om vi hade en liten trädgård! Tänk om vi hade lite närmre till allt så vi kunde ha mer tid för varandra, Adrian, hemmet, egna intressen! Tänk om jag kunde få tid att börja skriva på den där boken, tänk om jag kunde bli den som faktiskt lyckades starta igång en fungerande Rfsl-förening i Kalmar, tänk om jag kunde klura ut ett föreläsningskoncept och resa runt med det i de småländska skogarna – här där det verkligen behövs!

Tänk om… Men det är inte lätt att bryta upp ifrån det som känns hemtamt. Bo i Kalmar, vem vet hur det skulle bli egentligen? Jag är ju, som jag skrev igår, en otroligt rastlös person. Hellre för mycket och på gränsen till utbrändhet än för lite och på gränsen till total tristess och depression. Vad skönt det vore att bara vara nöjd istället. Kunna njuta av det man har och inte se sig omkring efter nytt hela tiden.

Vi fortsätter fundera. Jag fortsätter vackla… Och så får vi se vad som händer. Just nu har vi ju trots allt rätt fullt upp bara att leva, få vardagen att gå ihop och att ta hand om en busig och helgalen krabat i sin mest intensiva ålder:

Här står tiden stilla – om hemlängtan, okunskap och egna fördomar

Nu är vi i Kalmar. Resan ner gick bättre än förväntat – fem och en halv timme i buss tillsammans med liten rackarunge med spring i benen samt en röst som kan spränga väggar, ja, det borde inte sluta annat än illa, men det gick faktiskt bra. Tio minuter efter att bussen börjat rulla bajsade han naturligtvis, det verkar liksom ingå i paketet ”långfärdsbuss med litet barn”, men eftersom han börjar bli stor och är rätt förståndig nu gick det alldeles utmärkt att byta stående i famnen (inte som förra våren när jag åkte den där bussen ensam med honom, då han bajsade utanför för att sedan stå och hoppa som en galning i min famn medan bajset stänkte och tanterna hejade på och tyckte ”vilken tapper mamma!”).

Nåväl. Sånär som på detta lilla obligatoriska blöjbytesförfarande skötte han sig så bra så. Sjöng för full hals gjorde han ett par gånger och den nyinköpta svindyra dvd-spelaren var tyvärr ingen hit, eftersom han envisades med att öppna locket alternativt stänga av hela rasket gång på gång… Men, vi kom fram och nu är vi här, i Kalmar, hos min familj.

Då och då har jag haft en längtan att flytta tillbaka hit, till barndomsstaden. Här finns min familj, här är det nära till allting, det är extremt mycket billigare att köpa hus här än uppe i huvudstaden och här är det lugnt och stilla. Och ja, där har vi en hake: Det är lite för lugnt och stilla. Tiden står nästan helt still här nere, kan man säga, vilket passar väldigt bra när man åker ner för lite ledighet några dagar, men en rastlös själ som jag skulle med största sannolikhet klättra på väggarna rätt fort om vi faktiskt bodde här. Efter två dagars vistelse så vet jag till exempel inte alls vad som händer ute i stora världen längre. Dagstidningen rapporterar mycket om vad som pågår här i trakterna, i Nybro och Emmaboda och Mönsterås och Rockneby – men mycket lite om vad som sker uppåt landet, nedåt landet och ute i Europa, i världen. Det känns lite som att jag knappt vågar publicera det här inlägget, liksom, för tänk om det hänt något superviktigt där ute som jag egentligen borde blogga om – och så skriver jag blaj istället?

Faktiskt så blev jag intervjuad av lokaltidningen Barometern förra året. De hade läst ett pressmeddelande från Sveriges Förenade HBTQ-studenter, som jag tidigare varit engagerad i, och ville gärna göra en intervju med någon lokal personlighet om det här med hbtq-frågor. Naturligtvis ställde jag upp – det kändes toppen att de ville skriva en artikel på detta viktiga tema, men jag undrade exakt vad artikeln skulle handla om. Redaktören bad mig skicka en liten text om mig och mina intressefrågor till honom, så att de hade något att utgå ifrån – och jag dundrade på med vikten av hbtq-kompetens i skolan, osynliggörandet av transpersoner och den ”nya” diskrimineringsgrunden könsidentitet och könsuttryck, normkritisk pedagogik samt frågan om lagstiftning kring föräldraskap. Intressant, tyckte de, och när det så var dags för intervju visade det sig att reportern som egentligen skulle intervjua mig hade blivit dubbelbokad, och en annan reporter fick rycka in i sista sekund.

Väl inne i intervjurummet tittade reportern med ett snett leende på mig och frågade:
”Jaha, vad ville du berätta om då?”
Va? Jag? Det var ju de som kontaktade mig!

Hela intervjun blev sedan ett stort missförstånd. Jag försökte hela tiden återkomma till normkritiken, till transfrågan, till diskrimineringslagstiftningen och skolan – men hon ville hellre gräva i ”min personliga story”, hur det kändes att vara lesbisk, hur Adrian hade blivit till, när jag hade kommit ut och hur det hade gått till. Varje gång jag återvände till normkritiken och transfrågan la hon ner pennan och stirrade dumt på mig, medan hon skrev så pennan glödde så fort jag nämnde något personligt.

Slutresultatet blev en märklig, spretig text med rubriken ”Tuff kamp mot diskriminering” och en bild där jag, med ett stort flin, står placerad vid Domkyrkan med Adrian i liggvagnen. Texten var fylld av faktafel och själva syftet framgick inte riktigt – ville jag berätta om min situation eller vad ville jag egentligen? 

I de perioder då jag känner mig väldigt hemlängtig och på riktigt vill flytta hit igen brukar jag tänka att shit, här finns verkligen möjligheten att göra skillnad! Överlag är hbtq-kompetensen och den normkritiska kompetensen minimal här, så jag skulle definitivt kunna dra igång ett stort påverkansarbete och få massor av respons – och eftersom det dessutom är så nära till allting och jag skulle slippa tunnelbanan, så skulle jag ha tid att ägna mig ännu mer åt skrivande och olika typer av engagemang. Men samtidigt, skulle vi orka? Och skulle det leda någon vart? För det ointresse och den okunskap som reportern från Barometern visade prov på, det är förstås också något som på många sätt präglar den här delen av landet. Adrian skulle med säkerhet vara helt ensam om att ha två mammor på sin förskola (och i hela upptagningsområdet…), vi skulle inte få några inbjudningar till regnbågsträffar och någon Rfsl-förening eller liknande finns inte ens här. I gårdagens tidning rapporterades att inga fall av diskriminering på grund av sexuell läggning har anmälts till Diskrimineringsbyrån Sydost sedan de startade sin verksamhet 2005. Och förmodligen inga fall på grund av könsidentitet eller könsuttryck heller, för denna diskrimineringsgrund är så osynlig att den inte ens nämns i artikeln. Jag tror inte att det beror på att Kalmar med omnejd är så vansinnigt öppet och tillåtande, snarare precis tvärtom: Folk flyttar härifrån, alternativt stannar i de garderober som i min värld känns förlegade och som jag önskar inte existerade längre.

Men samtidigt är det kanske jag som är fördomsfull. Rastlös, velig och fördomsfull – fast definitivt med viss skälig grund.

Jag kommer säkerligen komma in i en sån där ”flytta till Kalmar”-fas igen. Och vem vet, någon gång kanske vi gör slag i saken? Samhället måste bara förändras en gnutta först, för jag orkar nog inte dra hela lasset själv

Personer med ”annan sexuell läggning” – vad menar han?

Vad hände med könsidentitet och könsuttryck? ”Övrigt” kanske? Så självklart för alla människor att man inte ens måste nämna det..?