En skola för alla betyder inte att ALLA måste klara ALLT, eller: Vad ska vi med alla akademiker till?

Vet ni vad jag önskar att man fick säga högt? Vad jag faktiskt får lust att VRÅLA ganska ofta – kanske än mer nu i nedskärningarnas tid – men så håller jag mig eftersom det känns typ förbjudet? Jo:

⁃ Alla barn som har det så kallat SVÅRT (i betydelsen ”klarar inte allt” eller ”måste kämpa hårt”) i skolan har inte en diagnos.

⁃ Att få en diagnos – för ja, vissa har en diagnos, kanske även jag – betyder inte att personen plötsligt bör klara eller ens förväntas klara allt. Inte ens med stöd. För: Att erkännas och bemötas som den människa man är, är INTE samma sak som att nå lika ”långt” (vad nu ”långt” betyder … ) eller exempelvis få samma betyg som någon annan. Och vet ni? Det är okej. Åtminstone borde det vara det.

⁃ Att inte alla barn klarar alla ämnen till perfektion är inte per automatik skolans eller lärarnas fel, men inte heller barnens eller föräldrarnas fel. Vet ni? Det kanske inte ens är politikernas fel. Svindlande tanke.

⁃ Vi ställer generellt för höga krav på våra barn och på oss själva (i en högst märklig kombination med att ingenting får vara det minsta jobbigt, men det är en annan diskussion).

⁃ Det är rimligt att inte alla klarar allt (vem klarar ens ALLT? Gör du? Nä, just det), att inte alla har tio-femton kompisar i skolan, att inte alla kan multiplikationstabellen, slukar en massa böcker, kan allt om rymden, religionerna, atomer, mossa.

⁃ Jag vill rentav säga: Alla BÖR INTE kunna allt om exakt allt eller ens VILJA kunna allt om allt.

⁃ Avskaffa betyget F omgående och låt alla som har försökt i alla fall få ett E. Då kan vi tagga ner en smula, bums.

⁃ Sluta värdera vissa sorters kunskaper, förmågor och personlighetsdrag högre än andra, samt:

⁃ Snälla, minns att olika slags människor behövs i ett samhälle, och om en person inte kan föra välutvecklade resonemang om litteratur eller jämföra världsreligioner på ett fördjupat sätt så kanske den är en jäkel på att ta hand om småbarn, sortera post, baka svingott bröd, köra lastbil jättelångt, meka med cyklar, måla hus och faktiskt även driva en egen firma så småningom, för när den är 25 eller 30 eller 35 så kanske den plötsligt är mottaglig att lära sig typ ekonomi, bokföring, vill plöja böcker om företagande eller något helt annat som den inte kunde/ville/klarade lära sig i skolan pga. mognad, intresse, lust, motivation, mående, trivsel, annat.

⁃ Chilla för fan, alla!

⁃ Igen: Sluta klaga så hårt på skolan och ställ inte så jävla höga krav på barnen, i synnerhet inte på de som redan kämpar sitt hårdaste med att bara vara och klara det mest grundläggande. Ja, jag säger det även till mig själv, i egenskap av MAMMA, SKOLA, MÄNNISKA.

Fan vad jag önskar att man fick säga så. Och agera utifrån det.

Vet ni varför?

Jo, för då kunde vi, däribland jag själv, sluta vända ut och in på oss själva fullständigt för att våra elever (och våra egna barn) skulle klara ALLT i skolan och istället kunde vi fokusera på det viktigaste för att de ska kunna bli hyfsat fungerande och välmående samhällsmedborgare och medmänniskor. I skolan skulle vi självklart fortsätta undervisa, ja. Om allt, ja. Visa goda exempel, ge tydliga instruktioner, väcka entusiasm i alla ämnen, i massor av olika ämnesområden så mycket vi bara kan, ja.

Men! Om ett litet gäng ungar i en klass får F (eller E – det i framtiden lägsta betygssteget) på engelskprovet/på laborationsrapporten/i idrottsbetyg – tja, då blev det så. Vi sätter inte in en massa åtgärder, gör inte upp tusen planer, stångar oss inte blodiga. Det är som det är. Det blev som det blev. Det är okej. Och den ungen är säkert grym på att rita eller baka eller bygga eller på kartgeografi eller på koreansk historia eller på något annat som den kan ha nytta av, glädjas åt och få en hejdundrandes massa cred för istället.

Men så får man väl inte säga i det här jävla landet.

Eller?

Tillägg, i egenskap av den sönderstressade lärare jag är, en av alla lärare som framöver förmodligen kommer att behöva leva upp till de orimligt höga kraven med än färre resurser, än fler elever och än fler lektioner varje vecka:

När jag ger mina elever en uppgift i svenska är jag redan på förhand gravt stressad över hur jag ska hinna med att ge alla som inte klarar den/inte hinner klart/har jättesvårt en andra och en tredje och en fjärde chans, samtidigt som jag ska bedöma de färdiga uppgifterna och låta undervisningen fortskrida till nästa arbetsområde. Att grundligt planera och engagerat undervisa sju klasser, dvs. 160 elever, i två teoretiska ämnen är liksom inte nog; jag förväntas personligen se till att var och en av dem klarar ALLT och når LÅNGT. Hela tiden. Varje dag. Även de som, trots att förmåga faktiskt finns, aktivt väljer att inte öppna boken eller lyfta pennan. Ansvaret är alltid mitt, och ingen får ”misslyckas”. Inte ens pyttelite. Någonsin. Inte ens den som har dokumenterade svårigheter och som redan mår skit på grund av det.

”Hur ska jag/mitt barn göra för att höja betyget?” är en stående fråga. ”Vad exakt gör skolan för att x ska motiveras mer, vilja mer, förstå mer, läsa mer, skriva mer, räkna mer, göra mer, klara mer? Och vad kan skolan och ni lärare göra MER?”

Tänk om ungarna kunde få göra den jävla uppgiften bara. Om de kunde få lyssna, lära, försöka, pröva, hjälpas åt, ha lite roligt på vägen, göra sitt bästa eller vad de i stunden orkar/vill/klarar. De flesta skulle mest jobba på egen hand, vissa skulle få mer stöd och hjälp. Och sen: Klart. Slut. Fertig.

Jag skulle givetvis undervisa med samma kvalitet som alltid, jag skulle ge dem alla förutsättningar jag kan i mina instruktioner och i förarbetet – men sen får de göra uppgiften efter bästa förmåga och that’s it. Vi släpper och går vidare.

Vissa kommer att få A i betyg – några för att de kämpar skiten ur sig, andra för att det visst råkade vara deras typ av ämne eller uppgift. Vissa kommer få C, som de kanske oftast brukar få när de lägger manken till. Några kommer, efter minimal eller stenhård insats (för ja, livet är så kallat orättvist), med näppe greja ett godkänt betyg och ett par stycken kommer inte att bli klara eller rentav inte orka just då/strunta i att försöka/skriva lite och sedan sudda.

Låt det vara så då.

Arbetsinsatsen och prestationen säger ju något om den personen, i den stunden, i det ämnet eller kanske alltid. Och det måste inte vara något negativt. Det bara ÄR så. Vi är olika.

Och kanske kan den som till sist knåpade ihop ett par rader och kände sig nöjd, må rätt bra av att få ett lägstabetyg för ”god insats” och sen få fokusera på den där låten som ska skrivas i musiken, få fortsätta rabbla decimaler på Pi som den just snöat in på eller ha energi kvar till träningen inför helgens fotbollsmatch. Istället för att läraren ska försöka tvinga den att utveckla och göra ännu lite till, kontakta föräldrarna/få mejl från föräldrarna, lyfta elevens svårigheter till EHT och så ska vi slita vårt hår över hur sjutton vi ska få Y att nå lika ”långt” och vilja, kunna, klara lika mycket som Z.

Betänk: Det förhållningssättet – att ibland låta vara – kanske FRÄMJAR både god psykisk hälsa OCH en god inlärning. På sikt. Man behöver inte känna sig dålig. Man måste inte vara på topp i allt, jämt. Och föräldrarna behöver inte stressa ihjäl sig heller, för det kommer gå att komma in på gymnasiet ändå. Kanske kan man – i vårt förbättrade, mindre stressiga, framtida samhälle – få ha ”F”/E i exempelvis svenska och ändå komma in på hotell och restaurang, fordon, frisör, djurskötare, omvårdnad, bild och form, idrottsgymnasium eller något annat som man är riktigt grym på eller älskar.

Ps. Hur skulle vårt samhälle ens gå runt om alla – vissa mer utbrända än andra – gick ut skolan med högsta betyg i allt och därefter bestämde sig för att plugga fem år på universitet? Handen på hjärtat: Vad ska folk med alla dessa svinhöga betyg i alla dessa teoretiska ämnen till – om de inte planerar att bli typ hjärnkirurger, åklagare eller doktorer inom avancerad vetenskap of some kind? För inte ska vi väl ALLA bli högt uppsatta akademiker som sitter och ruttnar på något kontor någonstans? Vad ska vi ens med alla akademiker till? Då kommer vi för övrigt inte ens ha några kontor, för ingen kommer att bygga dem. Möjligen att det finns arkitekter som designar superflashiga kontor, men ingen som snickrar, svetsar, murar, gjuter, lägger rör, drar el, målar väggar – eller vackra tavlor att hänga på väggarna. Värt?

Ps2. Vansinniga nedskärningar rimmar fruktansvärt illa med den hysteriska prestations- och betygshetsen som råder i vår skola och i vårt samhälle. Snacka om att försöka tvinga oss att svulla i oss en redan uppäten kaka. Dessutom i vild panik. Med stil och elegans. Och på kortast möjliga tid. Typ. Dvs: Omöjligt.

Ps3. Nu ska jag knipa käft.

Lösenordsskyddad: En tillbakablick och läget just nu (samt en liten påminnelse)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Betyg motiverar inte den omotiverade och stöder inte den som är i behov av stöd

Det var ett tag sedan jag skolbloggade. Av förklarliga skäl, eftersom jag det senaste halvåret dukade under tack vare skolan just. Nu är jag sedan en vecka dock tillbaka, på halvtid till att börja med, i en ny skola som jag redan trivs i – och passande nog gör då Alliansen ett nytt härligt utspel om bland annat TIDIGARE BETYG. Det var förra våren det senast inträffade att Björklund så klyftigt påpekade att betyg är det bästa (enda) sättet att upptäcka var elever befinner sig i utvecklingen. Då skrev jag inlägget ”Ökad kontroll ger inte förbättrade resultat” samt även debattartikeln ”Tidigare betyg tar tid och gynnar få”. Idag skulle jag i princip kunna re-blogga dessa två texter, för protesterna från mig och ungefär alla lärare jag känner (plus ett rätt stort gäng till) tycks inte ha nått fram till vår ärade utbildningsminister och hans kumpaner.

Betyg. Nationella prov. Det finns absolut vissa fördelar med dessa, jag säger inget annat. Men några saker är säkra:
– Det är inte betygen i sig som motiverar merparten av eleverna att lära sig saker och att lära sig mer saker; det är läraren, uppgifterna, undervisningens utformning och andra elever.
– Det är inte betygen som ”upptäcker” eller ”kartlägger” vilka elever som halkar efter; det är läraren som gör det.
– Det är heller inte betygen som stöder elever i behov av stöd; det är läraren – när hen har tid och rätt förutsättningar att göra det.

Och det ska verkligen poängteras: Är eleven extremt omotiverad och/eller har stora inlärnings-/koncentrationssvårigheter, då är betygen fullständigt verkningslösa som något annat än ett kvitto på att ”du duger inte” (något som eleven nog tyvärr redan vet). Betygen gör inte den omotiverade eleven motiverad, betygen får inte den i uppförsbacke ständigt kämpande eleven att ”skärpa till sig”. Så är det. (Däremot leder betygen inte sällan till att den nyss nämnda eleven tappar sugen ännu fortare.)

Vad som däremot verkligen hjälper alla elever, det är engagerade, kunniga, närvarande och pigga lärare. Lärare med rätt utbildning, som har tid och möjlighet att planera och individanpassa undervisningen. Lärare som har tid och ork kvar att utvärdera och ge formativ bedömning. Lärare som fortbildar sig kontinuerligt och som har möjlighet att samarbeta med andra lärare, så att alla elever kan bemötas på den nivå de befinner sig.
Det, Alliansen, är något ni därför ska satsa på i första hand. Fattar ni det nu?

Jag håller med om att det är skit och åter skit att vissa elever glider genom grundskolesystemet utan att kunna läsa eller förstå vad de läser, och jag blir själv relativt ofta (tyvärr) vettskrämd när jag möter högstadieungdomar som inte har kapaciteten att läsa en roman och som inte heller kan ta till sig innehållet i en tidningstext. Det är lätt att tänka ”det är kört” när också intresset för samhället, andra människor, språket, historien, politiken är så lågt att drivkraften att ens försöka ta sig igenom en debattartikel eller en novell helt saknas. (Vad kom först, hönan eller ägget? kan man förstås fråga sig.)

Så ja, insatser i skolan behövs. Några lärare är inte lämpade att vara lärare, och många har engagemanget men behöver mer utbildning. Dock är ökad kontroll av vårt och elevernas arbete är fortfarande fel ände att börja i. De flesta av oss behöver nämligen främst precis det jag skrev ovan, och som jag har skrivit så många gånger förut: Tid att utvecklas som lärare, tid att planera vår undervisning, tid till bedömning och möjlighet att ge elever det stöd som de behöver.

Samt förstås: Det behövs ett ökat förtroende för oss lärare och för skolan, en tilltro till att vi kan och vill göra ett bra jobb. Jag är trött på att behöva försvara min kompetens för politiker, för föräldrar, elever och för alla andra människor som någon gång har gått i skolan och minsann ”vet” hur det är.

(PS. Pisa-studien säger inte allt om allt och att stå sig i den ”internationella konkurrensen” är inte heller allt. Också något att poängtera.)

Ökad kontroll ger inte förbättrade resultat

Hur ofta ska man behöva säga detta?

Jag roade mig med att titta på en liten trevlig skoldebatt mellan Ibrahim Baylan och allas vår Jan ”Janne Banan” Björklund på TV4 News under förmiddagen. Förutom att Björklund, istället för att sakligt bemöta Baylans frågor och påståenden, valde att fnissa överlägset, skaka på huvudet, klappa Baylan på axeln och sjuttioåtta gånger poängtera att ”förändring tar tid!”, så kom naturligtvis den gamla vanliga lösningen på alla skolans problem:
Tidigare Betyg™ och Fler Nationella Prov™ i lägre årskurser!

Jag blir alldeles mållös inför detta påstående. Att Björklund på riktigt, klart och tydligt säger att ”vi måste upptäcka vilka barn som behöver särskilt stöd genom tidiga nationella prov och betyg”. Men hallå, vem är det som upptäcker om elever behöver mer stöd? Inte är det proven eller betygen, det är för sjutton läraren! Och de allra flesta lärare är inte dumma i huvudet, vi ser förstås vilka elever som halkar efter redan från början, vi ber om ökade resurser – men vi får inga resurser och vår egen tid och kompetens räcker inte till (för vi är lärare, inga specialpedagoger eller kuratorer). Klasserna är fortfarande lika stora, specialpedagogerna och kuratorerna för få och för osynliga och klyftorna mellan välfungerande och inte alls fungerande skolor är för kraftiga.

Så nej. Tidigare betyg och fler nationella prov kommer inte hjälpa det ”sjunkande skeppet Svensk Skola” att nå över vattenytan igen. Varför frågar Björklund inte oss lärare istället? Bjud in lärare från hela Sverige till Riksdagen, låt oss berätta om vår vardag, låt oss visa våra scheman och till punkt och pricka tala om vad vi fyller våra dagar med, både den arbetsplatsförlagda tiden och förtroendetiden. Be oss komma med synpunkter och konkreta förslag på vad vi anser behöver förändras och förbättras precis just nu – gissa inte!

Den här våren har varit fullständigt överbelamrad av nationella prov, ska jag tala om. I vecka 6 började det, och sedan har både sexor och nior  (nu talar jag enbart för högstadiet, där jag jobbar) haft nationella prov i stort sett varje vecka i något ämne. Prov som har stulit enorma mängder undervisningstid, prov som har stulit ännu mer av lärarnas tid – eftersom proven ska rättas och bedömas också. Sambedömning, sortering, rapportering, feedback till elever. Muntliga prov där små grupper av elever plockas ut av läraren flera lektionstimmar i rad, medan resten av gruppen får ha lärarlösa lektioner eller (undermålig) undervisning med vikarie.

Det är maj nu, och jag har precis avslutat sexornas nationella prov i svenska. Över tio veckor har det tagit av min (och deras) tid och energi, och nu blev jag dessutom sjuk, så proven är inte inrapporterade än. Under den här tiden har min formativa bedömning och den ordinarie undervisningen med sexorna definitivt varit av sämre kvalitet än den annars är. Och som bekant är det inte bara i svenska eleverna har nationella prov; det gäller även matematiken, engelskan, alla SO-ämnen och alla NO-ämnen. Vissa lärare undervisar både sexor och nior, vilket innebär mer än dubbel arbetsbörda – utöver ordinarie arbetsuppgifter.

Utöver detta tillkommer att vi numera ska sätta betyg från årskurs 6. Som jag har skrivit tidigare så tar betygsättning tid. Med det förra systemet hade jag haft 60 betyg att sätta nu till sommaren – nu blir det 130 istället. Och varje betyg ska vara extremt noga underbyggt och dokumenterat. ”Vadå, koll på elevens utveckling och kunskapsnivå måste du ju ha ändå!” tycker kanske någon, men riktigt så enkelt är det inte. Självklart har jag som lärare koll på mina elever, deras styrkor och utvecklingsområden och självklart ska jag fortlöpande ge dem feedback på vad de behöver träna extra på – men i och med betygsättningen och ökade krav på dokumentation så måste jag spara allt. Och all undervisning måste resultera i tydliga underlag, så att jag har något att visa upp när elever eller föräldrar sedan ifrågasätter min betygsättning (för ni har väl inte missat att vi lärare har extremt låg status också, och att väldigt många därför tvivlar på vår kompetens?).

Vad jag tycker om betyg som fenomen skrev jag lite om igår (även om jag i det inlägget inte riktigt kom fram till något verkligt vettigt, får se om jag utvecklar senare), och jag menar inte att regeringen på studs borde avskaffa de nya betygen i årskurs 6 och 7. Men att, som Björklund, komma och säga att det är tidiga betyg och fler nationella prov som kommer få den svenska skolan på fötter igen… Där är han helt och hållet ute och cyklar.

Mer om mina tankar om skolan och Björklund & co’s skolpolitik:
Alla lärare ska väl vara de bästa lärarna?
Hur kan statusen höjas om vi fortsätter klanka ner på lärarna?

Tankar kring betyg, förmågor och vad det innebär att ”bli nåt”

Betyg ska mäta förmågor, inte handla om poäng på enstaka prov eller huruvida du har lämnat in alla uppgifter och läst alla sidor i boken eller ej. Framför allt ska betygen inte värdera dig som individ. Men det är klurigt det där, för även om vi i dagens skola har krav och förväntningar på oss uppifrån att se till att alla elever når så långt de bara kan – så ska eleverna genom betygen ändå sorteras. För om alla, eller i alla fall för många, når högsta betyg (vilket blev fallet med det senaste betygssystemet), ja då byter politikerna system. Möjligheten att sortera individer försvinner ju om alltför många når för långt – och det går ju inte för sig?

Är inte det en märklig paradox? Förståelig på vissa sätt, för självklart kan inte alla bli akademiker på ”högsta nivå”, läkare, psykologer, advokater… hur skulle ett sådant samhälle se ut? Men samtidigt, i och med att vikten vid betyg är så himla stor och i och med att vi nu för tiden ska sträva efter att alla elever når så långt de bara kan (i betydelsen: får så höga betyg som de någonsin kan) så visar detta vad som räknas i samhället, vad som verkligen är viktigt – oavsett vad vi lärare eller föräldrar försöker förmedla till enskilda elever. Och den som inte når höga betyg och som inte studerar vidare på universitet, den blir liksom lite sämre än alla andra.

Det är snart dags för betygsättning nu. Jag skrev tidigare i år ett debattinlägg om detta ämne, i samband med att Moderaterna kom med den ”briljanta” idén att införa ännu tidigare betyg, och nu när sommaren närmar sig blir det återigen aktuellt att fundera och diskutera.

Är betyg det bästa sättet att skapa en framgångsrik skola där alla elever får möjlighet att nå sin fulla potential? (Och nu menar jag inte sin fulla potential enbart i betydelsen ”plugga vidare på universitet”, utan jag menar i betydelsen ”utifrån varje individs önskemål, intressen och förmågor”.) Jag vet inte, det är otroligt svårt. I en skola för alla har alla rätt till en god utbildning. Alla har rätt att lyckas oavsett kön, etnisk bakgrund, funktionsförmåga, socioekonomisk bakgrund och så vidare. Men samtidigt måste vi också omvärdera vad som anses ”fint” att uppnå med sin grundskole- och gymnasieutbildning. För som sagt, alla kan inte bli akademiker på ”högsta nivå”. Vi behöver en otrolig massa yrkesgrupper i det här samhället som ser till att det är rent och snyggt ute på gatorna och i offentliga lokaler, personer som arbetar inom service, som producerar och säljer dagligvaror, som tar hand om barn och gamla. Men i nuläget är det väldigt få av mina elever som ser sådana yrken som alternativ. Alla vill ju ”bli nåt”, och det är ett stort misslyckande för de flesta att jobba på ålderdomshem, bli undersköterskor, arbeta i mataffär, på café eller inom renhållning (eller att bli lärare, för den delen, för det ses inte heller som något statusyrke). Om du inte blir fotbollsproffs eller fotomodell, då ska du åtminstone bli läkare eller jurist, eller kanske pilot, egen företagare eller ”jobba med media”. Bli nåt, som sagt.

Som högstadielärare försöker jag alltid förmedla till mina elever att det är förmågorna som är det viktigaste. Vilka betyg de får i sexan, åttan eller till och med i nian, det spelar faktiskt inte så stor roll. Visst, du ska självklart försöka komma in på det gymnasieprogram du vill, och för det krävs ett visst antal poäng som systemet ser ut. Men utöver det, stressa inte! Ingen kommer fråga dig om fem år vilka betyg du hade i högstadiet! Och du kommer heller inte ens minnas alla detaljkunskaper i varje ämne som du ägnat timmar och åter timmar åt att försöka banka in. Det som du däremot bär med dig, det är förmågan att söka information, att kritiskt granska, värdera och välja ut den viktigaste informationen, att använda information till att producera någonting eget, att hitta bra lässtrategier som hjälper dig att ta in och förstå text, att skriva och räkna och analysera och diskutera. Detta försöker jag uppmuntra mina elever att se, för tro mig, många stressar ihjäl sig av enskilda prov och inlämningsuppgifter. De vill ha högsta poäng på allt och grämer sig som bara den om de har två fel, även om jag säger till dem att det inte gör någonting – det viktigaste är att de har förstått helheten, och det ser jag om de har eller inte. Sedan finns det förstås även elever som totalt struntar i vilka poäng och vilka betyg de får, som redan känner sig misslyckade och därför inte ser vitsen med att ens försöka.

Det är svårt, för i elevernas (och många föräldrars) värld är det poängen, antalet stavfel och, förstås, betygen som räknas. Och för oss lärare är det i slutändan också betygen som räknas, för om vi inte lyckas höja våra elevers betyg, då kan vi inte heller räkna med någon större löneförhöjning – så är det faktiskt i många fall. Samtidigt känns det inte helt bekvämt för mig att rakt av säga: Avskaffa betygen! Det bör vara drivkraften att lära sig nya saker och växa som individ som får elever motiverade i skolan, men jag tror tyvärr inte riktigt att det är så enkelt. Om vi lärare skulle ha rejält med tid att planera och följa upp vår undervisning ordentligt, om vi hade tid att ägna oss åt våra elever precis så mycket som de behöver, ja, då kanske vi faktiskt skulle kunna skippa betygen och syssla med ren kunskapsglädje istället. Men så ser det inte riktigt ut just nu, tyvärr.

Vad tänker ni?

Nej, det går inte att skylla på normkritiken (säg tack istället!)

Okej, jag ska försöka att fatta mig kort nu. Eller i alla fall extremt tydligt, så att du som eventuellt är mot normkritik, genustjafs och argsinta feminister ändå ska orka läsa hela vägen (eller trampade jag någon på tårna nu? Bra utgångsläge… Puh, jag kan liksom inte låta bli).

Många som missförstått det här med genustänk, normkritik eller för den delen feminism, vill gärna tro att ojämlikhet i samhället går att skylla på just dessa företeelser. Till exempel har vi det faktum att pojkar på en generell nivå halkar efter flickorna i skolan. Jag håller mig till det exemplet, så det blir tydligt.

Statistiken visar att pojkar läser sämre, har svårare att koncentrera sig och får lägre betyg än flickor. Detta menar många anti-genusmänniskor (jämställdister, biologister eller vad de nu vill kalla sig) har att göra med att vi pedagoger ser för lite till de biologiska skillnaderna mellan flickor och pojkar. Att skolan anpassas för flickorna och att pojkarna därmed inte hänger med. Beviset? Ja, statistiken förstås, samt att det uttryckligen står i läroplanen att vi ska jobba med att motverka traditionella könsmönster. 1 + 1 = 2, enkel matematik.

Men ser ni, så enkelt är det inte. För det första så saknas i mångt och mycket genuskompetens och normkritisk kompetens i skolorna – överlag arbetar inte pedagoger med detta särskilt mycket alls, skulle jag vilja påstå, och om de gör det så ofta på ett självtolkat vis som kan bli fel (lärare har som bekant en hel del måsten på sitt bord, och likabehandlingsfrågan prioriteras sällan).

För det andra så är inte alla pojkar biologiskt lika varandra och inte flickorna heller – och det är snarare där skon klämmer, skulle jag i egenskap av genusmedveten och normkritisk lärare, vilja påstå. Skolan och undervisningen innehåller för lite normkritik helt enkelt, och därför ställs ibland högre krav på flickor och lägre krav på pojkar.

Jag kan illustrera detta med en bild:

Du har en klass med tio pojkar och tio flickor i. Vid avslutningen i nian tilldelas sju av pojkarna E eller D i svenska (de två lägsta, men ändå godkända betygen), två stycken kanske får C och en har presterat ett B eller till och med ett A. Vänder du dig sedan och tittar på de tio flickorna så ser bilden lite annorlunda ut – för där kanske tre stycken nått E eller D, fyra har C och tre har B eller A. Vad säger då statistiken? Jo, att pojkar presterar sämre, generellt sett.

Men om du stannar upp ytterligare och synar hela pojkgruppen så är det ändå en rätt brokig skara som står framför dig – för allihop har inte E eller D, det finns faktiskt några som har presterat högre. Därför kan du inte säga att undervisningen måste anpassas till ”pojkars sätt att tänka” eller att pojkar ”rent biologiskt” har svårare för att lära sig saker och få höga betyg – det vore att säga att tre av pojkarna inte är några pojkar (eller?).

Hur tänker då normkritikern, som ju ser till hur alla sociala normer påverkar människor, bland annat de gällande kön? Vi väljer att inte prata bort eller ens förklara den lite ”sämre” prestationen i termer av ”ja, pojkar har det inte lika lätt med läsningen/reflektionen/analysen” utan vi ser till helheten, den enskilde individen och dess förutsättningar – vilka kan vara kopplade till alltifrån biologiskt kön till socioekonomisk bakgrund, föräldrarnas modersmål – eller varför inte elevens tidigare upplevelser av skolan, eventuella lässvårigheter och – förstås! – förväntningar och invanda beteenden utifrån sin könstillhörighet.

Med en högre grad av normkritisk och/eller genuskompetens är jag övertygad om att vi kan sudda ut åtminstone vissa av de där generella skillnaderna mellan pojkar och flickor – utan att, som nu, använda standardiserade prov som kräver ett högre antal rätt av flickan för att hon ska få samma poäng som pojken (prov som definitivt inte har utformats av en normkritiker).
För på vilket sätt gynnar det pojkar att bli bättre i skolan?

Mer om detta med statistik kontra enskilda individer:
Att köna leder inte direkt till någon förändring.
På tal om det här med kön…

Det blev en debattartikel – yes!

Skickade min välskrivna (om jag får säga det själv) protest mot Moderaternas förslag om på tok för tidiga betyg och lärares arbetsbörda till Skolvärlden, Lärarnas Riksförbunds tidning – och idag fick jag veta att den publicerats på webben:

Tidiga betyg tar tid och gynnar få.

Heja mig!

På tal om korta blogginlägg… Hade ett längre på g idag också faktiskt, men nu känner jag att jag har spammat er nog, så det får vänta till i morgon. Spännande!

Nu går skam på torra land!

Att debattera om skolan och om hur lärarna har det verkar vara något som alla ser sig ha rätt att göra. Och alla verkar också ha stenkoll på exakt vad vi gör mindre bra samt hur vår arbetssituation ska lösas. Ofta utan att fråga oss. Det är rätt intressant. ”Jag har gått i skolan, därför vet jag”, liksom. Okej att privatpersoner tror sig veta ett och annat, dem kan man ju i värsta fall berätta för hur det faktiskt är om det skulle behövas.

Men så har vi politikerna, som ofta med noll förankring i verkligheten slänger ur sig diverse idiotförslag som faktiskt bara leder till ökad arbetsbörda för oss lärare OCH i vissa fall ökad stress även för eleverna.

Betyg i årskurs 3, till exempel.
Som vanligt ska allting lösas med ännu mer bedömning. För JA, SÅ KLART! Om läraren inte hinner planera och utvärdera sin undervisning i tillräcklig utsträckning, då blir eleverna sämre och då ger vi lärarna MER att göra, och på samma gång SKRÄMS eleverna till bättre kunskaper. Eller???

Betygsättning tar också tid – har de missat det?

Jag satte 130 betyg i julas och räknade ut att det tog ungefär 130 timmar, i snitt en timme per betyg.

Förr i tiden satte lärare betyget och punkt, ingen ifrågasatte, man litade på lärarens kompetens och förmodligen var det rätt många lärare som i slutändan faktiskt gick på magkänsla. Men det kan ingen veta, för ingen frågade. Det var lärarens ansvar att ha koll på kursplanerna och undervisningen.

Nu för tiden frågar eleverna. Föräldrarna frågar. Ledningen har stenkoll på en. Så jag måste vara säker på att jag har satt ett rättvist betyg, kunna plocka fram relevanta underlag, motivera varför en viss elev ”bara” uppnådde D och inte ett C. Framför allt måste jag under terminen exakt ha visat vad jag förväntar mig av eleven för att den ska nå en viss nivå och varför, det måste alltså finnas ett tydligt syfte. Jag måste också ha gett eleverna återkommande formativ bedömning, gärna skriftligt, dels för deras utvecklings skull och dels så jag har något att plocka fram när läget kräver.

Jag säger inte att detta är fel eller att det var bättre förr, alla sätt har sina för- och nackdelar. Men jag säger att det tar tid. Tid som vi lärare inte har i alla lägen.

Att ”sätta betyg” är inte bara något man gör, och det löser inte heller alla problem. Överlag kan jag säga såhär: Elever som är ambitiösa, som oavsett om de får betyg eller ej skulle jobba skiten ur sig för att göra läraren/de vuxna där hemma/sig själva nöjda – de blir extremt stressade av betyg, oavsett ålder. Elever som sällan sköter sig, som kanske är lite omogna, som har en massa spring i benen och som inte förstår syftet med skolan än – de kommer inte skärpa till sig enbart på grund av betyget, oavsett ålder. Läraren kommer dessutom inte hinna med att ge dessa elever individuell hjälp i tillräckligt stor utsträckning, för betygsättning och bedömning tar, som sagt, tid. Och att göra pedagogiska utredningar och skriva åtgärdsprogram till de elever som inte klarar kunskapskraven, det tar också tid.

Så kanske vi har några elever där i mitten, som mår bra av och behöver en liten spark i baken ibland, som faktiskt har förutsättningarna just där och då, men som inte alltid orkar koncentrera sig. Dessa elever, ja, dem kanske det gynnar med betyg så tidigt som möjligt. Men skolan är som bekant en plats för alla, och det finns faktiskt hundra andra sätt att lösa den rådande situationen än just genom fler betyg. Ge lärarna mer tid till planering och utvärdering av sin egen undervisning till exempel.

Nu ska IUP:er tas bort, och skriftliga omdömen. Men jag är otroligt skeptisk. Visst, jag sitter två gånger per läsår och skriver individuella kommentarer till 130 elever och jag har ansvar för upprättande av mina 15 handledarelevers IUP, det tar tid. Men även om nu detta tas bort så kvarstår kravet på formativ bedömning, och jag räknar kallt med att om kommentarerna vid jul och sommar tas bort, ja, då kommer jag få skriva fler kommentarer löpande under terminen istället. Plus/minus noll alltså. Och alla övriga uppgifter, som jag skrev om här och här, ja, de återstår ju också.

Slutsatsen av allt detta? Please, politiker, fråga oss lärare vad vi och våra elever behöver! Kom ut i skolorna och hälsa på!

Och ni privatpersoner som tror att vi lärare har mer semester än er och därför inte borde klaga: lägg ner! Våra sommarferier har vi arbetat in under läsåret – och mer än så.