Min existens är inte politik

Det närmar sig val och de senaste dagarna vittnar människor i sociala medier om att Sverigedemokraterna kräver att regnbågsflaggor och särskilda hbtq-bokbord städas undan på de bibliotek där man kan förtidsrösta. Senast alldeles nyss läste jag om biblioteket i Mölnlycke, där prideflaggorna plockats ner då SD anser att dessa utgör ett politiskt ställningstagande.

Jag blir ärligt talat livrädd. Upprörd, frustrerad och arg, men framför allt livrädd. Själv känner jag tyvärr ganska många människor, också i min absoluta närhet, som kommer att lägga sin röst på SD den 9 september, trots att de (vad jag vet) inte har någonting emot mig eller min familj. Det gör mig givetvis ledsen, på ett rent personligt plan, men när hbtq-personers existens också i det större sammanhanget ses som en politisk valfråga – som politisk propaganda! – då skräms jag.

Vad kommer egentligen att hända i vårt land efter den 9 september? Vad kommer att hända med mig, med mina barn, med alla de ungdomar jag möter om dagarna, som alltfler vågar vara öppna med sin normbrytande köns- och/eller sexuella identitet i skolan och inför övriga omvärlden? Ska de/vi tvingas backa alla de steg som vi de senaste åren har lyckats ta oss framåt? Jag går faktiskt inte med på det.

I lärargrupper på facebook diskuteras i många trådar huruvida vi lärare ska ställa oss neutrala inför Sverigedemokraterna eller inte, då många skolor givetvis arbetar med valet just nu. Vissa uttrycker en aktiv vilja att vara neutrala, då detta är vårt jobb. Men – är det möjligt att som personal i svensk skola, med den läroplan vi har och den diskrimineringslag som vi lyder under, ställa oss helt neutrala inför SD? Är det ens korrekt? Jag tycker inte det. Självklart ska vi vara professionella och vi ska definitivt inte vara dömande eller dumförklara den som överväger att lägga sin röst på SD, men vi måste – måste! – lära eleverna att vara kritiska och vi måste ge dem verktyg att inhämta kunskap och fakta. Om samtliga politiska partier!

I mina klasser arbetar vi med retorik, eftersom jag är svensklärare och det är ett ypperligt tillfälle att i valtider fokusera på hur politiker för fram sina åsikter, förslag och argument. Senast igår tittade vi på hur politiker kan använda siffror och statistik som ett sätt att övertyga väljare, och jag tog bland annat det uppmärksammade avsnittet av Uppdrag granskning om våldtäktsdomar och invandrare som exempel. Ingen av eleverna kände till att endast 1,5% av alla våldtäktsmän blir dömda, och att det är denna pyttelilla procentsats som främst diskuterades i det tv-sända programmet. Är detta att vinkla min undervisning? Att ställa mig partisk i politiska frågor? Nej, det är det inte. Jag ger eleverna verktyg för att själva kunna undersöka och vara kritiska till hur fakta framställs. Givetvis kan man därefter fortsätta diskutera vad samhället ska göra åt det faktum att hälften av (de dömda) våldtäktsmännen är utlandsfödda – men också vad vi gör med den andra hälften, som är födda i Sverige. På samma gång ges möjligheten att diskutera en rad andra frågor: Varför väljer ett inflytelserikt tv-program den här vinkeln? Varför leder så få våldtäkter till fällande dom? Vilka våldtäkter anmäls, vilka gör det inte och hur kommer detta sig? Samt förstås: Vad ska vi göra åt detta?

Först när vi har hela bilden så kan vi föra en vettig diskussion, som inte bara fokuserar på ett av flera problem.

Det är fakta att Sverigedemokraterna vill inskränka aborträtten för kvinnor, att de vill utvisa invandrade våldtäktsmän (inte svenska!) och att de vill förbjuda samkönade par att skaffa barn och ingå äktenskap. Dessa ståndpunkter är oförenliga med läroplanens värdegrund, och går rakt emot diskrimineringslagstiftningen. I skolan ska vi, vi måste!, främja och förebygga diskriminering grundad i bl.a. sexuell läggning, kön, könsidentitet och könsuttryck, religion och etnisk tillhörighet. Ingen elev ska känna sig otrygg eller utpekad på grund av att hen har rötter i ett annat land eller är hbtq-person. Därmed kan inte jag som lärare stå och säga att Sverigedemokraterna är ett parti som alla andra.

Min och andra hbtq-personers existens är inte politik. Eller rättare sagt: Den bör inte vara politik. Lika lite som heterosexualitet eller vithet är eller bör vara politik. Människors existens och värde ska i ett fungerande, jämlikt, välkomnande samhälle inte över huvud taget debatteras eller ifrågasättas.

Det handlar fanimej om grundläggande mänskliga rättigheter – för alla.

Så, nästa gång under de kommande veckorna då en vallokal uppmanas plocka ner prideflaggor eller annat som uttrycker människors lika värde, då hoppas jag innerligt att den som kräver detta får mothugg, tvingas stå tillbaka och krypa in under den sten där hen hör hemma.

 

Att vissa individers existens debatteras medan andras inte gör det ÄR diskriminerande, Skolverket

Igår hände det något mycket märkligt på twitter. Eller, egentligen började det med en artikel i ETC om att Skolverket nu slår fast att det är fritt fram för rasistiska och nazistiska partier att ta plats i svenska skolor. ”Alla partier ska behandlas lika i en demokrati”, menar de, och som rektor kan du inte åberopa diskrimineringslagen eller värdegrund som skäl för att inte släppa in ett visst parti. Yttrandefrihet före allt annat, menar de. Själv är jag ingen jurist, men det är däremot Andreas Pettersson som genast svarade Skolverket med att påminna om att yttrandefriheten inte står över lagar gällande elevers trygghet. En självklarhet, skulle jag vilja påstå. Elevernas trygghet måste alltid gå först, hur svårt kan det vara att se det? (Vad gäller yttrandefriheten gäller den dessutom statlig media, vad jag har förstått, och har med andra ord ingenting med enskilda skolors aulor eller klassrum att göra.)

Hur som helst. Jag ställde frågan till Skolverket på twitter om det enligt dem verkligen är så att alla politiska partier 1. måste släppas in och 2. på plats i skolan har rätt att yttra sådant som strider mot skolans värdegrund, diskrimineringslagen och skollagen. Skolverkets svar:
Inga klara besked där direkt. Därmed kontrade jag med att svara:
…och därefter ställdes nedanstående frågor, vilka fick svaret som syns längst ner i bilden:
Intressant, Skolverket. Visst, det där sistnämnda följdes senare av en ursäkt – personen som twittrade för Skolverket igår hade visst läst lite slarvigt. Men under hela kvällen fortsatte hen vidhålla att ”uttalanden och budskap som strider mot skolans värdegrund skall inte stå oemotsagda.”

Jag förstår ärligt talat fortfarande inte vad Skolverket vill säga med detta. Jag tolkar det nämligen som att de faktiskt legitimerar debatter om enskilda elevers och gruppers existens innanför skolans väggar, och bara det strider ju stenhårt mot skollagen: Att MINA rättigheter problematiseras och debatteras, medan dina INTE gör det är ju i sig diskriminerande och djupt kränkande. En sådan debatt om individers existens hör liksom inte hemma i skolan; en plats där elever ska lära sig demokratiska värderingar, där elever ska känna trygghet, där de ska slippa allt vad kränkning och diskriminering heter. Egentligen borde enskilda individers existens inte behöva debatteras någonstans… eller hur?

”Var inte så lättkränkt”, var det något ljushuvud som svarade mig på twitter. Och andra som totalt missförstår vad ”kränkande behandling” faktiskt handlar om uttryckte saker som att ”du kränker mig när du pratar om homofobi som något dåligt” eller ”jag gillar inte Miljöpartiet, men blir inte kränkt bara för att jag ser deras affischer”.

Snälla snälla snälla ni, ”kränkande behandling” och ”diskriminering” handlar inte om att ta saker ur luften och för skojs skoll kalla sig kränkt eller diskriminerad. Diskriminering, exempelvis, handlar om att två individer/grupper utifrån vissa givna diskrimineringsgrunder behandlas olika i en jämförbar situation (dvs. din kärleksrelation anses okej, medan min inte gör det; din hudfärg anses ”svensk” och gör att du hör hemma här, medan min hudfärg inte anses ”svensk” och därmed hör jag inte hemma här). De diskrimineringsgrunder som står uppräknade i lagen gör detta av en anledning, de är inte tagna ur luften. Okej?

Slutligen svarade jag Skolverket såhär igår:
…och följetongen lär inte vara över med detta. Förhoppningsvis ger all kritik Skolverket en tankeställare. Jag ska även lyssna på ett UR-program som de själva tipsade om igår och förhoppningsvis dyker några (rimliga) svar upp där. Just nu gör de mig faktiskt enbart jävligt skeptisk.

Läs för övrigt gärna mina tidigare texter som hänger ihop med detta:
Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa
Nej, intoleranta attityder bör inte ges utrymme i klassrummet
Samt, också relevant i sammanhanget, Lady Dahmers krönika om vad som händer när rasismen blir rumsren.

Politiska partier i skolan – bra eller anus?

När jag gick i gymnasiet och det vankades riksdagsval (samt även skolval) bjöds representanter från de politiska ungdomsförbunden in för att debattera i aulan. Detta var 2002 och naturligtvis behövde skolan inte ta ställning till om SD var välkomna eller ej, men däremot har jag en vag aning om att Kristdemokraterna fanns på plats för att bland annat tala sig varma för kärnfamiljen och argumentera mot homoadoptioner.

Nåväl. Mitt starkaste minne från denna debatt var den otroliga ojämlikheten representanterna emellan och att jag, som den kritiska och reflekterande elev jag var, verkligen slogs av hur viktig retoriken och talarens framtoning är för att ett budskap ska nå fram och övertyga publiken: Vänsterpartiet representerades i denna debatt av en tystlåten tjej på 15-16 år, helt ny inom Ung Vänster i Kalmar. Hon var påläst och kom med vissa bra argument, men hennes ovana att tala inför många människor gjorde att hon inte riktigt nådde fram till oss i publiken. Centerpartiet däremot representerades av den nationella ordföranden för CUF, en kvinna på 30 år med mångårig erfarenhet av att arbeta politiskt. Hon var naturligtvis en riktigt vass debattör och lyckades snacka omkull hela panelen enbart genom retoriska figurer och en självsäker framtoning.

När resultatet för skolvalet redovisades fick Centerpartiet nästan lika många röster som Socialdemokraterna och Moderaterna. Föga förvånande, men förstås helt och fullt en följd av debatten (vilken inte följdes upp i klassrummet efteråt).

Igår skrev jag om Sverigedemokraternas närvaro i skolor nu under valåret. Jag fokuserade på vikten av att inte höja toleransnivån och tumma på skolans likabehandlingsuppdrag bara för att vi nu har ett rasistiskt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen. Rasism och hbtq-fobi får inte normaliseras och elevers trygghet ska inte äventyras i ”demokratins och yttrandefrihetens namn”, liksom.

En annan aspekt som kan diskuteras i samband med detta är: Hör politiska partier hemma i skolan över huvud taget? Är det kanske bättre att helt och hållet skippa det momentet, och bara inom ramen för den ordinarie undervisningen diskutera politik och de olika partier som finns? Vad tycker ni?

På ett sätt tänker jag att jo, det kanske är bättre att inga partier bjuds in än att exempelvis SD får tillträde. Och med min egen erfarenhet av den skeva debatten i aulan på gymnasiet kanske det är bättre att låta eleverna själva söka information och diskutera under ”ordnade former” i klassrummet.

Men samtidigt. Jag möter dagligen ganska många elever som helt och hållet ger fan i samhällsfrågor, politik och sin närmaste omvärld. Många har ingen aning om vilka partier som finns och de bryr sig inte heller. Samtal om orättvisor engagerar inte eftersom det ”inte rör dem”. ”Jag tänker inte rösta”, säger de och rycker på axlarna när jag och klasskamraterna försöker väcka deras engagemang i en viss fråga genom att påminna dem om att de kommer ha makten över vårt samhälle så småningom. Det som läraren pratar om blir inte alltid på riktigt, hur entusiasmerande och kunnig läraren än är. Vissa behöver, mer än andra, få en inblick i verkligheten – och ett sätt kan givetvis vara att få möta riktiga politiker.

Själv har jag vid flertalet tillfällen, inom ramen för retorikundervisningen, visat klipp från partiledardebatter och låtit eleverna fokusera dels på hur politikerna pratar; retoriska figurer, disposition, hur de agerar och engagerar, och dels har vi tittat just på innehållet – vad säger och förespråkar de egentligen? På vilka sätt skiljer sig partierna åt innehållsmässigt?

…och något liknande skulle förstås kunna göras under en livedebatt i aulan: I olika grupper får eleverna ansvara för ett parti som de ska lyssna på och analysera utifrån olika frågor. Vill de även ta ställning i frågorna är det upp till dem, men mitt syfte som lärare kommer i så fall vara att lära dem se bakom vackra ord, figurer och en karismatisk talare. Kritiskt tänkande, helt enkelt – vilket ju är något eleverna ska och måste lära sig för att klara sig i livet. Det är dessutom något som verkligen behövs för att partier som SD inte ska växa sig större.

Men som sagt: Detta kan självklart göras utan politikernas fysiska närvaro också.

Vad tänker ni? Vad har ni för erfarenheter av att lyssna till och träffa politiska partier i skolan? Hur har ni/era skolor förberett och följt upp detta? Är det något som behövs eller bara helt onödigt? Är stjälpen större än hjälpen, eller tvärtom?

Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa

Från och med idag är jag tillbaka på Lärarnas Riksförbunds blogg ”Det öppna klassrummet” efter ett uppehåll under heltidssjukskrivningen. Idag påminner jag alla lärare och övrig skolpersonal (ledningen, hallå!) om hur vi, utifrån läroplan och diskrimineringslag, bör förhålla oss till att vi har ett parti som Sverigedemokraterna i riksdagen: Kanske kan vi inte neka dem tillträde, men vi får inte äventyra elevers trygghet eller gå emot vårt likabehandlingsuppdrag.

Här kommer ett utdrag:

Det är valår, och politik diskuteras med säkerhet i alla klassrum någon gång under läsåret. Många skolor bjuder dessutom in politiska partier att presentera sig och att debattera, kanske inför skolans eget informella val. I första hand bjuds riksdagspartierna in, men många skolor bjuder även in andra halvstora partier, såsom Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Att alla riksdagspartier erbjuds tillträde innebär givetvis att också Sverigedemokraterna finns på plats. Ingen har det väl undgått att sverigedemokraten Kent Ekeroth bjöds in att diskutera inför elever på Södra Latin i Stockholm för ett par veckor sedan, något som orsakade stort obehag hos många elever. Efter detta följde protester på ytterligare gymnasieskolor, Globala gymnasiet mest uppmärksammat: Eleverna vägrade låta Sverigedemokraternas ungdomsförbund beträda deras skola, och konflikten var ett faktum.

Utan att nu vara alltför politisk och utan att ta ställning i huruvida eleverna gjorde rätt i att blockera entrén eller ej: Jag förstår deras frustration och varför de gjorde det. Jag hade själv som tonåring och i deras ställe känt ett enormt obehag inför att tvingas lyssna på en debatt eller passera ett bokbord där Sverigedemokraterna finns representerade. Det är trots allt ett parti som vill inskränka mina rättigheter på grund av min sexuella läggning. Det är ett parti som anser att vissa av mina vänner egentligen inte hör hemma i det här landet.

Ett parti vars agenda inte riktigt går ihop med det som skolan faktiskt står för.

(…)

När alla riksdagspartier bjuds in är det naturligtvis svårt att neka Sverigedemokraterna tillträde. Men, skolans personal måste försäkra sig själva och försäkra eleverna om att det som kommer uttryckas och debatteras inte riskerar kränka vissa grupper eller enskilda individer. Det är faktiskt vårt uppdrag. Skolan måste också tänka på, att bara för att det nu sitter ett folkvalt främlingsfientligt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen så betyder inte det att vår toleransnivå gentemot kränkningar ska höjas. Åsikter om att alla människor inte har samma värde hör fortfarande inte hemma inom skolans väggar, och alla elevers rätt att känna trygghet när de kommer till skolan ska fortfarande sättas i främsta rummet.

Inlägget i sin helhet hittas här

Betyg motiverar inte den omotiverade och stöder inte den som är i behov av stöd

Det var ett tag sedan jag skolbloggade. Av förklarliga skäl, eftersom jag det senaste halvåret dukade under tack vare skolan just. Nu är jag sedan en vecka dock tillbaka, på halvtid till att börja med, i en ny skola som jag redan trivs i – och passande nog gör då Alliansen ett nytt härligt utspel om bland annat TIDIGARE BETYG. Det var förra våren det senast inträffade att Björklund så klyftigt påpekade att betyg är det bästa (enda) sättet att upptäcka var elever befinner sig i utvecklingen. Då skrev jag inlägget ”Ökad kontroll ger inte förbättrade resultat” samt även debattartikeln ”Tidigare betyg tar tid och gynnar få”. Idag skulle jag i princip kunna re-blogga dessa två texter, för protesterna från mig och ungefär alla lärare jag känner (plus ett rätt stort gäng till) tycks inte ha nått fram till vår ärade utbildningsminister och hans kumpaner.

Betyg. Nationella prov. Det finns absolut vissa fördelar med dessa, jag säger inget annat. Men några saker är säkra:
– Det är inte betygen i sig som motiverar merparten av eleverna att lära sig saker och att lära sig mer saker; det är läraren, uppgifterna, undervisningens utformning och andra elever.
– Det är inte betygen som ”upptäcker” eller ”kartlägger” vilka elever som halkar efter; det är läraren som gör det.
– Det är heller inte betygen som stöder elever i behov av stöd; det är läraren – när hen har tid och rätt förutsättningar att göra det.

Och det ska verkligen poängteras: Är eleven extremt omotiverad och/eller har stora inlärnings-/koncentrationssvårigheter, då är betygen fullständigt verkningslösa som något annat än ett kvitto på att ”du duger inte” (något som eleven nog tyvärr redan vet). Betygen gör inte den omotiverade eleven motiverad, betygen får inte den i uppförsbacke ständigt kämpande eleven att ”skärpa till sig”. Så är det. (Däremot leder betygen inte sällan till att den nyss nämnda eleven tappar sugen ännu fortare.)

Vad som däremot verkligen hjälper alla elever, det är engagerade, kunniga, närvarande och pigga lärare. Lärare med rätt utbildning, som har tid och möjlighet att planera och individanpassa undervisningen. Lärare som har tid och ork kvar att utvärdera och ge formativ bedömning. Lärare som fortbildar sig kontinuerligt och som har möjlighet att samarbeta med andra lärare, så att alla elever kan bemötas på den nivå de befinner sig.
Det, Alliansen, är något ni därför ska satsa på i första hand. Fattar ni det nu?

Jag håller med om att det är skit och åter skit att vissa elever glider genom grundskolesystemet utan att kunna läsa eller förstå vad de läser, och jag blir själv relativt ofta (tyvärr) vettskrämd när jag möter högstadieungdomar som inte har kapaciteten att läsa en roman och som inte heller kan ta till sig innehållet i en tidningstext. Det är lätt att tänka ”det är kört” när också intresset för samhället, andra människor, språket, historien, politiken är så lågt att drivkraften att ens försöka ta sig igenom en debattartikel eller en novell helt saknas. (Vad kom först, hönan eller ägget? kan man förstås fråga sig.)

Så ja, insatser i skolan behövs. Några lärare är inte lämpade att vara lärare, och många har engagemanget men behöver mer utbildning. Dock är ökad kontroll av vårt och elevernas arbete är fortfarande fel ände att börja i. De flesta av oss behöver nämligen främst precis det jag skrev ovan, och som jag har skrivit så många gånger förut: Tid att utvecklas som lärare, tid att planera vår undervisning, tid till bedömning och möjlighet att ge elever det stöd som de behöver.

Samt förstås: Det behövs ett ökat förtroende för oss lärare och för skolan, en tilltro till att vi kan och vill göra ett bra jobb. Jag är trött på att behöva försvara min kompetens för politiker, för föräldrar, elever och för alla andra människor som någon gång har gått i skolan och minsann ”vet” hur det är.

(PS. Pisa-studien säger inte allt om allt och att stå sig i den ”internationella konkurrensen” är inte heller allt. Också något att poängtera.)

Vill du ha ett jämlikt samhälle? Sluta då häng upp dig på ”biologi”!

Att människor är olika är det nog få som förnekar. Män och kvinnor är olika, män och män är olika, kvinnor och kvinnor är olika, personer bortom dessa två kön är olika personer inom dessa två kön, samt förstås olika sinsemellan (med det lilla ”men”:et att vissa helt och hållet förnekar dessa individers existens?!).

Slutsats: Människor är olika varandra, helt enkelt.

Dock lever vi i ett samhälle som försöker få oss att tro att vi är lika. Eller nej, inte att vi alla är lika, men att vi är lika inom en av två könskategorier: Att män är lika varandra, att kvinnor är lika varandra – samt att dessa två kategorier är varandras motsatser och komplement. Detta försöker vårt extremt könsfixerade samhälle få oss att tro, och väldigt många av oss tror ju att det faktiskt är så. Vilket inte är så konstigt egentligen, för vi får lära oss tidigt att vi har en viss könstillhörighet samt att denna är viktig. Faktum är att det börjar redan innan vi föds, när vi ligger i magen och när folk runt omkring frågar vad det blir. Barnrummet inreds för att matcha könet, kläder införskaffas för att matcha könet och namn bestäms för att passa detsamma. När vi föds omtalas vi genast med ”han” eller ”hon” beroende på hur våra könsdelar ser ut och alla nya människor vi möter vill först och främst veta just vilka könsdelar vi har, innan de tar reda på något annat, innan de börjar interagera med oss, innan de köper oss kläder och leksaker i present. För så ser det ut i ett könsfixerat, ett könsbinärt samhälle. Könet, och att vi är antingen eller, är viktigt. Fundamentalt.

Och ja, dessa små bebisar växer som bekant sedan upp till barn. Barn som lär sig att pussas med barn som är av ”motsatt” kön och att de ska bjuda in barn av samma kön på kalas (mer om heterosexualitet och homosocialitet här). Barn som lär sig att snoppen respektive snippan avgör vilken sida av kläd- och leksaksbutikerna du ska välja, barn som lär sig att tjejiga saker är fjantiga och att killiga saker är coola. Och så vidare.

De flesta av oss är rätt duktiga på att rätta oss i leden och ser vi oss om när vi går på gatan möter vi till största delen ”manliga” män och ”kvinnliga” kvinnor samt väldigt ofta heterosexuella par och familjer. Ja, kanske är det så till och med att majoriteten trivs väldigt bra i sin vanligt förekommande könsroll och i sin sexualitet. Dock inte alla, och bara genom att iaktta människor vi möter på gatan kan vi inte alls veta vilka som går där och trivs och vilka som går där och anpassar sig så att kroppen nästan brister av obehag. Vad vi däremot vet är att de personer vi möter som vågar eller vars innersta helt enkelt tvingar dem att bryta mot det gängse mönstret genom att hålla sin partner av samma kön i handen eller som genom kläder eller frisyr avviker från normer rörande könsuttryck, dessa individer löper stor risk att utsättas för och har förmodligen någon gång utsatts för diskriminering, ifrågasättanden, kränkningar, hot, hån.

Vad vi dessutom vet är att även de kvinnor som går där och trivs, som känner sig stolta över att vara kvinnor på just precis det där sättet, som grupp är och blir diskriminerade i det här samhället, i den här världen. Dessa kvinnor tjänar förmodligen mindre pengar på sitt arbete än sina manliga partners, de tar förmodligen ett större ansvar för det obetalda hushållsarbetet, de tar ut fler föräldradagar och vabdagar än sina män, de får på grund av allt detta ut lägre pension, de löper betydligt större risk att bli utsatta för våld av sin manliga partner än tvärtom, de har förmodligen någon gång utsatts för sexuella trakasserier eller fått höra att de borde ”klä på sig”/”undvika den där stigen”/”våga ta mer plats”/”sluta vara så känslosam”…

För, tyvärr. Vi lever inte i ett jämställt eller jämlikt samhälle där alla människor har samma rättigheter och möjligheter, inte ens här i det underbara Sverige. Och självklart är en grund till detta att vi så beslutsamt delar upp, bemöter och värderar människor olika efter deras kön, deras könsorgan.

”Men såhär gör vi för att män och kvinnor ÄR olika!” utbrister biologistiska genusmotståndare gärna. För det första har dessa människor fel, för forskning (samt mitt alldeles eget öga) visar att det absolut inte är så enkelt att vi är två sorter och punkt. För det andra: oavsett vad så rättfärdigar inga biologiska könsskillnader (påstådda eller faktiska) att småflickor ska kläs som små dockor och att småpojkar ska inspireras att växa upp till empatilösa monster. Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte att vi lever i ett samhälle som värderar manligt och kvinnligt, män och kvinnor olika och som dessutom osynliggör och kränker individer som inte kan eller vill leva upp till samhällets könskrav. Fattar ni det? Att plocka fram argumentet ”biologiska könsskillnader” håller inte, det fyller inget fruktbart syfte! Åtminstone om du på allvar vill ha ett jämställt samhälle…

Vill ni, biologistiska genusmotståndare, att män och kvinnor ska vara jämställda? Inse då att samhället skapar ojämställdhet genom att fostra oss och värdera oss olika.
Vill ni att män ska sluta ses som (och bete sig som) våldsverkande monster, oförmögna att tygla sina känslor? Inse då att förhållningssättet vi har redan till små pojkar kommer att påverka hur de ser på sig själva, på flickor och kvinnor samt deras förmåga till empati och eftertanke.
Vill ni att kvinnor ska kunna välja det yrke de vill utan att bli motarbetade eller utsättas för sexuella trakasserier? Inse då att det är vi som måste skapa de förutsättningar som krävs för att de ska kunna och slippa detta.
Vill ni att transpersoner och intersexuella ska åtnjuta samma rättigheter och ha samma psykiska hälsa som cispersoner? Inse då att även biologin (om vi alls ska tala om den…) är mer komplex än två olika, sinsemellan lika genuppsättningar och inse att vårt eviga tvåkönsskapande missgynnar den här gruppen något oerhört.
Vill ni att pojkar som gillar att leka med dockor och klä sig i rosa ska kunna göra detta utan att mobbas? Sluta då snacka om att biologin gör att pojkar ”är” på ett visst sätt.
Vill ni att homo- och bisexuella ska ha samma rättigheter och faktiska möjligheter som heterosexuella att leva ett bra liv? Sluta då poängtera det biologiska i mäns och kvinnors reproduktiva möjligheter och attraktion till varandra, eller inse åtminstone att biologin och attraktionen kan vara mer komplex utan att för den skull vara ”defekt”.

Är ni med? Skit i biologin. Den finns där, självklart är vi biologiskt olika OCH lika, självklart påverkar vår genuppsättning och våra hormonnivåer vilka vi är, hur vi ser ut, vårt temperament, våra egenskaper. Men. Biologin är inte allt. Och framför allt: Biologiska argument kan aldrig ursäkta ojämställdhet, ojämlikhet, kränkande behandling av minoriteter, normbrytare, kvinnor. Vi alla måste tro på och agera med tron på att det är vi människor som skapar vårt samhälle, med vårt intellekt och med vår vilja – det är först då det kommer hända något. På riktigt.

…och delar du fortfarande inte min uppfattning om att biologi är bullshit när vi snackar mänskliga rättigheter så kan du väl åtminstone erkänna följande: Att du inte vill ha jämställdhet och jämlikhet. Att du är mot hbtq-personers rättigheter. Att du tycker att personer som bryter mot könsnormer får skylla sig själva. Att du anser män vara empatilösa monster. Att du anser att kvinnor inte hör hemma i chefspositioner. Och så vidare. Då vet jag åtminstone att du har läst det jag har skrivit och att du och jag har fundamentalt olika syn på världen. Och: Att jag inte kommer vilja diskutera dessa frågor med dig alls, för det ger mig absolut ingenting.

Bör jag också ta mig i röven?

Jag ska flyga till Berlin idag – närmare bestämt om en timme (flygrädd som jag är – varför gör jag alltid såhär?). Bara jag och en ryggsäck med böcker och ett skrivhäfte. Två nätter på hotell, tre dagar att upptäcka Berlin på egen hand. Det känns pirrigt och på samma gång saknar jag redan min unge som bara den. Bara att lämna honom en kväll för att gå ut och äta med min fru eller en kompis känns tufft för mig, samtidigt som jag då och då inte kan låta bli – för den där tiden på egen hand är så värdefull och välbehövlig. Det pågår en ständig konflikt i mig mellan att ibland längta efter mig själv samtidigt som jag vill ha mitt barn nära, nära varje sekund.

Delvis härstammar konflikten från mitt eget innersta; kärleken till barnet kontra behovet av att vara en alldeles egen individ. En del av slitningarna handlar dock om att jag är kvinna, mamma, och att jag vet att jag borde ägna mig helt och hållet åt mitt barn, utan att se det som någon uppoffring. ”Barnet är en del av mig, därför innebär ‘egen tid’ att vara tillsammans med mitt barn”. Typ så.

Så enkelt är det dock inte. Inte för mig.

Ni kanske läste ”krönikan”, eller snarare utskällningen, riktad till mammor i allmänhet och Linda Bengtzing i synnerhet i samband med förra veckans delfinal i Melodifestivalen? En ilsk kvinna på Aftonbladet tyckte att det nu minsann får vara nog med ”stålmorsor” som ställer sig på scenen så fort de klämt ut sin unge, att detta är ”vår tids största epidemi” (eller hur hon nu uttryckte sig, jag pallade bara läsa en gång).

Jag fattar inte varför vissa envisas med att lägga sig i hur andra väljer att leva sina liv, när det inte det minsta drabbar dem själva. Och i det här fallet, vilket Frida Boisen påpekade i en betydligt rimligare svarskrönika, har ju barnen i de nämnda fallen (Linda Bengtzing, Charlotte Perrelli, Petra Mede) ytterligare en förälder. Det är inte direkt så att bebisarna lämnas skrikande i en tom lägenhet i väntan på att mamma ska få sjunga färdigt sin schlager.

Aftonbladets ilskna krönikör flikar mot slutet in att hon riktar sig även till pappor men det är förstås bara bullshit och något hon lägger till för att lindra kritiken. Hon riktar sig, vilket debatten om barn som ”lämnas åt sitt öde” och börjar ”för tidigt” på förskola alltid gör, till kvinnor eftersom barn i första hand anses vara kvinnors ansvar – ett synsätt som i samma andetag befäster synen på män som sämre och mindre fullvärdiga föräldrar.

”Ta er i röven, stålfarsor!” Den rubriken hade jag velat se i samband med att Martin Stenmarck vann Melodifestivalen med ”Las Vegas” då han hade en nyfödd hemma, eller då Robinson-Robban lämnade nyförlöst fru och bebis för att ännu en gång tävla i Robinson: ”Det är vår tids epidemi: Pappor som ställer sig på scenen direkt efter att deras barn fötts, som sätter jobbet och karriären före barnen och samtidigt tvingar barn att börja allt tidigare på förskola!”

Eh, för vet ni? Det är ju så det är: Om det är några som på generell nivå ”lämnar barn i sticket” så är det män, pappor. Mammorna drar redan sitt strå till stacken. Vi tar redan ut föräldradagar så det räcker, vi vabbar och byter blöjor och torkar snoriga näsor så det står härliga till. Att ett växande antal mödrar vill göra någonting utöver detta är inget samhällsproblem; det som behövs är fler män som tar över när kvinnorna vill ställa sig på scenen, gå och jobba, resa på egen hand till Berlin…

…och just det, i vårt fall är det ju så att vi har lyxen att vara två kvinnor som delar på ansvaret. Och vi delar faktiskt rätt lika. Lätt som en plätt. Halva föräldraledigheten var, hälften av vabdagarna, vi hjälps åt att lämna och hämta på förskolan, vi är båda uppe och kramar ungen på nätterna (när han inte kommer intassandes och lägger sig mellan oss), vi lägger honom varannan kväll och stiger upp i ottan varannan morgon. Detta sker faktiskt helt utan ansträngning, det är knappt något vi diskuterar: Vi bara gör, vi agerar per automatik som två fullvärdiga föräldrar.

Nu är det jag som reser bort för mig själv två dygn och nästa gång är det min fru. Adrian har alltid någon hos sig som han är trygg med; är det inte någon av oss mammor (vilket det oftast är) så är det en mormor eller i mer sällsynta fall en moster eller morbror. Jag ska verkligen inte ta mig i röven, jag ska verkligen inte ha dåligt samvete. Däremot får jag förstås fortsätta längta järnet efter min unge, det är liksom ett ultimat bevis på hur mycket han betyder för mig. (Och om sedan tiden kommer då det enbart är skönt att komma iväg ett par dagar – då är det också helt okej!)

Ta sig i röven däremot, de kan alla göra som inte kan låta bli att skuldbelägga (andra) mammor för att de vill göra mer än att amma/flaska, vyssja, vabba och torka rumpor, samt alla som inte ser pappor, icke-födande mammor och andra viktiga vuxna i ett barns liv som minst lika värdefulla.

Istället för att föra kampen framåt tvingas vi gång på gång försvara dess legitimitet

”Jämställdhet är ingen åsiktsfråga, det handlar om fakta!” sa Gudrun Schyman bland annat när jag var och lyssnade på henne för någon vecka sedan, och just detta citat var jag bara tvungen att bära med mig – av den enkla anledningen att hon har så jävla rätt. Dock tvingas som bekant diskussioner kring jämställdhet och jämlikhet alltid backa några steg, stanna upp och försvara sitt syfte på grund av att någon viftar bort frågan som oviktig, någon som ”tycker” att vi redan är jämställda/att jämställdheten rentav  har gått för långt (?)/att hbtq-personer faktiskt är accepterade nu/att allt ”faktiskt inte handlar om kön och sexualitet”/att den ena frågan är viktigare än den andra och så vidare.

…och med dessa inledande ord hoppar jag nu sent omsider på Lisa Zetterströms bloggutmaning ”en feministisk agenda”, vilken den här veckan handlar om att ringa in hur den feministiska debatten ser ut idag, vilka frågor som lyfts och vem det egentligen är som sätter tonen och agendan för hur debatten ska föras och förs. Mycket klokt har redan skrivits, så min text blir väl egentligen bara att plocka några russin ur den livsnödvändiga feministkakan.

I ett äldre inlägg om normer och privilegier inom den feministiska rörelsen skrev jag såhär:

”Själv har jag egentligen aldrig engagerat mig uttalat feministiskt; däremot har jag suttit som ledamot, ordförande och vice ordförande i olika hbtq-organisationer, jag har haft queerteorin som utgångspunkt när jag skrivit uppsatser och jag har läst om och använt mig en hel del av normkritiska tankegångar både i mitt föreningsengagemang och i mitt yrke som lärare. För mig är det feminism, tror jag. Det handlar inte bara om män och kvinnor och absolut inte enbart om heterosexuella cis-män och -kvinnor, utan om alla.”

Och det är här någonstans jag befinner mig. Jag är en av dem som enligt den bakåtsträvande Ebba Witt-Brattström splittrar feminismen (men som enligt Inti Chavez Perez ger den välbehövlig bredd!): Jag är en av dem som helst fokuserar specifikt på hbtq-personers rättigheter och möjligheter i vårt samhälle, och i första rummet queera personer, trans*personer samt homo- och bisexuella personer som identifierar sig som kvinnor. Där brinner jag som allra starkast, där kan jag tillföra och påverka mest och samtidigt känna att det är min kamp. Lika lön för lika arbete, delad föräldraförsäkring och andra frågor med syfte att nå jämställdhet i heterosexuella (barn)familjer samt för att ge kvinnor ekonomisk autonomi – självklart är detta grymt viktiga feministiska frågor, men jag litar på att det finns andra som än tydligare driver just detta (exempelvis i det parti där jag är medlem).

Så, jämställdhet mellan könen är givetvis så jävla grundläggande och urviktigt – men jag vill tala om jämlikhet, om alla människors lika värde och i denna diskussion och detta arbete alltid tillämpa ett normkritiskt perspektiv och en intersektionell analys. Allt för att inte glömma bort någon som annars alltid glöms bort. (Nej, jag påstår inte att jag själv alltid i alla sammanhang lyckas med detta…)

För att då återgå till dagens frågeställning och knyta an till Gudruns ord i inledningen: Jag skulle vilja hävda att all (offentlig) debatt kring jämställdhet och jämlikhet tenderar föras likadant och brottas med samma problem. De redan privilegierade sätter tonen, ställer frågorna och vill inte se sina egna privilegier utan hävdar istället att vi har kommit så långt nu och att enskilda individer måste ta sitt eget ansvar istället för att se sig som offer. De privilegierade stämplar de mindre privilegierade som gnälliga och sig själva som starka, samt tycker att de är duktiga som ”ser bortom förtryck”, såsom ”kön spelar ingen roll för mig!” eller ”vem bryr sig om vem du ligger med?” Samtidigt blir det gång på gång väldigt tydligt att dessa människor inte alls ser strukturerna, att de tror att det handlar om tyckande, om ett intresse, om att ha en åsikt. Detta måste vi komma bort ifrån, för diskussionen om och kampen för det jämlika samhället grundar sig inte i tyckande – det handlar om att vi i nuläget inte har ett jämlikt samhälle.

(Dock inser jag ju att en del i själva kampen är just att få folk att inse att samhället inte är jämlikt, att kvinnor och män inte har samma rättigheter, att hbtq-personer inte har det lika förspänt som heterosexuella cispersoner, att rasifierade inte har det lika bra som vita osv. För bara genom att vi får ännu en person att se problemen så har vi ju kommit ytterligare en liiiten bit på väg. Det är bara så sjukt frustrerande att det ska ta evigheter för folk att se sina egna privilegier, sin egen del i den ständigt pågående normreproduktionen som skapar avvikare samt få dem att aktivt vilja förändra något.)

Både ren ilska, sansad tydlighet och pepp behövs i kampen för ett jämlikt samhälle

Det pågår återigen någon slags debatt kring debatten här i feministbloggosfären: Vem når längst i kampen för en jämställd och jämlik värld – den som är lugn och pedagogisk eller den som vågar ryta ifrån rejält och ilsket provocerar? Sara Schmenus skriver att hon är nöjd med den ”etikett” hon har på sig själv, som pedagogisk och på gränsen till mild, ibland nästan övertydlig i sin feministiska argumentation. Lady Dahmer irriteras av vissas uppfattning om att ”God Ton”-feminister når längre och slår fast att hennes ”rabiata” och ilskna framtoning lett henne dit hon är idag; en kvinna ska enligt normen vara följsam och behagande, och det är ju den normen vi vill vidga! (läs här och här.)

Själv känner jag mig mest förundrad över den så kallade debatten. För är det ens en debatt? Och vem vinner i så fall?

Om jag ska sätta en etikett på mig själv här så drar jag väl snarare åt Schmenus-hållet än åt Lady Dahmer-varianten, men det handlar definitivt inte om att jag inte är förbannad över samhällsstrukturerna såsom de ser ut idag – tvärtom: Jag är vrålförbannad! Och det framför jag ju också titt som tätt i olika former när jag sätter ner foten angående exempelvis homofobiskt språkbruk, normer inom hbtq-communityt eller folks besatthet vid att barn behöver manliga förebilder. Det som dock gör att jag inte riktigt kan sätta stämpeln ”ilsket rabiat” på mig själv i bloggsammanhang är att jag oftare uttrycker mig på ett, tja, ”mildare” sätt. Att jag oftare skriver längre inlägg än korta, och att jag gärna bemöter eventuella mothugg på förhand istället för att låta frågor och givna motargument hänga i luften. Därmed uteblir i vissa fall debatter hos mig, förstås; trogna läsare framför sina åsikter, håller ofta med mig (men inte alltid fullt ut) och jag får ofta hejarop och positivt peppande kommentarer. Bloggare som Lady Dahmer och riktigt provocerande (och fantastiska!) Jaylazkar får säkerligen fler arga och hatiska kommentarer, folk blir betydligt mer provocerade av dem eftersom de inte skräder orden och särskilt Jaylazkar (samt även Oxhen och så Fanny, förstås) är verkligen inte ute efter att vara några publikfriare. Tycker jag att de gör fel? Eh nej, verkligen inte! Jag tycker att de är hur bra som helst; de inspirerar, de väcker känslor och triggar verkligen igång min vilja till förändring av det här samhället ytterligare.

Så, varför skriver jag som jag gör då? För det första för att det är min personlighet förstås. Jag är pedagog till yrket och till personligheten, och jag är dessutom en person som helst undviker missförstånd eller mothugg mot sådant som jag faktiskt visst har tänkt på och därför gärna vill bemöta. Jag har även ett stort bekräftelsebehov och tycker det är jobbigt med kritik – det hymlar jag inte med – och därför vill jag skriva tydligt. Bloggen är ett fritidsintresse, inget jobb, och den ska ge mig positiv energi och inte tvärtom! Dessutom det faktum att jag arbetar som lärare och att jag bloggar under eget namn gör att jag liksom känner ett ansvar gentemot mig själv, min familj, min arbetsgivare. Jag skriver på ett sätt som jag tycker är bekvämt, givande, roligt och som känns konstruktivt och det har ingenting med hur jag anser att andra ”borde” skriva att göra. Ingenting.

Därmed inte sagt att jag inte är provocerande i vissas ögon. Antifeminister, homofober, personer som inte inser att vi lever i ett ojämställt samhälle, som helt och fullt tror att könsroller är biologiskt betingade, som inte fattar vad normkritik handlar om – de uppskattar naturligtvis inte mina åsikter. Och då spelar det ingen som helst roll hur jag uttrycker mig så länge jag uttrycker de åsikter jag har – de tycker att jag är dum i huvudet/obegriplig oavsett. Kanske skulle de störa sig extra mycket om jag hade ett ännu mer rabiat uttryckssätt, men de skulle inte hålla med mig eller uppskatta mig om jag lade huvudet på sned och med mild röst talade om jag vad tycker heller. Det enda som skulle få motståndare att gilla mig vore att 1. undvika att tala om vad jag tycker och blogga om typ blommor istället, 2. hålla med motståndarna, 3. hålla käften helt och hållet. Och kommer det hända? Nope.

Att viljan till förändring av ett samhälle föds ur insikter om och frustration över brister och orättvisor är väl ändå rätt självklart? Och att förändringen aldrig kommer ske om ingen vågar belysa bristerna och säga ifrån är väl också rätt självklart? Sedan hur detta görs… så länge vi inte sysslar med oberättigade personliga påhopp och svär och skriker utan anledning så spelar väl det mindre roll? Framför allt tror jag på styrkan i att engagerade feminister, hbtq-aktivister, anti-rasister och andra som arbetar för ett jämställt och jämlikt samhälle skriver, talar och för kampen på olika sätt: Å ena sidan behöver vi skakas om, provoceras, se problemen samt inse våra egna brister och vår egen del i strukturerna, å andra sidan behöver vi lära oss mer, utveckla våra kunskaper, vår argumentation och se nya perspektiv och å tredje sidan behövs pepp och klappar på axeln för att orka fortsätta. 

Eller vad tror ni?

Vem våldtar en jämlike?

Det handlar mycket om våldtäkter i media igen och jag är säker på att åtminstone 90% av alla ni som läser den här bloggen har skummat igenom eller läst minst en nyhetsartikel och kanske även något enstaka flitigt delat blogginlägg om den friande domen efter gruppvåldtäkten i Tensta. Tidigare i år handlade det om Umeå och en flicka som blev våldtagen med hjälp av en flaska, och under vår semester i somras satt jag och försökte formulera mig utifrån en artikel om en överfallsvåldtäkt som ägt rum i området där min mamma bor. Jag skrev och skrev, vände och vred på formuleringarna och det som malde i huvudet medan jag skrev var dels våldtäkt måste bli en mansfråga och dels ingen våldtar en jämlike.

Men jag postade aldrig det där inlägget. Det kändes obekvämt och olustigt att skriva kritiskt om mansrollen utifrån ett så brännhett ämne som våldtäkt, jag orkade inte med eventuella mothugg, kritik, påhopp om att jag var mansfientlig eller vad fan vet jag.

Så igår delades det här inlägget från Huffington post av ett dussin vänner och bekanta i mitt facebookflöde, och nu på morgonen läste jag först detta inlägg hos Stökboet och sedan det här av Brunheten och nu känner jag: Vad är jag rädd för? Jag har ju rätt! Våldtäktsfrågan är ingen kvinnofråga, det handlar inte om att kvinnor måste förändra sitt utseende eller sitt beteende: Det handlar om jämlikhet och det handlar om mansrollen. För i ett jämlikt och jämställt samhälle skulle ingen, eller åtminstone betydligt färre, bli våldtagna och i ett samhälle där den normativa och destruktiva sidan av mansrollen aktivt ifrågasätts skulle pojkar inte växa upp till att bli våldtäktsmän. Eller hur?

I den här frågan känns det onekligen bättre att inte vara först på bollen, så nu publicerar jag helt enkelt det där inlägget jag skrev under vår ölandstripp i slutet av juli.

Jag läste i den kalmaritiska lokaltidningen Barometern igår om en ung kvinna som blivit våldtagen under en löprunda i söndags kväll och som är så illa däran att polisen inte kunnat höra henne än. Min mamma sa apropå detta att hon senast dagen innan för första gången på länge bestämt sig för att promenera vårt närliggande elljusspår ensam, trots att hon egentligen tycker att det känns kusligt, och min fru undvek samma elljusspår när hon joggade bara häromdagen – men hade även känt en viss olust då hon joggat längs min gamla skolväg; en rätt ödslig cykelväg med skogspartier på båda sidor. Vi pratade om det sjuka i att man som kvinna ständigt aktar sig, och om det sjuka i beteendet att vilja våldta och att faktiskt genomföra en våldtäkt. Vi diskuterade även huruvida våldtäktsmän kan anses friska, eller om en person som planerar och genomför en överfallsvåldtäkt på det där sättet helt enkelt enbart måste anses sjuk på det ena eller andra sättet. Och sedan frågan: Om detta beteende förklaras med att det är ”sjukt” – hur ska det då kunna botas (och förebyggas)? Och hur kommer det sig att det är män som drabbas av den där ”sjukdomen” (en fråga som i min värld gör det tydligt att våldtäkter inte handlar om biologi utan är en del i vår ojämställda och ojämlika samhällsstruktur)? Därefter landade samtalet i att behandla (främst kvinnlig) utseendefixering och behovet att behaga, och om pojkföräldrars generella ovilja att inse att deras barn är potentiella våldtäktsmän.

Jag kan inte sluta tänka på den där diskussionen, jag kan inte sluta tänka på artikeln om våldtäkten, jag kan inte sluta tänka på ”små flickor i BH”-debatten och alla andra åtgärder som görs i förebyggande syfte för att kvinnor ska undvika att bli våldtagna. Jag kan inte heller sluta tänka på hur folk utan att blinka kan köpa att ”alla kvinnor är potentiella våldtäktsoffer”, medan påståendet ”alla män är potentiella våldtäktsmän” får många att se rött för då förolämpar vi ju alla män som inte våldtar!!!

Flickor, tjejer, kvinnor får lära sig att deras klädsel och deras utseende kan vara en trigger för en våldtäktsman och en anledning till att okända män visslar på dem eller utan att fråga tar dem på rumpan; något som tjejer därmed ständigt bör ha i åtanke – i synnerhet om de planerar att vara ute sent på kvällen, rör sig i en ödslig miljö eller befinner sig i ett sammanhang tillsammans med främmande och eventuellt berusade män. Undvik utmanande kläder, undvik att dricka för mycket alkohol, undvik att gå ensam i mörkret eller på ödsliga platser och se upp med hur du för dig när du samtalar med män på krogen, så att de inte råkar tro att du vill ligga med dem fast du inte alls vill det – de absolut viktigaste reglerna för en kvinnoperson! Och som en motvikt till dessa regler finns det motsatta förhållningssättet: Tjejer ska inte anpassa sig! Tjejer ska få klä sig precis hur de vill och ingen ska fan våldta dem för det! Och inte sjutton ska vi behöva undvika vissa platser under vissa tider på dygnet, det är ju helt sjukt! Vi tar natten tillbaka!

…och oavsett vilken sida man väljer så handlar allt detta om flickorna, tjejerna, kvinnorna. Allt blir vårt ansvar och pojkarna, killarna, männen bara är. För vilka åtgärder sätts in för att killar inte ska våldta eller ta sig friheten att röra en kvinnas kropp mot hennes vilja? Alltså, vilka förebyggande och framför allt främjande åtgärder? Inga alls, vad jag vet. Och vuxna cis-män tror själva att de drar sitt strå till stacken enbart genom att inte våldta. Utifrån detta undrar jag: När ska frågan om våldtäkter, sexuella övergrepp och trakasserier bli en mansfråga? Det är otroligt sällan jag hör cis-män diskutera det här, förutom när de försvarar sig själva och alla män som inte våldtar eller möjligtvis när de ondgör sig över låga straff mot våldtäktsmän. Varför anses de förebyggande åtgärderna vara en sak mellan kvinnan och våldtäktsmannen (som verkar poppa upp som en sjuk och otäck gubben i lådan och därmed inte alls anses ha socialiserats in i en roll som potentiell våldtäktsman)?

Allt detta gör mig matt och min semesterhjärna och jag, just nu sittande i en cab susande genom ett öländskt landskap, vet inte riktigt hur denna tankegång ska avslutas. Hur som helst blir det bara så himla tydligt att alla de åtgärder som sätts in för att tjejer ska undvika våldtäkt är så… meningslösa (alternativt förnedrande – exempelvis den att vi ska anpassa vår klädsel). För till syvende och sist lever vi med det ständiga hotet att det främst är vi – kvinnorna (såväl cis som trans, för att förtydliga) – som riskerar att drabbas om vi trots allt ger oss ut i löparspåret, med tighta träningskläder och i skymningsljus, och den där våldtäktsmannen lurar runt knuten. Är det värt det? Är det inte lättare då att alltid ge sig ut på sena promenader tillsammans med någon, och att undvika vissa passager för säkerhets skull? Jo, såklart det är. Även om det känns helt vansinnigt att det ska vara så.

Dock vet vi ju att våldtäkter inte bara, nej inte ens i första hand, sker ute i skogen av en främmande (psykiskt sjuk?) man – och nu förflyttar jag mig till nutid igen, eftersom sommarens inlägg aldrig blev färdigskrivet. När vi ser fall som våldtäkterna i Umeå eller i Tensta kan vi inte skylla på att gärningsmännen är galna psykopater utom räddning, utan här handlar det om det vi kallar för ”helt vanliga killar”. Detta faktum får mängder av försvarsmekanismer att gå igång hos många av oss: Flickan måste ha varit otydlig! Hon var nog väldigt utmanande klädd och bjöd in till sex! Killarna fattade nog inte vad de höll på med, de bara följde strömmen! ( = det vill säga en av dem måste ha varit den ledande – psykiskt sjuk? – och därmed lurat de övriga att begå en sådan vidrig handling)

Oavsett vilka förklaringsmodeller vi använder så kvarstår problemet: Våldtäkter sker, och det är främst män och killar som våldtar kvinnor och tjejer. Och detta måste upphöra, inte genom att kvinnor förändrar sitt beteende och klädsel, utan genom att män slutar våldta. Och för att män ska sluta våldta behöver vi arbeta för ett jämställt och jämlikt samhälle där personer av olika kön har samma värde, befinner sig på samma trappsteg i makthierarkin – för väldigt väldigt få skulle få för sig att våldta någon som hen, fullt ut och innerst inne, ser som sin jämlike. Eller hur? Det handlar liksom inte om kuken, det handlar om strukturen och det är jäkligt viktigt att se och ta fasta på det, annars kommer vi ingen vart.

Så, hur gör vi då? Naturligtvis måste vi som har söner och alla vi som möter pojkar och killar i vår vardag vara medvetna om hur strukturen ser ut och att den här strukturen riskerar leda till att vissa av de pojkar vi möter – inklusive våra söner – kommer att våldföra sig på en kvinna en vacker dag. Utöver denna medvetenhet måste vi förstås även fundera på hur vi bäst bryter strukturen och faktiskt främjar jämlikhet och jämställdhet istället för att återigen reproducera exakt de normer och de könsroller vi vill motverka. Som vissa av er vet, ni som har hängt med mig ett tag, så ser jag flera problem i främjande åtgärder som handlar om att t.ex. dela upp ungdomar i tjej- och killgrupper eller prata med tjejer och killar på helt olika sätt och om helt olika saker. Dels för att vissa personer riskerar må dåligt och uteslutas (i synnerhet transpersoner), och dels för att dessa åtgärder än en gång befäster att könen ska hållas isär, att män och kvinnor är olika, att vi har olika behov osv. Detta skrev jag en hel del om här och utöver det… avslutar jag nog det här inlägget nu, rakt upp och ner bara. Ni får tänka vidare själva.

Ytterligare läsning på temat våldtäkt:
Bloggutmaning Våldtäkt – alla bidrag
Hur man råder bot på våldtäkter
Det är så himla lätt att bli oskyldigt dömd blöööh blöööh
Det skulle vara skönt att kunna ta av sig de där genusglasögonen ibland (ett exempel på hur strukturen visar sig i kulturen, genom att påtvingat sex framställs som underhållning)