”Barn kan bli förvirrade!” – ja, av ganska mycket…

Frågan om huruvida samkönade par och hbtq-personer bör få skaffa barn eller inte borde inte ens diskuteras längre, eftersom det sedan många år är fullt lagligt att oavsett familjekonstellation eller sexuell läggning/könsidentitet adoptera och inseminera. Och inga alarmerande rapporter angående ohälsa och otrygghet hos barn till hbtq-identifierade föräldrar har publicerats – snarare har man konstaterat att barn till hbtq-personer i vissa avseenden mår och presterar bättre än barn till heterosexuella cispersoner.

Men. Hur tröttsamt det än må vara så fortsätter folk i vissa läger att ifrågasätta hbtq-personers rätt att (försöka) skaffa barn, och bl.a. de växande Sverigedemokraterna vill gå bakåt i utvecklingen genom att inskränka dessa rättigheter. Argumentet är ofta att barn till samkönade föräldrar kan ”bli förvirrade” och ”må dåligt”. Utöver att det är ”naturligt” att ha både en mamma och en pappa (vilket överlag är ett himla dåligt argument – vad betyder ens ”naturligt” och varför är det automatiskt något eftersträvansvärt? Är det alltid det?).

Så, jag tänkte lista några saker som barn kan bli förvirrade av:

• Barn kan bli förvirrade av att leva med föräldrar som bråkar hela tiden.
• De kan bli förvirrade av att deras föräldrar lever ihop, trots att de helt uppenbart inte älskar eller ens tycker om varandra.
• De kan bli förvirrade av att föräldrarna lever isär, fast de är sams.
• De kan bli förvirrade av att klasskompisens familj reser utomlands två gånger per år medan de själva inte ens får gå på Gröna Lund för att det är för dyrt.
• De kan bli förvirrade av att grannbarnet får vara ute sent varje kväll, medan de själva måste komma in så fort det blir mörkt.
• De kan bli förvirrade av att ryckas ifrån sina föräldrar och tvingas bo någon annanstans, utan att riktigt förstå varför.
• De kan bli förvirrade av att föräldern plötsligt beter sig annorlunda efter att ha druckit några (eller många) glas under julmiddagen.
• De kan bli förvirrade av att helt plötsligt tvingas flytta ifrån alla sina kompisar för att en förälder har fått ett nytt jobb i en annan stad.
• De kan bli förvirrade av att deras familj inte firar en högtid som flera andra verkar fira.
• De kan bli förvirrade av att kompisens förälder alltid ringer och frågar var kompisen är, medan den egna föräldern aldrig hör av sig.
• Barn kan bli förvirrade av vuxna som anser att det är ett problem att ha två mammor/två pappor/två pappor och två mammor/endast en förälder – kanske särskilt de barn som själva lever i en sådan familj och aldrig har tyckt att det är något konstigt.
• Och de kan bli jäkligt förvirrade av vuxna som till och med uttrycker sig nedsättande och hatiskt om vissa familjer utifrån vilka som ingår i dem, eller utifrån deras hudfärg eller ursprung.

Kort sagt: Barn kan bli förvirrade av mycket. En del saker är fullt rimliga att förvirras eller rentav må dåligt över – jag tror inte att jag behöver markera vilka av ovan nämnda exempel (vilka för övrigt i skrivande stund dök upp i mitt huvud, klart det finns många fler). Andra saker är helt sonika en del av livet: Ibland förstår vi inte allting, för hur jag är och lever kommer alltid i något avseende skilja sig ifrån hur andra är och lever. Med tiden lär vi oss det. Kanske blir vi avundsjuka på andra, kanske tänker vi att vi själva har det bättre. Men, det är en del av livet.

Vad som däremot inte borde vara en del av livet är vuxna människor som gastar ut att det är synd om barn som lever exempelvis med två mammor, vilka dessutom förmodligen har kämpat i många år för att äntligen få ha dessa barn i sitt liv. På vilket sätt hjälper dessa uttalanden och åsikter barnen i deras fortsatta liv? Och – än viktigare – på vilka sätt, utöver eventuell ”förvirring” över att vara den enda på förskolan med två mammor, är det skadligt att leva med två föräldrar som älskar en, tar hand om en och ser till att man har mat på bordet varje dag? Inte alls, faktiskt.

Lägg ner och fokusera på bättre saker. Exempelvis våld i hemmet, alkoholmissbrukande vuxna eller socialt och/eller ekonomiskt utanförskap.

Efterlysning: En ”få syskon”-bok att identifiera sig med!

Hörni. Finns det någonstans en barnbok om att få syskon där det blivande storasyskonet har två mammor och ingen pappa? Har någon av er någonstans sprungit på en sådan?

Vi har hittills läst ”Eddie får en lillebror” av Lisa Bjärbo (heterofamilj, dock bra ur genusperspektiv), ”Busiga Bebben” av Thomas Svensson (hetero- och könsnormativ, kul med luckor som gör att man kan kika in i magen), ”Kim och Skrutten” av Karin Frimodig (Kim har en mamma, ”mammas tjej” och en närvarande pappa), ”Familjeboken” av Eddie Summanen (normkritisk, men den handlar mest om hur barn blir till och är rätt klurig för en knappt treåring), ”Vems bebis?” av Stina Wirsén (heterofamilj adopterar och får sedan biologiskt barn) och ”Jag ska få ett syskon!” av Emily Menendez-Aponte (hysteriskt heteronormativ).

Jag vet att boken ”Hur görs bebisar?” av Cory Silverberg ska vara toppen, men den handlar inte om att få ett syskon just, och jag har även blivit tipsad om en bok om Ellis, en könsneutral barnboksfigur som dock har mamma och pappa (tror jag?). Men vi då?? Vem skriver boken om oss? Mig veterligen finns ännu ingen sådan bok på marknaden. Själv har jag faktiskt skrivit en och skickat in till några olika förlag. Det enda förlag som ännu inte har svarat är det förlag med längst väntetid: Olika. Jag ger icke upp hoppet!

…och om ni känner till en bok som jag missat: Hojta!!

Sånt som man tänker på och tampas med som (blivande) regnbågsförälder

Just ja, det har jag ju glömt att berätta: Jag blev juridisk förälder till vårt ofödda barn i fredags! Eller, jag blev nog inte riktigt det. Men kanske? Det var lite oklart kan man säga, eftersom personen på Familjerätten inte hade den blekaste aning om någonting vad gällde samkönade par. Ni vet, det var ju ändå bara nio år sedan insemination för lesbiska par blev tillåtet i Sverige, lesbiska par har bara skaffat barn ihop sedan typ forever men hon hade visst ingen koll. Men det är lugnt, vi är vana att vara övningsexempel. Och att vi som gift lesbiskt par tvingas igenom en procedur som gifta heteropar slipper, det… är ju bara heeelt okej det också. (INTE.)

Nåja. Någon typ av papper fick vi i alla fall skriva på som skulle styrka att jag just nu är ”kvinnan” och senare avancerar till att bli ”föräldern”, medan min fru är ”modern” mest hela tiden. Tjoho! Förra gången var det tvärtom! Dock kunde vi inte fylla i allt än eftersom barnet är ofött, inte har någon födelsevikt och sådant (konceptionstid, ni vet – att vi har stenkoll på när barnet blev till means nothing to them), så vi får väl se hur mycket ”förälder” jag egentligen blev efter den där turen till Familjerätten… Suck.

Hur som helst är vi snart i vecka 34, efter aftonens MVC-besök vet vi att bebisen fortfarande ligger i säte (och att det alltså är dess huvud som stångar mot min frus lungor emellanåt) och vi kan ännu inte alls fatta att det snart ska komma en bebis. När fattar man sånt? Kanske kan ett avsnitt ”En unge i minuten” råda bot på det? Samt lite mysläsning av alla härliga vänta barn-böcker som tycks äääälska att exkludera oss: (Värsta sorten: Den som påstår sig vara inkluderande, men sedan gör precis tvärtom. Snälla, var ärliga istället och SÄG att ni riktar er till heteropar. Eller gör en regnbågsedition av boken. Eller, som sagt, så gör jag det. Någon gång, när jag hinner.)

Förresten. Om vi stör oss på att osynliggöras i vänta barn-lektyr och att utgöra övningsexempel för Familjerätten så kan ni ju bara GISSA hur mycket den här familjen stör sig på rådande lagar. Kära nån. Att dessa förlegade, diskriminerande lagar inte bara kan upphävas…

Om biologi, ”lyckade” familjeförhållanden och att välja rätt för sina barn

Jag hamnade i en otroligt spännande diskussion i facebookgruppen ”Regnbågsfamiljer” som började med att någon frågade hur vi andra (främst lesbiska eller ensamstående) föräldrar resonerat kring det här med öppen kontra anonym spermadonator. Förutom att det är intressant att lyssna på olika personers tankar och erfarenheter så satte hela diskussionen tydligt fingret på frågor om vad en familj är för något, vem som bestämmer det och vad det är som avgör om ett barn kommer växa upp och bli lycklig eller inte.

Väldigt tydligt blev även detta: Oavsett hur folk resonerar så figurerar oundvikligen någonstans där i bakgrunden föreställningar om och olika förhållningssätt till biologin. Och ja, vi alla som bildar en normbrytande familj jämför eller förhåller oss – medvetet eller omedvetet – till den biologiska, heterosexuella kärnfamiljen: Den där familjen där en cisman och en ciskvinna, med fungerande ägg och spermier, får barn ihop och sedan lever tillsammans hela livet. Alla som på något vis frångår denna familjesort tvingas, tror jag, på det ena eller det andra sättet väldigt tydligt förhålla sig till hur ens egen familj ser ut; dels försvara eller stå upp för sättet man lever på, dels fundera över och kanske oroa sig för hur just vårt barn kommer påverkas av att växa upp i en normbrytande familj. Inte bara ”vad ska omvärlden säga?” utan även ”vad är bäst för vårt barn?”

Och alltså… är det inte helt galet egentligen? För, om man tänker efter, hur många olika sorters normbrytande familjer finns det inte?

Vi har vår familj, som ju kan sägas vara en mycket normativ kärnfamilj, sånär som på den lilla detaljen att vi båda är kvinnor och vi båda aldrig kan bli biologiska föräldrar till båda våra barn.
Vi har alla andra regnbågsfamiljer; där två mammor ibland skaffar barn med ett bögpar eller en killkompis, där två pappor får barn tillsammans med en tjejkompis, via adoption (sällsynt) eller med hjälp av surrogatmamma, där en singelflata och en singelbög skaffar barn ihop och de på pappret ser ut som vilket heterofamilj som helst.
Vi har alla heterofamiljer som behövt ta hjälp av ägg- eller spermadonation av olika anledningar, vi har heterofamiljer som adopterat sina barn inom eller utom Sverige.
Vi har alla ensamstående föräldrar, vissa för att de har gjort ett aktivt val att vara ensamstående, andra för att barnet blev till huxflux och utan att någon kärleksrelation var inblandad.
Vi har alla familjer – hetero eller ej – där föräldrarna separerat kanske innan barnet föddes eller när barnet var väldigt litet, och där föräldrarna ibland träffar en ny partner och skaffar nya barn. (Och visst, här finns ibland även konflikter inblandade, vilket ju genererar en annan sorts svårigheter.)

…har jag glömt någon? Förmodligen. (Visst skulle även en massa andra normbrott kunna vävas in, exempelvis rörande etnicitet eller funktionalitet – men det har jag inte plats för just i detta inlägg.)

Kort sagt kan man väl säga att en ”familj” är ett oändligt komplext begrepp och fenomen. Och att alla vi som bildar eller hamnar i en familj bortom normfamiljen (det vill säga den biologiska, heterosexuella kärnfamiljen som lever lyckliga tillsammans i alla sina dar) tvingas försöka anpassa oss och slipa på argument, må dåligt, känna skuld, vara oroliga för hur våra barn kommer må… det är ju rätt befängt. Samt: Hur mycket av omvärldens tyckanden och samhällets kärnfamiljsnorm leder inte till sedan faktiska problem som egentligen hade kunnat undvikas?

Någon i facebookdiskussionen skrev så fint och sammanfattande om hur vi alla kastas in på jorden, och att de flesta av oss kommer ha något att fightas med i våra liv innan vi helt och hållet trivs med den vi blev och de vi blev påtvingade växa upp med. De biologiska eller de sociala banden, en anonym eller en öppen donator, en eller tre föräldrar… klart att det kan komma att göra skillnad för ens syn på sig själv och sitt liv (om inte annat som sagt för att normen kommer och säger sitt), men det är samtidigt ingenting som säger att motsatta förhållanden hade gjort livet så oändligt mycket bättre – eller att alla som härstammar från en för livet sammanboende biologisk heterokärnfamilj alltid mår så himlans jättebra.

Adrian och bebisen i magen blev till här i Sverige och här finns inga andra alternativ än så kallad ”öppen donator”. Det innebär att våra barn kommer kunna ta redan på vem donatorn är när de är 18 år gamla. ”Oh så bra”, tycker många (ofta heterosar med biologiska barn), ”det är ju så viktigt att få reda på sitt ursprung!” Och ja, det kanske det är, framför allt eftersom samhället är så fixerat vid biologi. Men samtidigt är det ju vi två som är föräldrar till våra barn, det är oss de växer upp med, våra föräldrar som är deras morföräldrar och våra syskon som är deras mostrar och morbröder. Vem tänker på biologin där? Det är ju fullständigt ointressant!

Om vi hade haft möjligheten att välja mellan öppen och anonym kan jag ärligt talat inte svara på vad vi hade valt. På ett sätt var det skönt att slippa göra valet, slippa att så tydligt förhålla oss normen som säger att ens genetiska ursprung är viktigt. Vi kunde fokusera på det allra viktigaste istället: Att bilda den familj vi önskade oss.


Tilläggsfundering: Efter att ha skrivit den här texten och följt diskussionen på Facebook dyker oundvikligen en massa nya tankar upp och jag räds lite åt hur mycket omvärlden kommer påverka våra barn att tycka det genetiska ursprunget är viktigt. Jag har förstås ingenting emot att Adrian eventuellt kommer vilja kolla upp vilken person som hjälpte oss att tillverka honom, men det är också ett stort beslut att lägga på ett barn. Därför hade det på ett sätt varit skönt om donatorn varit anonym: Då funnes inga alternativ.

”Men Alfons är väl lite queer ändå?” Om välvilliga tolkningar och avsaknaden av regnbågsfamiljer i barnfilmer

Adrian är sjuk och igår när jag kommit hem från jobbet tog jag över soffmysarpositionen från mamma L. ”Se silm? Bajse?” tyckte Adrian, som vet att det finns en massa filmer i min mobil (Netflix, men det vet ju inte han). Så jag tryckte igång appen, men tänkte att vi kanske kunde titta på något nytt. Mina elever har talat varmt om filmen ”Trassel” och tycker att den är så himla annorlunda gentemot alla klassiska ”prinsen räddar prinsessan”-historier så jag hade rätt höga förväntningar faktiskt.

…vilka förstås föll pladask i golvet direkt. Ett ljushyat litet flickebarn föds med gyllene lockar (hej vithetsnorm!) och bara några minuter in i filmen är hon tonåring, med ännu längre gyllene hår, smal välsvarvad kropp, dockansikte och hon rör sig förföriskt lekfullt medan hon jagar sitt lilla husdjur. Nä fy, den stängde vi av direkt – och Adrian hade för övrigt redan börjat tjata om ”jobot!”

Nästa film blev således ”Robotar” och den här gången hade jag inga direkta förväntningar, men likväl blev överdosen av köns- och heteronormer så total när pappan i familjen började tala om att de väl ”vill ha en liten pojke va?”, när mamman uttryckte sig i termer av ”det är min modersinstinkt *blink blink*” – och när sonen var stor nog att ge sig ut att upptäcka världen var det förstås mamman som med tårar i ögonen kramade honom adjö medan pappan beskyddande klappade mamman lite på axeln i en ”såja, du blödiga lilla kvinna”-klapp. Tilläggas ska också att robotbarnet vid ett tillfälle fick ärva sina robotdelar från kusin Veronica och det var förstås ett mycket pinsamt och nu skrattar hela publiken-ögonblick när han under ett helt år tvingades bära rosa överkropp med spets.

Alltså suck. Och allt inom loppet av tio minuter.

Finns det en enda barnfilm som på något minsta vis frångår heteronormen? frågade jag mig själv, och jag droppade även frågan i facebookgruppen ”Regnbågsfamiljer” med 1600 medlemmar. Ganska fort ramlade svaren och förslagen in, av typen ”Lilla Anna har väl bara Långa Farbrorn?”, ”Alfons bor ju ensam med sin pappa!” och ”Rudolf med röda mulen är ju lite gay!” och jag menar absolut inte att håna förslagen (vi läser Alfons och har sett lilla Anna på bio), men jag ser inte på minsta vis hur dessa alternativ skulle vidga heteronormen?

Heterosexualiteten och den heterosexuella kärnfamiljen är som bekant norm och det som automatiskt förutsätts när inget annat nämns och eftersom det i de allra flesta filmer figurerar mammor och pappor alternativt någon annan form av heterosexuell kärlekshistoria i för- eller bakgrunden, ja, då tolkar barnen in heterosexualitet i berättelserna om Alfons också; för någonstans finns liksom den där mamman. Och visst, här kan vi föräldrar vara normkritiskt välvilliga och tala om för vårt barn att nej, Alfons pappa är bög och har adopterat Alfons/skaffat honom tillsammans med sin lesbiska kompis, men alltså… kom igen, att vi ens behöver se sådana hemmasnickrade lösningar som alternativ är ju helt galet (och sedan kommer barnet dessutom till förskolan och där kan jag lova att pedagogerna i 98% av fallen inte kommer spexa till berättelserna om Alfons på det viset).

Nej, det jag saknar är barnfilmer (filmer, inte böcker – det har vi redan, se till exempel här, här eller här) där det ingår familjer som tydligt frångår heteronormen, där det inte behövs några välvilliga tolkningar: Ett barn som lever ihop med sina två mammor eller pappor, ett barn vars förälder eller viktiga vuxen är transperson/vars könsidentitet inte röjs, ett barn som har fler än två föräldrar. Jag vill se filmer där dessa familjer får ta plats helt enkelt, som ett led i att bekämpa den där jäkla heteronormen och för att alla barn som lever i normbrytande familjer ska kunna känna igen sig, se sin familj i tv-rutan precis som barn i heterofamiljer gör exakt hela tiden utan att någon ens tänker på det.

Hur mycket begärt är det, liksom? Och: Vem känner sig manad att börja skriva manus?

Vi är lika mycket mammor båda två, helt enkelt

Jag har tidigare skrivit om hur jag från början var tokbestämd angående att jag skulle bära vårt första barn. Det handlade inte om någon märklig uppfattning om att den som bär barnet är mer förälder än den som inte gör det, verkligen inte, utan det hade helt enkelt att göra med min otroliga, tja, smått hysteriska längtan efter att vara gravid. Fråga mig inte varifrån denna längtan kom eller vad sjutton jag trodde en graviditet skulle innebära… det var bara något som fanns där inom mig och pockade på, liksom. Kanske handlade det bara om egocentrering och kontroll, vad vet jag.

Idag läste jag presens alldeles fantastiska inlägg om att vara ”den andra mamman”, fast egentligen inte alls någon ”andra” mamma utan helt enkelt en mamma. En mamma som inte har fött sitt barn, men likväl är exakt lika mycket förälder som den mamma som bar och födde barnet. Det är ett fantastiskt rörande inlägg som träffar mitt i prick och alla borde läsa det.

Faktum är att jag till och med blir lite… avundsjuk när jag läser texten. Avundsjuk på det där sättet som jag kunde bli på min fru ibland också, när Adrian var pytte och han somnade så gott i hennes famn, på hennes bröst, i soffan i kuddhörnan. Jag var besatt av det faktum att jag var den som gav Adrian mat, för det var liksom mitt band till honom och det som bevisade att jag behövdes. Om jag inte ammade, vem var jag då? Och på samma gång avskydde jag ofta amningen, för jag kände mig låst, jag hade spända läckande bröst, jag mådde skit nästan jämt och var stressad över bristande rutiner och mjölkstockningsrisken och Adrians ständiga kräkningar och gud vet allt.

Nästa gång, om allt går enligt planen, är det jag som kommer vara den ”andra” mamman. Det är ingenting på gång än (lika bra att skriva detta tydligt, annars börjar väl folk misstänka något) men vi pratar om ett andra barn och vi vill båda ha ett andra barn. Och det känns skönt, tycker jag, att min fru gärna vill bära nummer två. Jag är inte ett dugg sugen på att gå igenom den där graviditetspärsen igen, jag är inte alls peppad på att klämma ut ännu en bjässe ur mitt underliv och behöva bygga upp en sargad kropp än en gång. Däremot är jag väldigt nyfiken på exakt hur det kommer kännas annorlunda när det (förhoppningsvis) blir dags igen, för det är klart att det blir skillnad – jag kommer ju vara den som lyssnar till hjärtljuden och sparkarna på utsidan istället för att känna dem inifrån, och jag kommer vara den som stöttar, peppar och baddar panna istället för att kräkas, krysta och kvida. Det blir annorlunda, men jag kommer fortfarande vara förälder, precis lika mycket som nu. Kanske till och med en lugnare och mer harmonisk förälder? Jag hoppas det i alla fall.

För nej, det är inte jag som är den ”första” mamman till Adrian, och min fru är inte den ”andra”. Vi är mammor båda två, helt enkelt.

…och nu tycker jag att ni klickar på länken till presens inlägg ovan.

Godnatt!

Och så tar vi det igen: Nej, alla barn har INTE en pappa!

Adrian ska byta förskola. Efter att vi under ett drygt halvår har haft 20-25 minuter att promenera enkel väg så kommer det nu bara ta ett par minuter att lämna och hämta, och det ska naturligtvis bli väldigt skönt. Men därutöver känns det förstås sorgligt att lämna förskolekompisarna och den personal som vi och Adrian har lärt känna och knutit an till, och dessutom innebär detta byte att börja om från början med ”upplysandet” kring vår familj, kring normer, genus och hbtq. För ja, vi landar tyvärr där igen.

Jag och Adrian var på inskolningssamtal i torsdags och efter att Adrian plötsligt börjat babbla något om ”pappa” (vilket han gör titt som tätt numera, han utforskar ju världen och lär sig sätta ord på människor runt omkring sig – och pappor finns även i hans närmaste omvärld, även om ingen av dem är just hans pappa) så såg jag min chans att en gång för alla slå fast hur vi benämner vår familj. ”Adrian har ju två mammor”, sa jag, ”och alltså ingen pappa.” Den ena barnskötaren verkade med på noterna direkt, men den andra ville genast ta ett exempel med ett annat barn där mamman påstått att barnet inte alls hade en pappa, utan bara en mamma och så la hen till, som ett försök att få medhåll från mig: ”Alla barn HAR ju en pappa! Någonstans!”

Ridå.

”Nej”, sa jag i mitt mest pedagogiska tonläge. ”Alla barn har inte en pappa, och Adrian är en av dessa. Det är ingen stor grej, det är bara som det är: Han har två mammor.” Och för säkerhets skull förklarade jag även att han blev till med hjälp av donator, och att en okänd donator förstås inte är någon pappa. ”Va? Var det inte någon av er som födde honom?” frågade barnskötaren då, ytterst förvirrad, och jag fick specificera att det rörde sig om spermadonation. Därefter pratade barnskötaren vidare om det där andra barnet som enligt hen faktiskt hade en pappa, men att den mamman inte ville erkänna det för att hon varit sur. Och så vidare.

Bemötandet var inte på något sätt medvetet otrevligt – men känslan var naturligtvis ändå inte positiv. Helt uppenbart var detta något nytt för barnskötaren, och det är minst sagt på tiden att även hen konfronteras med hur verkligheten också kan se ut. Vår oro nu handlar mycket om hur det egentligen står till med genusarbetet på den där förskolan… förmodligen kan det nog sägas vara ”noll”. Utöver pappa-missen valde nämligen båda barnskötarna att nämna att det bara kommer finnas två flickor och hela nio pojkar på avdelningen i höst, ”och det var ju lite olyckligt”. Här känner jag såhär: Varför är könsfördelningen i en grupp tvååringar viktig att ha koll på och tala om? Alls? I min värld är det fullständigt irrelevant. Men – den som tycker att det är viktigt med jämn könsfördelning bland tvååringar anser såklart att det är skillnad mellan pojktvååringar och flicktvååringar, och jag förmodar att förväntningen då består i att det kommer bli väldigt stökigt i en grupp med nio tvååriga snoppbärare. Puh.

Hur som helst. Nu känner jag mig nästan lite elak som berättat om detta, men kanske blir det en ögonöppnare för någon – och för er som redan är/vill bli genusmedvetna och aktivt försöker jobba genusmedvetet och/eller normkritiskt i största allmänhet kan det vara en uppmaning att tipsa er omvärld om hur man inte bemöter en regnbågsfamilj samt att inte landa i fällan ”genus handlar om att könen (könsorganen) ska vara lika många i exakt alla sammanhang för då är vi i hamn”.

Den ständiga fighten mot heteronormen… och den helt vanliga vardagen

Jag och Adrian har tråkigt. Klockan är inte ens åtta och tristessen, rastlösheten, blää-heten har redan infunnit sig. Härligt. Hela dagen igår var en kavalkad i tråkighet, småkonflikterna avlöste varandra här hemma och jag var så fruktansvärt trött (sovtrött och trött-på-min-unge-trött) att jag ömsom tänkte ”Låt mig få gå till jobbet!” och ömsom ”Jag behöver semester efter den här ‘semestern’!” Nästa sommar kommer Adrian endast få vara ledig när både jag och Lisa är lediga, för ärligt talat: Detta fungerar inte. Alla andra är ju bortresta, vem sjutton ska vi leka med? Och vem är vaken klockan 05.30 och känner för att få spontanbesök?

Nu leker Adrian på balkongen, häller ut vatten på asfalten nedanför och ropar att han ser katter och traktorer. Det låter väl mysigt och sommaridylliskt? Jag passar samtidigt på att än en gång googla efter barnböcker om regnbågsfamiljer, för det känns inte riktigt rimligt att de få som vi har hemma är de enda som finns ute på marknaden: Sönderlästa ”Värsta prutten, Lolly!”, ”Pinsamt värre, Krille!”, samt även ”Jösta och Johan” (som vi alltid ändrar texten i av skäl jag beskrivit här) och förstås ”Lill-Zlatan och morbror Raring” som på ett väldigt subtilt sätt berättar om att Lill-Zlatans morbror har en pojkvän (jag tror faktiskt inte att någon enda treåring skulle tänka tanken att Steve och morbror Raring är ett kärlekspar…).Google hjälpte mig att hitta en och annan bok, bland annat ett gäng av Karolina Schubert från Spegel förlag, och även en rätt ny bok av Sara Stridsberg – ”Mamman och havet”. Den senare blir jag sugen på att köpa, men Schuberts böcker tycks fokusera så mycket på det faktum att barnen har två föräldrar av samma kön, eller för den delen tre eller fyra föräldrar – typ ”Max och Moa har två mammor!” – och det går jag inte riktigt igång på. Hur många böcker har titlar som ”Adam har en mamma och en pappa!” eller ”Roja och hennes heteroföräldrar på nya äventyr” liksom? Inte en enda såvitt jag vet, och att fokusera på det avvikande på det där sättet… nä, det gillar jag verkligen inte.

Vi kommer ju någon gång berätta för Adrian hur han kom till, vi läser Familjeboken som jag tidigare har tipsat om, barn på lekplatsen frågar redan typ varje dag om Adrian verkligen har två mammor och undrar igen och igen var hans pappa är och så vidare – så varför ska de skönlitterära barnböckerna lägga in en utpekande, upplysande del och än en gång befästa att detta är något ANNORLUNDA? Det talar ju verkligheten om för oss så bra ändå, och Adrian kommer säkerligen bli jätteduktig på att förklara att nej, jag har faktiskt ingen pappa…

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka den jättekonstiga tanken ”jo men om en av tio böcker i Adrians bokhylla handlar om en regnbågsfamilj så är ju det rimligt, heterofamiljer är ju trots allt vanligast” – men sen bara: Va? Just precis därför – att heterofamiljer är vanligast – bör ju böckerna i Adrians bokhylla (och helst även filmerna han tittar på) vara alldeles sprängfyllda med normbrytande familjer, eller hur? Det finns inte direkt en ”risk” att han därför skulle börja tro att homofamiljer är vanligast, liksom… (även om det vore rätt härligt!).

…men det är den där sabla heteronormen som kommer och spökar i mitt huvud. Normen som har lärt mig att heterosexualitet inte bara är vanligt, utan också normalt, neutralt, rumsrent i alla lägen – medan homosexualitet inte bara är ovanligare, utan även mindre normalt, inte alls neutralt och nä, att berätta om sin icke-heterosexuella läggning i alla sammanhang kan man inte riktigt räkna med – folk kan ju tycka att det är lite obekvämt. Extra förmätet skulle det förstås vara att låta det avvikande ta större plats än normen. Suck, säger jag bara, för egentligen tänker jag inte ens så, jag har inte den inställningen vare sig till min egen sexuella läggning eller till vår familjebildning. För mig är det naturligast i världen, och jag är alltid alltid ÖPPEN med hur min familj ser ut. Något annat vore ju fasansfullt, i synnerhet nu när vi har barn.

Fighten mot heteronormen är dock ändå ständigt påtaglig, och på ett eller annat vis tänker jag minst en gång varje dag på att jag inte är hetero. Det är inte direkt jobbigt, det är inte synd om mig – men det är ett faktum att fundera på, för det visar att vi har mycket kvar att jobba med i det här samhället. Ett steg i rätt riktning är att det skrivs fler normkritiska barnböcker, görs normkritiska barnprogram och barnfilmer (vem känner sig manad?), så att barnen som växer upp nu inte blir lika normskadade och faktiskt fattar att det som råkar vara vanligast för den skull inte är viktigast, mest okej eller något att automatiskt räkna med ”när inget annat nämns” – oavsett om det gäller kön, sexualitet, hudfärg, etnicitet, religion eller funktionsförmåga.

(Och, inte att förglömma hörni: Det går ständigt framåt, vad än Jimmie Åkesson och damfotbollshatarna försöker med för tokiga tricks.)

Nu ska vi packa oss ut en sväng innan Adrian river lägenheten. För alltså, nej, han leker inte längre på balkongen. Sedan jag började skriva det här inlägget för en dryg timme sedan har vi hunnit äta frukost, se på tv i omgångar samt byta en rejäl bajsblöja, och jag har förflyttat mig själv och datorn minst fjorton gånger medan Adrian pockat på min uppmärksamhet på x antal olika sätt. Om det var någon som tyckte inlägget kändes spretigt så har ni förklaringen där.
Heteronormsfighten vs Den lesbiska mammavardagen 0-1.

I den här ett år gamla artikeln ur tidningen Mama tipsas för övrigt om fler böcker som vi ännu inte har i vår bokhylla, och det här och det här seminariet under Stockholm Pride önskar jag att jag hade möjlighet att gå på… Kanske är det någon av er som har det?

Fler hbtq-föräldrar behöver synas i det offentliga rummet

Jag har pms och är så att säga lite extra ”lättretlig”. Inte för att det ska tas som en ursäkt, men som en förklaring och även som den positiva anledningen till att jag plötsligt fick skrivarenergi trots ännu en okristligt tidig morgon med min älskade unge. Jag läste det här inlägget inne hos Lady Dahmer och blev aningen provocerad. Nej, inte av själva inlägget egentligen, för det är fint att hon belyser heteronormen och homosexualitet, men… Jag blir provocerad av att det heteronormativa samhället smittar av sig på våra barn och att de personer som verkligen drabbas av heteronormen och därmed bäst kan påtala och belysa den – homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera – så sällan kommer till tals i det offentliga rummet, får dela med sig av sina berättelser (på samma sätt som heterosexuella för jämnan delar med sig av sina) och synliggöra hetero- och cisnormen utifrån sina perspektiv. Särskilt saknar jag synliga hbtq-föräldrar och familjer som på något annat vis bryter mot den heterosexuella kärnfamiljsnormen – och dessa tänkte jag fokusera på nu.

Vilket jag tjatar om för jämnan är det bland barn och ungdomar som attitydförändringar kan och måste ske på riktigt. Barnfamiljer, förskola och skola är därmed viktiga delar i det normförändrande, normvidgande arbetet. Och vilka bär ansvaret på dessa arenor? De vuxna förstås: Föräldrarna, andra viktiga vuxna i barnens liv, pedagogerna. Att ha ett ”fördomsfritt och öppet förhållningssätt” räcker inte, vilket jag har skrivit om flera gånger tidigare (här och här bland annat) för du kan fortfarande bidra till osynliggörande – särskilt om du själv uppfyller normen på alla tänkbara plan (för egen del är jag exempelvis medveten om att jag även om jag lever med en kvinna uppfyller väldigt många andra normer).

Så, vad har vi för verktyg? 1. Språket, förstås: Hur vi talar om olika saker, olika människor och fenomen. Kön, sexualitet, familjer, relationer, kärlek – hur pratar vi med våra barn om sådant? Vilka perspektiv inkluderar vi på ett självklart sätt? 2. Litteratur, tidningar, filmer och tv-program: Förekommer det några alternativa familjebildningar i de böcker vi läser och de filmer vi visar? Erbjuder vi böcker och filmer med barn av olika kön i huvudrollerna? Hur framställs könen och deras relationer? 3. Vilka umgås vi med – består hela bekantskapskretsen av heterosexuella kärnfamiljer? Det är inte särskilt lätt att förändra sin bekantskapskrets förstås, men det kan vara något att åtminstone synliggöra för sig själv och fundera på varför det ser ut så. 4. Vad konsumerar vi själva för litteratur, film, tv-program, tidningar och bloggar? Om det är så att allt vi läser och tittar på handlar om och är skapat av heterosexuella cispersoner, tja, då kanske vi kan försöka vidga vår repertoar bara en liten aning, om inte annat så för att vi ska ha fler perspektiv i bakhuvudet när vi talar med våra barn.

Men. Där har vi haken: Har vi något annat att välja på?

Just litteratur som riktar sig till föräldrar och som inte är heteronormativ saknar jag verkligen. Föräldratidningar, föräldrahandböcker, större föräldrabloggar. Det finns helt enkelt inga sådana där hbtq-personer återkommande och på ett självklart sätt kommer till tals och därmed får synas i det offentliga rummet – i egenskap av hbtq-person och förälder på samma gång. Jag har varit i kontakt med tidningen mama några gånger och påtalat att jag tycker att de ska bli mer inkluderande vad gäller hbtq-perspektivet, och jag har fått uppmuntrande svar – men de tycker liksom att de verkligen tänker på detta och redan arbetar för att bli bättre. Okej, jag märker att de har tänkt till och jag uppskattar verkligen deras reportage  om exempelvis genus och pojkars läsning, kompisboende mammor, att de tipsar om barnboken ”Jösta och Johan” (som dock inte är en särskilt ny och inte heller en särskilt bra bok om man ska tänka normkritiskt), använder ”hen” och att de i en artikel nyligen hade med en bisexuell mamma som deltog med fingerat namn… men räcker detta för att locka och inkludera en större läsarkrets och bidra till förändring? Vad sägs till exempel om en krönika då och då av en hbtq-förälder? Att rekrytera en bloggande hbtq-förälder? Aktivt försöka komma i kontakt med regnbågsfamiljer och be om litteraturtips och tips på ämnen att skriva om? Eller är det för mycket begärt ”då vi trots allt är rätt få”?

Nu handlar inte detta om tidningen mama förstås, och jag kan bara strunta i att köpa den tidningen när jag känner att den inte riktar sig till mig – men saken är ju den att alla föräldratidningar är heteronormativa (säg gärna emot och tipsa mig om ni tycker att jag har fel!). Likadant ser det ut i föräldrahandböcker, där alternativa familjebildningar och regnbågsfamiljer på sin höjd får vara en parentes eller ett tillägg längst bak i varje kapitel (alternativt något som nämns redan i inledningen i ordalag som ”vi försöker även inkludera familjer som inte ser ut som normen” – och sedan ser man inte röken av detta välvilliga försök någonstans i hela boken). Böcker om regnbågsfamiljer tenderar i den utsträckning de existerar att vara politiska, samhällskritiska, upplysande – något som också behövs, men för att på riktigt vidga normen och förändra synen på vad kärlek är, vad en relation kan vara och hur en familj kan se ut, ja, då behöver vi ta ett steg till.

…och ytterligare ett bevis på att den där heteronormen håller oss alla i sitt grepp är att jag känner mig rätt… obekväm när jag skriver det här inlägget. Gnällig, som att jag begär för mycket och egentligen borde vara nöjd. Jag som fått tillåtelsen att skaffa ett barn och gifta mig och allt…

För övrigt har jag ett projekt på gång som handlar just om detta: hbtq, normer och föräldraskap. Jag vet att jag inte är ensam om det, jag såg exempelvis här att en antologi om queerfamiljer är på gång, men min idé ser lite annorlunda ut om jag har förstått saken rätt. Jag nämner det i en liten notis såhär längst ner eftersom jag inte vill avslöja för mycket än då jag befinner mig i planeringsstadiet, men jag hintar om det och om någon är nyfiken på att veta mer och kanske bidra på något sätt så får ni gärna maila: minasannaord@gmail.com  

Ett sånt där gulligt inlägg – och ett boktips

Jag och Adrian läste som vanligt godnattsaga innan läggdags. Efter Busiga Bebben och Nicke Nyfiken drog vi fram Familjeboken, som egentligen är tänkt för äldre barn – den handlar inte bara om hur olika familjer kan se ut, utan går även i detalj in på alla olika sätt ett barn kan bli till på. Det är kort sagt en otroligt bra, normkritisk bok som jag verkligen kan rekommendera – och inte bara för familjer som på ett eller annat vis bryter mot den heterosexuella kärnfamiljsnormen, naturligtvis.

Så kom vi fram till sidan med bilden av två kvinnor i ett sjukhusrum, och texten om hur det kan gå till när två tjejer skaffar barn, om att man får gå till sjukhuset och be om spermier. Och då kände jag plötsligt hur jag fick en sån där rörd gråtklump i halsen. Minnena från när Adrian blev till och tiden däromkring bara rusade upp, sådär helt plötsligt. Jag läste texten och vi tittade på bilden, och så sa jag:
”Det var ju så det gick till när du kom till, Adrian.”
Och han svarade så jäkla gulligt, på det där nu-spelar-jag-förståndig-sättet:
”Ja-a!”
”Och då kan man säga att det är mammorna som är på bilden ju, och att du låg i den mammans mage sen,” fortsatte jag.
”Mhmm…”

Jag vet ju att han inte förstår så mycket än och att vi kommer dra den där berättelsen många fler gånger innan han är med på noterna. Men gulligt var det, och nog sjutton känner jag hur den där gråtklumpen kommer tillbaka igen bara jag tänker på det. Puh.

(Och hörni… inlägget om normer och privilegier kopplat till graviditet, fertilitet och abort som jag utlovade tidigare idag – jag känner mig inte helnöjd. Antar att jag är lite feg också. Det ligger och mognar över natten, så dyker det förmodligen upp i morgon. Nu ska jag sova.)