Synliggör normen – inkludera det normbrytande

När jämlikhet diskuteras och eftersträvas så tenderar vi ofta – nästan alltid, skulle jag påstå – att fokusera på personen eller gruppen som avviker från normen och/eller som är utsatt/riskerar att utsättas. Detta gäller i samhället generellt, och därmed också i skolan. Ett exempel kan vara att vi pratar hur man kan veta/komma på att man är homosexuell eller trans, istället för att prata om hur man egentligen kan veta att man är heterosexuell eller cis. Ett annat exempel kan vara att man pratar om personer som utsatts för sexuella övergrepp, istället för att prata om förövaren som utförde övergreppet.

Detta, menar jag, är problematiskt på flera sätt, även om syftet från pedagogens sida är gott.

Varför?
Utsatthet, kränkningar, sexuella trakasserier, diskriminering och våld grundar sig i en maktobalans mellan individer och grupper. Om vi gång på gång enbart ställer frågor som pekar ut den redan utsatta, så befäster vi och reproducerar den här maktobalansen – även om diskussionen landar i att ”jo, det är klart att den här gruppen människor måste accepteras och behandlas väl” eller ”ja, den här utsatta gruppen behöver verkligen få mer stöd”.

För vem är det som besitter makten att acceptera och tolerera? Jo, det är personen som följer normen. Och det är ju denna maktobalans vi måste få bukt med – för att på sikt nå ett jämlikt samhälle fritt från kränkningar och diskriminering.

När jag föreläser om normkritik, och när jag själv undervisar, så utgår jag ifrån devisen: Synliggör normen, inkludera det normbrytande. Med detta menar jag att om och när värdegrundfrågor ska diskuteras, debatteras, lyftas till ytan så är det NORMEN vi bör fokusera på. Vi är så otroligt ovana vid att prata om den som utgör/följer normen, den står liksom alltid orörd, bara ”är”. Just därför är det den vi ska prata om! Och när vi tar upp normbrytande identiteter och grupper, så bör vi istället inkludera dessa utan att göra dem till ett tema att diskutera. Det är så vi till sist bryter maktobalansen i grunden.

I morse läste jag ett inlägg på instagram, där @herrfroken (som gör ett fantastiskt bra jobb med att öka jämlikhet i skolan, det vill jag verkligen säga!) tog upp två exempel på diskussionsfrågor som jag reagerade på. Syftet var gott, förstås, men jag ska förklara lite närmare varför jag reagerade som jag gjorde:
”Din kompis har två pappor och blir ibland retad för det. Vad kan du göra?”
”Din kompis känner sig varken som kille eller tjej, och i er skola finns könsuppdelade omklädningsrum. Hur känner och tänker du kring det?”
(Obs, jag har kortat ner frågorna.)

Det jag menar är problematiskt med dessa frågor är INTE ämnena i sig – det är skitbra att de tas upp och de behöver lyftas fram – utan det är formuleringarna och fokuset som jag anser vara problematiska. Varför?
1. Frågorna fokuserar på den normbrytande personens utsatthet, samt befäster tydligt att det ÄR avvikande att ha två pappor eller att vara icke-binär. (Detta vet vi liksom redan, vi behöver inte påpeka det återigen.)
2. Frågorna utgår ifrån att den normbrytande är ”någon annan”, dvs. inte den som läser eller diskuterar frågan. Detta skapar ett vi och ett dom, där ”dom” alltid är någon annanstans, inte här. (Även om pedagogen i tanken vet att dessa personer kanske sitter i klassrummet och läsa just den här frågan.)
3. Frågorna syftar till att vi (som alltså antas vara norm) ska acceptera och tolerera den avvikande (medan normen inte är något att acceptera eller tolerera – den bara är, alldeles självklar och neutral).

Vi diskuterade dessa frågeställningar i kommentarsfältet ett tag, och det jag fick som motargument var bland annat att vi inte bör lägga några åsikter i elevernas munnar, att de själva måste få komma fram till vad de tycker. Jag är med på att vi inte ska tvinga barn att tycka något, men om vi nu vill bryta maktobalansen och förändra normen anser jag att det är bättre att ställa frågorna på andra sätt. Kanske såhär:
”Din kompis uttrycker sig kränkande mot barn som har två pappor eller två mammor. Vad kan du göra?”
”På din skola finns det könsuppdelade omklädningsrum, vilket leder till att vissa inte känner sig trygga att byta om. Vad kan du göra?”

Det som händer i dessa omformulerade frågeexempel är att jag som lärare istället flyttar fokus till det riktiga problemet, bort från den normbrytande individen, plus att jag inte förutsätter att den som läser frågan tillhör normen.
Diskussionen kan på många sätt bli densamma – absolut! – men vi börjar i en annan ände och från mitt håll, som pedagog, gör jag en tydlig markering om vad som är problemet: Någon kränker någon annan. Skolans omklädningsrum exkluderar elever. 
Att detta är fel är ju liksom ingen åsiktsfråga, det är fakta. Däremot kan man ha olika tankar och åsikter om hur det ska lösas.
Dessutom hamnar fokus i frågorna (och förhoppningsvis i samtalen) på den som kränker/utsätter (och som kanske också är normen) och på den som exkluderar, istället för den redan utsatta och exkluderade.

Så. Vi har ett likabehandlingsuppdrag att fullfölja, och detta kan vi arbeta med på oändligt många sätt. Ett sätt är genom värderingsövningar och diskussioner (men det är inte det viktigaste, skulle jag säga). Men låt oss då diskutera det som alltför sällan eller aldrig diskuteras: Normen. Förövaren. De exkluderande reglerna/lokalerna/lektionsuppläggen. 
Låt för en gångs skull avvikaren, offret, den exkluderade lämnas ifred och bara få vara neutral och självklar.
De/vi har diskuterats och debatterats tillräckligt, de/vi vill inte bli ”tolererade” eller ”accepterade” i första hand – vi vill bara få respekteras, vara och leva, utan att gång på gång pekas ut, tyckas synd om eller ses som något problem.

I kommande inlägg ger jag exempel på hur vi kan arbeta främjande i den helt vanliga undervisningen. Där anser jag nämligen att vi kan göra störst skillnad.

Snälla, bara sluta missförstå vad genusmedvetenhet handlar om…

Slöscrollar i facebookflödet, inlägg från genusgruppen passerar ett efter ett – och så plötsligt: Alf B Svenssons text om att ”göra” barn ”könsneutrala” IS BACK! (Har tidigare skrivit om den här.) Och jag bara pallar inte mer. När ska detta fanskap till text och framför allt fanskap till folk som missförstår genusmedvetenhet och triumferande delar detta fanskap till text bara upphöra att existera? Eller okej, åtminstone tänka om?

Genusmedveten. Medveten om genus. Medveten om att könsroller är något som skapas och återskapas av och mellan oss människor, genom reklam, genom media, genom utbud av kläder och prylar, genom förväntningar, genom uppmuntran och bestraffning. Medveten om att könsidentiteten är något som prackas på oss, att det i samhället endast accepteras två olika könskategorier, avhängiga individernas könsorgan. Könsorgan = juridiskt kön = förväntad/påprackad könsidentitet = förväntad/påprackad könsroll. Och de två tillhandahållna könskategorierna anses av samhället dessutom vara varandras motsatser och komplement, den ena könskategorin med tillhörande könsroll något mer eftersträvansvärd och mer värd än den andra.

Detta är en genusmedveten person medveten om, och vill förändra.

Som jag skrev i ett annat inlägg för inte så länge sedan:

Det här med att tänka och uppfostra genusmedvetet är onekligen komplext, för det handlar om så mycket. För det första medvetenheten om att barns (allas) tilldelade könstillhörighet påverkar hur vi bemöts av omvärlden, hur vi förväntas klä oss och bete oss, vilka lekar vi förväntas leka, vem vi förväntas bli vän med och vem vi förväntas bli kär i och på sikt vilka yrken vi kommer välja och vara bäst lämpade för osv. För det andra viljan att förändra det just nämnda, att vidga normerna för det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt”, att omvärdera det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt” och vem som tillåts vara vad. För det tredje att förmedla till mitt barn att hens könstillhörighet är fullständigt ointressant för mig, men att samhället kommer lära hen det motsatta, och rusta barnet för att kunna stå upp för den hen är oavsett vem samhället tycker att hen ska vara.

Jag tänker även en hel del på balansen mellan att å ena sidan fylla de två av samhället accepterade könskategorierna med nytt innehåll som en del i strävan mot ett jämställt samhälle, och att å andra sidan helt och hållet omkullkasta tvåkönsnormen och cisnormen, för att på sikt uppnå en jämlikhet där alla räknas. Jag vill liksom inte beröva vårt barn hans könstillhörighet genom att ”hemlighålla” det faktum att det står ”pojke” i hans pass, men givetvis inte heller pracka på honom en könsidentitet som han kanske inte känner sig bekväm i. Snopp betyder oftast pojke, men inte alltid.

Så. Den genusmedvetna vill inte göra någon ”könlös” eller ”identitetslös”. Vi vill inte måla världen i gråbeige. Däremot finns det en jävla massa människor som gärna målar världen i rosa-blått. Det vill dock inte vi, för vi vill tillåta hela regnbågen, eftersom det är så vi människor är. Egentligen. Vill du på riktigt uppnå ett jämlikt och jämställt samhälle, skippa fixeringen vid biologi – eller åtminstone: sluta tro att ”biologin” är så tvådimensionell som samhället försöker tuta i oss.

Mina genusutmaningar som lärare

En klurig grej med läraryrket är att det är svårt att ha en rent professionell roll i förhållande till eleverna. Jag menar, jag är naturligtvis till stor del en lärare när jag undervisar, men läraren är ju samtidigt väldigt mycket jag. Jag skulle inte vara någon bra lärare annars och jag skulle absolut inte kunna skapa några relationer till eleverna. Läraren är en del av mitt jag och mitt jag är en del av läraren. Liksom.

Genus och normkritik är dels mina personliga intressen, dels en del av mitt samhälleliga och politiska engagemang och dels en viktig aspekt av mitt läraryrke. Det ingår liksom i läraryrket att jobba genusmedvetet och normkritiskt (om du inte tror mig kan du exempelvis läsa detta inlägg med passande länkar till Skolverket). Jag har ett brett teoretiskt kunnande om genus och normkritik, jag har många tankar och åsikter och jag omsätter givetvis mycket av mina teoretiska kunskaper i praktiken.

Exempelvis omnämner eller tilltalar jag aldrig elever med kön, utan alltid med deras förnamn (jag lär mig förnamnen första lektionen) alternativt med något neutralt, såsom ”gänget”, ”allihop”, ”ni pratglada där borta”. Jag skulle heller aldrig göra några generaliseringar om ”hur killar är” eller ”hur tjejer är” i klassrummet och jag förutsätter naturligtvis aldrig heterosexualitet. När eleverna delas in i grupper gör jag det inte utifrån kön (aldrig ”två tjejer och två killar i varje grupp” eller dylikt) utan jag blandar friskt, så att de får testa att arbeta med många olika individer. Därmed inte sagt att jag inte anpassar grupperna efter deras personligheter, deras sätt att arbeta, kunskapsnivå och vänskapsrelationer – för det gör jag absolut (är man uppmärksam som lärare lär man sig väldigt fort vilka som fungerar bra ihop och vilka som absolut inte gör det, och även om jag har som mål att de flesta ska kunna arbeta/diskutera med de flesta så ser jag inget värde i att vara ”elak” genom att göra en riktigt dålig matchning – alla ska framför allt känna sig trygga).

Utöver detta ser jag förstås över vilken litteratur vi arbetar med så att eleverna får läsa texter och böcker skrivna av personer med olika kön, ursprung och så vidare och när vi läser skönlitteratur vill jag få in olika perspektiv även i innehållet. Jag talar inte om ”tjejböcker” och ”killböcker” utan om olika genrer, helt enkelt. I bedömningen ser jag noggrant upp med att inte råka tänka ”äsch det får duga” om killars prestationer, utan tänker aktivt på att se till individuella skillnader och behov. Annars är det lätt hänt att kraven ställs högre på tjejer än på killar och att tjejer får betydligt mer omfattande feedback än killarna, som får ett ”bra jobbat, tänk på stavningen bara”.

Men. Och nu kommer vi till det där med att jag i min lärarroll också är mig själv någonstans:

Jag märker ofta att jag ändå, fast jag inte vill, i det mer informella snacket och i mitt tilltal under lektionerna förhåller mig aningen olika till tjejer och killar. Generellt sett. Jag hamnar betydligt lättare i att skämta med killarna, jag kan mer avslappnat hänga med i jargongen (aldrig som en tonåring, givetvis, men på lärarvis) och det går oftast fortare att skapa en relation med killarna än med tjejerna. När jag analyserar varför det blir så så tänker jag dels att det har att göra med att jag ofta trivdes bättre med killar när jag själv var tonåring och att jag än idag tycker det är enklare att ta kontakt med en främling av manskön än av kvinnokön (jag känner mig avslappnad och inte lika ”bedömd” av män… konstigt nog?), och dels tänker jag att det handlar om att jag lättare landar i en mamma- eller storasysterroll gentemot killarna, som ju – utifrån normen sett – är mer omogna än tjejerna. Detta gör även att jag märker att jag litar mer på tjejerna (generellt sett), och att jag helst inte släpper killarna ur sikte medan de arbetar.

Bara medan jag skriver detta nu så skäms jag verkligen, för det är så många… fel på en och samma gång. Tycker jag att ”killar” är lättare att ta kontakt med än ”tjejer”? Tycker jag att ”killar” är på ett annat sätt än ”tjejer”? Tror jag att ”tjejer” är mer pålitliga och ansvarsfulla än ”killar”? Nej, måste jag svara på alla frågorna. Egentligen.

Men jag är, som alla andra, en produkt av de sociala sammanhang jag vuxit upp i, och jag är en produkt av samhällets normer. Normer som säger att killar är mer easy going och rakt på sak, medan tjejer är omständliga och svåra, drivna av känslor och socialt spel. Normer som säger att tjejer tar ett större ansvar för skolarbetet än vad killarna gör, att killarna slarvar mer och behöver mer stöd i att fixa uppgifterna. Bland annat. Och till viss del ”är” det säkert så i de klasser jag undervisar och även bland kollegorna i personalrummet, på en generell nivå, för vi är alla produkter av samhällsnormerna. Och ju oftare dessa bekräftas, desto mer en sanning blir de.

Det irriterande är insikten om att även jag faller i fällan.

Frågor på det? Tappade ni respekten för mig nu?

Samt: Dela med er av era genusutmaningar, i ert yrke, i er vardag, i ert föräldraskap – whatever! (Jag vill inte känna mig ensam…)

Vill du lära dig mer om normkritik?

Vet ni vad? Nu finns hela min följetong om normkritik att läsa i bloggen ”Det öppna klassrummet”! Jag tänkte medan jag klurade på alla inlägg i julas att mina ord kanske är överflödiga, att det för tusan redan finns spaltmeter att läsa om normkritik om folk bara letar och att det kändes pinsamt att upprepa dessa. Men så frågade jag runt på twitter och bland bekanta och, jo, behovet av att läsa och lära sig mer om normkritik var skrikande stort. Lärare som ännu inte har fattat eller som tror sig fatta, och som dessutom redan har fullt upp med tusen andra arbetsuppgifter, letar inte aktivt upp informationen – den behöver serveras framför näsan på en. Därför gjorde jag det ändå: Skrev en följetong om normkritik. Själv kände jag mig rätt nöjd faktiskt när jag korrekturläste och postade det fjärde och sista inlägget.

…och jag hoppas förstås att alla NI läser min följetong och hjälper mig att sprida texterna till alla som behöver. Strunt samma om de är medlemmar i Lärarnas Riksförbund eller ej, sprid ändå för sjutton! Här hittar ni länkar till och sammanfattningar av alla inlägg:

Normen i fokus, del 1: Vad är och gör en norm?
Här reder jag ut begreppet ”(social) norm”, ringar in vilka normer som normkritiken syftar till att synliggöra och problematisera och slår därmed fast att det förstås rör sig om ”normer som faktiskt är mer eller mindre avgörande för enskilda individers liv – för vårt mående, våra möjligheter och rättigheter i samhället: Normer som hänger ihop med makt och inflytande, orättvisor och förtryck i och med att de delar in människor i olika fack där vissa liksom hamnar över andra i makthierarkin, där vissa av majoriteten anses ”normala”, ”neutrala”, ”mest önskvärda”, medan andra blir till ”onormala”, ”utstickande”, ”icke önskvärda”. Detta är normer som också begränsar människor och skapar stress och lidande, just eftersom de är så eftersträvansvärda men inte alltid möjliga att uppnå.”

Normen i fokus, del 2: Vad normkritik är och inte är
Här inleder jag med att (försöka) ta död på några myter om normkritik och förklarar sedan grundligt att normkritikens mål är att ”få syn på normer som delar in människor i ”normala” och ”onormala”, ”förväntade” och ”oväntade”, ”önskvärda” och ”icke önskvärda”. Det handlar om att synliggöra och problematisera strukturer som ger vissa människor och grupper privilegier, medan andra missgynnas. Det handlar även om att få syn på våra egna privilegier samt på vilka sätt vi alla tillsammans – hur öppna och accepterande vi än må vara – gång på gång reproducerar föreställningen om att vissa könsuttryck, vissa sexualiteter, vissa relationer liksom utgör det ”rätta” sättet att leva och uttrycka sig på.”

Normen i fokus, del 3: Problemet med tolerans
I detta inlägg hävdar jag bestämt att normkritisk pedagogik är way better än toleranspedagogik, eftersom ”hela begreppet och fenomenet ”tolerans” går ut på att det finns en maktobalans och att det är personen med makt som kan tolerera (eller välja att inte tolerera) den med mindre makt” och därmed finns en risk ”att maktförhållandet kvarstår och att man upprätthåller just de normer som skapar avvikare, istället för att vidga och förändra desamma. Man bidrar till en ond cirkel, helt enkelt – och det är väl onödigt?”

Normen i fokus, del 4: Normkritiken i praktiken
Här vankas praktiska tips och tricks för alla som inte orkar tänka själva eller som tycker att normkritik verkar toppen men liksom inte riktigt förstår hur man gör??? Själv är jag, jo, grymt nöjd med de tips jag skrapade ihop, men väl medveten om att jag inte täcker allt. Jag föreslår helt enkelt att DU klickar dig vidare dit, läser hela rasket och sedan bidrar med dina tankar och åsikter i kommentarsfältet. Jag VET att jag har smarta läsare, så det så!

Om Sapfo, normvidgande undervisning och mitt eventuellt lesbiska utseende

Okej. Ni vet att jag avskyr att stoppa människor i fack och jag skulle definitivt aldrig stå på en föreläsning och tala om hur en flata ser ut. Eh, ganska uppenbart (och nej, flator ser inte ut på ett sätt – surprise!). För mig är det dock minst sagt en fin komplimang från min sida om jag tycker någon ser lesbisk ut, så atteee… för att komma till saken: Jag kom ut för ett gäng elever häromdagen. Och vet ni, det gick så himmelens bra, inga äckelutrop, inga lustiga frågor – inte ens några ”vaaaaa???”

Därav min fundering: Hade de redan satt en flatstämpel på mig eller? (Tackar!)

Nåväl.

Vi har läst Sapfos dikt ”Gudars like” under svensklektionerna – denna lesbiska propagandadikt från antiken – och särskilt den ena klassen kändes väldigt engagerad. De resonerade hit och dit kring könet på diktjaget samt föremålet för diktjagets kärlek, vissa använde uteslutande ”hen” och gav mig bannor när jag envisades med att säga ”hon”, andra var helt och fullt övertygade om att det verkligen rörde sig om lesbisk, olycklig kärlek och resonerade klokt och väl underbyggt kring varför det förhöll sig på det sättet.

Det var dock inte diskussionen om Sapfo som ledde fram till mitt ”stora” avslöjande, utan det började egentligen med att en elev uttryckte hur avundsjuk hen var på mitt efternamn och hen ifrågasatte samtidigt mitt påstående att jag är helsvensk. ”Men du kan inte vara det när du heter så!” och jag svarade att jag ju är gift. Då följde naturligtvis frågan om varifrån min man kommer, jag rättade och sa ”min fru” och… det var det.

Och förutom att tanken då genast slog mig att jag måste ha sänt ut lesbian vibes förut, så började jag grubbla över vad de egentligen tänkte om att vi läser Sapfo under svensklektionerna. ”Det är säkert bara för att hon är lesbisk!”, tänk om de tror det? Och nästa tanke borde förstås vara ”so what?”, men så är det inte riktigt.

…vilket osökt för mig in på heteronormen igen. Denna förbenade norm som gång på gång reproducerar heterosexualiteten som något neutralt, självklart, normaaalt – medan andra sexuella läggningar mystifieras, görs till något privat, särskilt, exotiskt, rentav lite snuskigt. Att läsa gamla myter om hur halvguden Perseus räddar prinsessan Andromeda från sjöodjuret och därmed får kungens tillåtelse att gifta sig med henne är det få som höjer ögonbrynen över – det är ju bara en saga! eller ett stycke historia! och har liksom ingenting med sexualitet att göra – men att läsa om flator i antikens Grekland… hmm, vilket är motivet då? Vad vill läraren säga med det? Det måste ju betyda något? Och visst, det är klart det betyder något – liksom det betyder något annat om jag aktivt väljer bort att läsa Sapfos dikt för mina elever. Grejen är ju bara att heteronormen gör läsningen av ”Gudars like” betydligt mer laddad än läsningen om Perseus och Andromeda i ”Hjältar och monster”. Och det finns definitivt såväl elever som föräldrar som motsätter sig det förra.

Faktum är dock att det var min kollega som påminde mig om ”Gudars like” för att hen skulle läsa den med sina elever, och faktum är att jag läste den med min svensklärare när jag gick i högstadiet – och faktum är att Sapfos verk och framför allt ”Gudars like” utgör en viktig del i den västerländska litteraturhistorien så därför är det inget konstigt över huvud taget att jag läser den med mina elever och därmed låter en kvinna och till och med en potentiellt lesbisk eller bisexuell kvinna stå i fokus när vi diskuterar lyrik, antiken, könsroller och synen på kärlek och sexualitet genom tiderna. Det är bara så himla ovanligt, och därför känns det – i synnerhet för mig då kanske – lite speciellt. Som om jag medvetet skyltar med min sexualitet och låter ”mina frågor och intressen” uppta elevernas tid. Är inte den tanken helt sjukt befängd?

Därför kära läsare, och främst ni lärare, skulle jag egentligen bara vilja uppmana er att än en gång fundera över på vilka sätt ni reproducerar heteronormen i ert möte med ungdomar. Hur ofta låter ni andra sexuella läggningar, uttryck och relationer få ta plats i er undervisning, sådär helt självklart, inte som en spännande krydda eller en tilläggskunskap? Om inte så ofta, kan ni ändra på det? Läs för all del om Sapfo, erbjud och läs själv böcker för eleverna där icke-heterosexuella par och familjer finns med, undvik löjligt hetero- och könsnormativa hörövningar och låt inte onödig heterosexualisering i läromedel få passera oberört. Visa att verkligheten är viktigare och sannare än normen, och hjälp därmed till att vidga normen. Ju fler vi är som hjälps åt desto bättre.

…och naturligtvis måste jag jobba lite med min egen inställning också, alltså släppa tanken om att ”mina” frågor är mindre viktiga och inte bör uppta den ack så dyrbara lektionstiden. Dessa tankar kommer dock någonstans ifrån och därför fortsätter jag tjata. Heteronormen krossas liksom inte av sig självt.

(Men jag antar att jag bidrar till förändring i det lilla bara genom att gå runt och se lesbisk ut, om inte annat.)

Om kampen mot grundskolan och mina största utmaningar som lärare

”Men Sanna! Ni lärare kan ju ta det lugnt och äta precis när ni vill!” utbrast en elev igår under dagens sista lektion, svenska mellan klockan 15 och klockan 16. Varmt klassrum utan ventilation, sexton (nej, de var inte fler) urtrötta och hungriga tonåringar och jag själv med ett huvud som höll på att sprängas efter att ha jobbat intensivt sedan klockan åtta, morgonkonferens, lektioner med fyra olika klasser – och i bakhuvudet vetskapen om att det direkt efterföljande föräldramötet skulle innebära arbete fram till klockan 20. Lunch åt jag liksom eleverna 10.30.

Nej, sa jag. Vi kan inte äta eller vila när vi vill. Vi har ju lektioner och mellan lektionerna måste vi planera, förbereda, fixa, läsa igenom era arbeten, prata med elever som söker upp oss och behöver hjälp med något.

Eleven såg frågande på mig. ”Nej”, sa hen bestämt. ”Ni kan bestämma och göra precis som ni vill! Men VI, vi har en massa lektioner och korta raster och hinner ingenting!”

Jag har fantiserat om att projicera upp mitt schema på whiteboarden under en klassrådstimme, gå igenom min vecka lektion för lektion, tala om till punkt och pricka vad jag gör mellan lektionerna och vad som fortfarande består av min lärargärning när arbetsdagens timmar är slut. Men jag tror inte att det skulle leda till någon ökad förståelse eller insikt om vad vi sysslar med hela dagarna. Eller, jag vet att det inte skulle det. För vi lärare är liksom robotar för många elever. Inte riktigt på riktigt. Flera känner inte ens till att vi måste gå en lärarutbildning innan vi får titulera oss lärare på riktigt; de skulle utan att blinka tro på mig om jag nickade bifall till deras gissning om att jag är 22 bast och fick ett lärarjobb direkt efter gymnasiet. Faktiskt hörde jag på tunnelbanan ett par högstadieelever diskutera sin skola och sina lärare, vilka som var bra och vilka som var dåliga. Den ena sa efter en stund: ”Ja, men så finns det ju en utbildning som man kan gå, alltså som vissa lärare kan gå för att lära sig lite mer.”

Kära nån. Nog för att många skolor anställer outbildade lärare, men jag känner litegrann att inte undra på att läraryrket har så låg status när eleverna inte har en aning om att vi faktiskt tar studielån i upp till sex år innan vi får ansvar för en eller flera klasser. Jag gissar att de flesta listar ut att det krävs utbildning för att bli läkare eller advokat, men lärare… det kan man bara bli, liksom. När man inte kommer på något bättre.

Den största utmaningen på mitt nya jobb är dock inte den, att övertyga eleverna om att jag faktiskt jobbar och sliter för deras skull (det ingår inte direkt i mitt uppdrag heller, att övertyga dem om det just). Utmaningen består snarare i att få dem att inse att skolan och skolarbetet faktiskt är av betydelse, att de inte gör det för min skull eller för att vi har skolplikt i Sverige, utan för att de faktiskt lär sig något genom att gå i skolan – att de får kunskaper om sin omvärld och kunskaper om sig själva. Även på mitt förra jobb var jag naturligtvis tvungen att motivera varför vi gick igenom vissa moment och vissa elever var mer ifrågasättande än andra – men här är den andelen så mycket större, och en och annan tycker verkligen att det här med att skriva, till exempel, är helt och fullt meningslöst. Varför ska de skriva något på svensklektionerna? Det räcker väl med att berätta för mig vad de tänker? Och jag förklarar på tusen olika sätt varför skrivande är så viktigt, vilken glädje och nytta de kommer ha av att kunna formulera sig i skrift om de bara ger det en chans, jag talar om kursplanen och kunskapskraven och öppnar upp för att de får omformulera uppgiften nästan hur de vill – bara de kommer igång. För ingenting blir riktigt roligt och lustfyllt förrän man känner att man klarar av det.

Men vissa… vill inte.

Och anledningen till att jag skriver om detta är inte för att jag vill kasta skit på någon eller beklaga mig, utan jag skriver om det för att jag är… fascinerad, och för att det gör mig medveten om mina tillkortakommanden som lärare. Ett av dessa är definitivt det faktum att jag själv var en elev som inte ifrågasatte, som bara gjorde. En skoluppgift, okej, jag gör den. Strunt samma om den kändes meningsfull eller inte. Och oavsett vad det gällde så gick det alltid ganska bra för mig. Jag behövde aldrig hitta vägar runt skolarbetet, för jag hade lätt för mig, visste hur man skulle ta sig an och genomföra en uppgift för att få ett högt betyg. Min ångest handlade inte om att jag inte förstod vad som förväntades av mig eller vad uppgiften handlade om – min ångest bestod i att jag ville vara bäst och i det sociala, eftersom jag inte riktigt passade in i högstadiemiljön, inte uppfyllde normerna för hur en tonårstjej ska vara. Jag kunde dock alltid luta mig mot skolarbetet och kontakten med lärarna, för där visste jag att jag aldrig skulle misslyckas totalt – och det bidrog förstås till att göra skolvardagen uthärdlig.

Min nya arbetsplats är unik på väldigt många sätt. Vi är ett lärarkollegium som verkligen lyssnar på eleverna, som bryr oss om dem, som strävar efter att utmana dem på deras nivå. Vi undervisar elever som har något de brinner för mest av allt i livet, något som inte är ett skolämne – och det är därför de har sökt sig till den här skolan, för att få chansen att utvecklas i sina intressen under skoltid. Eleverna är kreativa, duktiga på att arbeta med kroppen eller med rösten, de vill satsa på sin passion i livet. Och många har misslyckats med skolarbetet i tidigare skolor och därför sökt sig hit. För att få en nystart, för att kunna kombinera det jobbiga med det roliga.

Det är grymt häftigt att få vara en del av detta – men det sliter enormt på energin, för varenda hjärncell måste gnuggas och varenda arbetsmoment motiveras in i minsta detalj för att få med sig alla (eller åtminstone de flesta) på tåget. Och samma motivering, samma anpassning av uppgiften passar givetvis inte för alla. I många fall för jag åtminstone sjutton helt olika konversationer och diskussioner i en klass på tjugofyra. Alla behöver peppas på olika sätt, alla har helt olika utgångslägen och förkunskaper och för vissa handlar det helt enkelt om att de behöver hitta strategier för att på något vis… genomlida grundskolan, hitta ett alldeles eget syfte med att komma dit varje dag och ett mål att uppnå efter att kampen är över. Kampen mot grundskolan. En kamp som också jag mycket väl kan känna igen mig i.

Idag börjar jag jobba lite senare. Jag lämnade Adrian på förskolan klockan åtta och sitter nu och äter hembakad dinkelbaguette, dricker finkaffe och passar på att reflektera och vila en stund innan jag cyklar till jobbet på min nya helt fantastiska cykel. Och den här stunden behövs verkligen, för nej, jag hinner inte vila eller äta när jag vill under arbetsdagen. Ibland hinner jag fan knappt gå på toa.

Förskolan, genustänket och vithetsnormen

När vi skulle ställa Adrian i kö till förskolan bokade vi tid på en massa förskolor i närheten för att få en rundtur. Vi spanade in några förskolor närmast vår egen tunnelbanestation och några i krokarna runt nästa station, i riktning mot stan. Två stationer extremt nära varandra, men två relativt olika områden – vilket blev ännu tydligare efter att vi besökt de olika förskolorna. I grund och botten ogillar jag den där valfriheten (eller snarare tvånget att välja), för alla förskolor borde förstås vara lika bra och dessutom känns det helt galet att det liksom är kört om man inte ställer barnet i kö så fort det har fyllt sex månader. Ja, detta gäller i Stockholm. Men, nu var det dessa premisser som gällde och självklart hade vi en något sånär klar bild av vad vi önskade, utöver engagerad personal och en känsla av trygghet och säkerhet för vårt barn. Vi är vegetarianer, så vi ville gärna höra oss för angående maten, jag ville veta lite mer om pedagogiken och det kändes även viktigt med ett aktivt likabehandlingsarbete och ett genustänk. Minsta lilla antydan till dåligt eller tvivelaktigt bemötande på grund av vår familjekonstellation gick bort direkt.

Den allra första förskolan vi besökte låg mitt i ett mysigt villaområde en station närmare stan, dessutom en rätt bra bit ifrån tunnelbanan. Vi var fyra familjer som kom dit på rundtur samtidigt, allihop ljushyade och med svenskklingande namn, allihop med barn klädda i färgglada och relativt könsneutrala barnkläder, allihop med en önskan om vegetarisk kost. Förskolans arbete genomsyrades av ett genusperspektiv; just nu jobbade de med ett tema om Bolibompadraken, som ju var en hen, och förskolläraren Anna poängterade hur viktigt det var att barn fick vara barn. ”Hur gammalt är ditt barn?” frågade hon, och tycktes inte intresserad av att veta vilket könsorgan Adrian hade. Förskolan hade även en manlig förskollärare på en av avdelningarna, och honom höll de hårt i. Mitt inre jublade när vi gick därifrån – trots avståndet så måste vi försöka få plats här!

Veckan därpå besökte vi en förskola i vårt eget område. Barnen på gården kom springande emot mig, alla med olika hudnyanser och hårfärger och förskolläraren som visade mig runt hette Shirin och talade svenska med lätt brytning. Den här förskolan hade bäst rykte i området, berättade hon; de arbetade mycket med måleri och kreativt skapande, språk och olika kulturer – det fanns barnböcker på persiska, turkiska, engelska, svenska, polska och alla barn fick lära sig att hälsa på alla de olika språk som fanns representerade på förskolan, det vill säga bortåt 30 stycken. ”Är det en flicka eller pojke?” frågade en av pedagogerna så fort vi kom dit, vilket fick min rabiata genushjärna att slå bakut en aning, men å andra sidan var det inga som helst problem att önska vegetarisk kost – här fanns barn med alla möjliga matpreferenser utifrån kultur, religion, föräldrarnas önskemål och allergi. Osympatiskt med den här förskolan var dock att de hade som policy att enbart ta in barn i augusti (vilket egentligen inte är tillåtet) och vårt barn skulle börja i januari, vilket gjorde att vi inte riktigt visste om det alls var lönt att sätta Adrian i kö här. Till slut gjorde vi det i alla fall.

Jag brinner för genus- och hbtq-frågor. Jag brinner även för likabehandling och normkritik överlag, och jag vill så gärna att ett intersektionellt perspektiv ska vara en självklarhet i alla lägen – vi har inte bara ett kön och en sexuell identitet, vi har även en hudfärg, en etnisk bakgrund, ett namn, en funktionsförmåga och så vidare. Men i sammanhang som dessa blir det så jäkla tydligt att den egna lilla vita genusbubblan inte riktigt går att plocka med sig vart man än går, och det är både ledsamt och lite otäckt. Och nu menar jag inte otäckt som i att övriga världen är otäck, utan som i att vi vita, genusmedvetna medelklassmänniskor tenderar att stänga ute en hel del andra perspektiv, även om det inte sker medvetet. Innan vi klickade i förskolealternativen pratade vi om detta här hemma och ställde oss frågan: Vilken verklighet vill vi visa för Adrian? Vilken verklighet ska bli hans verklighet? Ska vi ge honom vitt, mysig villaidyll, ett genustänk och en massa vegetariankompisar som heter Ester och Arvid – eller ska vi ge honom färgglatt, en balans mellan villa- och lägenhetsbarn, en massa språk och etnisk mångfald? Egentligen är det otroligt dumt att ställa dessa två alternativ mot varandra, för vi vill förstås ge honom både och. Ett genusperspektiv OCH ett mångkulturellt perspektiv, samt förstås bara en helt vanlig trygg, mysig, rolig, säker och utvecklande förskolevardag.

För att förtydliga menar jag alltså inte att en person som heter Anna alltid är genusmedveten/saknar det mångkulturella perspektivet och att en person som heter Shirin alltid arbetar antirasistiskt och ur ett mångkulturellt perspektiv/är omedveten om genus – men i just dessa två exempel blev det så vansinnigt tydligt att det ena liksom uteslöt det andra, åtminstone vid första mötet. 

Den senaste veckan har det pågått diskussioner på bloggar och på twitter om feminism och vithetsnorm, att feminismen tenderar att i första hand arbeta för vita medelklasskvinnors frigörelse (här citerar jag alltid lika kloka Fanny, men diskussionerna tog sitt avstamp hos Pk-maffia och Falskheten). Jag kan bara instämma i detta, och precis på samma sätt tenderar det mer riktade jämställdhetsarbetet på arbetsplatser och genusarbetet i skolor och förskolor att glömma bort andra starka normer, exempelvis just vithetsnormen och även heteronormen, cisnormen och normer kring funktionsförmåga. Vi jobbar med en fråga medan de andra hamnar i skymundan, och när områden redan är så segregerade som de är så leder ju detta till en ännu större segregation, tänker jag. Jag menar inte att personer med mörkare hudton än jag, ett mindre svenskklingande namn än jag, med en annan födelseort än jag skulle vara ointresserade eller okunniga i frågor som rör genus och jämställdhet – utan snarare i så fall det omvända, att ”såna som jag” är rätt dåliga på att belysa vithetsnormen, för jag är ju liksom normen i detta avseende. Något som redan är snett blir dessutom snedare när (generellt sett) en och samma sorts människor söker sig till regnbågsträffar, genus- och hbt-certifierade förskolor och grupper för genusmedvetna föräldrar på facebook. Att föra in ett mångkulturellt perspektiv eller ett anti-rasistiskt perspektiv när personerna som leder arbetet själva är vita (nåja, beiga), födda i Sverige och har studerat på högskola eller universitet… det blir liksom inte riktigt på riktigt. Och hur välkomnande är vi egentligen?

Jag känner mig extremt okunnig här – trots att jag ser mig själv som en normkritisk person med rätt stora kunskaper om diskriminering och likabehandling – men vad jag förstås kan se är att det är förbannat svårt, eller egentligen omöjligt! att arbeta anti-rasistiskt och med ett mångkulturellt perspektiv när det mångkulturella inte ens finns representerat. Själv kommer jag ifrån en liten ort med 6000 invånare, en mil norr om Kalmar, och i min skola fanns ett adopterat barn med mörk hudfärg och ett barn som hade en förälder från Indien – i övrigt var det så jävla vitt och så jävla svenskt att det är pinsamt. När det i årskurs tre kom en ny elev inflyttad från Polen var vi alla så uppspelta att vi till och med neg när vi tog honom i hand första dagen, och när vi blev tvungna att åka buss till en annan skola – Kalmars enda mångkulturella skola – för att ha hemkunskap i åttan blev det konflikter direkt. De ansåg oss vara rasister eftersom ingen av oss var invandrare, och vi trodde att de var gangsters. Ungefär så. Efter detta drogs ett stort projekt igång för att eleverna från de två skolorna skulle mötas (tror till och med projektet hette ”Våga mötas”) och i detta ingick bland annat att vi skulle sätta upp en teaterföreställning ihop – en föreställning som jag regisserade.

Men ja, vad jag skulle komma fram till: Att arbeta anti-rasistiskt i ett sammanhang där allihop är beigehyade och heter Johansson i efternamn är rätt omöjligt – men däremot går det ju faktiskt alldeles utmärkt att arbeta för ökad jämställdhet och utifrån ett genusperspektiv i en grupp där flera hudfärger, nationaliteter och efternamn finns representerade. Och för att återgå till förskolefrågan så hamnade Adrian till sist på en helt annan förskola än någon av dem vi hade önskat, och där har de varken ett genomsyrande genustänk eller något uttalat mångkulturellt perspektiv/anti-rasistiskt tänk i arbetet, även om det mångkulturella åtminstone finns där genom representation i personal och barngrupp.

Jag är medveten om att jag själv rent spontant trivs i den där myspysiga akademiska (vita) genusbubblan, men trivseln har en besk och olustig eftersmak, för jag vill och vet att jag behöver bredda mitt perspektiv – och framför allt mitt barns världsbild! – betydligt mer än jag gör.

Facit: Det finns ingenting positivt med att vara kvinna i vårt samhälle

I morse diskuterade vi jämställdhet, manligt och kvinnligt i en av mina klasser. Först fick eleverna skriva i sina fria skrivningsböcker utifrån frågan:

Om du fick ikläda dig ett annat kön än ditt eget – på vilket sätt skulle det vara annorlunda, tror du?

De som ville fick efteråt delge vad de hade tänkt, och det som framför allt kom upp då var kläderna, hur det skulle kännas att ha högklackat eller kjol, att killar hade mer avslappnad stil. Det blir spännande att läsa allas texter sedan.

Efter skrivandet diskuterade vi. Först pratade vi om vilka skillnader det fanns mellan män och kvinnor i Afghanistan utifrån hur det skildrades i boken vi läser. Vad var kvinnor tvungna att göra? Vilka regler fanns för män? Kvinnospalten bestod av många ”får inte”, mansspalten med en hel del ”är tvungna att”. Regler och tvång fanns alltså för båda könen, men i kvinnornas fall handlade det om förbud på ett helt annat sätt än i männens fall (även om man språkligt naturligtvis kan vända på det också, något som de dock inte gjorde självmant).

Därefter förflyttade vi oss till Sverige och vi började med att konstatera att i Sverige har vi inte på samma sätt några lagar för saker som kvinnor respektive män får eller inte får göra – här handlar det mer om oskrivna lagar, om normer. Och vilka normer kunde då eleverna identifiera? Det var egentligen inget nytt, det konstaterades främst att män generellt har högre lön, att män lättare får högre positioner inom företag, oftare gör karriär, att herrsport har högre status än damsport och att alla skyltar (t.ex. skyltar vid övergångsställen och byggarbetsplatser) alltid avbildar en man. Den enda nackdelen de kom på var att killar generellt sett får sämre betyg – men de var noga med att poängtera att det bara är just generell statistik, och dessutom så får ju männen bättre jobb sedan ändå.

Men kvinnor då? Kvinnor har press på sig att vara snygga, vara duktiga i skolan, att vara smala, vackra. Fler kvinnor får anorexia. Kvinnor är bättre på relationer – fast å andra sidan blir de ovänner i flera veckor när de väl blir ovänner (killar blir vänner igen direkt, och senast dagen efter).

Sedan tog det slut.

Varifrån får de dessa uppfattningar? funderar jag på. Hur kommer det sig att de, som 12-åringar, ser detta som sanningar? Någon menade att doktorer alltid är män och sjuksköterskor alltid är kvinnor – och så är det ju inte ens!

Jag frågade om det positiva med att vara kvinna. Vilka fördelar det finns med att vara kvinna i vårt samhälle, vad som enligt normen anses bättre, något som män (enligt normen) inte har tillgång till. Tystnad. Sedan menade någon att tjejer faktiskt har rätt att bära alla möjliga kläder – de får ha både kjol och byxor. Men å andra sidan så ger större valmöjligheter ökad stress – för vad ska man välja då?

Jag frågade igen, och nu började lektionstiden rinna ut: Vilka fördelar finns det med att vara kvinna? Finns det något som anses ”kvinnligt” och som är riktigt bra och positivt?

De kunde inte komma på någonting. De kunde inte komma på någonting.

Sista ordet innan tiden tog slut blev att killar verkar vara så mycket modigare. Om de är ovänner, då slåss de. Det är modigt.

Och min enda känsla blev: Den här diskussionen få vi ta igen. Och igen. Och igen.

Ps. Kan tillägga att jag naturligtvis bemötte deras uppfattningar på olika sätt, vred och vände, ställde följdfrågor och försökte få dem att se från fler perspektiv. Ifall någon skulle tro något annat…

Feminism och jämställdhet måste sluta vara en ”kvinnofråga” – och det måste börjas i tid!

Apropå vad Karins Konstgrepp skriver här om hur det gång på gång tydliggörs att allt som rör feminism och jämställdhet är en kvinnosak – något som främst angår och gynnar (eller drabbar) kvinnor, tjejer, flickor och något som vi därför är ensamt ansvariga för att belysa och arbeta med – så känner jag att jag måste utveckla mina tankar kring detta ämne ytterligare.

I morse skrev jag om att mina elever just nu läser boken ”Den osynliga flickan” och att vi utifrån den kommer att diskutera jämställdhet, genus och på vilka sätt könstillhörigheten spelar roll i deras liv just nu. Jag citerar min egen slutkläm i detta inlägg:

Den främsta utmaningen (utöver att de måste lyssna på varandra) är nog att få fram vilka nackdelar det finns med att vara kille eller man i dagens samhälle, och på vilka sätt killar och män skulle vinna på att synen på kön förändrades och samhället blev mer jämställt. För de flesta har ändå bilden av att det manliga är det mest eftersträvansvärda.

Boken förmedlar att det är jobbigt, ja, på många sätt ett straff att vara kvinna, elevtexten jag refererar till fokuserar främst på att tjejer bestraffas till exempel när de pratar för högt eller inte tar ansvar – så jag skulle vilja tillföra något nytt i deras tankevärld. Framför allt vill jag få dem att inse att det är de som är framtiden. De har tamejtusan makten att förändra hur mycket som helst – men de måste förstås se vinsterna, möjligheterna och vilja nå dit också.

För många av mina elever är kön något otroligt… grundläggande. Utgångspunkten i allt, liksom. Kön bestämmer hur du ska klä dig, vilken frisyr du ska ha, vem du ska vilja sitta med i matsalen och umgås med efter skolan, vem du ska bli kär i, vilka filmer du ska tycka om och vilka böcker du ska läsa. Och de känner även till att Sverige inte är fullt ut jämställt; de vet att kvinnor tjänar mindre än män, de vet att män ”är” bättre på sport och att herrsport har högre status är damsport, de vet att Sverige aldrig har haft någon kvinnlig statsminister och de vet att tjejer objektifieras och sexualiseras på alla möjliga arenor runt om i samhället och att folk å ena sidan tycker att detta är fel, men att det å andra sidan tillåts fortgå. De vet även att så kallade kvinnliga attribut och intressen överlag är lite sämre, lite löjligare än manliga dito, och de vet att män inte bör syssla med kvinnliga aktiviteter eller klä sig i kvinnliga attribut – medan motsatsen anses rätt okej.

Med allt detta som utgångspunkt är det ganska självklart att det i deras värld inte direkt finns några nackdelar med att vara kille eller man. Att vara kille är helt enkelt lite bättre än att vara tjej, och vem saknar att kunna föda barn och få sminka sig liksom?!? Och inte vinner väl killar på att damfotboll blir lika stort som herrfotboll..?

Barn lär sig tidigt vad som är eftersträvansvärt och vad som är mindre värt, vad som rör mig och vad som rör dig – och om vi lyckas förändra barns attityder så förändras på sikt hela samhället. Det tror jag stenhårt på. Ursprungligen och i grund och botten handlar förstås feminism om att tjejer måste få samma rättigheter som killar, att kvinnor ska ha samma möjligheter som män. Men hur för vi diskussionen med våra barn och ungdomar utan att befästa och reproducera synen på kvinnor som underordnade och män som överordnade? Och utan att befästa uppfattningen om att kön är så otroooligt viktigt i alla lägen?

Jag har tidigare skrivit (här, till exempel) om att jag å ena sidan förstås ser poängen med att räkna antal personer av varje kön, att föra könad statistik och så vidare – men å andra sidan avskyr jag detta eviga könande. Hur ska vi få till någon förändring när vi ständigt markerar hur otroligt väsentligt könet är? När ska vi börja se bortom könet och på riktigt tänka främjande arbete – för alla människor, och inte heller bara de som följer normen?

Det går runt lite i mitt huvud känner jag, men främst tänker jag nog på hur superviktigt det är att när vi pratar om genus och jämställdhet, om normer, om feministiska frågor med barn och ungdomar så måste vi akta oss jäkligt noga så att vi inte fokuserar på tjejernas underläge och killarnas överläge. Vi måste prata om människor, om egenskaper, om förhållningssätt, om bemötande och om hur vi vill ha det i samhället helt enkelt. Hur ska vi vara mot varandra? Vilka egenskaper främjar ett gott samhällsklimat? Vad är rättvist och vad är orättvist? Vad är makt och hur kan man använda den på ett bra respektive dåligt sätt? Och så vidare.

Nåväl. Nu ska jag gå hem. Vi får väl se vad vi kommer fram till i mina klasser när vi har den där diskussionen i morgon…

Vilken betydelse har din könstillhörighet för ditt liv – just nu? Om att diskutera jämställdhet med högstadieelever.

Vi läser boken ”Den osynliga flickan” av Deborah Ellis i sexan just nu. En intressant, lärorik och spännande bok om hur det kunde vara att leva i Afghanistan under talibanernas makt, som kvinna, som man, som människa – men framför allt som ung flicka, eftersom boken är skriven ur den 11-åriga flickan Parvanas perspektiv. Många frågor väcks i boken och frågan om diskriminering och jämställdhet blir otroligt aktuell från start. En elev utbrast igår, när vi i helklass diskuterade de första fem kapitlen:
”Jag tycker boken är diskriminerande mot kvinnor!!”
Hen var uppenbart frustrerad och arg över detta, och visst är det hen säger sant. Med våra ögon är kvinnornas situation i talibanernas Afghanistan något fullständigt ofattbart – och situationen i Sverige är rena himmelriket i jämförelse. Jag vill så gärna få till en riktigt bra diskussion med eleverna om detta, både om det som skildras i boken och med en koppling till det svenska samhället. Få dem att se vilka strukturer som ligger bakom och som även går att finna i det svenska samhället nu för tiden, och ännu mer tidigare i historien.

Men hur? Eleverna är 12 år gamla, väldigt olika mogna och med olika stort intresse att diskutera och reflektera. Att bara läsa en sån här bok utan att dyka ner på djupet i viktiga frågor känns förstås rätt meningslöst, men samtidigt är det först nu när vi väl börjat läsa som jag ser hur eleverna tar emot boken och därmed är det nu mitt tankearbete tar fart på riktigt.

Som ett brev på posten satt jag hur som helst igår och läste igenom fritt skrivna texter av samma elever, texter som skrevs för några veckor sedan men som jag inte hunnit läsa förrän nu. Under ämnet ”Vad gör dig arg?” (i samband med att vi såg den här kortfilmen från UR) har en elev skrivit: Att kvinnor och män behandlas olika. Och sedan följer en helt briljant, skarp text om hur tjejer förväntas vara ansvarsfulla medan killar ses som slarviga och hen frågar sig varför killar får höra att de är nördar om de pluggar mycket medan det är en självklarhet att tjejer ska plugga. Även kvinnors och mäns löner och villkor på arbetsmarknaden avhandlas, att ett och samma skämt anses roligare om en kille drar det än om en tjej gör det och hur det kommer sig att tjejer alltid blir tillsagda av läraren när de är pratiga, medan killar ofta får hållas. Varför anses det ”normalt” att killar pratar och larvar sig, medan tjejer borde veta bättre?

Det där sistnämnda får mig för övrigt att stanna upp lite, för det är så klassiskt. Ett exempel som ofta tas upp, men som samtidigt (eller just därför) känns så osannolikt. Gör lärare verkligen så nu för tiden? Finns det lärare som faktiskt gör skillnad och bemöter samma beteende olika på grund av elevens kön? Är det eleven som tolkar att det är på det här viset? (eller är det jag som är naiv?)

Oavsett vad så finns i den här elevens text många viktiga frågor att ta upp – på flera nivåer – och det jag kommit på att jag skulle vilja göra, under tiden som jag skrivit detta inlägg…, är att ställa frågan:

Vilken betydelse har könet för hur ditt liv ser ut – nu och i framtiden? 

Ungefär så. Och att vi sedan gör en jämförelse, liksom. Först pratar vi om boken, om Kabul, om Afghanistan: Vilken roll spelar könstillhörigheten för huvudpersonen Parvana, för hennes syster, hennes mamma, hennes pappa..? Där blir det nog konkreta svar, som att kvinnor inte får gå ut, inte får arbeta, alltid måste ledsagas av en man. Att män måste bära skägg, att de inte får vara för belästa. Kanske kan vi få in fler aspekter? Kanske kan elever, som har bott i andra länder än Sverige, få dela med sig av sina erfarenheter därifrån?

Vilken betydelse har sedan deras egen könstillhörighet för livet här och nu? Finns det saker som du inte får göra som tjej här i Sverige? Som du inte får göra som kille? På samma sätt som i Afghanistan? Nej, förstås inte. Men på något annat liknande sätt? På vilka sätt förlorar tjejer på att vara tjejer? På vilka sätt förlorar killar på att vara killar? Vilka vinster finns det med att vara tjej respektive kille i Sverige idag? Finns det några områden där det inte skiljer sig alls, där kön är totalt oviktigt? Och framför allt:

På vilka sätt tror de att vårt samhälle kommer utvecklas? Hur borde det utvecklas? Hur skulle de vilja ha det, om de fick bestämma?

Jag vet inte om det kommer fungera, men jag måste testa. Den främsta utmaningen (utöver att de måste lyssna på varandra) är nog att få fram vilka nackdelar det finns med att vara kille eller man i dagens samhälle, och på vilka sätt killar och män skulle vinna på att synen på kön förändrades och samhället blev mer jämställt. För de flesta har ändå bilden av att det manliga är det mest eftersträvansvärda.

Boken förmedlar att det är jobbigt, ja, på många sätt ett straff att vara kvinna, elevtexten jag refererar till fokuserar främst på att tjejer bestraffas till exempel när de pratar för högt eller inte tar ansvar – så jag skulle vilja tillföra något nytt i deras tankevärld. Framför allt vill jag få dem att inse att det är de som är framtiden. De har tamejtusan makten att förändra hur mycket som helst – men de måste förstås se vinsterna, möjligheterna och vilja nå dit också.

Ps. Sedan finns förstås massa mer att prata om, exempelvis hur det kommer sig att det kan se så olika ut på olika platser i världen och sedan det faktum att huvudpersonen klär ut sig till pojke och bemötandet hon får efter det. Men jag kan inte ta allt på en gång…