Nu slutar vi dalta med manligheten!

Idag är det internationella mansdagen. Det tycker jag vi firar med att granska och problematisera den normativa mansrollen en smula – istället för att, vilket gärna görs stora delar av av året, ifrågasätta och diskutera alla ”problem” som kvinnligheten skapar för samhället och för enskilda kvinnor.

Det är så vansinnigt lätt att ständigt landa i att diskutera avvikaren, undantaget, den med färre privilegier. Att tala om hur invandraren ska bete sig för att ”anpassas” till det ”svenska” samhället och därigenom på sikt bli accepterad och sedd som åtminstone nästan lika värdefull svensk som ”vi”. Att tala om hur homosexuella faktiskt inte behöver hålla på och sticka ut hela tiden, att det är bra att det finns ”goda” exempel i form av svenssonhomosar som jag, som gifter sig och skaffar barn och lever typ i heteronormen fast tvärtom liksom.
Att diskutera flickrollen och det kvinnliga som ett problem, sååå begränsande för stackars flickor och kvinnor.
Att prata om hur skadligt det är med smink och hur flickor borde lära sig ta mer plats.
Att problematisera flickors svårigheter att leka tre och att tjejer är så himla känsliga.
Att lära flickor att säga nej och tala om för dem att undvika opålitliga killar och ödsliga platser.

Det är så lätt att hamna där, så otroligt bekvämt. Och utanför hela diskussionen står normen oberörd: Svenskheten, heterosexualiteten, manligheten (och så vidare). Normen förblir neutral och förvandlas indirekt och ibland uttalat till det eftersträvansvärda, oproblematiska alternativet (ni minns väl Frida Boisens krönika om BH:ar och småflickor?). Tänk om alla invandrare betedde sig mer svenskt, va? Tänk om alla hbtq-personer bara smälte in lite mer i mängden och inte skrek om sin sexualitet hela tiden! (Könsidentitet? Könsuttr…va, vad menar du?!) Tänk om alla kvinnor var lite mer som män! Raka rör, tog mer plats, inte var så jävla mjäkiga, slutade bry sig så mycket om sitt utseende, slutade utmana med sin klädsel! Gud vilket trevligt samhälle vi skulle ha! Så enkelt för alla inblandade!

Fast nä. Så enkelt är det förstås inte, och särskilt trevligt skulle det inte direkt bli heller…

Jag är så in i bänken trött på diskussioner som fokuserar på och ifrågasätter undantaget och syftar till att undantaget ska förändras och bli mer lik normen. Jag är så vansinnigt less på att det normativt kvinnliga av många anses så himla problematiskt – ja, till och med perverst, enligt vissa. Exakt vari ligger det problematiska med att vara omhändertagande? Empatisk? Känslosam? Att bry sig om hemmet, sin familj, sina vänner? Att engagera sig i skolarbetet? Att vara tyst när läraren ber om det och låta andra komma till tals i klassrummet? Att läsa skönlitteratur? Att gråta när man är ledsen och trösta och krama den kompis som gråter? Nej, precis. Det finns inget direkt problematiskt med detta. Tvärtom. Dessa egenskaper och beteenden borde snarare uppmuntras hos alla, oavsett biologiskt kön.

Självklart tycker jag att vi måste arbeta med att stärka flickors och tjejers självkänsla, tron på att de duger, att deras utseende är helt okej, att kroppsstorleken inte är av så jäkla stor betydelse, att de inte behöver behaga någon annan med hur de ser ut eller beter sig. Men jag tycker också vi behöver arbeta med att stärka alla ungdomars självkänsla. Pojkar och killar – hur mår de egentligen? Att det generellt sett går allt sämre för dem i skolan vet vi ju redan, att deras läsförmåga sjunker i än raskare takt än flickornas och att det fortfarande är vanligare att pojkar stör och har svårt att koncentrera sig på lektioner. Samtidigt kryllar det av manliga förebilder på betydelsefulla positioner ute i samhället, och högstadieelever ”vet” redan att det är mycket ”bättre” att vara man än att vara kvinna i den här världen; att manliga idrottare är bättre, att män tjänar mer, att män oftare blir chefer, att mansfilmer är intressantare än kvinnofilmer, att det är rätt soft att vara kille. Alltså hur går detta ihop ens? Och vad blir resultatet av den här märkliga ekvationen?

Vill vi att våra pojkar växer upp till självgoda, känslokalla, icke-läskunniga män som inte har koll på vilken dag de har tvättid eller när mormor fyller år? Som inte kan prata om känslor utan istället tar till hårda ord, våld, droger eller drar sig undan? Som ser kvinnor som objekt och tar sig friheten att använda kvinnors kroppar enbart för sin egen njutning? Som överlåter allt ansvar för hem och barn till sina fruar och nöjt klappar sig själva på axeln när de tagit ut sina sextio ”pappadagar” i anslutning till helg och semestrar? Som inte gråter när de är ledsna, men innerst inne mår skitdåligt för att de absolut inte får bryta mot den där mansnormen som lär dem att män gråter inte, män slänger problemen över axeln och ser framåt!!

Den mannen vill inte jag att mitt barn växer upp till.

Vi måste i betydligt större utsträckning ifrågasätta och problematisera just normen, den privilegierade positionen.
Sluta svälja och rycka på axlarna åt all den plats män och manlighet tar på bekostnad av kvinnor och kvinnlighet.
Sluta se det normativt manliga som något eftersträvansvärt och så mycket bättre än det normativt kvinnliga.
För kvinnors skull, men också väldigt mycket för mäns skull. 

Och naturligtvis måste fler också göras medvetna om att det normativt manliga inte alltid hänger ihop med att vara född i en manskropp och att det normativt kvinnliga inte alltid hänger ihop med att vara född i en kvinnokropp. Det finns så många nyanser av att vara man, kvinna, människa – så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Nej. Jag är sjukt trött på normen. På manligheten. Och på att så många inte ens inser att den är ett problem. Boys will be boys och så vidare, ni vet.

Till sist, på tal om perversiteter. Dessa rader avslutar en krönika i gårdagens DN, apropå könsneutrala leksakskataloger:

En pojke som badar en bebisdocka är alltså perverst, medan en pojke med krigsleksak i handen är business as usual. Kanske är det dags att vi släpper fokus på den rosafärgade reklamen och börjar intressera oss lite mer för den slentrianmässiga våldsprogrammering som våra söner utsätts för i parti och minut. Den är faktiskt pervers om något.

När ska vi diskutera heterosexuellas rätt att skaffa barn egentligen? (ibland känns det som att utvecklingen inte alls går framåt…)

I söndags kom vi hem från Berlin efter tre intensiva dygn, fyllda av regn, halvtaskig sömn och en och annan riktigt trevlig upplevelse (eventuellt mer om detta senare) och jag slängde mig på soffan, fullständigt utslagen, och slog upp lördagens DN för att få lite koll på vad som hänt i världen medan vi varit borta. Rubriken som genast fångade mitt intresse var denna:  Alltså, suck. SUCK.

Ibland känner jag mig fullkomligt övertygad om att samhällsutvecklingen smyger sig åt rätt håll, trots att SD enligt senaste opinionsmätningen är Sveriges tredje största parti (hur fan gick det till?) och trots att tidningar dagligen fyller spaltmeter med skit som sker runt omkring oss. Jag tänker liksom ändå att jooo, visst går det väl framåt, sakta men säkert gör det ändå det – och till slut kommer vi få det där jämställda, jämlika samhället som jag och så många med mig eftersträvar och på olika sätt arbetar för att nå. Och det är förstås en väldigt fin och behaglig känsla.

…men så möts jag av rubriker som den ovan och vips så är jag tillbaka på jorden igen. Just ja, det är så folk tänker – det är såhär vårt samhälle ser ut: Att homosexualitet fortfarande är något som får, och bör, debatteras. Att homosexualitet är ett sånt där ”känsligt ämne” som den som vill ha ”högt i tak” ”vågar” diskutera (och ifrågasätta!). Att homosexualitet är något som inte existerar på högstadiet eller alls i högstadieungdomarnas liv och därmed är det helt okej att låta dem argumentera kring homosexuellas rätt att skaffa barn.

Då säger jag det igen: NEJ, DET ÄR INTE OKEJ ATT STÄLLA DEN HÄR FRÅGAN I ETT KLASSRUM. Och definitivt inte på en stor scen med en stor publik, i en så kallad seriös debatt med inbjudna domare från Universitetet. DET ÄR INTE OKEJ. Nej, inte ens om syftet med uppgiften är att eleverna ska komma fram till att det visst är okej att homosexuella skaffar barn – för man har redan gjort klart för dem att homosexualitet och homosexuella personer är några andra, att vi är ett känsligt ämne (mitt liv är fan inget känsligt ämne!), att vi är avvikare och att alla andra (som förstås är heterosexuella och därmed normala och neutrala) har rätt att tycka till om oss – medan heteropersonerna själva sitter där högst upp på piedestalen och aldrig hamnar i fokus för en för- eller mot-debatt av det här slaget.

Herregud, att det ens ska behöva sägas.

Men jo, det behöver sägas. Gång på gång på gång.

För någon vecka sedan fick jag för övrigt ett gäng mindre trevliga kommentarer på två tidigare inlägg (här och här): De första från en förälder som är glad över att hens barns lärare inte arbetar aktivt för jämlikhet, jämställdhet och alla människors lika värde – eller som hen uttryckligen skrev: ”Jag är glad att mina barn inte har dig som lärare”. Nästa kommentar kom från en person som anser det vara helt okej att ”bög” och dylikt används som skällsord i en skola, och som inte tycker att jag borde basunera ut min egen sexualitet under lektionstid.

Det är inte första gången jag får sådana kommentarer, och heller inte sista. För även om det på vissa sätt går framåt, smyger sig framåt, så går det på många håll ute i världen i motsatt riktning vad gäller hbtq-personers rättigheter.
Och vet ni? Vi är inte skonade här heller. Sverigedemokraterna – ett rasistiskt och homofobiskt parti – är just nu tredje störst av de svenska riksdagspartierna. Bland annat.

Jag ryser.

(Den som missade kan ju för övrigt läsa om heterosexuellas lämplighet som föräldrar här.)

Något som gör mig riktigt rädd

DN:s osignerade ledare från tidigare i veckan (vilken jag är rätt säker på skrevs av Hanne Kjöller) har resulterat i mängder av reaktioner från alla möjliga håll, och två mycket läsvärda textsvar är FI:s Sissela Nordling Blancos samt juristen Kerstin Burman med fleras. Det jag fokuserade på i min korta text om saken var respektlösheten mot och okunnigheten om transpersoner, men nästan lika illa var raderna om hur allt numera är frid och fröjd i vårt land för homo- och bisexuella personer. För nej, allt är inte frid och fröjd, och att en heterosexuell cisperson sitter och påstår sådant är helt vansinnigt. Vad vet hen om vår situation?

Det finns fortfarande människor som anser att homosexualitet är onaturligt och att denna åsikt är helt legitim att ha, det finns personer som rakt ut (fast gärna under anonymitet) skriver till mig att ”lesbiska jävlar inte borde ha barn” och det finns ännu fler som liksom DN:s ledarskribent tänker att bara för att de själva ”inte bryr sig vem jag ligger med” så har homo- och bisexualitet fått samma status i samhället som heterosexualitet (och därför är slaget vunnet och vi behöver inte prata mer om det). Här, i Sverige, just precis nu. Och många triggas ytterligare av att hb- och även t-personer får alltfler rättigheter, naturligtvis; undrar hur långt utvecklingen ska tillåtas gå och så vidare.

Sofie med e tipsade mig om den här artikeln om att barn till hbt-föräldrar i Ryssland kan komma att omhändertas (ja, nu länkar jag väldigt mycket här – ni får klicka som vettvillingar) och den får mig verkligen att rysa. Ja, hela situationen i Ryssland just nu får mig att rysa. Jag känner på riktigt ett starkt obehag – för Ryssland är nära, det är inte på andra sidan jordklotet. Och när vi stod på Gröna Lund igår kväll och lyssnade på Miss Li, Adrian sovande i vagnen och jag och min fru stod båda och höll i vagnens handtag, hennes hand ovanpå min, då sa vi till varandra att ”här står vi och sprider propaganda”. För hade det varit i Ryssland så hade vi ju gjort det. Och det hade varit olagligt. Så såg jag mig omkring och runt oss stod flera heteropar, med och utan barn, höll om varandra, vilade i varandras närvaro – och de skulle aldrig någonsin kunna få skit för det. Deras relation är i allas ögon helt naturlig, helt neutral, helt självklar – och det är inte något paren själva har valt, precis som vi inte har valt vem vi blev kära i. Det är så fruktansvärt orättvist, det gör mig uppriktigt ledsen och jag kan inte för mitt liv förstå att så många andra människor runt om i världen anser att den ena relationen ena är helt och hållet självklar, medan den andra är äcklig, onaturlig, fel och ska straffas med fängelse eller till och med döden. Hur kan jag vara säker på att utvecklingen här i Sverige inte börjar dra åt det hållet också?

På vägen hem med tunnelbanan satt vi allra längst fram i en vagn och de var bara jag, min fru, det sovande barnet och en ensam man som satt där. Jag och min fru pratade om det ena och det andra, flera samtalsämnen som avslöjade att vi var en familj och att vi känner andra regnbågsfamiljer. Mannen satt bara och stirrade tomt ut i luften och förmodligen var han bara en helt vanlig trött man på väg hem från ett sent arbetspass, eller vad vet jag. Men. I min hjärna trängdes ändå olika tankar om vem han kunde vara och vad han kanske tänkte om mig, om vår familj. Är han en sådan som på nätet och hemma i sitt vardagsrum kallar damlandslaget i fotboll för lesbiska horor? Röstar han på Sverigedemokraterna och tycker att homosexuella inte borde få skaffa barn? Det skulle kunna vara så, det är ingen omöjlighet. Och däri ligger skillnaden och det som bevisar att slaget inte är vunnet beträffande hb-personers ställning i samhället: Hade jag haft en man istället för en fru och vi (som vita medelklasspersoner) hade suttit där på tunnelbanan med vårt sovande barn i vagnen så hade jag aldrig tänkt så. Jag hade aldrig undrat om den där ensamme mannen hatade oss i tysthet eller inte. Jag hade aldrig funderat på om han skulle kliva av på samma station som vi och känt obehag av den tanken. Jag hade inte heller känt lättnad när han trots allt satt kvar då vi klev av.

Kanske tycker någon att allt sitter i mitt huvud. Att jag inte borde ”kränka” en okänd man på det viset genom att ens fundera på om han är homofob eller inte. Men jag kan inte hjälpa det, och tyvärr så är mitt obehag inte taget ur luften. Allra oftast är jag ändå optimistisk, jag är öppen med hur min familj ser ut och jag tror gott om människor. Jag har tålamod med välmenande frågor, även när de egentligen är kränkande, och jag försöker alltid vara pedagogisk. Jag tror helt enkelt att de allra flesta vill mig och andra väl, och att okunskap och ovana ligger bakom deras ibland problematiska inställning till saker och ting. Ibland rämnar dock det där för en stund, och då vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Som nu. När situationen i Ryssland ser ut som den gör, när DN och Aftonbladet publicerar transfobiska texter (den senare orkar jag inte länka till, ni får googla) och när vissa samtidigt påstår att allt är så himla bra här i vårt land. Vi får helt enkelt inte vara så naiva, utan vi som kan måste fortsätta upplysa, engagera oss, säga ifrån, synas och höras.

…och som ett extra tillägg skulle jag vilja uppmana er att faktiskt engagera er på något sätt. Kanske genom att gå med i Rfsl (kostar 100 kronor om året) eller i SFQ (i synnerhet om ni är studenter, kostar bara 50 kronor). Att vara stödmedlem är också att göra något, tänker jag.

När normen uttalar sig om normbrytarens situation krävs normkritik och empati, eller: DN, nu får ni ge er!

Idag slår DN rekord i dumhet, empatilöshet, vidrighet (jag skulle kunna räkna upp fler negativa adjektiv) och kan officiellt titulera sig som transfobiker och tvåkönsfanatiker. På ledarsidan kallas tvångssteriliseringarna av transsexuella för ”tidigare rutin” och det faktum att inte alla transpersoner vill sterilisera sig menar ledarskribenten (Hanne Kjöller??) innebär att dessa personer vill ”byta kön men ändå behålla sitt gamla” och hen jämför transpersoners behov av en kropp som överensstämmer med könsidentiteten med kosmetisk plastikkirurgi i största allmänhet… alltså, jag vet inte vad jag ska säga: Jag blir helt enkelt mållös. Och äcklad. Och, jo, även orolig – för DN är trots allt en gigantisk tidning med väldigt, väldigt många läsare. Att ledarskribenterna inte skaffar sig mer kunskap, att de inte ens talar med personerna det faktiskt gäller utan bara plockar fasansfulla och rent felaktiga åsikter ur luften… det säger så mycket om vårt samhälle. Dels om den otroligt starka cisnormen och det binära könssystem vi lever inom, dels om hur normbrytare i allmänhet (och transpersoner i synnerhet) är sådana man talar om, inte med och dels om hur normpersoner gång på gång tar sig friheter att tycka och tänka fritt om de mindre privilegierade – utan att alls ifrågasätta sin egen position.

Minns ni DN:s ledarsvar på Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask (jag skrev om det här)? Där Khemiri anklagas för att ta på sig offerkoftan? Och minns ni när ledarskribenten skrev om surrogatmödraskap (jag skrev om det här) och även då med ett tydligt ”ovanifrånperspektiv”? Det vill säga: Det var inte en ofrivilligt barnlös och/eller icke-heterosexuell person som skrev den texten. Precis som svaret till Khemiri inte skrevs av en icke-vit person, och precis som dagens ledare helt uppenbart inte skrevs av en transperson. Och det är däri problemet ligger: När normen, den privilegierade uttalar sig om normbrytaren, den mindre privilegierade och när normen dessutom saknar empati, förståelse och insikt om normbrytarens situation (och om samhällets strukturer).

Som sagt: Jag blir mållös. Och nu måste jag fortsätta jobba.

Införandet av ett tredje juridiskt kön handlar om att godkänna något som redan finns

Detta, ur dagens DN, måste ju vara höjden av dumhet (i synnerhet de sista raderna):
Att helt vanliga privatpersoner, som är cis och lever nöjda och välmående i en tvåsam heterosexuell normbubbla, inte riktigt är med på noterna angående kön, genus, trans osv. alla gånger, okej, det kan jag köpa (så länge de är öppna för att se bortom sin egen norm) – men att politiker inte vet bättre, det är helt enkelt inte okej.

Kära KD, att införa ett tredje juridiskt kön handlar uteslutande om att erkänna de (redan befintliga) människor som fysiskt och/eller psykiskt befinner sig bortom eller mellan de två snäva könskategorier som samhället idag tillåter – ingenting annat (eller tror ni att denna lagändring skulle innebära att vi plötsligt börjar producera något som inte finns bara för att det känns så fritt och härligt?!?). Jag vet inte om ni har sett er om ute i världen, om ni på riktigt har träffat verklighetens folk? Förmodligen inte, för då hade ni nämligen upptäckt att det där ”kvinnliga” och ”manliga” ni vill värna om bara är en chimär och något som aktivt och gång på gång måste återskapas till skillnad från den mångfald som rent naturligt redan existerar. Alla människor är inte av naturen renodlat ”kvinnliga” eller ”manliga”, varken biologiskt eller socialt. Sluta låtsas som att det ser ut på det viset, och sluta för guds (!) skull vara så rädda; ingen är ute efter att stjäla er könsidentitet, ni får vara precis så mycket cis och så mycket ”män” och ”kvinnor” som ni vill. Men låt även andra vara den de är, fullt ut och utan att hela tiden bli ifrågasatta, förlöjligade, hånade och osynliggjorda.

Behöver ni övertygas ytterligare hittar ni bra lästips ur senaste numret av Kom Ut här, en tydlig förklaring av könets komplexitet här, en text om att Australien har infört tre juridiska kön här och ett brev från en livs levande transkvinna här.

Vi har det rätt bra ändå

I morse när Adrian slöade i saccosäcken framför Bolibompa passade jag på att läsa DN, vilket jag sällan hinner under veckorna. Huvudet mosigt efter gårdagens besök på Naturhistoriska Riksmuseet tillsammans med en kollega och hennes familj, därefter en 30-årsfest (vilken vi lämnade redan 21.30, men ändå) och så de två sista timmarna av natten spenderade i Adrians pyttekorta barnsäng. Det känns som att jag nådde någon slags botten i fredags, och även om kroppen verkligen inte är intakt nu heller så ser jag ett litet ljus i tunneln (jag tror det stavas s-o-m-m-a-r-l-o-v).

Och så möttes jag av DN:s framsida: ”Familjelycka – trots kampen” och bara rubriken fick mig att känna ett styng av dåligt samvete, eller vad man ska kalla det. Jag vet att man inte kan jämföra sig med andra egentligen, för vi är alla olika och vi kan bara utgå ifrån oss själva, det egna måendet och de egna förutsättningarna just där och då – men visst är det nyttigt att få lite perspektiv ibland.

Fem barn under fem år. Två av dem tvillingar med grava utvecklingsstörningar och behov av dygnet runt-assistans. Den ena tvillingen borde egentligen inte vara vid liv – men det är han, och han riskerar att dö precis när som helst. Föräldrar som inte sovit en hel natt på flera år.

Alltså, jag kan ju börja lipa för mindre. Och så passar jag samtidigt på att tänka på min egen mamma, som hade ett ”spädbarn” hemma (i form av min lillebror) på heltid under 15-16 års tid, som år ut och år in kunde vakna både klockan fem, klockan halv fyra och ännu tidigare under natten för att sedan vara klarvaken fram tills att det var dags för honom att gå till förskolan/skolan och för henne själv att gå till jobbet. Hon var uppe och bakade om nätterna och vinkade till tidningsbudet när hen kom, hon (och hennes man) har bytt otaliga bajsblöjor, klätt på och av, matat, burit och kånkat och inte klagat mer än någon annan med småbarn. Med skillnaden att min bror är 22 år snart och fortfarande behöver samma omsorg. Nu bor han sedan några år på ett gruppboende, men kommer förstås hem då och då.

I mitt eget fall är det trots allt så att varje gång jag brakar ihop så vet jag samtidigt att den där bottenlandningen innebär en vändning, för det blir alltid bättre. Eller, att vara 100% säker går förstås inte – men med tanke på att både jag och min fru är friska och har stadiga inkomster, vårt barn är friskt, aktivt och utvecklas hela tiden och vi har en fast bostad som vi har råd att bo i, ja, då ska det rätt mycket till för att allt ska gå totalt åt skogen.

Att spy ur sig är nyttigt ibland; det går inte att bara svälja och låtsas att allt är toppen när det inte är det – men att grotta ner sig i skiten är både onödigt, ohälsosamt och lite oförskämt, när det faktiskt finns andra som har det både lite och jävligt mycket kämpigare.

För både Adrian och min bror Emil var det Pride-premiär förra sommaren. Trots att Adrian inte träffar Emil så värst ofta kommer han ihåg honom, och varje gång han ser någon som sitter i rullstol ropar han ”Memii!” Just sånt där som får mig att börja lipa – stress och trötthet främjar onekligen blödighet…

Inte direkt någon skandalrubrik

På tal om det jag skrev igår om fler män i förskolan så tänkte jag bara bjuda på den här lilla notisen i dagens DN – skriven av min ”favorit” i redaktionen:

”Får man föreslå att Arnholm börjar med att skrota kravet på registerutdrag vid anställning. Om jag vore man och det krävdes att jag först skulle bevisa att jag inte är dömd pedofil så skulle jag inte söka mig till barnomsorgen.”

Alltså, jag undrade först om detta var ett halvlyckat aprilskämt, men av dagens datum att döma kan det inte röra sig om det. Har Kjöller missat att alla som jobbar inom barnomsorg och skola (och ja, inom en hel massa andra yrken) måste lämna ett brottsregisterutdrag vid anställning? Varför skulle en man som söker sig till förskolan känna sig extra kränkt? Och betyder detta att Kjöller på allvar tror att detta är anledningen till att så få män vill bli förskollärare – att de känner sig dömda redan på förhand?!

Att brottsregisterutdrag ska lämnas över huvud taget finns det förstås de som har åsikter om, men att koppla samman detta med det faktum att det saknas män i förskolan… håhåjaja. Knappt värt att nämna en sån här liten notis egentligen, men jag tyckte att det var lite roligt – särskilt med tanke på att det var Hanne Kjöller som för ett par veckor sedan ville jämställa fördomar med ”livserfarenhet” och tog upp exemplet att hon aldrig skulle uppmana sin dotter att be om hjälp av en man om hon går vilse i tunnelbanan. Med det resonemanget som utgångspunkt borde väl ”livserfarenheten” säga oss att det trots allt finns män som förgriper sig på små barn och att det därmed är rimligt att be om ett registerutdrag?

Ibland blir jag bara så fascinerad över hur folk tänker…

Fler män i förskolan – ett viktigt steg mot ökad jämställdhet

Jag har ju uttryckt mig rätt skeptiskt till könskvotering och tjatet om jämn könsfördelning, eftersom jag tycker att det könas på tok för mycket i vårt samhälle redan och att all denna strävan efter ”lika många” i många fall snarare upprätthåller stereotypa könsnormer än tvärtom. Samtidigt är jag förstås helt och fullt införstådd med varför det talas siffror och jämnt antal när det diskuteras kön, och alla dessa självklara anledningar behöver jag inte dra en vända till.

Idag skrevs det i DN om jämställdhetsminister Maria Arnholms nationella strategi för att rekrytera fler män till förskolan, och jag tycker att det var en så otroligt bra artikel – just eftersom de intervjuade i artikeln hade en så tydlig genusmedveten hållning: Männen som arbetar på den intervjuade förskolan rekryterades inte för att vara ”män” i samhällsnormens bemärkelse, utan utifrån en underliggande jämställdhetstanke från rektorns sida samt i första hand för sin kompetens och sitt engagemang för yrket. Såhär säger rektorn, som själv har just den erfarenhet som han beskriver:

För att det [jämställdhetsarbetet] ska fungera måste man vara några stycken av varje kön. Som ensam man riskerar man annars att få träda in i schablonbilden av mannen.

Det där tycker jag låter sunt och får mig – som avskyr att räkna kön – att se en tydlig och vettig poäng med det. Det finns för närvarande två juridiska kön i vårt land och dessa kategorier omfattar ungefär lika många människor vardera, vilket gör det rätt självklart att ”lika många” är eftersträvansvärt i alla större, viktigare sammanhang – exempelvis när det gäller våra barns uppväxt och hur de lär sig att världen är beskaffad. Det är lätt att prata om att pappor är lika viktiga för barnen som mammor och att män tycker lika mycket om att ta hand om dem som kvinnor gör, men om barnen inte får se detta i verkligheten är det naturligtvis svårt att tro på till slut.

I Adrians fall är den enda manlige pedagogen han har sett ”Olle” i Gunilla Woldes bok ”Emmas dagis”, för på hans förskola lyser de med sin frånvaro. För Adrians individuella utvecklings skull är det förstås strunt samma att alla pedagoger är kvinnor – de är ju väldigt olika allihop, bidrar med helt olika saker i hans liv och det kommer dröja innan han fattar att de tillhör en könskategori och han en annan (förhoppningsvis väldigt länge), men i jämställdhetens namn vore det ändå bra med lite blandning. För man kan ju inte veta heller, vårt barn kanske blir hetero..?!

Målet är naturligtvis att förskolläraryrket ska vara ett lika attraktivt yrke för alla människor som är intresserade av barn och pedagogik, oavsett kön, och när vi har nått dit på ett generellt plan kan vi sluta räkna kön på varje enskild förskola. Där är vi dock inte än på ett bra tag, men jag blir hoppfull när jag läser om pedagoger och politiker som verkligen har fattat grejen och som så tydligt arbetar för förändring.

Ideal och normer speglas i sökorden

Jag kan inte låta bli, även om det kanske är lite banalt. På en och samma dag den här veckan visar bloggstatistiken att följande sökord lett till min blogg:

Nu tänker jag vara fördomsfull och helt utan skrupler för jag är rätt övertygad om att de första två sökfrågorna – ”är det konstigt att gå utan smink?”, ”hårig, vad ska jag göra?” – är ställda av tjejer, och att den tredje – ”hon är starkare än mig” – är skriven av en kille. I stort sett ingen tjej skulle förundras över att en annan tjej är starkare än hon, och väldigt få killar skulle fundera över om det var konstigt att gå utan smink eller söka efter råd angående sin hårväxt.

Detta kan som sagt tyckas rätt banalt, men det säger ändå så vansinnigt mycket. Nästan varje dag är det någon av mina bloggbesökare som har googlat sökord som dessa, uttryckt en undran över att inte följa normen. Om det är unga människor eller inte har jag förstås ingen aning om, men jag kan ju se mig om i mina klasser mig och definitivt föreställa mig hur var och varannan där inne någon gång har frågat google angående hur ”normala” deras kroppar och deras tankar kring kroppen och kring livet är; hårväxt, kroppsstorlek, fysisk styrka, bröst, könsorganens utformning, kärlek och känslor…

Och visst, så har det alltid varit – som många ofta säger när de vill förringa vikten av att diskutera ett visst fenomen. Skillnaden är att nu för tiden finns det tillgång till så mycket information, vilket är på gott och ont, för större delen av informationen talar förstås om hur du ska vara och se ut, inte hur du ska stå emot och ifrågasätta idealen. Tyvärr. Men därför blir det extra viktigt att gång på gång belysa för omvärlden – och i synnerhet för barn och ungdomar – hur skeva, orimliga och ouppnåeliga dessa förbannade ideal är, och det visar dessutom hur viktigt det är att diskutera genus och vara normkritisk. Det hjälper liksom inte att tala om för barn och ungdomar att män och kvinnor är olika biologiskt; att män ”är” starkare eller att kvinnor ”har mindre hår” av ”naturen” – det skapar en bild av att alla är (bör vara) likadana, vilket alla helt uppenbart inte är, och det vet väl alla egentligen, eller – det räcker ju att se sig omkring? Varför ska då de personer (väldigt många) som inte kan leva upp till normen behöva straffas hela tiden, må dåligt och försöka ändra på sina kroppar på grund av samhällets orimliga påtryckningar?

Igår kväll läste jag i ”Konsten att vara kvinna” just det kapitlet som handlar om kvinnors hårväxt, och jag skrattade så jag dog – men det värsta var ju att allt stämmer. Så fort unga flickor börjar få hår på kroppen (vilket alla får, mer eller mindre), så ska det tas bort. Vi ska till och med betala pengar för att avlägsna något som helt naturligt växer och frodas på våra kroppar av en anledning. HALLÅ?

Jag känner bara såhär: Tur att jag jobbar på högstadiet, med ungdomar, och har möjligheten att åtminstone försöka påverka dem att tänka sunt angående sina kroppar och om sig själva som personer, och tur att jag har vettet att uppfostra mitt barn genusmedvetet. Och TUR att det finns så många andra som bloggar eller på andra sätt också belyser för omvärlden hur orimliga alla dessa normer, ideal och krav som ställs på både kvinnor och män är. Någon gång kommer det ske en förändring, det är jag övertygad om. Det gäller bara att fortsätta tjata.

…till slut kanske vi inte heller behöver se såna här otäcka rubriker när vi öppnar dagstidningen på morgonen:

Den som belyser normer och strukturer är inget offer

Hanne Kjöller. Som vanligt har hon vissa poänger, men det blir ändå fel i slutändan. I dagens ledare i DN blir summan av hennes resonemang för det första att enskilda individer faktiskt får räkna med att då och då få skulden utifrån övergripande samhällsnormer och -strukturer, och för det andra tycker hon att exempelvis Jonas Hassen Khemiri tog på sig offerkoftan när han i brevet till Beatrice Ask förmedlade hur han (och alla andra unga, framför allt killar, med mörkt hår och mörk hy) ofta blir dömda på förhand på olika arenor i samhället.

Hon drar en parallell till när hennes dotter nyligen fick börja åka tunnelbana själv och hur hon hade instruerat dottern att om hon gick vilse skulle hon be om hjälp av en kvinna, inte av en man. Hon frågar sig om hon är en del av ett förtryck då, om hon kan anses vara diskriminerande gentemot män? Förmodligen har många föräldrar gett sina barn, och kanske framför allt döttrar, samma instruktioner och förmaningar och självklart är detta i någon mån en handling som reproducerar normer. Men problemet i Kjöllers resonemang är, som vanligt, att hon saknar en slutgiltig och framåtsyftande poäng, för framför allt finns inga tankar om lösningar. Kanske är inte det en ledarskribents roll heller, men jag tycker att det är obehagligt att hon alltid indirekt (eller ganska direkt, egentligen) förmedlar en så taskig människosyn på ett eller annat vis, bland annat genom att dra rätt märkliga paralleller.

Såhär står det i ingressen:

Här blir det fel direkt, och slutsatsen hon drar är exakt samma som alla smygrasister hemma vid köksborden. För nej, jag tycker inte att fördomar och livserfarenhet är samma sak. Fördomar är när du drar alla människor över en kam; ”aha, där kommer en sån”. Har du livserfarenhet kan det (förhoppningsvis!) även innefatta att du vet att inte alla män och kvinnor är likadana och att du vet att du inte bör misstänkliggöra alla människor med en annan hudfärg än du själv. Samtidigt tvingas vi kanske i vissa situationer handla utifrån generella normer och strukturer – sådant som är en del av vårt livserfarenhet – och på det viset förstår jag naturligtvis varför Kjöller vill att hennes dotter i första hand ska vända sig till en kvinna om hon går vilse.

Men, det är här jag saknar en vidare analys, ett ifrågasättande: Hur kan vi förändra dessa strukturer då? För inte ska vi väl bara acceptera dem? Summan av Kjöllers text blir liksom att ”det är som det är”, och det stör mig.

Att Jonas Hassen Khemiri påtalar de tydliga normer och hierarkier som finns mellan svenskar och invandrare, personer med ljus hy och mörk hy, med typiskt svenska eller inte alls typiskt svenska namn – det handlar för sjutton inte om att vara ett offer? Lika lite som de kvinnor, som ställde upp i Uppdrag Granskning och berättade vilka fruktansvärda hot och kränkningar de blivit utsatta för, bör ses som offer (förutom då offer för brott, naturligtvis). Att påtala normer och strukturer som särskilt drabbar vissa grupper, vissa kategorier gång på gång på gång, det har ingenting med att vara ett offer eller inte att göra. Och nej, det är inte som det är.

Det är inte synd om Jonas Hassen Khemiri, det är inte det han säger – han vill väcka debatt för att kunna skapa förändring och han har faktiskt makten att göra det. Samma sak med kvinnorna i Uppdrag Granskning – de söker inte tröst och de vill heller inte svartmåla hela manssläktet; de vill och har möjligheten att verka för en förändring. Möjligheten till en konstruktiv och lösningsinriktad debatt försvinner dock om dessa uttalanden och diskussioner reduceras till att tolkas som enskilda personers önskan om tröst och medömkan, vilket väldigt ofta sker.

Om vi ska förändra strukturer så måste de belysas, och vi måste fundera på hur vi ska förändra dem. Förslagsvis lägger vi krutet på barn och ungdomar. Det är till exempel så att barn med invandrarbakgrund ofta hamnar på samma skolor – i vissa skolor finns det inga elever med svenska föräldrar eller ens några lärare med svenska som modersmål, och i de skolor som är mer blandade, där tenderar ”invandrareleverna” att hänga med varandra. Här kan det göras insatser. Samma sak vad gäller kön. När barnen börjar nå skolåldern, då delar de upp sig efter kön helt plötsligt. Varför? Här måste vi också göra en insats. Dessa ständiga uppdelningar, kategoriseringar skapar inte bara normer för hur man ska bete sig, tycka och se ut inom gruppen, det skapar som bekant även maktobalans och hierarkier.

Kjöller tycker att det är oklädsamt och meningslöst att en person som Jonas Hassen Khemiri, som besitter språk och makt, ska föra den svagare gruppens talan. Då tycker hon förstås detsamma angående de kända kvinnor som berättade sina historier i Uppdrag Granskning. Dessa personer är ju inte utsatta på riktigt, eller vadå? Den inställningen har säkert många människor hemma i sofforna också, och då syftar jag på de personer som tycker att feminism, anti-rasism och genusfrågor är nonsens, gnäll och ett hot mot ordningen. Men det jag undrar är vad de vill ska hända istället? Ingenting? Ska folk hålla käften? Hoppas att någon av de allra svagaste, allra mest utsatta och därmed de ”mest trovärdiga” reser på sig och berättar sin historia? Ja, då lär vi få vänta ett tag.

Livserfarenhet är ingenting vi kan skaka av oss, och vi kan inte sluta att ta in omvärlden, tolka, kategorisera och värdera det vi ser och upplever. Men vi måste kunna vidga perspektiven, se utanför vår lilla bubbla – för om vi har lärt oss att förstå världen på ett sätt måste vi naturligtvis kunna lära om, och om inte annat så kan vi lära våra barn att tänka på andra sätt. Jag vill inte behöva uppmana mitt barn att aldrig be en okänd man om hjälp, jag vill inte att mitt barn ska åtnjuta fördelar i samhället på grund av att han har snopp eller ljus hy, och jag räknar förstås med att han aldrig kommer bli en sådan man som kvinnor eller andra män ska behöva vara rädd för. Då är det väl för tusan min plikt att verka för att det inte ska bli så, även om den här världen förmodligen aldrig kommer bli fullt ut jämställd och det naturligtvis alltid kommer finnas människor som inte vill en gott.