Lösenordsskyddad: Världens finaste tvååring

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Kärlek och budskap som nått fram

Två intensiva kärleksdagar till ända och alltför många dygn med för lite sömn. Jag är så fruktansvärt trött nu…

Att vara 14 år och inte riktigt som ”alla andra”

I morgon är det alltså avstamp för två kärleksdagar som förhoppningsvis kommer bli riktigt lyckade. Just nu sitter jag och chattplanerar introföreläsningen med en av mina kollegor, och det känns faktiskt rätt hoppfullt. I slutet föreläsningen har vi bestämt att vi ska lägga in en personlig berättelse om oss själva i tonåren, hur vi tänkte kring kärlek och sex och hur omvärlden hanterade det då. Jag sitter här och funderar på min egen tonårstid, och blödig som jag är så kan jag förstås inte låta bli att gråta en skvätt. Inte av sorg eller självömkan eller något sådant, utan mer av att jag konstaterar att det fan inte var så lätt och att jag så innerligt önskar att mina elever, de ungdomar som växer upp nu, har det lättare.

Jag har skrivit lite om min tonår och att komma ut här och där tidigare, till exempel här, här och här – men inte dragit baksidan av historien. Så nu tänkte jag göra det. Och detta kommer jag (på ett förkortat, förenklat, förbättrat sätt) försöka prata om med mina elever i morgon också, om jag inte börjar lipa förstås.

Jag minns inte exakt när det började, men någon gång i samma veva som Fucking Åmål hade premiär så började jag inse att jag nog var förälskad i min språklärare. Jag såg upp till henne, för hon var så otroligt duktig i de ämnen hon undervisade och hennes lektionsupplägg var alltid väl genomtänkta. Hon var en riktigt bra lärare, helt enkelt. Men för mig blev det lite mer än så, och jag var också väldigt dålig på att dölja för henne att ”det var något”. Ja, det har jag ju skrivit om lite här, förresten – Sannas stalkingbekännelser.

Det som var det allra jobbigaste med att inse att jag nog (attraktionsmässigt) föredrog tjejer framför killar var dels förstås att det var något man måste hemlighålla, eftersom homosexualitet liksom inte existerade i folks medvetanden, och dels att jag hela tiden själv bar ansvaret att förhålla mig till den heteronormativa omvärlden. Även om det på den förstnämnda fronten har gått rätt mycket framåt i vårt samhälle sedan 1998 så står det aningen still vad gäller det sistnämnda. Det är fortfarande ”avvikarens” problem, ”avvikarens” ansvar att förhålla sig till omvärlden, att omtolka vissa frågeställningar så att de gäller en själv, att se till att man själv mår bra. Och om jag tycker att jag blir alltför exkluderad i ett sammanhang, ja, då är det mitt ansvar att påpeka det, för ingen annan kommer göra det åt mig. För mig är det… okej och jag gör det av gammal vana, men snacka om ett stort ok att lägga på en 14-årings axlar!

Under min högstadietid var tjejer och killar extremt åtskilda (precis som de är nu). För att passa in i tjejgruppen gällde att du ägnade mycket tid åt ditt utseende och åt att prata om killar. I omklädningsrummet handlade väldigt mycket just om killar. Köpte du en så kallad tjejtidning fick du räkna med att alla artiklar som inte handlade om utseende och smink handlade om de snyggaste hunkarna – och tipsen angående kärlek och sex var till 99,9% riktade till heterosexuella tjejer. Övriga 0,1% bestod av enstaka komma ut-reportage om homosexualitet och att leva som lesbisk. Dessa artiklar sparade jag i en låda i mitt rum (och där ligger de fortfarande kvar).

I skolan läste vi naturligtvis främst om heterosexuell kärlek (min språklärare hade dock även hade en förkärlek för Jonas Gardell, ska tilläggas) och det förekom att vi fick uppgifter där vi skulle ”beskriva drömkillen” (om du var tjej) och ”drömtjejen” (om du var kille) och utifrån dessa beskrivningar skulle vi sedan skriva kärleksdikter. När det vankades debatter kunde ett ämne vara ”Ska homosexuella få adoptera barn eller inte?” och så fick man vara för eller emot. Och en gång kom Rfsl på besök – en flatig flata och en bögig bög som berättade precis hur det kändes att vara flata respektive bög. Flatan skanderade stolt att hon var ”oskuld och kommer alltid vara det” (härliga hetero- och penetrationsnorm!!) och bögen berättade lite blygt om hur han hade blivit mobbad som tonåring. Jag lyssnade och sög i mig, och vågade mig faktiskt fram efteråt för att fråga om det fanns någon lokal eller så som man kunde besöka. Det var ingen annan som gick fram till dem.

Mycket i mitt liv har jag att tacka min egen personlighet för och min egen inre styrka. För även om jag har en rätt kass självkänsla på många sätt, så har jag (oftast, och särskilt på senare tid) vågat stå upp för den här biten av mig själv. Nu för tiden är jag otroligt van att parera mellan heteronormens alla uttryck och jag har inga problem att vrida om heteronormativa frågeställningar till en mer allmänmänsklig frågeställning – men det tar en del energi och framför allt så vet jag att alla inte är lika ”starka” som jag. Och det ska för tusan inte vara den enskilde individens – avvikarens! – ansvar att hålla på sådär hela tiden. Framför allt inte när det gäller tonåringar som har det tufft nog ändå med att noja sig över sina kroppar och vänskapsrelationer och stress i skolan.

Att vara en ”avvikare” kan stärka en på många sätt, det ger identiteten automatiskt en extra liten krydda och du kan förstås hitta sammanhang som känns särskilt familjära och energigivande. Men priset många får betala är för högt, och det är faktiskt inte så vansinnigt svårt heller för normmänniskor att se att alla inte är som de. Du behöver inte ha en massa kunskaper kring hbtq-personers rättigheter, kring trans eller för den delen kring funktionsnedsättningar eller rasistiska samhällsstrukturer för att kunna se och inkludera individer, tänker jag (även om det naturligtvis är en fördel, och här har även jag mer att lära). Om du bara ser framför dig att du i ditt klassrum eller i ditt kollegium har en massa personer av olika kön, könsidentiteter, sexuella identiteter, etniskt ursprung, funktionsförmåga och trosuppfattningar – ja, då har du kommit en bra bit på väg, tror jag. För det värsta i många sammanhang är faktiskt osynliggörandet: Det som inte synliggörs, det är helt enkelt inte lika viktigt, lika accepterat eller lika ”normalt” och då blir det i förlängningen också okej att skämta, kränka, hota och utöva våld gentemot det.

(Och min berättelse kommer i morgon vara en av fyra, för alla har vi olika upplevelser av tonåren – och alla har vi på något vis varit tvungna att förhålla oss till normer rörande kärlek, kön och sexualitet. Förhoppningsvis kan vi bjuda på både igenkänning och en inblick i någon annans liv. Vissa saker förändras tack och lov på 15-20 år, men inte allt…)

Kärleksdagar på schemat… och nu behöver jag er hjälp igen!

Kommer ni ihåg att jag skrev om att vi ska ha kärlekstema med åttorna? Nu närmar sig dessa dagar med stormsteg och jag planerar tillsammans med några kollegor en introföreläsning som ska väcka en massa viktiga och spännande tankar hos eleverna inför det resterande programmet. Föreläsningen, som gärna får innehålla viss interaktion eleverna emellan, ska vara 90 minuter lång och helst täcka… det mesta. Parallellt med denna föreläsning ligger dock en föreläsning med Rfsl, så en hel del gällande heteronormen och normkritik i största allmänhet kommer förstås täckas in där.

(Ni elever som jag vet tjuvläser min blogg får gärna klicka er vidare nu, för annars blir det ju ingen överraskning för er…)

Min kollega och jag har just suttit och spånat om att för det första vidga hela fenomenet ”kärlek” för eleverna. Vad är kärlek egentligen? Vad är kärlek för dem, och vad tänker de rent spontant på när de hör ordet ”kärlek”? Vi tänker visa bilder på olika typer av kärlek, mellan olika människor och vi vill belysa alla de starka samhällsnormer runt kärlek och relationsskapande som många tror är sanna förutsättningar för kärlek:

Att kärlek sker mellan två personer av olika kön,
att kärlek sker mellan, just det, två personer – varken mer eller mindre,
att kärlek är en förutsättning för att ”få” ha sex, och att sex utan kärlek är mindre värd – och dessutom:
att sex – samlag! – är ett måste i en ”normal” kärleksrelation,
att sex per automatik innebär penetration samt, naturligtvis,
att detta härliga, kärleksfulla, normalkåta heteropar ska bli föräldrar!
(Och helst ska de förstås gifta sig också, bo i ett hus och leva lyckliga i alla sina dagar.)

Ja, nu blev jag kanske lite raljerande på slutet – men tänk vilket normpaket vi alla går runt med i huvudena hela dagarna! Inte undrar på att många får ångest när de hör ordet ”kärlek”… Fast självklart är det inte en massa negativ energi vi ska sprida till våra stackars elever, utan målet är förstås att få dem att öppna ögonen: Fundera på hur de själva tänker kring allt det här, vidga deras vyer och deras syn på vad som är ”normalt” och därmed ”okej”.

Mänsklighetens fortlevnad bygger på att vi förökar oss, men hela ovan nämnda normartilleri är definitivt inte någon biologisk förutsättning för att så ska ske. Alla måste inte, vilket mina elever förstås redan vet…, leva i en heterorelation. Det går att välja bort kärleksrelationer, och det går även att vara kär i fler än en. Så länge alla inblandade samtycker (viktigt!) så är det helt okej att ha sex även utan att ha en kärleksrelation – och även inom en kärleksrelation krävs naturligtvis ömsesidigt samtycke innan sexuellt umgänge äger rum. Att alls ha sex (regelbundet) i en kärleksrelation är inget måste – det kan vara en kärleksrelation ändå, och ja, det får kallas sex även om det inte sker någon penetration. Alla behöver heller inte skaffa några barn, och gifta sig behöver man naturligtvis heller. Och så vidare.

Utöver detta finns förstås frågor som säkert rör sig i elevernas huvuden kring kärleksrelationer inom kompisgruppen och klassen, ouppnåelig kärlek till en idol eller liknande, om det går att vara ihop med någon och sedan bli kompisar igen, om jag blir kär i en kompis – vad gör jag då? och undrar om alla här inne faktiskt har gjort det…

Just nu befinner jag mig i ett virrvarr av tankar och åh, vad irriterande det är att denna sömnbrist gör sig alltmer påmind. Vad jag hur som helst skulle vilja fråga er om är FILMTIPS! Erika tipsade mig om filmen ”Love is all you need” tidigare, vilken definitivt är bra när den så brutalt vänder bak och fram på heteronormen – men den är ju så vansinnigt sorglig mot slutet… Jag vet inte om jag vågar (eller själv pallar med) att visa den. Är det någon som har några fler förslag? Helst en kortfilm, eller kanske några bra korta klipp ur långfilmer? Filmer som vidgar synen på kärlek! Som visar en annan dimension, lite bredd, något annat än den amerikanska heterodrömmen… Hoppas! Och har någon fler tankar om innehållet: Bring it!

Vad jag alltså inte är ute efter…

Tjejkompisar och pojkvänner: Om homosocialitet och heterosexualitet

Varför kan inte heteronormen sluta inkräkta på mäns och kvinnors möjligheter att vara vänner med varandra? Tänk så mycket enklare det skulle vara att alls hitta vänner, när du har dubbelt så många människor att leta bland. Tänk så mycket lättare det skulle bli för våra barn och ungdomar om de kunde slippa pressen att å ena sidan passa in i sin egen könskategori och på samma gång verka behagande och spännande för den ”motsatta” könskategorin. Och tänk vad det skulle underlätta för alla heterosexuella som lever i heterorelationer om de sedan barnsben var vana att hänga på ett avslappnat vis med personer av samma kön!

Jag fick en kommentar från Erika på det här inlägget i torsdags, vilken gav mig inspiration att dyka ner specifikt i det här ämnet – de normer som lär oss att skapa vänskapsrelationer med personer av samma kön (kallas ibland homosocialitet) och kärleksrelationer med personer av det andra könet (den gamla hederliga heteronormen). Dessa normer, eller principer för hur vi bör organisera våra relationer, hör väldigt tydligt ihop, menar jag.

Erika beskriver hur hon och hennes killkompis ständigt får höra att de nog är ett par ändå och deras vänskap tas inte på samma allvar som vänskap mellan två kvinnor eller två män. Och det där ser ju jag precis hela tiden i skolan, och även i vuxenvärlden. I de klasser jag har jobbat finns det ofta en osynlig vägg mellan killgruppen och tjejgruppen, och eleverna sneglar inte ens bortom den där osynliga väggen i vänskapande syfte – alla kämpar stenhårt för att hitta sin plats, bli omtyckta och inneslutna i ett gäng där alla har samma kön. Med andra ord går de miste om hälften av alla potentiella vänskapskontakter!

En av de manliga informanterna i min examensuppsats berättade om hur han och hans kvinnliga kollega tillika nära vän alltid blev ifrågasatta när hela personalstyrkan åkte på kick off med övernattning och de två önskade att få dela rum. Vid sådana tillfällen finns en stark och självklar regel att män ska dela rum med varandra och kvinnor ska dela rum med varandra, allt annat är lite… snuskigt. Att det skulle kunna vara lika ”snuskigt” med två personer av samma kön finns inte i människors föreställningsvärld.

Borde vi inte ha kommit längre i vårt så öppna, härliga, svenska samhälle? Tydligen inte, för heteronormen och isärhållandet av könen är något så starkt att det ständigt reproduceras som självklarheter – så självklart att det sällan motiveras eller synliggörs, det bara är och även om små barn till en början umgås i könsblandade grupper, så lär de sig efter några år hur de ”ska” organisera sig. Dels genom vuxnas sätt att prata och agera, dels genom vad de ser på tv, film och i litteratur.

Hemma hos oss har Adrian fått en förkärlek till Sune, som i ”Sunes jul” – julkalendern från 1991. Jag älskade Sune när det visades på tv och köpte dvd:n av ren nostalgi. De tio minuter långa avsnitten är roliga, dråpliga, spännande och förstås på många sätt både hetero- och könsnormativa. Serien har drygt 20 år på nacken liksom, vad kan man förvänta sig? Vid ett par tillfällen känner jag extra starkt att jag borde censurera för att bespara mitt barn på tok för könsstereotypa lärdomar, exempelvis när Sune och Sofie leker med dockor och alla killkompisar i fantasin kommer in i rummet, hånskrattandes. Då får jag en liten klump i magen och försöker tänka på att det är 1991…

…men så inser jag att mycket faktiskt inte har förändrats alls – det har nästan förstärkts i vissa fall. Sune och Sofie tillåts hänga med varandra enbart för att de är kära i varandra, för en tjej och en kille kan förstås inte vara kompisar och därför får de heller inte leka på ett sätt som personer av samma kön (läs: tjejer) gör. Ett liknande scenario mötte jag i det nyinspelade barnprogrammet ”Alba och Adam” på Barnkanalen häromdagen – fast med skillnaden att Alba och Adam är kompisar, inte kära, och därför är tvungna att hålla sitt umgänge dödshemligt. Samma normer speglas i ungdomslitteraturen jag läser med mina elever: tjejer umgås med tjejer, killar umgås med killar och killar och tjejer är kära i varandra. I vissa av de böcker vi har valt ut till kärleksbokcirkeln skildras även homosexualitet, men även i dessa böcker är homosocialiteten enormt stark.

Många av oss trivs allra bäst när vi får umgås med personer av samma kön, och vi kan naturligtvis inte veta om vi gör det på grund av att vi under hela vår uppväxt lärt oss att organisera oss så, eller om vi skulle agera likadant i ett mer normkritiskt och genusmedvetet samhälle. Men egentligen är det strunt samma, för helt uppenbart finns det många som på ett eller annat sätt drabbas av att normerna kring relationsskapande är så starka – både heterosexuella cispersoner och personer som bryter mot någon av köns- och sexualitetsnormerna, och därför är vi många som vinner på att synliggöra, ifrågasätta och vidga dessa normer.

Kärleksdagar på schemat

Efter att ha varit sjuk/vabbat i över en vecka är schemat sannerligen mer fullspäckat än vanligt och min hjärna hanterar samtidigt och till mitt stora förtret stress betydligt sämre än vanligt. När att göra-listan är lång tenderar jag dessutom att prioritera lite knasigt – jag väljer helt enkelt att göra det som känns mest inspirerande först. På den nuvarande listan är det utan tvekan det stundande kärlekstemat som känns mest inspirerande. Två heldagar med åttorna där vi helt och fullt ska ägna oss åt kärlek, relationer, vänskap, viktigheter.

Lätt är det dock inte… Förutom en skolinformation från fantastiska Rfsl så tänkte vi visa någon film (vilken? Max en timme lång!), jobba med bild och text på ett härlig kreativt sätt, ha frågestund om kroppen, känslorna och tankarna, ha workshop (men exakt hur?) och så ska skolsköterska och kurator vara med på ett hörn. Egentligen tycker jag att varje dag ska vara en kärleksdag, men visst är det ändå fint att vi kan ägna två hela skoldagar åt detta eminenta tema också.

Jag vet att ni är riktigt skarpa, ni som läser min blogg och jag vet dessutom att flera av er fortfarande går i skolan – eller har starka minnen från skolan – så därför vill jag hemskt gärna ha er hjälp! Inspirera mig! Ge mig tips! Vad borde vi ta upp? Hur borde vi ta upp det? Vad ska jag helst stryka från schemat? Fällor att se upp för? Tips på filmer, övningar och diskussionsfrågor? Bring it!

Det är mycket nu…

Istället för ett heteropar i solnedgången.

Att komma ut

För att fortsätta lite på bloggstatistikspåret. Dessa sökord hade fått någon att hamna hos mig idag:

Jag vet förstås inte exakt vad den här personen letade efter eller ännu mindre vem personen är. Men jag kan ju tänka mig lite på ett ungefär. Och tänk, vilka minnen som blommar upp hos mig!

Å ena sidan: komma ut – så sjukt länge sedan det var, så otroligt avlägset.
Å andra sidan: ojojoj, vilken jobbig, intensiv, känslosam period…

Nu för tiden känns det bara skitkonstigt när jag får frågan ”när kom du ut?” Eh, när kom du ut? vill jag fråga. Jag deltog i ett par intervjuer av studenter som skrev uppsatser för några månader sedan, och just den där frågan gjorde mig så vansinnigt förvirrad. Samma sak när elever ställt den vid något tillfälle. Vad ska man svara, liksom? Samtidigt som jag vet att det fanns en tid då ”komma ut-historien” var den heligaste historien av dem alla, ungefär som förlossningsberättelsen är nu för tiden. Och det var inte heller någon kort process, utan den sträckte sig faktiskt över uppåt tio år – och än idag får jag förstås komma ut lite titt som tätt när jag förväntas vara hetero, även om det då inte är lika laddat. Det är en del av livet.

Jag minns första gången jag var på en ”flat-pub”, 14 år gammal, efter skolavslutningen i åttan. Det var den absolut enda gången under hela min tonår som jag ljög för min mamma om vart jag skulle. Det var en pub i Rfsl Kalmars regi, och efter bara ett par månader brann lokalen ner, för att aldrig byggas upp igen. Förstås. Den där enda gången jag var där kommer jag dock aldrig att glömma, när vi satt där i ring, en massa kvinnor (de flesta mycket äldre, naturligtvis) och berättade våra komma ut-berättelser. Jag hade ju inte kommit ut än, jag gick bara där och suktade efter min tysklärare, skrev lidelsefulla texter i min dagbok, låg i mitt nedsläckta rum på kvällarna och lyssnade på Eva Dahlgrens ”När en vild röd ros slår ut” femtiofyra gånger i rad och var en allmänt tungsint och förbannat djup tonåring, med en önskan om att någon gång bli ihop med någon.

På något vis tänker jag att sådant inte förekommer ”nu för tiden”. Trots att jag har jobbat och engagerat mig inom olika hbtq-organisationer och dagligen, framför allt på jobbet, studerar de normer som styr oss och gång på gång kan konstatera hur tvåkönsnormativ och heteronormativ skolan, samhället, världen är. Jag har liksom lurats av att allt anses vara så öppet nu för tiden, och att jag råkar ha blivit en sådan person som tar plats och är ”öppen” vart jag än går.

Men det är då jag får påminna mig om att det faktiskt har varit en process. Jag har i stort sett aldrig haft ångest eller hatat mig själv för att jag är lesbisk, tvärtom, men att våga vara öppen i alla sammanhang inför alla nya människor, att prata om mitt liv, min fru, mitt barn, vår familj ”bara sådär”, utan att göra någon grej av det – men att även våga poängtera normer, rättigheter, likabehandlingsfrågor – det har tagit tid. Och bara för att jag nu befinner mig här, så har ju inte hela världen hängt med mig (surprise!) och jag är dessutom inte så vansinnigt avvikande – som den gifta, vita cisperson jag är.

Att fundera över hur och om man ska komma ut är fortfarande och helt uppenbart något högst aktuellt – åtminstone för hbt-personer. Och detta gör även frågan ”när kom du ut?” relevant, fast jag skulle snarare uppmuntra de personer som vill ställa den frågan att först fundera över: Varför vill jag fråga just detta? Hur kommer det sig att bara personer som inte är hetero behöver komma ut? Varför räknar jag med att den här personen har ”kommit ut” – när jag inte räknar med att en heteroperson har det? Och när du har funderat klart på det så, ja, då kanske du inte känner att du behöver ställa frågan längre – utan möjligen för att jämföra med din egen hisnande komma ut-historia…

Jag hade ingen aning om att jag skulle känna mig så stolt

För 18 månader sedan kunde jag inte ana detta – hur otroligt stolt över och förälskad jag skulle kunna bli i mitt barn. Då vaggade jag runt med ett mörbultat underliv, med efterslängar av foglossning, sömnbrist, en baby blues som hette duga och helt besatt av att hitta ordentliga rutiner NU! Jag skrev till och med upp varje gång jag ammade, för att kunna urskilja mönster – något som förstås enbart ledde till ännu mer stress. Två veckor gamla bebisar har inga rutiner…

Och igår var det plötsligt dags för 18-månaderskontroll. Tiden flyger verkligen iväg – och jag önskar jag kunde pränta in det i varje nybliven förälder för att de ska slippa känna samma ångest (om det finns några som är lika rutinhetsiga och lättdeppade som jag).

Adrian kände att det var något lurt på gång igår när vi lurade in honom i det där rummet hos bvc-sköterskan. Trots att han fick ta med flera leksaker och en liten vagn från väntrummet såg han mycket skeptisk ut när han tittade på sköterskan. Men så var det som om han fattade att det var lika bra att spela med, för när hon la fyra små klossar på ett litet bord byggde han snabbt som ögat ett torn av dem, och förstås, passade även på att räkna dem högt – si, to, siiia… Ett litet geni, liksom, och där satt mammorna på varsin stol med fåniga stolta flin i ansiktet.

Därefter var det dags att peka ut kroppsdelar. Näsan, jojo, han tryckte upp fingret så långt han kunde i ena näsborren. Munnen, jajamänsan. Magen, visst, han drog upp tröjan och visade stolt upp sin kalaskula, ”däää!” Rumpan? Händerna för munnen, ett litet fniss. Antingen var det för komplicerat, eller så tyckte han helt enkelt att rumpan var lite för pinsam att visa upp. Mammorna, sprickfärdiga av stolthet och som alltid tror det bästa om sin unge, gissar förstås på det senare. Så stod djurläten på menyn, och Adrian härmade (aningen förvirrad – vad skulle detta vara bra för?) både katten, lejonet (mycket trovärdigt!) och apan. Sedan upptäckte han Pippi-affischen på väggen, och då blev det sång och dans och efterföljande applåd.

Vikt: 13,8 kilo. Längd: 87 cm. Alldeles alldeles perfekt.

Sist av allt: Vaccination.  Inte lika kul, men efter tjugo sekunders gråt var han glad igen, det räckte att titta lite mer på Pippi-affischen.

När vi efter ytterligare lite lek i väntrummet och en stor bajsladdning äntligen var hemma igen, hade käkat middag och min fru hade lagt sig på soffan medan jag skulle plocka in disken – då tog Adrian mig i handen, drog in mig i vardagsrummet, kröp själv upp i soffan bredvid andra mamman och visade att jag skulle lägga mig bredvid. Såja, alla samlade, och nu fattades bara en sak: Att vi alla kramades. Förstås.

Tänk va, så liten och redan en alldeles egen liten personlighet, fylld av nyfikenhet, vilja, kärlek, empati.
Jag brukar inte vara något fan av rosafluffiga puttinutt-inlägg om mammalivet – men ibland känns det som det enda rätta.

Min unge, vårt barn – finast i världen.

…möjligen (ibland) ännu gulligare i sovande tillstånd:

Lösenordsskyddad: Det är vi som har den där ungen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Jag slutar aldrig hoppas att Olivia Benson ska komma ut

Igår kväll efter Bones zappade vi planlöst bland kanalerna och tänka sig – Law & Order SVU var tillbaka i tablån! Ordningen återställd efter otaliga veckor av tomhet och total förvirring! Jag bloggade för ett tag sedan om min, tja, besatthet för vissa kvinnor och att Mariska Hargitay som Olivia Benson är en av dessa för tillfället utvalda.

När jag var sisådär 13-14 år, strax efter Fucking Åmål-hysterin (ja, jag ingår i den kategorin flator som tydligt kan koppla samman Fucking Åmål-filmen med sin komma på- och komma ut-process) försökte jag hitta – och hittade – homovibbar överallt, och de tv-serier och filmer i vilka det faktiskt fanns en tvättäkta lesbian, eller åtminstone en bitjej som kanske pussade en annan tjej någon enstaka gång, dem spelade jag in på studs.

Jag var ju trots allt alldeles ensam om att vara en sån där tjej som blev kär i tjejer (och just vid den tidpunkten i min stackars tysklärare), och jag kunde knappast prata om det med fler än två kompisar, även om en av dem passande nog just hade börjat engagera sig vänsterpolitiskt och feministiskt, och därmed tyckte att det var helt perfekt med en lesbisk kompis.

Nåväl. VHS-samlingen med inspelade lesbiska klipp växte och växte och de slets sakta men säkert ut, eftersom jag gång på gång spolade banden fram och tillbaka. Numera samlar jag inga VHS-klipp, men jag har en jäkla massa dvd-filmer – så den som letar efter något lesbiskt (mainstream eller lite mer finlir) får gärna komma hit och botanisera.

Och jag erkänner villigt att en av anledningarna till att Olivia Benson för tillfället är min favoritkaraktär i Law & Order (och i tv-serier generellt), det är att hon är potentiell flata. Det bara är ju så, hon har liksom allt – och jag vet att många fans runt om i världen undrar samma sak: När ska hon komma ut egentligen?

I gårdagens avsnitt flög hon iväg tillsammans med en mystic lover, och trots att handen, som var det enda man fick se av personen, såg misstänkt bred och hårig ut så tänker jag inte sluta hoppas.

(Och tänk egentligen, detta måste vara en av de positivare sidorna med att inte vara hetero. För som hetero, hur svårt är det att hitta heterosexuella ”förebilder” eller referenser, på tv och i film? Hur ofta sitter man och funderar och försöker läsa in heterosexuella vibbar i karaktärernas personlighet och beteenden? Det är lite som när barn får allt de pekar på – då slutar saker kännas intressanta och spännande, de blir bortskämda och uttråkade. Som hetero är man ju rätt bortskämd – och kanske även lite uttråkad? Tja, det var bara en extra analys såhär på måndagskvällen, den bjussar jag på.)