Lösenordsskyddad: När bebisen kom och allt runtomkring

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Hen är här nu

I onsdags, efter nästan fyra dygns kämpande, föddes vår bebis äntligen. Trots utdraget förlopp anlände hen med buller och bång – stor och stark och pigg! – och det var förstås alldeles fantastiskt lättande och bara… ja, fantastiskt, helt enkelt.

Idag kommer min utmattade fru och bebisen hem från BB och på schemat innan dess står tvätt, städ och fix. Blogga är egentligen det sista jag tänker på, men jag lovar att tids nog kommer en mer rejäl uppdatering. Jag har inte fattat själv än att det verkligen har hänt, gissar att jag måste få ha bebisen hos mig lite mer innan det blir verklighet… Livet så som det lär se ut framöver: Med fartränder. (Ja, jag tjuvammade lite igår, dels för att avlasta min fru, dels för att det är mysigt!)

Inte nu… men nu?

I natt hade min fru värkar i fem timmar. Vi trodde faktiskt att det äntligen var på gång, på riktigt. Klockan 23 började det, runt två väckte hon mig och framåt halv fyra, när det fortfarande var sju-åtta minuter mellan värkarna, gick jag och la mig igen – så att någon av oss skulle vara lite fräsch i huvudet när bebisen till sist kom ut…

…men vid fyrasnåret klingade allting av igen, bara sådär. Adrian tog för ovanlighetens skull sovmorgon till halv åtta (händer i princip aldrig) och den gravida fick sova vidare en stund till efter det. En aning snuvade känner vi oss, både hon och jag.

Det är speciellt att vänta barn på sommaren, när man är lediga och när över halva bekantskapskretsen dragit till landet (eller vart de nu har dragit). Väntan blir än mer oändlig. Inte olidlig, inte än, men evighetslång. Så känns det. Visst njuter jag av sommaren också – genom att läsa mycket, genom att springa, genom att promenera med Adrian och med vänner, genom att sitta på balkongen till sena kvällen. Men inuti kryper det, det går inte att komma ifrån.

Först: Kom nu då bebis! Kom igen! Jag vill träffa dig!
Sedan: Nej! Vänta! Kom inte än, jag har så mycket jag vill hinna göra! (Vill jag ens ha fler barn?!)
Därefter: Jo, men kom då! Det är lika bra, så tvingas jag ta tjuren vid hornen och bara kasta mig in i tvåbarnslivet!

Nu sitter jag på en parkbänk nära en av områdets parklekar. Adrian sover, själv glömde jag märkligt nog ta med mig något att läsa (igår läste jag ut Lena Einhorns bok om Greta Garbo och påbörjade genast David Levithans ”Ibland bara måste man”, en underbar liten pärla som redan är utläst den med…). Kanske behöver hjärnan en paus. Det är mycket som rör sig där inne, och de mest katastrofala orostankarna pressar jag undan. Allt kommer gå bra. Det måste gå bra.

Frågan är bara när det börjar?

Ändrade planer i sista stund

Jag har sedan första början haft väldigt svårt att begripa att det alls ska anlända ytterligare en bebis till det här hushållet, och varje gång jag halvt insett att så trots allt är fallet har jag gripits av panik. Dock hade jag verkligen ställt in mig på att på tisdag, den 1 juli, DÅ händer det – vare sig jag är redo eller inte. Bebisen har suttit i säte i min frus mage sedan vecka 31-32 någonting, hon har lyssnat på bebisens hjärtljud med stetoskop här hemma om kvällarna och vi båda har iakttagit det där guppande huvudet uppe under brösten. Ingen tvekan om saken, och vändningsförsöken i vecka 37 ledde ju ingenstans alls. Bebisen hade bestämt sig, helt enkelt.

I torsdags var det som bekant inskrivning inför det planerade kejsarsnittet, som bokats in aningen senare än brukligt (på beräknat förlossningsdatum) eftersom det är sommar och tiderna knappare. Som förstföderska med normal graviditet hamnar man längst ner på prioriteringslistan. Barnmorskan lyssnade på hjärtljuden även då, kände huvudet och i min hjärna blev den stundande ankomsten aningen verkligare. En liten aning.

Men. Så hände det plötsligt, natten mellan fredag och lördag: Ungrackaren vände sig i magen, och lördagen ägnade hen sedan åt att borra ner det där lilla huvudet i mitt frus bäcken.

Min fru mådde konstigt hela dagen, tyckte att magen hade ändrat form (det tyckte jag också) och i bäckenet ilade och högg det som sjutton. Jag tvingade henne att ringa förlossningen, där en dryg barnmorska försäkrade henne om att allt var lugnt (jag avskyr att de så sällan litar på förstföderskor…) – men när hon sedan ringde igen igår morse och tydligt förklarade att hon misstänkte att bebisen vänt sig fick hon komma in direkt.

CTG-kurva, ultraljud… och mycket riktigt: Bebisen ligger ”som den ska”. I vecka 39+3 vände den sig alltså om, bara sådär, helt otippat. Och hade det inte varit sommar nu så hade vi förmodligen redan fått den utplockad innan detta alls hann hända. På gott och ont?

Känslorna just nu? Blandade. Den första reaktionen hos oss båda var illamående och en näst intill förlamande oro. Urladdning, liksom. Särskilt för henne. För såhär är det: Hon ville helst föda vaginalt. Vi laddade upp med ”En unge i minuten” för några veckor sedan, pratade smärtlindring och funderade på om vi skulle gå om den dyra profylaxkursen. När snittet blev ett faktum släppte vi allt det där, och nu var vi båda inställda på att vaginal förlossning inte skulle bli något alternativ. Fram tills igår förmiddag alltså, då snittet ställdes in. Det är onödigt med en magoperation när det inte behövs och när den gravida egentligen inte är förlossningsrädd.

För min del har illamåendet lagt sig nu. Jag tänker att det kommer bli skitbra med vaginal förlossning. Min fru har en barnafödarkropp, vilket jag verkligen inte har (ändå gick min förlossning väldigt fort) och i hennes familj har kvinnorna fött barn utan problem alls. Jag är övertygad om att ungen lätt kommer tränga ner genom hennes bäcken och att hon med sin grundstyrka kommer klämma ut den minst lika ”lätt” som jag gjorde. Hon är dock väldigt orolig. Omtumlad. Efter att just ha insett allt vad det innebär att snittas och förberett sig för det måste hon nu blixtsnabbt ställa om skallen  – och dessutom räkna med att gå över tiden åtminstone några dagar.

Sammandragningarna har varit täta och regelbundna i flera veckor, men man vet ju inte. Det kan dröja.

Så, där är vi nu. Livet är bra omtumlande, och ”värre” ska det väl bli inom en relativt snar framtid. Jag passar på att fylla tiden med lagom uttröttande aktiviteter – socialt umgänge, löpning, promenader – och min fru försöker vila och ladda om.

Idag är det för övrigt vår bröllopsdag. Häpp.

Jag har inte försvunnit…

…men definitivt tappat gnistan en aning. Skrivargnistan, alltså. Engagemanget för feminism, politik, genusdebatt. Jag orkar inte alls just nu, om jag ska vara ärlig. Titt som tätt läser jag Fannys blogg, When darkness falls, Lady Dahmer, Oxhen, Mondokanel – tänker att hm, det där kanske jag borde spinna vidare på. Men sedan rycker jag på axlarna och släpper den tanken. Mitt huvud, hela min kropp är fylld av någonting annat, och jag gissar att ni vet vad.

Idag var vi på inskrivning på förlossningen inför nästa veckas planerade kejsarsnitt. Jag har velat bocka av den där punkten i almanackan rätt länge nu, bara för att allt ska bli mer verkligt och för att oron inför förlossningen och bebisens ankomst ska lägga sig en aning. Träffa barnmorska, obstetriker, narkosläkare och sedan vara redo – så redo som det går att vara (ungefär en trea på en tiogradig skala…).

Bara några få dagar återstår, och det är inte heller omöjligt att ungen bestämmer sig för att komma ut redan under helgen. Helt vansinnigt? Att det sker så snart? Vi fick för övrigt frågan idag om vi ville ha barn en dag tidigare, då de fått en lucka i schemat. Erbjudandet var lockande, tyckte framför allt min fru, men vi avböjde då det kändes onödigt att bebisens födelsedag och vår bröllopsdag skulle sammanfalla – nu när vi faktiskt har chansen att bestämma.

Adrian har fått en docka att ta hand om såhär dagarna före syskonets ankomst, och det är verkligen med stor omsorg han sköter sin bebis; han bäddar ner den under täcket i saccosäcken, han läser sagor för den, han badar den och han ber oss hålla koll på den när han måste springa och hämta något i ett annat rum. Till och med till förskolan har den fått följa med, och det resulterade i en stor kris i morse när ett annat barn slog till bebisen. Överlag har han varit… känsligare, och det råder ingen tvekan om att han funderar mycket på det här med att få syskon. ”Bebisen kommer slå och putta mig”, sa han ikväll när jag hade honom i knät, och jag lugnade honom med att bebisen inte kommer kunna göra mycket alls mer än att skrika. Däremot, sa jag, kommer den behöva mycket hjälp – till exempel av sin storebror.

Jag undrar verkligen vad som rör sig där inne i huvudet på honom och hoppas innerligt att allt kommer flyta på väl. Själv är jag mest orolig för sömnbristen, men ser fram emot barnvagnspromenader och att se kärleken barnen emellan växa fram så småningom.

Men. Hisnande är det, det erkänner jag mer än gärna. Det är fasen mer krävande – psykiskt alltså – att vara brevid än att vara gravid. Som gravid hade jag kontrollen, och även om det var för jävligt många gånger så hände det liksom i min kropp. Nu är allt bara så… ovisst.

Fem dagar kvar. Ni får hålla tummarna – och stå ut med sporadiska, mer eller mindre ointressanta uppdateringar från mig den närmaste tiden.

Nedräkning

Tio dagar till bebis. Semester sedan fyra dagar och min hjärna och kropp är fortfarande ”durcheinander” i brist på ett lika pricksäkert svenskt ord. ”Huller om buller”, ”kaos” eller ”upp och ner” kanske kan funka som nästan passande översättning.

När min fru började prata om molvärk härom morgonen fick jag fullständig panik, likaså i morse när hon förkunnade att det värkte i magen. Nej! Inte redan! vill jag utropa och undrar hur fan detta ska gå. För två-tre veckor sedan var det bara längtan. Jag ville ha den där bebisen i min famn NU och det här med att vara ”redo” fanns inte på samma sätt i min tankevärld. Sedan fick vi ett snittdatum, sommarlovet närmade sig och det började röra sig där inne i huvudet och i kroppen. Delvis tror jag helt enkelt det handlar om att min hjärna så intensivt ställt in sig på Just Det Datumet, nu när vi fått ett. Och med tanke på att vi fick ett så jävla sent datum är det högst möjligt att bebisen ändå vill ut tidigare.

Det sker en krock i mitt huvud. Och jag känner mig som värsta tonåringen, eller som min fördom om en heterosnubbe: Jag måste ut. Träffa folk, dricka alkohol, springa varannan dag. ”Passa på.”

Och så erkänner jag alltihop här också. Varsågoda! Att skriva av sig brukar dock hjälpa lite, få ur sig tankar för att kunna få syn på dem och därefter förhålla sig på bästa sätt. Även om jag skäms enormt över min växande nervositet och den stundvisa viljan att bara dra iväg så gissar jag att det är hyfsat… normalt? Eller? För innerst inne vet jag ju att jag är jag när det gäller. Det är bara ovissheten som skrämmer, och att vänta på att bli förälder utan att ha en unge i magen är jävligt ovisst. Jag vet inte hur det känns i hennes kropp, hur nära en förlossning det faktiskt är. Jag är (än så länge…) pigg nog att orka ge mig ut på tidiga löpturer och ta en öl om andan faller på. Förra gången, när bebisen låg i min mage, orkade jag ju liksom ingenting. ”Njuuuuut!!!!” ropade folk i min närhet, ”passa på och sooooov!!!!” och jag bara: ”Är ni dumma i huvudet???” Som höggravid är det inte lätt att njuta – det går fan inte ens att vila på grund av det eviga sparkandet där inuti, varannan kvart-kissandet, tyngden, värken, svullnaden…

Nu däremot. Nu kan jag ”njuta” i betydelsen sova på natten, egen tid och fräsch skalle och jag gissar att det är det min kropp tycker att jag ska ta tillvara på. Även om det givetvis blir en hel del njuta sedan också, när bebisen kommit – fast på ett annat sätt. Och som icke-födande hoppas jag innerligt att jag kommer bli en betydligt mer tålmodig och lugn förälder än jag var förra gången. Det borde ändå bli så, tycker jag. (Jag kanske borde läsa om min egen krönika i Nära barn igen, där beskriver jag breviditetens fördelar ganska bra…)

Vissa av er kanske tycker att den här bloggen börjar bli förbannat enahanda, men ser ni, det får ni ta. Det är sommar, jag ska bli tvåbarnsförälder – det är som det är. Funderar dock på om jag skulle dra till med en frågestund inom kort för att tvingas skriva om och tänka på lite annat också? Som Ett tigerliv gjorde häromdagen. Fast då måste ni lova mig att ni frågar saker, det blir så pinsamt annars… Jag tänker på saken och återkommer i frågan.

…och till sist: Hoppas att ni hade en angenäm och inte alltför kall midsommar! För oss blev det en tidig men väldigt trevlig kväll med fina grannarna, inklusive nubbe och allt. Adrian bangade midsommardansen som alltid, men vad gjorde det? Han gillar, liksom jag, att stå i centrum – men det ska vara på hans villkor.

Viktigast är att bebishen kommer ut, och det gör den – om tre veckor…!

Så, det där vändningsförsöket i torsdags lyckades inte. I fyra timmar var vi på förlossningen; väntade, ctg-kurvade bebis, min fru fick bricanyl och därmed en massa hjärtklappning, läkaren tog i allt hon hade för att försöka vrida runt ungen, min fru blev yr och illamående och svimfärdig, jag andades för min egen och för hennes skull medan jag smekte arm och baddade panna. Efter återhämtning gjordes ytterligare försök som nästan fick mig att tippa omkull också, bara åsynen av den förvridna magen gav mig rysningar och jag är så imponerad av min frus lugn mitt i allt det där.

Tre försök gjorde läkaren innan hon konstaterade att nej, ungen vill inte. Och trots att vi nästan ställt in oss på att det nog inte skulle funka och att det var kejsarsnitt som gällde så kom besvikelsen oundvikligen över oss. En liten stund, i alla fall.

Det är ju så att kejsarsnitt ändå anses ”sämre” än att föda vaginalt. Det är liksom lite ”fusk” och inte att föda barn ”på riktigt”, framför allt enligt personer som själva endast fött vaginalt. Vissa av dessa predikar dessutom gärna om hur oändligt mycket bättre det är med vaginal förlossning, och ja, jag har också varit betydligt mer av den uppfattningen innan – innan jag insett att jag 1. bara ska hålla käften och 2. faktiskt har haft fel. Så konstigt att man ens har åsikter om något man inte har en aning om egentligen. (Minns att jag blev rätt rejält avhyvlad i en diskussion inne hos Lady Dahmer om just kejsarsnitt för något år sedan, när jag sa något ”ytterst välment”, men ni vet med ett sånt där fult och jäkligt onödigt ”men det är ju ändå bättre bla bla bla…”-tillägg. Det fick mig verkligen att backa några steg och fundera vem fan jag var som ens uttalade mig. Nåväl, skönt att man kan bättra sig… Och skönt att det finns folk som säger ifrån.).

Givetvis är en lyckad, lagom utdragen vaginal förlossning som avslutas med skrikande rödrosig baby efter två krystvärkar, ett bara aningen sargat underliv och en moderkaka som lossnar på ett kick säkerligen det ”bästa” sättet att föda och födas på, men hur många vaginala förlossningar ser ens ut så? Det räcker med att prata med människor i ens närhet, eller för den delen läsa om vår förlossningsupplevelse och alla som delat med sig i mitt kommentarsfält för att få lite perspektiv på det där. Vaginalt eller ej, smärtlindring eller ej – inget är en garanti för någonting alls.

Nä, det viktigaste är att barnet kommer ut, givetvis. Samt att det blir väl omhändertaget när det kommit ut, att andningen kommer igång, att den födande får den omsorg hen behöver och allra helst inga omfattande bestående men. På samma sätt som det är viktigast att en spädis får mat som den växer och mår bra av, inte var maten finns förpackad eller hur den levereras.

Och allra viktigast är att när det blir på ett sätt – antingen för att man inte har något val eller för att man själv tagit ett beslut som känns alldeles riktigt – så ska folk runt omkring inte ifrågasätta eller se bekymrade ut, utan stötta istället. Så enkelt är det. Eller, borde åtminstone vara.

Det aningen läskiga i vårt fall är att vi fick tid för snittet på beräknat förlossningsdatum!! Visst, bara tre veckor dit – men alltså… det kan ju sätta igång innan. Och blir det som med Adrian innebär en eventuell vattenavgång att livmodern är fullt öppen bara sju timmar senare. ”Du är mycket ovanlig!” sa vår barnmorska idag, och det har hon ju rätt i, men ändååå. Vi får helt enkelt hoppas att detta är en bebis som vill bakas tiden ut.

Nervösa är vi. För snittet, förstås, men framför allt för… hela grejen. Att få en unge till! Att det ska finnas en bebis här hemma hos oss snart! Åh, jag längtar ihjäl mig, samtidigt som jag är rätt skräckslagen. Har jag ens fattat än? Och kommer jag hinna börja fatta på tre veckor? Puh. (Jag = mer skärrad än den gravida.)

Att se graviditeten som något gemensamt

Det som upptar mycket av mina tankar just nu är oundvikligen graviditeten och den stundande förlossningen. Samt givetvis morgondagens inbokade vändningsförsök. Den här graviditeten, den här ”vänta barn-omgången” är på många sätt helt annorlunda än den förra: För att det är andra barnet, för att jag jobbar nästan in i det sista, för att vi har en både positiv och negativ förlossningsupplevelse i bagaget, för att den här rackarungen sitter i säte – och för att det inte är jag som bär barnet. Jag räknar upp just det där, att jag inte bär barnet, sist av en anledning. För även om min fru självklart går omkring med en heeeelt annan känsla rent fysiskt så känns det verkligen att det närmar sig nu, även i min kropp och i mitt huvud. Känslorna är många och de är överallt, liksom. Jag känner mig ofokuserad på jobbet, jag drömmer om att vi ska föda barn på nätterna, jag googlar runt för att ta reda på mer om vändningsförsök och om kejsarsnitt…

Några gånger har det diskuterats i genusgruppen på facebook om det verkligen är okej att prata om ”vår graviditet” och ”vi är gravida!” och vissa (heterosexuella främst) uttrycker väldigt bestämt att nej, graviditeten är min, den som är gravid är jag. Och alltså, jag påstår inte heller att jag rent fysiskt går omkring med ett tre kilo tungt barn i magen, vars huvud stångar mina lungor och ger mig halsbränna om nätterna. Självklart inte. Men däremot är det så påtagligt hur jag, särskilt nu mot slutet, påverkas av att min fru är gravid, att jag själv är brevid – och ingen kan förminska den känslan.

Jag minns även hur det var under förra graviditeten, när jag hade bebisen i magen och hur min fru påverkades av och var delaktig i den. Inte bara genom att vi även då gick på alla MVC-besök tillsammans utan genom att hon fick vissa cravings (själv hade jag inga) och genom att hon under de sista veckorna blev så fumlig och snurrig att hon minst en gång i veckan tappade något ömtåligt i golvet eller sjabblade till det på jobbet. (Det blev dyra sista graviditetsveckor, kan man säga…)

Det känns fint, tycker jag. För det handlar inte om att förminska det orimligt tunga fysiska arbete som en gravid person uträttar och genomlider (och som jag är så tacksam för att min fru pallar…), utan om att vänta barn är något vi gör tillsammans, på samma sätt som vi sedan kommer hjälpas åt under förlossningen och därefter ta lika stort ansvar för den lilla krabaten och för föräldraskapet. Ps. Jag vill verkligen tacka för alla fina och stöttande kommentarer jag fick på gårdagens inlägg! Och vilka berättelser ni delade med er av! Svar till var och en kommer så småningom 🙂

Minnen från en förlossning som inte riktigt räknas

I den här texten beskriver jag det jobbigaste med min förlossning. Om du är känslig och/eller höggravid kanske detta inte är vad du vill läsa just nu. Eller så är det det.

Jag skulle egentligen skriva ett inlägg om vårt lyckade homeparty med Victoria Kawesa, vilket ägde rum igår kväll. Men så var vi på förlossningen i morse, alltså inte för att föda utan för att få information inför födandet tillsammans med andra regnbågsfamiljer. Vi vet ju redan allt egentligen, och jag blir alltid så provocerad när det pratas om hur lång en latensfas ”är” för en förstföderska, hur en förlossning ”startar” för en förstföderska, när man ”ska” åka in till förlossningen som förstföderska. Som om det vore en sanning, liksom. Självklart var jag tvungen att lägga mig i, jag kunde bara inte annat: Det kan visst starta med hastig vattenavgång och värkarna kan visst komma igång direkt. Man måste kanske visst åka in långt innan barnmorskan i växeln ”tillåter” en att göra det. Och så vidare. Fan. Det ser olika ut! Varje förlossning är individuell!!

Värst av allt var dock det här: ”Sedan kommer bebisen och då lägger man upp den på bröstet!” Sedan kommer bebisen. Och då lägger man upp den på bröstet. Inget tillägg, inget ”om allt går bra”, inget ”oftast blir det så”. Bara fakta. Så blir det.

Och jag kunde inte hålla mig. Ångesten liksom bara sköljde över mig, vällde upp genom kroppen:
”Fast så blir det ju inte om bebisen kommer ut och inte kan andas”, hörde jag mig själv säga.

Jag skämdes så fort jag hade sagt det. Det kändes som att jag förstörde stämningen. Sa något som jag inte borde säga. Men jag önskar ju så innerligt att någon hade sagt det till mig!! Under graviditeten, under förlossningen, när krystningen drog ut på tiden, när de bar iväg den där blåa, livlösa klumpen som just klämts ut ur mitt underliv. Men det är som om det där ska vara nån slags hemlighet. Något det inte bör pratas om. ”När bebisen väl kommer ut, då släpper all smärta! Då känns det värt det! Då glömmer man hur ont det just gjorde!” eller ”Krystningen är den bästa fasen! Då känner man sig aktiv, då kommer belöningen snart!” Hur ofta hör man inte detta? Visst, för många är det säkert så, men inte för alla. Långt ifrån.

När jag tänker tillbaka på min förlossning, vår första förlossning, så vill jag fokusera på allt det positiva. Hur vattnet gick bara poff! klockan 00.00, hur värkarna kom igång direkt och hur bra det gick att slappna av och andas sig igenom värkarna. Jag vill tänka på fina, gotländska Jesper, barnmorskan som tog hand om oss när vi kom in till förlossningen, när jag fick bada och så jävla tappert fortsatte andas mig igenom värk efter värk. Jag vill också tänka på allt jävlar anamma som drev mig att byta position femtioelva gånger för att det stora barnet skulle tränga ner genom mitt smala bäcken, hur jag kämpade och krystade i fanimej nästan tre timmar, utan att ge upp. Jag vill tänka på det fantastiska stödet från min fru och vilket bra team vi var.

Det vill jag tänka på.

Men hjärnan vill annorlunda. Minnet i kroppen vill annorlunda. Så istället landar jag i att tänka på stunden då krystningen till sist resulterade i att den där bebisen kom ut. Barnet som inte alls såg ut som ett barn, utan som något stort och blått och stelt. Den där slippriga känslan var nog den värsta jag har känt, så fruktansvärt obehaglig att jag ryser när jag tänker på det. Och sedan förtvivlan när den där blåa, livlösa klumpen bars iväg, fort som bara den. När min fru försvann ut ur rummet tillsammans med barnmorskan. När jag upptäckte att hela sängen var överfylld av blod, och de sa till mig att det var ”helt normalt”. När jag ropade efter dem ”lever den?” och jag fick det korta svaret ”klart den lever!” När en annan läkare kom in och började sy ihop mig och de missade att bedöva överallt, när den förlösande barnmorskan utbrast ”jag ser inget för allt blod!” och jag undrade vad fan som hade hänt där nere egentligen.

Och var det värt mödan? Nej, det kändes inte så. Jag kände mig så jävla förödmjukad och förnedrad och så snuvad på belöningen. Det blev inget barn, det blev ett kyligt bemötande och någon som sydde ihop mitt brustna underliv med alldeles för lite bedövning.
När bebisen bars in till mig orkade jag inte ens hålla den och det sörjer jag fortfarande, det också. Att det inte finns någon riktigt fin och rosafluffigt lycklig familjebild på oss, på mig, min fru och den nyfödda Adrian.

Skit är det. Och jag vet att det är som det är och allt sånt. Jag vet att jag i jämförelse med många andra hade en bra förlossning. Jag vet att jag är lyckligt lottad som begåvats med världens finaste lilla unge. Men det hjälper liksom inte. Undrar om det någonsin kommer läka?

Besöket på förlossningen idag var kort sagt jobbigt. Grät gjorde jag hejdlöst, att se akutrummet dit de förde vår lilla nyfödda var bara så vansinnigt känslosamt och jag fick stänga av helt då vi var inne i ett förlossningsrum och blev visade utrustningen. Samtidigt antar jag det var ”nyttigt”, att all ångest kom nu istället för att jag överrumplas när min fru ska föda, om det nu blir vaginal förlossning. Jag vill ju ge henne det absolut bästa stödet, liksom.

(Dock kanske det blir kejsarsnitt den här gången, det vet vi förstås inte. På ett sätt tänker vi båda att det vore rätt bekvämt. Att slippa gå över tiden, slippa ovissheten, veta exakt vilken dag det händer. Det som talar emot ett sådant beslut och för vändningsförsök är nog enbart den där strävan efter en perfekt förlossning. En sån där förlossning som räknas och som de skriver om i alla gravidhandböcker. Knäppt egentligen.)

Hallå, jag är också en blivande mamma!

Det verkar vara väldigt svårt för dem, de där heterosexuella cispersonerna inom mödravård, förlossningsvård och barnavård, när vi plötsligt dyker upp. Vi som bryter mot föreställningen om att blivande föräldrar alltid kommer i par, att den ena är en gravid kvinna och den andra en icke-gravid man. Det verkar vara svårt för dem för det första att inse att vi faktiskt finns, för det andra att komma på att vi kanske också vill inkluderas och känna oss delaktiga, för det tredje att anpassa språket och aktiviteten efter att vi också finns i rummet.

Själv frågar jag mig dock: Hur svårt kan det vara? Exakt hur svårt?

Igår var vi på storföreläsning på Södersjukhuset. Vi har inte bestämt oss för var vi helst vill föda, så vi kollar runt lite. Och alltså, vibben där på Sös var väl inte direkt den bästa. Ska jag vara ärlig så kände jag mig faktiskt gråtfärdig ett par gånger under de där nittio minuterna och ville bara gå därifrån.

Det visades en powerpointpresentation och inte på en enda bild gestaltades ett par som inte var heterosexuellt. Inte en enda bild av typ tjugo. Förstår ni? Barnmorskan som talade först använde hyfsat konsekvent begreppet ”partner”, men det var så tydligt att hon med partner menade ”pappan”; ett par gånger för att hon faktiskt sa ”han”, och i övrigt för att tonen ändrades radikalt varje gång det handlade om ”partnerns” roll – det skämtades om svimningar och tafatthet och förvirring och vem som var glupskast, med den där ”hörni grabbar ni är inte bortglömda”-glimten i ögat.

Jag kände mig inte tilltalad eller det minsta inkluderad en enda gång. Snarare tvärtom: Så jäkla exkluderad. Totalt osynlig, fullständigt obefintlig. ”Hallå! Jag är också en blivande förälder!” ville jag ropa. ”Jag ska också bli mamma!”

Hur svårt kan det vara att en gång säga åtminstone ”hon eller han” om den där ”partnern”? Hur svårt kan det vara att i alla fall nämna hur det fungerar om man kommer in som ensam födande till förlossningen eller om man har flera närstående med sig? Hur svårt kan det vara att på kanske TVÅ av de tjugo bilderna visa en annan familjekonstellation än mamma och pappa? Svar: Inte alls. Inte det minsta.

Svårt, däremot, är det för oss som ständigt måste leva med att inte finnas representerade, att inte bli tilltalade eller omtalade, att behöva stryka över och lägga till på färdigtryckta blanketter, att tänka bort och tänka till när vi läser gravidlektyr, att rätta alla som förutsätter något annat osv osv i all oändlighet. Det är jobbigt om något, för det tär på vårt (vad det verkar) aldrig sinande tålamod.

Jag har tidigare pratat om den heteronormativa vänta barn-lektyren och BVC:s mamma- och pappagrupper och visst har jag även nämnt att vi efter en babymassagekurs fick ett diplom med en dikt om mammans och pappans roll i barnets liv? Trots att jag och min fru gick kursen tillsammans, trots att barnsköterskan visste att vi var två mammor. Samma sak när förskolepersonalen talade om för oss att alla har en pappa, när jag och min fru har tagits för syskon/tvillingar/samma person och när brudklänningsförsäljaren inte i sin vildaste fantasi kunde komma på tanken att vi skulle gifta oss med varandra.

Tröttsamt är det. Och oftast rycker vi ändå bara på axlarna, för vi är så löjligt vana. Dock vore det givetvis oändligt skönt om vi nu när vi väntar barn och har barn konsekvent kunde förvänta oss och faktiskt uppleva ett bättre bemötande inom mödravård och barnavård. Det krävs så lite av er heterosexuella cispersoner, men det skulle betyda jäkligt mycket för oss. Okej?

Ps. Rutinkontrollerna nu under graviditeten gör vi på Mama Mia Söder. De är överlägset bäst när det kommer till bemötande oavsett familjekonstellation och där finns även öppet icke-heterosexuella barnmorskor. Synd bara att vi inte kan föda där och att de inte har barnavårdcentral…