”Har du verkligen läst partiprogrammet?” Om hur en röst på F! ifrågasätts, upprör och provocerar

Jag nämnde på Twitter att vi har en äldre bekant, uppåt 90 år gammal, som planerar att rösta på Feministiskt Initiativ i år. Anledningen till att jag skrev en tweet om det var kort och gott min glädje över denna nyhet, för att det kändes hoppfullt inför valet: Det ÄR nu det händer. 2,3% fick Fi i senaste Ipsos-mätningen, medlemsantalet ökar rejält vecka efter vecka och segervissheten är oundvikligen stor, såhär en månad före EU-valet.

Utöver flitigt favoritmarkerande och retweetande av min tweet så fick jag två skeptiska reaktioner, den ena från Rebecca W Uvell som häromdagen skrev en kritisk och missvisande debattartikel om Fi:s partiprogram. Till mig ställde hon nu frågan: Har din bekant läst partiprogrammet?

Jag suckade för mig själv, men svarade glatt att ja, personen i fråga är pigg och alert, så det tror jag nog. Sedan surnade jag till en aning: Vad fan, tror hon inte att äldre människor kan tänka själva? Att de är blinda och förvirrade allihop, bara för att de är äldre? Och så nästa fråga: Hade någon ifrågasatt en äldre människas röst på Socialdemokraterna? Kristdemokraterna? Folkpartiet? Hade någon ifrågasatt NÅGONS röst på senast nämnda partier, på just det sättet? Hur många som röstar på Folkpartiet får den skeptiska frågan om de läst partiprogrammet? Hur många av sossarnas väljare får den frågan? Jag skulle gissa på väldigt, väldigt få.

Nej, alla Fi:s väljare har säkerligen inte läst hela partiprogrammet och alla Fi:s väljare håller inte med Fi på samtliga punkter, men detsamma gäller för väljare inom alla politiska partier: Vi röstar med hjärtat, vi röstar på den politiker som lyckas fånga oss, vi röstar på det parti vi bäst känner till, vi röstar som grannen gör eller så röstar vi av ren och skär gammal vana, på det parti vi alltid har röstat på. Utan att för den skull skriva under på allt, allt, allt.

Det som sticker i ögonen på folk är att vi nu plötsligt har ett valbart parti som står för mänskliga rättigheter på samtliga samhällets områden. Vi har ett valbart parti som värnar om minoritetsgruppers rättigheter och som värnar om drygt halva befolkningens – kvinnors! – rättigheter. Och detta parti växer och växer, syns allt tydligare i opinionsmätningarna. Det tycker människor är otäckt, för det visar att vi blir allt fler som har fått nog av ojämställdheten och ojämlikheten. Vi blir allt fler som tröttnat på att vita, heterosexuella, ciskönade män med vanligt förekommande funktionsuppsättning (orden lånade av Aleksa Lundberg och ensemblen i ”Ett uppror”) är de som står högst upp på samhällsstegen. Vi blir allt fler som tröttnat på de stereotypa könsrollerna och könsnormerna, vilka dels osynliggör och bestraffar alla som avviker från dem, dels begränsar och sätter orimlig press på alla som lyckas leva upp till dem. Vi blir allt fler som tröttnat på sexuellt våld, misshandel, friande våldtäktsdomar och den sexism och den rasism som genomsyrar hela vårt samhällssystem. Vi blir allt fler som vill rucka på sådant som länge har ansetts självklart, för att uppnå ett mer inkluderande samhälle för alla.

Detta borde inte vara något obehagligt eller provocerande, men det är det, och istället för att som motståndare säga ”jaha, du tycker så, jag håller inte riktigt med dig!” så ifrågasätter man om Fi-väljarna alls vet vad de pratar om samt misstolkar och förlöjligar partiprogrammets ståndpunkter och förslag. Som om jämställdhet och jämlikhet vore något extremt befängt, tokigt och rentav onödigt att sträva efter.

Men vet ni? Jag tror att Feministiskt Initiativ har mer pålästa och mer ideologiskt övertygade väljare än många andra. Själv kan jag meddela att ja, jag har läst partiprogrammet, jag har deltagit i valkonferensen, stått i talarstolen och till och med bidragit till skrivelser i EU-valplattformen. Och även om jag inte hade gjort det så hade jag med största sannolikhet röstat på Feministiskt initiativ i år, inte för att jag håller med om exakt allt de föreslår, utan för att jag delar deras samhällssyn och människosyn, deras strävan efter ett jämställt och jämlikt samhälle och för att jag vet att riksdags- och EU-kandidaterna är helt fantastiskt kompetenta och dessutom kan bidra med värdefulla perspektiv i riksdag och EU-parlament – och DET är för mig, och säkerligen för vår äldre släkting samt för många andra, det allra viktigaste.

Varför röstar DU som du gör?

Ps. Läs gärna mitt tidigare inlägg om varför jag röstar som jag gör i år:
Jag tänker inte vänta längre – in med feministerna!

Mobillös och på väg mot huvudstaden

Det var så sant, jag har ju inte skrivit något om att jag blev bestulen på min kära mobiltelefon förra lördagen. Ur väskan jag bar på armen var det en jävel i överbefolkad butik som snappade åt sig den och när jag upptäckte det femton minuter senare var telefonen givetvis redan avstängd och long gone. Vilka idioter det finns, alltså. De första två dygnen hade jag viss ångest över att alla bilder på mitt barn nu fanns till någon annans förfogande, liksom mina viktiga anteckningar om allt möjligt. Sedan övergick ångesten i typ inre lugn – fan vad skönt att inte vara tillgänglig jämt! Att inte ens kunna twittra eller blogga stup i kvarten, att inte kunna slarva bort timmar på meningslöst facebookande och slösurfande.

Nu har det nya simkortet legat och tråkat i sitt kuvert i flera dagar, jag är något irriterad eftersom operatören tycks ha slarvat bort mina uppgifter och därmed aldrig skickar mitt spärrintyg (= kan inte få ut någon ny mobil på försäkringen, men abonnemanget tickar givetvis på) och för tillfället tjuvbloggar jag lite på min frus mobil medan hon, den nästan höggravida, kör oss upp mot Stockholm.

Långhelgen har tillbringats hos min familj i Kalmar, och på tisdag är tanken att jag ska börja heltidsjobba (om läkaren tillåter mig). Det känns rätt skruvat.

Nåväl. Nu vet ni att jag lever. Förhoppningsvis gör vår lägenhet också det, tur vi har grannar som hållit ett skarpt öga på den.

En fråga och en smärre utskällning riktad till lärare…

…är det som jag har bjudit på i bloggen ”Det öppna klassrummet” den senaste veckan, ni som har missat det. Först skrev jag aningen spretigt om lite av varje, men ytterst om den trötthet jag kan känna över att så pass få lärare gör vad de borde av sitt likabehandlingsuppdrag, och ställde frågan: Hur gör DU för att motverka hbtq-fobi i klassrummet? Texten väckte som vanligt vissa inte så jättepositiva reaktioner från lärare som helt och hållet missförstår/väljer att missförstå det jag skriver om och värdegrundsarbete generellt. Många är givetvis också positiva, engagerade och fantastiska, men shit, vi pratar om LÄRARE, det krävs en lägstanivå på viljan och agerandet gällande detta och ingen ska för sjutton slippa undan helt. Resultatet av frustrationen blev texten ”Skärpning! Värdegrunden går inte att välja bort!”

In och läs, för all del och glöm inte att sprida allt ni gillar!

”Jag har behandlat mina barn precis lika!” – om att finna ”bevis” på biologiska könskillnader

Det är en klassiker: Personer som så gärna vill tro på att sociala omständigheter påverkar oss som personer (säger de), men som överallt tror sig finna ”bevis” på att pojkar och flickor, män och kvinnor ändå är och förblir olika:

”Det är ju bara att se sig omkring, killarna är hopplösa när det gäller att ha koll på sina grejer.”
”Ja, konflikterna och skitsnacket här i klassen är det ju tjejerna som står för – det går inte att komma ifrån!”
”Killarna vägrar ju läsa, det är helt enkelt typiskt killigt!”
”Min dotter har hjälpt till här hemma från början, medan min son bara har legat där framför tv:n…”
”Att killar är mer sexfixerade än tjejer går ju inte att komma ifrån, bara att kolla på löpsedlarna…”
”Jag har verkligen ansträngt mig för att behandla min son och min dotter EXAKT LIKA, men ändå är de så olika som de kan bli!”

Ni känner igen, va? Överallt hittar man belägg för att ”det är kört”, bevis för att pojkar är på ett visst sätt och flickor är på ett visst sätt, trots att man ”gjort allt”.

Jag vill dock bestämt hävda att nej, man har inte ”gjort allt”. Inte som enskild person och inte heller som ett enat samhälle (eh, det sistnämnda: långt ifrån…). Problemen i ovanstående uttalanden/synsätt är flera:

För det första benämner man pojkar och flickor som separata, särskilda grupper och generaliserar utifrån (förmodad) könstillhörighet. Kanske är det så att en majoritet av pojkarna respektive flickorna är på precis det sätt man beskriver, även på individnivå, men det finns alltid några individer som skiljer sig ifrån mängden. Dessa glömmer man bort och gör därmed osynliga; de räknas inte med i ”statistiken”, de ses som ”undantag från regeln”. Och genom att man redan från början har bestämt sig för att synliggöra och språkligt befästa det som stämmer överens med ens stående uppfattning (vilken allra oftast överensstämmer med rådande samhällsnorm) är det säkerligen en och annan unge som bara därför har hamnat i precis det beteende som man befäster:
”Hörni pojkar, ni måste skärpa till er och sluta glömma era pennor!”
”Hörni flickor, ni måste sluta att prata skit bakom ryggen på varandra”
Barnen lär sig hur de förväntas agera, helt enkelt, och bara genom att gång på gång få höra att de ”är” på ett visst sätt (även om det är ett oönskat beteende) så kommer många anpassa sig och se på sig själva på just det sättet: Pojkar är slarviga. Flickor pratar bakom ryggen och kan inte leka tre. Det blir som ett evigt upprepande mantra och en självuppfyllande profetia. I detta ingår givetvis också att gång på gång fastställa att kön är lika med könsorgan, bara det är högst problematiskt.

För det andra så tenderar man att inte ens lägga märke till allting som avviker från den rådande uppfattningen, den rådande normen. Kanske har man en klass där väldigt många av pojkarna gillar att läsa, kanske har man en son som är helt ointresserad av bollsport och fysisk aktivitet, kanske är en majoritet av tjejerna i klassen fotbollsspelare, kanske har man en dotter som inte alls bryr sig om att vara ”söt” och som aldrig har koll på läxorna. Dessa normavvikande beteenden och intressen kommer förmodligen antingen omnämnas som ”undantag”, som något ”ovanligt” eller så hamnar de i bakgrunden, medan de beteenden som faktiskt lever upp till normen, återigen, lyfts fram och befästs: De läsande pojkarna kanske även knuffas i matkön, de fotbollsspelande tjejerna kanske är väldigt utseendefixerade, den osportsliga sonen kanske aldrig hjälper till att duka bordet och den lite slarviga dottern kanske väldigt ofta hamnar i konflikter med sina tjejkompisar på grund av skitsnack. Då kommer dessa, normföljande beteenden förmodligen hamna i fokus för diskussionen ändå.

För det tredje: Alla barn ska inte behandlas prick lika, för alla barn är inte prick lika. Vare sig du har en son och en dotter eller två söner då kommer dessa inte vara exakt lika varandra, av flera olika anledningar. Och oavsett om ett beteende är ”biologiskt” och ”könsbestämt” eller avhängigt något helt annat, såsom plats i syskonskaran eller andra sociala faktorer, så ska väl inte vad som helst förklaras giltigt eller uppmuntras?

Jag kan illustrera med ett exempel:
En bekant berättade om sina två barn, en son respektive en dotter, vilka båda två gillar att läsa. Sonen har nyligen lärt sig att läsa själv och dottern, som är äldre, har kunnat sedan länge. Dottern läser ensam på kvällarna och vill ofta i anslutning till sin läsning, eller dagen efter, komma till föräldrarna och diskutera vad hon läst och dela med sig av funderingar hon har. Sonen kan som sagt läsa själv, men han kommer inte självmant till föräldrarna med sina funderingar kring vare sig läsningen eller något annat. Om föräldrarna ligger intill honom under läsningen, däremot, och uppmuntrar till samtal kring boken och kring allt som hänt under dagen, då kryper även hans frågor och funderingar fram.
Så hur agerar föräldrarna? Jo, de behandlar barnen olika helt enkelt, eftersom barnen fungerar på olika sätt. Att behandla dem lika hade i det här fallet kunnat stärka en rådande norm som säger att ”flickor har behov att prata om sina tankar och känslor, men pojkar har det inte”, men genom att behandla dem olika så blir det tydligt att pojkar visst kan ha behov av det, men vissa/många av dem behöver lite extra hjälp på traven för att komma till skott.

Biologi eller socialt arv i detta exempel? Tja, tämligen ointressant – kanske en blandning av båda. Flickan i exemplet har säkerligen flera kompisar som gillar att läsa och som hon kan ”prata problem” med, medan pojken kanske inte har det, med tanke på hur normen ser ut. Den enda intressanta frågan, tycker jag, är hur vi vill att det ska se ut och agera därefter. Hem, skola och helst hela samhället tillsammans… inte undra på att det dröjer så förbannat.

Dock ska tilläggas, vilket även knyter an till mina första två punkter, att jag har jäkligt svårt för så kallad ”kompensatorisk genuspedagogik” där alla pojkar på förskolan får pärla och pyssla medan alla flickor får härja i bygghörnan, exempelvis. Barngrupper är mycket mycket sällan så könsmässigt homogena, även om det ibland krävs att man sätter på de riktigt skarpa könsglasögonen för att få syn på de individuella skillnaderna. Som pedagog är det dock ens skyldighet att göra det, av flera anledningar.

Om långhåriga pojkar och korthåriga flickor och om barns rätt att vara sig själva

I kommande nummer av Vi föräldrar är jag och min lilla familj med på ett uppslag: Kommande, eftersom numret inte finns i butik än. Det är bara prenumeranter som redan haft äran att skåda oss. Kul grej att delta i, faktiskt, och särskilt kul att få vara med bakom kulisserna på ”hemma hos”-reportagen och inse att redaktionen inte alls kommer hem till en utan att alla deltagande familjer kommer hem till någon annan. Vi fick äran att fotas i någon annans badrum, betydligt luftigare än vårt.

”Artikeln då?” kanske någon undrar, och jag kan säga direkt att nej, det är inte värsta reportaget om oss, utan mest en väldigt lättsam liten intervju om… hår, och i vårt fall: hårklippning. Och den enda utsagan som litegrann speglar vår genusengagerade föräldrasida redigerades dessvärre bort i slutversionen, så förvänta er inget särskilt alls.

Dock tycker jag att temat hår är väldigt intressant just när man pratar och tänker genus och feminism och jag hade gärna ägnat lite mer tid åt det i intervjun: Barn i normbrytande frisyrer, om de starka könsmarkörerna som olika frisyrer utgör, om viljan att vidga normerna för och åt sina barn, att hitta balansen mellan det praktiska kontra det utseendemässiga och inte minst barnets egen vilja när det handlar om hens kropp och identitet.

Vårt barn har långt hår, ”trots” att det står ”male” i hans pass och det är egentligen inte så vansinnigt uppseendeväckande. Nog för att han tack vare frisyren ofta tolkas som flicka av omgivningen, men ser man sig omkring är det rätt vanligt med pojkar i långt hår, både i så kallade genusmedvetna kretsar och i familjer som inte alls tänker på sådant. Men, i just genusmedvetna familjer skulle jag nog vilja påstå att pojkar i långt hår är extra vanligt, kanske just för att håret är en så tydlig könsmarkör: Den korta snaggen eller den klassiska pottfrisyren anses typiskt pojkiga, och otaliga är de familjer med söner och döttrar, i vilka döttrarnas hår sparas ut för att kunna flätas och tofsas, medan sönernas hår klipps av så fort det vuxit ut. Många genusförälder vill ju gärna tumma lite på dessa starka utseendenormer, för att ge barnet olika alternativ inför den dagen hen är stor nog att välja själv, och då är det inte då konstigt att de stereotypa pojk- respektive flickfrisyrerna ofta undviks, tänker jag.

I facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” diskuterades hårfrågan för inte så länge sedan apropå att vissa medlemmar titt som tätt lägger ut foton på sina ”normbrytande barn”. Frågan som ställdes var varför det läggs upp så många bilder på pojkar i klänning eller med långt hår och så få bilder på flickor i kort snagg eller andra typiskt pojkiga attribut. Ja, det diskuterades även varför folk alls lägger upp bilder på sina barn i normbrytande outfits och dylikt, och om ”genus” verkligen är att bryta mot så många normer som möjligt… Men det är en annan diskussion (och för att själv genast svara kortfattat på den funderingen: Nej, att vara genusmedveten handlar inte om att göra statements eller uppfostra ”tvärtom” och det är inget nederlag att som genusförälder få en dotter som gillar dockor eller en son som gillar bilar. Läs gärna Ett tigerlivs inlägg ”Genusmedvetenhet eller tvärtomtänk?”.)

Hur som helst identifierades under facebookdiskussionen främst två alternativ till varför folk ofta ”stoltserar” med sina småpojkars normbrytande kläder och frisyrer, medan det omvända är ovanligare:

För det första för att det pojkiga och manliga av och i samhället generellt sett värderas högre än det flickiga och kvinnliga, och för att det därför redan är mer accepterat att som flicka vara ”pojkig” än att som pojke vara ”flickig”. Kanske kan det vara av denna anledning som genusmedvetna pojkföräldrar gärna talar om och visar bilder av sina pojkar i färgglatt, blommigt, med långt hår osv: För att uppvärdera det flickiga och kvinnliga, och för att visa att det är okej att pojkar tycker om stereotypt kvinnliga färger, prylar och uttryckssätt.

För det andra (eller som en fördjupning av det första) för att mycket av det stereotypt kvinnliga och flickiga verkligen bör uppvärderas mer än det gör, och för att mycket av det stereotypt manliga inte alls är särskilt eftersträvansvärt egentligen: Behöver vi fler machomän i den här världen eller? Skulle inte tro det. Och inte heller ska alla kvinnor ”bli som män” för att vi på sikt ska uppnå jämställdhet och jämlikhet liksom… (Obs, den sista meningen handlar på intet vis om transidentiteter, utan knyter an till en feministisk diskurs där lösningen på ojämställdheten anses vara just att kvinnor slutar vara kvinnor. Helt fel taktik, menar jag.)

När föräldrar stolt lägger upp bilder på sina pojkar i normbrytande outfits och frisyrer rör det sig därmed sammanfattningsvis om att dels uppvärdera det kvinnliga och dels att utöka pojkars valmöjligheter när det gäller kläder, hår, intressen, prylar osv. Kanske kan det även vara en strategi för att motverka homofobi och transfobi, vilken till stor del väldigt tydligt riktas mot bögar, ”feminina män” och transkvinnor: Kroppar som tolkas som manliga i stereotypt kvinnliga attribut provocerar.

Men.

Det är trots allt grovt förenklat och lite… lögnaktigt att påstå att det är ”okej att vara pojkflicka” eller att ”kvinnor och flickor har så mycket större könsmässigt spelrum än män och pojkar”. Som kvinna, tjej eller flicka är det trots allt bara okej att bryta mot könsnormerna till en viss gräns: Du får gärna vara lite ”tuff” och våga säga vad du tycker (så länge du inte är feminist eller säger något illa om män/manlighet, så länge du som flicka inte är ”oregerlig”, grov i munnen eller spydig i klassrummet), du får gärna vara sportig och stark (så länge du inte är lika snabb eller starkare än killarna i klassen och så länge du inte heter Caster Semenya), du får gärna ha en hyfsat laidback inställning till ditt utseende och inte vara rädd för att ”få lite skit under naglarna” (så länge du fortfarande är ”naturligt söt och så länge du inte ser ut som en man/kille). When darkness falls skrev bra om dubbelbestraffning nyligen, inget som rör barn i hennes text, men strukturerna börjar redan där…

När jag gick i mellanstadiet hyllades de coola tjejerna i ”robynfrisyr”, men den ocoola tjejen i vanligt kort hår ansågs äcklig, och särskilt äcklig just på grund av det korta håret. Mina syskon har under sin skoltid pratat om vilka man kan leka och inte leka med, och just den där tjejen i kort hår… Nä, henne vill man inte vara med, hon är konstig, ”hon vill vara som en kille”. Och ser man sig omkring i vilket klassrum som helst, från förskoleklass upp till högstadiet, är det extremt ovanligt med korthåriga tjejer. Normen att som tjej ha långt hår är extremt stark, helt enkelt, och jag gissar att även många genusmedvetna föräldrar kan dra sig lite för att klippa sina flickor rejält kort. De berövar dem liksom deras flickighet, deras söthet. Enligt normen, alltså. Och detta är givetvis en norm som minst sagt behöver krossas, utan att för den skull i nedvärdera det som idag klassas som kvinnligt. Vi måste alla ha rätt till fler alternativ, vi måste själva få välja hur vi vill se ut.

…och så har vi ju, till sist, det faktum att vi pratar om barn och att barn inte är några utställningsdockor i första hand. Nej, de är barn, som leker, rullar sig i sandlådan, kladdar med mat i håret, vägrar duscha, avskyr att borsta och frisera… Är långt hår egentligen passande för någon unge? Egentligen?

Jag frågar mig det ibland när jag borstar Adrians hår, vilket klibbar och tovar ihop sig till dreadsliknande korvar nattetid. Han är håröm, han avskyr att borsta håret, det är en kamp nästan varje gång. Varför utsätter vi honom för det? Och varför utsätter ungefär varje flickförälder sina döttrar för det? För att de ska vara söta förstås. För att kunna fläta och sätta upp i tofsar. För att det ska synas att de är flickor. Och samtidigt blir alla dessa flickor ständigt tränade i tålamod, i ”vill man vara fin får man lida pin”. I många fall är det även en social träning, att man sitter och småpratar medan man borstar och kammar. Sådant som pojkar inte fixar, sägs det.

Just det där är faktiskt en anledning till att vi envisas med att Adrian ska ha långt hår ett tag till: För att han är fin i det, ja, men också för att den där stunden i knät känns så värdefull. Han är sällan still annars (utom när vi läser böcker, så där har vi också ett bra mystillfälle) och utan borstningsstunden går ännu en fantastisk möjlighet till närhet, en lugn stund och social samvaro till spillo. Jag tror att de där stunderna är extremt nyttiga, särskilt kanske när man har ett barn som kategoriseras som ”pojke”.

Samt, förstås, att vi än så länge inte vet vem han är eller vill vara. Pojkrollen finns redan där, färdigpaketerad, bara att trä på sig. Men alternativen måste vi ge honom. Och en del i det är något så ytligt som en frisyr. Så enkelt är det.

Överhettad

Först tänkte jag skriva att jag är alldeles tom inuti just nu. Men det skriver jag inte, för det är jag inte. Jag skulle nog snarare säga att jag är på gränsen till överfylld, samt överrumplad och matt.

För det första av mitt jobb, som dagligen är och förblir en stor utmaning – även de timmar och dagar då det enbart känns lustfyllt och skitkul (testa att fånga 24 fjortonåringars uppmärksamhet, alla på en gång, när de samtidigt är uppfyllda av sina tonåriga egon, sina bekymmer och rädslor, funderingar och drömmar – och när du dessutom konkurrerar med var och ens smartphone OCH individuella iPad. Just do it, innan du en enda gång kritiserar eller ojar dig över skolan, okej?).

För det andra av föräldraskapet, vilket just nu är mer utmanande än det någonsin varit tidigare; att vara förälder till en alldeles fantastisk 2,5-åring med en hejdundrande fantasi och ett lika hejdundrande temperament, samt en vilja av stål. Han är klipsk, vår unge, han går inte med på att man luras eller försöker sig på några avledande tricks – han genomskådar allt. Och hans sociala behov och närhetsbehov är enormt. Mysigt som bara den, men krävande: När vi är tillsammans, då är vi tillsammans, och lägger sig gör han inte förrän vi lägger oss. Han vill inte missa något, liksom. Mitt tålamod prövas miljoner gånger dagligen och att leva under devisen kommunikation, respektera kroppslig integritet så långt det bara går och kärlek före allt… det tär lite alltså. Men vi har ju igen det, om inte helt och hållet så åtminstone nästan lika många gånger dagligen.
”Måste pussa mamma!”
”Titta vilken snyggingmask jag gjort mamma!”
”Det är MINA mammor!”
Obeskrivligt, liksom.

…och för det tredje så händer det så mycket skit i vårt kära samhälle just nu att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja. Skoldebatter ignorerar jag, för jag pallar inte höra fler gånger vad jag eller min skola behöver göra. Jag vet redan precis vad jag behöver, okej? Och så frias ytterligare våldtäktsmän på löpande band, Grand Hotel förbjuder kvinnor att amma och Silja Line skuldbelägger kvinnor för att de blivit våldtagna på båten. Alltså skärp er, allihop, säger jag bara. Vad fan är det frågan om? Nej, jag orkar inte. Det rinner över och blir inga kloka ord kvar. Jag lämnar över till Lady Dahmer och till When darkness falls istället. De har båda skrivit riktigt läsvärda, viktiga och (den senare framför allt) starka, självutlämnande texter idag. Läs!

Nu ska jag gå på yoga.

Jag funderar och funderar…

…på vad min blogg egentligen är för blogg nu för tiden, och vad jag vill att det ska vara för blogg fortsättningsvis. När jag började blogga och via Lady Dahmer förstod att det var bra med ett namn eller en signatur folk minns så blev det helt enkelt så att jag började kalla mig lärare, normkritiker och lesbisk svenssonmamma. ”Lesbisk” för att det i ett heteronormativt samhälle faktiskt är något annat att vara en lesbisk mamma än en heterosexuell mamma, och ”svensson” för att jag utöver mitt brott mot heteronormen lever ett väldigt vanligt, normativt svenssonliv. Så.

Och det var väl också dessa saker jag tänkte att jag skulle blogga om och också började blogga mycket om. Läraryrket, genus- och normmedvetet föräldraskap, heteronormen och cisnormen i skolan och i vardagen, rena vardagsbetraktelser…

…men så har tiden gått och fler inlägg har handlat om feminism, färre inlägg har handlat om skolan och läraryrket utan att samtidigt handla om hbtq och normer. Och jag märker själv att jag är lite vilsen: Vad vill jag blogga om i det här forumet egentligen? Vad ”passar” det att blogga om, det vill säga: Varför har ni läsare hamnat här och stannat kvar? Sådant tänker jag på, trots att jag vet att bloggen ju är min och ingen annans.

Att jag av och till har rätt många läsare spelar förstås också in: Hur utlämnande kan jag vara? Hur arg och provocerande kan jag vara (jag är trots allt lärare)? Ibland vill jag blogga mer om föräldraskap, om att ha en tvååring och snart en bebis, bara rakt upp och ner, utan en massa normer och genustankar. Ibland vill jag ösa ur mig om skolan och mitt yrke, skriva om lärarvardagen och lyckade lektioner. Och ibland vill jag skriva råarga feministiska texter à la When darkness falls och önskar jag vore anonym (annars vågar jag nog inte riktigt). En mix, som den Oxhen, Knyttet och Ett tigerliv lyckas så bra med, tänker jag också att jag skulle vilja ha.

Men. Det som står i vägen i slutändan är givetvis: Tiden. Nu jobbar jag halvtid sedan tre veckor, till exempel, och även om jag trivs och det går bra så undrar jag fan hur jag ska hinna jobba heltid sedan?

Vi får se var det slutar. Skönt är i alla fall är att ”Det öppna klassrummet” är nischad till hbtq och skolan, och där bloggar jag vidare ett tag. Kanske ska jag helt skippa skolfrågorna här så länge.

Vad säger ni?

Politiska partier i skolan – bra eller anus?

När jag gick i gymnasiet och det vankades riksdagsval (samt även skolval) bjöds representanter från de politiska ungdomsförbunden in för att debattera i aulan. Detta var 2002 och naturligtvis behövde skolan inte ta ställning till om SD var välkomna eller ej, men däremot har jag en vag aning om att Kristdemokraterna fanns på plats för att bland annat tala sig varma för kärnfamiljen och argumentera mot homoadoptioner.

Nåväl. Mitt starkaste minne från denna debatt var den otroliga ojämlikheten representanterna emellan och att jag, som den kritiska och reflekterande elev jag var, verkligen slogs av hur viktig retoriken och talarens framtoning är för att ett budskap ska nå fram och övertyga publiken: Vänsterpartiet representerades i denna debatt av en tystlåten tjej på 15-16 år, helt ny inom Ung Vänster i Kalmar. Hon var påläst och kom med vissa bra argument, men hennes ovana att tala inför många människor gjorde att hon inte riktigt nådde fram till oss i publiken. Centerpartiet däremot representerades av den nationella ordföranden för CUF, en kvinna på 30 år med mångårig erfarenhet av att arbeta politiskt. Hon var naturligtvis en riktigt vass debattör och lyckades snacka omkull hela panelen enbart genom retoriska figurer och en självsäker framtoning.

När resultatet för skolvalet redovisades fick Centerpartiet nästan lika många röster som Socialdemokraterna och Moderaterna. Föga förvånande, men förstås helt och fullt en följd av debatten (vilken inte följdes upp i klassrummet efteråt).

Igår skrev jag om Sverigedemokraternas närvaro i skolor nu under valåret. Jag fokuserade på vikten av att inte höja toleransnivån och tumma på skolans likabehandlingsuppdrag bara för att vi nu har ett rasistiskt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen. Rasism och hbtq-fobi får inte normaliseras och elevers trygghet ska inte äventyras i ”demokratins och yttrandefrihetens namn”, liksom.

En annan aspekt som kan diskuteras i samband med detta är: Hör politiska partier hemma i skolan över huvud taget? Är det kanske bättre att helt och hållet skippa det momentet, och bara inom ramen för den ordinarie undervisningen diskutera politik och de olika partier som finns? Vad tycker ni?

På ett sätt tänker jag att jo, det kanske är bättre att inga partier bjuds in än att exempelvis SD får tillträde. Och med min egen erfarenhet av den skeva debatten i aulan på gymnasiet kanske det är bättre att låta eleverna själva söka information och diskutera under ”ordnade former” i klassrummet.

Men samtidigt. Jag möter dagligen ganska många elever som helt och hållet ger fan i samhällsfrågor, politik och sin närmaste omvärld. Många har ingen aning om vilka partier som finns och de bryr sig inte heller. Samtal om orättvisor engagerar inte eftersom det ”inte rör dem”. ”Jag tänker inte rösta”, säger de och rycker på axlarna när jag och klasskamraterna försöker väcka deras engagemang i en viss fråga genom att påminna dem om att de kommer ha makten över vårt samhälle så småningom. Det som läraren pratar om blir inte alltid på riktigt, hur entusiasmerande och kunnig läraren än är. Vissa behöver, mer än andra, få en inblick i verkligheten – och ett sätt kan givetvis vara att få möta riktiga politiker.

Själv har jag vid flertalet tillfällen, inom ramen för retorikundervisningen, visat klipp från partiledardebatter och låtit eleverna fokusera dels på hur politikerna pratar; retoriska figurer, disposition, hur de agerar och engagerar, och dels har vi tittat just på innehållet – vad säger och förespråkar de egentligen? På vilka sätt skiljer sig partierna åt innehållsmässigt?

…och något liknande skulle förstås kunna göras under en livedebatt i aulan: I olika grupper får eleverna ansvara för ett parti som de ska lyssna på och analysera utifrån olika frågor. Vill de även ta ställning i frågorna är det upp till dem, men mitt syfte som lärare kommer i så fall vara att lära dem se bakom vackra ord, figurer och en karismatisk talare. Kritiskt tänkande, helt enkelt – vilket ju är något eleverna ska och måste lära sig för att klara sig i livet. Det är dessutom något som verkligen behövs för att partier som SD inte ska växa sig större.

Men som sagt: Detta kan självklart göras utan politikernas fysiska närvaro också.

Vad tänker ni? Vad har ni för erfarenheter av att lyssna till och träffa politiska partier i skolan? Hur har ni/era skolor förberett och följt upp detta? Är det något som behövs eller bara helt onödigt? Är stjälpen större än hjälpen, eller tvärtom?