Skolavslutning, bloggtorka och obesvarade kommentarer

Ibland bara försvinner den, blogglusten. Eller snarare platsen för bloggande, inne i huvudet. Den krymper liksom ihop i takt med att allt annat – livet – breder ut sig.

Idag har det varit skolavslutning. Märkligt på något vis, för mig som ju inte har jobbat just där särskilt länge. Jag kunde inte låta bli att tänka på förra årets sorgliga farväl, och blir nästan tårögd bara jag skriver om det nu. Fan, jag saknar fortfarande den skola, de elever och de kollegor jag lämnade för ett år sedan. Hur tänkte jag egentligen? Men samtidigt trivs jag ju på det nya jobbet, det gör jag. Och de åttor jag gråtande lämnade förra sommaren gick ut nian nu, så dem är det givetvis lönlöst att sakna.

Det är ett speciellt arbete, att vara lärare. Att knyta an till så många olika individer, släppa in dem i sitt liv och få en sådan stor inblick i deras – och sedan sprids de för vinden för att genast bytas ut mot nya.

Att inte ha nior i år var rätt skönt måste jag säga. Slippa tårarna. Dessutom är det första gången någonsin i min fyraåriga lärarkarriär som jag nu sa hejdå till elever jag sedan träffar igen i höst – inget byte av jobb, inga större schemaförändringar. Skönt!

I övrigt så har vi idag fått vår kallelse till inskrivningen inför kejsarsnittet, Adrian tycks helt magiskt ha blivit blöjfri dagtid (kanske skriver mer om det någon gång?) och till helgen kommer mina två småsystrar på besök. Det känns überlyxigt att vi tre, 28, 23 och 16 bast, ska hänga i ett par dagar. När hände det senast? När vi var små, tror jag…

…och till sist vill jag även säga hur dåligt samvete jag har som inte svarar på alla era kommentarer! Jag läser allihop och är otroligt glad över att ha så många kloka, uppmuntrande läsare som delar med sig av tankar och upplevelser. Ni anar inte! Dock tar det en jäkla tid att svara på alla och med min ständiga tidspress måste jag ofta välja mellan att skriva det där inlägget eller att svara på kommentarer och då blir det liksom det förstnämnda. Men fortsätt kommentera! Jag svarar så ofta och så mycket jag hinner!

Förresten!

Glömde säga att jag spexade till det lite i morse genom att köpa domänen minasannaord.com när det så lägligt dök upp ett erbjudande. Dyrt var det inte och vad det egentligen innebär fattar jag inte heller, men visst känns det aningen coolare?

Nåväl. När nu bloggadressen kortats ner till mer hanterlig storlek tänker jag att jag mer aktivt ska försöka göra detsamma med mina blogginlägg: Korta ner dem. I alla fall ibland. Jag lider av allvarliga prestationskomplex och har en fixering vid att vrida och vända på varenda grej, ni vet underbygga mina resonemang (en snygg passning till alla andra lärare såhär i betygstider) innan jag postar och det leder till att kraven på mig själv är näst intill orimliga. Samt att ni får ont i hjärnan av de otroliga mängder text ni tvingas ta er igenom varje gång ni surfar in här. Visst, ni får väl skylla er själva också, men ändå…

…och för att inte heller detta ska barka iväg och bli världens längsta text (författad under promenad med sovande unge i vagnen) så avrundar jag nu. Genast.

Visst tycker ni också att jag borde skriva lite kortare ibland? *plats för bifall i form av nickningar och ja-rop*

Ps. Ni som följer mig via bloglovin, verkar det fungera trots adressändring?
Ps 2. Ni missade väl inte texten tidigare idag om genusutmaningar?

Lösenordsskyddad: En tillbakablick och läget just nu (samt en liten påminnelse)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Alltså, en nominering till Blog awards skulle ju sitta rätt fint

Det känns lite pinsamt och självförhärligande, men… nu kör jag: Ni som har följt mig ett tag, kanske ända sedan starten i januari 2013 eller bara den senaste tiden, och som gillar det ni läser hos mig, skulle ni möjligen vilja glädja mig med en nominering till årets Blog awards..?

Förra året hade jag inte hållit på så värst länge (dock jäkligt aktivt!) och då lovade jag mig själv att nästa år, dååå jäklar! Men så kom ett nytt, tufft jobb emellan, depression och sjukskrivning och bloggandet slog av på takten. Dock har ni inte helt sluppit undan mig, och för att vara lite sådär härligt icke-ödmjuk så måste jag säga att jorå, det jag publicerar är faktiskt allra oftast av god kvalitet! Minsann! Dessutom finns det förhållandevis få aktiva hbtq-bloggare som både bloggar normkritiskt, om skolan, samhällsövergripande och om föräldraskap…

Så, har ni ingen annan att nominera eller tänkte ni ändå nominera en drös bloggar: Bjussa på en dårå! För mina texter om hbtq, för mina genusinlägg, för mina föräldraskapstexter, för flatfilmsfredagen eller för de numera rätt sällsynta skolinläggen. Ni har min ❤ för alltid!

(Kategori? Tja, Guldpennan kanske? Känner inte riktigt att jag platsar i opinionsbildarkategorin, även om det vore coolt som attan. Livsstilsbloggare? Ni får avgöra! Och OM ni nominerar, tala gärna om för mig i vilken kategori… intressant att läsa hur ni tolkar min blogg, liksom. Här hittar ni länken. Igen.)

Ps. Tala gärna om i kommentarsfältet vilka fler bloggar ni tänker nominera! Bloggtipsa mig och varandra 🙂

Ps2. Jag har hittills nominerat When darkness falls, Oxhen och Mondokanel. Får se vilka fler det blir.

Överhettad

Först tänkte jag skriva att jag är alldeles tom inuti just nu. Men det skriver jag inte, för det är jag inte. Jag skulle nog snarare säga att jag är på gränsen till överfylld, samt överrumplad och matt.

För det första av mitt jobb, som dagligen är och förblir en stor utmaning – även de timmar och dagar då det enbart känns lustfyllt och skitkul (testa att fånga 24 fjortonåringars uppmärksamhet, alla på en gång, när de samtidigt är uppfyllda av sina tonåriga egon, sina bekymmer och rädslor, funderingar och drömmar – och när du dessutom konkurrerar med var och ens smartphone OCH individuella iPad. Just do it, innan du en enda gång kritiserar eller ojar dig över skolan, okej?).

För det andra av föräldraskapet, vilket just nu är mer utmanande än det någonsin varit tidigare; att vara förälder till en alldeles fantastisk 2,5-åring med en hejdundrande fantasi och ett lika hejdundrande temperament, samt en vilja av stål. Han är klipsk, vår unge, han går inte med på att man luras eller försöker sig på några avledande tricks – han genomskådar allt. Och hans sociala behov och närhetsbehov är enormt. Mysigt som bara den, men krävande: När vi är tillsammans, då är vi tillsammans, och lägger sig gör han inte förrän vi lägger oss. Han vill inte missa något, liksom. Mitt tålamod prövas miljoner gånger dagligen och att leva under devisen kommunikation, respektera kroppslig integritet så långt det bara går och kärlek före allt… det tär lite alltså. Men vi har ju igen det, om inte helt och hållet så åtminstone nästan lika många gånger dagligen.
”Måste pussa mamma!”
”Titta vilken snyggingmask jag gjort mamma!”
”Det är MINA mammor!”
Obeskrivligt, liksom.

…och för det tredje så händer det så mycket skit i vårt kära samhälle just nu att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja. Skoldebatter ignorerar jag, för jag pallar inte höra fler gånger vad jag eller min skola behöver göra. Jag vet redan precis vad jag behöver, okej? Och så frias ytterligare våldtäktsmän på löpande band, Grand Hotel förbjuder kvinnor att amma och Silja Line skuldbelägger kvinnor för att de blivit våldtagna på båten. Alltså skärp er, allihop, säger jag bara. Vad fan är det frågan om? Nej, jag orkar inte. Det rinner över och blir inga kloka ord kvar. Jag lämnar över till Lady Dahmer och till When darkness falls istället. De har båda skrivit riktigt läsvärda, viktiga och (den senare framför allt) starka, självutlämnande texter idag. Läs!

Nu ska jag gå på yoga.

Jag funderar och funderar…

…på vad min blogg egentligen är för blogg nu för tiden, och vad jag vill att det ska vara för blogg fortsättningsvis. När jag började blogga och via Lady Dahmer förstod att det var bra med ett namn eller en signatur folk minns så blev det helt enkelt så att jag började kalla mig lärare, normkritiker och lesbisk svenssonmamma. ”Lesbisk” för att det i ett heteronormativt samhälle faktiskt är något annat att vara en lesbisk mamma än en heterosexuell mamma, och ”svensson” för att jag utöver mitt brott mot heteronormen lever ett väldigt vanligt, normativt svenssonliv. Så.

Och det var väl också dessa saker jag tänkte att jag skulle blogga om och också började blogga mycket om. Läraryrket, genus- och normmedvetet föräldraskap, heteronormen och cisnormen i skolan och i vardagen, rena vardagsbetraktelser…

…men så har tiden gått och fler inlägg har handlat om feminism, färre inlägg har handlat om skolan och läraryrket utan att samtidigt handla om hbtq och normer. Och jag märker själv att jag är lite vilsen: Vad vill jag blogga om i det här forumet egentligen? Vad ”passar” det att blogga om, det vill säga: Varför har ni läsare hamnat här och stannat kvar? Sådant tänker jag på, trots att jag vet att bloggen ju är min och ingen annans.

Att jag av och till har rätt många läsare spelar förstås också in: Hur utlämnande kan jag vara? Hur arg och provocerande kan jag vara (jag är trots allt lärare)? Ibland vill jag blogga mer om föräldraskap, om att ha en tvååring och snart en bebis, bara rakt upp och ner, utan en massa normer och genustankar. Ibland vill jag ösa ur mig om skolan och mitt yrke, skriva om lärarvardagen och lyckade lektioner. Och ibland vill jag skriva råarga feministiska texter à la When darkness falls och önskar jag vore anonym (annars vågar jag nog inte riktigt). En mix, som den Oxhen, Knyttet och Ett tigerliv lyckas så bra med, tänker jag också att jag skulle vilja ha.

Men. Det som står i vägen i slutändan är givetvis: Tiden. Nu jobbar jag halvtid sedan tre veckor, till exempel, och även om jag trivs och det går bra så undrar jag fan hur jag ska hinna jobba heltid sedan?

Vi får se var det slutar. Skönt är i alla fall är att ”Det öppna klassrummet” är nischad till hbtq och skolan, och där bloggar jag vidare ett tag. Kanske ska jag helt skippa skolfrågorna här så länge.

Vad säger ni?

Allt eller inget, svart eller vitt, noll eller 100

Jag har ett digitalt tänkande, säger min psykolog. Och det är väl inga nyheter egentligen för en sån som jag, som började samtalsterapikarriären redan som 14-åring: Det är allt eller inget, lyckoträff eller katastrof som gäller för min hjärna.

(Förmodligen är det därför hjärnan har lite svårt att fatta att jag nu faktiskt är halvtidssjukskriven. Men det var inte det jag skulle skriva om.)

När min kropps- och viktnoja var som värst i 20-årsåldern fanns två lägen: undernärd eller sjukligt fet. Och eftersom jag inte ville bli sjukligt fet var det undernäringen hjärnan ville eftersträva. Jag räknade points som en galning, åt havregrynsgröt till middag och ibland pallade jag inte och tryckte i mig 300 gram choklad och en påse kanelgifflar på en gång – för att sedan få för mig att jag skulle vakna dagen därpå och väga 150 kg. Ungefär så.

Likadant fungerar mitt huvud i ungefär alla lägen: Jag är bäst på något, eller är jag sämst på något. Allt kommer gå skitbra, eller kommer det gå åt helvete. Det gäller föräldraskapet, det gäller träningen, det gäller bloggandet.

Och hjärnan vill gärna intala resten av mig att om jag gör ett snedsteg så är det kört. När Adrian var liten trodde jag att en kväll med bristande rutiner skulle krascha allt vi lyckats bygga upp, om jag under en vecka inte tränar så kan jag lika gärna skita i det och skriver jag ett ointressant blogginlägg så kommer alla sluta följa mig och jag kan lika gärna skita i alltihop.

Det är fruktansvärt irriterande att fungera såhär och jag avskyr att det inte bara lätt som en plätt går att förändra. Varför kan jag inte bara vara förälder och lita på att Adrian vet att jag älskar honom? Varför kan jag inte bara nöja mig med att träna de gånger jag orkar och känna mig nöjd med det? Varför kan jag inte bara skita i om någon följer eller avföljer mig på bloggen och sluta vara så noggrann med att alla texter måste vara fullfjädrade analyser, nydanande och utbildande på samma gång?

Igår, när livet och tröttheten kom ikapp mig efter en och en halv veckas arbete, bestämde jag mig för att sluta blogga, sluta twittra och bara stänga ner sociala medier tills jag blir helt frisk igen. Allt eller inget, och nu stod alltså ”inget” på menyn. Bara jobba, vila, städa och vara en fantastisk (!) fru och mor.

Men så hade vi en trevlig våffelkväll med grannarna, jag sov ungefär så bra som man kan begära med en 2,5-åring i huset och vaknade till en strålande sol på en blå himmel – och tänkte (som så många gånger förr): GE DIG, SANNA! Var inte så jävla digital! Sluta överdriva för fan!

Sen traskade jag hand i hand med barnet till förskolan, tog en promenad till centrum och skrev det här inlägget på bussen till jobbet. Och nu publicerar jag det utan att ens korrekturläsa ordentligt.

Någon måtta får det fan vara.

Ps. Jobbet lyckas jag åtminstone ha en rätt schysst och lagom inställning till: Jag vet att jag kan, men jag måste inte vara bäst. Undrar när den inställningen börjar smitta av sig på resten av livet?

Psst…

…ni har väl inte missat att börja följa mig på ”Det öppna klassrummet”?

Några av er kommenterade på sista inlägget här att jag väl kunde länka till mina inlägg härifrån. Riktigt så avancerad kommer jag inte vara, men däremot uppmanar jag er hemskt gärna att gilla min facebooksida och/eller att följa mig på Twitter, för dit länkar jag naturligtvis alla eminenta inlägg. Det finns även en facebooksida som heter just ”Det öppna klassrummet”, främst tänkt för lärare, elever och andra som rör sig inom skolan, och den kan ni självklart begära att få gå med i!

Två inlägg har det hittills blivit i den nya bloggen, och ytterligare ett par stycken lär det bli före årsskiftet. Välkomna dit hörni! Och glöm inte att lämna ett spår när ni varit där, för då blir jag himlans glad!

Tack för mig på ett tag!

Ja hörninini. Den här bloggen har ju inte direkt varit produktiv de senaste veckorna och på stadig nedgång sedan terminsstart, kan man väl säga. Det nya jobbet gav mig nya utmaningar, det blev höst, ungen fyllde två och började som sig bör pocka på mer uppmärksamhet och jag själv har väl lite svårt att sortera i alla måsten och ”skulle vilja…”. En sak är dock säker: Det är familjen, jag själv och jobbet som måste prioriteras, och när jag nu ska börja blogga på ”Det öppna klassrummet” är det helt enkelt en omöjlighet att hålla glöden igång även på den här bloggen. Ni som har hängt med mig sedan start vet att jag gör saker ordentligt eller inte alls och att skriva halvhjärtade, spretiga inlägg någon gång i veckan känns helt enkelt snarare stressande än inspirerande. Just nu, i alla fall.

Så vet ni: Jag tar härmed en officiell bloggpaus härifrån.

Bloggen kommer ligga kvar tills vidare för alla er som vill plöja arkivet, och vem vet – jag kanske får ny energi redan vid årsskiftet eller framåt vårkanten? Den som inte stör sig alltför mycket på ouppdaterade bloggar får gärna behålla mig i sitt flöde, med andra ord (jag avskyr att bli avföljd… vilken självgod person med låg självkänsla gör inte det liksom?).

Och som sagt: Jag försvinner ju inte från the Internetz helt och hållet, nej då, från och med någon gång den här veckan (ska bara kurera mig från kräksjukesviterna…) hittas jag på (i?) ”Det öppna klassrummet” och det känns riktigt skönt att fokusera på ett ämnesområde nu, det vill säga skola, hbtq och normkritik. En stark förhoppning är att även kunna dra igång med mer föreläsningsverksamhet så småningom, och kanske ett utökat engagemang inom Lärarnas Riksförbunds hbtq-verksamhet… vem vet? Men det första som behövs är att varva ner, inte ha för många bollar i luften utan helt enkelt fokusera på det som känns hanterbart OCH inspirerande.

Tack alla ni som troget har kommenterat, kommit med frågor, lästips, peppande tillrop och andra funderingar i kommentarsfältet det senaste knappa året! Ni har gjort bloggandet roligt och meningsfullt! Jag hoppas att ni hänger på mig till ”Det öppna klassrummet” och att ni återkommer hit den dagen jag (förhoppningsvis) återkommer med ny energi!

…och för att detta inte ska bli en alltför deppig tillställning så avslutar jag (i sann självgod sanna-anda) med att länka till några höjdpunkter i den här bloggens historia, det vill säga: Några av de mest delade, lästa och BÄSTA inläggen sedan bloggstart! Klicka på och håll till godo!

1. Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte barnkläder som dessa
2. Snälla Stockholm Pride, är det inte dags att vidga perspektiven nu?
3. Att klä sina barn enligt normen är också ett statement
4. Tycker du att jag ska vara tacksam för att samhället ”accepterar” mig?
5. Just nu är jag extra glad att jag är lesbisk
6. Nu slutar vi dalta med manligheten!
7. Hur vet jag vad som är en dum fråga?
8. Potentiell konversation med så kallad genusmotståndare

På återseende, hej svejs!

Vårt härliga jämställda samhälle

Jag sitter här i vab-soffan med en kräksjuk vilande unge och vrider och vänder på formuleringar, byter ingång och funderar på vad jag ska fokusera på. Ska även jag skriva något om den där fasansfulla ”jag hatar hen”-krönikan från nyheter24? (som jag inte tänker länka, länken går till en betydligt mer läsvärd text) Ska jag kommentera det sjuka i att regeringen vill inskränka föräldrars möjligheter att flaskmata sitt barn? Ska jag skriva klart texten om varför jag vill ha barn, såhär i ”varför ska man ha barn”-debattider? Ska jag besvara den okunniga, aningen kränkande men ärligt ställda frågan om trans och intergender som ställdes i mitt kommentarsfält häromdagen och samtidigt passa på att på tok för sent uppmärksamma Transgender day of remembrance? Eller ska jag i största allmänhet sucka och stöna över hur jävla trött jag är på att vissa menar att ”feminismen har gått för långt!”, trots att de kvinno- och hbtq-förnedrande uttalandena bara haglar bland de tonåringar jag möter varje dag, trots att heltidsarbetande kvinnor 2012 tjänade 52000 kronor mindre per år än heltidsarbetande män, trots att 8-åriga pojkar sexuellt antastar jämnåriga kamrater (flickor) i skolan, trots att ungdomar uppvisar en allt råare attityd till sexbrott och anhållna tonåriga våldtäktsmän inte ens fattar att de har begått ett brott och trots att de allra flesta människor helt uppenbart fortfarande inte vill förstå att transperson inte är något man väljer att vara utan något man är, på riktigt!, precis som att man är cisperson?

Jag vet liksom inte var jag ska börja.