Tag Archives: pojkar

Genusutmaningar i vardagen: Viljan att kön inte ska spela roll kontra vetskapen om att det visst spelar roll (i andras ögon)

1 Jun

Och annars då? Jo, i fredags var vi i badhuset hela familjen. Adrian peppade som en tok hela morgonen, sprang runt i lägenheten och ylade ”badsängen!!” och skulle givetvis klä på sig sin soldräkt (ja, soldräkt) redan innan det var dags att åka. Det känns fint på så många sätt att göra en sådan aktivitet tillsammans då och då; dels för att stilla det dåliga föräldrasamvetet i stressiga tider, dels för att det ju är mysigt på riktigt. Här hemma går vi varandra på nerverna allihop, liksom, och Adrian avskyr när jag sitter vid datorn med bedömningar och annat. Jag klandrar honom inte.

Väl i badhuset tolkades han som vanligt som flicka av alla som hade anledning att nämna hans könstillhörighet (varför folk alls känner behov av att nämna just könstillhörigheten är egentligen en fråga i sig). Jag förmodar att det var den gula dressen i kombination med frisyren som solklart signalerade ”flicka!” i folks medvetanden. Vi är vana vid det, han är van vid det och jag vet ärligt talat inte om han ”vet” vilket kön han har, eller förväntas ha. I morse deklarerade han för mormor via facetime att han är en kille, igår sa han till mig att jag är en kille och ofta är han själv ett monster, en samuraj, en tiger, en häxa, en prinsessa eller, allra oftast, ”bara Adian!” så äsch, de där etiketterna betyder väl inte så mycket. Han vet inte vad det betyder att vara ”kille” eller vad det är som gör en till en kille, och det känns väldigt skönt.

Frågan är hur länge det håller i sig.

Jag funderar en hel del på hur jag ska förhålla mig till alla könsnormer som ju blir så oändligt mycket mer påtagliga nu när Adrian blir större (här har jag skrivit lite om det tidigare). Nu syns det verkligen att han är den som bryter mönstret ute på lekplatsen, barnen frågar vilket kön han har och vissa använder demonstrativt hon som pronomen även då de vet att han heter Adrian. När han har den rosettprydda sommarhatten och blommig tröja på sig så kan de inte riktigt annat. ”Har han någon pappa?” frågar de, trots att de vet svaret, och därefter kommer följdfrågan: ”Vem är den riktiga mamman då?” Adrian bryr sig inte, så pass liten är han fortfarande, och vi svarar tålmodigt och pedagogiskt med förhoppningen att han själv ska kunna använda sig av våra svar så småningom. (Ett relaterat sidospår i sammanhanget…)

Det är onekligen stört omöjligt att skydda honom från verkligheten. Är det inte andra barn och vuxna så är det tv och… netflix. Netflix dignar verkligen av könsnormer av alla dess slag, och jag har känt mig kluven till hur vi ska förhålla oss – censurera eller låta honom välja? Hittills har det blivit det senare. Vissa dagar är det urgulliga ”Supertrion” som gäller, parallellt med ”Dora utforskaren” och ”långa prinsessan” (= Barbie, ett rätt underhållande program faktiskt, med en dialog som snarare riktar sig till oss som lekte med Barbie för tjugo år sedan). Det känns rätt bra när han tittar på de där serierna, inte en massa machonormer, inget våld.

…men så andra dagar vill han bara titta på Samurai Jack och Power Rangers. Jag fattar verkligen inte vad han finner så fascinerande med den omåttligt fult tecknade samurajen, men spännande är det uppenbarligen med våldsamma slagsmålsscener och snabba klipp. Till följd av denna fascination har han de senaste dagarna lekt samuraj just, men på något vis känns även det rätt… harmlöst.

wpid-img_20140531_084828.jpg

En melonätande samuraj med ”svärdet” innanför tröjan.

För han är så mycket mer än så. Jag hoppas och tror att den kommunikation som vi bygger vår uppfostran och vår relation med honom på, alla böcker vi läser tillsammans med honom varje kväll och alla kramar och pussar han får – allt det där… väger förhoppningsvis upp att han finner svärd och pinnar så fascinerande, otäcka lejon och tigrar, häxor, monster, sjörövarpirater – och grävmaskiner, vilka han tidigare varit totalt ointresserad av. Och vad är så farligt med det egentligen? Rädslan är väl mest den att de mer pojkkodade intressena ska omvandlas till någon slags sanning om vem han är, och att det ena ska utesluta det andra. wpid-img_20140524_095406.jpg

Adrian tvärtemot med byxor på armarna.

Det här med att tänka och uppfostra genusmedvetet är onekligen komplext, för det handlar om så mycket. För det första medvetenheten om att barns (allas) tilldelade könstillhörighet påverkar hur vi bemöts av omvärlden, hur vi förväntas klä oss och bete oss, vilka lekar vi förväntas leka, vem vi förväntas bli vän med och vem vi förväntas bli kär i och på sikt vilka yrken vi kommer välja och vara bäst lämpade för osv. För det andra viljan att förändra det just nämnda, att vidga normerna för det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt”, att omvärdera det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt” och vem som tillåts vara vad. För det tredje att förmedla till mitt barn att hens könstillhörighet är fullständigt ointressant för mig, men att samhället kommer lära hen det motsatta, och rusta barnet för att kunna stå upp för den hen är oavsett vem samhället tycker att hen ska vara.

Jag tänker även en hel del på balansen mellan att å ena sidan fylla de två av samhället accepterade könskategorierna med nytt innehåll som en del i strävan mot ett jämställt samhälle, och att å andra sidan helt och hållet omkullkasta tvåkönsnormen och cisnormen, för att på sikt uppnå en jämlikhet där alla räknas. Jag vill liksom inte beröva vårt barn hans könstillhörighet genom att ”hemlighålla” det faktum att det står ”pojke” i hans pass, men givetvis inte heller pracka på honom en könsidentitet som han kanske inte känner sig bekväm i. Snopp betyder oftast pojke, men inte alltid.

Som sagt. Adrian tolkas i de flesta fall som flicka bland människor vi inte känner. Helst skulle jag förstås önska att folk inte könade barn eller någon människa alls i tid och otid och helt utan anledning. Men så länge de nu sysslar med det gäller det att förhålla sig på bästa sätt. Vi brukar inte rätta, och än så länge gör inte Adrian det heller. Tids nog kommer han säkert göra det dock, och vi kan bara hoppas att han fortsätter gå sin egen väg, med sommarhatt, gummistövlar, hello kitty-väska och samurajsvärd – eller vad det nu må vara som är hans grej just då.

Allra viktigast och vår främsta förhoppning är ju att han i slutändan växer upp till en trygg individ som trivs med sig själv, som respekterar andra människor och som beroende på vad situationen kräver inte ryggar inför att kommunicera, gråta, trösta eller säga ifrån.

(Och precis när jag skulle posta detta dök ett färskt inlägg från Oxhen upp. Läs det också.)

Annonser

”Jag har behandlat mina barn precis lika!” – om att finna ”bevis” på biologiska könskillnader

15 Apr

Det är en klassiker: Personer som så gärna vill tro på att sociala omständigheter påverkar oss som personer (säger de), men som överallt tror sig finna ”bevis” på att pojkar och flickor, män och kvinnor ändå är och förblir olika:

”Det är ju bara att se sig omkring, killarna är hopplösa när det gäller att ha koll på sina grejer.”
”Ja, konflikterna och skitsnacket här i klassen är det ju tjejerna som står för – det går inte att komma ifrån!”
”Killarna vägrar ju läsa, det är helt enkelt typiskt killigt!”
”Min dotter har hjälpt till här hemma från början, medan min son bara har legat där framför tv:n…”
”Att killar är mer sexfixerade än tjejer går ju inte att komma ifrån, bara att kolla på löpsedlarna…”
”Jag har verkligen ansträngt mig för att behandla min son och min dotter EXAKT LIKA, men ändå är de så olika som de kan bli!”

Ni känner igen, va? Överallt hittar man belägg för att ”det är kört”, bevis för att pojkar är på ett visst sätt och flickor är på ett visst sätt, trots att man ”gjort allt”.

Jag vill dock bestämt hävda att nej, man har inte ”gjort allt”. Inte som enskild person och inte heller som ett enat samhälle (eh, det sistnämnda: långt ifrån…). Problemen i ovanstående uttalanden/synsätt är flera:

För det första benämner man pojkar och flickor som separata, särskilda grupper och generaliserar utifrån (förmodad) könstillhörighet. Kanske är det så att en majoritet av pojkarna respektive flickorna är på precis det sätt man beskriver, även på individnivå, men det finns alltid några individer som skiljer sig ifrån mängden. Dessa glömmer man bort och gör därmed osynliga; de räknas inte med i ”statistiken”, de ses som ”undantag från regeln”. Och genom att man redan från början har bestämt sig för att synliggöra och språkligt befästa det som stämmer överens med ens stående uppfattning (vilken allra oftast överensstämmer med rådande samhällsnorm) är det säkerligen en och annan unge som bara därför har hamnat i precis det beteende som man befäster:
”Hörni pojkar, ni måste skärpa till er och sluta glömma era pennor!”
”Hörni flickor, ni måste sluta att prata skit bakom ryggen på varandra”
Barnen lär sig hur de förväntas agera, helt enkelt, och bara genom att gång på gång få höra att de ”är” på ett visst sätt (även om det är ett oönskat beteende) så kommer många anpassa sig och se på sig själva på just det sättet: Pojkar är slarviga. Flickor pratar bakom ryggen och kan inte leka tre. Det blir som ett evigt upprepande mantra och en självuppfyllande profetia. I detta ingår givetvis också att gång på gång fastställa att kön är lika med könsorgan, bara det är högst problematiskt.

För det andra så tenderar man att inte ens lägga märke till allting som avviker från den rådande uppfattningen, den rådande normen. Kanske har man en klass där väldigt många av pojkarna gillar att läsa, kanske har man en son som är helt ointresserad av bollsport och fysisk aktivitet, kanske är en majoritet av tjejerna i klassen fotbollsspelare, kanske har man en dotter som inte alls bryr sig om att vara ”söt” och som aldrig har koll på läxorna. Dessa normavvikande beteenden och intressen kommer förmodligen antingen omnämnas som ”undantag”, som något ”ovanligt” eller så hamnar de i bakgrunden, medan de beteenden som faktiskt lever upp till normen, återigen, lyfts fram och befästs: De läsande pojkarna kanske även knuffas i matkön, de fotbollsspelande tjejerna kanske är väldigt utseendefixerade, den osportsliga sonen kanske aldrig hjälper till att duka bordet och den lite slarviga dottern kanske väldigt ofta hamnar i konflikter med sina tjejkompisar på grund av skitsnack. Då kommer dessa, normföljande beteenden förmodligen hamna i fokus för diskussionen ändå.

För det tredje: Alla barn ska inte behandlas prick lika, för alla barn är inte prick lika. Vare sig du har en son och en dotter eller två söner då kommer dessa inte vara exakt lika varandra, av flera olika anledningar. Och oavsett om ett beteende är ”biologiskt” och ”könsbestämt” eller avhängigt något helt annat, såsom plats i syskonskaran eller andra sociala faktorer, så ska väl inte vad som helst förklaras giltigt eller uppmuntras?

Jag kan illustrera med ett exempel:
En bekant berättade om sina två barn, en son respektive en dotter, vilka båda två gillar att läsa. Sonen har nyligen lärt sig att läsa själv och dottern, som är äldre, har kunnat sedan länge. Dottern läser ensam på kvällarna och vill ofta i anslutning till sin läsning, eller dagen efter, komma till föräldrarna och diskutera vad hon läst och dela med sig av funderingar hon har. Sonen kan som sagt läsa själv, men han kommer inte självmant till föräldrarna med sina funderingar kring vare sig läsningen eller något annat. Om föräldrarna ligger intill honom under läsningen, däremot, och uppmuntrar till samtal kring boken och kring allt som hänt under dagen, då kryper även hans frågor och funderingar fram.
Så hur agerar föräldrarna? Jo, de behandlar barnen olika helt enkelt, eftersom barnen fungerar på olika sätt. Att behandla dem lika hade i det här fallet kunnat stärka en rådande norm som säger att ”flickor har behov att prata om sina tankar och känslor, men pojkar har det inte”, men genom att behandla dem olika så blir det tydligt att pojkar visst kan ha behov av det, men vissa/många av dem behöver lite extra hjälp på traven för att komma till skott.

Biologi eller socialt arv i detta exempel? Tja, tämligen ointressant – kanske en blandning av båda. Flickan i exemplet har säkerligen flera kompisar som gillar att läsa och som hon kan ”prata problem” med, medan pojken kanske inte har det, med tanke på hur normen ser ut. Den enda intressanta frågan, tycker jag, är hur vi vill att det ska se ut och agera därefter. Hem, skola och helst hela samhället tillsammans… inte undra på att det dröjer så förbannat.

Dock ska tilläggas, vilket även knyter an till mina första två punkter, att jag har jäkligt svårt för så kallad ”kompensatorisk genuspedagogik” där alla pojkar på förskolan får pärla och pyssla medan alla flickor får härja i bygghörnan, exempelvis. Barngrupper är mycket mycket sällan så könsmässigt homogena, även om det ibland krävs att man sätter på de riktigt skarpa könsglasögonen för att få syn på de individuella skillnaderna. Som pedagog är det dock ens skyldighet att göra det, av flera anledningar.

Om långhåriga pojkar och korthåriga flickor och om barns rätt att vara sig själva

13 Apr

I kommande nummer av Vi föräldrar är jag och min lilla familj med på ett uppslag:1422542_10151973649132551_7705320813119292190_n Kommande, eftersom numret inte finns i butik än. Det är bara prenumeranter som redan haft äran att skåda oss. Kul grej att delta i, faktiskt, och särskilt kul att få vara med bakom kulisserna på ”hemma hos”-reportagen och inse att redaktionen inte alls kommer hem till en utan att alla deltagande familjer kommer hem till någon annan. Vi fick äran att fotas i någon annans badrum, betydligt luftigare än vårt.

”Artikeln då?” kanske någon undrar, och jag kan säga direkt att nej, det är inte värsta reportaget om oss, utan mest en väldigt lättsam liten intervju om… hår, och i vårt fall: hårklippning. Och den enda utsagan som litegrann speglar vår genusengagerade föräldrasida redigerades dessvärre bort i slutversionen, så förvänta er inget särskilt alls.

Dock tycker jag att temat hår är väldigt intressant just när man pratar och tänker genus och feminism och jag hade gärna ägnat lite mer tid åt det i intervjun: Barn i normbrytande frisyrer, om de starka könsmarkörerna som olika frisyrer utgör, om viljan att vidga normerna för och åt sina barn, att hitta balansen mellan det praktiska kontra det utseendemässiga och inte minst barnets egen vilja när det handlar om hens kropp och identitet.

Vårt barn har långt hår, ”trots” att det står ”male” i hans pass och det är egentligen inte så vansinnigt uppseendeväckande. Nog för att han tack vare frisyren ofta tolkas som flicka av omgivningen, men ser man sig omkring är det rätt vanligt med pojkar i långt hår, både i så kallade genusmedvetna kretsar och i familjer som inte alls tänker på sådant. Men, i just genusmedvetna familjer skulle jag nog vilja påstå att pojkar i långt hår är extra vanligt, kanske just för att håret är en så tydlig könsmarkör: Den korta snaggen eller den klassiska pottfrisyren anses typiskt pojkiga, och otaliga är de familjer med söner och döttrar, i vilka döttrarnas hår sparas ut för att kunna flätas och tofsas, medan sönernas hår klipps av så fort det vuxit ut. Många genusförälder vill ju gärna tumma lite på dessa starka utseendenormer, för att ge barnet olika alternativ inför den dagen hen är stor nog att välja själv, och då är det inte då konstigt att de stereotypa pojk- respektive flickfrisyrerna ofta undviks, tänker jag.

I facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” diskuterades hårfrågan för inte så länge sedan apropå att vissa medlemmar titt som tätt lägger ut foton på sina ”normbrytande barn”. Frågan som ställdes var varför det läggs upp så många bilder på pojkar i klänning eller med långt hår och så få bilder på flickor i kort snagg eller andra typiskt pojkiga attribut. Ja, det diskuterades även varför folk alls lägger upp bilder på sina barn i normbrytande outfits och dylikt, och om ”genus” verkligen är att bryta mot så många normer som möjligt… Men det är en annan diskussion (och för att själv genast svara kortfattat på den funderingen: Nej, att vara genusmedveten handlar inte om att göra statements eller uppfostra ”tvärtom” och det är inget nederlag att som genusförälder få en dotter som gillar dockor eller en son som gillar bilar. Läs gärna Ett tigerlivs inlägg ”Genusmedvetenhet eller tvärtomtänk?”.)

Hur som helst identifierades under facebookdiskussionen främst två alternativ till varför folk ofta ”stoltserar” med sina småpojkars normbrytande kläder och frisyrer, medan det omvända är ovanligare:

För det första för att det pojkiga och manliga av och i samhället generellt sett värderas högre än det flickiga och kvinnliga, och för att det därför redan är mer accepterat att som flicka vara ”pojkig” än att som pojke vara ”flickig”. Kanske kan det vara av denna anledning som genusmedvetna pojkföräldrar gärna talar om och visar bilder av sina pojkar i färgglatt, blommigt, med långt hår osv: För att uppvärdera det flickiga och kvinnliga, och för att visa att det är okej att pojkar tycker om stereotypt kvinnliga färger, prylar och uttryckssätt.

För det andra (eller som en fördjupning av det första) för att mycket av det stereotypt kvinnliga och flickiga verkligen bör uppvärderas mer än det gör, och för att mycket av det stereotypt manliga inte alls är särskilt eftersträvansvärt egentligen: Behöver vi fler machomän i den här världen eller? Skulle inte tro det. Och inte heller ska alla kvinnor ”bli som män” för att vi på sikt ska uppnå jämställdhet och jämlikhet liksom… (Obs, den sista meningen handlar på intet vis om transidentiteter, utan knyter an till en feministisk diskurs där lösningen på ojämställdheten anses vara just att kvinnor slutar vara kvinnor. Helt fel taktik, menar jag.)

När föräldrar stolt lägger upp bilder på sina pojkar i normbrytande outfits och frisyrer rör det sig därmed sammanfattningsvis om att dels uppvärdera det kvinnliga och dels att utöka pojkars valmöjligheter när det gäller kläder, hår, intressen, prylar osv. Kanske kan det även vara en strategi för att motverka homofobi och transfobi, vilken till stor del väldigt tydligt riktas mot bögar, ”feminina män” och transkvinnor: Kroppar som tolkas som manliga i stereotypt kvinnliga attribut provocerar.

Men.

Det är trots allt grovt förenklat och lite… lögnaktigt att påstå att det är ”okej att vara pojkflicka” eller att ”kvinnor och flickor har så mycket större könsmässigt spelrum än män och pojkar”. Som kvinna, tjej eller flicka är det trots allt bara okej att bryta mot könsnormerna till en viss gräns: Du får gärna vara lite ”tuff” och våga säga vad du tycker (så länge du inte är feminist eller säger något illa om män/manlighet, så länge du som flicka inte är ”oregerlig”, grov i munnen eller spydig i klassrummet), du får gärna vara sportig och stark (så länge du inte är lika snabb eller starkare än killarna i klassen och så länge du inte heter Caster Semenya), du får gärna ha en hyfsat laidback inställning till ditt utseende och inte vara rädd för att ”få lite skit under naglarna” (så länge du fortfarande är ”naturligt söt och så länge du inte ser ut som en man/kille). When darkness falls skrev bra om dubbelbestraffning nyligen, inget som rör barn i hennes text, men strukturerna börjar redan där…

När jag gick i mellanstadiet hyllades de coola tjejerna i ”robynfrisyr”, men den ocoola tjejen i vanligt kort hår ansågs äcklig, och särskilt äcklig just på grund av det korta håret. Mina syskon har under sin skoltid pratat om vilka man kan leka och inte leka med, och just den där tjejen i kort hår… Nä, henne vill man inte vara med, hon är konstig, ”hon vill vara som en kille”. Och ser man sig omkring i vilket klassrum som helst, från förskoleklass upp till högstadiet, är det extremt ovanligt med korthåriga tjejer. Normen att som tjej ha långt hår är extremt stark, helt enkelt, och jag gissar att även många genusmedvetna föräldrar kan dra sig lite för att klippa sina flickor rejält kort. De berövar dem liksom deras flickighet, deras söthet. Enligt normen, alltså. Och detta är givetvis en norm som minst sagt behöver krossas, utan att för den skull i nedvärdera det som idag klassas som kvinnligt. Vi måste alla ha rätt till fler alternativ, vi måste själva få välja hur vi vill se ut.

…och så har vi ju, till sist, det faktum att vi pratar om barn och att barn inte är några utställningsdockor i första hand. Nej, de är barn, som leker, rullar sig i sandlådan, kladdar med mat i håret, vägrar duscha, avskyr att borsta och frisera… Är långt hår egentligen passande för någon unge? Egentligen?

Jag frågar mig det ibland när jag borstar Adrians hår, vilket klibbar och tovar ihop sig till dreadsliknande korvar nattetid. Han är håröm, han avskyr att borsta håret, det är en kamp nästan varje gång. Varför utsätter vi honom för det? Och varför utsätter ungefär varje flickförälder sina döttrar för det? För att de ska vara söta förstås. För att kunna fläta och sätta upp i tofsar. För att det ska synas att de är flickor. Och samtidigt blir alla dessa flickor ständigt tränade i tålamod, i ”vill man vara fin får man lida pin”. I många fall är det även en social träning, att man sitter och småpratar medan man borstar och kammar. Sådant som pojkar inte fixar, sägs det.

Just det där är faktiskt en anledning till att vi envisas med att Adrian ska ha långt hår ett tag till: För att han är fin i det, ja, men också för att den där stunden i knät känns så värdefull. Han är sällan still annars (utom när vi läser böcker, så där har vi också ett bra mystillfälle) och utan borstningsstunden går ännu en fantastisk möjlighet till närhet, en lugn stund och social samvaro till spillo. Jag tror att de där stunderna är extremt nyttiga, särskilt kanske när man har ett barn som kategoriseras som ”pojke”.

Samt, förstås, att vi än så länge inte vet vem han är eller vill vara. Pojkrollen finns redan där, färdigpaketerad, bara att trä på sig. Men alternativen måste vi ge honom. Och en del i det är något så ytligt som en frisyr. Så enkelt är det.

Tänk om jag skulle ha inställningen att mammor och söner aldrig kan bygga upp en riktigt nära relation?

28 Nov

image

image

image

imageOvanstående konversation ägde rum i kommentarsfältet inne hos Oxhen, under det mycket flitigt delade inlägget ”Pojkar” där kloka Oxhen en gång för alla uppmanar oss vuxna att ta ansvar för våra barn – och främst våra pojkar! – genom att inte avfärda deras normativt pojkiga beteende med att ”de är pojkar” utan att istället aktivt börja arbeta för jämställdhet och mot destruktiva könsnormer. Nej, hon skriver inte ordagrant så, men jag vet att det är det hon menar och jag tänker osökt på det inlägg som jag skrev häromveckan om att det är mansnormen som behöver problematiseras, inte kvinnonormen. För om vi inte ser upp så är det, på sikt, pojkarna, killarna och männen som kommer bli de stora förlorarna i det här samhället (eller tja, kanske mest vi andra egentligen – vi som tvingas städa upp efter allt de ställt till med). Vi kan inte ha så låga förväntningar på pojkar som vi har, vi kan inte ställa så låga krav – varken i skolan eller hemma – och vi kan inte sucka över och sedan prata bort vissa pojkars direkt olämpliga och kränkande beteende med att ”de är pojkar” – och samtidigt låta dem fortsätta i all oändlighet; fortsätta ta plats från de andra barnen, fortsätta misslyckas i skolan, fortsätta skämta och garva över våldtäkt och horfittor, fortsätta se och behandla tjejer och kvinnor som objekt utan att inse konsekvenserna av sitt handlande.

Det går inte.

Och vad som absolut inte går i allt detta, det är att vi vuxna fortsätter ha inställningen att pojkar behöver främst ”manliga” förebilder och att kvinnor – exempelvis deras mödrar – aldrig kan få samma nära relation till sin son som en man kan. Det fungerar liksom inte. Pojkar måste lära sig att det går att identifiera sig med kvinnor också och de måste definitivt få ta del av de normativt kvinnliga idealen; empati, omhändertagande, förmågan och viljan att backa för att någon annan ska få plats, vetskapen om att det är okej att gråta, lyhördhet, förmågan till ansvar för nära relationer och hemmiljön. Jag säger inte att alla människor födda med snopp saknar dessa egenskaper (eller att alla födda med snippa automatiskt besitter dem), men jag vet att detta inte är något som vanligtvis uppmuntras hos den grupp barn vi kategoriserar som ”pojkar” – för pojkar ska liksom vara lite stökiga, ha svårt att sitta still, avsky att läsa, pyssla och andra stillsamma lekar. Vuxenvärlden ser det så och barnen lär sig snabbt att det är så det ska vara.

Och i skolan talas det om att alla stökiga pojkar behöver manliga förebilder att identifiera sig med, för de lyssnar liksom bättre då. Även föräldrar till pojkar ber uttryckligen om att deras söner ska få en manlig klasslärare eller mentor, menar att de behöver manliga förebilder som de kan lyssna på och lära sig något av. Kvinnliga lärare, ni vet, vi är ju mest som tjatiga mammor. Och vilken pojke behöver ännu en tjatig mamma som ändå inte har något att säga och som han ändå inte kan identifiera sig med?

Vårt barn har två mammor, två så kallade ”kvinnliga” förebilder om man så vill. Tänk om vi skulle ha inställningen som så många andra har, att söner aldrig kan få en riktigt nära relation till sin mamma – hur sjutton skulle det se ut? Om vi från början, så fort vi fick syn på vårt barns snopp vid förlossningen, ryckte på axlarna och tänkte ”jaha, typiskt, det här barnet kommer vi ju aldrig kunna klicka med fullt ut! Vad synd för honom och för oss!” Det vore ju i så fall rent förkastligt av oss att alls föda ett barn till den här världen när vi på förhand visste att det skulle kunna bli en son; ett barn utan en förälder att fullt ut relatera till.

Nej, vi utgår självklart ifrån att vi kommer kunna bygga upp en god och nära relation till vårt barn. Kanske kommer han ”föredra” eller klicka bättre med en av sina mammor, kanske kommer den ena av oss bli den som han hittar på flest aktiviteter med (med min fru om han visar sig gilla sport, med mig om han vill börja spela teater, sjunga eller syssla med något annat kulturellt) och kanske kommer den andra av oss bli den som han gråter ut hos – men oavsett vad så utgår vår barnuppfostran och vårt förhållningssätt till honom ifrån att vi är hans föräldrar och han är vårt barn, oberoende av vilka könsorgan alla inblandade bär runt på. Hans könsidentitet känner vi för övrigt inte ens till än.

Malin motsätter sig i konversationen ovan skuldbeläggningen av enskilda kvinnor som går runt med inställningen att deras söner är av en annan art än de själva, men för mig handlar den här diskussionen inte om att skuldbelägga någon alls. Det handlar om att medvetandegöra och att uppmuntra människor av alla kön till att återta makten i deras relationsskapande med barn och ungdomar. Det handlar också att göra människor medvetna om att vi faktiskt inte har en aning om vilka våra barn är bara för att vi har sett deras könsorgan. Vi vet inte om vårt snoppbärande barn kommer bli en sån där som har svårt med läsningen, som springer runt i klassrummet istället för att sitta still, som älskar krigslekar men hatar dockor och som helst bara leker med andra killar men gärna frågar chans på tjejer när han går i första klass – vi vet inte ens om han kommer känna sig bekväm med att kallas pojke, så varför ska vi från början utgå ifrån att så är fallet?

Och varför sjutton ska vi inskränka vårt barns möjligheter att lyckas väl i skolan genom att inte aktivt uppmuntra läsning, varför ska vi undvika att förmedla hur viktigt det är med empati, omsorg och kommunikation genom att typ slänga bort dockorna och varför i hela friden ska vi lära honom att andra snoppbärare är sådana som han kan (och får) identifiera sig med, medan snippbärare är sådana som han inte kan (och absolut inte får) identifiera sig med, men hemskt gärna bör springa efter och tafsa på när tillfälle ges?

Jag förmodar att dessa tankar kan vara svårare att greppa för personer som lever i en heterosexuell kärnfamilj. I en familj med föräldrar av olika (cis)kön, kanske även med barn av olika kön blir det säkerligen lätt så att man ramlar i fällan att pappan hittar på ”killgrejer” med sonen och mamman hittar på ”tjejgrejer” med dottern, och mer eller mindre omedvetet är det dottern man ropar på när bordet ska dukas och sonen får följa med när pappa ska åka för att besiktiga bilen eller när veden ska bäras in. Säkerligen är det även så att man i skolåldern gärna konstaterar att ”jo, dottern hon gör ju sina läxor utan att man behöver säga till, men annat är det med sonen – han spelar hellre datorspel eller är ute med kompisarna, haha” och så är det liksom inget mer med det. Man låter det hända bara, och är man orolig för något av sina barn så är det för att dottern ska råka illa ut när hon går hem från kompisen sent på kvällen, man kanske ojar sig över att hon är så lättklädd på de där facebookbilderna hon lagt ut och man undrar varför tonårstjejer är så fixerade vid sitt utseende. Sonen, han bara är liksom och hur han mår vet man inte riktigt – han drar sig mest undan, men sådär är väl tonårssöner?

Puh.

Vad jag vill säga här är väl helt enkelt att vi inte får ge upp och tänka att ”saker är som de är”. Vi som eftersträvar och önskar oss en jämställd och jämlik värld, vi måste aktivt fundera över hur vi ser på och förhåller sig till våra barn och unga och kanske även förändra ett och annat hos oss själva, i vårt bemötande och vår relation med barnen. Vi lever i ett könsdikotomt och patriarkalt samhälle och å ena sidan är det detta vi måste förhålla oss till (självklart är det därför som pojkar oftare ser upp till, identifierar sig med och lyssnar just på män medan flickor oftare identifierar sig med kvinnor, men också ser upp till män), men å andra sidan – om vi vill förändra något, i grunden, då måste vi börja med barnen och då måste vi tänka utanför denna könsdikotomi och agera utifrån det.

Och så tar vi det igen: Nej, alla barn har INTE en pappa!

18 Aug

Adrian ska byta förskola. Efter att vi under ett drygt halvår har haft 20-25 minuter att promenera enkel väg så kommer det nu bara ta ett par minuter att lämna och hämta, och det ska naturligtvis bli väldigt skönt. Men därutöver känns det förstås sorgligt att lämna förskolekompisarna och den personal som vi och Adrian har lärt känna och knutit an till, och dessutom innebär detta byte att börja om från början med ”upplysandet” kring vår familj, kring normer, genus och hbtq. För ja, vi landar tyvärr där igen.

Jag och Adrian var på inskolningssamtal i torsdags och efter att Adrian plötsligt börjat babbla något om ”pappa” (vilket han gör titt som tätt numera, han utforskar ju världen och lär sig sätta ord på människor runt omkring sig – och pappor finns även i hans närmaste omvärld, även om ingen av dem är just hans pappa) så såg jag min chans att en gång för alla slå fast hur vi benämner vår familj. ”Adrian har ju två mammor”, sa jag, ”och alltså ingen pappa.” Den ena barnskötaren verkade med på noterna direkt, men den andra ville genast ta ett exempel med ett annat barn där mamman påstått att barnet inte alls hade en pappa, utan bara en mamma och så la hen till, som ett försök att få medhåll från mig: ”Alla barn HAR ju en pappa! Någonstans!”

Ridå.

”Nej”, sa jag i mitt mest pedagogiska tonläge. ”Alla barn har inte en pappa, och Adrian är en av dessa. Det är ingen stor grej, det är bara som det är: Han har två mammor.” Och för säkerhets skull förklarade jag även att han blev till med hjälp av donator, och att en okänd donator förstås inte är någon pappa. ”Va? Var det inte någon av er som födde honom?” frågade barnskötaren då, ytterst förvirrad, och jag fick specificera att det rörde sig om spermadonation. Därefter pratade barnskötaren vidare om det där andra barnet som enligt hen faktiskt hade en pappa, men att den mamman inte ville erkänna det för att hon varit sur. Och så vidare.

Bemötandet var inte på något sätt medvetet otrevligt – men känslan var naturligtvis ändå inte positiv. Helt uppenbart var detta något nytt för barnskötaren, och det är minst sagt på tiden att även hen konfronteras med hur verkligheten också kan se ut. Vår oro nu handlar mycket om hur det egentligen står till med genusarbetet på den där förskolan… förmodligen kan det nog sägas vara ”noll”. Utöver pappa-missen valde nämligen båda barnskötarna att nämna att det bara kommer finnas två flickor och hela nio pojkar på avdelningen i höst, ”och det var ju lite olyckligt”. Här känner jag såhär: Varför är könsfördelningen i en grupp tvååringar viktig att ha koll på och tala om? Alls? I min värld är det fullständigt irrelevant. Men – den som tycker att det är viktigt med jämn könsfördelning bland tvååringar anser såklart att det är skillnad mellan pojktvååringar och flicktvååringar, och jag förmodar att förväntningen då består i att det kommer bli väldigt stökigt i en grupp med nio tvååriga snoppbärare. Puh.

Hur som helst. Nu känner jag mig nästan lite elak som berättat om detta, men kanske blir det en ögonöppnare för någon – och för er som redan är/vill bli genusmedvetna och aktivt försöker jobba genusmedvetet och/eller normkritiskt i största allmänhet kan det vara en uppmaning att tipsa er omvärld om hur man inte bemöter en regnbågsfamilj samt att inte landa i fällan ”genus handlar om att könen (könsorganen) ska vara lika många i exakt alla sammanhang för då är vi i hamn”.

Adrian hade för övrigt klätt sig själv inskolningssamtalet till ära, och såhär såg han ut: IMG_20130815_074531…på tal om att alla barn med snopp är så himla macho osv…

Hur var det nu, efterfrågan styr utbudet…?

16 Maj

Eller är det tvärtom?

Jag pratade med en vän från skoltiden igår som berättade om när hennes två barn, som är i förskoleåldern, hade besök av en kompis i samma ålder. När hon tog på sonen en lila jacka inför att de skulle gå ut utbrast kompisen:
”Men han har ju en tjejjacka!!”
”Vad menar du?” sa min vän, ”vem har sagt att det är en tjejjacka?”
”Affären!” svarade barnet bestämt.

Jojo, flickor vill ha lila jackor, det är därför de tillverkas och placeras på flickavdelningen… Eller så är det, som sagt, precis tvärtom: Barnen har ingen aning om vad som är flickigt eller pojkigt eller vad kön spelar för roll över huvud taget – men de lär sig jäkligt fort, ”tack” vare utbudet i butikerna, och tack vare sånt här:

image

Ps. Och har du, mot all förmodan antar jag, inte läst detta inlägg från i lördags än – gör gärna det.

Feminism och jämställdhet måste sluta vara en ”kvinnofråga” – och det måste börjas i tid!

15 Maj

Apropå vad Karins Konstgrepp skriver här om hur det gång på gång tydliggörs att allt som rör feminism och jämställdhet är en kvinnosak – något som främst angår och gynnar (eller drabbar) kvinnor, tjejer, flickor och något som vi därför är ensamt ansvariga för att belysa och arbeta med – så känner jag att jag måste utveckla mina tankar kring detta ämne ytterligare.

I morse skrev jag om att mina elever just nu läser boken ”Den osynliga flickan” och att vi utifrån den kommer att diskutera jämställdhet, genus och på vilka sätt könstillhörigheten spelar roll i deras liv just nu. Jag citerar min egen slutkläm i detta inlägg:

Den främsta utmaningen (utöver att de måste lyssna på varandra) är nog att få fram vilka nackdelar det finns med att vara kille eller man i dagens samhälle, och på vilka sätt killar och män skulle vinna på att synen på kön förändrades och samhället blev mer jämställt. För de flesta har ändå bilden av att det manliga är det mest eftersträvansvärda.

Boken förmedlar att det är jobbigt, ja, på många sätt ett straff att vara kvinna, elevtexten jag refererar till fokuserar främst på att tjejer bestraffas till exempel när de pratar för högt eller inte tar ansvar – så jag skulle vilja tillföra något nytt i deras tankevärld. Framför allt vill jag få dem att inse att det är de som är framtiden. De har tamejtusan makten att förändra hur mycket som helst – men de måste förstås se vinsterna, möjligheterna och vilja nå dit också.

För många av mina elever är kön något otroligt… grundläggande. Utgångspunkten i allt, liksom. Kön bestämmer hur du ska klä dig, vilken frisyr du ska ha, vem du ska vilja sitta med i matsalen och umgås med efter skolan, vem du ska bli kär i, vilka filmer du ska tycka om och vilka böcker du ska läsa. Och de känner även till att Sverige inte är fullt ut jämställt; de vet att kvinnor tjänar mindre än män, de vet att män ”är” bättre på sport och att herrsport har högre status är damsport, de vet att Sverige aldrig har haft någon kvinnlig statsminister och de vet att tjejer objektifieras och sexualiseras på alla möjliga arenor runt om i samhället och att folk å ena sidan tycker att detta är fel, men att det å andra sidan tillåts fortgå. De vet även att så kallade kvinnliga attribut och intressen överlag är lite sämre, lite löjligare än manliga dito, och de vet att män inte bör syssla med kvinnliga aktiviteter eller klä sig i kvinnliga attribut – medan motsatsen anses rätt okej.

Med allt detta som utgångspunkt är det ganska självklart att det i deras värld inte direkt finns några nackdelar med att vara kille eller man. Att vara kille är helt enkelt lite bättre än att vara tjej, och vem saknar att kunna föda barn och få sminka sig liksom?!? Och inte vinner väl killar på att damfotboll blir lika stort som herrfotboll..?

Barn lär sig tidigt vad som är eftersträvansvärt och vad som är mindre värt, vad som rör mig och vad som rör dig – och om vi lyckas förändra barns attityder så förändras på sikt hela samhället. Det tror jag stenhårt på. Ursprungligen och i grund och botten handlar förstås feminism om att tjejer måste få samma rättigheter som killar, att kvinnor ska ha samma möjligheter som män. Men hur för vi diskussionen med våra barn och ungdomar utan att befästa och reproducera synen på kvinnor som underordnade och män som överordnade? Och utan att befästa uppfattningen om att kön är så otroooligt viktigt i alla lägen?

Jag har tidigare skrivit (här, till exempel) om att jag å ena sidan förstås ser poängen med att räkna antal personer av varje kön, att föra könad statistik och så vidare – men å andra sidan avskyr jag detta eviga könande. Hur ska vi få till någon förändring när vi ständigt markerar hur otroligt väsentligt könet är? När ska vi börja se bortom könet och på riktigt tänka främjande arbete – för alla människor, och inte heller bara de som följer normen?

Det går runt lite i mitt huvud känner jag, men främst tänker jag nog på hur superviktigt det är att när vi pratar om genus och jämställdhet, om normer, om feministiska frågor med barn och ungdomar så måste vi akta oss jäkligt noga så att vi inte fokuserar på tjejernas underläge och killarnas överläge. Vi måste prata om människor, om egenskaper, om förhållningssätt, om bemötande och om hur vi vill ha det i samhället helt enkelt. Hur ska vi vara mot varandra? Vilka egenskaper främjar ett gott samhällsklimat? Vad är rättvist och vad är orättvist? Vad är makt och hur kan man använda den på ett bra respektive dåligt sätt? Och så vidare.

Nåväl. Nu ska jag gå hem. Vi får väl se vad vi kommer fram till i mina klasser när vi har den där diskussionen i morgon…

Nej, jag tycker inte att manligheten bör hyllas som det bästa och mest eftersträvansvärda alternativet

14 Maj

Jenny P, eller Brunheten som hon också kallar sig, länkar i det här inlägget till min text från i lördags och i detta ännu färskare inlägg uttrycker hon en önskan om att föräldrar till söner ska skriva kritiskt om mansrollen och manlighet någon jäkla gång – inte bara fokusera på tjejer och kvinnligheten som det största problemet när det kommer till genus och jämställdhet. Jag håller med henne till fullo, och jag måste erkänna att jag först blev lite… småsur när jag läste inlägget som på ett sätt kritiserar min text om barnkläder, för även om jag förstår att hon främst använder det som en utgångspunkt för att uttrycka en frustration över något hon funderat på i flera sammanhang, så känns det lite orättvist. Jag skriver ofta problematiserande om mansrollen, för jag tror inte att världen skulle bli en bättre plats om allt vad så kallad ”kvinnlighet” heter suddas ut från jordens yta. (Sedan ska jag dessutom erkänna att jag har rätt svårt för kritik, det är jag medveten om och jobbar ständigt med… Den förbaskade självkänslan, you know.)

Just NU har jag dock ingen tid att författa en massa nya klokheter, men istället länkar jag rakt upp och ner till några äldre inlägg jag skrivit som behandlar pojkrollen utifrån olika vinklar (och flera inlägg behandlar även normkritik i förhållande till kön på ett generellt plan). Och ja, mina ”gamla” inlägg är högst aktuella fortfarande, det allra mesta blir faktiskt inte för gammalt än på ett tag (tyvärr, eller vad jag ska säga).

Argumentet att kvinnor bör ”ta för sig mer”
står mig ganska långt upp i halsen. Varför anses det generellt bättre att ”armbåga sig fram” och ”ta plats”, bör vi inte i större utsträckning hylla de stereotypt kvinnliga egenskaperna – som t.ex. lyhördhet, att ge andra plats att synas, empati – istället?

Vilket är bäst – att vara fin eller att bara få vara?
Jag som har en son kan ibland känna att jag önskar att mitt barn också ska få höra hur fin han är. Är det alltid ”fel” att vara fin?

Tänk om ingen vill vara man till slut?
”För nu tänker jag som lärare och som förälder igen. Och jag har ju ett barn med snopp, som omtalas med pronomenet ”han” och i vars pass det kommer stå ”man” när han växer upp. Jag möter även en massa pojkar, unga killar i min lärarroll varje dag och flera av dem har för länge sen lärt sig hur en pojke ska bete sig och utövar detta beteende för fullt hela dagarna, både i klassrummet och ute i korridoren. De tar plats, överröstar de andra, många struntar i eller tar lätt på skoluppgifter.”

Pojkar kan också läsa – om vikten av att läsa skönlitteratur
Vi hjälper inte pojkarna genom att se läsning som en kvinnlig, och därmed omanlig, aktivitet.

Är det okej att önska kön på sitt barn?
”Och någonstans där, utifrån hur samhället ser ut nu, är jag på något sätt glad att vi fick en son. Mitt i all debatt om feminism och frågan om jämställdhet, där tendenser finns att polarisera ytterligare mellan ”män” och ”kvinnor”, och där mansrollen tenderar att fyllas med rätt negativt innehåll – då skulle jag vilja uppfostra en son som är trygg i sig själv, som inte känner press att vara hård och stark och macho, som (förstås) varken ska behöva identifiera sig med förövarrollen eller känna sig skuldbelagd.”

…och två läsvärda inlägg, tycker jag, som problematiserar det eviga könandet på ett bredare plan:

Tänk om det vore okej att använda ”hen” i sandlådan
Nej, det går inte att skylla på normkritiken

Sådär ja. Varsågoda och trevlig läsning!

Även när vi stampar runt på samma ställe för vi utvecklingen framåt

13 Maj

Anette kommenterar det här inlägget med att det känns 90-tal: Är vi inte förbi detta med rosa på pojkar och blått på flickor nu? Är det inte dags att släppa barnkläderna och föra kampen vidare?

Å ena sidan håller jag med. Det är väl ett evigt tjat om barnkläder och självklart borde vi ha kommit ”längre” (vad nu längre innebär? Alltså, vad är steg 1 och vad är steg 2, 3, 4…?). Men å andra sidan: Hur långt har vi kommit? Bilderna jag tog i lördags togs just i lördags, 2013, och jag tog dem av förundran över hur jäkla snett det fortfarande är när det kommer till allt vad ”flickor” och ”pojkar” heter. Hur kommer det sig att de större klädkedjorna säljer skit som det där och delar upp som de gör?
Jo, för att folk köper och klär sina barn i det.
För att barnen lär sig vad som ger dem ”rätt” uppmärksamhet.
För att folk anser att det är en milsvid skillnad mellan pojkar och flickor och ”det måste det väl få vara?”
För att allt som frångår de stereotypa könsnormerna gång på gång fördöms eller helt och hållet osynliggörs.

När jag publicerade alla dessa bilder hade en kompis precis kommenterat på ett tidigare inlägg att pedagogerna på deras förskola talar om att flickor och pojkar ”leker olika” som om det vore ett självklart faktum, en annan om hur hennes dotter blir ifrågasatt av andra barn när hon har Blixten McQueen-strumpor för att de är till för pojkar och en av mina elever argumenterade häromdagen i klassrummet för vilka filmer som är tjejfilmer och vilka som är killfilmer – och det var intet nytt under solen där, kan jag säga.

När man själv redan har omvärderat hela sin syn på och uppfattning om kön är det lätt att tro att resten av världen har det också. Vi umgås i vår lilla bubbla där de flesta kanske är genusmedvetna och normkritiska och att prata om barnkläder kan kännas rätt löjligt. På samma sätt kan jag tycka att det känns löjligt att prata om att komma ut som homosexuell, uppmärksamma att kändisar kommer ut och liknande. För shit, det där är väl också passé nu? Men jag påminner mig själv ständigt om att nej, så är det förstås inte – det är bara i min egen skyddade värld som det är frid och fröjd (oftast, för även jag har stött på homofobi). Allt förutom heterosexuell tvåsamhet är fortfarande i större delen av samhället, och framför allt ute i världen, något annorlunda, i ”bästa” fall lite spännande – men för många främst något stötande, obehagligt, äckligt, precis på samma sätt som många anser det onaturligt och fel att pojkar vill ha rosa eller leka med dockor (och ja, enligt många hör dessa fenomen dessutom ihop – för inte kan väl en blivande heterosexuell pojke uppskatta en så feminin färg som rosa?).

Nästan varje dag är det någon som har hittat till min blogg via sökord som ”att komma ut”, ”första gången lesbisk”, ”hur komma ut” – eller som igår:
image

Folk undrar, för vill veta, folk vet inte och tycker att det är rätt främmande. Senast igår var det ett barn på lekplatsen som inte riktigt fick ihop det med vem som var vem av mig och min fru:

”Är du hans mamma?”
”Ja.”
”Men vem är han?”
”Hon menar du? Hon är min fru, Adrians mamma. Han har två mammor.”
”Hans låtsasmamma?”
”Nej, hans riktiga mamma. Vi är riktiga mammor båda två.”
”Kan man ha två mammor??” Och så ett par ögon stora som tefat.

Vad blir då kontentan av detta något spretiga måndagsinlägg? Vi måste tänka utanför vår egen lilla värld, även vi som är vana att tänka genusmedvetet och normkritiskt, även vi som bryter mot köns- och/eller sexualitetsnormer, ser det som ren vardag och kanske inte heller stöter på motgångar särskilt ofta – eller har lärt oss att hantera dem. Självklart ska vi se bortom barnkläder också, men vi får inte släppa det helt i tron om att folk och resten av samhället hänger med – för det gör de inte. Allt hänger ju dessutom ihop, och debatten om barns kläder har definitivt att göra med synen på könsroller, sexualitet och jämställdhet i största allmänhet. Ofta är diskussionen om kläder dessutom en trigger till att komma åt annat, något djupare och det som vi egentligen vill åt.

Även om det känns som att vi stampar och stampar utan att komma någon vart i vissa frågor så tror jag stenhårt på vikten av att ständigt börja från grunden, på en enkel och begriplig nivå, i folks vardag. Det gäller bara att ha en rejäl dos tålamod. Och sakta men säkert går det faktiskt framåt.

(Mer om att tala så att folk begriper har jag skrivit här, bland annat. Mycket sägs onekligen om och om igen i den här bloggen, fast på lite olika sätt varje gång. Det är åtminstone mitt mål!)

”Genuskrigaren” besvarar gårdagens frågor och funderingar

12 Maj

Mitt inlägg från igår har hittills visats 3500 gånger sedan det publicerades. Jag har aldrig haft så många besökare på en och samma dag som jag hade igår eftermiddag och kväll. Orsaken? Lady Dahmer länkade mitt inlägg på sin facebooksida. Detta har hänt en gång förut, gällande detta inlägg, och även då sköt statistiken i höjden – men inte alls på samma sätt som nu. Barnkläder är med andra ord något som engagerar många, och långt ifrån alla är positiva till det jag skrev igår, många tycker förstås att jag fjantar, överdriver och att hela genusdebatten har gått till överdrift. Folk får inte vara kvinnor och män längre! Barn får inte längre vara flickor och pojkar! 

Alltså, ursäkta, men vem som helst som ser sig om i kläd-, sko- och leksaksbutiker eller för den delen i en förskole- eller högstadieklass måste väl för sjutton se hur det ser ut? Hur många beiga kroppsstrumpor finns ute på marknaden? Hur många klädbutiker skippar skyltarna för ”flick” och ”pojk? På hur många förskolor har 90% av alla flickor inte en rosa eller lila overall och alla pojkar inte en blå, grön eller svart? Nej, jag tänkte väl det. Normerna kring kön är på många sätt extrema nu för tiden, antingen/eller-tänket är starkt och ramarna för hur en flicka respektive en pojke får se ut och bete sig är supersnäva (även om det, till min stora glädje och – antar jag – till genusmotståndarnas förtret faktiskt sker förändringar, sakta men säkert…). Lisa // Mondokanel skriver pedagogiskt om detta apropå mitt inlägg – läs gärna det efter att ni lärt klart det här.

Det som jag tycker är intressant med inlägget från igår är att reaktionerna egentligen inte är reaktioner på det jag faktiskt skriver, utan det är reaktioner på ”genuskrigarnas dumma åsikter i största allmänhet”. Jag fördömer inga enskilda personer i mitt inlägg, jag skriver inte att pikétröjor är fula, att det är synd om mig för att jag inte ”kan” handla på H&M eller att jag förbjuder mitt barn att bära blått – men ändå får jag kommentarer som om jag hade skrivit det.

Hur som helst. Jag tänkte vara så pedagogisk jag kan en söndag som denna och helt enkelt plocka ut några av kommentarerna och frågorna från gårdagen och besvara dem rakt av. Eftersom det blir rätt långt lovar jag att bjuda på en bild av mitt barns garderob (ett gratis genustips, kan man säga) längst ner, så har ni en morot att orka läsa hela vägen…

Varför ska inte barn få ha kända motiv som de gillar? Hur ser bra könsneutrala kläder ut i sånt fall? Vad är ok?
Självklart ska barn få ha kända motiv som de gillar, men varför ska motiv som Blixten McQueen och Angry Bird sys fast på breda tröjor och placeras på en pojkavdelning medan en flirtande Hello Kitty och Pippi Långstrump placeras på tjejavdelningen på figursydda tröjor med volanger? Jag tycker att alla kläder utom de riktigt utmanande är okej och bör kunna bäras av alla barn utan att klädkedjorna ska lägga sig i vilket könsorgan som lämpar sig bäst i kombination med plagget. Funktionen först (skydda mot sol, kyla, vind och vatten, samt förstås bekvämlighet och lekvänlighet) och utseende sen. En minibikini skyddar knappast mot solen, en kjol med massa ryschpysch inbjuder inte direkt till lek och bus. Alla barnkroppar är olika, och flickkroppar är långt ifrån alltid smalare än pojkars – så varför ska flickkläderna uteslutande vara snäva och figursydda medan pojkarnas är rymliga och breda?

Man köper väl dom kläder man vill? Vill du köpa en tröja med bilar till din dotter eller om hon vill ha den själv så varsegod! Det är ju du som väljer?
Det är utbudet som styr vad jag kan köpa, och är utbudet snävt tvingas jag köpa snävt. Uppdelningen hos de större klädkedjorna (där de flesta har råd att köpa barnkläder) är extrem och det finns få mellanting när barnen är över två. Mitt barn kanske inte alls gillar bilar, men hen kanske inte heller gillar Hello Kitty. Ett par baggyshorts från killavdelningen kanske är för stora och breda för mitt barns späda kropp, men jag kanske inte har lust att klä hen i tighta minishorts. Och det är starkt förenklat att säga att ”det är jag som väljer” – vi påverkas alla av normen, och en flicka lär sig tidigt att det gäller att vara fin och söt, oavsett hur hon egentligen skulle vilja se ut. Då har hon själv, och för den delen jag som förälder, svårt att stå emot. Målet är väl ändå starka, trygga individer som vill och vågar stå upp för den de är?

Vem blir attraherad av ett barn för vad de har på sig? 
Ingen förhoppningsvis. Och om syftet inte är att barnet ska attrahera eller utmana så ser jag ingen poäng med att klä barnet i utmanande kläder, som t.ex. framhäver dess former eller låter magen vara bar.

Vad är det för fel på färgglada piketröjor?
Det är inget fel alls med färgglada pikétröjor och jag skrev heller inte i inlägget att det är något fel med dem. Bilderna valdes ut för att visa på de tvära kasten och den snäva uppdelningen: Pojkar i piké och flickor i figursydda t-shirts med lite rysch på axeln och i den lilla urringningen (flicktröjorna är dock inte med i inlägget).

Vill man smycka sin pojke så köper man tjejkläder, vill man ha pojkaktiga kläder till sin dotter så köper man det, så länge dom är för små för att ha en egen vilja. Problem solved.
Eller så erbjuder klädbutikerna ett bredare utbud där allting inte är extremt könat? Kläder som i första hand är sköna och fungerar bra att leka i?

Eller är det uppdelningen som stör? Jag lovar att 95% av dagens föräldrar klär sina barn efter sina kön.
Ja, uppdelningen stör – och framför allt de extremt tvära kasten mellan det som kallas ”flickigt” och det som kallas ”pojkigt”. Jag är helt okej med att föräldrar vill markera för omvärlden vilket kön deras barn har (även om jag själv inte riktigt förstår poängen), men varför ska detta göras genom att flickor smyckas ut som utställningsobjekt och pojkar kläs i grövre kläder med enorma plasttryck? Det vore för övrigt intressant att få en källa till siffran 95%.

Varför har ni ”genuskrigare” så svårt för det? Är det för att ni VILL ha nåt att härja om?
Nej, vi vill inte ha något att härja om. Mitt mål är att slippa tjata om detta över huvud taget. Jag vill att mitt barn när han blir större ska kunna välja helt fritt ur både garderoben och leksakshyllan, vad han vill klä på sig och leka med – utan att någon ska reta honom för det. Jag vill att han ska bli en trygg och självständig individ som har respekt för sig själv och för andra människor. Jag vill att alla människor – oavsett kön, könsidentitet och könsuttryck – ska kunna vandra fritt på gatorna utan att löpa risk att bli hånade, kränkta eller misshandlade (för ja, misshandel på grund av könsuttryck förekommer i vårt samhälle). Jag vill också att alla människor – och framför allt barn och ungdomar – ska slippa pressen att passa in genom att bära de rätta kläderna, ha den perfekta kroppen och den mest passande frisyren. De ska trivas med sig själva, helt enkelt.

Bestämmer ni att era döttrar inte får ha flickkläder och era söner vice versa för att det definierar kön?
Genusmedvetenhet handlar inte om att förbjuda, det handlar om att tillåta, så NEJ, vi förbjuder inte våra barn någonting. Däremot vill vi erbjuda bredd och variation så att våra barn när de blir äldre ska kunna hitta sitt eget uttryck och trivas med det (läs gärna det gamla inlägget jag länkar till om du vill veta mer).

Men handla kläder på polarn och pyret istället då.
PoP är dyrt och de flesta har inte råd att handla där. Och även om jag enbart skulle handla kläder där så skulle jag fortsätta vara irriterad och orolig över utvecklingen på den stora marknaden. Jag tycker inte att det är okej att flickor sexualiseras i tidig ålder. Bland annat.

Sådärja. Det var några av kommentarerna. Naturligtvis fick inlägget även en massa kommentarer från ”genuskrigare” som jag, och vill ni ha fler goda argument för att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle där alla får vara den de är tipsar jag om att kika in där.

Och, till sist (för nu orkar jag inte skriva mer…), den utlovade bilden.
Till alla er som undrar hur ”könsneutrala” kläder kan se ut, till er som tror att vi ”genuskrigare” vill göra folk könlösa och förkastar allt vad färg och identitet heter vill jag härmed visa ett litet smakprov på en glad barngarderob (för ja, vårt barn bär även byxor):

wpid-2013-05-08-06.16.05.jpg

Wow, vilken grej va – hur provocerande som helst?!?