Arkiv | maj, 2013

Det kan bara finnas en mamma i en familj

30 Maj

Läste detta hos Schmenus nyss:

image

…och det är ju bara så typiskt. När man blir förälder haglar erbjudanden från olika föräldratidningar, bokklubbar och blöjmärken in och det kan ju förstås vara hemskt trevligt – men det lilla kruxet är att dessa kuvert alltid tycks adresseras till mamman. Och vad händer då i en familj med två mammor? Dubbla erbjudanden. Varje gång. Visst är det trevligt med dubbelt så många blöjkuponger, men inte lika trevligt med ihärdiga bokklubbar som vill pracka på en deras heteronormativa bokpaket gånger två.

Faktiskt gick jag på en av bokklubbarnas lockelser, Goboken närmare bestämt (ja, nu hänger jag ut dem här helt öppet, utan att skämmas). Massor av badleksaker och ett gäng böcker helt gratis, varför inte? Men sedan missade jag naturligtvis att avboka några paket och det damp ner böcker som inte alls passade i Adrians bokhylla, till exempel en bok om familjen (inklusive mamma och pappa) där man skulle klistra in en bild på barnet för att hen skulle känna igen sig själv under läsningen. Ironiskt här var att när vi anmälde att vi ville ha det första bokpaketet så ville de helst veta barnets kön ”för att paketet skulle kunna anpassas exklusivt just för detta barn”. Däremot måste inte familjeförhållanden anges, och inte heller barnets eller föräldrarnas hudfärg. (Och i slutändan får, vad jag förstår, både snoppbebisar och snippbebisar böcker med en liten pojke i huvudrollen – någon som alla kan relatera till, ni vet.)

Nåväl. Vi avanmälde oss efter ett par månaders irritation och jag skrev i utvärderingen hur missnöjda vi var med bokpaketen samt tipsade dem om att inte vara så vansinnigt heteronormativa (åtminstone inte utan att skriva det tydligt i informationen). Ett par veckor senare ringde Goboken och ville prata med min fru – för hon hade ju fått barn nyligen och kanske var intresserad av ett gratis bokpaket från dem? ”Nej, tack – vi har redan testat”, svarade hon, men det hade vi inte alls gjort enligt personen som ringde. Efter mycket om och men gick informationen i alla fall fram – men om de tagit åt sig av vår kritik vet jag inte.

Jag förstår att det kan ske missar och att samma familj kan få samma utskick flera gånger, men detta handlar ju inte om enstaka slumpmässiga misstag; det handlar om att en familj förväntas bestå av en mamma och en pappa och att en mamma som väntar barn alltid förväntas bära barnet i sin mage (min fru fick även mail från ett av blöjföretagen under graviditeten där de veckovis uppdaterade henne om hur barnet växte i hennes mage just).

Dags att tänka lite bredare – utanför den vita, heterosexuella kärnfamiljen?

Annonser

En obehaglig tanke

30 Maj

Det är en hisnande och otroligt obehaglig tanke, men då och då dyker den upp och gör sig smärtsamt påmind: Insikten om att någon eller några elever i varje klass, något eller några av de barn jag möter i olika situationer kommer råka illa ut i livet, hamna i fel sammanhang, bli den som behandlar andra människor illa, kanske kommer misshandla eller våldta någon annan. Jag ryser vid den tanken och den känns så totalt förbjuden, men samtidigt går det inte att blunda för den – för alla dessa människor som begår brott och skadar andra psykiskt eller fysiskt kommer ju någonstans ifrån, de dyker inte plötsligt upp från skogen eller någon främmande planet, de är i grund och botten en av alla oss andra.

Vissa beteenden kan jag fundera halvt ihjäl mig över hur jag ska bemöta. Som när en elev skrattar när jag berättar om hur en flicka i Umeå blev våldtagen genom att några killar förde upp en flaska i hennes underliv, eller när någon alltid skriver om våld och död som något häftigt och roligt, eller när tydligt kvinnofientliga eller rasistiska åsikter uttrycks – på skämt eller spelat allvar – och eleven inte alls förstår varför jag ifrågasätter det, kanske rycker på axlarna och gör samma sak igen i något annat sammanhang. Många vuxna skulle bortförklara sådant beteende som omognad och barnslighet, att dessa ungdomar kommer växa till sig och förstå bättre.

Men så är det ju inte. För vissa kommer inte lära sig. Och det är vår – alla vuxnas och i synnerhet vi som arbetar med barn och unga – förbaskade plikt att försöka stoppa nedåtgående spiraler och aldrig någonsin förringa uppenbart dåligt beteende, vi måste bemöta det – igen och igen och igen.

Frågan är bara: Hur? Och hur långt räcker det?

(Och sedan tillkommer förstås det faktum att det inte per automatik är de utåtagerande individerna som kommer hamna i trubbel, det kan precis lika gärna vara den som aldrig säger någonting, men även den personen påverkas förhoppningsvis i positiv riktning av det förebyggande arbete som pågår runt omkring. Så måste åtminstone jag tänka för att inte helt tappa hoppet om mänskligheten.)

När de egna fördomarna gör sig påminda

29 Maj

Jag lät mina elever välja en av fyra filmer att avsluta terminen med. Alla fyra på något vis kopplade till det vi pratat om under kärleksdagarna, alla fyra från min egen videohylla: ”Grabben i graven bredvid” (hetero så det förslår om kärlek, tja, kan man säga över klassgränser?), ”Hur många lingon finns det i världen?” (baserad på Glada Hudik-teaterns framgångsresa), ”Connie & Carla” (Toni Collette och Nia Vardalos klär ut sig till män som klär ut sig till kvinnor och gör karriär som dragqueens) och ”But I’m a cheerleader” (lesbisk tjej blir skickad på straight camp för att bli ”botad”).

Ena klassen valde den sistnämnda:

image

Och alltså, jag tycker mig vara jäkligt normkritisk, öppen och frispråkig, men när scenerna som jag glömt bort kommer: Huvudpersonen onanerar upptryckt mot en vägg medan hon ger sig själv elchocker (aversionsterapi) och ber till Gud att förlåta henne, och när hon sedan upptäcker två av killarna som ligger och hånglar passionerat på golvet… Då säger någonting i mitt huvud (jag tror det kallas HETERONORMEN) till mig att jag inte borde visa sådant för mina elever, att det är rätt opassande. Och då måste jag förstås föra en konversation med mig själv där jag talar om för mig själv att eleverna – även i skolan – har fått se filmer där heterosexuellt hångel och heterosexuellt sex förekommer, att de med absolut största sannolikhet har bevittnat killar som onanerat på film och att de förstås även har sett filmer där det förekommer våldtäkt, misshandel, krig, blod och död. Varför i hela friden skulle det vara fel på något sätt över huvud taget att visa en tjej som onanerar och två personer av samma kön som hånglar?

Så att istället för att sitta där och skämmas över att jag låter ”min” sexuella läggning ta plats i ett klassrum fyllt med 15-åringar försöker jag tänka att shit, vad härligt. De fick välja mellan fyra filmer, och de valde faktiskt den här – en film som många av dem aldrig skulle ha sett annars. Heterokärlek får de se hela tiden – och tjejer med ett alldeles eget sexuellt behov syns rätt sällan, så det är väl snarare på sin plats att skolan visar den bredden. Det vet jag ju egentligen, men visst är det galet hur starka de där normerna kring kön och sexualitet är…

I en värld där kön inte spelade någon roll…

28 Maj

…hur skulle det vara för transpersoner då? Calle funderar på det i sin kommentar till det här inlägget, och jag har fått frågan tidigare också – samt även själv funderat över detta. Transbegreppet är brett och alla människor, oavsett könsidentitet, har förstås rätten att definiera sig själva – men ändå. Om kön verkligen inte spelade någon roll, om vi bara var människor allihop, ungefär hälften med snopp och ungefär hälften med snippa (fast vi kanske inte ens behövde benämna dem med antingen det ena eller det andra), alla hade precis som nu olika kroppsbyggnad, sätt att röra sig och olika klädstil, fast utan att nödvändigtvis kategoriseras in i ett visst kön. Vilken position och vilken inre känsla skulle exempelvis en transsexuell person ha då? Eller en transvestit? Om det inte fanns två snäva könskategorier inklusive starka normer kring klädsel och frisyr… skulle det ens vara möjligt att vara transvestit då?

Det är förstås otroligt svårt att svara på, för vi är ju inte där nu och hur normkritiska och genusmedvetna flera av oss än är så är det nästan omöjligt att föreställa sig en värld där kön har en så obetydlig roll (särskilt när man går utanför sin lilla genusmedvetna umgängesbubbla och inser att många människor har en helt annan världsuppfattning än en själv…).

Hur som helst fick jag ett svar, eller ett försök till svar, på precis denna fråga i en kommentar till det här inlägget (efter att Blondinbella uttryckt sig sådär vansinnigt om transpersoner) och eftersom den är så uttömmande och tydlig så kopierar jag in den rakt av. Kanske blir någon klokare av den?

Här är ett försök till svar, utan att för den skull hävda att detta är den ”sanning” som gäller för alla transpersoner.

Men, jag brukar analysera kön så här, när jag som jämlikhetskonsult utbildar i transfrågor.
Det vi i dagligt tal kallar kön, omfattar egentligen fyra olika faktorer. Och vi är inte alltid så tydliga med vilken/vilka av dem vi menar när vi pratar om kön, utan det är ofta underförstått att alla som talar/lyssnar är införstådda med att vad som avses och tänker på samma sak. Vilket de sällan faktiskt gör, något som onekligen bidrar till en del spännande/förskräckande diskussioner om kön.
Vi har alltså:
a) Biologiskt kön
b) Juridiskt kön
c) Socialt kön (genus, det som förut kallades könsroll)
d) Könsidentitet

Vad gäller biologiskt kön går det att se tydliga skillnader mellan gruppen ”män” och gruppen ”kvinnor”. Men, det är inte riktigt så svartvitt som en del tror, för även om det är ovanligare så finns det en hel del människor som har kromosomer, inre/yttre könsorgan, hormonnivåer osv som avviker från det normativt kvinnliga/manliga. Och vad gäller sånt som längd, vikt, muskelstyrka, röst, kroppsform osv tycks faktiskt skillnaden mellan individer vara mycket större än skillnaden mellan kön.
Biologiskt kön är medfödd, men kan ( mer eller mindre) ändras, både spontant (vissa intersextillstånd) och via könskorrigerande behandling.

Juridiskt kön är det som registrerats i folkbokföringen, man eller kvinna. Sverige har bara två juridiska kön men länder som Australien, Indien och Nepal har tre. Juridiskt kön är till sin natur konstruerat och kan ändras, via myndighetsbeslut.

Genus är den könsfaktor som starkast påverkar vår vardag. Det består dels av det könsuttryck vi själva sänder ut, för att visa vilket kön vi identifierar oss som, men också av alla förväntningar och påbud om ett ”korrekt” könsbeteende. En persons genus är konstruerat och kan ändras, men eftersom delar av det kontrolleras av andra kan det vara svårt att bryta alltför tydligt mot normen.

Könsidentitet är en persons självidentifierade kön, det kön man innerst inne känner att man är. Det är förmodligen svårt att avgöra om detta är medfött/essentiellt eller konstruerat, och det är väl inte osannolikt att det påverkas mer eller mindre av alla övriga könsfaktorer. Det borde rimligen gälla alla könsfaktorer, fö, men vi vet som sagt inte. Personligen lutar jag åt att könsidentiteten, precis som sexuell läggning, är tämligen essentiell och inte kan förändras. Annars har jag svårt att förklara varför jag själv är transsexuell.

Denna könsidentitet behöver sen inte heller vara entydigt manlig eller kvinnlig, utan det finns ett mycket större spektra av könsidentiteter. Både och, mellan kön, bortom kön, tredje kön, osv. Den behöver inte heller vara en normativt fast könsidentitet, utan kan vara flytande eller pendlande. En del känner också tydligt att de inte vill definiera sin könsidentitet alls.

Hoppas det blev lite klarare. Det är alltså förekomsten av en fjärde könsfaktor, könsidentiteten, som förklarar varför en del transpersoner har ett behov av att korrigera kroppen så den stämmer med denna könsidentitet. Och det är väl inte osannolikt att detta också påverkas av att det är i princip omöjligt att helt och fullt , även inför sig själv, byta genus utan att korrigera kroppen. Oavsett om vi vill eller inte, den kropp vi bebor påverkar vår identitet, i mycket hög utsträckning. Troligen även i den mest jämlika av världar.

Mvh/ Lukas Romson, jämlikhetskonsult (och transexuell)

Kärlek och budskap som nått fram

28 Maj

image

image

image

image

image

image

imageTvå intensiva kärleksdagar till ända och alltför många dygn med för lite sömn. Jag är så fruktansvärt trött nu…

Jag vill stå på SCEN!

28 Maj

Alltså jag blir så avundsjuk på det här. Lady Dahmer och Cissi Wallin har någon slags show på gång och det låter ju förstås jättespännande och sevärt. Men ÅH vad jag också vill göra något liknande!!! Som jag skrev om när jag såg SCUM-manifestet och som jag alltid känner när jag går på en skitbra teaterföreställning eller föreläsning: Mina drömmar om att stå på scen inför en stor publik blir så otroligt påtagliga att jag blir… förbannad nästan. Vansinnigt frustrerad och det kryper inombords när jag vrider och vänder på möjligheterna att arbeta mig i den riktningen.

Föreläsa.
Spela teater.
Showa.

Jag älskar ju sånt. Att föreläsa om normkritik för högskolepersonal och lärarstudenter – eller varför inte för elever, som igår. Att få babbla på och fånga en publik – och det måste inte handla om hbtq, normer eller genus; svensk grammatik eller retorik kan jag också gå igång på. Eller varför inte något revyliknande, med humor och imitationer? Men oavsett vad så är frågan: Hur når man dit? Räcker det med en stor portion självgodhet, bra kunskaper och en stark vilja? Lite tur också? Flyt? Vassa armbågar rentav?

När jag växte upp visste jag att jag skulle bli skådespelerska, författare eller programledare, men sen blev jag vuxen och tog den vuxna, säkra, så kallade enkla vägen. Och det känns ju rätt fåfängt att tro att något annat än den vuxna vägen skulle vara ämnad för mig. Samtidigt vet jag att jag kommer bli bitter inom sisådär fyra-fem år om jag inte gör ett försök. Egentligen är det inte framgången som lockar mest, utan kreativiteten och att verkligen kunna grotta ner sig i det jag brinner för med andra likasinnade människor. Spåna idéer, planera, organisera, repetera… Sedan att jag är omåttligt förtjust i att prata inför många, känslan av att vara en del av ett större sammanhang och på något vis bidra till att människor lär sig något, tänker till, engageras eller har roligt… det bottnar väl i det storhetsvansinne som jag har skrivit om tidigare och som jag liksom inte kan neka till att jag besitter.

Fan att det ska vara så svårt att vara nöjd…

Lite kort om första kärleksdagen

27 Maj

Vi pratade (som ni säkert vet vid det här laget) om normer kring kärlek, sex och relationsskapande med eleverna idag under introföreläsningen till kärlekstemat. Heteronormen, tvåsamhetsnormen, kärleksnormen, samlagsnormen och penetrationsnormen. Att dessa normer är just normer, inga regler – för ingen annan kan bestämma om du vill leva ensam, tillsammans med en person eller flera, om du ska leva med eller ha sex någon av samma kön eller ett annat kön, om du ska vilja ha barn eller inte, hur ofta och på vilket sätt du ska vilja ha sex. Detta kan tyckas självklart, men det är ju inte det eftersom vi matas med snäva föreställningar om kärlek och relationer precis hela tiden. Som 15-åring är det definitivt inte lätt att veta hur du ska förhålla dig till allt detta.

En elev uttryckte det så klokt: ”Ofta uppfostrar ju föräldrarna en att bli typisk tjej eller typisk kille och att man ska vara hetero, alltså föräldrarna uppfostrar en att följa heteronormen… Och därför kan det ofta dröja innan man blir lite äldre innan man kanske kommer på att man inte alls passar in i den normen.”

Så. Jäkla. Klokt.

Förutom att prata om normer, vilka det alltså står var och en fritt att förhålla sig till, följa eller inte följa, så tog vi upp två regler kring kärlek och framför allt kring sexualitet och sexuell aktivitet:

1. Alla inblandade måste samtycka innan sexuellt umgänge äger rum. Att ni har haft sex tidigare, att ni har en kärleksrelation eller att du/den andra personen säger ja till en början ger inte någon rätten att ta för sig av en annans kropp.
2. Du ska aldrig ”ställa upp” på något som inte känns bekvämt eller som du inte vill. Låt dig inte övertalas, tänk inte att det är något fel på dig för att du inte vill – du bestämmer över din egen kropp.

Många elever såg frågande ut, lite förvirrade, förskräckta, överrumplade. Jag vet inte om det var för att de aldrig hade hört detta förut, om de kände att det inte gällde dem (ännu) eller att några av dem faktiskt har en motsatt erfarenhet. Jag vet inte. Men det jag nu känner mig övertygad om är: Vi måste prata mer om detta! Jag nämnde våldtäktsdomen i Umeå för dem, och vi pratade lite om porr och om amerikanska komedier som ofta ger oss bilden av att ”alla (tjejer) vill bara man gör såhär eller såhär!” Fasen, vad jag önskar att det fanns mer tid att prata om viktigheter som dessa...

Sammantaget: Nöjd med dagen, och hoppas att även morgondagen ska kännas givande. Den som vill läsa klokheter om samtycke och nej som ”betyder” ja kan klicka sig in hos Fanny, här eller här, och själv ska jag författa några skriftliga omdömen innan jag säger tack och hej för idag. Intresseklubben antecknar, och så vidare.

Ett tvång avskaffat, ett annat består

27 Maj

Insåg just att jag har missat ett och annat. Eller, inte missat att läsa om det, men att skriva om det. Steriliseringstvånget för att kunna ändra sitt juridiska kön har avskaffats och lagen träder officiellt i kraft den 1 juli. Äntligen, är det enda jag kan säga. Helt vansinnigt att Sverige under 2000-talet fortfarande tvingat människor till sterilisering.

En lagändring är alltid ett viktigt steg i rätt riktning, men det är inte allt. Kvarstår gör det faktum att transpersoner inte riktigt ”finns” i många människors medvetande och att många fortfarande, efter fyra år, inte har hört talas om diskrimineringsgrunden ”könsidentitet och könsuttryck”.

Vad sägs till exempel om detta:

image

…och även om det inte kommer finnas någon dörrvakt på plats som nekar ”felklädda” att komma in så är det helt enkelt inte okej att skriva såhär, för det markerar en oerhört stark norm som utesluter alla som inte kan eller känner sig bekväma i att följa den. ”Finklätt”, ”hel och ren”, ”festligt”, ”något du känner dig bekväm i” – det finns många bättre klädkoder som inte utesluter eller osynliggör någon specifik person eller grupp. Lätt som en plätt.

Läs även Trollhares viktiga inlägg om allt som fortfarande behöver förändras.

Att vara 14 år och inte riktigt som ”alla andra”

26 Maj

I morgon är det alltså avstamp för två kärleksdagar som förhoppningsvis kommer bli riktigt lyckade. Just nu sitter jag och chattplanerar introföreläsningen med en av mina kollegor, och det känns faktiskt rätt hoppfullt. I slutet föreläsningen har vi bestämt att vi ska lägga in en personlig berättelse om oss själva i tonåren, hur vi tänkte kring kärlek och sex och hur omvärlden hanterade det då. Jag sitter här och funderar på min egen tonårstid, och blödig som jag är så kan jag förstås inte låta bli att gråta en skvätt. Inte av sorg eller självömkan eller något sådant, utan mer av att jag konstaterar att det fan inte var så lätt och att jag så innerligt önskar att mina elever, de ungdomar som växer upp nu, har det lättare.

Jag har skrivit lite om min tonår och att komma ut här och där tidigare, till exempel här, här och här – men inte dragit baksidan av historien. Så nu tänkte jag göra det. Och detta kommer jag (på ett förkortat, förenklat, förbättrat sätt) försöka prata om med mina elever i morgon också, om jag inte börjar lipa förstås.

Jag minns inte exakt när det började, men någon gång i samma veva som Fucking Åmål hade premiär så började jag inse att jag nog var förälskad i min språklärare. Jag såg upp till henne, för hon var så otroligt duktig i de ämnen hon undervisade och hennes lektionsupplägg var alltid väl genomtänkta. Hon var en riktigt bra lärare, helt enkelt. Men för mig blev det lite mer än så, och jag var också väldigt dålig på att dölja för henne att ”det var något”. Ja, det har jag ju skrivit om lite här, förresten – Sannas stalkingbekännelser.

Det som var det allra jobbigaste med att inse att jag nog (attraktionsmässigt) föredrog tjejer framför killar var dels förstås att det var något man måste hemlighålla, eftersom homosexualitet liksom inte existerade i folks medvetanden, och dels att jag hela tiden själv bar ansvaret att förhålla mig till den heteronormativa omvärlden. Även om det på den förstnämnda fronten har gått rätt mycket framåt i vårt samhälle sedan 1998 så står det aningen still vad gäller det sistnämnda. Det är fortfarande ”avvikarens” problem, ”avvikarens” ansvar att förhålla sig till omvärlden, att omtolka vissa frågeställningar så att de gäller en själv, att se till att man själv mår bra. Och om jag tycker att jag blir alltför exkluderad i ett sammanhang, ja, då är det mitt ansvar att påpeka det, för ingen annan kommer göra det åt mig. För mig är det… okej och jag gör det av gammal vana, men snacka om ett stort ok att lägga på en 14-årings axlar!

Under min högstadietid var tjejer och killar extremt åtskilda (precis som de är nu). För att passa in i tjejgruppen gällde att du ägnade mycket tid åt ditt utseende och åt att prata om killar. I omklädningsrummet handlade väldigt mycket just om killar. Köpte du en så kallad tjejtidning fick du räkna med att alla artiklar som inte handlade om utseende och smink handlade om de snyggaste hunkarna – och tipsen angående kärlek och sex var till 99,9% riktade till heterosexuella tjejer. Övriga 0,1% bestod av enstaka komma ut-reportage om homosexualitet och att leva som lesbisk. Dessa artiklar sparade jag i en låda i mitt rum (och där ligger de fortfarande kvar).

I skolan läste vi naturligtvis främst om heterosexuell kärlek (min språklärare hade dock även hade en förkärlek för Jonas Gardell, ska tilläggas) och det förekom att vi fick uppgifter där vi skulle ”beskriva drömkillen” (om du var tjej) och ”drömtjejen” (om du var kille) och utifrån dessa beskrivningar skulle vi sedan skriva kärleksdikter. När det vankades debatter kunde ett ämne vara ”Ska homosexuella få adoptera barn eller inte?” och så fick man vara för eller emot. Och en gång kom Rfsl på besök – en flatig flata och en bögig bög som berättade precis hur det kändes att vara flata respektive bög. Flatan skanderade stolt att hon var ”oskuld och kommer alltid vara det” (härliga hetero- och penetrationsnorm!!) och bögen berättade lite blygt om hur han hade blivit mobbad som tonåring. Jag lyssnade och sög i mig, och vågade mig faktiskt fram efteråt för att fråga om det fanns någon lokal eller så som man kunde besöka. Det var ingen annan som gick fram till dem.

Mycket i mitt liv har jag att tacka min egen personlighet för och min egen inre styrka. För även om jag har en rätt kass självkänsla på många sätt, så har jag (oftast, och särskilt på senare tid) vågat stå upp för den här biten av mig själv. Nu för tiden är jag otroligt van att parera mellan heteronormens alla uttryck och jag har inga problem att vrida om heteronormativa frågeställningar till en mer allmänmänsklig frågeställning – men det tar en del energi och framför allt så vet jag att alla inte är lika ”starka” som jag. Och det ska för tusan inte vara den enskilde individens – avvikarens! – ansvar att hålla på sådär hela tiden. Framför allt inte när det gäller tonåringar som har det tufft nog ändå med att noja sig över sina kroppar och vänskapsrelationer och stress i skolan.

Att vara en ”avvikare” kan stärka en på många sätt, det ger identiteten automatiskt en extra liten krydda och du kan förstås hitta sammanhang som känns särskilt familjära och energigivande. Men priset många får betala är för högt, och det är faktiskt inte så vansinnigt svårt heller för normmänniskor att se att alla inte är som de. Du behöver inte ha en massa kunskaper kring hbtq-personers rättigheter, kring trans eller för den delen kring funktionsnedsättningar eller rasistiska samhällsstrukturer för att kunna se och inkludera individer, tänker jag (även om det naturligtvis är en fördel, och här har även jag mer att lära). Om du bara ser framför dig att du i ditt klassrum eller i ditt kollegium har en massa personer av olika kön, könsidentiteter, sexuella identiteter, etniskt ursprung, funktionsförmåga och trosuppfattningar – ja, då har du kommit en bra bit på väg, tror jag. För det värsta i många sammanhang är faktiskt osynliggörandet: Det som inte synliggörs, det är helt enkelt inte lika viktigt, lika accepterat eller lika ”normalt” och då blir det i förlängningen också okej att skämta, kränka, hota och utöva våld gentemot det.

(Och min berättelse kommer i morgon vara en av fyra, för alla har vi olika upplevelser av tonåren – och alla har vi på något vis varit tvungna att förhålla oss till normer rörande kärlek, kön och sexualitet. Förhoppningsvis kan vi bjuda på både igenkänning och en inblick i någon annans liv. Vissa saker förändras tack och lov på 15-20 år, men inte allt…)

Helgen i suddiga bilder inklusive veckans bloggutmaning

26 Maj

Helg. Sol och värme, folk som grillar ute i parkerna, joggar, utegymmar och tar sina första (eller fjärde) dopp i havet. Min vy ser för tillfället dock ut såhär:

image

Rättning av prov, bedömning av texter och otroligt givande läsning av mina elevers utvärderingar efter kärleksbokcirkeln. De är så kloka, mina åttor. Förutom detta så måste jag en gång för alla planera morgondagens kärlekstema, introföreläsningen som ju faktiskt äger rum redan klockan 8.30 i morgon bitti. Känns aningen stressigt nu. Därför skriver jag ingen uppsats till er ära, men jag tänkte ändå bjuda på den här helgens bravader genom några finfina bilder (av halvtaskig kvalitet, som vanligt):

image imageLördagsmorgonens triumf. Jag och Adrian hängde i soffan framför Barnkanalen, vakna sedan tidernas begynnelse. Plötsligt börjar Charlie & Lola käka GLASS och Adrian finner detta naturligtvis mycket orättvist. ”Schlass!!!” gastar han uppfordrande, och efter att ha ”beklagat” mig lite på facebook över Barnkanalens dåliga timing ger jag med mig. Bilderna är tagna cirka 08.03. En perfekt tid att äta glass på.

sexism_demo_51a112129606ee791c6ab175Efter storloppis i Bagarmossen var det sedan dags att styra kosan mot Tantolunden och demonstrationen mot sexism. Eftersom min mobil hade dött vid det laget har jag inga egna bilder att bjussa på, och därför har jag helt enkelt stulit den här från Lady Dahmer, som jag passade på att säga hej till (Lady Dahmers vän Anja, till vänster, var jag inte artig nog att hälsa på – jag ville liksom inte störa…).

Kort om demonstrationen: För min del handlade det främst om att jaga vårt vilddjur till barn, men jag noterade att talen absolut var av god kvalitet, om än inte särskilt ”engagerande” (i brist på bättre ord). Det var vältaligt, det var relativt lågmält och merparten av talarna var unga tjejer i 20-25-årsåldern, liksom publiken. Det var först när en något äldre man entrade scenen som ljudnivån höjdes bland åskådarna, vilket minst sagt kändes både trist och typiskt och är något som jag kanske borde skriva lite mer om. Oavsett vad: Kändes fint att visa sitt stöd och trevligt att träffa Ladyn Herself.

Efter en öl på uteservering med min kära fru (och ett barn som kastade pommes och småsten vilt omkring sig) styrde vi kosan hemåt och när Lisa hade nattat Adrian såg jag henne inte mer den kvällen. Småbarnslivet i ett nötskal. Jag passade på att boka en höstresa till Berlin samt fiska efter fler gillningar på facebook, och tänk – jag lyckades:

image100 likes! Ja, till och med 101! Inte så pjåkigt va? Perfekt lördagspresent och, tja, Mors dags-present kanske (eftersom det egna barnet inte riktigt har ”vettet” att köpa presenter till sina mödrar – än).

Och sist men inte minst, helgens bloggutmaning, som började med Lady Dahmer, fortsatte med Pelles Personliga (obs! Läs!), vidare till Schmenus och så hakade även Blogghen på. Det tog mig litegrann emot, men till sist kunde jag inte stoppa mig: Även jag måste testa mina brösts förmågor som förvarings/hängdon!

imageSumma summarum: Jag är långt ifrån en vinnare i denna utmaning. Till och med Pelle – som tillverkade sin byst av ägg och apelsin – lyckades bättre. Det ni ser till vänster i bild är en spaghettislev modell pytteliten, för större än så gick helt enkelt inte.

Nu är det dags att fortsätta dagens arbete. Kärlekstemat!