Tag Archives: hen

Varför vi borde sluta lära barn vem som är ”hon” och vem som är ”han”

7 Aug

En liten diskussion pågår just nu i facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” angående att köna personer och figurer (både i litteraturen och ute i verkligheten) inför sina barn, och jag kommer osökt att tänka på en situation på en förskola som jag hörde om (eller själv upplevde? Himmel, ibland sviker minnet): Barnen satt i ring, pedagogerna pekade på ett barn i taget och så skulle det tränas på vilka i gruppen som var en ”hon” och vilka som var en ”han”. Det var rätt länge sedan just den här händelsen och jag minns som sagt inte ens om jag själv bevittnade den eller om någon annan berättade om det för mig, men jag är rätt övertygad om att sådant fortfarande sker; att man som pedagog, som förälder eller annan viktig vuxen i stor utsträckning rättar barn som använder ”fel” pronomen om andra samt gärna pratar om att flickor ska benämnas som ”hon” och pojkar som ”han” och så vidare. Ja, jag har säkert gjort det själv en gång i tiden.

Med tanke på att folk generellt sett är väldigt noga med att placera in individer i korrekt könsfack (och då förstås enbart i kvinno- eller mansfacket…) så kan jag tänka mig att de flesta är noga att lära barn att säga just han och hon till rätt personer – för att säga fel är väl… ofint? Och att säga hen – iiih, ett politiskt ställningstagande och ett öppet förnekande av att kön över huvud taget existerar, hjälp!!!

Jag och min fru försöker så långt det är möjligt inte markera för vårt barn att kön är något viktigt. Vi pekar inte på barn eller vuxna och säger ”titta flickan där!” eller ”den där mannen där borta” utan vi talar just om barn och om vuxna. Dels kan vi inte veta hur personerna vi ser definierar sig eller kommer definiera sig, dels vill vi inte lära vårt barn att särskilda markörer är kopplade till en viss könstillhörighet och dels vill vi förmedla att kön inte är en så vansinnigt viktig kategori. Angående det senare tänker jag att enbart genom att peka ut ”pojkar” och ”män” i omvärlden och samtidigt gång på gång förklara för Adrian att han är en ”pojke” så bidrar vi till normen som till att börja med tycker att kön är en viktig kategori, samt att alla som benämns som ”pojkar” på något magiskt vis hör ihop, bör sälla sig till varandra, klä sig likadant och så vidare (och att gruppen ”pojkar” är något helt annat än gruppen ”flickor”).

Samtidigt är jag medveten om att eftersom vi lever i ett könsfixerat samhälle, och eftersom det enligt samhällsnormen (och juridiken) enbart finns två kön så är det ofta särskilt viktigt för personer som bryter mot en eller flera könsnormer, t.ex. transpersoner, att bli omnämnda med sitt pronomen och att kategoriseras in i rätt könskategori, alternativt att inte hamna i någon kategori alls – och detta är naturligtvis ingenting som jag ifrågasätter. Jag tänker dock att dessa personer (och även alla normpersoner) skulle gynnas av ett språk som inte könar hela förbannade tiden (särskilt som vi dessutom könar på grund av synliga yttre attribut, utifrån vilka vi liksom gissar vilket könsorgan och därmed vilket könsidentitet och könstillhörighet personer har…  cisnormen i ett litet nötskal).

Jag skrev tidigare om hur skönt det vore att kunna använda ”hen” i sandlådan, att ”hen” liksom kunde få bli ett ”rumsrent” och socialt accepterat pronomen precis överallt och att folk (främst cispersoner) kunde sluta se detta lilla ord som ett hot mot deras egen könsidentitet… och ju mer jag tänker på detta, desto starkare blir min önskan att vi en dag nästan helt ska kunna skippa både ”hon” och ”han” som pronomen i tredje person. Varför inte, egentligen? Bland annat i finskan finns inga könade pronomen och så vitt jag vet är folk inte nämnvärt identitetsförvirrade där. Naturligtvis skapar det inte automatiskt ett normkritiskt förhållningssätt till kön bara genom ett könsneutralt språk, men det kan ju heller definitivt inte skada. Att ”hen” blir det vedertagna pronomenet i tredje person och att vi inte stup i kvarten benämner människor som ”tjejer”/”hon” och ”killar”/”han” utesluter ju inte heller att vissa uttrycker att de allra helst omnämns som ”hon” och ”bruden” istället för med exempelvis förnamn.

Framför allt blir jag bara så störd, ja nästan äcklad, av vissas fixering vid vilket kön (i första hand) barn har. Vid reastället utanför en barnklädersbutik i Malmö hörde jag två personer diskutera hur vansinnigt duuumt det var att de inte hade koll på könet till en väns ofödda bebis än – för då kan man ju inte handla nåt!! Jag förstår helt enkelt inte den inställningen, och jag förstår verkligen inte den i inledningen beskrivna situationen heller. Att näsvist fråga om kön på ett ofött eller ett litet barn, att aktivt lära barn att där är en pojke och där är en flicka – det känns lite som ett… övergrepp i min värld. Faktiskt.

Samtidigt är det svårt att som enskild individ i alla sammanhang stå emot normen. Ja, jag omnämner exempelvis mitt barn som ”han” och om någon frågar efter hans kön och inte går med på svaret ”ett barn” svarar vi att han är en pojke (vilket han ju enligt juridiken och den synliga biologin är) men genom vårt normkritiska förhållningssätt till kön och vad ”han” och ”hon” kan vara för något hoppas jag att han kommer få ett vidare perspektiv ändå. Det går inte heller att blunda för hur verkligheten och hur samhället ser ut, och normerna måste naturligtvis också benämnas och bemötas. Det är en balansgång.

Rabiata Fanny skriver för övrigt helt könsneutralt i sin blogg och har beskrivit bland annat här varför hon gör det; en förklaring som både är lättförståelig, rak och väl underbyggd tycker jag. 

Annonser

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det är inte okej att vägra ”hen”!

24 Jul

Under ett par dagar har ett klipp ur senaste (antar jag?) numret av Vi föräldrar delats på facebook, från början av Kitty Jutbring och senare av bland annat Lady Dahmer (och några hundra till):henguidenEn mycket pedagogisk liten bild som tidigare även har synts i diverse bloggar och på twitter, och visst är det trevligt när även föräldratidningar tar till sig detta finfina lilla ord, tycker jag. I mitt huvud känns det som att hen-motståndets dagar borde vara förbi vid det här laget, för jag kan helt enkelt inte begripa hur människor kan störa sig på ett ord som faktiskt fyller en funktion – men helt uppenbart så finns det fortfarande massa folk som bara måste motsätta sig, vilket exempelvis blir tydligt i kommentarsfältet under Lady Dahmers facebookdelning. Och något som jag verkligen stör mig på i det ovan delade artikelutdraget är att motstånd till ordet dessutom tydligt legitimeras:henguiden1För nej, jag tycker inte att det är okej att vara emot ordet ”hen”, och anledningen till detta har jag tidigare – klart och tydligt – beskrivit i inlägget Det är inte okej att vägra ”hen”! som jag hänvisar till direkt, istället för att förklara samma sak igen och igen (att länka till tidigare litterära mästerverk är extra okej under soliga semesterdagar, känner jag). Utdrag ur detta inlägg:

Pronomenet ”hen” syftar som bekant dels till att göra språket mer könsneutralt och är ett alternativ till ”han” och ”hon” när vi inte känner till könet eller när vi inte vill eller behöver ange kön. Utöver detta är det ett tredje alternativ för personer som inte identifierar sig med någon av de två juridiskt möjliga könskategorierna – som psykiskt och/eller fysiskt befinner sig bortom eller mellan kategorierna ”man” och ”kvinna”. Jag syftar på exempelvis intersexuella personer och intergenderpersoner, det vill säga personer som kan räknas in under det vida begreppet ”transpersoner”. Och ett förnekande av ”hen”, ett öppet förlöjligande och avståndstagande från detta lilla ord innebär även ett förnekande och ett avståndstagande från en grupp personer i vårt samhälle. Det är ingen teori, inget hittepå, inget vänster- eller feministtjafs – det handlar om riktiga människor.

…samt två andra tidigare inlägg om ”hen” som tydligt visar att ordet är här för att stanna, hur mycket alla bakåtsträvande cispersoner än kämpar emot:
Hen, hen, hen!
Ett litet ord kan göra så mycket

Tänk om det vore okej att använda ”hen” i sandlådan

9 Maj

Jag och Adrian har varit i parken. Soligt, varmt, supermysigt, skönt att slippa bylsiga ytterkläder och Adrian blev omnämnd som ”hon” och ”tjejen” minst fem gånger. Inte gör det något – å ena sidan, för som bekant är det inget fel med att vara tjej. Men å andra sidan är det störande, för det gör normen så vansinnigt tydlig. Dels att ett barn i rosa direkt tolkas som tjej (ja, även spontant av min hjärna – jag är en del av normen), dels att det är en sådan självklarhet för människor att köna i tid och otid.

Tänk om vi kunde sluta köna oss själva, varandra och omvärlden hela tiden? Tänk om vi kunde referera till andra människor som just ”människor”, ”personer”, ”barn” eller, när det är möjligt, till personens namn. Tänk om det vore okej att använda ”hen” till personer som vi inte känner och vars kön vi inte känner till eller faktiskt inte behöver nämna, just i den stunden?

Många, ja kanske de flesta människor – inte bara uttalade genusmotståndare – tycker att det är så himla viktigt att män och kvinnor är olika, älskar att poängtera och uppmuntra skillnaderna samt det faktum att könen ju kompletterar varandra så bra, att det faktiskt finns en tydlig mening från evolutionens sida att vi är olika – som pusselbitar eller som magneter som dras till varandra (eftersom alla är hetero och så vidare). Men! Samtidigt är de allra flesta överens om att den snäva uppdelningen ofta skapar problem, både för enskilda individer och för grupper.

Att flickor och pojkar är så snävt uppdelade i skolan, vilket skapar konflikter och gör att barn går miste om potentiella kompisar av det ”motsatta” könet.
Att flickor inte alltid vågar räcka upp handen med rädsla för att pojkarna ska skratta åt dem.
Att  pojkar inte vill spela fotboll med flickorna för ”de är ju sämre”, och att flickor inte vill spela med pojkarna för ”de kör ju så hårt”.
Att det är svårt att hitta gemensam litteratur som tilltalar både flickor och pojkar i skolan.
Att tjejer och killar, kvinnor och män inte förstår varandra och att det därför ständigt blir missförstånd och konflikter i heterorelationer som dessutom väldigt ofta förklaras med att ”män och kvinnor kommer från olika planeter”.

…samt förstås pressen på hur man ska vara som tjej respektive kille och att vissa ohjälpligt, gång på gång faller utanför ramarna och ses som ”avvikare” – saker som jag har pratat om tusen gånger tidigare.

Hur folk på största allvar kan påstå att dessa problem helt och hållet är biologiska kan jag verkligen inte förstå, för självklart spelar språket och våra handlingar in. Både att vi benämner personer som ”killar” eller ”tjejer”, ”män” eller ”kvinnor” i tid och otid och därmed visar att kön är viktigtsjälvklart och att det är det finns två olika kategorier – och att vi dessutom markerar detta genom att klä killarna på ett sätt och tjejerna på ett annat, genom att uppmuntra och framhäva vissa beteenden hos killarna och andra beteenden hos tjejerna och förstås genom att vi vid många tillfällen delar in barn och ungdomar efter kön. Det är ju vi själva som skapar polariteten hela tiden, och de flesta är överens om att det inte är positivt med ascoola killar som hänger i gäng och hetsar varandra till dumheter, och att det inte heller är positivt med brudiga tjejer som jämför sig med varandra, eftersträvar osunda skönhetsideal, klär sig utmanande och gör allt för att få högsta poäng på killarnas listor.

Sluta slentrianköna, helt enkelt. Jag tror att det skulle hjälpa en hel del.

Och visst kommer skillnader mellan vissa män och vissa kvinnor, och framför allt mellan människor kvarstå ändå – allt är inte enbart socialt betingat (och fler sociala aspekter än genus påverkar förstås en persons identitetsskapande).

image

image

image

Det är inte okej att vägra ”hen”!

6 Maj

Kommer ni ihåg för tio år sedan när det fortfarande ansågs helt legitimt att i svenska skolor (och andra offentliga rum) att diskutera huruvida homosexuella skulle få skaffa barn eller inte? Liksom som en del i ett ”toleransarbete” eller som ett sätt att träna elever i argumentation? Och nu menar jag inte att sådant är helt försvunnet nu för tiden, många (heterosexuella) tycker än idag att den frågan är högst relevant och rätt ställd, vissa av dessa sitter i vår egen riksdag – men på ett generellt plan, eller åtminstone den politiskt korrekta och för många självklara hållningen är att nej, den frågan ställs inte till en grupp högstadieelever eller helst inte i något offentligt rum över huvud taget. Varför? Jo, dels för att det öppnar upp för att ett ”nej” är okej, dels för att det automatiskt presupponerar en diskussion om ”den andre”, om den som inte finns i klassrummet samt dels förstås att samhället sedan länge sagt sitt i denna fråga: det är juridiskt möjligt och därmed tillåtet för alla att skaffa barn i tvåsamhet. Och trots att väldigt många fortfarande är överens om att homosexualitet inte finns i högstadiet så finns det ändå i folks medvetanden, och att öppna upp för homofobi i ett klassrum är helt enkelt inte lagligt enligt Diskrimineringslagen. Så, min tes och min starka förhoppning är att den typen av frågeställningar är i stort sett utdöd i Sveriges klassrum.

Men så har vi det här med ”hen” och stockholmsskolan som nyligen införde ett enskilt, könsneutralt omklädningsrum för personer som inte känner sig bekväma att byta om hos killarna eller hos tjejerna; som på ett eller annat vis inte känner sig bekväma som killar eller tjejer i normens bemärkelse – och nu har samma typ av diskussion som jag själv upplevde om homosexualitet när jag gick i högstadiet blossat upp igen, och anses av många som helt legitim och rimlig att föra. ”Jag håller inte med dig, men du får såklart tycka vad du vill”, kan man läsa i kommentarsfält på bloggar, eller: ”Alla tycker ju inte att genus är viktigt och det kan vi inte tvinga någon till.” Och i många skolor skulle det definitivt ses som en icke-fråga om någon på elevrådet tog upp att de ville införa ett tredje omklädningsrum – även på en skola där arbetet mot mobbning och kränkande behandling tas ”på största allvar”.

Jag kan inte tvinga någon att uppfostra sina barn genusmedvetet, men det menar jag är en annan sak (och den som motsätter sig har ju dessutom missförstått vad genus innebär, vill jag bestämt hävda…). Pronomenet ”hen” syftar som bekant dels till att göra språket mer könsneutralt och är ett alternativ till ”han” och ”hon” när vi inte känner till könet eller när vi inte vill eller behöver ange kön. Utöver detta är det ett tredje alternativ för personer som inte identifierar sig med någon av de två juridiskt möjliga könskategorierna – som psykiskt och/eller fysiskt befinner sig bortom eller mellan kategorierna ”man” och ”kvinna”. Jag syftar på exempelvis intersexuella personer och intergenderpersoner, det vill säga personer som kan räknas in under det vida begreppet ”transpersoner”. Och ett förnekande av ”hen”, ett öppet förlöjligande och avståndstagande från detta lilla ord innebär även ett förnekande och ett avståndstagande från en grupp personer i vårt samhälle. Det är ingen teori, inget hittepå, inget vänster- eller feministtjafs – det handlar om riktiga människor. Precis som i den för tio år sedan socialt accepterade diskussionen om homosexuellas rättigheter; den diskussionen som numera känns förlegad och fördomsfull.

Transpersoner omfattas dessutom också av diskrimineringslagstiftningen sedan 2009, det får inte glömmas bort!

Så, till alla er som själva tycker att ”hen” är ett viktigt och användbart ord – men som ändå har förståelse för att folk vägrar ta till sig det: Sluta med det! (eller, förståelse kan du väl få ha, men tala om för motståndarna varför det inte är okej att tycka så.)

Och till alla som påstår att ”hen” är en modefluga som vi kommer skratta åt om tio år: nej, det är er vi kommer skratta åt och den (hen!) som fortfarande kommer tala fördomsfullt om ”hen” om tio år kommer ses på samma sätt som en homofob gör nu.

Vad är viktigast – att tala så att folk begriper eller att hålla ”hög nivå”?

30 Apr

Okej då, jag gör ett försök. Mina tankar om resonemang och analys på ”hög nivå” respektive ”vardagsnivå”, som rätt tvärt avbröts igår när husläkaren tvingade oss åka till akuten med barnet, måste ju försöka sättas på pränt trots allt.

(Och för den som undrar så slutade akutenbesöket med ordinationen ”alvedon” och ”bada lite extra de närmaste dagarna” så kommer infektionen gå över av sig självt. Som väntat alltså. Lisa och Adrian var hemma tio över ett i natt, jag smet ”redan” kvart över tio.)

Jag ska erkänna att jag inte så väl har satt mig in i det som Kvinnopartaj skriver och det som föranledde det här (nej, jag hinner inte läsa alla bloggar), men jag känner till diskussionen om att vissa bloggare liksom ses som mer intellektuella och därmed ”bättre” än andra, och att andra – såsom Lady Dahmer – av dessa ibland avfärdas som lättvindiga, att de rör sig inom bekvämlighetszonen genom att alltid prata ”vardagsgenus”, barnkläder och rakning. Vissa menar att vi liksom måste ta oss bortom det, att vi inte kan tjata och gnata om färger och leksaker och hår dagarna i ända – vi måste få upp analysen, ifrågasätta strukturer på en högre och en djupare nivå samt iaktta våra egna fel och brister.

Och jag både håller med och inte, för jag tror inte att det ena måste utesluta det andra. Själv räknar jag mig till ”de rätt så insatta”, framför allt när det kommer till kön- och sexualitetsfrågor och normer kring detta, och särskilt mycket har jag att säga om föräldraskap och skolan. Jag har både i min kandidatuppsats och i mitt examensarbete under lärarutbildningen fokuserat just på kön/genus och sexualitet, jag har varit engagerad i två olika organisationer (Sveriges Förenade HBTQ-studenter och Rfsl Stockholm) som arbetar just med dessa frågor, jag är själv lesbisk och mamma och jag är verksam lärare. Därför är det inte så konstigt att jag gärna bidrar med mina kunskaper och erfarenheter just kring detta – jag tycker faktiskt att det är mitt ansvar, eller vad man ska säga. Och dessutom vet jag, för jag ser ju dagligen hur skolan ser ut och jag har även föreläst för lärarstudenter och högskolepersonal, att verkligheten ”här ute” inte riktigt är densamma som den ”där inne”, till exempel under en Rfsl-kongress, ett årsmöte med SFQ eller under ett samkväm med en massa andra genusförespråkande föräldrar.

I de sammanhangen är det ofta självklart att göra en pronomenrunda i början för att alla ska omnämnas med rätt pronomen, alla har stenkoll på vad heteronormativitet betyder, de känner förmodligen till den heterosexuella matrisen och använder begrepp som ”cisperson” och ”queer” lika självklart som vilket annat ord som helst. Dessutom har många rätt bra kunskaper om lagstiftning och förfarande kring att skaffa barn utanför den heterosexuella kärnfamiljen.

…men så ser det inte ut här ute i verkligheten! Här ute vet inte ”folk”, det vill säga de flesta människor, vad heteronormativitet eller cisperson betyder – de kanske inte ens kan läsa ut förkortningen ”hbt” – och det är en självklarhet för dem att alla är ”han” eller ”hon” och att det är lätt att avgöra vem som är vem utifrån klädsel, frisyr och röst. Hur barn blir till i en lesbisk relation till exempel, eller hur lagstiftningen ser ut kring detta – det har folk ingen aning om. Många missuppfattar dessutom innebörden av ”hen” och ”genus” och tror att ”vi genusfanatiker” vill att alla ska gå runt i beiga kroppsstrumpor. Så ser verkligheten ut!

Är det så dåligt då att gång på gång tjata om samma saker? Nej, det är det inte: Det är en nödvändighet.

När jag under min tid som aktiv i dåvarande Gaystudenterna vid Lärarhögskolan i Stockholm (innan den slogs ihop med Stockholms Universitet) planerade föreläsningar för lärarstudenter tillsammans med en föreningskollega, poängterade vi alltid att vi i första hand måste försöka nå alla de personer som faktiskt inte hade en aning om vad ”hbt” var, för fattade de inte det – hur skulle de då kunna förstå och ta till sig resten? Att börja med att måla upp en heterosexuell matris, eller att börja slänga sig med termer som ”heteronormativitet” och ”queer” utan att sätta det i något konkret sammanhang innebar liksom att hälften slutade lyssna direkt – och alltid just de personer som faktiskt behövde lyssna. Självklart var målet med våra små utbildningar att de skulle få syn på normerna kring kön och sexualitet, och att detta faktiskt var något som gällde alla, inte bara de så kallade ”avvikarna”. Vi ville inte skapa ett ”vi och dem”, där vi var ”de” som kom och berättade om ”hur det var att vara bög och lesbisk i det här samhället”. Men, för vissa av åhörarna var homosexualitet någonting så otroligt främmande och exotiskt (faktiskt!) och då behövdes den där lilla inblicken i den 14-åriga lesbiska tjejens vardag innan de kunde börja ta till sig syftet med att vi kom på besök.

Vad jag alltså vill komma fram till med allt detta är att jag tror stenhårt på att det är skitviktigt att tala så att den stora massan begriper. Att vara tjatig och upprepande, att vara (över)tydlig och pedagogisk är ett måste; för ser vi oss omkring i leksaksbutiker, barnklädesaffärer, reklamannonser och så vidare och så vidare så syns det ju att det behövs! Sedan utesluter inte detta eviga tjatande att vi ”redan invigda” funderar vidare, analyserar strukturer inom den egna gruppen, på ”en högre nivå” och utanför vår egen bekvämlighetszon. Men det är ju upp till var och en.

Oavsett vad så tror jag att det är bland barn och ungdomar vi måste börja. Att vi vuxna diskuterar och analyserar och resonerar kan definitivt leda någon vart (ja, vi ser ju vart feminismen trots allt har tagit oss de senaste decennierna), men om barnen inte får med sig nya perspektiv på samhället, på varandra och på sig själva så hamnar vi ändå i samma problematik igen om tjugo år.

Könskvotering, könad statistik och upprätthållande av könsnormer

19 Apr

Igår blossade heta genusdebatter upp på nätet igen i samband med att Blondinbella skrev ett par olyckliga inlägg om könskvotering, hen, könlöshet och mäns och kvinnors biologiska skillnader (detta och detta). Lady Dahmer och Hanapee svarade i två jättebra texter, vilka jag länkade till igår kväll, och senare hakade Bellas fästman Odd på det hela genom att skriva ett spretigt, okunnigt inlägg om detsamma (blandat med lite AIK och… kåldolmar?!).

För det första skrev Blondinbella att könskvotering gör henne kräkfärdig, likaså kravet på könad statistik. Senare skrev hon om en föreläsning om biologiska könsskillnader som hon tyckte var så himla bra, eftersom den bevisade hur totalt fel ute vi i Sverige är i vår strävan efter könlöshet. Suck – när ska genusmotståndare förstå att vi inte vill göra någon könlös? Jag förstår inte ens vad det betyder, faktiskt.

Jag har ju tidigare flera gånger uttryckt min skepsis mot könad statistik – när den inte fyller någon funktion. För så är det ofta tycker jag, vi slentriankönar och räknar flickor och pojkar när det egentligen inte alls är nödvändigt och befäster könsskillnader istället för att ifrågasätta dem (i skolan till exempel). I grund och botten ska sådan statistik föras för att få övergripande koll på att inget kön gång på gång diskrimineras i något sammanhang, och tittar vi på lönestatistik och siffror som visar vem som sitter på de högsta posterna i bolagsstyrelser så blir skillnaderna mellan könen jäkligt markanta. Detta får vi inte blunda för. Men vi får inte heller blint se statistik som någon sanning om enskilda personer eller grupper, den måste alltid användas med förnuft och vi måste vara medvetna om att siffror inte talar om hur saker och ting fungerar på plats; bara för att det här företaget har 10 kvinnliga anställda och 10 manliga betyder inte det att arbetsplatsen är jämställd, och bara för att vi för statistik över hur många pojkar respektive flickor som går ut med högsta betyg på den här skolan, betyder inte det att vi aktivt arbetar för att förändra eventuell snedfördelning.

Varför eftersträvas lika många män som kvinnor i olika sammanhang? brukar jag fråga mig. Är det för att vi ska följa lagen, eller är det för att vi ska skapa dynamik genom en ”blandning av perspektiv och egenskaper”? Förmodligen en blandning av båda delarna. Överlag ses ju könsblandade grupper som ”mer dynamiska” eftersom kvinnor och män liksom automatiskt bidrar med olika synsätt på saker och ting. Blä, tycker jag om det sättet att se på saken… Snacka om att just befästa könsroller istället för att ifrågasätta och vidga. Visst, ofta blir det så att när den manlige förskolläraren har anställts, ja, då är det han som plockar fram gitarren och plötsligt minskar ”tanttjafset” i personalrummet – härligt med en man som friskar upp stämningen lite! Eller när den första tjejen entrar gymnasiets byggklass – plötsligt slutar killarna dra en massa sexistiska skämt hela tiden, hon bidrar till att fördjupa diskussionerna under svensklektionerna och det blir lugnare. Kanske. Och detta beror naturligtvis på att vi är uppfostrade i en extremt könad miljö, där könen separeras från skolåldern och uppåt. Vi blir olika, och de allra flesta anpassar sig till dessa normer.

Men, alla anpassar sig inte. Det kommer alltid finnas några som inte alls passar in i ramen för hur en kvinna eller en man ska vara – och de ställer saker och ting på ända. Om vi har anställt en man för att han ska spela gitarr och tumla runt med ungarna ute på gården, och så har han inte alls någon fallenhet för det, eller om vi har anställt en kvinna för att hon ska bidra med lite mjukare värden – men istället är hon extremt gåpåig, organisationsinriktad, styr och ställer. Vad händer då? Jag skrev ännu mer om just detta i det här inlägget: Vad tillför en man på ett kvinnodominerad arbetsplats?

Så har vi då detta med könskvotering. Jag tycker att det är lurigt. Å ena sidan ser jag det som en självklarhet att könskvotering ibland behövs, men å andra sidan blir jag sådär skeptisk igen och tänker ”jaha, och hur ska det ske utan att könsrollerna upprätthålls på precis samma sätt som förut?” En kvinna anställs och hon kommer inte bara ses lite sämre på grund av att hon är inkvoterad, hon kommer dessutom ses som en representant för hela det kvinnliga könet. Eller? Det måste naturligtvis inte bli så, för kvinnor ska självklart inte kvoteras in i bolagsstyrelser i första hand för att de är kvinnor – utan för att de har kompetenser som tidigare har förbisetts i ansökningsprocessen; eftersom deras namn, deras fotografi eller kanske deras sätt att skriva stod i vägen och en man fick gå före i kön.

Könskvotering ska alltså inte handla om att personer med snippa ska åka snålskjuts upp på höga positioner, utan om att synen på vad som är en bra chef, en kompetent ledare, måste vidgas. Hur brukar våra chefer se ut? Vilka egenskaper brukar vi eftersträva? Vilka personlighetsdrag? Vilka tidigare erfarenheter? Vilka sorters ansökningsbrev brukar automatiskt hamna högst i högen? Och om det helt uppenbart oftast blir tio män som får komma på intervju och bara två kvinnor – hur kommer det sig? Handlar det verkligen om kompetens, eller väljer vi omedvetet män före kvinnor?

Vi måste syna våra egna värderingar, helt enkelt. Om vi inte gör det så finns risk för att kvoteringen innebär just att plocka in personer som har ”rätt kön”, men kanske fel kompetens – och då kommer omvärlden förstås se snett på en, och framför allt på den personen som blivit inkvoterad. När det kommer till skolan är det ofta män som kvoteras in, särskilt i förskolan och skolans yngre år. En av de förskolor som vi besökte inför att Adrian skulle ställas i kö var så otroooligt stolta över att ha en manlig pedagog – ”honom håller vi hårt i!!!” Visst, han kanske var kompetent, men han anställdes uppenbarligen i första hand utifrån sitt kön – något som kan sticka i ögonen på vissa, särskilt om han favoriseras av chefen och kollegiet.

Är det dags att börja avrunda här kanske? Efter att ha skrivit om alla dessa, till synes spretiga, ämnen i ett och samma inlägg tycker jag att slutsatsen är rätt tydlig: Allt handlar om genus, om könsnormer, om synen på män och kvinnor, både inom könskategorierna och mellan dem. Arbetet för att nå ökad jämställdhet och jämlikhet måste ske på två fronter, både genom att vi räknar och synar statistik och samtidigt att vi tänker normkritiskt, slutar se egenskaper och beteenden som något rent biologiskt kopplat till kön och börjar vidga synen på hur det är okej att uttrycka sin könsidentitet. Gör vi inte det så kommer vi faktiskt inte uppnå någon förändring.

Tips_Christina-Norling

Hur ser en chef ut i din värld?
Bild från Genusfotografen.se

Hen, hen, hen!

10 Apr

Militanta ”hen-motståndare” som är rädda att förlora sin egen könsidentitet och gå miste om sina privilegier som cismän och ciskvinnor (eller vad de nu är rädda för) fastslår gärna att ”det här med genustrams och hen” bara är en fas som vissa (feminister?) går igenom och som vi kommer se tillbaka på och skratta åt om några år. Dessa personer vill jag nu göra riktigt besvikna:

Jag arbetar på en rätt stor grundskola norr om vår kära Hufvudstad, och här har ”hen” börjat slå igenom på riktigt. Tidigare har jag skrivit om när jag för första gången hittade ordet ”hen” i en elevtext, och nu, kära ni, har detta lilla ord börjat både synas och höras när man allra minst anar det. I flera elevtexter, i mötesprotokoll och även i spontant tal. Det ni!

”Men alltså, när jag beskriver den här personen, ska jag beskriva hur hen ser ut och så då?” fick jag en fråga från en elev idag. Ha! Jag blir så varm och glad i hjärtat när jag inser att, jo, språket förändras och med detta även synen på vad som är sanning, på vad som är normalt, på vad som är norm. Även om skolan fortfarande generellt sätt är väldigt köns- och heteronormativ, så sker långsamt långsamt en förskjutning på hur det är accepterat att uttrycka sin könsidentitet och vilka sexualiteter som anses okej.

Det är annars lätt att se sig omkring i vårt samhälle och bli rätt nedstämd. Även om vi är ”världens mest jämställda land” så brister det på många sätt, och nej, alla människor har inte samma rättigheter och möjligheter som det ser ut just nu – det finns väldigt många som faller utanför ramarna för vad som är okej och så vidare, vilket jag har tjatat om tusen gånger förut (och kommer fortsätta tjata om). Och alltså, förmodligen kommer inte detta förändras vare sig idag eller ens de närmsta, tja, fem åren. Mycket av det jag resonerar kring här i bloggen, och mycket av det jag tror på och förespråkar – ett normkritiskt tänkande, framför allt – grundar sig i min roll som mamma och min roll som lärare, för det är ju faktiskt de barn som växer upp nu som kan se till att något på riktigt förändras här i världen.

Att vidga och förändra språket är ett steg i rätt riktning.

image

Genus är till för att erkänna och tillåta de skillnader som faktiskt finns

4 Apr

Jag vet inte om ni som läste mitt inlägg igår håller med, men själv känner jag att jag var lite övertydlig och otydlig på samma gång, på något vis, och det skaver en aning… Ska försöka förtydliga lite vad jag ville få fram.

Alltså: Det finns som bekant normer för hur man ska vara som man och kvinna (samt att man ska vara man eller kvinna) och normerna ses som eftersträvansvärda för de allra flesta, ja de är till och med biologiska, menar vissa. Därför uppfostrar folk överlag sina barn att leva upp till normerna (vem vill medvetet uppfostra en liten könsnormsöverskridare eller ett litet homo liksom??). Vissa människor platsar alldeles utmärkt inom normens snäva ramar, andra inte lika bra, men de är duktiga på att anpassa sig och några kan inte anpassa sig, faller därmed ohjälpligt utanför normen och blir en avvikare. Detta händer liksom hela tiden, vare sig vi vill eller inte.
Summa summarum: Vi människor är olika, ja, ”av naturen” om man så vill. Men normen tillåter inte detta.

Så vad jag ville säga igår är att ”normkritik”, ”genus” och ”hen-debatten” (eller vad tusan man ska kalla det) verkligen inte är något hitte-på, några icke-frågor eller något löjligt tjafs som kom till för att skapa skillnader eller jämna ut skillnader ”bara för att det är så himla kul”. Dessa företeelser kom till för att tillåta och erkänna de skillnader som redan finns mellan människor (men som inte alltid tillåts synas, och därför i vissa fall göms väldigt väl), för att ifrågasätta och jämna ut den maktobalans som på grund av normerna skapas mellan människor, grupper och kategorier och till sist för att ge fler människor tillgång till olika attribut, olika sätt att uttrycka sin personlighet och olika positioner i samhället.

Att uppfostra sina barn genusmedvetet och normkritiskt handlar därför om att inse (och anse) att jag inte nu kan veta vem mitt barn är, och därför vill jag inte aktivt klistra på honom en könsroll, där jag bestämmer vilka kläder och frisyrer han ska trivas i, vilka leksaker han ska leka med, vilken personlighet och vilka egenskaper han ska ha, vilket yrke han förmodligen kommer att välja eller vilka han kommer bli kär i. Fokus ligger istället på att uppfostra en trevlig, social och respektfull liten individ, som förhoppningsvis kommer utveckla en egen trygg identitet och en god självkänsla.

Så – var jag tydligare nu? Frågor på det?

Mitt nästa inlägg kommer för övrigt handla om något helt annat, typ läraryrket eller bara liiiivet. För nu behöver jag en normkritisk paus innan ”hen” börjar förfölja mig om nätterna… Blogga ska vara en avkopplande aktivitet, eller hur var det nu?!

image

Nej, Blondinbella är ingen normbrytare

4 Apr

Åh, typiskt, när jag nu redan har sjutton blogginlägg på gång så dyker här oundvikligen ett ämne upp som jag bara måste kommentera.

Det är så intressant med diskussioner, särskilt när de liksom föder nya diskussioner om själva diskussionen. Det började med att Blondinbella kritiserade ”hen-debatten”, vilket jag skrev om här, och flera stora bloggare, såsom Lady Dahmer och Hanapee, skrev superbra inlägg om detsamma med efterföljande intressanta diskussioner. Huvudpoängen var att Blondinbella uttryckt sig förbannat klantigt när hon gjorde hela genusdiskussionen till en icke-fråga (detta återkommer jag för övrigt till senare idag, ska göra ett förtydligande efter gårdagens inlägg…) och att någon så framgångsrik och intelligent som hon borde veta bättre.

Puh.

Men så kom även ett inlägg från Kvinnopartaj, vilket istället kritiserar diskussionen om Blondinbella och hennes uttalande, eftersom den reducerar genusdebatten till att handla om kläder när det i själva verket handlar om så mycket mer – och när de flesta människor i verkligheten inte är så jävla mycket bättre än Blondinbella. Att kritisera någon som Blondinbella för något som vi (folk överlag, räknar dock inte in mig själv där – ha!) inte själva kan leva upp till blir enligt Kvinnopartaj rätt löjligt och meningslöst. Ja, så tolkar jag det i alla fall.

Men, vad som också dyker upp i Kvinnopartajs inlägg och senare i Lady Dahmers replik på det (puh, nu får ni hänga med i svängarna, strax kommer poängen) är att Blondinbella faktiskt borde erkännas som en normbrytande förebild; hon är ung, extremt framgångsrik, hon är kvinna, hon står för vad hon tycker och så vidare. Är det inte det något som feminismen och alla genustänkare borde jubla och applådera åt istället för att kritisera hennes tillkortakommanden?

Och… nää, sakta i backarna, säger jag då och kommer med mina intersektionella normkritiska pekpinnar. Vilka normer bryter Blondinbella egentligen? Får se nu… Hon:
– har vit hy och blont hår
– har ett svenskklingande namn
– har inga synliga funktionsnedsättningar
– är cis-person
– är heterosexuell och monogam
– har pengar
Har jag glömt något?

Det enda som är normbrytande med henne är att hon är kvinna och ung, och ser vi hela normpaketet som ett stort rutnät av olika kategorier och faktorer, så hamnar Blondinbella tamejtusan längst upp i det ena snäva hörnet, så nära Normen Himself (dvs. den vite mannen) som det bara går.

Och vad vill jag ha sagt med det? Inte att alla måste vara mörkhyade, rullstolsburna, polygama lesbianer för att vinna respekt hos mig, verkligen inte, men jag menar att det är otroligt farligt att se henne som en ”normbrytare av rang”, som någon som bidrar till att förändra världsbilden och samhällets starka normer rörande kön, etnicitet, funktionsförmåga, hudfärg och så vidare när hon faktiskt inte gör det. Hon har enorm makt genom de tiotusentals människor som varje dag besöker hennes blogg, hennes ord väger tungt och när hon avfärdar genustänk och ”hen” som hitte-på och vi samtidigt erkänner henne som en normbrytande förebild, då bidrar vi till att osynliggöra de strukturer som finns i vårt samhälle och alla de människor, grupper, kategorier som dagligen drabbas av detta.

Att genus handlar om mer än kläder är självklart, och just klädval till sina barn kan ses som en pytteliten fråga när vi ser till hela samhället och alla de stora frågor och problem som ryms där – men denna pyttelilla fråga inrymmer starka uppfattningar och värderingar rörande kön och människors värde; på vilka sätt det är okej att uttrycka kön, vilka kön och könsidentiteter som alls erkänns i folks medvetanden och i offentliga sammanhang, vilka människor som anses ”normala”, vilka som anses ”onormala” och vilka som helt och hållet osynliggörs.

Och vad tror ni, skulle Isabella Löwengrip ha den starka ställning som hon har om hon vore lesbisk? Hade en arbetarklassbakgrund? Om hon vore transperson eller på något annat vis bröt starka könsnormer? Om hon vore synskadad, mörkhyad, muslim, fet…?

Alla borde tänka normkritiskt, det är bara så

3 Apr

Jag ska försöka mig på att hyfsat pedagogiskt och tydligt förklara varför alla borde tänka genusmedvetet och framför allt normkritiskt i största allmänhet och varför dessa sätt att se på verkligheten faktiskt inte bör tas för några ”möjliga alternativ”, utan som måsten för att alla människor ska kunna behandlas likvärdigt.

Ett stort missförstånd som ofta sker när människor ifrågasätter genustänk och normkritik är att de tror att dessa synsätt innebär att de måste ändra på sig (alltså till exempel vad gäller klädval, frisyr eller intressen), eller att enskilda individer över huvud taget ska ändra på sig ”bara för att skapa större mångfald”. Det är ett rätt inskränkt och egoistiskt sätt att se på saken, att liksom lägga fokus enbart på sig själv – och de som gör det är väldigt ofta så kallade normpersoner, det vill säga personer som tillhör normen, som aldrig i någon högre utsträckning har setts som avvikare eller ens har funderat på att de faktiskt har det rätt privilegierat. Det är inte för deras skull som normkritiken har uppstått, skulle jag bestämt vilja hävda – och varken genustänk eller normkritik har som främsta syfte att sudda ut några befintliga skillnader eller ens att öka skillnader mellan människor (även om det förstås kommer kunna ske, när folk i större utsträckning tillåts uttrycka sin person precis hur de vill).

Genusmedvetenhet och i ännu högre grad normkritiskt tänkande (vilket handlar om att se till alla normer som på något sätt inordnar människor i kategorier och skapar hierarkier mellan dem*) har – som sagt – inte uppstått ur ingenting eller ur någon enskild persons önskan om att ”krångla till det” eller ”skapa lite mer mångfald här i världen”. Det har kommit till för att människor är olika, för att det redan finns en mångfald, i vilken alla dock inte ses som jämlika, där inte alla tillåts visa, uttrycka eller vara den de faktiskt är utan att utsättas för olika typer av bestraffningar. Det vill säga, företeelser som är (blir) vanliga – att som kvinna vara späd och bära kjol och smink, att som man vara lång och kraftig, gilla bilar och sport, att vara heterosexuell, att vilja leva tvåsamt, att vilja skaffa barn osv. osv. – har blivit en norm och i nästa steg normalt, medan allt som frångår denna norm på ett eller annat vis och i mindre eller större grad ses som avvikande och ibland rentav onormalt. Detta visar sig inte bara genom folks sätt att prata eller tycka om verkligheten, utan också genom vilka som representeras i media, i reklam och genom offentliga lagar och regler (som reglerar vilka som får gifta sig, hur många man får vara i ett äktenskap, vilka som får adoptera barn, vilka som alls tillåts behålla sin fertilitet t.ex.).

Det som är norm är dock inte det enda som finns i ett samhälle, för…
– det finns även personer som identifierar sig som kvinnor, men som inte trivs i eller som inte besitter normativt kvinnliga attribut,
– det finns personer som identifierar sig som män, men som inte trivs i eller som inte besitter normativt manliga attribut,
– det finns personer som fötts med ett biologiskt kön, men som upplever sig tillhöra ett annat,
– det finns personer som varken identifierar sig som kvinnor eller män och även personer som biologiskt inte kan inordnas i någon av dessa två kategorier,
– det finns personer som inte är heterosexuella,
– det finns personer som inte lever eller som inte vill leva tvåsamt,
– det finns personer som inte kan eller vill skaffa barn
och så vidare.

Men eftersom normen blivit det ”normala” och det eftersträvansvärda, så ses det som frångår normen som mindre eftersträvansvärt och som sagt, onormalt: orakade kvinnor i kort hår kanske benämns som manhaftiga, späda män eller män som bryr sig väldigt mycket om sitt utseende ses kanske som fjolliga, personer som lever ensamma utan barn är det ofta ”synd om”, homosexuella bör enligt vissa egentligen inte få gifta sig eller skaffa barn alls (och det är väl få som önskar att deras barn blir homosexuella), transpersoner är något som många inte ens vet existerar (möjligen transsexuella, och eventuellt även transvestiter – vilket dock ses som rätt konstigt och obehagligt, så länge det inte är någon i After Dark) och personer som inte identifierar sig med något av de två juridiskt möjliga könen osynliggörs precis hela tiden och i de allra flesta sammanhang – även när det diskuteras genus. OCH SÅ VIDARE.

Alltså. Människor i det här samhället lever (eller skulle vilja leva) på väldigt många olika sätt, men normen ser till att vissa sätt att leva och uttrycka sin (köns-)identitet på gång på gång synliggörs, privilegieras och legitimeras, medan andra osynliggörs, misstänkliggörs, fördöms och bestraffas. Normer skapar helt enkelt avvikare; hierarkier mellan människor och grupper, och det är därför normkritiken har uppstått, för att vi ska få syn på normerna som styr oss och ifrågasätta dem – och i längden för att människor ska kunna vara olika, se olika ut, organisera sina relationer på olika sätt utan att för den skull klassas som onormala.

*Någon tycker kanske att jag nu lite slarvigt blandat ”genus” med ”normkritik”, och det är absolut befogat att tycka det. Genus handlar ju om att granska på vilka sätt just könsroller skapas socialt och i förhållande till biologiskt kön, medan normkritik egentligen syftar till att även granska normer rörande t.ex. etnicitet, funktionsförmåga, vithet och så vidare. Jag vill dock gärna blanda in normkritiken i genusdiskussionen, eftersom även genusdiskussionen annars tenderar att bli rätt normativ vad gäller synen på kön, genom att den gärna befäster tvåkönsnormen; att det bara finns ”män” och ”kvinnor”… vilket det bevisligen inte gör. 

Mitt examensarbete från lärarutbildningen – ”Varför skulle man inte identifiera sig som kvinna eller man?” – handlar för övrigt om normer kring kön och sexualitet och om lärares förhållningssätt till detta. Min plan var egentligen att försöka få in några schyssta citat därifrån i den här texten, men orden bara seglade iväg… Så jag får återkomma även i detta ämne.

To be continued, som man säger…