Det går framåt – men vi får inte stanna upp

Vad har vänskaps- och kärleksrelationer gemensamt?
Finns det några åldersgränser när det gäller kärlek?
Vad behöver göras för att alla ska kunna vara öppna med vem de är kära i?
Är det möjligt att gå emot sin familjs religion och värderingar för att vara med den man är kär i?
Hur motverkar vi förekomsten av sexuella övergrepp?

Alla dessa frågor har mina åttor diskuterat i veckan. Jag har suttit vid sidan av och bedömt deras insatser – men framför allt bara lyssnat, njutit och då och då varit tvungen att anteckna i marginalen av matrisen, inte för bedömningens skull utan för att de sagt något så himla klokt.

I flera grupper återkom åsikten att vi måste sluta nöja oss med att ”acceptera” olika sexuella läggningar; vi måste normalisera att vissa blir kära i samma kön och att vissa blir kära i ett annat. Varför förutsätter vuxna att vi är heterosexuella? sa flera stycken. Varför frågar de om jag har en pojkvän, när jag lika gärna kan ha en flickvän? Och varför måste en homo- eller bisexuell person komma ut när inte en heterosexuell person måste det? Många ifrågasatte även varför man pratar om t.ex. bögar som ”så himla roliga” – det är ju lika utpekande det och förutsätter att bögar ”är” på ett visst sätt, som om ”bög” vore ett personlighetsdrag.

Diskussionerna om religion och kärlek var klurigare, men ändå lika fint respektfulla och öppna. Vissa menade att familjen och dess värderingar alltid går först, medan andra höll fast vid att familjen borde respektera en oavsett vem man väljer att leva med – eller att man bör bryta med familjen om de inte respekterar en. Och just ”respekt” var ett ord som återkom i alla grupper. Man ska visa respekt, mot alla, och är det något man själv är ovan vid eller tycker känns ”otäckt” – oavsett om det gäller trosuppfattning, ålder eller sexuell läggning – så får man hålla inne med eventuella fördomar.

Framtiden känns onekligen ljus när man lyssnar på de här ungdomarna. De är kloka, de är kritiska till förtryckande normer, de ser alla människors lika värde som något självklart eftersträvansvärt.

Men. På samma gång är det fortfarande få ungdomar som faktiskt vågar vara öppna, framför allt när det gäller att bryta mot normer rörande kön och sexualitet. Att dessa diskussioner alls förekom i ett klassrum, ja, det är ju min förtjänst. Åsikterna och tankarna finns där, men de måste få utrymme, så att de får ett faktiskt värde, så att ungdomarna får dela med sig, lyssna och lära av varandra. Kanske leder det till att någon slipper den där klumpen i magen, och kanske blir någon stärkt att ”komma ut” med något som den egentligen inte borde behöva komma ut med.

Tidigare i veckan släpptes en undersökning i Kronobergs län, där det visar sig att ungdomar som inte känner sig hemma i kategorierna ”tjej” eller ”kille” generellt sett mår sämre än andra ungdomar. Och det är ännu ett bevis på att vi inte är ”där” än. Vi tror gärna att vi är så öppna och härliga här i Sverige, att alla kan vara precis den de är. Men – tänker vi ett varv till så bör vi inse att så inte riktigt är fallet. Än. Jag kommenterar den här undersökningen ca 19 minuter in i det här radioprogrammet i P4, och ger även lite tips på hur man i skolan kan arbeta för att alla ska må bra och känna sig inkluderade.

Ps. I nästa inlägg ska jag berätta vad som togs upp gällande frågan om sexuella övergrepp. Det var också otroligt bra!