Tag Archives: likabehandling

”Vad har ditt sexliv med undervisningen att göra??!?” (Jag orkar snart inte svara pedagogiskt längre…)

4 Jun

Jag blir så urbota frustrerad. Så arg, så trött och så ledsen. Gång på gång skriver jag och utbildar även på andra sätt om heteronormen, om cisnormen och om hbtq-fobi. Jag påtalar faktiska problem som finns i vårt samhälle just precis nu. Jag delar med mig av egna erfarenheter, jag delar med mig av andras erfarenheter – men det är maktstrukturerna, de samhälleliga normerna som jag fokuserar på. Normer som skapar hierarkier och maktobalans mellan människor. Normer som gör vissa individer och grupper till avvikare medan andra anses ”normala” (fast de egentligen kanske bara är mer vanligt förekommande). Extremt pedagogisk är jag, jag är konkret och framför underbyggda, rimliga argument.

Och ändå kommer de: Alla invändningar. Ifrågasättanden. Förminskanden. Rent ut sagt dumma frågor och påståenden. I samtliga fall så är det heterosexuella cispersoner som gör dessa uttalanden, det vågar jag hävda med åtminstone 99% säkerhet. Det vill säga personer som själva inte drabbas av cisheteronormen, som aldrig utsätts för hbtq-fobi och därmed absolut inte har en jävla aning (och som uppenbarligen heller inte vill förstå).

Ibland sker det i form av ett oskyldigt ”jag bryr mig väl inte om vem du blir kär i!”, inte sällan i form av frågan ”ditt sexliv har väl inget med undervisningen att göra!”, ”varför är ni så sexfixerade ni homosexuella?” eller ”jag pratar aldrig om min heterosexualitet bland elever eller kollegor!” Och dessa människor menar givetvis också att jag, och andra hbtq-personer som påtalar förtryck, kränkande behandling och diskriminering, är lättkränkta, odemokratiska, att vi kommer med pekpinnar istället för att förespråka ”högt i tak” och att vi fan inte bör tala om för dem vad de ska tycka, tänka eller uttrycka.

Jag vet snart inte vad jag ska svara längre. Jag orkar inte vara pedagogisk och tydlig när det bara fortsätter och fortsätter.

Vad gäller bloggen ”Det öppna klassrummet”, där jag bloggar sedan i december, kan jag bli särskilt ledsen och upprörd – för den bloggen vänder sig faktiskt till lärare och andra som arbetar inom skolan. Visst, det skrivs en del positiva och uppmuntrande kommentarer både i kommentarsfältet och på LR:s facebooksida. Men alldeles för ofta kommer invändningarna. Folk som uttrycker att hbtq-frågor inte platsar i skolan, att det är icke-frågor, löjliga frågor. Folk som tycker att vi ska ”tillåta alla åsikter”.

Usch.

Jag skulle vilja be er om en sak. Läs ”Det öppna klassrummet” då och då (jag bloggar där ungefär en gång i veckan och delar inläggen via min facebooksida samt via twitter), och snälla: Kommentera! Ni måste givetvis inte hålla med mig i detalj och får gärna komma med konstruktiva frågor och invändningar, men alla ni som faktiskt inser att cisheteronormen och hbtq-fobi är ett problem och att värdegrundsfrågor överlag behöver få mer utrymme i skolan – skriv det i kommentarsfältet! Och dela hemskt gärna med er av de inlägg ni gillar till andra lärare, till elever och studenter.

Är ni på förklarar- och/eller diskussionshumör kan ni börja med att kommentera och besvara befintliga kommentarer här.Jag orkar inte.

Läs gärna också:
Likabehandlingsarbete kan inte göras i det tysta
Skärpning! Värdegrunden går inte att välja bort!

Annonser

Fler befängda svar från Skolverket

20 Maj

Igår handlade Aftonbladets ledare om Skolverkets hållning i frågan ”politiska partier i skolan”. En del av min twitterkonversation med Skolverket återgavs i texten, som blev Aftonbladets mest delade igår. Jag hade förstås hoppats att Skolverket skulle svara med någon form av ursäkt, men icke: Deras ståndpunkt är densamma. Rasistiska, hbtq-fobiska, odemokratiska partier får enligt dem ta plats i våra skolor och de behöver inte anpassa sina yttranden efter publiken, utan det är fritt fram att basunera ut vilka åsikter som helst – så länge det finns någon som bemöter dem (en rektor eller en lärare). Det är verkligen fullständigt jävla befängt. (Att rektorn eller läraren själv skulle kunna vara den som faktiskt drabbas är visst inget som slagit dem.)

…och konversationen med Skolverket har fortsatt. Jag taggade dem när jag delade förra inlägget om detta ämne och här nedan ser ni diskussionen som följde. Herregud, säger jag bara.
image image image image image image Jag står mållös inför detta. Skolverket menar på allvar att man, om man som skola vill bjuda in politiska partier (vilket de förordar), ska bjuda in även de som kränker och äventyrar individers trygghet i skolan/på arbetsplatsen. Sedan ska man se till att någon i personalen står beredd med motargument så att diskussionen med dessa partier blir ”saklig och allsidig” och om någon under diskussionen ändå blir kränkt eller diskriminerad (t.ex. pga. att homosexualitet debatterats och problematiserats men inte heterosexualitet, eller pga. att det yttrats kränkande åsikter angående invandring = högst troligt när det gäller SD eller SvP) så ska man vaska fram likabehandlingsplanen och steg för steg reda ut den skada som man hade kunnat undvika från början. Alltså, Skolverket… vad är det frågan om?

”Jag har behandlat mina barn precis lika!” – om att finna ”bevis” på biologiska könskillnader

15 Apr

Det är en klassiker: Personer som så gärna vill tro på att sociala omständigheter påverkar oss som personer (säger de), men som överallt tror sig finna ”bevis” på att pojkar och flickor, män och kvinnor ändå är och förblir olika:

”Det är ju bara att se sig omkring, killarna är hopplösa när det gäller att ha koll på sina grejer.”
”Ja, konflikterna och skitsnacket här i klassen är det ju tjejerna som står för – det går inte att komma ifrån!”
”Killarna vägrar ju läsa, det är helt enkelt typiskt killigt!”
”Min dotter har hjälpt till här hemma från början, medan min son bara har legat där framför tv:n…”
”Att killar är mer sexfixerade än tjejer går ju inte att komma ifrån, bara att kolla på löpsedlarna…”
”Jag har verkligen ansträngt mig för att behandla min son och min dotter EXAKT LIKA, men ändå är de så olika som de kan bli!”

Ni känner igen, va? Överallt hittar man belägg för att ”det är kört”, bevis för att pojkar är på ett visst sätt och flickor är på ett visst sätt, trots att man ”gjort allt”.

Jag vill dock bestämt hävda att nej, man har inte ”gjort allt”. Inte som enskild person och inte heller som ett enat samhälle (eh, det sistnämnda: långt ifrån…). Problemen i ovanstående uttalanden/synsätt är flera:

För det första benämner man pojkar och flickor som separata, särskilda grupper och generaliserar utifrån (förmodad) könstillhörighet. Kanske är det så att en majoritet av pojkarna respektive flickorna är på precis det sätt man beskriver, även på individnivå, men det finns alltid några individer som skiljer sig ifrån mängden. Dessa glömmer man bort och gör därmed osynliga; de räknas inte med i ”statistiken”, de ses som ”undantag från regeln”. Och genom att man redan från början har bestämt sig för att synliggöra och språkligt befästa det som stämmer överens med ens stående uppfattning (vilken allra oftast överensstämmer med rådande samhällsnorm) är det säkerligen en och annan unge som bara därför har hamnat i precis det beteende som man befäster:
”Hörni pojkar, ni måste skärpa till er och sluta glömma era pennor!”
”Hörni flickor, ni måste sluta att prata skit bakom ryggen på varandra”
Barnen lär sig hur de förväntas agera, helt enkelt, och bara genom att gång på gång få höra att de ”är” på ett visst sätt (även om det är ett oönskat beteende) så kommer många anpassa sig och se på sig själva på just det sättet: Pojkar är slarviga. Flickor pratar bakom ryggen och kan inte leka tre. Det blir som ett evigt upprepande mantra och en självuppfyllande profetia. I detta ingår givetvis också att gång på gång fastställa att kön är lika med könsorgan, bara det är högst problematiskt.

För det andra så tenderar man att inte ens lägga märke till allting som avviker från den rådande uppfattningen, den rådande normen. Kanske har man en klass där väldigt många av pojkarna gillar att läsa, kanske har man en son som är helt ointresserad av bollsport och fysisk aktivitet, kanske är en majoritet av tjejerna i klassen fotbollsspelare, kanske har man en dotter som inte alls bryr sig om att vara ”söt” och som aldrig har koll på läxorna. Dessa normavvikande beteenden och intressen kommer förmodligen antingen omnämnas som ”undantag”, som något ”ovanligt” eller så hamnar de i bakgrunden, medan de beteenden som faktiskt lever upp till normen, återigen, lyfts fram och befästs: De läsande pojkarna kanske även knuffas i matkön, de fotbollsspelande tjejerna kanske är väldigt utseendefixerade, den osportsliga sonen kanske aldrig hjälper till att duka bordet och den lite slarviga dottern kanske väldigt ofta hamnar i konflikter med sina tjejkompisar på grund av skitsnack. Då kommer dessa, normföljande beteenden förmodligen hamna i fokus för diskussionen ändå.

För det tredje: Alla barn ska inte behandlas prick lika, för alla barn är inte prick lika. Vare sig du har en son och en dotter eller två söner då kommer dessa inte vara exakt lika varandra, av flera olika anledningar. Och oavsett om ett beteende är ”biologiskt” och ”könsbestämt” eller avhängigt något helt annat, såsom plats i syskonskaran eller andra sociala faktorer, så ska väl inte vad som helst förklaras giltigt eller uppmuntras?

Jag kan illustrera med ett exempel:
En bekant berättade om sina två barn, en son respektive en dotter, vilka båda två gillar att läsa. Sonen har nyligen lärt sig att läsa själv och dottern, som är äldre, har kunnat sedan länge. Dottern läser ensam på kvällarna och vill ofta i anslutning till sin läsning, eller dagen efter, komma till föräldrarna och diskutera vad hon läst och dela med sig av funderingar hon har. Sonen kan som sagt läsa själv, men han kommer inte självmant till föräldrarna med sina funderingar kring vare sig läsningen eller något annat. Om föräldrarna ligger intill honom under läsningen, däremot, och uppmuntrar till samtal kring boken och kring allt som hänt under dagen, då kryper även hans frågor och funderingar fram.
Så hur agerar föräldrarna? Jo, de behandlar barnen olika helt enkelt, eftersom barnen fungerar på olika sätt. Att behandla dem lika hade i det här fallet kunnat stärka en rådande norm som säger att ”flickor har behov att prata om sina tankar och känslor, men pojkar har det inte”, men genom att behandla dem olika så blir det tydligt att pojkar visst kan ha behov av det, men vissa/många av dem behöver lite extra hjälp på traven för att komma till skott.

Biologi eller socialt arv i detta exempel? Tja, tämligen ointressant – kanske en blandning av båda. Flickan i exemplet har säkerligen flera kompisar som gillar att läsa och som hon kan ”prata problem” med, medan pojken kanske inte har det, med tanke på hur normen ser ut. Den enda intressanta frågan, tycker jag, är hur vi vill att det ska se ut och agera därefter. Hem, skola och helst hela samhället tillsammans… inte undra på att det dröjer så förbannat.

Dock ska tilläggas, vilket även knyter an till mina första två punkter, att jag har jäkligt svårt för så kallad ”kompensatorisk genuspedagogik” där alla pojkar på förskolan får pärla och pyssla medan alla flickor får härja i bygghörnan, exempelvis. Barngrupper är mycket mycket sällan så könsmässigt homogena, även om det ibland krävs att man sätter på de riktigt skarpa könsglasögonen för att få syn på de individuella skillnaderna. Som pedagog är det dock ens skyldighet att göra det, av flera anledningar.

Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa

31 Mar

Från och med idag är jag tillbaka på Lärarnas Riksförbunds blogg ”Det öppna klassrummet” efter ett uppehåll under heltidssjukskrivningen. Idag påminner jag alla lärare och övrig skolpersonal (ledningen, hallå!) om hur vi, utifrån läroplan och diskrimineringslag, bör förhålla oss till att vi har ett parti som Sverigedemokraterna i riksdagen: Kanske kan vi inte neka dem tillträde, men vi får inte äventyra elevers trygghet eller gå emot vårt likabehandlingsuppdrag.

Här kommer ett utdrag:

Det är valår, och politik diskuteras med säkerhet i alla klassrum någon gång under läsåret. Många skolor bjuder dessutom in politiska partier att presentera sig och att debattera, kanske inför skolans eget informella val. I första hand bjuds riksdagspartierna in, men många skolor bjuder även in andra halvstora partier, såsom Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Att alla riksdagspartier erbjuds tillträde innebär givetvis att också Sverigedemokraterna finns på plats. Ingen har det väl undgått att sverigedemokraten Kent Ekeroth bjöds in att diskutera inför elever på Södra Latin i Stockholm för ett par veckor sedan, något som orsakade stort obehag hos många elever. Efter detta följde protester på ytterligare gymnasieskolor, Globala gymnasiet mest uppmärksammat: Eleverna vägrade låta Sverigedemokraternas ungdomsförbund beträda deras skola, och konflikten var ett faktum.

Utan att nu vara alltför politisk och utan att ta ställning i huruvida eleverna gjorde rätt i att blockera entrén eller ej: Jag förstår deras frustration och varför de gjorde det. Jag hade själv som tonåring och i deras ställe känt ett enormt obehag inför att tvingas lyssna på en debatt eller passera ett bokbord där Sverigedemokraterna finns representerade. Det är trots allt ett parti som vill inskränka mina rättigheter på grund av min sexuella läggning. Det är ett parti som anser att vissa av mina vänner egentligen inte hör hemma i det här landet.

Ett parti vars agenda inte riktigt går ihop med det som skolan faktiskt står för.

(…)

När alla riksdagspartier bjuds in är det naturligtvis svårt att neka Sverigedemokraterna tillträde. Men, skolans personal måste försäkra sig själva och försäkra eleverna om att det som kommer uttryckas och debatteras inte riskerar kränka vissa grupper eller enskilda individer. Det är faktiskt vårt uppdrag. Skolan måste också tänka på, att bara för att det nu sitter ett folkvalt främlingsfientligt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen så betyder inte det att vår toleransnivå gentemot kränkningar ska höjas. Åsikter om att alla människor inte har samma värde hör fortfarande inte hemma inom skolans väggar, och alla elevers rätt att känna trygghet när de kommer till skolan ska fortfarande sättas i främsta rummet.

Inlägget i sin helhet hittas här

Normer och att våga stå upp för sig själv

23 Okt

(Jag kunde inte låta bli – här kommer en liten uppdatering om projektveckan.)

Normer är värderingar, uppfattningar om världen och förhållningssätt som vi sällan reflekterar över att vi har. Vissa normer, exempelvis normer rörande kön, sexualitet, funktionsförmåga och hudfärg, delar upp människor i ”normala” och ”avvikare” och ger vissa av oss fördelar och privilegier som vi sällan – eller aldrig – tänker på att vi besitter.

Som heterosexuell cisperson – till exempel – våndas du sällan över din sexuella läggning eller din könsidentitet, du får aldrig frågan om när du kom ut eller hur det ”känns” att vara hetero och cis. Som heterosexuell cisperson kan du i förbifarten nämna din partners namn i ett nytt sammanhang utan större rädsla för reaktionerna och du funderar förmodligen sällan på om det är lämpligt att hålla din partner i handen just här. Som heterosexuell cisperson förväntas du alltid vara just heterosexuell cisperson, du omtalas förmodligen alltid med rätt pronomen, din könskategori finns förtryckt på blanketten du ombeds fylla i och du blir inte ifrågasatt när du talar om vilket kön du har. Du behöver heller inte fundera över vilken toalett eller vilket omklädningsrum du ska välja och dina rättigheter att skaffa barn eller gifta dig diskuteras aldrig på bästa sändningstid eller i fikarummet. Du har aldrig, i egenskap av heterosexuell cisperson, haft en sjukdomsstämpel på dig och du riskerar sällan våld eller hot om våld enbart baserat på din sexuella läggning.

Och så vidare.

Vi pratade om normer idag, niorna och jag. Vi pratade om att skolan, ja varje arbetsplats, har ett ansvar att se till att alla elever (och lärare) ska kunna vara sig själva fullt ut, utvecklas, ges goda förutsättningar att genomföra sitt arbete och aldrig någonsin riskera att diskrimineras, trakasseras eller kränkas. I detta ingår även att främja en god psykisk hälsa hos alla elever och medarbetare.

Vi pratade också om att just diskrimineringsgrunderna könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning tenderar att glömmas bort och att det främjande arbetet kring dessa grunder inte sällan uteblir – bland annat för att personer med annan sexuell läggning än hetero och annan könsidentitet än cis sällan vågar säga ifrån, för att en hel del hbtq-personer mår dåligt och liksom är vana att glömmas bort, både i skolan och ute i samhället.

Några elever tyckte då att man som homo, bi, trans eller queer får skylla sig själv. Om man inte står upp för sig själv kan man ju inte räkna med att någon försvarar en! Man får väl vara lite modig?

Några andra menade att det var löjligt att skolan skulle anpassa sig för så få personer. Det vanligaste är ju att vara hetero och cis! Det måste man väl fatta?

Jag drog parallellen med en person i rullstol som, även om hen är helt ensam på den här skolan om att ta sig fram på det sättet, har rätt till tillgängliga lokaler och jag belyste också att tröskelfria dörröppningar och hiss kan underlätta även för gående personer; om inte annat så stör det i alla fall inte att det fattas trösklar och att det erbjuds alternativ till trapporna för den som behöver.

Jag belyste också att även om det för dig – som hetero, cis och utan fysisk funktionsnedsättning – är ovanligt med homosexualitet eller transidentitet eller att ta sig fram i rullstol så är det definitivt inte det för den homosexuella, transpersonen eller den rullstolsburna – det är liksom vardag, och om ett mer inkluderande, könsneutralt, tillåtande språk eller en hiss underlättar någons vardag – då är det väldigt värt det. Ja, det är ju faktiskt vår plikt som skola och arbetsplats att fixa detta.

Och det här med mod. Att våga. Att våga stå upp för den man är… när man bryter mot starka normer.

Det är förhållandevis lätt att stå upp för sig själv när man följer normen, ser ut och gör som det förväntas av en.
Det är definitivt inte lika lätt att göra det när man bryter mot normen och man dessutom befinner sig i ett otillåtande och exkluderande sammanhang.

Idag fortsätter diskussionerna (och sen drar jag till Kalmar).

Det är mycket nu

20 Okt

Som rubriken lyder: Det är väldigt mycket just nu. Mycket som i mycket. Mycket som i energikrävande, inspirerande och spännande på samma gång. I morgon sparkar projektveckan på mitt jobb igång – fem hela skoldagar med värdegrunden och diskrimineringsgrunderna i fokus. Låter kanske torrt och trist för den oinvigde, men för mig vattnas det liksom lite i munnen (samt en aning under armarna eftersom jag inte hunnit förbereda riktigt allt material än = stressad).

…och på torsdag ska jag som sagt föreläsa i Kalmar. 250 personer är tydligen anmälda, en publik bestående av alltifrån kommunpolitiker till gymnasieelever och jag har vridit och vänt på mitt föreläsningsupplägg exakt hela dagen. Lite återanvändning, en hel del nytt – och jag känner mig redan stressad över tiden: 60 minuter. SEXTIO. Och på dessa minuter ska jag alltså hinna förklara vad en norm är, vad normkritik innebär, varför toleranspedagogik är skräp, få alla att förstå att kön ÄR mer komplext än två, försöka vara en smula käckt personlig och ganska mycket till. Så, tips till dig som eventuellt har tänkt besöka min föreläsning: Läs på lite innan!

Nej, skämt åsido. Jag är ju pedagog, för sjutton. Det ska nog gå fint det här.

Men vad jag ville säga med detta inlägg egentligen: Ni kommer förmodligen inte se/läsa så värst mycket av mig de närmaste dagarna, hur mycket jag än önskar att jag hade hunnit skriva det där uppföljningsinlägget om förebilder och en hel massa annat. Nu ska jag liksom enbart upplysa, påverka och sätta tankar i spinn i verkligheten några dagar.

Jag ber er allra ödmjukast: Avfölj mig inte för tusan och var inte besvikna att jag inte svarar på era kommentarer! Jag kommer tillbaka!
image

Flatfilmsfredag – vecka sexton

18 Okt

Ojoj, den här dagen gick verkligen i ett rasande tempo. Egentligen hade jag tänkt skriva två inlägg, dels detta och dels en rafflande fortsättning på gårdagens inlägg och dess intressanta diskussioner. Men icke, det gick inte idag. För vet ni vad jag har gjort? Jag har planerat projektveckan som börjar på måndag: en hel vecka med köns- och sexualitetsnormer i fokus (för niornas del, de andra årskurserna får andra diskrimineringsgrunder). Vi ska visa ”Fucking Åmål” och ”But I’m a cheerleader”, vi ska diskutera spännande saker som vad är ett kön? och hur vet man själv och andra egentligen vilket kön man/någon har? (och hur viktigt är det egentligen att veta jämt och ständigt?) Vi ska syna heteronormen i skolmiljön, vi ska skapa normbrytande konstverk och vi ska förhoppningsvis få en bra grund till att författa den nya likabehandlingsplanen, som ett avstamp för fortsatt likabehandlingsarbete under året.

Spännande va?

Aningen tråkigt i sammanhanget, men samtidigt väldans roligt, är att jag måste avvika på torsdagen för då ska ju jag föreläsa om likabehandlingsarbete utifrån ett hbtq-perspektiv för 250 glada kalmarbor under Kalmar kommuns regnbågsdag. Även denna föreläsning är under uppbyggnad och det känns ömsom inspirerande ömsom stressande att ha dessa två uppdrag så nära inpå.

Men, för att komma till själva saken: Flatfilmsfredag. Jag har ju redan nämnt två filmer, och alltså – varför inte bjuda på två filmer idag då? image 1. Fucking Åmål. Denna klassiska klassiker. Flatornas flatfilm, min ”aha-upplevelse”-film som har betytt så mycket för så många lesbiska ungdomar (och säkert en och annan vuxen flata) kring millennieskiftet. Är det någon här inne som inte har sett den? Är det någon här som rentav redan har visat den för elever? Hur har de tagit emot den?

En småläskig sak med den här filmen är att den ju är gjord 1998 – det vill säga för 15 år sedan. 15 år, en evighet. De elever som vi ska visa den för på måndag föddes då. Och betänk sedan att nästa stora svenska film med lesbiska karaktärer i huvudrollerna inte gjordes förrän 2011… Ska det dröja ytterligare minst tio år innan nästa..? Nä, Sverige är inget höjdarland när det kommer till flatfilmer (och hbtq-filmer generellt), vilket för övrigt slås fast i Aftonbladet idag också apropå den stundande filmfestivalen i Stockholm.

I engelskspråkiga länder finns det däremot en hel del hbtq-filmer, vilket osökt för mig in på dagens andra filmtips: image 2. But I’m a cheerleader, som jag faktiskt visade för mina gamla elever i våras och då skrev ett inlägg om. Och vet ni? I det inlägget finns det till och med en länk till filmens trailer, så jag tänker inte säga mer än att: Den här filmen är jätterolig och belyser både heteronormen och könsnormer på ett mycket bra sätt. Se!

Nu ska jag och min fru gå på teater: ”De oskyldiga” på Dramaten. Lyxigt va?

Hej, alla ni som tycker att värdegrundsarbete och likabehandling är trams!

26 Sep

I morse låg jag och funderade på när jag egentligen fick en negativ kommentar på min blogg senast, det kändes onekligen väldigt länge sedan – och som ett brev på posten låg sedan en ifrågasättande kommentar och inväntade sitt godkännande i wordpress-appen när jag vaknade. Jag måste vara synsk.

Kommentatorn ifrågasatte dels att jag motsätter mig att elever använder könsord och ordet ”bög” som skällsord, och uttryckte även misstänksamhet över det faktum att jag alls låter värdegrundsarbete sno tid från den ack så viktiga undervisningstiden.

Jag blir alltid extremt upprörd av sådana kommentarer, det liksom bubblar av frustration inombords för jag påminns om att just det, det är så vissa människor där ute tänker. Det finns ju faktiskt människor som tycker att bög och neger och tattare och blatte och CP är helt och fullt okej att använda som skällsord; det finns personer som inte anser att alla människor har samma värde. Och det gör mig frustrerad, arg och väldigt ledsen.

Såhär svarade jag kommentatorn, i all hast och klockan sex i morse:

För det första är kränkningar aldrig okej över huvud taget i skolan, detta står i lagen och i läroplanens värdegrund. För det andra är varken fitta, bög eller kuk några fula ord utan namn på könsorgan samt en persons sexuella läggning och därför passar det extra illa att använda dessa i negativ bemärkelse i en skola eller på vilken arbetsplats som helst. Hur ofta har du hört någon ropa ”hetero” som skällsord? Inte så ofta va? Nej, och det beror på att homosexuella är betydligt mer utsatta än heterosexuella i vårt samhälle. Varför då använda synonymer till homosexualitet i syfte att kränka någon?

Och för det tredje: Konfliktlösning är en del av läraryrket, och när elever kommer inspringande i ett klassrum och är fullständiga ovänner är det en självklarhet att jag har skyldighet att använda en liten snutt av lektionstiden till att lösa denna, dels för att alls kunna genomföra lektionen och dels för att alla elever ska känna sig trygga i skolan och veta att vi vuxna bryr oss.

Allt detta är självklarheter, och i övrigt har du inte den blekaste aning om vad mina lektioner fylls med. Att jag skriver ett par blogginlägg i veckan som handlar om likabehandling är inte direkt något som talar om vad jag för tillfället undervisar om i samtliga klasser. Dock är värdegrundsarbete enormt viktigt för att elever ska må bra och kunna lära sig något på riktigt och tack och lov arbetar jag på en skola som förstår detta.

Vidare undrar jag verkligen om de personer som ifrågasätter värdegrundsarbete någon gång själva har utsatts för kränkningar? Om deras barn har blivit mobbade eller mått extremt dåligt i skolan? Och skulle de själva tycka att det vore okej att deras barns lärare inte löste konflikter som deras barn är inblandade i? Att läraren bara visslade i pipan, körde igång lektionen och lät deras barn sitta kvar gråtande i korridoren? Och jag undrar också hur de skulle hantera om deras eget barn vore 14 år och homosexuell och inte vågade berätta detta i skolan, eftersom alla skrek ”bögjävel” till varandra i korridorerna och pratade om hur ”jävla äckliga” alla bögar är? Skulle dessa personer själva kalla sitt barn ”bögjävel” (på skämt eller allvar) eftersom det ”bara är ett skällsord bland alla andra”?!

Kort sagt: Jag kan inte förstå hur någon över huvud taget i hela världen kan motsätta sig vikten av att alla människor mår bra, blir respektfullt behandlade och kan vara sig själva utan att riskera mobbning, glåpord eller utfrysning. Jag kan inte förstå det.
Kan ni?

Om inte jag kommer ut – vem ska göra det då?

13 Sep

Igår ägnades hela arbetslagskonferensen åt likabehandling, diskrimineringsgrunderna och normkritiska övningar. Jag och en kollega hade den äran att leda hela mötet och engagemanget var stort från början till slut – vi hann inte ens med allt vi hade tänkt på grund av de aldrig sinande diskussionerna. Kollegorna fick först beskåda en massa ord – etiketter – som jag projicerade upp på tavlan, alltifrån ”kvinna” och ”man” till ”tjock”, ”smal”, ”hetero”, ”flata” och ”svensk”. Sedan fick de fundera över vilka etiketter de sätter på sig själva och vilka andra sätter på dem, vilka etiketter som påverkar dem i deras vardag, vilka etiketter som påverkar hur andra uppfattar dem och så vidare. Därefter gjorde vi övningen ”Ett steg fram” från Rfsl Ungdoms BRYT-material (vilken föga förvånande slutade med att två stycken vita, heterosexuella män med full funktionsförmåga hamnade längst fram i ledet) och även ”Gissa heterot”, då alla fick i uppgift att identifiera vilka som var heterosexuella bland en massa porträttbilder.

Och här blev det riktigt intressant: Väldigt få kunde, eller ville, definiera hur en heterosexuell person ser ut och är. ”Det går ju inte att se!” sa många, men däremot kunde de flesta utan problem tala om hur en homosexuell är och ser ut – naturligtvis. Jag klandrar dem inte, för det är ju just detta som övningen vill belysa: Hur otroligt svårt det är – och även hur otäckt det kan kännas – att benämna normen, att ringa in den, sätta den i fokus. För konstigt nog är det ju så att trots att heterosexuella är så svåra att identifiera, så förväntas de allra allra flesta vara heterosexuella fram tills dess att något annat bevisas – eller hur?

Hos mig väcktes enormt mycket frustration under mötet. Inte för att någon sa något direkt olämpligt eller tycktes ovillig att förstå, utan för det första för att jag insåg hur vansinnigt svårt normkritik faktiskt är (det är näst intill omöjligt att inte falla in och börja tala om avvikaren och därefter landa i ett toleransigt ”vi och de”-perspektiv, där jag naturligtvis blev ”de”) och för det andra för att många – sin välvilja till trots, eller just på grund av den – inte riktigt inser hur jävla tufft det faktiskt är att bryta mot köns- och sexualitetsnormer i det här samhället, hur jävla tufft det är att vara hbtq-person i en heteronormativ miljö och i synnerhet i en högstadiemiljö.

Jag sa att jag inte vågar komma ut för mina elever än. ”Det ska du inte heller behöva”, tyckte de flesta, ”det är ju något privat” – och ja, vem jag lever med tillhör mitt privatliv. Men samtidigt: Om jag inte kommer ut, om jag inte sätter etiketten ”lesbisk” på mig själv inför kollegor och elever – då liksom är jag heterosexuell i alla andras ögon. Eleverna tar för givet att jag lever och har barn med en man. Och vad händer då? Då finns det ingen, inte en enda på den här skolan som bryter mot heteronormen, då tillåts den fortsätta härja fritt och då fortsätter alla tonåriga hbtq-personer på skolan sitta där i sina trånga garderober och må skit i det tysta, för att det inte är okej att som tjej prata om vilken tjej man är kär i, för att det inte är okej att som kille benämna den kille som är snyggast, för att det inte är okej att som kille klä sig i normativt tjejiga kläder, för att alla ungdomstidningar vänder sig till heterosexuella cis-ungdomar, för att de flesta vuxna i skolan trots allt oftast ”råkar” prata om föräldrar i termer av ”mamma och pappa” och alltid ”råkar” blinka enbart åt tjejerna och fråga dem vad de tyckte om den där snygge manlige idrottsvikarien. Och så vidare.

Den enda gången homosexualitet nämns i skolan (och nu talar jag om skolor generellt) är när någon pratar om hur ”gay” den där trista skoluppgiften är, när någon (som igår) ryser och garvar högt när hen inser att romanen hen lånade handlar om två ”lebbar”, när någon på skämt kallar någon för ”jävla bög” eller under svensklektionen tycker det är helt okej att säga (på skämt eller spelat allvar?) att hen vill ”döda alla bögar”. Det är bara då vi existerar. Och trans finns naturligtvis inte alls, för det nämns aldrig över huvud taget någonsin.

Det är jäkligt lätt – för en heterosexuell person – att tycka att jag inte behöver berätta om min sexuella läggning, det är jäkligt lätt att – när diskussionen dyker upp – tala om för alla att ”jag bryr mig inte vem du ligger med” eller ”alla människor får bli kära i vem de vill!” Men när hela miljön runt omkring en andas heteronorm, när litteraturen vi läser direkt eller indirekt gestaltar heterosexuella relationer och har cispersoner i huvudrollerna och när allt annat än hetersexualitet anses vara privat, hysch pysch och rentav något äckligt… då är det inte konstigt att hbtq-personer mår dåligt, känner sig och blir utsatta, och då har vi fortfarande ett väldigt stort problem.

Och jag blir så frustrerad att jag skakar inombords när jag skriver om detta.

(Jag vill dock tillägga att det förstås känns grymt bra att vi på mitt jobb ska ögna en hel projektvecka åt likabehandlingsplanen och diskrimineringsgrunderna, och det är toppen att ha en chef som verkligen engagerar sig. Men den där frustrationen, den kommer ändå, just för att vi trots allt har en så lång väg kvar att gå.)

Det slog mig just…

9 Sep

…att jag ska föreläsa i Kalmar den 24 oktober. Eller, det har jag ju vetat länge – sedan innan sommaren faktiskt – men när min mor nu uppmärksammade mig på att det är en riktigt jäkla stor happening som jag faktiskt kommer vara en del av så blev jag en aning skitnervös. Peppad också, som bara den, men nervös. ”Regnbågsdagen” kallar de det och det är en storsatsning på hbtq-frågor och diskrimineringsgrunderna sexuell läggning och könsidentitet/könsuttryck från Kalmar kommuns sida. Det känns fint att detta är något som pågår i min kära barndomsstad, och ännu finare att jag fått den äran att dela med mig av mina kunskaper och erfarenheter. Som en av programpunkterna. Shit.

Som jag har skrivit tidigare är det verkligen min dröm (eller en av dem) att få jobba med likabehandling och normkritik på heltid. Föreläsa, skriva, jobba i projekt, påverka, utveckla… I lördags var jag på en workshop med Rfsl-folk hela dagen och det var så härligt att under en hel dag låta föreningsengagemanget få flöda igen, att få diskutera hbtq-frågor med andra insatta. Tänk vilken lyx att ägna sitt arbetsliv åt dessa superviktiga frågor. Tänk. Och tänk om jag bara kunde vara nöjd med att göra en sak åt gången… 

På mitt nya jobb har ju jag fått det eminenta likabehandlingsansvaret, vilket även kommer innebära ansvar för en fokusgrupp med elever om just diskriminering och likabehandling. Även detta känns kul, men i nuläget är det så vansinnigt långt borta ändå – för jag har fullt upp med att hålla huvudet över vattenytan, det erkänner jag villigt.

Hur som helst. Planering av föreläsningen i Kalmar pågår, i huvudet samlar och sorterar jag material, funderar över upplägg och blir även en aning stressad av och till eftersom jag vet att tiden plötsligt brukar gå så rysligt fort. Parallellt med detta är hjärnan full av ofärdiga lektionsupplägg och ännu fler ofärdiga bloggutkast. Oj, vad jag längtar efter att skriva lika mycket som i våras – och jag undrar verkligen hur jag hann då? Men men, var sak har sin tid och nu måste jag sova. Utan att ha skrivit en endaste ordentlig rad om min unges tvåårsdag (förutom det kortkorta, icke-ordentliga hastiga morgoninlägget), utan att ha sorterat tankarna kring morgondagens lektioner. Tack och lov börjar jag senare i morgon.