Jag vet att ni vill ha den: Reseuppdateringen. Inte? Äsch, då skriver jag enbart för min egen skull då.
Idag har jag varit på vift i drygt åtta timmar, och ungefär fem av dessa har jag… promenerat. Skojar icke. Det brukar bli så när jag är på resa: Jag går och går och går och går. Och njuter naturligtvis en hel del under tiden, förutom då jag korta stunder blir stressad av att jag ”går bort all tid” eller då jag frågar mig vart fan jag är på väg.
En sak kan jag säga utan att blinka: Berlin är ljuvligt. Utöver det faktum att solen och vårluften förstås tilltalar mig lite extra nu när vi hemma i Stockholm snuvats på just detta, så är hela atmosfären så gudomlig. Dessa breda gator kantade av färgstarka byggnader från nu och då, parkerna som dyker upp lite här och där, avslappnade människor (med bebisar i sjal! Aldrig har jag skådat så många bebisar i sjal, tror jag), uteserveringar, mysiga caféer och butiker… åh, jag vill stanna längre! Men inte ensam, det inser jag. Ett par dygn utan familjen eller resesällskap i övrigt räcker gott: Nästa gång vill jag låta mitt barn leka i parkerna, våga mig in på fler caféer och pubar i sällskap av min fru. Och tänk tanken att tillsammans ett helt gäng feminister dra hit och sitta på lämplig servering och planera hela samhällets framtid någon vår? Det vore något det!
Idag har jag som sagt promenerat. Men jag har också läst ut Nina Björks bok ”Lyckliga i alla sina dagar”, som jag tyckte mycket om. I synnerhet sista delen om kärnfamiljen och kvinnligt och manligt föräldraskap, vilken jag kommer vilja reflektera mer kring och förmodligen även diskutera här i bloggen (bland annat i relation till bl.a. mitt senaste inlägg om föräldraskap). Har ni läst boken? Om inte: Gör det! Ni kommer nicka av igenkänning, inspireras och… förfäras. Ja, jag måste säga att jag fick en liten ångestklump i magen då jag läst ut hela. Nåväl. Ångest är drivkraften till förändring eller?
Så, några fler bilder på detta då. Nu ska jag nämligen se på tysk tv och dricka flaskvatten. Tyska tv-program pågår för övrigt sjukt länge, inte bara på grund av många (och långa) reklamavbrott utan även på grund av att alla deltagare i typ Biggest Loser och Top Model får så mycket tid att kommentera och reflektera kring sina upplevelser. Meine Güte, så tröttsamt…
Vet ni, jag var väldigt kavat en gång i tiden. Modig, var jag faktiskt. Exempelvis när jag tillbringade åtta veckor i Canada när jag var 15, långt bort ifrån föräldrar och syskon. Eller när jag var au pair i Düsseldorf som 19-åring, då jag beslöt mig för att stanna även efter att ha tvingats rymma från en läskig familj. För att inte tala om när jag åkte på charterresa utan sällskap sommaren 2008, samma sommar som jag sedan träffade min nuvarande fru.
Inte bara har jag farit runt en hel del på egen hand; jag har även pratat med en massa människor, gått på restauranger och pubar ensam (och ibland fått spontant sällskap), deltagit i och själv dragit ut på utflykter samt funnit mig själv sitta i en taxi mitt i mörkaste natten tillsammans med ett gäng främmande män och kvinnor, fort fort ut i Kretas ingenstans… jo, det gick bra det också.
Men så nu då. Nu ska jag fylla 29 bast. Jag är gift, blivande tvåbarnsmor – och plötsligt fegare än fegast.
Ikväll har jag cirkulerat runt diverse skitmysiga uteserveringar i ett soligt Berlin utan att våga sätta mig, jag har tre-fyra gånger passerat en cool restaurang som jag verkligen skulle vilja ha besökt – men inte vågat öppna dörren och kliva in. Vad fan? Delvis beror det på språket, tror jag. Min tyska är verkligen ringrostig. Tyskarna tittar så konstigt på mig, kanske för att de inte kan få ihop hur någon med ett bra tyskt uttal uttrycker sig så undermåligt – och då stockar det sig ytterligare, förstås.
Så. Nu sitter jag uppkrupen i min hotellsäng istället. På sjunde våningen, med utsikt övet hustak och levande gator. Det är inte så illa det heller faktiskt, för jag behöver trots allt vila. …och nu alltså, hotellrummet. Med följande (suddiga) utsikt: I morgon är en ny dag. Kanske något modigare?
Jag ska flyga till Berlin idag – närmare bestämt om en timme (flygrädd som jag är – varför gör jag alltid såhär?). Bara jag och en ryggsäck med böcker och ett skrivhäfte. Två nätter på hotell, tre dagar att upptäcka Berlin på egen hand. Det känns pirrigt och på samma gång saknar jag redan min unge som bara den. Bara att lämna honom en kväll för att gå ut och äta med min fru eller en kompis känns tufft för mig, samtidigt som jag då och då inte kan låta bli – för den där tiden på egen hand är så värdefull och välbehövlig. Det pågår en ständig konflikt i mig mellan att ibland längta efter mig själv samtidigt som jag vill ha mitt barn nära, nära varje sekund.
Delvis härstammar konflikten från mitt eget innersta; kärleken till barnet kontra behovet av att vara en alldeles egen individ. En del av slitningarna handlar dock om att jag är kvinna, mamma, och att jag vet att jag borde ägna mig helt och hållet åt mitt barn, utan att se det som någon uppoffring. ”Barnet är en del av mig, därför innebär ‘egen tid’ att vara tillsammans med mitt barn”. Typ så.
Så enkelt är det dock inte. Inte för mig.
Ni kanske läste ”krönikan”, eller snarare utskällningen, riktad till mammor i allmänhet och Linda Bengtzing i synnerhet i samband med förra veckans delfinal i Melodifestivalen? En ilsk kvinna på Aftonbladet tyckte att det nu minsann får vara nog med ”stålmorsor” som ställer sig på scenen så fort de klämt ut sin unge, att detta är ”vår tids största epidemi” (eller hur hon nu uttryckte sig, jag pallade bara läsa en gång).
Jag fattar inte varför vissa envisas med att lägga sig i hur andra väljer att leva sina liv, när det inte det minsta drabbar dem själva. Och i det här fallet, vilket Frida Boisen påpekade i en betydligt rimligare svarskrönika, har ju barnen i de nämnda fallen (Linda Bengtzing, Charlotte Perrelli, Petra Mede) ytterligare en förälder. Det är inte direkt så att bebisarna lämnas skrikande i en tom lägenhet i väntan på att mamma ska få sjunga färdigt sin schlager.
Aftonbladets ilskna krönikör flikar mot slutet in att hon riktar sig även till pappor men det är förstås bara bullshit och något hon lägger till för att lindra kritiken. Hon riktar sig, vilket debatten om barn som ”lämnas åt sitt öde” och börjar ”för tidigt” på förskola alltid gör, till kvinnor eftersom barn i första hand anses vara kvinnors ansvar – ett synsätt som i samma andetag befäster synen på män som sämre och mindre fullvärdiga föräldrar.
”Ta er i röven, stålfarsor!” Den rubriken hade jag velat se i samband med att Martin Stenmarck vann Melodifestivalen med ”Las Vegas” då han hade en nyfödd hemma, eller då Robinson-Robban lämnade nyförlöst fru och bebis för att ännu en gång tävla i Robinson: ”Det är vår tids epidemi: Pappor som ställer sig på scenen direkt efter att deras barn fötts, som sätter jobbet och karriären före barnen och samtidigt tvingar barn att börja allt tidigare på förskola!”
Eh, för vet ni? Det är ju så det är: Om det är några som på generell nivå ”lämnar barn i sticket” så är det män, pappor. Mammorna drar redan sitt strå till stacken. Vi tar redan ut föräldradagar så det räcker, vi vabbar och byter blöjor och torkar snoriga näsor så det står härliga till. Att ett växande antal mödrar vill göra någonting utöver detta är inget samhällsproblem; det som behövs är fler män som tar över när kvinnorna vill ställa sig på scenen, gå och jobba, resa på egen hand till Berlin…
…och just det, i vårt fall är det ju så att vi har lyxen att vara två kvinnor som delar på ansvaret. Och vi delar faktiskt rätt lika. Lätt som en plätt. Halva föräldraledigheten var, hälften av vabdagarna, vi hjälps åt att lämna och hämta på förskolan, vi är båda uppe och kramar ungen på nätterna (när han inte kommer intassandes och lägger sig mellan oss), vi lägger honom varannan kväll och stiger upp i ottan varannan morgon. Detta sker faktiskt helt utan ansträngning, det är knappt något vi diskuterar: Vi bara gör, vi agerar per automatik som två fullvärdiga föräldrar.
Nu är det jag som reser bort för mig själv två dygn och nästa gång är det min fru. Adrian har alltid någon hos sig som han är trygg med; är det inte någon av oss mammor (vilket det oftast är) så är det en mormor eller i mer sällsynta fall en moster eller morbror. Jag ska verkligen inte ta mig i röven, jag ska verkligen inte ha dåligt samvete. Däremot får jag förstås fortsätta längta järnet efter min unge, det är liksom ett ultimat bevis på hur mycket han betyder för mig. (Och om sedan tiden kommer då det enbart är skönt att komma iväg ett par dagar – då är det också helt okej!)
Ta sig i röven däremot, de kan alla göra som inte kan låta bli att skuldbelägga (andra) mammor för att de vill göra mer än att amma/flaska, vyssja, vabba och torka rumpor, samt alla som inte ser pappor, icke-födande mammor och andra viktiga vuxna i ett barns liv som minst lika värdefulla.
(Gud vilken klyschig rubrik, sorry, kände mig plötsligt måndagskäck. Så himla vårigt väder, dessutom.)
I fredags hämtade vi ut ett litet bokpaket från Olika förlag på posten: ”UppfinnarJohanna och skrämselmaskinen”, ”Kivi och den gråtande goraffen”, ”Tillsammans med Vilma och Loppan” samt ett extra exemplar av ”Pinsamt värre, Krille” (bra som present). Dessa två böcker läste vi på studs och Adrian blev genast förtjust i båda. Skrämselmaskinen med den jätteläskiga broccolikräkande skelettdockan fascinerade honom så totalt att han sedan i fredags flera gånger själv har suttit och tittat på bilderna och återberättat historien. Särskilt mycket fascineras han av bilden där dockans skelettmask trillat av och hon ser ut som vanligt igen – förmodligen är det en lättnad trots allt att det inte rör sig om ett riktigt skelett.
Berättelsen om den gråtande goraffen är den andra i serien om Kivi och den är verkligen riktigt bra! Ett oerhört tilltalande och fyndigt språk, underbart att alla karaktärer är okönade och jag tycker nog att denna är betydligt lättare att hänga med i för en 2,5-åring, både vad gäller illustrationer och språk. Rekommenderas varmt!
…och så dök alldeles nyss upp ytterligare ett boktips i mitt facebookflöde:Olika förlag ger i början av mars ut en bok om hur alla bebisar blir till! Hur spännande låter inte det? Jag är grymt nyfiken på den! För övrigt skickade jag iväg två barnboksmanus till bland andra Olika förlag i början av året… Chansen att någon antar ens manus bara sådär, första gången och allt, är väl rätt liten – men ni får givetvis hemskt gärna hålla tummarna.
Jag hamnade i en otroligt spännande diskussion i facebookgruppen ”Regnbågsfamiljer” som började med att någon frågade hur vi andra (främst lesbiska eller ensamstående) föräldrar resonerat kring det här med öppen kontra anonym spermadonator. Förutom att det är intressant att lyssna på olika personers tankar och erfarenheter så satte hela diskussionen tydligt fingret på frågor om vad en familj är för något, vem som bestämmer det och vad det är som avgör om ett barn kommer växa upp och bli lycklig eller inte.
Väldigt tydligt blev även detta: Oavsett hur folk resonerar så figurerar oundvikligen någonstans där i bakgrunden föreställningar om och olika förhållningssätt till biologin. Och ja, vi alla som bildar en normbrytande familj jämför eller förhåller oss – medvetet eller omedvetet – till den biologiska, heterosexuella kärnfamiljen: Den där familjen där en cisman och en ciskvinna, med fungerande ägg och spermier, får barn ihop och sedan lever tillsammans hela livet. Alla som på något vis frångår denna familjesort tvingas, tror jag, på det ena eller det andra sättet väldigt tydligt förhålla sig till hur ens egen familj ser ut; dels försvara eller stå upp för sättet man lever på, dels fundera över och kanske oroa sig för hur just vårt barn kommer påverkas av att växa upp i en normbrytande familj. Inte bara ”vad ska omvärlden säga?” utan även ”vad är bäst för vårt barn?”
Och alltså… är det inte helt galet egentligen? För, om man tänker efter, hur många olika sorters normbrytande familjer finns det inte?
Vi har vår familj, som ju kan sägas vara en mycket normativ kärnfamilj, sånär som på den lilla detaljen att vi båda är kvinnor och vi båda aldrig kan bli biologiska föräldrar till båda våra barn.
Vi har alla andra regnbågsfamiljer; där två mammor ibland skaffar barn med ett bögpar eller en killkompis, där två pappor får barn tillsammans med en tjejkompis, via adoption (sällsynt) eller med hjälp av surrogatmamma, där en singelflata och en singelbög skaffar barn ihop och de på pappret ser ut som vilket heterofamilj som helst.
Vi har alla heterofamiljer som behövt ta hjälp av ägg- eller spermadonation av olika anledningar, vi har heterofamiljer som adopterat sina barn inom eller utom Sverige.
Vi har alla ensamstående föräldrar, vissa för att de har gjort ett aktivt val att vara ensamstående, andra för att barnet blev till huxflux och utan att någon kärleksrelation var inblandad.
Vi har alla familjer – hetero eller ej – där föräldrarna separerat kanske innan barnet föddes eller när barnet var väldigt litet, och där föräldrarna ibland träffar en ny partner och skaffar nya barn. (Och visst, här finns ibland även konflikter inblandade, vilket ju genererar en annan sorts svårigheter.)
…har jag glömt någon? Förmodligen. (Visst skulle även en massa andra normbrott kunna vävas in, exempelvis rörande etnicitet eller funktionalitet – men det har jag inte plats för just i detta inlägg.)
Kort sagt kan man väl säga att en ”familj” är ett oändligt komplext begrepp och fenomen. Och att alla vi som bildar eller hamnar i en familj bortom normfamiljen (det vill säga den biologiska, heterosexuella kärnfamiljen som lever lyckliga tillsammans i alla sina dar) tvingas försöka anpassa oss och slipa på argument, må dåligt, känna skuld, vara oroliga för hur våra barn kommer må… det är ju rätt befängt. Samt: Hur mycket av omvärldens tyckanden och samhällets kärnfamiljsnorm leder inte till sedan faktiska problem som egentligen hade kunnat undvikas?
Någon i facebookdiskussionen skrev så fint och sammanfattande om hur vi alla kastas in på jorden, och att de flesta av oss kommer ha något att fightas med i våra liv innan vi helt och hållet trivs med den vi blev och de vi blev påtvingade växa upp med. De biologiska eller de sociala banden, en anonym eller en öppen donator, en eller tre föräldrar… klart att det kan komma att göra skillnad för ens syn på sig själv och sitt liv (om inte annat som sagt för att normen kommer och säger sitt), men det är samtidigt ingenting som säger att motsatta förhållanden hade gjort livet så oändligt mycket bättre – eller att alla som härstammar från en för livet sammanboende biologisk heterokärnfamilj alltid mår så himlans jättebra.
Adrian och bebisen i magen blev till här i Sverige och här finns inga andra alternativ än så kallad ”öppen donator”. Det innebär att våra barn kommer kunna ta redan på vem donatorn är när de är 18 år gamla. ”Oh så bra”, tycker många (ofta heterosar med biologiska barn), ”det är ju så viktigt att få reda på sitt ursprung!” Och ja, det kanske det är, framför allt eftersom samhället är så fixerat vid biologi. Men samtidigt är det ju vi två som är föräldrar till våra barn, det är oss de växer upp med, våra föräldrar som är deras morföräldrar och våra syskon som är deras mostrar och morbröder. Vem tänker på biologin där? Det är ju fullständigt ointressant!
Om vi hade haft möjligheten att välja mellan öppen och anonym kan jag ärligt talat inte svara på vad vi hade valt. På ett sätt var det skönt att slippa göra valet, slippa att så tydligt förhålla oss normen som säger att ens genetiska ursprung är viktigt. Vi kunde fokusera på det allra viktigaste istället: Att bilda den familj vi önskade oss. Tilläggsfundering: Efter att ha skrivit den här texten och följt diskussionen på Facebook dyker oundvikligen en massa nya tankar upp och jag räds lite åt hur mycket omvärlden kommer påverka våra barn att tycka det genetiska ursprunget är viktigt. Jag har förstås ingenting emot att Adrian eventuellt kommer vilja kolla upp vilken person som hjälpte oss att tillverka honom, men det är också ett stort beslut att lägga på ett barn. Därför hade det på ett sätt varit skönt om donatorn varit anonym: Då funnes inga alternativ.
Jag och min fru har precis varit hos barnmorskan och lyssnat på vår bebis hjärtljud. Hjärtat slår ganska exakt lika fort och med samma regelbundna intensitet som Adrians gjorde i magen. Sparkarna och buffarna är redan rejäla och tätt förekommande, i ett par-tre veckors tid har jag kunnat känna dem på utsidan av min frus mage.
Kristna Värdepartiet vill alltså inskränka, ja helt ta bort, mina rättigheter att bilda familj och backa historiebandet till 70-talet, eller kanske rentav 50-talet?, då jag ansågs sjuk och kriminell. Dessutom vill de göra detta i kristendomens namn och jag kan bara tänka mig hur det upprör alla de kristna människor som företräder och förespråkar ett kärleksbudskap som gäller alla.
Vi har redan Sverigedemokraterna i riksdagen och ute i de europeiska parlamenten kryllar det av högerextremister. Jag tror visserligen inte att Kristna värdepartiet kommer ta sig in i riksdagen – i alla fall inte i år. Men att de har så pass mycket stöd som de har är bara det oerhört oroväckande och… äcklande. Förstår ni hur jäkla mycket vi behöver feminister och äkta människorättskämpar i riksdagen nu? Ni vet redan vilket parti jag varmt förespråkar, men jag tänker inte bråka med er om ni röstar på ett annat parti, så länge ni – som är för mänskliga rättigheter och ett jämlikt samhälle – högljutt protesterar mot de bakåtsträvande och människorättsinskränkande vindar som nu drar inte bara genom världen och Europa utan även genom Sverige.
I sommar ska vi få vårt andra barn. Vår underbara, nyfikna, empatiska, busiga tvååring ska bli storebror. Och det är fan så självklart att vi och våra barn ska få ta plats i det här samhället på samma villkor som alla heterosexuella kärnfamiljer. Det är fan så självklart att hbtq-identifierade personer ska få slippa hot, våld, kränkningar och utsatthet och istället ses som en självklar och förbannat värdefull procent av hela vår befolkning. Det är också fan så självklart att kvinnor och andra med livmoder ska få bestämma över sina egna kroppar och själva kunna avgöra om de vill föda och ha barn eller inte.
Och en sak till, Kristna Värdepartiet och ni andra som fortfarande tycks tro att tvåsam heterosexualitet är en förutsättning för mänsklighetens fortsatta reproduktion: Lägg ner. Bara lägg ner.
Så. Fantastiska skådespelerskan Ellen Page har kommit ut som flata och det var väl i sig inget speciellt oväntat. Men. Sättet hon gör det på (ett vansinnigt rörande tal som fick mig att gråta, se nedan), att hon gör det, att hon faktiskt behöver göra det och att hon bävar inför att göra det är väldigt… stort. För det visar hur lång bit vi har kvar innan vi når en jämlik värld, där alla kan vara den de är och älska den de älskar.
Senast igår kväll läste min fru en notis om att Ellen Page och Julianne Moore ska spela in en flatfilm ihop, och i synnerhet jag blev så jävla lycklig. Varför? Jo, för att fler filmer med hbtq-tema verkligen behövs som motvikt till de tusentals heteroberättelser vi dagligen matas med. Tidigare samma kväll tvingade vi oss igenom ett helt avsnitt av det skitjobbiga barnprogrammet ”Amigo grande” enbart på grund av att vi, precis innan vi skulle stänga av eländet, upptäckte att ett barn med två mammor deltog. Varför fortsatte vi titta? Jo, för att det så extremt sällan syns heteronormbrytande familjer i tv, i synnerhet i barnprogram. Att en gång av, tja, tvåhundrafemtio får finnas representerad är stort, det gör skillnad, det känns i hjärtat. Och att det gör det visar också hur lång bit vi faktiskt har kvar.
Kakan Hermansson besvarar idag det klassiska cishetero-uttalandet ”men varför göra en så stor grej av att någon är lesbisk?” och jag tänker på hur ofta jag möter precis den där bagatelliserande retoriken: ”Ja, JAG bryr mig i alla falk inte om vem du ligger med!” ”Nä JAG har då aldrig märkt av nån homofobi bland mina elever/de jag känner!” ”Men varför måste ni SKYLTA så mycket med er sexualitet?” ”Vi har ju ingen HETEROparad!” osv. osv.
Jag har skrivit mycket om detta tidigare och istället för att upprepa samma budskap på ett nytt sätt ger jag er ett par best of här:
” Något som slår mig är att det ofta är lätt för en person som definierar sig som normen – exempelvis som heterosexuell eller som cisperson, för att blanda in kön en stund – att säga ”tja, det är inte så noga egentligen… jag skulle nog kunna falla för någon av samma kön om det var rätt person” eller ”jag är ju kvinna och benämns helst som ‘hon’ men det är inte så viktigt för mig”. Det senare känner jag igen hos mig själv; på grund av att min könsidentitet och mitt könsuttryck till åtminstone 95% följer normen och jag är trygg i det så är det inte hela världen om någon säger ”hen” eller rentav ”han” till mig…
…men: För en person som avviker mot köns- och sexualitetsnormer är det ofta betydligt viktigare. Inte bara för den egna identitetens skull, utan för att samhället behandlar och värderar en olika (och om du inte aktivt och öppet definierar dig så finns du liksom inte!). Att du som heterosexuell anser att ”sexuell läggning inte är så himla viktigt”, att du berättar om hur du någon gång har hånglat med eller har attraherats av personer av samma kön exempelvis på tv, fråntar inte dig några privilegier: Du följer fortfarande normen utifrån sett, du ses fortfarande som heterosexuell och har därmed fortfarande alla sociala och juridiska fördelar som heterosexualiteten ger. Och det är viktigt att tänka på. Inte för att du därför ska sluta tänka som du gör kring din sexualitet, och du ska absolut inte skämmas över din heterosexuella läggning eller heterosexuella relation – men vara medveten om att det finns en skillnad i och med att din läggning är förväntad och allmänt accepterad.
”Där det diskuteras hbtq-relaterade frågor, ja, dit kommer hatet förr eller senare leta sig – i synnerhet om forumet är öppet och ingen modererar det.
I min privata blogg har jag fått kommentarer från föräldrar som är glada att deras barn inte har mig som lärare. Jag har fått höra att min sexualitet är onaturlig. Jag har fått bemöta åsikten att ”bög” faktiskt är ett skällsord och att vi i skolan inte ska begränsa elevers ordförråd. Jag har fått höra att jag, lesbiska jävel, inte borde få ha barn.
I höstas kunde vi läsa om stockholmsskolan som lät eleverna argumentera just mot homosexuellas rätt att skaffa barn. När jag utbildade lärarstudenter i hbtq-frågor uttryckte vissa att de aldrig kunde tänka sig att läsa skönlitteratur med hbtq-identifierade karaktärer för sina elever, av respekt för föräldrarnas eventuella åsikter. När jag intervjuade lärare till min examensuppsats menade en av informanterna att man som transidentifierad lärare väl fick vara lite ”smidig” och klä sig ”neutralt” på jobbet, och när jag på en annan skola belyste att könsuppdelade omklädningsrum kunde vara problematiskt för transpersoner menade skolledaren att jag gick för långt. Väldigt ofta anses hbtq-personer helt enkelt vara några man som normperson får tycka kring och som man inte riktigt behöver ta på allvar, och detta är naturligtvis otroligt problematiskt.”
Sammanfattningsvis: Det ÄR en stor grej vem jag blir kär i och hur jag lever mitt liv och jag kommer fortsätta tjata om ”mina” perspektiv fram tills att det inte är det längre. Som jag skrev tidigare i veckan kommer de som hatar och som vill inskränka mina och andra hbtq-personers rättigheter inte hålla tyst i första taget och därför gäller att vi som är för ett jämlikt samhälle aktivt står upp för vår ståndpunkt. Att säga sig vilja nå framåt genom att vara tyst, ”neutral” leder liksom ingen vart. Vi kan inte tiga ihjäl den hbtq-fobi som i detta nu sprider sig över världen.
Jag blir feministpeppad av superbraiga bloggarna Calleism, When Darkness Falls och Noboytoy den här veckan. De feministpeppar ett gäng bloggare varje vecka, för att stötta rörelsen och för att lyfta fram feminister som inte är lika stora som exempelvis Lady Dahmer och Hanapee. Bra initiativ, tycker jag och jag känner mig grymt hedrad!
…dock har jag väl inte förvaltat peppen så värst väl just den senaste veckan, då jag inte lyckats klämma ur mig mer än ett rejält blogginlägg. Livet är tufft just nu, och jag vill så gärna skriva mer om det men inser att jag nog måste vänta. Ännu längre… Hur som helst: Det som händer tär på krafterna, både fysiskt och psykiskt, och på samma gång som jag något sånär hänger med i vad som debatteras på twitter och i bloggosfären så är min hjärna alldeles matt och lyckas inte producera något av vett. Tyvärr. Men jag vill och jag ska komma igång igen, måste bara släppa pressen och låta det ta sin tid. Tills dess fortsätter jag att aningen oregelbundet uppdatera bloggen, men däremot påminner jag då och då om äldre (dock aktuella) inlägg samt tipsar om andra bra texter via min facebooksida samt via twitter. Se till att gilla/följa om ni inte redan gör det!
Något som störde mig rejält igår förresten var upptäckten att Finest Awards infört en ny kategori: Årets HBTQ-bloggare, och att det i denna kategori nominerats inte mindre än sex bögbloggare, endast två flatbloggare (varav en tycker att genuscertifierade förskolor är dåligt) och dessutom en heterosexuell cisperson. Ingen transperson, föga förvånande. Och den heterosexuella cispersonen är ingen mindre än Lady Dahmer – som ju definitivt är värd en nominering, då hennes blogg är enormt viktig för så många och hon dessutom är kanonbra på att lyfta fram andra. Problemet är bara att hon inte är en hbtq-bloggare… Jag är med andra ord inte det minsta irriterad på henne (eh såklart), men däremot tycker jag att fördelningen av nomineringarna, förutom att den är kass, så smärtsamt väl speglar verkligheten: Hbtq = cisbög, helt enkelt. Vilket inte är okej. Ni minns kanske vad jag skrev om Stockholm Pride i somras? (detta och detta)
Nåväl. Nästa år ska jag tvinga er att nominera mig 😀 (och ni får gärna tipsa mig och varandra om era bästa hbtq-bloggare i kommentarsfältet!)
Betydligt gladare blir jag av att varje dag kunna känna rejäla buffar och sparkar från bebisen som ligger i min tappra frus mage (vi är ungefär halvvägs genom graviditeten nu), att ha en korttripp till Berlin inbokad (jag ska resa alldeles ensam!) och vetskapen om att jag minsann bidrog till att Feministiskt Initiativs EU-valplattform numera tydligare inkluderar transpersoners rättigheter (läs mer om den diskussionen här).
Nu ska jag sluta blaja och egotrippa för att istället ägna mig åt min kära unge, som redan har ätit upp lördagsgodiset och hunnit bygga upp en rejäl rastlöshet. När dagen börjar klockan 5, ni vet…
Nu var det ett tag sedan igen. Jag har gjort mitt bästa för att vila, vila och åter vila – men ett och annat skit har ställt till det för mig och mitt mående, kan man lugnt säga. Mer om det (kanske) i ett annat inlägg.
…vad som dock inte kunde stoppa mig ifrån att aktivera kropp och hjärna var helgens valkonferens med Feministiskt Initiativ, vilken jag och min fru (samt i söndags även vår unge) besökte tillsammans. Och vet ni? Nu kommer jag göra något aningen ovanligt i den här bloggen. Det här inlägget kommer nämligen oundvikligen ägnas åt att försöka övertyga er läsare om att det bara finns ETT parti som ni bör rösta på i valen 2014: Feministiskt Initiativ. Den som redan har bestämt sig för Fi eller något annat parti (?) får gärna läsa ändå och se det hela som, tja, pepp eller bildning i största allmänhet. (Det finns såklart feminister, antirasister och hbtq-aktivister i andra partier också, men de behöver en rätt stor spark i baken för att ta sig någon vart…)
Jag har varit övertygad om att Fi är det rätta alternativet ganska länge, dock har jag, som så många andra, fram till nu tillhört den där gruppen fegisar/”taktiker”/puckon som i slutändan röstat rödgrönt för att undvika en borgerlig regering och för att stänga ute Sverigedemokraterna från riksdagen. Och exakt HUR bra har det gått? Inte alls, eller hur? Att vara ”taktisk” på det sättet är med andra ord inte alls taktiskt; det har lett till en borgerlig regering två gånger, det har lett till att SD har kommit in i riksdagen och det har lett till att Fi har fått betydligt färre röster än de egentligen har stöd för. Idioti, med andra ord.
Rasismen, fascismen, nationalsocialismen växer sig starkare i hela Europa, och de får liksom inget reellt motstånd. Hbtq-personers rättigheter inskränks alltmer, aborträtten inskränks, möjligheterna till demonstrationer stryps, det blir tuffare för rasifierade, papperslösa och asylsökande, kvinnoförtrycket inom Sverige och EU förnekas och man skyller på andra länder och kulturer; mänskliga rättigheter sätts med andra ord alltmer åsido istället för tvärtom. Och vilka är rasisternas största fiende? Jo, feministerna! Feminister, och dessutom intersektionellt inriktade sådana, behövs i maktens rum så att den livsfarliga nedåtgående spiralen bryts. Är inte det självklart?
Vissa menar och tror att Fi är ett ”enfrågeparti” och vissa skräms bort av att ”feminist” finns med i namnet. Detta betyder dock, hävdar jag bestämt, att dessa personer är väldigt oinsatta i Fi:s politik och att de har dålig koll på vad feminism är. Läs på!
Fi arbetar för mänskliga rättigheter och ett stort fokus ligger naturligtvis på kvinnors rättigheter och möjligheter, av den enkla anledningen att kvinnor som grupp har det sämre ställt än män som grupp i vårt icke särskilt jämställda samhälle. Detta är ingen åsikt, det är fakta och tydliga siffror hittas med lätthet hos exempelvis SCB. Om någon anser detta – strävan efter jämställdhet på riktigt! – vara en ”liten” fråga svår att gå till val på tycker jag att ni ska tänka ett varv till: Kvinnor utgör halva jordens befolkning, såväl kvinnor som män (och personer bortom tvåkönsnormen) arbetar, är arbetslösa, söker sjukvård, går i skolan/studerar, rör sig i offentliga rum osv. osv. Kvinnofrågor är de facto inga ”små frågor”.
Dessutom arbetar Fi för hbtq-personers rättigheter, för invandrare, papperslösa, asylsökande och rasifierade, för människor med funktionsnedsättning – vilka inbegriper kvinnor, män och personer bortom tvåkönsnormen. Feministiskt Initiativ för en politik som tydligt vill lyfta fram och främja goda möjligheter för alla; inte bara den ”vita” befolkningen, inte bara den (utifrån normen sett) fysiskt och psykiskt fullt funktionella, inte bara den heterosexuella kärnfamiljen osv. Om någon då tror att Fi för den skull motsätter sig att vita, heterosexuella (cis)män utan funktionsnedsättning ska leva och må gott – please, tänk ytterligare ett varv till. Mänskliga rättigheter gäller alla, okej?
”Jag tänker inte vänta”, sa Gudrun Schyman i debatten mellan henne och jämställdhetsministern Maria Arnholm nyligen – apropå att det kommer dröja 150 år innan kvinnor kommer upp i samma löner som män om inte politikerna tar tag i frågan nu. Och nej, jag tänker inte heller vänta. Kvinnofrågor och jämlikhetsfrågor i största allmänhet sätts alltid åt sidan, och det får liksom vara slut nu. Visst vore det vackert om orättvisor försvann bara genom att alla vi med jämlikhetsönskan gick omkring och tänkte på hur vi vill att samhället ska se ut! Men – det fungerar tyvärr inte så i praktiken.
De människor som hatar vissa folkgrupper, vissa kategorier människor, de som är mot mänskliga rättigheter, som inte vill ha en jämlik värld fri från diskriminering och förtryck – de väntar inte, de håller inte tyst. Deras taktik är att högljutt propagera sin ståndpunkt, att rösta på det parti som företräder deras åsikter, oavsett om de når in i maktens rum eller ej (och till sist når de ju faktiskt dit de vill…). Varför ska då vi som är FÖR mänskliga rättigheter hålla tyst? Vi som vill se en jämlik värld där män, kvinnor och andra har samma villkor, där alla människor oavsett sexualitet, hudfärg, ursprung, religion, funktionsförmåga har möjligheten att leva ett gott liv – varför ska vi vänta och hoppas att något kommer hända senare, på sikt, efter att ”något viktigare” har tagits tag i?
Nej, hörni. Det får vara nog nu. Ut med rasisterna – in med feministerna, helt enkelt.
…och om ni ändock inte övertygats kan ni med fördel lyssna på Gudrun här:
Jag bloggar om författarskap och skrivande, om läraryrket, om samhället, om mig själv, om jämlikhetsfrågor och hbtq - och jag ser och diskuterar det allra mesta utifrån ett normkritiskt perspektiv.
Min roman ”Om allt vore annorlunda” gavs ut av Mima förlag vid årsskiftet 18/19.
Maila mig gärna på minasannaord@gmail.com eller följ mig på instagram: @sannamacdonald
Sanna Mac Donald 
Kommenterat