Bemöt människor som människor, bara – det är faktiskt inte så himla svårt

Ibland får jag frågan hur det var att växa upp som storasyster till en bror med en grav utvecklingsstörning. Hur det påverkade min uppväxt och hur vardagen såg ut. Om jag fick stå åt sidan mycket. Det är såklart svårt att veta exakt, för jag känner inte till något annat. För det mesta tänker jag nog bara att jag hade en ganska vanlig uppväxt, med en bror som jag kunde leka med, ta hand om, få att skratta, lära saker – men som inte var sådär skitjobbig som småsyskon i allmänhet kan vara.* Han jävlades ju aldrig med mig, till exempel… Att han lät och pratade på sitt alldeles eget, unika sätt, att han behövde hjälp med påklädning, matning och toalettbesök, att han ogärna mötte blick, åt lingonsylt till ALLT och dagligen ägnade timmar åt att leka framför en rinnande vattenkran var liksom inget konstigt för mig. Alla tunga lyft och alla vakna nätter, år ut och år in, var det ju mamma som fick ta. Och hennes konstanta sömnbrist märktes sällan av, trots att hon även arbetade näst intill heltid som lärare (först i vuxen ålder fattar man vilka superhjälteskills hon besatt).

Men en sak som jag verkligen har fått med mig, tack vare min lillebror och tack vare hur vår mamma har handskats med hans behov, är att en funktionsnedsättning inte betyder att hela ens inställning till livet måste anpassas eller begränsas. Inte ens när diagnosen är så omfattande som den min bror har.

Att något är svårt, betyder inte att det måste undvikas.

Att något kostar energi, innebär inte att det är farligt eller ohälsosamt.

Att något blir krångligt eller det väntade resultatet inbegriper en potentiell risk för kaos, är inte en indikation på att man bör skita i att ens försöka.

För vinsterna med att göra grejer, med att leva så mycket vi kan i vårt enda liv – de är i slutändan större.

Frågorna för vår familj var alltid: Vad vill vi göra? Hur gör vi det på bästa sätt? Aldrig: Vad kan vi inte göra? Vad bör eller måste vi undvika? Inte ens: Vad kan vi göra istället för det här?

Nej, för oss var ingenting omöjligt. Och det var aldrig synd om oss, i alla fall var det inte det som mamma signalerade till mig. Min mamma ville att vi skulle vara en familj snarare än en ”Angelman-familj” – och absolut inte för att dölja, förneka eller för att det skulle vara fel att ha ett barn med Angelmans syndrom, utan för att hon ville att vi skulle ha ett så rikt liv som möjligt. Både hon själv, jag och Emil. Omvärlden fick vänja sig och tja, ofta anpassa sina ovana sinnen.

Omvärlden, ja. Den har försökt begränsa både min bror och oss. Det finns nämligen många som tror sig veta exakt vad barn, ungdomar och vuxna med diverse diagnoser behöver. Som om det fanns en generell manual eller checklista. Vissa tycks tro att sådana som Emil, och folk med andra diagnoser, är gjorda av glas. Att de är ömtåliga på något sätt. Eller så vill de kanske bara bli kvitt dem. Slippa anstränga sig, kanske. Mamma fick i alla fall slå sig blodig för att Emil skulle få gå på fritids med ”vanliga” barn, för att han skulle få ha sin lunchtid mitt under matsalens prime time i skolan och hon måste fortfarande bråka konstant för att han ska få ett aktivt, socialt, meningsfullt liv på och utanför sitt LSS-boende.

För ännu en sak som jag har fått med mig är att det finns oändligt många sätt att vara människa på, men att vi alla – våra olikheter till trots – har det mest grundläggande gemensamt: Vi behöver få vara en del av ett sammanhang för att må bra. Det är bara det att vissa behöver få öva lite extra på det, eller få delta på sitt sätt och på sina villkor, ibland med oss (hyfsat) normalstörda som stöd. Jag kan för det mesta avslappnat och tryggt bemöta människor som bryter mot funktionsnormer och jag dömer sällan ut den med en viss diagnos (utredd eller misstänkt) på förhand. Det, tror jag, är en fördel både som medmänniska och i mitt yrke som lärare – och det är också något som jag har lärt mig, tack vare min lillebror.

Tyvärr är det dock inte såhär som samhället i stort förhåller sig till människor, till liv och inte heller till diagnoser, funktionsvariationer, utvecklingsstörningar (kalla det vad ni vill). Det frustrerar mig något oerhört, för det gör att min brors liv inte ser ut som det borde och han är långt ifrån ensam om att ha det piss helt i onödan.

Och vet ni vad jag tror? Jag tror att grundproblemen rör just det som jag redan har pratat om:

Vi som bygger och utgör det här samhället tenderar att i alldeles för stor utsträckning utgå ifrån hinder snarare än möjligheter. Både individens hinder och de hinder som vi upplever att omgivningen utgör.

Och vi, eller i alla fall alldeles för många, fastnar i att sätta de där statiska etiketterna på människor. Vi delar upp individer i kategorier med färdiga typ… bruksanvisningar och bestämmer på förhand vad den och den och den ska klara eller inte klara. Vi teoretiserar kring människors behov istället för att bara möta dem där de är där och då. Vi är ängsliga inför att göra enstaka misstag och vi är SJUKT rädda för olikheter.

Inte minst: Vi värderar tamejfan människoliv olika. (Ni skulle knappt tro mig om jag berättar vilka uttalanden som gjorts och vilka beslut som fattats inom vården rörande Emil. Samt: Jag vet att mycket även handlar om pengar. Vilket är än sjukare.)

Men vet ni? Att vara lyhörd, att respektera och se varje individs svårigheter, rädslor och utmaningar betyder inte att alla handlingar och beslut alltid bör utgå ifrån vad som är just svårt, otäckt eller utmanande. Nej, ofta – tycker jag, utifrån mina ganska gedigna erfarenheter – borde vi börja i den helt motsatta änden. Vad vill vi? Vart ska vi? Därefter kommer funderingarna på hur vi tar oss dit. Ibland behöver man faktiskt inte ens fundera så himla mycket – förutom på rent praktiska grejer, såsom ”finns det hiss?”, i min brors fall – utan det är fan bara att köra. Var lyhörd, var respektfull, se, tyck om och tro på den enskilda individen, bygg på relationen, visa att du är trygg. Resten löser sig. Man måste våga lita på det. Och skiter det sig den ena gången, ja, då är det inte hela världen och definitivt inte ett facit på hur det alltid kommer att bli eller alltid kommer att vara. Att vara människa ÄR att behöva lappa och laga, bryta ihop och komma igen, våndas, oroa sig, genomlida sådant som man helst skulle slippa, skratta (förhoppningsvis!) åt en himla massa elände och så plötsligt, titt som tätt, kommer framstegen, utvecklingen och de där ljusglimtarna som gör livet värt att leva.

Min brors liv har begränsats mer och mer de senaste åren. ”Tänk om han kommer skrika sådär högt? Tänk om han kommer bli frustrerad och upprörd? Tänk om han kommer kräkas en massa? Så blev det ju förra gången!” Och så har man inte låtit honom följa med till bowlinghallen, man har tagit urtrista promenader i helt folktomma parker istället för att besöka ett bullrigt café, man låser fast honom i rullstolen istället för att låta honom krypa fritt på golvet. Hans liv krymper. Hans dåliga mående förvärras. ”Han är ju så trött, han vill bara sova”, händer det att någon säger. Eller ”han skriker och blir så uppstressad när vi tar ut honom, det är bättre att han får lugn och ro!” Men så visar det sig att det som botar hans trötthet och som får en glimrande gnista att tändas i hans ögon är ett besök på Ikeas restaurang, en lönelördag klockan 12. För gissa vad? Att begränsa, skala ner, stänga av en människas olika sfärer och minimera yttre intryck kan faktiskt göra en både trött, djupt deprimerad och fysiskt sjuk. Min lillebror Emil är ett levande exempel på det. För även den som fungerar annorlunda än majoriteten av oss och som gärna försvinner in i sin egen värld då och då eller reagerar kraftigt på yttre stimuli, har liksom rätt att få leva, upptäcka, förnimma, höra, se, uppleva och dela erfarenheter tillsammans med andra.

Möt medmänniskor som människor, bara. Det är inte så förbannat svårt egentligen.

Då kunde min lillebror få leva det fullgoda, värdiga liv som han sannerligen förtjänar. Och kanske skulle han faktiskt inte vara så pass sjuk – dödssjuk – som han är just precis nu.

Ps. Det finns förstås fantastiska människor som arbetar och har arbetat med Emil genom åren. Också! Sådana som ser, som vill, som gör, som bryr sig, som anstränger sig för att förstå och lära sig. Men denna text handlar inte om dem.

*Jag har tre syskon till, men hos min pappa. De är inte syskon till Emil. Hos min mamma, där jag bodde större delen av tiden, var det bara Emil och jag. Och det har nog påverkat mig mer rent… psykologiskt, att vara det där ensamma särkullbarnet och den ganska mycket äldre storasystern som kommer ”på besök” i pappafamiljen varannan helg. Men det är en helt annan historia.

Vi lärare uträttar stordåd på det där sjunkande skolskeppet – kan vi prata om det en stund?

Jag stod vid Stadshuset i Stockholm i ett hav av människor som demonstrerade för svensk skolas skull och allt jag kände var uppgivenhet. Det talades om indragna resurser och om pedagoger som går på knäna och om trasiga barn som inte får någon hjälp och om en svensk skola i kris.

Givetvis. För det var ju det hela demonstrationen handlade om: Krisen i skolan och nedskärningarna som stundar.

Men mitt i allt blev jag ändå så vansinnigt uppgiven och inte det minsta stärkt, för hallå! Allt bra som vi i skolan gör då? Allt fantastiskt som just NU händer runt om i varje skola, varje dag – kan vi inte ägna det någon ynka minut bara? Allt som till och med har förbättrats sedan 90-talet, för visst är det trots allt massor som har förbättrats?

Jag tänker exempelvis på ungar med ADHD eller autism, inlärningssvårigheter av olika slag, sjaviga hemförhållanden eller psykisk ohälsa som dagligen RÄDDAS av det vi gör i skolan, för att vi idag ser läraruppdraget som något mer än ”bara” undervisning, för att vi numera pratar om att individer är olika utan att för den skull räkna ut vissa som odugliga, för att arbetet kring trygghet, värdegrund och likabehandling har utvecklats, för att vi idag gör allt som står i vår makt för att få med oss varenda unge på tåget.

När ska vi prata om det?

När ska vi prata om hur jävla GRYMMA vi lärare är och om de stordåd som vi lyckas uträtta med tillsammans med barnen och ungdomarna? Och detta TROTS sviktande resurser!

Jag kommer hem varje eftermiddag och orkar inte lyssna på mina egna barns röster för jag har lyssnat på 130 andra barnröster hela dagen. Jag har hjälpt, stöttat, avstyrt bråk, muntrat upp, påmint, förklarat, upprepat, tröstat, synliggjort, tjatat, peppat och lyssnat, lyssnat, lyssnat med ett sånt jädra tålamod hela dagen. Mina barn får inte en bråkdel av det tålamodet. Inte heller får de del av min empati, min lyhördhet eller mitt pedagogiska lugn – för jag har tömt vartenda konto under arbetsdagen.

Nej, jag är inte på topp jämt som lärare heller. Jag råkar yttra något plumpt, jag säger ifrån med hårdare ord än jag tänkt, jag suckar när någon för tredje gången frågar ”vad skulle vi göra nu?”, jag hinner inte ge alla 31 i klassrummet lika många minuter av min uppmärksamhet och jag missar definitivt ett och annat som jag borde ha sett, hört, uppmärksammat.

Men jag GÖR. Jag lär ut. Jag får ungar som trodde att de inte kunde, att kunna. Jag får ungar som aldrig har läst, att läsa. Jag får dem att skriva mer än de gjort förut, jag får dem att skratta när vi pratar om tyska verb, jag får dem att våga räcka upp handen och yttra en åsikt för första gången i livet. Och jag berättar för dem att det är helt okej att vara precis sådär som de är. Ibland bråkar vi, oftast är vi sams. Vissa knyter jag närmare band till, andra figurerar mer i periferin men nog tusan grunnar jag alldeles oavsett på hur jag ska få den att våga ta för sig mer, hur den ska börja lita på att den kan och hur sjutton den ska lyckas komma ikapp med allt den missade när den var sjuk. Jag anpassar, utmanar, skalar ner, lägger till och drar bort. Inget sker på slentrian, jag utvärderar och omprövar.

Allt detta gör jag, och det gör den absoluta majoriteten av mina kollegor också, både på min nuvarande arbetsplats och på min förra. Jag har alltid haft fantastiska, kompetenta kollegor, som brunnit för såväl sina ämnen som för eleverna. Många gör dubbelt eller trippelt så mycket som jag. Så ja, det pågår så förbannat mycket GOTT i skolan. Men det glömmer vi helt bort att lyfta fram i debatten.

Det pratas om det sjunkande skeppet svensk skola – som om vi redan låg på botten och kippade efter luft, som om det just nu, varje dag råder totalt kaos i klassrum och korridorer, som om det överallt springer runt en massa vilsna, förtvivlade, förlorade barn utan att lära sig ett skvatt.

Jag skulle vilja att vi uppmärksammar hur lyxigt och ombonat vi ändå har det på det där sjunkande fartyget, tack vare alla kämpande lärare och andra som jobbar i skolan. De allra flesta elever, exempelvis på min högstadieskola, märker faktiskt inte ens att vi tar in vatten, för deras skolvardag flyter på rätt bra. Givetvis klagar de en del på att maten är äcklig, rasterna för korta, glosorna sjukt onödiga och åååh varför får 7C inställd idrott och inte vi?? men det är ju lite så det ska vara när man hyser några hundra tonåringar under ett och samma tak.

Men flyter, det gör vi. På väldigt många sätt. Det flyter även för många, många elever med särskilda behov.

Därmed inte sagt att det ser ut likadant på alla skolor ELLER att vi kommer hålla i evighet om det fortsätter såhär, för som redan sagts: När jag och mina kollegor kommer hem efter varje avslutad arbetsdag är vi urlakade. Jag funderar ofta på hur länge till jag ska palla.

Men vet ni? Vi blir inte direkt piggare av att inte höra någonting annat än att svensk skola – vår arbetsplats – är skit. Att VI är skit. För vi är allt annat än skit. Inte heller är barnen och ungdomarna en förlorad generation, för de lär sig och utvecklas hur mycket som helst. Och jag tror att även de behöver få höra något annat än att de hade oturen att tillbringa sin skolgång på, tja, Titanic.

Så, låt oss gasta oss hesa efter resurser och låt oss kritisera marknadsskolan och idiotiska politiska beslut – men lyft samtidigt fram allt det goda som fortfarande finns, och som kommer att fortsätta finnas bara vi får vad som krävs för att orka vara kvar.

Ps. Och så läs mitt förra inlägg nu, om du inte har gjort det. För oavsett mängden resurser, så vill jag INTE ha en skola eller ett samhälle där alla förväntas klara allt.

En skola för alla betyder inte att ALLA måste klara ALLT, eller: Vad ska vi med alla akademiker till?

Vet ni vad jag önskar att man fick säga högt? Vad jag faktiskt får lust att VRÅLA ganska ofta – kanske än mer nu i nedskärningarnas tid – men så håller jag mig eftersom det känns typ förbjudet? Jo:

⁃ Alla barn som har det så kallat SVÅRT (i betydelsen ”klarar inte allt” eller ”måste kämpa hårt”) i skolan har inte en diagnos.

⁃ Att få en diagnos – för ja, vissa har en diagnos, kanske även jag – betyder inte att personen plötsligt bör klara eller ens förväntas klara allt. Inte ens med stöd. För: Att erkännas och bemötas som den människa man är, är INTE samma sak som att nå lika ”långt” (vad nu ”långt” betyder … ) eller exempelvis få samma betyg som någon annan. Och vet ni? Det är okej. Åtminstone borde det vara det.

⁃ Att inte alla barn klarar alla ämnen till perfektion är inte per automatik skolans eller lärarnas fel, men inte heller barnens eller föräldrarnas fel. Vet ni? Det kanske inte ens är politikernas fel. Svindlande tanke.

⁃ Vi ställer generellt för höga krav på våra barn och på oss själva (i en högst märklig kombination med att ingenting får vara det minsta jobbigt, men det är en annan diskussion).

⁃ Det är rimligt att inte alla klarar allt (vem klarar ens ALLT? Gör du? Nä, just det), att inte alla har tio-femton kompisar i skolan, att inte alla kan multiplikationstabellen, slukar en massa böcker, kan allt om rymden, religionerna, atomer, mossa.

⁃ Jag vill rentav säga: Alla BÖR INTE kunna allt om exakt allt eller ens VILJA kunna allt om allt.

⁃ Avskaffa betyget F omgående och låt alla som har försökt i alla fall få ett E. Då kan vi tagga ner en smula, bums.

⁃ Sluta värdera vissa sorters kunskaper, förmågor och personlighetsdrag högre än andra, samt:

⁃ Snälla, minns att olika slags människor behövs i ett samhälle, och om en person inte kan föra välutvecklade resonemang om litteratur eller jämföra världsreligioner på ett fördjupat sätt så kanske den är en jäkel på att ta hand om småbarn, sortera post, baka svingott bröd, köra lastbil jättelångt, meka med cyklar, måla hus och faktiskt även driva en egen firma så småningom, för när den är 25 eller 30 eller 35 så kanske den plötsligt är mottaglig att lära sig typ ekonomi, bokföring, vill plöja böcker om företagande eller något helt annat som den inte kunde/ville/klarade lära sig i skolan pga. mognad, intresse, lust, motivation, mående, trivsel, annat.

⁃ Chilla för fan, alla!

⁃ Igen: Sluta klaga så hårt på skolan och ställ inte så jävla höga krav på barnen, i synnerhet inte på de som redan kämpar sitt hårdaste med att bara vara och klara det mest grundläggande. Ja, jag säger det även till mig själv, i egenskap av MAMMA, SKOLA, MÄNNISKA.

Fan vad jag önskar att man fick säga så. Och agera utifrån det.

Vet ni varför?

Jo, för då kunde vi, däribland jag själv, sluta vända ut och in på oss själva fullständigt för att våra elever (och våra egna barn) skulle klara ALLT i skolan och istället kunde vi fokusera på det viktigaste för att de ska kunna bli hyfsat fungerande och välmående samhällsmedborgare och medmänniskor. I skolan skulle vi självklart fortsätta undervisa, ja. Om allt, ja. Visa goda exempel, ge tydliga instruktioner, väcka entusiasm i alla ämnen, i massor av olika ämnesområden så mycket vi bara kan, ja.

Men! Om ett litet gäng ungar i en klass får F (eller E – det i framtiden lägsta betygssteget) på engelskprovet/på laborationsrapporten/i idrottsbetyg – tja, då blev det så. Vi sätter inte in en massa åtgärder, gör inte upp tusen planer, stångar oss inte blodiga. Det är som det är. Det blev som det blev. Det är okej. Och den ungen är säkert grym på att rita eller baka eller bygga eller på kartgeografi eller på koreansk historia eller på något annat som den kan ha nytta av, glädjas åt och få en hejdundrandes massa cred för istället.

Men så får man väl inte säga i det här jävla landet.

Eller?

Tillägg, i egenskap av den sönderstressade lärare jag är, en av alla lärare som framöver förmodligen kommer att behöva leva upp till de orimligt höga kraven med än färre resurser, än fler elever och än fler lektioner varje vecka:

När jag ger mina elever en uppgift i svenska är jag redan på förhand gravt stressad över hur jag ska hinna med att ge alla som inte klarar den/inte hinner klart/har jättesvårt en andra och en tredje och en fjärde chans, samtidigt som jag ska bedöma de färdiga uppgifterna och låta undervisningen fortskrida till nästa arbetsområde. Att grundligt planera och engagerat undervisa sju klasser, dvs. 160 elever, i två teoretiska ämnen är liksom inte nog; jag förväntas personligen se till att var och en av dem klarar ALLT och når LÅNGT. Hela tiden. Varje dag. Även de som, trots att förmåga faktiskt finns, aktivt väljer att inte öppna boken eller lyfta pennan. Ansvaret är alltid mitt, och ingen får ”misslyckas”. Inte ens pyttelite. Någonsin. Inte ens den som har dokumenterade svårigheter och som redan mår skit på grund av det.

”Hur ska jag/mitt barn göra för att höja betyget?” är en stående fråga. ”Vad exakt gör skolan för att x ska motiveras mer, vilja mer, förstå mer, läsa mer, skriva mer, räkna mer, göra mer, klara mer? Och vad kan skolan och ni lärare göra MER?”

Tänk om ungarna kunde få göra den jävla uppgiften bara. Om de kunde få lyssna, lära, försöka, pröva, hjälpas åt, ha lite roligt på vägen, göra sitt bästa eller vad de i stunden orkar/vill/klarar. De flesta skulle mest jobba på egen hand, vissa skulle få mer stöd och hjälp. Och sen: Klart. Slut. Fertig.

Jag skulle givetvis undervisa med samma kvalitet som alltid, jag skulle ge dem alla förutsättningar jag kan i mina instruktioner och i förarbetet – men sen får de göra uppgiften efter bästa förmåga och that’s it. Vi släpper och går vidare.

Vissa kommer att få A i betyg – några för att de kämpar skiten ur sig, andra för att det visst råkade vara deras typ av ämne eller uppgift. Vissa kommer få C, som de kanske oftast brukar få när de lägger manken till. Några kommer, efter minimal eller stenhård insats (för ja, livet är så kallat orättvist), med näppe greja ett godkänt betyg och ett par stycken kommer inte att bli klara eller rentav inte orka just då/strunta i att försöka/skriva lite och sedan sudda.

Låt det vara så då.

Arbetsinsatsen och prestationen säger ju något om den personen, i den stunden, i det ämnet eller kanske alltid. Och det måste inte vara något negativt. Det bara ÄR så. Vi är olika.

Och kanske kan den som till sist knåpade ihop ett par rader och kände sig nöjd, må rätt bra av att få ett lägstabetyg för ”god insats” och sen få fokusera på den där låten som ska skrivas i musiken, få fortsätta rabbla decimaler på Pi som den just snöat in på eller ha energi kvar till träningen inför helgens fotbollsmatch. Istället för att läraren ska försöka tvinga den att utveckla och göra ännu lite till, kontakta föräldrarna/få mejl från föräldrarna, lyfta elevens svårigheter till EHT och så ska vi slita vårt hår över hur sjutton vi ska få Y att nå lika ”långt” och vilja, kunna, klara lika mycket som Z.

Betänk: Det förhållningssättet – att ibland låta vara – kanske FRÄMJAR både god psykisk hälsa OCH en god inlärning. På sikt. Man behöver inte känna sig dålig. Man måste inte vara på topp i allt, jämt. Och föräldrarna behöver inte stressa ihjäl sig heller, för det kommer gå att komma in på gymnasiet ändå. Kanske kan man – i vårt förbättrade, mindre stressiga, framtida samhälle – få ha ”F”/E i exempelvis svenska och ändå komma in på hotell och restaurang, fordon, frisör, djurskötare, omvårdnad, bild och form, idrottsgymnasium eller något annat som man är riktigt grym på eller älskar.

Ps. Hur skulle vårt samhälle ens gå runt om alla – vissa mer utbrända än andra – gick ut skolan med högsta betyg i allt och därefter bestämde sig för att plugga fem år på universitet? Handen på hjärtat: Vad ska folk med alla dessa svinhöga betyg i alla dessa teoretiska ämnen till – om de inte planerar att bli typ hjärnkirurger, åklagare eller doktorer inom avancerad vetenskap of some kind? För inte ska vi väl ALLA bli högt uppsatta akademiker som sitter och ruttnar på något kontor någonstans? Vad ska vi ens med alla akademiker till? Då kommer vi för övrigt inte ens ha några kontor, för ingen kommer att bygga dem. Möjligen att det finns arkitekter som designar superflashiga kontor, men ingen som snickrar, svetsar, murar, gjuter, lägger rör, drar el, målar väggar – eller vackra tavlor att hänga på väggarna. Värt?

Ps2. Vansinniga nedskärningar rimmar fruktansvärt illa med den hysteriska prestations- och betygshetsen som råder i vår skola och i vårt samhälle. Snacka om att försöka tvinga oss att svulla i oss en redan uppäten kaka. Dessutom i vild panik. Med stil och elegans. Och på kortast möjliga tid. Typ. Dvs: Omöjligt.

Ps3. Nu ska jag knipa käft.

Den till skyarna upphöjda lesbiskheten, eller: Är det feministiskt att skildra kvinnor som svin?

Att vidga perspektiv skulle jag vilja prata om. Und zwar (ursäkta min tyska – vi har inget lika bra uttryck på svenska), om att skildra kvinnliga och framför allt lesbiska karaktärer på ett mer mångsidigt sätt. Dels om hur det sticker i folks/allas våra ögon och hjärnor när kvinnliga huvudkaraktärer inte beter sig som kvinnor ”ska”. Dels, eller främst, om hur sällan vi ens får möta och följa en (lesbisk) kvinna i en skildring där hon är… en HEL människa.

Det var filmen Tár med makalösa Cate Blanchett och Nina Hoss i huvudrollerna som fick mig att tänka på detta, samt frågan som ställdes i ett annat flöde, huruvida det är feministiskt (måste allt vara det?) med en berättelse om makt, där en (lesbisk) kvinna är (potentiell) förövare.

Okej, detta kommer bli långt och med flera spår nu. Jag börjar HÄR:

Lesbiskhet och lesbisk tvåsamhet ses gärna som en lösning och ett lyckligt slut i berättelser där detta skildras. Och tro mig, det var exakt bara det som jag ville se när jag var 15 år, boende i Kalmar som den absolut enda kanske-lesbiska personen och dessutom olyckligt, dödligt förälskad i min kvinnliga tysklärare. Det var därför jag såg Bound hundra gånger, och Fucking Åmål förstås, och senare Imagine me and you, Goldfish memory, But I’m a cheerleader, Desert hearts, DEBS, It’s in the water, A girl thing, The incredibly true adventures of two girls in love, Kyss mig… listan över filmer där en kvinna för första gången blir förälskad i en annan kvinna och till slut får henne kan faktiskt göras hyfsat lång. Spanar jag i mina bokhyllor så kan jag åtminstone hitta ett tiotal böcker med liknande tematik.

Och inget ont om detta! Dessa berättelser fyller en oerhört viktig funktion! Som åskådare blir man ju dessutom pirrigt lycklig när den olyckliga, genomgoda kvinnan äntligen kommer ut som lesbisk och livet blir härligt. Eller, förmodat härligt och lyckligt då, för filmen eller boken slutar ju gärna just där: När de har fått varandra. Att skildra en existerande, pågående lesbisk relation där båda kvinnorna även har framträdande fel och brister tycks inte lika intressant – eller har jag fel nu?

För säkerhets skull frågade jag en drös insatta vänner vilka berättelser de känner till, där en lesbisk karaktär eller lesbisk tvåsamhet skildras och står i fokus utan att just lesbiskheten är det slutliga, till skyarna upphöjda målet. Kanske har vi fått hjärnsläpp allihop, men vi kom inte på särskilt många. Själv har jag ju skrivit just ett par sådana böcker, och jag läste förra året exempelvis Jag händer jämt av Emma Rävås, som handlar om en destruktiv lesbisk relation samt har tidigare läst fantastiska Stigarna av Hedvig van Berlekom och Ann Beskow.

…och så såg jag filmen Tár på bio, då. I vilken huvudkaraktären Lydia Tár sedan länge lever med sin fru. De har på många sätt en stark och kärleksfull relation, och delar dessutom passionen för musiken. Lydia är dirigent och kompositör, Sharon är konsertmästare (heter det så?). Ja, storyn kan ni läsa om och se själva. Min poäng är att jag älskar det faktum att såväl karaktärerna Tár och Sharon, som deras relation, skildras på ett komplext, fullkomligt sätt. Inget rosa skimmer. Och deras relation utgör inte målet för berättelsens dramaturgi, utan den finns redan när storyn rullar igång. Man förstår att det finns ett före – inte heller detta kantat av guld – och det finns ett nu, där Tár är den som sätter tonen (🥁). Men, hon är inte maktfullkomlig eller rakt igenom ett svin – vi vet ju inte heller om hon är skyldig till det hon anklagas för – utan vi får också se hennes värme, hennes sårbarhet, hennes längtan och hennes totala vilsenhet.

Jag märker att jag medan jag tittar på filmen ändå önskar mig det där lyckliga slutet. Det som jag är van vid, och har fostrats i (delvis av mig själv och mina val av berättelser…) att vilja se: Den romantiserade bilden av lesbisk kärlek, den pirrande passionen, den uppslukande närheten… att, när allt annat skiter sig, åtminstone den lesbiska relationen ska få vara något vackert – till och med efter att Tár har flirtat med en ung, nytillkommen, kvinnlig cellist i orkestern, rakt framför ögonen på sin fru.

Men samtidigt uppskattar jag och fascineras av att äntligen få se något annat. Det är faktiskt som att ta ett gigantiskt kliv framåt.

Vi ”VET” alla hur heterosexuella relationer fungerar. Vi har sett dem skildras, vi har pratat om dem, vi känner till normerna, vi kan strukturerna. Kvinnor från Venus och män från Mars, maktbalans och maktobalans, jämställdhet och ojämställdhet. Och när något händer, när det skiter sig, när någon i den heterosexuella relationen mår dåligt, så finns det en massa välkända narrativ att luta sig mot eller spegla sig i. Vi förhåller oss till berättelserna som vi känner så oerhört väl och kan därigenom finns både tröst, styrka och framför allt förklaringar till varför det blir på ett visst sätt. Förstår ni vad jag menar?

För den lesbiska relationen finns få gemensamma narrativ. Det enda vi ”vet”, är att lesbiskheten antingen är lösningen på alla kvinnans problem, eller tja, att lesbiska relationer är dömda till misslyckande för hur ska det egentligen kunna fungera när båda två har pms?!

Men trots förmodad pms-problematik och kvinnors förkärlek till att kommunicera sönder varenda liten vardagskonflikt (så är det ju, eller hur?) så ”VET” vi att kvinnor per automatik är jämlikar. På samma plats i samhällshierarkin, på samma sida när man talar om mänskliga rättigheter. Detta torde väl betyda att lesbiska relationer alltid är jämställda, eller? Och exakt HUR intressant är det att skildra detta på bioduken eller i en stor roman?

Extremt intressant, har det visat sig. Eller: Det hoppas jag i alla fall att folk inser.

För nej, lesbiska relationer är givetvis långt ifrån alltid jämställda. Maktobalans, destruktivitet, även psykiskt och fysiskt våld förekommer, med skillnaden att vi inte kan…, vad ska jag säga? ”Skylla på”? att vi står på olika platser i samhällshierarkin.

Det är otäckt att på film eller i en bok möta en kvinna som går emot allt vi vet om hur kvinnor ska vara. Exempelvis en kvinna som utnyttjar sin makt, en kvinna som går bakom ryggen på sin partner, en kvinna som ljuger, som beter sig kyligt, egoistiskt, som helt och hållet går upp i sin karriär. Och det är ovant, kanske förvirrande, att följa en redan pågående lesbisk relation, som inte enbart är gullig och charmig eller het och passionerad, utan som bara ÄR, i all sin komplexitet.

Men det är så vansinnigt viktigt att vi får möta dessa berättelser. Ja, kanske är det rentav också feministiskt – om nu allt som är briljant (och som gestaltar kvinnoliv) måste vara det…

Ps. Tár är för övrigt inte i första hand en skildring av en lesbisk relation, utan – med Cate Blanchetts ord – ”a meditation on power”. Att en lesbisk kvinna spelar huvudrollen gör ju dock berättelsen än mer intressant. På flera nivåer.

The hate u give little infants fucks everybody – så är det.

Har alla människor på jorden samma förutsättningar?

Har alla i det här klassrummet samma förutsättningar?

Har alla möjlighet att leva det liv de önskar och nå dit de vill?

Vilka faktorer påverkar oss som individer, vilka förutsättningar vi får och hur våra liv blir?

Detta diskuterade jag med mina nior under det gångna läsåret, i samband med att vi läste Angie Thomas roman The hate u give.

Och svaren på frågorna ovan? På de första var alla rätt eniga: Nej, alla ges inte samma förutsättningar – inte i världen, inte ens i vårt gemensamma klassrum. Om alla har möjlighet att ändå utvecklas och leva som de önskar? Jo, kanske. Fast vägarna kommer se olika ut. Vissa får det mesta serverat från början och kommer inte möta motstånd. De har pengar på sparkontot när de flyttar hemifrån, de har föräldrar som kunnat stötta dem genom hela skolgången, de bor i ett område som anses ”fint”, de har rätt kontakter utan att behöva söka efter dem, de kommer aldrig mötas av fördomar på grund av sina namn, sin hudfärg eller sin sexuella läggning och kanske har de inte heller behövt stångas mot läs- och skrivsvårigheter och hela skolsystemet är anpassat efter hur de bäst lär sig.

Och för andra är det precis tvärtom. I några eller flera avseenden.

Jo, visst går det att på egen hand överbrygga några av hindren om man är riktigt jäkla beslutsam och kämpar hårt – men inte alla, och hur mycket man än sliter, så kommer den som redan från början har allt även ha ett försprång.

Och en än viktigare fråga: Vems är ansvaret? Är det den enskilda individens ansvar att navigera, parera och överbrygga alla hinder? Att själv hitta strategier för att klara skolan? Att lära sig stå upp mot rasism och homofobi? Bli mer ”hårdhudad” kanske? Men räcker det ens, om man inte ens får komma på den där anställningsintervjun, för att någon annan redan fått gå före eller för att man genast sorterades bort på grund av sitt namn?

Nej, det kan aldrig aldrig vara den enskildes ansvar. Inte när det kommer till maktstrukturer och samhällssystem som den enskilde – i synnerhet den som står utanför, som diskrimineras, som ges lägre eller ingen status – inte kan förändra eller påverka.

Vi alla måste hjälpas åt. Och den som fått en massa gratis – som egentligen inte uträttat något annat än att födas på ”rätt” plats, i ”rätt” familj, med ”rätt” hudfärg – måste inse sina privilegier, dela med sig av sitt utrymme, ge plats åt andra röster, ibland ta ett steg tillbaka, inhämta kunskap och våga (och vilja!) säga ifrån när någon annan behandlas illa, diskrimineras, kränks, glöms bort, åsidosätts och hamnar utanför.

För hjälps vi inte åt så kommer vi ingenstans. The hate you give little infants fucks everybody. Så är det.

Och vad gör jag själv? För lite, tänker jag ofta. Men jag hoppas att den litteratur jag skriver och den jag väljer för mina elever, de frågor jag ställer och de diskussioner jag öppnar upp för bidrar till någonting, på något sätt. Fundera på vad DU kan göra. Och om din spontana tanke när du läser nyheterna eller möter ett inlägg om t.ex. Black lives matter i sociala medier är ”gud vad de överdriver” eller ”det där är ju inget problem, jag har då aldrig sett någon rasism”: Lyft blicken. Inse att allt inte handlar om dig. Eller, inse att ”allt” faktiskt har handlat om dig fruktansvärt länge nu – och nu är det dags att det börjar handla om någon annan.

Gör inte min identitet till ett problem! – ett exempel på dåligt bemötande inom vården

Häromdagen var jag på ett läkarbesök som jag länge hade laddat inför. Jag var ganska nervös och hade därför förberett mig väl. Jag visste vad jag var där för, och jag var ytterst tydlig redan från början vad jag ville prata om, få hjälp med och varför.

Men istället för att fokus landade på detta, så blev jag bemött med okunskap, ifrågasättanden, fördomar och homofobi. Läkaren grävde i mina relationer, nuvarande och tidigare, visade med all tydlighet – både i ord, tonläge och minspel – hur hen såg på dessa och, framför allt, ifrågasatte mina barns existens och vems barnen egentligen är. Detta utan att be om ursäkt och utan att lyssna när jag gång på gång upprepade att mitt ärende inte hade något med vare sig relationer, sexualitet eller föräldraskap att göra.

”Jaha, och den här mannen du har en relation med…”, började hen, efter att hen förhört sig om min nuvarande relationsstatus, mitt yrke och hur många barn jag hade.
”Kvinnan”, avbröt jag.
”VA?”
”Ja, en kvinna.”
”En kvinna alltså?”
Redan här började min puls gå upp. Läkarens ton var inte överraskad på det där skamsna sättet, som när man inser att varit slentrianmässigt fördomsfull – utan hen tycktes uppenbart brydd, lät hård i tonen och satt med rynkad panna. Hen antecknade frenetiskt, upprepade vad jag har sagt och bad mig upprepa igen.
”Men när du skilde dig från din man…”, fortsatte hen sedan, och redan där var hen egentligen över gränsen, eftersom jag redan hade klargjort att vare sig skilsmässan eller livet som ensamstående förälder hörde till varför jag sökt mig dit.
”Min fru”, rättade jag och kände mig fruktansvärt ansträngd.
”Fru?” Pannan rynkades igen. ”Men barnen, vems är barnen?”
”Mina barn, eller ja, våra barn.”
”Fast vilket av barnen är ditt?”
”Båda barnen är mina. Det är våra barn. Och detta har ingenting med saken att göra.”
Jag borde kanske ha sagt ifrån än tydligare här, men i stunden är det svårt. Då segrar frustrationen och viljan att bli lyssnad på, och hela situationen känns liksom orimlig. Osannolik.
”Men hur kom barnen till?” frågade läkaren vidare. ”Vem har fött dem, alltså, vems är de? Nu förstår jag ingenting, jag måste reda ut det här.”
Jag svarade plikttroget och så sakligt jag kunde:
”Jag och min fru träffades, gifte oss och fick barn. Vi födde varsitt, men det är inte relevant för varför jag är här.”
Gav hen sig här? Nej.
”Donerade spermier? Och vilket födde du?” Hen pekade på barnens åldrar, som hen skrivit ner tidigare.
”Det spelar ingen roll. Detta är inget problem.”
”Och nu har du en relation med den här kvinnan? Eller har haft? Och hon är gift? Med en man då eller?”
”Ingenting av detta är relevant. Detta är inget problem.”
Och såhär fortsatte det en bra stund, fram till att jag än tydligare bad läkaren sluta anteckna och istället fokusera på mitt ärende.

Det är inte första gången något liknande händer, men nu tog jag mer illa vid mig än tidigare. Jag gick därifrån alldeles sprängfylld av både gråt, frustration och ilska, och under kvällen sedan kände jag mig helt tom. Visserligen avslutades mötet bra, eller så bra som det kunde. Läkaren förstod till slut vad jag ville, antecknade korrekt och ringade in det viktigaste. Allt på min uttalade begäran. Men jag fick ingen ursäkt, ingen förståelse för att hen hade agerat och bemött mig fel. Att återvända dit känns inte som något alternativ.

Vad fan är det frågan om, år 2020?

Jag är överlag både tålmodig och förlåtande när det kommer till okunskap. Jag kan köpa att folk – även inom vården, på Försäkringskassan eller till och med i skolan – slentrianmässigt utgår ifrån en heteronorm. Åtminstone om de ursäktar sig eller visar att oj, jag tänkte mig visst inte för. Och jag berättar gladeligen både om mina relationer och om hur mina barn kom till – när detta är relevant och när frågorna ställs av vänlig nyfikenhet och respekt. Men det skrämmer mig samtidigt, att vi fortfarande inte har kommit längre. Det kan omöjligen vara första gången som den här läkaren träffar en person som har levt i samkönade relationer, och det kan omöjligen vara första gången hen får höra att en homosexuell person har barn. Insemination för samkönade par är lagligt i Sverige sedan 2003, och långt dessförinnan reste vi utomlands för att få hjälp eller fick barn tillsammans med vänner. Detta är inget nytt, nej, det är inte ens ovanligt.

Utöver den bristande respekten under själva mötet och det helt bisarra i att ifrågasätta mitt föräldraskap så tillkommer ytterligare något som skaver i mig: Nämligen det faktum att man som läkare (eller psykolog, eller kurator) automatiskt kopplar en normbrytande identitet till en persons dåliga mående. Mår jag dåligt, så måste min sexualitet vara en avgörande faktor – vad jag än säger och visar. Och härmed flyttas fokus från det egentliga problemet till någonting som jag aldrig ens reflekterar över, personen i fråga gör min identitet till något problematiskt och underminerar på samma gång min förmåga att själv avgöra vad som är av betydelse för mig.

Många har uppmanat mig att anmäla händelsen och jag tänker att jag absolut borde göra det. Men det känns inte helt lätt, för efter detta vågar jag inte tro eller hoppas på att den jag i så fall kontaktar kommer att ge mig ett bättre bemötande. Jag kom ut i tonåren, jag har aldrig varit ledsen eller känt sorg över att jag råkar gilla kvinnor – varför skulle jag vilja göra detta till ett problem nu? Det är en sak när jag är ute och föreläser, för då är det mitt uppdrag att upplysa, utbilda och besvara frågor (dock av allmän karaktär), men att som privatperson behöva agera föreläsare och hamna i något slags försvar mäktar jag inte med.

Jag vill inte. Jag orkar inte. Men samtidigt kanske jag måste, för jag vill inte ens tänka tanken att exempelvis mina barn kommer att mötas av samma respektlöshet utifrån det faktum att de har två mammor. Och jag vill inte att det eventuellt dåliga måendet hos mina tonåringar i skolan, de som kanske mår skit av att bryta mot normen, späds på av att träffa en läkare eller en kurator som är tänkt att hjälpa dem.

Tänk till, vill jag säga. Var professionella. Lyssna. Läs på. Och lämna egna unkna fördomar och förutfattade meningar hemma när ni går till jobbet.

 

Känns det inte lite ”gjort” att skriva om en heterorelation?!

Jag tänkte på en grej.

Mina berättelser handlar ofta om relationer, inte sällan om kärleksrelationer, och det är i första hand samkönade relationer som jag gestaltar. Det känns liksom mest naturligt, enkelt, det kommer av sig självt eftersom det ligger mig närmast och är (tycker jag) mest intressant.

Men så slås jag emellanåt av tanken om och oron inför att nä, fan, kommer folk tycka att jag upprepar mig nu?

Att jag blir tjatig?

Att det är som att jag beskriver samma personer och relationer hela tiden, fast med olika tilltalsnamn?

Och tycker folk att det blir ”too much” med alla dessa homo- och bipersoner? Mindre trovärdigt? Rentav genant och småsnuskigt?

Och sen vänder jag på tanken och undrar…

Tänker alla ni som gestaltar heteropersoner och heterorelationer såhär? Att ni upprepar er och är tjatiga när både huvudpersoner och de flesta bikaraktärerna är hetero? Att det bara blir samma samma och dessutom så sjukt tröttsamt med alla heterosar? Nästan orealistiskt liksom?

Jag funderar bara.

Författaren Hedvig van Berlekom och jag diskuterade bland annat detta under våra författarsamtal tidigare i år. Att samkönade relationer och homo- eller bisexuella karaktärer och relationer sällan gestaltas som… karaktärer och relationer, bara. Deras sexualitet och val av livspartner måste liksom vara en grej, ett tema. De kan inte ”bara” brottas med allt som hör livet och äktenskapet/dejtandet/förälskelsen till, utan det är viktigt att de också är homosexuella. Åtminstone ser det ofta ut så i böcker och på film. Och har de problem så kopplas dessa gärna till just att de bryter mot heteronormen, fast det i verkligheten inte ser ut så. Jo, självklart förhåller man sig som normbrytande ofta till normen, om inte annat för att omvärlden gärna påminner en om den titt som tätt. Men livet och människan är ju mer än så. Och att ”vara hbtq-person” är inte EN grej, även om folk tenderar att se varje enskild hbtq-karaktär som representant för alla hbtq-personer.

Hur ofta handlar böcker om heterosexuella karaktärer om att dessa är hetero? Nja, inte så värst ofta vill jag påstå och självklart hänger det ihop med att det är så sjukt vanligt.

Men likväl önskar jag att jag inte ens behövde fundera på huruvida mina berättelser kommer att uppfattas som nischade och smala, ”too much”, upprepande eller mindre trovärdiga på grund av att Tove spanar in Karin i lärarrummet istället för Jesper, eller att det är Ylva som råstöter på henne på personalfesten istället för Mats. För även om heterosexualitet är vanligare (åtminstone utifrån vad folk öppet visar upp), så är homosexualitet och samkönade relationer också väldigt vanliga.

Jag antar att vi behöver mer litteratur som bryter mot och på sikt vidgar normen. Och att vi som gestaltar normbrytande karaktärer och relationer måste försöka att släppa alla de där orostankarna. Våga.

Hur ska det annars kunna ske en förändring?

(Och på tal om upprepning: Alla vi som skriver upprepar oss ju. På ett eller annat vis. För att det faktiskt är igenkänning och viss förutsägbarhet – eller förutsägbar oförutsägbarhet – som mottagarna eftersöker när de/vi läser eller ser en film. Eller?)

Alla har en identitet – även den som följer normen

Självklart behöver vi i skolan belysa diskriminering, hat och hot mot hbtq-personer, personer med rötter i andra länder, funktionsvarierade och andra som bryter mot normen. Och självklart ska vi aldrig (aldrig!!) låta kränkande uttryck passera obemärkt, och inte heller blunda för det faktum att exempelvis unga hbtq-personer generellt mår sämre än heterosexuella cisungdomar. Vi måste prata om det. (Det är så självklart att jag inte borde behöva säga det – men tyvärr är det inte så självklart för alla.) Och ibland finns förstås även fog för att prata om respekt, acceptans – till och med tolerans (bara vi ifrågasätter maktaspekten i begreppet och diskuterar vem det egentligen är som ”kan” tolerera vem).

Men. Jag tror, att om vi vill nå en förändring i grunden och på sikt få bort maktobalans och hierarkier människor emellan, så är det absolut nödvändigt att samtidigt utveckla vårt främjande arbete. Det arbete där fokus inte ligger på att enbart belysa allt som är fel, orättvist, ojämlikt, skadligt utan där vi istället avdramatiserar och inkluderar olika perspektiv, identiteter, personer och grupper utan att gör någon grej av det. Eller, om vi ska göra ”en grej”, att vi lyfter fram positiva, stärkande saker.

Just nu håller mina åttor på att skriva resonerande texter om identitet, sexualitet och relationer. De har arbetat med dessa teman ur en mängd olika perspektiv både i SO:n och i svenskan. I svenskan har vi läst noveller och romanutdrag som belyser kärlek mellan personer med olika religion, kärlek mellan gamla människor, att bli förälskad i en bästa kompis och att leva som homosexuell medan det fortfarande var olagligt. Vi har även läst och diskuterat en novell om ett sexuellt övergrepp.

Igår diskuterade vi hur en identitet skapas, utvecklas och förändras – utifrån olika aspekter (eftersom den slutliga skrivuppgiften handlar om just detta). Hur påverkas och definieras vår identitet av varifrån vi kommer? Av vår tro? Av familjens värderingar? Av samhället och tiden vi lever i? Förväntningar, normer, lagar? Sociala medier? Vår könsidentitet och vår sexualitet?

Det är oerhört lätt att i sådana samtal fastna i det som skaver, bryter ner och förstör. Att det liksom är ”avvikelserna”, de negativa erfarenheterna och begränsningar från familj, religion, normer, taskiga vänner som formar oss och i grunden utgör det som blir vår identitet. Och såklart, vi påverkas ju massor av det som är tungt och svårt! (Påminner om vad jag skrev inledningsvis!)
Men vad är det som stärker oss då? Hur kan till exempel en stark gudstro göra en trygg och fri? Hur kan en normbrytande könsidentitet göra oss starka? Hur kan en turbulent barndom, en utmanande funktionsvariation eller erfarenheten av en svår sjukdom få oss att växa?
Detta är också intressant att prata om. Och viktigt, tror jag.

För att inte tala om hur vi påverkas av att vara bara helt… vanliga (om nu någon är det)? Att vara vit, född i Sverige och boende här. Ha sammanboende föräldrar som är schyssta mot varandra och sina barn. Att vara cisperson och hetero, ha bra vänner, en skolgång utan större hinder… Är dessa personer opåverkade? Har de ingen identitet? Jo, såklart. För vi alla formas ju av något – oavsett om vi följer eller bryter normen, oavsett om vi glider hyfsat lätt genom livet eller om vi stöter på hinder.

Här har vi ett ypperligt tillfälle att vrida och vända på olika aspekter av livet utan att utmåla det ena eller det andra som bättre eller sämre, svårare eller lättare. Att dels belysa hur normen påverkar alla, inklusive den som följer normen. Och dels att avdramatisera det som så himla ofta enbart lyfts fram som försvårande, annorlunda och jobbigt.

Igår var det för övrigt IDAHOT, internationella dagen mot hbtq-fobi. För ja, som redan sagts, det ÄR ett stort problem att så många hbtq-personer fortfarande förföljs och hotas till livet på många håll runt om i världen. Och att unga hbtq-personer här i Sverige mår sämre än heterosexuella cisungdomar, och att många under flera år, kanske hela livet, håller tyst om vem de är kära i eller vilka de egentligen är. Självklart.

Jag tror dock att vi ibland måste angripa frågan och problemen som finns från ett annat håll genom att, tja, inte bara prata om att det är problematiskt (utan att för den skull landa i att ”kön spelar ingen roll” eller ”det är oviktigt vilken hudfärg vi har” för sorry, så ser det ju inte ut… än).
Men till syvende och sist är vi alla liksom bara människor. Jag, till exempel, är homosexuell (tja, så skulle väl andra definiera mig i alla fall, eftersom jag bara har haft relationer med kvinnor) och mitt liv är till största delen rätt alldagligt. Självklart beror det på att jag exempelvis bor här i Sverige, att jag är vit, sekulariserad kristen, har ett jobb med hyfsad lön osv osv osv. Men ändå. Även om jag har tampats mot folks fördomar, mot kränkningar och rädslor för kränkningar, mot min egen psykiska ohälsa så finns det så mycket annat som definierar mig MER än just det faktum att jag råkar ligga med kvinnor. Samt också, vilka fördelar och positiva saker min sexuella läggning (gud vad jag avskyr det ordet – men det tar vi en annan gång) har fört med sig och därmed format mig på ett stärkande sätt.

Det är inte fel att se saken från det hållet ibland också. Att dels benämna det normbrytande som en av många bitar av en identitet, att dels lyfta även det positiva samt – förstås – att påminna sig om att den som i många avseenden följer normen också är påverkad och formad. För om vi inte belyser det, så fortsätter ju normen stå där högst uppe på toppen, orörd, onåbar, som ett slags eftersträvansvärt ideal.

Eller?

Synliggör normen – inkludera det normbrytande

När jämlikhet diskuteras och eftersträvas så tenderar vi ofta – nästan alltid, skulle jag påstå – att fokusera på personen eller gruppen som avviker från normen och/eller som är utsatt/riskerar att utsättas. Detta gäller i samhället generellt, och därmed också i skolan. Ett exempel kan vara att vi pratar hur man kan veta/komma på att man är homosexuell eller trans, istället för att prata om hur man egentligen kan veta att man är heterosexuell eller cis. Ett annat exempel kan vara att man pratar om personer som utsatts för sexuella övergrepp, istället för att prata om förövaren som utförde övergreppet.

Detta, menar jag, är problematiskt på flera sätt, även om syftet från pedagogens sida är gott.

Varför?
Utsatthet, kränkningar, sexuella trakasserier, diskriminering och våld grundar sig i en maktobalans mellan individer och grupper. Om vi gång på gång enbart ställer frågor som pekar ut den redan utsatta, så befäster vi och reproducerar den här maktobalansen – även om diskussionen landar i att ”jo, det är klart att den här gruppen människor måste accepteras och behandlas väl” eller ”ja, den här utsatta gruppen behöver verkligen få mer stöd”.

För vem är det som besitter makten att acceptera och tolerera? Jo, det är personen som följer normen. Och det är ju denna maktobalans vi måste få bukt med – för att på sikt nå ett jämlikt samhälle fritt från kränkningar och diskriminering.

När jag föreläser om normkritik, och när jag själv undervisar, så utgår jag ifrån devisen: Synliggör normen, inkludera det normbrytande. Med detta menar jag att om och när värdegrundfrågor ska diskuteras, debatteras, lyftas till ytan så är det NORMEN vi bör fokusera på. Vi är så otroligt ovana vid att prata om den som utgör/följer normen, den står liksom alltid orörd, bara ”är”. Just därför är det den vi ska prata om! Och när vi tar upp normbrytande identiteter och grupper, så bör vi istället inkludera dessa utan att göra dem till ett tema att diskutera. Det är så vi till sist bryter maktobalansen i grunden.

I morse läste jag ett inlägg på instagram, där @herrfroken (som gör ett fantastiskt bra jobb med att öka jämlikhet i skolan, det vill jag verkligen säga!) tog upp två exempel på diskussionsfrågor som jag reagerade på. Syftet var gott, förstås, men jag ska förklara lite närmare varför jag reagerade som jag gjorde:
”Din kompis har två pappor och blir ibland retad för det. Vad kan du göra?”
”Din kompis känner sig varken som kille eller tjej, och i er skola finns könsuppdelade omklädningsrum. Hur känner och tänker du kring det?”
(Obs, jag har kortat ner frågorna.)

Det jag menar är problematiskt med dessa frågor är INTE ämnena i sig – det är skitbra att de tas upp och de behöver lyftas fram – utan det är formuleringarna och fokuset som jag anser vara problematiska. Varför?
1. Frågorna fokuserar på den normbrytande personens utsatthet, samt befäster tydligt att det ÄR avvikande att ha två pappor eller att vara icke-binär. (Detta vet vi liksom redan, vi behöver inte påpeka det återigen.)
2. Frågorna utgår ifrån att den normbrytande är ”någon annan”, dvs. inte den som läser eller diskuterar frågan. Detta skapar ett vi och ett dom, där ”dom” alltid är någon annanstans, inte här. (Även om pedagogen i tanken vet att dessa personer kanske sitter i klassrummet och läsa just den här frågan.)
3. Frågorna syftar till att vi (som alltså antas vara norm) ska acceptera och tolerera den avvikande (medan normen inte är något att acceptera eller tolerera – den bara är, alldeles självklar och neutral).

Vi diskuterade dessa frågeställningar i kommentarsfältet ett tag, och det jag fick som motargument var bland annat att vi inte bör lägga några åsikter i elevernas munnar, att de själva måste få komma fram till vad de tycker. Jag är med på att vi inte ska tvinga barn att tycka något, men om vi nu vill bryta maktobalansen och förändra normen anser jag att det är bättre att ställa frågorna på andra sätt. Kanske såhär:
”Din kompis uttrycker sig kränkande mot barn som har två pappor eller två mammor. Vad kan du göra?”
”På din skola finns det könsuppdelade omklädningsrum, vilket leder till att vissa inte känner sig trygga att byta om. Vad kan du göra?”

Det som händer i dessa omformulerade frågeexempel är att jag som lärare istället flyttar fokus till det riktiga problemet, bort från den normbrytande individen, plus att jag inte förutsätter att den som läser frågan tillhör normen.
Diskussionen kan på många sätt bli densamma – absolut! – men vi börjar i en annan ände och från mitt håll, som pedagog, gör jag en tydlig markering om vad som är problemet: Någon kränker någon annan. Skolans omklädningsrum exkluderar elever. 
Att detta är fel är ju liksom ingen åsiktsfråga, det är fakta. Däremot kan man ha olika tankar och åsikter om hur det ska lösas.
Dessutom hamnar fokus i frågorna (och förhoppningsvis i samtalen) på den som kränker/utsätter (och som kanske också är normen) och på den som exkluderar, istället för den redan utsatta och exkluderade.

Så. Vi har ett likabehandlingsuppdrag att fullfölja, och detta kan vi arbeta med på oändligt många sätt. Ett sätt är genom värderingsövningar och diskussioner (men det är inte det viktigaste, skulle jag säga). Men låt oss då diskutera det som alltför sällan eller aldrig diskuteras: Normen. Förövaren. De exkluderande reglerna/lokalerna/lektionsuppläggen. 
Låt för en gångs skull avvikaren, offret, den exkluderade lämnas ifred och bara få vara neutral och självklar.
De/vi har diskuterats och debatterats tillräckligt, de/vi vill inte bli ”tolererade” eller ”accepterade” i första hand – vi vill bara få respekteras, vara och leva, utan att gång på gång pekas ut, tyckas synd om eller ses som något problem.

I kommande inlägg ger jag exempel på hur vi kan arbeta främjande i den helt vanliga undervisningen. Där anser jag nämligen att vi kan göra störst skillnad.

Jag har inte haft tur, det hade bara kunnat vara så mycket värre – tankar efter ”No more fucks to give”

Ibland tänker jag att det är en jävla tur att jag är lesbisk. Att jag aldrig har haft några kärleksrelationer med män. Därigenom har jag förskonats från en hel del skit, skulle man kunna säga.

Jo, jag blev visserligen utsatt för sexuella övergrepp som barn och jo, jag har utsatts för sexuella trakasserier av män – både på arbetsplatsen och på tunnelbanan. Män som viskar att de vill vara med när jag och min flickvän har sex. Män som drar fram kuken och runkar mitt framför ögonen på mig i tunnelbanesätet mittemot. För att inte tala om män som lämnar hotfulla, kränkande, nedvärderande kommentarer i mitt kommentarsfält.

Men vänta här nu…

Sa jag att jag har haft tur? Förminskade jag just mina erfarenheter?

Ja, delvis gjorde jag faktiskt det. På samma gång som jag skrev utifrån en vetskap om att det hade kunnat vara så mycket värre och att jag därför – trots allt – har haft tur. Utifrån de givna förutsättningarna. Utifrån hur det har varit och är för så många andra.

Igår såg jag Mia Skäringer och hennes med rätta hyllade show “No more fucks to give”. För det första vill jag bara uppmana alla er som ännu inte har sett den att omgående köpa biljett. Ta med er alla ni känner, och framför allt alla män ni känner. Mia Skäringer är fullkomligt jävla briljant, alltid!, och den här föreställningen någonting alldeles alldeles extra. Hon balanserar mellan humor och dödligt allvar, hon befinner sig på gränsen mellan det lustiga, svinroliga, skrattretande och det fruktansvärt obehagliga och vidriga, det där som landar djupt in i en och vrider om.

Fy fan.
Vad är det för jävla värld vi lever i? tänker man.
Vad är det många män sysslar med? Och tillåts syssla med?
Varför låter vi det fortgå? Varför säger inte ännu fler stopp och belägg, nu får det fan vara nog?

Nyss nåddes jag av nyheten att en kvinna blev slagen av en man mitt under gårdagens föreställning. Läs den meningen igen, tack, för den är helt och hållet sann. Detta fick jag nys om via Mia Skäringers instagramsida, där en kvinna beskriver vad som hände henne och hennes mamma. En man hade suttit och stört. Kommenterat och raljerat över showens innehåll och över kvällens huvudperson. Kvinnorna sa ifrån, varpå den ena blev slagen i ansiktet.

Detta är på riktigt, hörni. Det hände.

Liksom att det dagligen händer att kvinnor blir våldtagna, slagna, hotade av män. Hela tiden. Och ja, män utsätts förstås också. Inte sällan av andra män.

Faktum är att det sker så ofta och är så jäkla mycket vardag att vi ofta bara rycker på axlarna. Förminskar våra upplevelser. “Det var väl inte så farligt ändå.” “Det var så länge sedan, det är historia nu.” “Det hade kunnat vara så mycket värre.”

Precis som jag gjorde i inledningen.

Men det är inte bara förminskning och normalisering det handlar om.
Det handlar även om, eller bottnar i, en himmelens massa rädslor.
Rädslor för förövaren, givetvis. Eller för förövarens vänner, familj, alla som kan komma att döma oss, hota oss, stänga ute oss – istället för att döma förövaren.
Rädslor för att bli ifrågasatta. För att öppna upp vårt innersta, och riskera att någon annan ska förminska vår upplevelse just när vi sitter där och är som mest sårbara.
Och förstås rädslan för att ses som… offer. Som svaga. Misslyckade. Nedtrampade.
För väldigt ofta likställs dessa bitar. Den som är ett offer måste vara svag. Och att vara svag är något dåligt, och någonting man kan välja att inte vara.
Medan förövare bara är något man… blir? Något som inte går att rå för? Och nåde den som hänger ut en förövare som förövare! Då har man ju på studs förstört förövarens liv!

Det är så mycket som inte går ihop. Som bara är så sjukt att det går runt i mitt huvud.

Misshandeln under gårdagens show säger väldigt mycket, och får en del av mig att bara vilja ge upp. Nähä, inte ens där, under en föreställning som handlar om att få upp folks ögon om vad det är som pågår, kunde denna man skärpa till sig.

Men, samtidigt ska inte denna förövare få ta allt fokus från föreställningen och dess budskap. “No more fucks to give” väcker ilska och frustration, men inger även hopp. Det är ytterligare en faktor som gör Mia Skäringer så briljant. Hon skämtar och hon trycker till. Hon lättar upp stämningen och tar oss sedan tillbaka in i allvaret, ner i skiten. Hon uppmanar till förändring och visar att det är möjligt. Och, bara det faktum att arena efter arena fylls av folk – de flesta rimliga människor som har vett att lyssna, tänka, ta in och förhoppningsvis agera – är väl grund nog, att liksom tro på att det går.

Kanske bör jag avslutningsvis revidera min inledande utsaga en smula.

Jo, jag är himla glad att jag är lesbisk – även om det också finns kvinnor som i relationer misshandlar, manipulerar, hotar och förstör.
Men tur har jag inte haft, det var faktiskt en ren och skär lögn.
Och även om jag nu hade haft tur – i bemärkelsen att ha förskonats ifrån övergrepp och trakasserier – så vore det ju helt galet att kalla det “tur”. Det borde vara ett normaltillstånd.

Förhoppningsvis så kommer det bli det, när mina barn växer upp.
Jag ska åtminstone försöka fortsätta tro det, och göra det bästa jag kan för att bidra.