Archive | mars, 2014

Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa

31 Mar

Från och med idag är jag tillbaka på Lärarnas Riksförbunds blogg ”Det öppna klassrummet” efter ett uppehåll under heltidssjukskrivningen. Idag påminner jag alla lärare och övrig skolpersonal (ledningen, hallå!) om hur vi, utifrån läroplan och diskrimineringslag, bör förhålla oss till att vi har ett parti som Sverigedemokraterna i riksdagen: Kanske kan vi inte neka dem tillträde, men vi får inte äventyra elevers trygghet eller gå emot vårt likabehandlingsuppdrag.

Här kommer ett utdrag:

Det är valår, och politik diskuteras med säkerhet i alla klassrum någon gång under läsåret. Många skolor bjuder dessutom in politiska partier att presentera sig och att debattera, kanske inför skolans eget informella val. I första hand bjuds riksdagspartierna in, men många skolor bjuder även in andra halvstora partier, såsom Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Att alla riksdagspartier erbjuds tillträde innebär givetvis att också Sverigedemokraterna finns på plats. Ingen har det väl undgått att sverigedemokraten Kent Ekeroth bjöds in att diskutera inför elever på Södra Latin i Stockholm för ett par veckor sedan, något som orsakade stort obehag hos många elever. Efter detta följde protester på ytterligare gymnasieskolor, Globala gymnasiet mest uppmärksammat: Eleverna vägrade låta Sverigedemokraternas ungdomsförbund beträda deras skola, och konflikten var ett faktum.

Utan att nu vara alltför politisk och utan att ta ställning i huruvida eleverna gjorde rätt i att blockera entrén eller ej: Jag förstår deras frustration och varför de gjorde det. Jag hade själv som tonåring och i deras ställe känt ett enormt obehag inför att tvingas lyssna på en debatt eller passera ett bokbord där Sverigedemokraterna finns representerade. Det är trots allt ett parti som vill inskränka mina rättigheter på grund av min sexuella läggning. Det är ett parti som anser att vissa av mina vänner egentligen inte hör hemma i det här landet.

Ett parti vars agenda inte riktigt går ihop med det som skolan faktiskt står för.

(…)

När alla riksdagspartier bjuds in är det naturligtvis svårt att neka Sverigedemokraterna tillträde. Men, skolans personal måste försäkra sig själva och försäkra eleverna om att det som kommer uttryckas och debatteras inte riskerar kränka vissa grupper eller enskilda individer. Det är faktiskt vårt uppdrag. Skolan måste också tänka på, att bara för att det nu sitter ett folkvalt främlingsfientligt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen så betyder inte det att vår toleransnivå gentemot kränkningar ska höjas. Åsikter om att alla människor inte har samma värde hör fortfarande inte hemma inom skolans väggar, och alla elevers rätt att känna trygghet när de kommer till skolan ska fortfarande sättas i främsta rummet.

Inlägget i sin helhet hittas här

Flatfilmsfredag på en lördag och ett teatertips

29 Mar

Igår kväll var jag och min fru på teater. Fri scen på Stadsteatern, och de som intog Brygganscenen var den fria feministiska teatergruppen Brigaden med pjäsen ”And I and silence”. Billiga biljetter (150 kr styck) och för det fick vi välspelad teater och även den guldbaggebelönade kortfilmen ”On suffocation” som visades före föreställningen. Den som väljer att gå ikväll eller ett par utvalda kvällar i april får även bevittna ett panelsamtal efteråt, med olika frågeställningar kopplade till kvinnor i fängelse (leder de flesta av samtalen gör Mireya Echeverría Quezada, en av skribenterna på rummets.se).

Sevärt, tycker jag! För det mesta gillar ju jag teater spelad av kvinnor, och här rör det sig om fyra riktigt duktiga skådespelare och dessutom en intressant historia. Läs mer här och ni som bor i Stockholm borde ta er en kik!
image image (Om kortfilmen ”On suffocation”: En fruktansvärd historia som känns ända in i maggropen, om två homosexuella män som blir hängda på grund av sin homosexualitet. När jag ser sådant är det lätt att tänka: Jag har det så jävla bra att jag borde hålla käften. Men, just därför ska jag inte hålla käften. Jag måste utnyttja de möjligheter jag har, höras och bidra till att utvecklingen fortsätter gå framåt här – till sist måste väl för fasen resten av världen hänga på…)

Och nu, flatfilmstipset som uteblev igår! Jag vacklar lite mellan olika filmer, men bestämmer mig för att ta en jag inte har sett på väldigt länge och som jag inte riktigt kan säga om jag skulle gilla idag eller inte. Ni som sett den får säga vad ni tror…
image
Goldfish memory. Handlingen utspelar sig i Dublin och kretsar kring ett gäng olika individer och deras kärleksrelationer. Karaktärerna är både hetero-, bi- och homosexuella, några mer sugna på fasta monogama relationer än andra och berättelsen tuffar liksom på i ett småtrevligt tempo, kan man väl säga. Jag minns filmen som lättsmält och ”helt okej”.

Vad tycker ni andra? Och vilka av er stockholmsbor kommer genast boka biljetter till ”And I and silence”?

Mina genusutmaningar som lärare

28 Mar

En klurig grej med läraryrket är att det är svårt att ha en rent professionell roll i förhållande till eleverna. Jag menar, jag är naturligtvis till stor del en lärare när jag undervisar, men läraren är ju samtidigt väldigt mycket jag. Jag skulle inte vara någon bra lärare annars och jag skulle absolut inte kunna skapa några relationer till eleverna. Läraren är en del av mitt jag och mitt jag är en del av läraren. Liksom.

Genus och normkritik är dels mina personliga intressen, dels en del av mitt samhälleliga och politiska engagemang och dels en viktig aspekt av mitt läraryrke. Det ingår liksom i läraryrket att jobba genusmedvetet och normkritiskt (om du inte tror mig kan du exempelvis läsa detta inlägg med passande länkar till Skolverket). Jag har ett brett teoretiskt kunnande om genus och normkritik, jag har många tankar och åsikter och jag omsätter givetvis mycket av mina teoretiska kunskaper i praktiken.

Exempelvis omnämner eller tilltalar jag aldrig elever med kön, utan alltid med deras förnamn (jag lär mig förnamnen första lektionen) alternativt med något neutralt, såsom ”gänget”, ”allihop”, ”ni pratglada där borta”. Jag skulle heller aldrig göra några generaliseringar om ”hur killar är” eller ”hur tjejer är” i klassrummet och jag förutsätter naturligtvis aldrig heterosexualitet. När eleverna delas in i grupper gör jag det inte utifrån kön (aldrig ”två tjejer och två killar i varje grupp” eller dylikt) utan jag blandar friskt, så att de får testa att arbeta med många olika individer. Därmed inte sagt att jag inte anpassar grupperna efter deras personligheter, deras sätt att arbeta, kunskapsnivå och vänskapsrelationer – för det gör jag absolut (är man uppmärksam som lärare lär man sig väldigt fort vilka som fungerar bra ihop och vilka som absolut inte gör det, och även om jag har som mål att de flesta ska kunna arbeta/diskutera med de flesta så ser jag inget värde i att vara ”elak” genom att göra en riktigt dålig matchning – alla ska framför allt känna sig trygga).

Utöver detta ser jag förstås över vilken litteratur vi arbetar med så att eleverna får läsa texter och böcker skrivna av personer med olika kön, ursprung och så vidare och när vi läser skönlitteratur vill jag få in olika perspektiv även i innehållet. Jag talar inte om ”tjejböcker” och ”killböcker” utan om olika genrer, helt enkelt. I bedömningen ser jag noggrant upp med att inte råka tänka ”äsch det får duga” om killars prestationer, utan tänker aktivt på att se till individuella skillnader och behov. Annars är det lätt hänt att kraven ställs högre på tjejer än på killar och att tjejer får betydligt mer omfattande feedback än killarna, som får ett ”bra jobbat, tänk på stavningen bara”.

Men. Och nu kommer vi till det där med att jag i min lärarroll också är mig själv någonstans:

Jag märker ofta att jag ändå, fast jag inte vill, i det mer informella snacket och i mitt tilltal under lektionerna förhåller mig aningen olika till tjejer och killar. Generellt sett. Jag hamnar betydligt lättare i att skämta med killarna, jag kan mer avslappnat hänga med i jargongen (aldrig som en tonåring, givetvis, men på lärarvis) och det går oftast fortare att skapa en relation med killarna än med tjejerna. När jag analyserar varför det blir så så tänker jag dels att det har att göra med att jag ofta trivdes bättre med killar när jag själv var tonåring och att jag än idag tycker det är enklare att ta kontakt med en främling av manskön än av kvinnokön (jag känner mig avslappnad och inte lika ”bedömd” av män… konstigt nog?), och dels tänker jag att det handlar om att jag lättare landar i en mamma- eller storasysterroll gentemot killarna, som ju – utifrån normen sett – är mer omogna än tjejerna. Detta gör även att jag märker att jag litar mer på tjejerna (generellt sett), och att jag helst inte släpper killarna ur sikte medan de arbetar.

Bara medan jag skriver detta nu så skäms jag verkligen, för det är så många… fel på en och samma gång. Tycker jag att ”killar” är lättare att ta kontakt med än ”tjejer”? Tycker jag att ”killar” är på ett annat sätt än ”tjejer”? Tror jag att ”tjejer” är mer pålitliga och ansvarsfulla än ”killar”? Nej, måste jag svara på alla frågorna. Egentligen.

Men jag är, som alla andra, en produkt av de sociala sammanhang jag vuxit upp i, och jag är en produkt av samhällets normer. Normer som säger att killar är mer easy going och rakt på sak, medan tjejer är omständliga och svåra, drivna av känslor och socialt spel. Normer som säger att tjejer tar ett större ansvar för skolarbetet än vad killarna gör, att killarna slarvar mer och behöver mer stöd i att fixa uppgifterna. Bland annat. Och till viss del ”är” det säkert så i de klasser jag undervisar och även bland kollegorna i personalrummet, på en generell nivå, för vi är alla produkter av samhällsnormerna. Och ju oftare dessa bekräftas, desto mer en sanning blir de.

Det irriterande är insikten om att även jag faller i fällan.

Frågor på det? Tappade ni respekten för mig nu?

Samt: Dela med er av era genusutmaningar, i ert yrke, i er vardag, i ert föräldraskap – whatever! (Jag vill inte känna mig ensam…)

Allt eller inget, svart eller vitt, noll eller 100

28 Mar

Jag har ett digitalt tänkande, säger min psykolog. Och det är väl inga nyheter egentligen för en sån som jag, som började samtalsterapikarriären redan som 14-åring: Det är allt eller inget, lyckoträff eller katastrof som gäller för min hjärna.

(Förmodligen är det därför hjärnan har lite svårt att fatta att jag nu faktiskt är halvtidssjukskriven. Men det var inte det jag skulle skriva om.)

När min kropps- och viktnoja var som värst i 20-årsåldern fanns två lägen: undernärd eller sjukligt fet. Och eftersom jag inte ville bli sjukligt fet var det undernäringen hjärnan ville eftersträva. Jag räknade points som en galning, åt havregrynsgröt till middag och ibland pallade jag inte och tryckte i mig 300 gram choklad och en påse kanelgifflar på en gång – för att sedan få för mig att jag skulle vakna dagen därpå och väga 150 kg. Ungefär så.

Likadant fungerar mitt huvud i ungefär alla lägen: Jag är bäst på något, eller är jag sämst på något. Allt kommer gå skitbra, eller kommer det gå åt helvete. Det gäller föräldraskapet, det gäller träningen, det gäller bloggandet.

Och hjärnan vill gärna intala resten av mig att om jag gör ett snedsteg så är det kört. När Adrian var liten trodde jag att en kväll med bristande rutiner skulle krascha allt vi lyckats bygga upp, om jag under en vecka inte tränar så kan jag lika gärna skita i det och skriver jag ett ointressant blogginlägg så kommer alla sluta följa mig och jag kan lika gärna skita i alltihop.

Det är fruktansvärt irriterande att fungera såhär och jag avskyr att det inte bara lätt som en plätt går att förändra. Varför kan jag inte bara vara förälder och lita på att Adrian vet att jag älskar honom? Varför kan jag inte bara nöja mig med att träna de gånger jag orkar och känna mig nöjd med det? Varför kan jag inte bara skita i om någon följer eller avföljer mig på bloggen och sluta vara så noggrann med att alla texter måste vara fullfjädrade analyser, nydanande och utbildande på samma gång?

Igår, när livet och tröttheten kom ikapp mig efter en och en halv veckas arbete, bestämde jag mig för att sluta blogga, sluta twittra och bara stänga ner sociala medier tills jag blir helt frisk igen. Allt eller inget, och nu stod alltså ”inget” på menyn. Bara jobba, vila, städa och vara en fantastisk (!) fru och mor.

Men så hade vi en trevlig våffelkväll med grannarna, jag sov ungefär så bra som man kan begära med en 2,5-åring i huset och vaknade till en strålande sol på en blå himmel – och tänkte (som så många gånger förr): GE DIG, SANNA! Var inte så jävla digital! Sluta överdriva för fan!

Sen traskade jag hand i hand med barnet till förskolan, tog en promenad till centrum och skrev det här inlägget på bussen till jobbet. Och nu publicerar jag det utan att ens korrekturläsa ordentligt.

Någon måtta får det fan vara.

Ps. Jobbet lyckas jag åtminstone ha en rätt schysst och lagom inställning till: Jag vet att jag kan, men jag måste inte vara bäst. Undrar när den inställningen börjar smitta av sig på resten av livet?

Betyg motiverar inte den omotiverade och stöder inte den som är i behov av stöd

24 Mar

Det var ett tag sedan jag skolbloggade. Av förklarliga skäl, eftersom jag det senaste halvåret dukade under tack vare skolan just. Nu är jag sedan en vecka dock tillbaka, på halvtid till att börja med, i en ny skola som jag redan trivs i – och passande nog gör då Alliansen ett nytt härligt utspel om bland annat TIDIGARE BETYG. Det var förra våren det senast inträffade att Björklund så klyftigt påpekade att betyg är det bästa (enda) sättet att upptäcka var elever befinner sig i utvecklingen. Då skrev jag inlägget ”Ökad kontroll ger inte förbättrade resultat” samt även debattartikeln ”Tidigare betyg tar tid och gynnar få”. Idag skulle jag i princip kunna re-blogga dessa två texter, för protesterna från mig och ungefär alla lärare jag känner (plus ett rätt stort gäng till) tycks inte ha nått fram till vår ärade utbildningsminister och hans kumpaner.

Betyg. Nationella prov. Det finns absolut vissa fördelar med dessa, jag säger inget annat. Men några saker är säkra:
– Det är inte betygen i sig som motiverar merparten av eleverna att lära sig saker och att lära sig mer saker; det är läraren, uppgifterna, undervisningens utformning och andra elever.
– Det är inte betygen som ”upptäcker” eller ”kartlägger” vilka elever som halkar efter; det är läraren som gör det.
– Det är heller inte betygen som stöder elever i behov av stöd; det är läraren – när hen har tid och rätt förutsättningar att göra det.

Och det ska verkligen poängteras: Är eleven extremt omotiverad och/eller har stora inlärnings-/koncentrationssvårigheter, då är betygen fullständigt verkningslösa som något annat än ett kvitto på att ”du duger inte” (något som eleven nog tyvärr redan vet). Betygen gör inte den omotiverade eleven motiverad, betygen får inte den i uppförsbacke ständigt kämpande eleven att ”skärpa till sig”. Så är det. (Däremot leder betygen inte sällan till att den nyss nämnda eleven tappar sugen ännu fortare.)

Vad som däremot verkligen hjälper alla elever, det är engagerade, kunniga, närvarande och pigga lärare. Lärare med rätt utbildning, som har tid och möjlighet att planera och individanpassa undervisningen. Lärare som har tid och ork kvar att utvärdera och ge formativ bedömning. Lärare som fortbildar sig kontinuerligt och som har möjlighet att samarbeta med andra lärare, så att alla elever kan bemötas på den nivå de befinner sig.
Det, Alliansen, är något ni därför ska satsa på i första hand. Fattar ni det nu?

Jag håller med om att det är skit och åter skit att vissa elever glider genom grundskolesystemet utan att kunna läsa eller förstå vad de läser, och jag blir själv relativt ofta (tyvärr) vettskrämd när jag möter högstadieungdomar som inte har kapaciteten att läsa en roman och som inte heller kan ta till sig innehållet i en tidningstext. Det är lätt att tänka ”det är kört” när också intresset för samhället, andra människor, språket, historien, politiken är så lågt att drivkraften att ens försöka ta sig igenom en debattartikel eller en novell helt saknas. (Vad kom först, hönan eller ägget? kan man förstås fråga sig.)

Så ja, insatser i skolan behövs. Några lärare är inte lämpade att vara lärare, och många har engagemanget men behöver mer utbildning. Dock är ökad kontroll av vårt och elevernas arbete är fortfarande fel ände att börja i. De flesta av oss behöver nämligen främst precis det jag skrev ovan, och som jag har skrivit så många gånger förut: Tid att utvecklas som lärare, tid att planera vår undervisning, tid till bedömning och möjlighet att ge elever det stöd som de behöver.

Samt förstås: Det behövs ett ökat förtroende för oss lärare och för skolan, en tilltro till att vi kan och vill göra ett bra jobb. Jag är trött på att behöva försvara min kompetens för politiker, för föräldrar, elever och för alla andra människor som någon gång har gått i skolan och minsann ”vet” hur det är.

(PS. Pisa-studien säger inte allt om allt och att stå sig i den ”internationella konkurrensen” är inte heller allt. Också något att poängtera.)

”Titta, en TJEJ!!!” Om folks hutlösa behov av att köna andra människor

24 Mar

Måste bara dela med mig av dagens fascinerande möte med verkligheten. (Eller egentligen gårdagens, för jag var lite sen med att posta inlägget.)

Vi var i centrum och hängde runt lite, dels för att rasta det sjuka, men ack så pigga, barnet (ni vet, barns icke-logik under sjukdom), dels för att vi vuxna inte skulle få krupp (vi också). Adrian var dagen till ära klädd i sin mörkblå täckjacka, ett par gröna byxor och till detta en cerise vintermössa samt en röd napp (nappen särskilt helig under sjuka perioder). Smått förvirrande för vissa människor, det har vi förstått. Blått och rosa på ett och samma barn – samtidigt?!?

Men så plötsligt när vi går där i godan ro utbrister någon förtjust:
”Titta en TJEJ!!”
Jag vänder snabbt upp blicken och förstår att det är en mamma som talar till sitt lilla barn, ungefär i Adrians ålder. Barnet pekar glatt på Adrian, sådär som barn ofta gör när de ser någon i sin egen storlek.
”Ja, en TJEJ är det! Titta!!” säger mamman igen med lika hög och lika gullifierad röst, varpå barnet pekar vidare och mumlar något knappt hörbart om napp. ”Ja, hon har en napp också, flickan!” säger mamman.

Och vi bara fortsatte spankulera åt det håll vi skulle.

För nej, detta var på intet sätt en konversation MED oss, utan enbart OM oss och mamman och jag fick under de korta sekunderna inte ens ögonkontakt. Adrian såg mest halvbesvärad ut över att någon pekade så intensivt på honom, men ordet ”tjej” är han inte fullt ut bekant med. Jag kände mig främst bara… fascinerad. Fascinerad över hur hon, och så många med henne, inte bara bestämmer sig för att mitt barn har ett visst kön utan även så spontant måste skrika ut den förmodade könstillhörigheten – dessutom inte bara en, utan tre gånger (det kan ha varit fler). Vad är grejen med det? Och varför är det så svårt och så ”fel” för folk att använda mer generella uttryck, som typ ”titta ett barn!” Inte ens Adrian har problem med det, liksom.

Jag förstår inte fixeringen vid att så tvångsmässigt och intensivt köna individer genom språket, i synnerhet inte när det gäller barn. Att individer ser olika ut, att det relativt ofta går att stoppa oss i olika ”fack” och ”kategorier”, att vissa är mer lika varandra osv., sånt… lär vi oss ändå och de olika kategoriseringar vi gör med ögat baseras ju i grunden på många fler parametrar än (förmodat) kön, samt sker utan värdering (så länge vi är små).

Varför ska då just KÖN prompt benämnas hela tiden? Som något särskilt utmärkande och VIKTIGT att fastställa och sära på? Som något NEUTRALT och RIMLIGT att omnämna individer med? Gör människor det med intentionen att lära barn se och göra skillnad, eller är det en omedveten, automatiserad handling? Det är hur som helst, som sagt, fascinerande.

Särskilt när de inte ens gissar ”rätt”.

PS. I vårt barns fall är det än så länge väldigt oviktigt om någon tilltalar honom med han, hon, hen eller den – men med tiden blir det kanske viktigare, beroende på vem han visar sig vara. Som jag har nämnt tidigare är det ofta ingen big deal för en cisperson att någon gång ibland felkönas (dessutom händer det förmodligen rätt sällan), men är du transperson är det betydligt viktigare att könas rätt. Bara det tycker jag är en god anledning att inte ogrundat köna folk till höger och vänster. Du har faktiskt ingen jävla aning.

Det är lätt att tänka och handla genusmedvetet när barnet är litet – men sen då?

21 Mar

När jag inte hinner blogga deltar jag relativt aktivt i facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” och väldigt ofta dyker frågor, diskussioner och irritationer upp som jag gärna skulle fortsätta skriva om (om jag hade oändligt med tid). Häromdagen efterfrågades diskussioner om äldre barn, eftersom de flesta trådstarter tenderar att handla om barn i förskoleåldern. Vi med småbarn hejade på i tråden: Kom igen, diskutera! Vi vill läsa, lära oss och peppa inför framtiden! Samt även: förfasa oss… Ja, i alla fall tänkte jag så. För onekligen dyker sådana funderingar upp: Är det kört när ens barn blir äldre? När de lämnar den lekfulla, trots allt relativt könsnormsbefriade, förskolan och drar vidare till förskoleklassen och därefter första klass. När de har fattat det här med att snoppar och snippor styr vilka personer vi förväntas vara, vilka personer vi bör leka med och vilka personer vi ska förälska oss i. Är det kört då? Har genusmedvetenheten och normkritiken bara varit en ”lek” vi småbarnsföräldrar sysslar med, som ett tillfälligt intresse och till sist blir det bara pannkaka ändå (eftersom majoriteten av befolkningen inte tänker som vi)?

Nej, såklart det inte behöver vara så deppigt. Men ibland är det lätt att tappa hoppet.

Jag iakttog barn på lekplatsen i eftermiddags när jag och Adrian var ute och traskade. Framåt våren dyker de ju upp utomhus igen, kidsen som bor här i området. Idag var det ett rätt stort kompisgäng i kanske 9-10-årsåldern som invaderade klätterställningen mellan husen. Det var ”grabbarna” (grabbarna!),det var den tuffa tjejen som också får vara med, ni vet – och så var det den aningen yngre flickan, den lite tystare och försiktigare som inte deltar i leken, utan som blygt står intill och ser lite… rädd ut. Att tjejen i kompisgänget var just ”tjejen” rådde det ingen tvekan om, bland annat eftersom jargongen lät annorlunda när killarna talade med eller om henne. ”Var en gentleman nu, Viktor”, sa en kille vid något tillfälle, ironiskt förstås. (Ja, de var alltså max 10 bast.)

Och så betraktar jag min egen unge mitt i allt det där och vill bara stanna tiden.
Och sen tänker jag: Inte undra på att många genusskeptiker vägrar sluta hävda biologins fulla makt över vilka vi är, och inte undra på att de tycker saker som ”kan inte tjejer bara få vara tjejer, det är väl inget fel med det?”, ”men killar är ju sådär i den där åldern!”, ”det är ju något BRA att vi är olika!” och så vidare. Genom att utan närmare analys iaktta den scen som jag iakttog idag är det extremt lätt att rakt upp och ner dra sådana tvåköns- och cisnormativa slutsatser, samt även mena att jo, lite ojämställdhet är bara naturligt. Särskilt om man själv är cisperson, heterosexuell och lever i en så att säga ”jämställd” tvåsam relation. ”Varför kan inte alla bara vara stolta över att vara män/kvinnor??”

Men så enkelt är det som bekant inte. Om ”tjejer vore tjejer” och ”killar vore killar” (vad det ens betyder?!) och alla vore hetero samt glada och nöjda hade vi inte tjatat om genus. Om samhället dessutom vore jämställt och jämlikt hade vi inte heller tjatat om genus, eller om feminism. Och hade det inte funnits våldtäkter eller sexuella trakasserier eller utseendefixering eller sjukdomar kopplade till kroppshat så hade vi inte heller tjatat.

Att vara genusmedveten är liksom inte något intresse, det är inget som man kan välja att ”tro på” eller inte och det är inte heller en ”kul grej” att killar ska få ha klänning och tjejer ska få vara högljudda. Syftet är heller inte att rakt av göra tvärtom, så att tjejer till sist börjar begå en massa våldtäkter och killar plockar ut majoriteten av alla föräldradagar.

Det handlar om att skapa en bättre värld där alla får plats.

I förskoleåldern är det så enkelt. Adrian vet inte vilket kön han har, eller åtminstone inte vad ”kön” betyder och framför allt inte att könsorganet har något med (köns)identiteten att göra. Vissa dagar vill han ha tofs ”som Astrid”, andra dagar en Bamsetröja ”som Marcus” och han lägger förstås ingen värdering i det, han kopplar inte det ena namnet/den ena saken till att vara ”tjej” och de andra till att vara ”kille”. Han har alltmer börjat kategorisera människor i ”pappor”, ”människor”, ”mammor”, ”Karin” beroende på hur han tycker de ser ut, men utan värdering och heller inte alltid ”korrekt” utifrån mitt aningen mer normativa öga. När förstörs det där oförstörda sättet att se på andra människor, på attribut och olika handlingar, undrar jag? När kommer vårt barn börja dela in barn i ”pojkar” och ”flickor”, saker i ”pojkiga” och ”flickiga” och utifrån dessa uppdelningar vilja undvika vissa barn, vissa prylar, vissa lekar? Kommer han samtidigt komma underfund med att han själv är eller gör ”fel” på något sätt, och hur kommer han känna då?

Jag vet förstås inte, för Adrian är bara två och ett halvt. Nog har jag åtminstone en handfull goda exempel återberättade av genusmedvetna och jämställdhetsivrande föräldrar till barn i skolåldern och äldre, men jag behöver fler. Så, dela med er hörni!

(Eller, för all del, bjussa på era farhågor/dåliga exempel, så kan vi älta ihop…)

Flatfilmsfredag – vecka 24

21 Mar

Jag läste just en härlig krönika av Emma Knyckare, som handlar om att hon är så in i bänken trött på all den manliga vänskapen vi bombarderas med i tv, och kom då att tänka på att motsatsen till manlig vänskap torde vara kvinnlig kärlek (eller?!). Och eftersom det är FREDAG och jag dessutom totalt missade att flatfilmstipsa er förra fredagen (fy skäms) så tänkte jag göra det nu. Flatfilmsfredag it is! Den tjugofjärde i ordningen, så bak i arkivet och nosa, hörni.

Idag blir det en film som bara gjorde mig så himla glad. Alltså, särskilt ”lättsam” är den inte till att börja med (något som jag felaktigt tutade i min fru när vi bestämde oss för att titta på den för ett par veckor sedan), men kärlekshistorien som gestaltas är så fin och okomplicerad. Jag gillar filmen, och kommer vilja se om den fler gånger:KATHY_dvd.indd”Unterwegs mit Kathy K” lyder den tyska titeln, men det är en engelskspråkig film med bl.a. Laura Harring från ”Mulholland drive” i huvudrollen (den har jag nog aldrig skrivit om, för övrigt). Harring spelar hemmafrun Anora som lever tillsammans med en riktigt överjävlig förtryckare till man och deras två tonårsbarn, lika förtryckta de. Så flyttar Imogene Cochran, försäljare av Kathy K’s skönhetsprodukter och spelad av Jill Marie Jones, in i huset intill och hon får Anora att för första gången någonsin blomma upp som människa. Vänskapen utvecklas till kärlek, och när maken upptäcker detta uppstår naturligtvis en konflikt – vilken leder till att han mördas…

Resten av filmen handlar om hur Anora, Imogene och barnen måste göra sig av med liket och hur relationerna dem emellan genom detta utvecklas och växer sig starkare. Jag kan förstås inte låta bli att dra en parallell till Dixie Chicks fantastiska låt ”Goodbye Earl”, vilken jag länkade till i ett tidigare inlägg.

Så, se till att beskåda denna film nu och recensera i kommentarsfältet! Det är även helt okej att önska/tipsa om filmer, det vet ni va? Nu ska jag fortsätta återhämta mig efter första arbetsveckan (1. jag överlevde 2. det var roligt) samt hämta min älskade unge på förskolan. Nästa vecka återser ni mig på LR-bloggen ”Det öppna klassrummet”, missa inte detta. Trevlig fredag!

 

 

Dagen efter Dagen

18 Mar

Igår började jag mitt nya jobb. Kastades rakt in i en termin, rakt in i ett personalmöte och direkt efter rakt in i en första lektion med årskurs 8 – åttor som inte varit i skolan på en hel månad på grund av sportlov och prao. Det gick bra ändå, de var småpratiga som sig bör men gulliga och trevliga. En halv arbetsdag räckte dock gott och väl; det märks att min kropp och mitt huvud inte är helt 100 än.

…och efter jobbet var det så äntligen dags för den efterlängtade Dixie Chicks-konserten. Först middag med min kära fru på världens godaste mezeställe och därefter kosan mot Stockholm Waterfront.
image Alltså, Dixie Chicks. De är Så Underbara. Så otroligt jäkla proffsiga, så fantastiska låtar (framför allt låtarna från de tidigare skivorna, måste jag som inbitet fan poängtera) – och Natalie Maines är liksom grädden på hela moset, med sin röst, sin energi, sitt alldeles eget sätt att röra sig på, samt förstås: Den nya lesbiska frisyren. Det är fan dags att hon kommer ut som bi snart. Minst.
image image Idag är jag skamlöst uppfylld av gårdagens konsert och iklädd hela fan-utstyrseln. Jag hoppas sannerligen inte att det åter dröjer elva år innan jag får se dem live igen. Buhu.
image (För övrigt hade jag den stora äran att omnämnas som favoritblogg av/hos eminenta, roliga, smarta blogghen igår. Sicken grej! Känner som bekant själv att jag inte är så värst skojig just nu, men framtiden ljusnar ser ni. Bättre jobb, åter börja blogga på ”Det öppna klassrummet”, den anländande bebishen… 2014 blir ett rivigt år trots allt!)

Ytterligare två normutmanande barnbokstips

15 Mar

Titt som tätt när vi är på biblioteket så dyker de upp, de där jättebraiga barnböckerna som inte konserverar en massa unkna könsnormer. På ett sätt är det bra att de bara ligger där hyfsat anonyma bland alla andra böcker, så att vem som helst kan råka låna dem, men samtidigt skulle jag ibland önska att det fanns särskilda hyllor eller åtminstone listor över ”genusgodkänd” eller allmänt ”normutmanande” litteratur. Eller hur? Jag är helt och hållet övertygad om att böckerna vi läser för våra barn har stor inverkan på deras syn på samhället, familjekonstellationer och andra människor och eftersom samhället i stort är så jäkla könsstereotypt och heteronormativt vill jag helst bara läsa böcker som utmanar normerna för Adrian. Normen lär vår unge översköljas av ändå liksom, på förskolan och när han slötittar på Barnkanalen.

De senaste två fina och normutmanande barnböckerna vi ramlade över var Syskondagen av Siri Ahmed Backström och Ellis blir mörkrädd av Siri Reuterstrand och Jenny Wik.syskondagen-ahmed_backstrom_siri-23501180-685892900-frntl”Syskondagen” handlar om en storasyster och en lillebror som får en hel dag för sig själva efter att lillebror kommit på att han inte vill gå till förskolan. Istället får lillebror följa med storasyster till skolan, sedan går de på café och till sist köper de precis de kläder de önskar sig, för pengarna som storasyster egentligen hade fått till en särskild klänning.305658446866_dVLaPzXX_lBerättelsen utmanar normer om kön och familj på flera olika sätt. Varken lillebror eller storasyster följer normerna för hur en pojke respektive en flicka ska se ut och vara, syskonen har olika hudfärg utan att detta alls omskrivs och de verkar bo tillsammans med en ensamstående mamma som arbetar långa dagar, vilket innebär att storasyster och lillebror får klara sig en del själva. Det är en fin berättelse om syskonkärlek och vardag, som bara ”råkar” frångå stereotyperna, liksom. Jag gillade den, och Adrian också (även om den nog passar ännu bättre om ett år och senare).

”Ellis blir mörkrädd” fångade mitt öga på grund av förnamnet ”Ellis” just. Aha, tänkte jag: Ett könsneutralt namn, vad kan detta vara? Och jag hade rätt: Ellis könas inte någon gång i boken, eftersom författaren helt undviker att använda några pronomen när hon berättar om Ellis.9789132153792 Det vi får veta om Ellis är att hen lever tillsammans med sin pappa (bara), men eftersom det är hos morfar som Ellis ska övernatta så skulle man kunna tänka sig att det finns/har funnits en mamma någonstans. Eller så syftar ”morfar” på att det är pappans morfar, det förtäljer inte historien och står därmed fritt för läsaren att tolka, känner jag. Dessutom har ju inte barn någon koll på släktband och språk på det sättet, och en ”farfar” kan ju lika gärna vara en ”morfar” egentligen. Ni fattar. Den här boken lånade vi igår och jag har inte hunnit läsa den för Adrian än, men det är en trivsam och lagom spännande liten historia, så jag kan tänka mig att den går hem. När jag googlade på boken hittade jag för övrigt några ytterligare titlar om Ellis.

I mitt inlägg om biologi och sociala normer häromdagen kommenterade någon att just barnböcker allt oftare utmanar stereotyper, och det hade personen förstås rätt i. Det gäller dock fortfarande att leta aktivt för att inte falla i fällan ”jomen här finns ju faktiskt EN stark kvinnlig karaktär!” eller liknande. Dessutom måste sägas att just icke-heteronormativa barnböcker finns det betydligt färre av än böcker som vidgar synen på hur en flicka eller en pojke, en mamma eller en pappa är/får vara. Och… även om det ständigt dyker upp nya titlar så ligger de gamla böckerna kvar där i lådorna och barnen har liksom ingen koll på att ”den där boken skrevs för 30 år sedan och då var allt heeelt annorlunda!”